Anemiska Anna

Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur "höger" Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Kinberg Batra radade upp en mängd bekymmer som hon samlade under begreppet "det nya utanförskapet". Särskilt tydlig med att Moderaterna själva varit starkt bidragande till utanförskapet var hon däremot inte. Och ännu värre: Kinberg Batra hade väldigt lite att komma med när det gäller lösningar. Att endast prata om "jobb" räcker inte. Utanförskapsproblemen är större än så. Bredare än så. Mer svårlösta än så.

Men det var inte så mycket innehållet som sättet det framfördes på som fick mina ögonlock att kännas tyngre än vad de borde göra vid 19-tiden på en fredagskväll. En enformigt tonläge. Ingen glöd. Ingen humor. Och få skarpa förslag. Ett sjätte jobbeskatteavdrag, vilket "första jobbet-avdraget" i realiteten är eftersom det faktiskt träffar alla inkomstgrupper, imponerar nog inte på någon.

Anna Kinberg Batra är säkert en kunnig person på många sätt. Men som ansikte utåt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten och statsministerposten, är hon väldigt blek. Jag tror få mindes vad som sagts när talet var över.

Exit Reinfeldt: åtta år av hopp och besvikelser

Fredrik Reinfeldt har lämnat den svenska inrikespolitiken. Under förmiddagen tackades han av i riksdagen. Nu återstår att se om han tar ett prestigefullt internationellt toppjobb. Han lär i alla fall inte slå sig ned i ett jordbruk i Sörmland.

Alla partiledare överlämnade presenter till den forne alliansledaren. Det var böcker, en gryta, ett verktygsbälte. Men också ett inramat gåvobrev till flyktingorganet UNHCR från Jimmie Åkesson. Låt mig gissa att Reinfeldt inte kommer hänga den ovanför sängen.

Reinfeldt har varit betydelsefull för borgerlighetens nyvunna självförtroende. Efter valförlusten 2002, då diskussionen om borgerlig kannibalism alltjämt var levande, såg det mörkt ut. Socialdemokraterna hade fått närmare 40 procent av rösterna, Göran Persson satt trygg. Bara fyra år senare kastades sossarna ut från Rosenbad och en borgerlig fyrpartiregering tog plats. Den höll i åtta år. Nyckeln till valsegern var tvivelsutan bildandet av Alliansen.

Det började ganska bra. Reinfeldt utnämnde flera oväntade ministrar. Tyvärr tvingades Cecilia Stegö Chilò bort från posten som kulturminister innan hon ens hunnit bli varm i kläderna. Snart hade vi en tämligen ordinär ministär.

Men monopol avskaffades. Skatter sänktes. Valfriheten ökade. Det kändes som om ett borgerligt värderingsskifte var på gång. Som om alla de där löftena om frihet och egenansvar som vi hört så många gånger från borgerliga i opposition äntligen var på väg att förverkligas.

Riktigt så enkelt var det förstås inte. För samtidigt som Alliansen sänkte skatterna för alla som arbetar, höjde de skatterna på tobak och alkohol. När regeringen med ena handen slog vakt om valfriheten i vård och skola, skärpte den med den andra en ovärdig morallagstiftning som sexköpslagen. Alliansen har under Reinfeldts ledning bidragit till att Sverige i ännu högre grad blivit ett sexualfientligt och paternalistiskt land.

Underdånigheten mot EU och USA har förstärkts ytterligare. Övervakningsstaten har byggts ut, och ingen vet egentligen vad FRA sysslar med eller om det ens är lagligt. En jakt på fildelare har inletts, trots löften om motsatsen. Alla svenskars digitala liv lagras nu av svenska myndigheter i samarbete med bland andra USA.

De sista fyra åren blev en tid av förvaltning och idétorka. Trots ökat väljarstöd förlorade Alliansen sin riksdagsmajoritet, vilket gjorde att väldigt lite kunde uträttas. Det kanske inte spelade så stor roll eftersom både Reinfeldt och hans allianskollegor verkade tycka att de var klara med sitt projekt.

Reinfeldt valde att i sitt sista riksdagsanförande som moderat partiledare lyfta fram öppenhet och tolerans som frågor han är stolt över att ha drivit. Han nämnde naturligtvis inte den dödliga cocktail som en misslyckad arbetsmarknadspolitik, en havererad bostadsmarknad och en övergenerös migrationspolitik resulterar i. Den kommer den nya riksdagen få sörpla i sig under de kommande åren.

Reinfeldt lämnar över ett land med solida statsfinanser. Det är hans främsta bedrift. Men jag är tyvärr ganska pessimistisk beträffande utvecklingen på en rad stora avgörande frågor. Det gäller skolan. Det gäller arbetsmarknaden. Det gäller bostadsmarknaden. Det gäller flyktingmottagandet. Reinfeldt har personligen varit en stark motståndare till viktiga reformer på en rad områden, allt för att hålla sig väl med facket och potentiella LO-väljare.

Det saknas insikter hos både regering och opposition, och därmed saknas även lösningar för hur människor i långt utanförskap ska kunna få ett jobb, hur människor som kommer till Sverige ska bli självförsörjande inom rimlig tid, hur bostadsmarknaden ska kunna fungera igen och hur raset i skolan ska stoppas.

Stefan Löfven sade i sin regeringsförklaring att hans regering övertar ett Sverige i ett allvarligt läge. Det stämmer att läget är allvarligt på en rad områden. Men Löfven själv har inget annat än fromma önskningar och förhoppningar att komma med.

Reinfeldts arv av att inte ta itu med de stora frågorna kommer därför leva vidare.

En bild som inte har förändrats under Reinfeldts regeringstid.

 

Bortskämda

Klyftorna ökar med jobbskatteavdraget, basunerar statsradion ut. Det är en sedvanlig vänstervinkel på regeringens skattesänkningar för den del av befolkningen som arbetar.

Pensionärerna är arga på regeringen för att de som arbetar har fått lägre skatt. De var inte arga på den socialdemokratiska regeringen när skatten höjdes för alla grupper. De betalade lika hög skatt då som i dag. Skillnaden är att andra har fått skatten sänkt. Däri ligger orättvisan, enligt pensionärsorganisationerna.

En annan grupp som kan tänkas vara missnöjd med jobbskatteavdragets konstruktion är de som är föräldralediga. En mamma uttalar sig i Sveriges Radio:

"Man får lite redan som det är. Det är inte många tusen man får ut i mammapenning så det är ju väldigt hårt. Jag skulle ju hellre haft mer pengar. Så jag tycker att det är lite dåligt, för jag jobbar ju annars liksom och det är ju bara den här perioden. Jag tycker att det ska vara lika i skatt." 

Ja, livet är hårt för barnfamiljer i Sverige. Eller inte. Vi har barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning, flerbarnstillägg, ersättning vid vård av sjukt barn. Det sistnämnda har till och med blivit ett verb i svenska språket - att vabba. I väldigt få länder i världen är det lika förmånligt och tryggt att bli förälder som i Sverige. Det verkar finnas en uppfattning hos många att samhället måste kompensera föräldrar fullt ut för det lidande de utstår när de får barn.

Visst. Jag tycker också att pensionärerna borde få lägre skatt. Skatterna borde sänkas mer för alla grupper i samhället, rakt av. Men att klaga på att den arbetande befolkningen får mer pengar att röra sig med, ja det kan bara den som inte själv arbetar göra.

Arbetslinje för vissa

Moderaterna vill skärpa kraven på den som får försörjningsstöd från kommunen. Genom att likställa kraven med de som gäller för a-kassan ska kommunen ges rätt att ställa motkrav på aktivitet. Enkelt uttryckt: den som bara drar benen efter sig ska få mindre pengar.

I sak finns inte så mycket att invända mot förslaget. Och i praktiken fungerar det redan så här på sina håll. En handläggare kan avslå försörjningsstöd med motiveringen att den enskilde inte följer överenskommen planering med Jobbtorg, SFI eller liknande. Därefter kan den enskilde överklaga och handläggaren bevilja ett minimibelopp för att, som det heter, "förhindra nöd". Det innebär lite pengar för mat, inget mer.

Det som slår mig är dock att Moderaterna fortsätter att prata om arbetslinjen utan att inkludera politikerna i den. Visserligen finns nu en överenskommelse om att skära bort de mest privilegierade delarna för riksdagsledamöterna. Men de nya reglerna kommer bara gälla för alla nya ledamöter, vilket gör att massor av avdankade före detta riksdagspolitiker fortsätter att leva på skattebetalarnas pengar utan krav på att vara aktivt jobbsökande.

Om vi ska ha en arbetslinje i Sverige som kräver att människor efter sin förmåga ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och strävar efter att nå en egen försörjning, måste den gälla alla. För inte menar väl Moderaterna att före detta riksdagspolitiker är mer marginaliserade än landets alla försörjningsstödstagare?

Inga nya idéer

Som vi tidigare sett ska Socialdemokraterna fokusera på jobben och skolan i valet 2014. Det kan verkar som givna prioriteringar. Arbetslösheten är fortsatt hög och varselvågen har kanske bara börjat. Resultaten i den svenska skolan sjunker och lärarna på högskolor och universitet klagar över att studenterna inte bara saknar förkunskaper utan alls har svårt att förstå svenska.

Men Socialdemokraterna har inte mycket att erbjuda. De vill inte underlätta för företag att anställa genom att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I skolan vill S åter satsa på en högskola för alla, det vill säga precis som det som delvis bidragit till de problem vi ser i dag.

Nu presenterar Stefan Löfven dessutom förslaget på en skolplikt till och med gymnasiet. Är detta resultatet av sex års vidareutvecklad skolpolitik? Jan Björklund kallar förslaget "ett luftslott".

Alltför lång tid vid makten gör ofta att idéutvecklingen går i stå. Därför kan det vara positivt att sitta i opposition ett tag, att tvingas tänka nytt och våga utmana. Men efter sex år i opposition har Socialdemokraterna inga nya idéer. Det är faktiskt ganska ynkligt att se.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det heller inte bra att Sverige både har en visionslös regering och en idélös opposition. Det är inte kul att vara väljare.

Politik för vad?

Svenska folket har ett "ökat förtroende för Socialdemokraternas jobbpolitik", hävdar Göteborgs-Posten med flera medier. Men vad består politiken i? Det vore en rimlig följdfråga.

Att Alliansen tappar i förtroende är en sak. Där har väljarna åtminstone något att bedöma. Men i likhet med förra mellanvalsperioden kan väljarna, i avsaknad av konkreta besked från Socialdemokraterna, lägga sina egna förhoppningar i vad den socialdemokratiska politiken kan tänkas erbjuda.

Undersökningens resultat blir därför tämligen meningslöst.

Centern riskerar uttåg - nystart för KD

Almedalsspektaklet är över för denna gång. 1 800 evenemang har tävlat om uppmärksamheten. Gammelmedia har förstås mest bevakat partiledarnas tal. Vi kan konstatera att Stefan Löfven gjort entré som oppositionsledare på riktigt, att Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt fortsätter att vara ett förbudsparti och att Fredrik Reinfeldt nog aldrig har varit så ointressant som han är just nu.

Annie Lööf skulle bli den som räddade Centerpartiet. Hittills har det inte gett resultat. Lööf fick en dålig Almedalspresent när Demoskop placerade partiet på 3,5 procent samma dag som hon skulle hålla sitt tal.

När Lööf tog över fick hon det tunga uppdraget att förena ett parti bestående av traditionalister som vill att Centern ska vara ett glesbygdsparti och liberala storstadsbor som vill se C som en grön liberal kraft som månne kan sno väljare både från Moderaterna och Miljöpartiet. Hon tog dessutom över ett parti på dekis.

Många liberaler trodde på ett mycket liberalare C. Hittills har dock mycket lite hänt och Lööf har mest hånats för sitt förinspelade intryck. Själv säger hon att det beror på att hon vill prata visioner, men det hjälper henne inte. Någon Lööf-effekt har vi inte sett röken av.

Just nu finns inget som tyder på att Annie Lööf kommer att lyfta sitt parti de kommande två åren. Centern har uppenbara problem. De har färre kärnväljare än utrotningshotade KD och är det parti som löper störst risk att åka ur 2014. C har haft en mycket hög svansföring i integritetsfrågorna, vilket gör de svek partiet har bakom sig särskilt svåra att förklara bort.

För Kristdemokraterna känns ordet nystart relevant. Jag gillar Göran Hägglund och har alltid sett honom som bättre än partiet han leder. Efter partiledarstriden med Mats Odell har Hägglund tuffat till sig och KD har nu en tydlig riktning med ett tydligt mål: att stjäla konservativa röster från Moderaterna. Familjeprofilen har blivit ännu tydligare och det har skett personförändringar som lär påverka partiets väg framgent. KD lever fortsatt farligt, men känns livskraftigare än C just nu.

FP-majoren Jan Björklund börjar kännas allt tröttare. Tänkbara efterträdare som diskuteras är radikalfeministen Birgitta Ohlsson och tråkmånsen Erik Ullenhag. Vem som tar över kvittar. Folkpartiet är i vilket fall inget alternativ för en liberal väljare.

Utan idéer

Intrycket att regeringen är trött och initiativlös förstärks av den innehållslösa vårbudget som strax ska läggas.

Regeringen nöjer sig i princip med att konstatera att Sveriges ekonomi är bättre än många krisande länders ute i Europa. Visst, vi är mitt emellan två riksdagsval. Krutet kommer att sparas till 2014. Men givet hur idéfattigt Alliansens valmanifest var inför förra valet hyser jag små förhoppningar om en plötslig idémässig väckelse hos de fyra borgerliga partierna. Det vi ser nu är nog, i stort sett, det vi får även om två år.

Regeringen har inga åtgärder att vidta för att råda bot på den höga ungdomsarbetslösheten. Den presenterar inga förslag till lösningar för att underlätta för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden. I sak är det således små skillnader mellan den sittande regeringen och tidigare socialdemokratiska regeringar.

Samma problem kvarstår - och ingen har någon lösning på dem.

Heberleins inbillade förakt för svaghet

Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet ges ut på nytt. Ann Heberlein har läst boken pånytt och slås i DN Kultur (nu online) av dess "oroande aktualitet". Denna slutsats säger dock betydligt mer om Heberleins desperation att hitta grumliga historiska paralleller till en regeringspolitik hon ogillar än om riktigheten i Ofstads analys. Han har nämligen, i mitt tycke, i grunden fel.

Ofstad hävdar i sin bok, i vilken han uppehåller sig mycket kring att nazismens fula tryne finns inom oss alla om vi bara vågar ställa oss framför spegeln, att antisemitismen inte är det väsentliga i nazismen. Jag har påpekat det felaktiga i detta tidigare och hävdat att antisemitismen de facto var oerhört grundläggande för i Hitlers ideologiska hopkok kallat nationalsocialism. Men att den minsta gemensamma nämnare i hans politik på alla områden nog ändå var strävan efter renhet.

Ofstad hävdar att det är läran om den starkes rätt att härska över den svage som är det mest väsentliga i nazismen. Det kan hävdas att denna rätt bara är en konsekvens av en strävan efter renhet på samhällets alla områden - från konst till arbetsliv och familjeplanering. Men sedan gör norrmannen det provokativa påståendet att vi ser dessa drag hos oss själva om vi bara håller upp en spegel - inom nazismen är dessa drag enbart förstorade. Det är enligt Ofstad alltså våra drag. Vår egen omänsklighet i kvadrat.

Här hakar Ann Heberlein entusiastiskt på i tron att hon hittat ett slags historisk nyckel till Alliansens arbetslinje, socialförsäkringspolitik och sänkta skatter. Hon pekar just på urholkningar i det sociala skyddsnätet - men missar att ett samhälle som hyser förakt för svaga över huvud taget inte skulle nedlåta sig till sociala skyddsnät, i synnerhet inte så pass generösa som de svenska. Hon tar orättvisor och sociala klyftor som ett annat exempel - men bortser då från att Social Rapport 2010 konstaterade att alla grupper i samhället, även de med minst marginaler, har fått det bättre ställt under de senaste åren. Sett över längre tid är utvecklingen ännu mer dramatisk i positiv bemärkelse. Inkomstspridningen har ökat, men de fattigaste har fått det betydligt bättre ställt.

Ann Heberleins tes är att Ofstads påstående att nazismens förakt för svaghet finns inom oss är riktigt och att det släpps loss i form av Alliansen vid maktens grytor. Det blir lätt patetiskt när vi betänker att det är ett av världens mest generösa välfärdsländer vi talar om. Inte Sparta.

Vi har socialtjänstlagen, en enorm ramlagstiftning till skydd för samhällets utsatta men som också ger tydliga rättigheter till barn och unga. Vi har LSS, som ger personer med funktionsnedsättning rätt till assistans utifrån sina individuella behov och som kostade 28 miljarder kronor 2010 och där utredaren konstaterade att ingen frågar om kostnaderna (2015 väntas kostnaderna uppgå till en hel försvarsbudget). Stockholm har TÖG, en tak över huvudet-garanti som ålägger socialtjänsten att hitta nödboenden åt alla som inte kan lösa sin boendesituation på egen hand - något som kan leda till placeringar på hotelljour för tiotusentals kronor per månad.

Vi har kort sagt en rad kostsamma lagar och riktlinjer som finns till för att skydda och stödja personer i olika svårigheter. Förakt för svaghet? Snarare det rakt motsatta. Aldrig någonsin tidigare har samhället unisont ställt upp för personer med alla möjliga sorters hinder och besvär som nu. Och tänk, mitt under brinnande borgerlig kulturskymning.

Avslutningsvis kan påpekas att Tischgespräche (Hitlers bordssamtal, utgiven av Prisma Magnum i Sverige) ingalunda var "Hitlers andra skrift". Det är en sammanställning av noteringar som två av hans ämbetsmän - Heinrich Heim och Henry Picker - gjorde i högkvarteret 1941-42 och som upphörde när Picker blev förflyttad. Något Heberlein borde ha känt till om hon läst boken.

Det nazistiska föraktet mot "mindervärdiga" är svårt att applicera
på dagens svenska sociallagstiftning som ger alla med speciella behov rätt
till stöd och hjälp. Ann Heberlein försöker ändå.

En frihetsreform

Jobbskatteavdraget har varit alliansregeringens viktigaste reform. Men det saknas bevis för att jobbskatteavdraget verkligen leder till fler jobb, enligt Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Reformen är svår att utvärdera.

För en regering som sänker skatten främst av arbetsmarknadspolitiska skäl är det förstås en plump i protokollet. Hade Alliansen bara varit tydligare med att det är en frihetsreform att sänka skatten för vanliga löntagare hade diskussionen om eventuella jobbskapande effekter inte alls varit lika relevant. Det hade varit tillräckligt att konstatera att det är rätt att sänka skatten för att öka människors möjlighet att leva på sin inkomst.

Men eftersom Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har avideologiserats återstår bara att mäta vilka effekter i antalet nya jobb som jobbskatteavdraget ger. Låg- och medelinkomsttagares känsla av ökad frihet genom större ekonomiskt utrymme varje månad blir plötsligt ointressant. Följdriktigt framstår Alliansens viktigaste insats sedan den tillträdde 2006 som ett misslyckande - vilket förstås blir helt obegripligt givet vad pengarna har inneburit för vanligt arbetande folk.

Sossarnas (eventuella) lärdomar

I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.

Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.

Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: "Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring." Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.

S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg - Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade "pensionärsskatten" fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.

Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.

En ensam maskros

De flesta partier prioriterar jobben i valrörelsen. Det är också den enskilda fråga som ligger topp tre bland väljarna, ung som gammal, fattig som rik. Moderaterna slänger fram ett tremiljarderspaket i arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att ytterligare visa att regeringen tar frågan på allvar.

Men detta är inget för Miljöpartiet. För dem är klimatet viktigast. Socialdemokraterna måste ha satt Konsumkaffet i halsen när deras samarbetsparti rangordnade valets viktigaste frågor. Å andra sidan är det inte förvånande att ett parti som vill ge folk betalt för att vara lediga och i grunden är tillväxtkritiskt inte prioriterar jobbfrågan utan hellre vill flumma ut i en politik som ska kontrollera klimatet.

Splittringarna inom det rödgröna lägret är så pass stora att de nog gör bäst i att skriva ett väldigt kort gemensamt valmanifest...

Rödgrön "jobbpolitik"?

Den rödgröna oppositionen lovar att satsa på småföretagen om de vinner valet. Tillåt oss tvivla på ärligheten i detta löfte.

Det beror förstås på vad man menar med "satsa". Att tvinga in företagare i bidragsfällor är säkert också ett sätt att "satsa" i de rödgrönas värld. De lär knappast ha någon som helst avsikt att gallra i regeldjungeln, att ta bort las, att underlätta etableringar i många branscher eller att sänka skatterna på arbete. De rödgröna partierna vill helst återinföra de monopol som Alliansen, förtjänstfullt, avskaffat. Dit hör både apoteksmonopolet och monopolet på bilbesiktningar. Även detta vittnar om en mycket förlegad syn på marknaden. Tillgänglighet och kundservice har ingen plats i de rödgrönas vision.

Vänsterpartierna anser inte att en reglerad arbetsmarknad utgör något hinder för företagande utan är en garant för anställningstryggheten. Därmed stänger de även dörren till många av de som står utanför arbetsmarknaden i dag. Det är en synnerligen kontraproduktiv politik på fler sätt. Den försvårar både företagande och marginaliserade gruppers inträde på arbetsmarknaden.

Dessutom bör nämnas att de rödgröna redan har en brant uppförsbacke i sitt försök att övertyga väljarna om att deras jobbpolitik skulle vara mer attraktiv än Alliansens. Om höstens val handlar om jobben kommer oppositionen att förlora.

Regeringens informationskollaps

"Det talas ibland om nyliberala systemskiftesidéer, men det enda verkliga systemskifte som Sverige har upplevt i modern tid är denna lika forcerade som genomgripande politisering av samhället och medborgarnas inkomster. Det ändrade i grunden balansen mellan stat och individ."

PJ Anders Linder tittar närmare på vad det verkliga systemskiftet i svensk politik de senaste 30 åren är: högskattestaten.

Socialdemokraterna anklagar alltid de borgerliga, och Moderaterna i synnerhet, för att "låna pengar till skattesänkningar" och att se skattesänkningar som lösningen på alla problem. Men faktum är att Socialdemokraternas fäbless för skattehöjningar är minst lika stor som Moderaternas dito för skattesänkningar.

Till och med Göran Persson erkände i en intervju att ett skattetryck på över 50 procent var "för högt". Men socialdemokraten Persson ansåg ändå att det borde ligga där någonstans. Hans efterträdare Mona Sahlin är inte av någon annan åsikt. Visst har partiet förändrats lite grand i vissa frågor under hennes ledarskap - skolpolitiken är ett exempel där partiet har närmat sig de borgerliga - men när det gäller skattepolitiken är socialdemokratin uppenbarligen helt oförmögen att tänka om. Trots att Sverige under de gyllene år på 50- och 60-talen, som många drömmer sig tillbaka till, var ett land med ett normalt skattetryck.

Vid en rödgrön valseger kommer skatterna att höjas för vanliga inkomsttagare. Så är det. Låginkomsttagare kommer att få svårare att få ekonomin att gå ihop. Viljan att arbeta svart kommer åter att öka. Och samtidigt som vanliga arbetande medborgare kläms åt av socialistpartiernas "rättvisepolitik", ska det bli mer förmånligt att vara sjuk och att inte arbeta. Så ser den rödgröna jobbpolitiken tydligen ut. Detta budskap måste Alliansen hamra in varje dag fram till valdagen om den ska ha någon som helst chans att sitta kvar.

Alliansen har gjort rätt när den sänkt skatterna för arbetande människor. Att den trots detta får stryk i opinionen är till stor del regeringens eget fel. Endast fyra av tio känner till jobbskatteavdraget. Bland unga är siffran ännu mer katastrofal - två av tio. Min första reflektion är en förvåning över att vanliga löntagare har så dålig koll på sin egen ekonomi att de inte märker om de får över tusen kronor mer i lön varje månad med denna regering. Tjänar man 20 000 kronor i månaden är det rätt stora pengar. Vi talar om en fin utlandsresa för varje arbetande svensk om pengarna sparas under ett års tid.

Men Alliansen får faktiskt skylla sig själv, ty den har inte gjort ett dugg för att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Den bästa informationen kommer från en privatpersons initiativ. Det går inte att kallt räkna med att väljarna håller sig informerade själva och röstar efter logiskt övervägande på valdagen. Regeringen måste inte bara våga stå för sin egen politik, den måste bli betydligt bättre på att informera väljarna om effekterna av den. Annars kan den aldrig bli återvald.

Bredsida mot Las

Den av vänstersympatisörerna omhuldade lagen om anställningsskydd, Las, får sig en bredsida på DN Debatt.

Att den svenska arbetsmarknaden behöver öppnas, dammas av och moderniseras är ingen nyhet.
Men det känns som att det var länge sedan Las diskuterades. Felet är regeringens. Endast centerpartiet har vågat beröra frågan, moderaterna har ryckt ut till den gamla ordningens försvar. Och därmed har inget hänt. Den arbetslinje som regeringen säger sig driva hamnar plötsligt i skymundan när det gäller reformeringen av arbetsrätten.

Från vänsterhåll har Las blivit en helig ko, ett slags symbol som bara måste försvaras till varje pris. Det är tråkigt att regeringen inte har vågat eller velat agera.

Spel för gallerierna

Socialdemokraterna har haft jobbtoppmöte. Hela ledargarnityret satt inför TV-kamerorna och log sådana där väldigt sossiga leenden som får dem att se ut som nunnor med hjärnskakning.

Sossarna säger sig vilja bli "entreprenörernas parti". Företrädare för denna grupp var således inbjudna. Men precis som när sossarna tidigare i regeringsställning bjöd in näringslivets företrädare, var det ett spel för gallerierna. Signifikant är att småföretagarnas nummer ett på önskelistan, förändringar i arbetsrätten så att flexibiliteten ökar, inte alls får något gehör hos (s). I Rapport förklarade Mona Sahlin detta med att "vi ska inte sluta vara socialdemokrater". Därmed stänger hon i princip dörren för några märkbara förändringar i partiets jobbpolitik. Allt är och förblir vad det har varit.

Att (s) utger sig för att vara småföretagarnas parti är ungefär lika genomskinligt och fånigt som när nya moderaterna kallar sig "det nya arbetarpartiet". Det är ingen vild gissning att sossarnas försök att framstå som företagarvänligt ganska snart kommer att rinna ut i sanden.

Leder höjd skatt till fler jobb?

"Som man frågar får man svar" är en evig sanning, inte minst i politiska sammanhang. Socialdemokraterna har låtit göra en Sifo-undersökning för att visa att svenska folket stödjer deras "jobbpolitik". På frågan om vilka sätt som är de mest effektiva för att bekämpa arbetslösheten bockar 56 procent av de tillfrågade för alternativet "yrkesutbildningar för arbetslösa" och 54 procent "utbildning till bristyrken". Sossarna tror sig därmed kunna visa att de har stöd för sin politik på området.

Men varför förlorade de då valet? Socialdemokraterna har inte gjort några märkbara förändringar i sin arbetsmarknadspolitik. Skatten på arbete ska fortsätta att vara hög. Skillnaden mellan den som jobbar och den som inte jobbar ska vara liten. Och den som är arbetslös ska få gå på tramsutbildningar och få diplom. Det var så s-politiken såg ut inför valet 2006 och det är så den ser ut i dag.

Nästan var femte i undersökningen väljer alternativet "sänkt skatt för dem som förvärvsarbetar". Varför finns inte höjd skatt med som ett alternativ? Det är ju socialdemokraternas politik om de vinner nästa val. Få hade dock valt det som en trovärdig metod för att skapa fler jobb, därmed passade det inte in i denna riggade undersökning.

Socialdemokraterna har en pedagogiskt svår uppgift framför sig: att förklara hur höjda skatter på arbete leder till fler jobb. Alliansen får inte missa öppet mål här.

Möte för inbördes beundran

I dag samlas socialdemokraterna för rådslag för att diskutera "en starkare arbetslinje". Inte en utvecklad arbetslinje utan en starkare. Ordförande för Rådslaget Jobb är Thomas Östros. Ja, folk med nya idéer göre sig icke besvär.