Någon förvånad över sosseskandalen?

Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

Om grisar kunde flyga

Det är få frågor som har blivit så omgärdade av myter och klämkäcka föreställningar som den om invandringens påverkan på ett land.

Angela Merkel sade "Wir schaffen das". Nu säger hon att Tyskland drastiskt måste minska asylinvandringen. Stefan Löfven sa att hans Europa inte bygger murar. Hans egen regering har däremot lagt förslag om att stänga Öresundsbron.

Löfven hoppas att krisfasen är över och att Sverige nu går in i en "etableringsfas". Fokus, hoppas statsministern, ska hädanefter hamna på hur alla asylinvandrare ska komma i arbete.

För mindre än ett år sedan handlade argumenten för EU:s mest extrema migrationspolitik om att det var rena vinstlotten för Sverige att ta emot många asylinvandrare. Många av dem, hävdades det, var läkare och ingenjörer. Och sådana behövs det fler av i Sverige.

I takt med att officiell statistik över utbildningsnivån i asylinvandrarnas ursprungsländer blivit känd för fler, har allt färre lyft fram alla syriska läkare och afghanska ingenjörer. "Vinst" har blivit "vinst på sikt" som har blivit "stora kostnader nu men vinst på sikt om de bara får jobb".

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson har inte riktigt lämnat det första stadiet. Han är övertygad om att Sverige kan bli en "superekonomi" med femprocentig årlig tillväxt. Att ta emot så många asylsökande är ett stort åtagande, medger Thorwaldsson, men tillägger att "redan 2020 kan de flesta av dessa 170 000 ha arbete". Ja, och om grisar kunde flyga skulle jag gärna hoppa upp på en.

Det är svårt att veta var man ska börja. Det finns inget som helst stöd någonstans för att flertalet asylinvandrare skulle få arbete inom fyra år. Som upprepats många gånger har mindre än 50 procent av asylinvandrare till Sverige fått arbete efter sju år. Lägger vi på ytterligare åtta år till dessa har andelen förvärvsarbetande bara ökat till 6 av 10. Kontentan är att gruppen asylinvandrare som helhet aldrig blir lönsam för samhället.

Som "förvärvsarbetande" räknas även dem som hjälper en anhörig i hemmet några timmar i månaden, så definitionen av arbete är egentligen för bred för att ha någon direkt relevans. Inte ens med denna breda definition är LO-basen i närheten av verkligheten.

Om det nu vore så att en hög asylinvandring kan göra ett land eller en region till en "superekonomi" med hög tillväxt, är det värt att fråga sig varför Malmö går så fullständigt uruselt. Malmö ligger strategiskt nära övriga Europa och har dessutom tagit emot väldigt många asylinvandrare under lång tid. Men kommunen går så dåligt ekonomiskt att den under fjolåret behövde stöd genom det kommunala utjämningssystemet på fem miljarder kr för att gå runt. Och det ser inte bättre ut inför 2016.

Om Sverige ska ha en chans att klara av den situation som landet har hamnat i måste verklighetsbeskrivningen vara korrekt. Karl-Petter Thorwaldsson dagdrömmer och presenterar heller inga trovärdiga förslag på hur dessa dagdrömmar ska bli sanna.

Att landsorganisationens främste företrädare beter sig på det här sättet i detta prekära läge är oseriöst. Det är oroande att LO har ett så pass stort inflytande i det stora parti som just nu sitter i regeringsställning.

Läs även:
Fnordspotting

SD - arbetarnas parti

Det är roligt det där med etiketter. Sverigedemokraterna kallas högerextrema, ja av vänsterfolk benämns de rent av som nazistiska. Riktiga är arbetare ju inte höger och absolut inte nazister. Således röstar de inte på SD.

Ändå är SD nu andra största parti bland LO:s medlemmar. De är större än Moderaterna, som under Reinfeldts ledning gjort sådana ansträngningar att attrahera gamla S-väljargrupper.

Detta är svårsmält för LO, sossar och vänsterfolk i gemen som så gärna vill klistra naziststämpeln på SD och kalla partiet för ett högerparti. Men det torde inte vara någon överraskning då Socialdemokraterna under lång tid varit det parti som tappar flest väljare till Sverigedemokraterna. Idén om det förlorade folkhemmet, för snabba förändringar i samhället,

Helt klart är att invandringsfrågan växer i betydelse för alltfler väljare. Interna skandaler i SD har inte påverkat som många trott. Tvärtom växer partiet stadigt - i både medlemsantal och opinionsmätningar. Och Jimmie Åkesson klarade ännu en utfrågning i Sveriges Radio galant.

Att SD är här för att stanna har varit tydligt länge. Frågan är nu om partiet klarar av att bli tredje största parti efter valet 2014. Det kan tvinga övriga partier att börja omvärdera sitt förhållande till Åkessons parti.

Skattefnatt

Sverige behöver en genomgripande skattereform med brett parlamentariskt stöd, skriver två LO-ekonomer på DN Debatt och slår an en kompromissvillig ton. Men tonen är falsk. Det LO föreslår är endast klassisk socialdemokratisk skattehöjarpolitik.

Den försiktiga tonen till trots handlar allt om att höja skatterna - överallt. Ekonomerna hävdar att "även Moderaterna verkar nu betvivla skattereduktionens (jobbskatteavdraget) effektivitet". Det är högst oklart hur de nått fram till denna slutsats, särskilt som Moderaterna drev på för ett femte jobbskatteavdrag men gjorde halt enbart därför att de inte ville riskera ett förnedrande nederlag i riksdagen då Sverigedemokraterna hotade att rösta med de rödgröna.

De vill öka progressiviteten och därmed skärpa beskattningen av alla högre inkomster (vad som är en hög inkomst är upp till var och en att avgöra, men vi vet att högskattestaten alltid har inneburit en hög beskattning av vanliga inkomster, ty höginkomsttagarna är alldeles för få).

De vill återinföra de skatter som tidigare avskaffats, nämligen gåvo- och arvsskatten.

De vill återlansera den avskydda fastighetsskatten.

De vill harmonisera bolagsskatten i EU så att den inte blir för låg i vissa länder.

De vill höja koldioxidskatten rejält och göra resandet dyrare genom att börja beskatta flyget mycket hårdare.

Avslutningsvis vill de skatteglada LO-ekonomerna också införa EU-skatter på banksektorn.

Allt detta tror de att alla riksdagspartier vill diskutera. Det är nästan lite rörande i all sin naivitet. Frågan är varför i hela friden något borgerligt parti skulle vilja ställa upp på allt detta när de har vunnit två val i rad på motsatt politik.

Advokat, författare, pratkvarn

Ingen verka tycka att Thomas Bodströms bok är särskilt bra eller välskriven. Men alla vill läsa den. Onekligen har advokaten, före detta justitieministern och tredje rangens deckarförfattaren, lyckats i sitt uppsåt att skapa hype för sin bok.

Nu när Bodström är fri som en fågel och inte behöver svara till någon socialdemokratisk partiordförande för sina utspel, kan han säga vad han egentligen tycker. Och det är uppenbarligen rätt mycket. Han föreslår att Socialdemokraterna tar efter Miljöpartiet vad öppenhet i partiet valprocess beträffar. Han tycker att partiet borde appellera till alla löntagare och således stryka "arbetarepartiet" ur namnet (endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på partiet 2010, så det finns väl fler skäl till ett namnbyte). S borde klippa de nära banden till LO, föreslår Bodström, och parties riksdagsledamöter borde inte sitta längre än två mandatperioder. Att vara riksdagsledamot ska inte vara något livslångt arbete.

Inget av detta kommer att hända under traditionalisten Juholts ledning. Förslagen möttes närmast med ett hånleende. Men hur många i partiet håller med? Det är svårt att veta eftersom folk inte säger något. Thomas Bodströms alla förslag är bra och rimliga. Men han var själv lika tyst och medgörlig som alla andra under den tid han var höjdare i partiet och faktiskt hade makten att påverka. Väl på insidan tänkte Bodström på sin karriär, inte på partiets bästa. Att han begär något annat av alla andra gör honom inte särskilt trovärdig.

Onekligen tillåter det traditionsbundna partiet inga stora förändringar. Mona Sahlin försökte men stoppades. I linjetalet i december 2010 framgick hur pass stora förändringar hon egentligen hade velat genomföra. Precis som Bodström föreföll Sahlin befriad att få säga de där förbjudna orden om partiets nödvändiga förnyelse. Men hon gjorde det först när makten över partiet glidit ur hennes händer.

Det är som om Partiet är en egen levande organism som socialdemokrater anpassar sig till och inte vågar ifrågasätta. Uppenbarligen var två raka valnederlag inte tillräckligt för att förmå dem att tänka om. S får helt enkelt invänta ett tredje. Då blir det fart, ska ni se...

SAP.

När någon annan betalar

Jag reagerar inte ens längre. Det känns bara som en ständigt upprepande repris. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO anordnade en "familjedag" i Arjeplog. Familjelekar och föredrag ingick. Och notan skickades till landstinget, vilket betydde att Norrbottens skattebetalare fick stå för kalaset. Vissa har ingen skam i kroppen. Men, som sagt, vem är längre förvånad över bristen på respekt för skattebetalarnas pengar?

Mikael "Jag vill kritisera regeringen i varje låt" Wiehe stod på scenen. Ni vet han som efter Göteborgskravallerna 2001 tonade ned vandaliseringen med orden "vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Folk var ju arga, liksom. Mannen som älskar folkhemmet älskar även pengar. 60 000 kronor för några timmar på scenen, jo man tackar.

Den där förbannade magkänslan

Jag sätter nästan morgonteet i halsen av skratt. Torsdagens stora nyhet i landet där vuxna människors sexuella relationer är en statsangelägenhet, de två socialdemokrater som misstänks för att ha köpt sig ett sexuellt möte, följdes snart upp av en granskning av "hur sexköpet gick till". Uj, rena thrillern!

Expressen har till och med tagit sig tid att göra en karta som visar var de misstänkta tog ut pengar, var de drack öl och slutligen var sexet skulle ha ägt rum. Som vore det jämförbart med det spektakulära helikopterrånet. Eller ett mord, från planering till aktion! Expressen sprider ett löjets skimmer över sin egen rapportering. Tidningen parodierar sin egen verksamhet utan att själv märka det. Vilket är lite underhållande på sitt sätt.

I Sverige är det inte det rent juridiska straffet för sexköp som svider mest, det handlar i normalfall endast om böter (mig veterligen har ingen ännu dömts till fängelse enbart för sexköp). Det är den sociala domen som kommer efteråt, när omgivningen får veta att deras vän, bekant, arbetskamrat eller partikamrat har betalat för att ha frivilligt sex med en annan vuxen människa som är värst. Vid vilket annat bötesbrott sker en sådan häxjakt på människor?

Sexköpsfrågan befinner sig där narkotikafrågan var för kanske fem eller tio år sedan: i ett läge där det är omöjligt att debattera sakligt. Känslor tar överhanden. Myter dominerar föreställningarna om vad prostitution är, vilka sexköparna är och inte minst vilka sexsäljarna är. Det problematiska är att förutfattade meningar inte går att besegra enbart med sakliga argument. Försök att övertyga en sverigedemokrat om att partiets invandringspolitik bygger på myter, lögner och förutfattade meningar utan grund. Det går inte eftersom hela deras politik bygger på en magkänsla. Även försvaret av sexköpsförbudet bygger i hög grad på en magkänsla. Magkänslan säger att den som säljer sex gör det av desperation, att det är så otänkbart att sälja sex att den som gör förmodligen inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk (sexsäljaren är alltså narkotikamissbrukare) och att det även måste finnas någon annan förklaring till att personen i fråga sjunkit så lågt (sexsäljaren blev våldtagen av sin far som barn).

Ur detta perspektiv blir köparen av sexuella tjänster en hjärtlös och cynisk person med en förfärlig människosyn. Det argumenteras att det egentligen inte alls handlar om sex (eftersom sex är det där fina mellan sambos, förlovade och gifta) utan om ett slags utnyttjande. Sex mot betalning blir således alltid ett övergrepp enligt denna bisarra logik.

Självfallet har personer med denna inställning aldrig intresserat sig för att prata med vare sig sexsäljare eller sexköpare. De är rädda för svaren. De skulle aldrig komma på tanken att med ett öppet sinne intervjua de människor som är delaktiga i att köpa och sälja sexuella tjänster. De är inte intresserade av detta. De vill betrakta företeelsen utifrån, på tryggt avstånd, med sina egna glasögon och sin egen magkänsla som redskap. Då kan det inte bli annat än fel. Föga förvånande blir debatten lidande. Det krävs som bekant två för en givande debatt.

Landet fåntratt

Jag har svårt att förstå detta ständiga tabu kring sex. I USA, porrens hemland, får man inte säga fula ord i TV. Då piper det och helst ska även munnen blurras så att man inte ser vilket elakt ord som uttalas. Men hårdporr går bra. Allt på sin plats, resoneras det nog.

I Sverige är vi rätt frispråkiga. Att säga "kuk" och "fitta" i TV är inget konstigt. Till och med TV-hallåor (är det inte ett rätt poänglöst yrke, förresten?) kan dra till med könsord ibland om de ska beskriva ett ungdomsprogram om sex eller en film. I vårt land är i stället pornografin tabu.

När jag var liten sparv fanns det porrtidningar på den lokala ICA-butiken. De stod längst upp i tidningshyllan, men jag minns att jag föreställde mig hur någon på butiken med generad uppsyn måste ha packat upp de där tidningarna och ställt dem i hyllan. Och hur någon, kanske mindre generad, person på byn måste ha köpt dem tillsammans med mjölken och tandkrämen. Och toarullen. Sedan försvann tidningarna från hyllan. Jag vet inte om det berodde på en förändrad policy hos ICA eller om det var något slags förändrad attityd i samhället som helhet. Att attityden har förändrats står dock klart.

1999 blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Sedan dess har det kommit att betraktas som ett av de värsta brotten en människa kan begå. Justitieminister Beatrice Ask föreslog att misstänkta sexköpare skulle delges misstanke om brott i gredelina kuvert så att omgivningen, allra helst barnen, kunde bidra till ett socialt straff på hemmaplan. Staten skulle således bidra till ett skamstraff. Detta föreslog Ask för sexköp, inte för våldtäkt, ekonomisk brottslighet eller mord. Ett brott som i praktiken ger böter anses ha blivit så socialt stigmatiserande att omgivningens negativa reaktioner på brottet enligt ledande politiker ska verka avskräckande. Ett slags dubbel rättvisa, kanske.

I andra länder kan både män och kvinnor gå på strippklubbar, ta någon öl och ha trevligt. I Sverige kallas det "porrklubb" och anses vara ett tillhåll för folk med dålig människosyn. Till dessa hör uppenbarligen den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan, som 1998 gick på klubben Chat Noir. Nu tar han bestämt avstånd från de två socialdemokratiska politiker som togs på bar gärning av polis när de hade trevligt med två sexsäljare. I vanlig ordning står de politiskt korrekta i kö för att ta avstånd. Tänk vad sex kan vara intressant, tänk vad lite sex kan uppröra! Jag förstår verkligen inte upprördheten mot att vuxna människor gör saker tillsammans på frivillig väg.

Kampen mot det orena sexet har gjort Sverige till ett sexfientligt samhälle. Den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (beställningsjobbet) banar väg för fortsatt intolerans. Trots att vi gärna pratar vitt och brett om sex är det fortfarande endast sexet på rätt villkor, på rätt sätt och mellan rätt människor som är accepterat. Sverige har fanimej blivit snöpt.

LO:s sandlådekampanj

Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara "tuff och elak". Ja, rent av "rak". Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.

Puckade facket

I Kommunalarbetaren berättas att ett kommande avtal kan innebära runt två hundra kronor extra i månaden för Kommunals låginkomsttagare. Detta ska jämföras med de runt 1 500 kronor som en låginkomsttagare har fått behålla efter Alliansens jobbskatteavdrag.

Ändå är Kommunal, i likhet med fackföreningsrörelsen som helhet, stenhårt vänster. Jobbskatteavdragets betydelse för medlemmarnas ekonomi ignoreras. Det har nämligen inte tillkommit genom någon facklig kamp och "gills" inte. Det handlar alltså i första hand om ideologi, inte om medlemmarnas bästa.

LO pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraternas valkampanj vart fjärde år. Detta trots att bara runt varannan LO-medlem röstar på dem. Jag förstår över huvud taget inte varför fackförbund alls ska behöva vara politiska. De ska verka för sina medlemmars bästa, inte hjälpa till med politisk plakatpolitik. Att läsa Kommunalarbetaren är som att läsa ett socialdemokratiskt partiorgan. Genompolitiserat och polemiskt.

Det finns fördelar med att vara med i facket. Men så länge de är så fruktansvärt politiska och skiter fullständigt i sina medlemmars bästa, kommer jag att stå utanför.

Platt fall

Första maj är fascinerande. Det är ett tragikomiskt skådespel där människor som tycks ha sovit i 70 år samlas för att upprepa gamla paroller och plattityder, allt till ljudet av den sång som spelats i världens alla kommunistdiktaturer. Det är barnteater och lokalrevy på samma gång.

Att det inte skulle bli en lätt dag för Wanja och Mona var väntat. Med mindre än ett och ett halvt år kvar till valet borde styrkorna sluta upp bakom ledaren och egga varandra inför den stora striden nästa år. Detta års första majfirande har blivit något annat. Inte nog med att över 30 klubbordföranden kräver både S-ledaren och LO-ledarens avgång - inget av deras framträdanden verkar ha gjort någon succé.

Wanja Lundby-Wedin fick ägna tid åt att försvara varför hon över huvud taget är kvar som LO-ordförande. Att avgå skulle bara "lämna plats för arbetsgivare och nyliberaler att bestämma", tyckte hon. Ja, vi nyliberaler skulle förmodligen ta över världen om bara LO-basen avgick. I övrigt verkar Lundby-Wedins tal mest ha bestått av löst kastade anklagelser mot regeringen.

Mona Sahlins tal måste betraktas som ett misslyckande. Inför hennes viktigaste tal som socialdemokratisk partiordförande hade partiet valt att placera henne inomhus. I ett läge när Sahlin har rekordlåga förtroendesiffror och är i akut behov av en boost ser alltså partiet till att hålla henne inomhus så att alla som vill lyssna inte får plats! Det är väldigt mycket flickscouter över socialdemokratiska arbetarepartiet just nu...

Det är rätt tjatigt med alla textade versioner av Bruno Ganzs utbrott i Führerbunkern i filmen Undergången (såvitt jag vet började det med en version när Hitler blir avstängd från onlinetjänsten Xbox Live, därefter har otalet versioner uppstått), men denna är ändå rätt underhållande.

En bit i ett större pussel

Det är lite fascinerande att se de starka reaktionerna på LO:s Wanja Lundby-Wedins agerande i AMF-affären. Det är som om många i LO-kollektivet har vaknat upp och insett: "Nämen, hon är ju inte en av oss!" Som om masken ramlat av. Men Socialdemokraterna och LO har inte varit i närheten av vanligt folk på många år.

Vanliga arbetare är arga, samtidigt försöker LO-förbunden och Socialdemokraterna sluta leden. Lundy-Wedin har ju trots allt "gjort så otroligt mycket bra". Kanske är detta en väckarklocka för många traditionella socialdemokrater. Om de inte tidigare har insett att arbetarklassretoriken på första maj bara är lös retorik från en politisk och ekonomisk överhet, borde de börja fundera nu. Det är faktiskt svårt att tänka sig Wanja Lundy-Wedin som första majtalare efter det här. Men även om hon avgår faller detta tillbaka på Mona Sahlin. Hon har det inte lätt just nu, Mona. Ingenting tycks gå hennes väg.

De väl tilltagna AMF-pensionerna är emellertid bara bitar i ett större pussel. Vi såg nyligen att EU-kommissionären Margot Wallström, som är mycket populär i sitt parti, tjänar ungefär 3,5 miljoner kronor per år. När hon slutar får hon ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor plus en årlig pension på 1,2 miljoner. Allt är, förstås, våra skattepengar.

Det har gått väldigt snett här någonstans. Jag bryr mig inte om hur privata företag sköter sina affärer. Om banker vill ge sina VD:ar enorma bonusar samtidigt som banken är i kris, är det deras bekymmer. För det är inte särskilt smart om de vill behålla sina kunder. Som kund eller aktieägare kan vi agera med vår egen plånbok genom att byta bank/företag. Men när det gäller statliga företag och statliga tjänster, är det allas våra skattepengar vi pratar om. Då har vi rimligen, precis som aktieägare har i ett företag, anledning att tycka till.

Det är inte rimligt att politiker, som byggt upp ansenliga förmögenheter under sina karriärer, ska få mångmiljonpensioner efter avslutad tjänst. Det är heller inte rimligt att ett politiskt uppdrag ska vara livslångt. En riksdagspolitiker borde inte få sitta längre än två mandatperioder. Generösa pensioner borde tas bort. Ett politiskt uppdrag är ett förtroendeuppdrag och ska betraktas som ett hedersuppdrag. Det är så politikerna talar om det, men i grund och botten går det inte komma ifrån att det samtidigt är ett synnerligen förmånligt arbete som man gärna stannar på år efter år efter år. Dessa människor kan, med sitt upparbetade kontaktnät, skaffa nya jobb efter att deras riksdagsuppdrag är fullbordat. Ge dem ett diplom för förtjänstfullt arbete efter max två mandatperioder och skyffla dem tillbaka till verkligheten. Det skulle demokratin tjäna på.

Utan trovärdighet

Pengar gör oss inte lyckligare. Prylar är bara materiell, och därmed artificiell, glädje. Så brukar det låta från vänsterhåll när kritiken mot konsumismen och kapitalismen väller ut. Ändå är det anmärkningsvärt hur fixerad vänstern är vid just pengar.

LO har lagt fram en rapport i vilken de har tittat på inkomstutvecklingen för den så kallade ekonomiska eliten mellan 2003 och 2007, med bakåtblickar till 1950-talet. LO vill påskina att det faktum att de rikaste blivit rikare betyder att de fattigaste blivit fattigare. Det är märkligt hur ekonomer kan stå för "en kaka som bara kan delas, inte expandera"-resonemanget. För om det inte förhöll sig så, skulle det vara ointressant för lågavlönade att högavlönade får mer pengar. Såvida det inte bara handlar om ren avundsjuka. Människor med vanliga löner måste förmås tro, att de rikare blir rikare på deras bekostnad. Så mobiliseras väljare till de partier som när de själva sitter vid makten höjer skatterna för vanligt folk.

Problemet borde inte vara att de rikaste blir rikare utan att de fattigaste inte blir rikare i tillräckligt hög grad. Människor hålls på mattan i Sverige av skattekilar och en bedrövligt hög beskattning på arbete. Många, väldigt många, lever från lön till lön och har inget utrymme att lägga undan pengar för oförutsedda utgifter. När kylen går sönder, bilen kärvar eller man drabbas av en vattenskada i badrummet blir det kris. För många är barnbidraget enda räddningen för att hålla ut innan lönen kommer in på kontot. Människor som har arbetat ett helt arbetsliv har väldigt små besparingar att falla tillbaka på. I ett välutvecklat och modernt land som Sverige borde det inte behöva vara så här.

LO klagar på att de rikaste har fått det bättre. Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarens vän. Faktum är att varken LO eller socialdemokraterna har gjort något för att förbättra villkoren för Sveriges låg- och medelinkomsttagare så att dessa grupper kan höja sin ekonomiska standard med eget arbete. Vi har i stället fått ett ofantligt stor grupp människor som är ekonomiskt beroende av vissa bidrag från staten för att över huvud taget överleva från månad till månad. Det är ovärdigt.

Alliansens bästa och viktigaste åtgärd har varit jobbskatteavdraget, som har gett låg- och medelinkomsttagare mer över av lönen varje månad. Detta vill oppositionen - arbetarnas vänner - sätta stopp för. Även om socialdemokraterna är beredda att behålla en del av skattesänkningen lär vi knappast få se något utvidgat jobbskatteavdrag i en rödgrön regering, trots att alliansens skattesänkningar för vanligt folk bara borde vara en inledning på något mycket större och mer långsiktigt: att möjliggöra för vanligt folk att stå på egna ben. Det ger självkänsla, det ger trygghet och det ger frihet - något LO och socialdemokraterna inte unnar oss.

En fin tanke

Svenskt Näringsliv vill få en annan ordning till stånd på arbetsmarknaden. De vill reformera "arbetsrätten" och göra arbetsmarknaden mer flexibel, vilket skulle gynna både företagare och löntagare. Därför bjuder de nu in de fackliga organisationerna för överläggningar. Det är ett vackert försök, men säkerligen helt dödfött. LO kommer aldrig gå med på en reformering av den så kallade arbetsrätten, särskilt inte som inte ens alliansens största parti driver frågan. Ordföranden för PTK, Mari-Ann Krantz, har redan klargjort att de inte kommer att gå med på vad hon kallar "försämringar för våra medlemmar". Nej, för att begränsa fackens makt krävs att regeringen sätter ned foten. Men då måste moderaterna tänka om.

Sent ska syndaren vakna...

LO öppnar för privata arbetsförmedlingar i en ny rapport – ”En svår match – om vägval i förmedling av jobb och aktiva program”. Till SVT:s Rapport säger Lena Westerlund, som står bakom rapporten, att idén att anpassa verksamheten efter konjunkturläget, dvs. arbetslöshetens storlek, kan vara bra.

Det är en försiktig öppning, men ändå en positiv sådan. Kan LO använda sitt inflytande för att påverka SAP, tro?

[Rapporten]