Nya murar att bekämpa

I dag för 25 år sedan öppnades Berlinmuren. Tusentals östberlinare strömmade över till väst i vild glädje. Många vågade inte tro att denna nyvunna frihet skulle bestå.

Berlinmurens fall är den viktigaste händelsen i Europa sedan andra världskrigets slut. Öppnandet av gränsen mellan Öst- och Västberlin och DDR-regimens slut gav ringar på vattnet och banade väg för kommunismens slutliga kollaps på vår kontinent.

Protester mot kommunistregimer i Tjeckoslovakien och Rumänien lyckades få även dessa regimer på fall. Förtryckare som med Moskvas stöd suttit i flera decennier föll äntligen under folklig vrede. Snart skedde även det otänkbara: det stora Sovjetimperiet brakade ihop.

Berlinmuren är en så tydlig symbol för socialismens kärna, tvånget, och dess totala oförmåga att skapa ett samhälle som människor faktiskt vill leva i. Den kallades för en skyddsvall men syftade inte till att skydda mot något utan att stänga inne alla människor som tvingades leva kvar i DDR. Med hopp om en framtid i frihet och med risk för sina egna liv flydde människor över muren (det finns fantastiska flykthistorier att ta del av på YouTube som verkligen visar hur stark vår mänskliga strävan efter frihet är).

Jag var lite för ung för att minnas särskilt mycket av Berlinmurens fall. Men allt måste verkligen ha verkat möjligt när 80-talet blev till 90-tal och kommunistiska förtryckarregimer föll på löpande band. Den bankrutta kommunismen var slutligt besegrad. Liberalismen hade segrat, och en ny fri värld öppnat sig för miljoner människor.

Kommunismens fall betyder förstås inte att vår tid är utan utmaningar. Jag är orolig för att den så kallade fria världen är på väg i fel riktning i dag. Det som människor från öst flydde till då har bit för bit nedmonterats eller naggats i kanten. Yttrandefriheten. Rättssäkerheten. Skyddet och respekten för människors privatliv.

Med EU har vi fått en överstat som sätter sig över den nationella demokratin, försvårar insyn i den politiska beslutsprocessen och därigenom gör det väldigt svårt att ställa beslutsfattare till svars. Gapet mellan medborgarna och den politiska makten har vidgats, och det demokratiska underskottet i EU är i dag gigantiskt.

Till detta lägger vi ett ständigt pågående krypskytte mot yttrandefriheten och rättssäkerheten i bland annat terrorbekämpningens namn. Samt, givetvis, den globala massövervakningen som lämnar det ökända Stasi i skuggan. Kampen för de viktiga grundvärdena i en demokrati måste hela tiden förnyas.

Berlinmuren är borta. Men det finns ständigt nya murbyggen att bekämpa. 

Historielös hyllning av tyrannen

Den sovjetiska segern vid Stalingrad utpekas ofta som den definitiva vändpunkten i kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Visst vann tyskarna enskilda slag även efter kapitulationen i Stalingrad den 31 januari 1943, men den sovjetiska ångvälten gick hädanefter inte att stoppa.

Josef Stalin var en tyrann av samma snitt som Adolf Hitler. Skillnaden dem emellan är att Stalin vann kriget, något som uppmärksammas i årliga minnesdagar i Ryssland. I den alltmer nationalistiska och auktoritära staten hyllas Stalins beslutsamhet och hårdhet. Ryska myndigheter slår mynt av segern över Hitlers Tyskland och krav på att Volgograd nu 70 år efter att tyskarna kapitulerade åter ska få namnet Stalingrad hörs alltmer.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Så är det. Hitlers monumentala nederlag har gjort honom till en av historiens största förlorare, en gestalt som ingen i dag kan eller får minnas något gott om. Detta beror uteslutande på nederlagsåren 1942-45. Om Hitler hade avlidit 1941, eller innan krigsutbrottet 1939, hade hans eftermäle blivit ett helt annat. Även kort efter kriget visade opinionsundersökningar att runt hälften av tyskarna ansåg att nationalsocialismen varit något positivt men att den urartat.

Führern var populär hos den tyska allmänheten ända fram till 1944 - vilket upprördheten över attentatet mot honom den 20 juli visar. Såväl soldater som civila var chockade över mordförsöket, och stödet för Hitler ökade betänkligt, om än tillfälligt. När slutet närmade sig var det främst fanatiska nazister som hade någon tilltro till "Führerns militära geni".

Stalin, däremot, har blivit ihågkommen som den som stoppade Hitler. Det är sant att Sovjetunionen bar det tyngsta lasset i kampen mot det fascistiska Tyskland. Men till skillnad från dagens Tyskland, som tagit avstånd från nazistregimen på alla sätt som över huvud taget är möjligt, har Ryssland vägrat att se baksidorna av den sovjetiska segern.

Medan tyskar i dag ständigt påminns om sitt lands nazistiska förflutna, konfronteras ryssar inte med Katyn, Nemmersdorf eller massvåldtäkterna och slakten i andra städer (inte minst Berlin). Trots att Stalins terror var ohygglig och riktades mot såväl sovjetiska soldater som civila, och hans sätt att leda bidrog till att kriget blev så ohyggligt grymt i öst, hyllas hans bedrifter.

Det är förstås en både oanständig och synnerligen historielös hållning, men den hänger helt och hållet ihop med segern. Hitler hade förmodligen rätt när han (då med hänvisning till det glömda folkmordet på armenierna 1915) hävdade att ingen efter slutsegern skulle bry sig om vad hans dödskalleförband haft för sig i öst.

Tittar vi på Tyskland och Ryssland i dag är det ingen tvekan om vilket land som har utvecklats i rätt riktning. Tyskland är inte bara en stabil demokrati och Europas tillväxtmotor - det är ett land som har lärt av sin blodiga historia, som inte skäms för att prata om den och som i dag är ett av Europas mest humanistiska och kulturellt högtstående länder.

Det har blivit dags för Tyskland att sluta be om ursäkt, att börja få respekt som den moderna liberala stat hon är. Turen att kritiskt granska sin historia har kommit till Ryssland.

Det moderna Tyskland.

Historieskrivning

I juni restes ett nytt krigsmonument i London till minne av RAF:s 55 000 stupade man i bombkriget mot Tyskland.

Minnesmärket har kritiserats på hemmaplan. Kritiken är begriplig eftersom bombkriget mot Tyskland, tillsammans med Röda arméns härjningar i öst, var den allierade sidans värsta illdåd mot civila. Om lika många civila slaktats av den brittiska armén i stället för att ha bränts levande av bomber från himlen, hade frågan sannolikt varit av en annan dignitet.

Enligt Arthur Harris direktiv bombades civila kvarter sönder och samman med ödeläggelsen av Dresden i februari 1945 som själva crescendot.

I Treptower Park utanför Berlin står ett annat minnesmärke som inte kan vara helt okontroversiellt: det över sovjetiska soldaters kamp om den tyska huvudstaden. Föreställ sig själv att det i din huvudstad står ett minnesmärke (med svensk text!) över en utländsk invasionsarmé som gjorde sig skyldig till systematiska våldtäkter och övergrepp på civila när de ockuperade staden. Och att den nutida ledaren för det land som begick övergreppet kommer dit och högtidlighåller det hela med jämna mellanrum. Ingen annan nation skulle acceptera detta. Men Tyskland har vant sig vid att stå med mössan i handen.

Vinnaren skriver alltid historien. Men snart 70 år efter kriget är det faktiskt dags för Tyskland att sluta kräla i rännstenen och i stället bli behandlad som alla andra nationer. Med respekt.

Krig och solidaritet hör inte ihop

Dick Erixon gratulerar USA den fjärde juli och tackar för att USA gett oss européer vår frihet.

"Tiotusentals unga amerikaner offrade sina liv för vår frihet. Utan att de hade blivit angripna. De kom enbart som befriare. Det är solidaritet, det."

Jag vet inte om det beror på historisk okunskap eller bara USA-patriotisk blindhet, men att påstå att USA gick in i andra världskriget utan att ha blivit angripet är synnerligen märkligt. USA gick in i kriget först efter Pearl Harbor. Hitler förklarade faktiskt krig mot USA efter att Tysklands allierade, Japan, angripit Pearl Harbor. USA gick inte in i kriget för att vara snälla och solidariska, de försvarade sina egna intressen och de slog tillbaka mot de axelmakter som angripit dem på hemmaplan. Varför skulle det annars ha dröjt över två år innan kriget i Europa blev intressant?

USA var utan tvekan en viktig faktor i kriget. Tyskland skulle inte ha klarat ett krig mot Amerika på sikt. Men det var, med handen på hjärtat, inte USA som vann kriget åt de allierade. Det var Sovjetunionen. Hur många offer som Sovjetunionen gav får vi aldrig veta, men vissa siffror visar på runt 15 miljoner, en effekt av Hitlers och Stalins terrorkrig. Dessa bör således lyftas fram mer än de knappa tre hundra tusen liv som den amerikanska sidan förlorade. I alla fall om vi ska prata om orsakerna bakom krigets utgång. Förlusterna på båda sidor är så oerhörda att de inte går att förstå - men rätt ska vara rätt.

Och vad solidaritet och krig beträffar, hör de över huvud taget inte ihop.

Sovjetunionen led överlägset störst förluster i andra världskriget

KGB på nätet

Nu finns en hel del gamla KGB-dokument som rör förtrycket av de baltiska staterna upplagda på en särskild sajt, med en sökfunktion. Här finns massor av information att hämta för den som vill lära sig mer om Sovjetunionens ockupation av Baltikum och hur människor påverkades konkret av förtrycket.

Förhoppningsvis kommer arkivet att kompletteras allt eftersom.

KGB Documents Online