Det ska tydligen firas nationaldag

På måndag är det svenska flaggans dag. Eller "nationaldagen" som den kallas i folkmun och numera även i public service. Särskilt mycket nationellt är det emellertid inte över denna dag.

Jag brukar varje år blogga om hur lite jag bryr mig om nationaldagen. Detta till trots är det intressant att se hur firandet tar sig i uttryck.

Förklaringarna till svenska folkets svala inställning till den 6 juni som en dag för att fira Sverige som nation har många förklaringar. Jag tror att den orsak som ofta framförs, att Sverige inte under väldigt lång tid har varit ockuperat eller på allvar hotat av främmande makt, spelar en stor roll för den avslappnade inställning som folket har till att fira nationens existens.

Det är sannolikt delvis därför som alla försök att frammana en nationell känsla för Sverige hittills har fallit platt. Kungahuset, viftande flaggor och folkdans till trots.

Tja, eller folkdans och folkdans. Det är ju inte riktigt så nationaldagsfirandet ser ut överallt. I Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta hålls ett väldigt alternativt firande. Programmet inleds med ursvenska artister som Bollywood opera och Dogge Doggelito, fortsätter med ugandisk och uzbekisk musik och dans och når sitt crescendo när det är dags för brasiliansk musik och somalisk dans.

Riktat till målgruppen som bor i stadsdelen eller en uppvisning i att det "inte finns någon svensk kultur"? Döm själv. Men särskilt mycket "svensk nationaldag" känns det onekligen inte som.

Svenskt 2016.

Läs även:
Fnordspotting

Brott som dröjer sig kvar

Det händer många hemska saker i vårt samhälle. Män som mördas. Pojkar som misshandlas. Kvinnor som våldtas. I nyhetsrapporteringen ges vissa fall särskilt stor uppmärksamhet. Mordet på Lisa Holm i somras var ett sådant.

Hos mig har ett antal grymma brott dröjt sig kvar i minnet. Jag tänker på den bestialiska tortyren av pojken Bobby. Jag minns mordet på Linda Chen, gissningsvis för att jag i det läget själv träffat en kinesisk kvinna och på något sätt kunde relatera.

I höstas inträffade det igen. Ett sådant där brott som är svårt att skaka av sig emotionellt. Ivar Arpi sammanfattar händelsen:

En lördagsnatt går en kvinna hemåt. På hemvägen passerar hon en skogsdunge och går förbi ett gammalt hotell. Där attackeras hon bakifrån av en man som föser henne bort från cykelbanan mot en slänt lite längre bort. Han våldtar henne. Skärrad letar hon efter hjälp. Hon stöter på två män ett stycke bort. Den ene av dem knuffar ned henne i gräset. En håller fast hennes händer ovanför huvudet medan den andra våldtar henne. Förmodligen våldtogs kvinnan även en tredje gång, visar DNA-analysen, men det minns hon inte. Inte nog med att hon utsätts för två överfallsvåldtäkter samma natt. Innan våldtäkten hånas hon med glåpord som anspelar på hennes etnicitet av en av våldtäktsmännen. Efter fullbordad våldtäkt spottar han henne i ansiktet.

Brotten ovan begicks av asylsökande i närheten av ett asylboende i Strängnäs. Det kvinnan fick höra när en av våldtäkterna skulle ta vid var "I'm gonna fuck you little Swedish girl". Hatbrott? Ivar Arpi resonerar kring detta. Kan även en vit person drabbas av rasism? Givetvis. Därmed kan även en vit person i Sverige bli utsatt för ett hatbrott. Även om det förmodligen inte rör sig om detta här utan "bara" ett antal grova våldtäkter.

Det kvinnan genomled är fasansfullt. Svårt att ta in. Jag funderar vad detta gör med en människa. Kommer hon våga gå ut ensam efter detta? Hur kommer hennes liv att bli? De misstänkta lär dömas för brotten, men straffet för våldtäkt i Sverige är inte mycket att hänga i julgranen. Kommer männen ens utvisas eftersom Eritrea råkar vara ett dassigt land?

Stefan Löfven tog i sitt jultal upp Trollhättanmorden. Han besökte skolan efter morden. Men han besökte inte Ikea efter dubbelmorden där. Han har givetvis inte sagt något om den brutala och vedervärdiga händelsen i Strängnäs. Sannolikt av rädsla för att det ska "utnyttjas av mörka krafter".

Alla män våldtar, säger extremfeministerna. Det är förstås dumheter. I synnerhet överfallsvåldtäkter är ovanliga, men gruppvåldtäkter verkar ha ökat om man ska gå efter medierapporteringen (som trots allt är försiktig).

Jag tror att synen på kvinnan spelar en roll här. I Norge erbjuds kurser för asylsökande i hur man bemöter kvinnor. Det kan låta PK och fånigt, men i New York Times artikel beskrivs vilket behov som faktiskt finns av att lära utomeuropeiska invandrare sociala och sexuella koder i ett modernt västland.

Mr. Kelifa, the African asylum seeker, said he still had a hard time accepting that a wife could accuse her husband of sexual assault. But he added that he had learned how to read previously baffling signals from women who wear short skirts, smile or simply walk alone at night without an escort. 

"Men have weaknesses and when they see someone smiling it is difficult to control", Mr Kelifa said, explaining that in hos own country, Eritrea, "if someone wants a lady he can just take her and he will not be punished," at least not by the police.

Det skulle behövas något liknande i Sverige. Men vem ska våga lägga förslaget utan att framstå som en mörkerman? Det torde inte vara kontroversiellt att synen på kvinnor varierar kraftigt från land till land, kultur till kultur.

Vi behöver faktiskt prata om det här. Och göra något åt det. Ingen ska behöva genomlida vad den där kvinnan drabbades av. 

Invandringskollaps

Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.

Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras. Och att uppfattningen att polisen tappat greppet om kriminaliteten sprider sig.

Vi måste se vad som håller på att hända här. Västvärldens största asyl- och anhöriginvandring kombinerat med OECD:s sämsta integration av utrikes födda är en dödlig kombination för både samhällsekonomi, människors tillit till offentliga system och den upplevda tryggheten och framtidstron. När ett växande antal människor varken får bostad eller jobb byggs stora spänningar in i samhället. Det är klart att det smäller till slut.

En illustration av läget: Tino Sanandaji har tagit en titt på tre av landets mest mångkulturella kommuner; Malmö (43 procent med utländsk bakgrund), Botkyrka (50 procent) och Södertälje (56 procent). På 20 år har dessa tre orter haft en oerhört negativ ekonomisk utveckling som synes av dumpen ovan. De lever i praktiken på det kommunala utjämningsbidraget, alltså på pengar från andra kommuner.

Dessa dystra siffror betyder naturligtvis inte att mångkultur är fel per definition. Absolut inte. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer blandas, där vi kan mötas över olika etniciteter och religioner. Men vi måste påminna oss om effekterna av två fenomen här: migrationspolitiken och integrationspolitiken.

Sverige har tidigare haft en tämligen framgångsrik arbetskraftsinvandring. Finländare, polacker och greker har kommit till Sverige för att arbeta. I dag har vi en helt annan sorts invandring. Svensk migrationspolitik bygger numera främst på asyl- och anhöriginvandring från muslimska länder i krig och kaos. Bilden överst i inlägget visar vilken del av världen vi talar om. Det är inte världens framsida, direkt.

Hur migrationen ser ut påverkar hur integrationen fungerar. Alla integrationsåtgärder i världen till trots är det inte så svårt att begripa att det är svårare att integrera människor som vuxit upp i diktaturer och klansamhällen än i mer stabila länder. Det är inte så konstigt att steget till egenförsörjning är mycket längre för en fembarnsmamma från en traditionell kultur boende i en invandrardominerad förort än för en person som har en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Lyssnar man på ledarna för Sveriges två största partier är det som om denna verklighet inte finns. Det talas ofta om "utmaningar", men jag tvivlar på att de begriper vad det är som egentligen händer. Hur illa det ser ut i delar av landet.

Sverige håller på att tappa fotfästet. Detta ser även väljarna. Enligt en ny Sifomätning är två tredjedelar av svenskarna kritiska till den förda invandringspolitiken. Fyra av tio är "mycket missnöjda". Det är ungefär dubbelt så många som i mätningar svarar att de ska rösta på SD.

Allt detta sammantaget borde få politiker till både höger och vänster att tänka efter. Att reflektera. Och komma med drösvis av förslag på hur utvecklingen ska vändas. Men det sker inte. Det oroar mig.

Läs även:
Fnordspotting

Integration eller assimilering?

Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik?

Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad. Du ska känna dig delaktig i samhället.

Det sistnämnda är vanskligt att mäta. Viktigast måste vara att så många som möjligt är självförsörjande och kan leva som självständiga individer. Detta tycks emellertid inte längre vara en politisk målsättning i Sverige. I stället söker politikerna ersätta målet om deltagande via arbete med statliga ombudsmän och pekpinnar om hur vi ska tycka, tänka och prata så att alla känner sig inkluderade. Jag är dock övertygad om att ett arbete med full lön ger en känsla av deltagande i betydligt högre grad än ett förbud mot att säga "neger".

I Sveriges Radio hävdas att kunskaper i svenska språket inte är nödvändigt för att leva ett fungerande liv i Sverige. Exemplet som tas är en kvinna som jobbar från tidig morgon till sen kväll och inte hinner plugga. Hon har bott i Sverige i tio år, kan inte svenska men umgås mest med sina landsmän. Hennes man får hjälpa henne med alla myndighetskontakter.

Ja, så kan man ju leva. Men det innebär ett liv i ofrihet och beroende av andra. Samhället förväntas ställa upp med tolkhjälp vid kontakt med sjukvård och myndigheter, vilket är en påtaglig kostnad på runt 1000 kr/timme (ja, jag har sett fakturorna).

Det är ingen orimlig förväntan att människor som kommer till ett nytt land, oavsett om de kärleksinvandrar eller söker asyl, gör sitt allra bästa för att anpassa sig till lagar och normer i sitt nya hemland. Språket är en viktig del. Framför allt kan jag inte riktigt begripa varför man inte skulle vilja kommunicera med människor i det land man valt att bosätta sig i.

Definitionsmässigt skiljer sig integration och assimilation åt på ett avgörande plan:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag hamnar någonstans mittemellan dessa två, åtminstone sett till hur integration har kommit att tolkas i Sverige. Att någon helt ska tvingas överge sin ursprungliga kultur anser jag inte är nödvändigt eller ens önskvärt för att skapa ett välfungerande och progressivt samhälle. Men den som invandrar till ett samhälle har likafullt ett ansvar att anpassa sig.

Du behöver självfallet inte sluta äta mat från ditt hemland eller börja möblera din lägenhet med Ikea-möbler - men om det är svårare att få jobb iklädd burka är det ditt ansvar att anpassa dig i ditt nya land så att du lättare släpps in i samhällsgemenskapen. Detta är den invandrades ansvar, inte majoritetens.

Jag bryr mig inte om vilken gud du tillber, om någon. Jag lägger mig inte i dina sexuella preferenser. Jag är ointresserad av om du firar julafton, ramadan eller sjunger ramalamadingdong. Jag är inte ett dugg nyfiken på din inställning till griskött eller olika symboler. Så länge du följer svenska lagar, sköter dig och inte ligger andra till last spelar inget av det andra någon roll. Självfallet står det alla fritt att politiskt och på andra sätt söka påverka samhället i en riktning som den enskilde finner önskvärt.

Det jag har lite svårare att acceptera och respektera är när personer som kommer till Sverige med en ryggsäck av värderingar och uppfattningar och sedan kräver att samhället ska anpassas efter dem. Det är nämligen vad som är på väg att hända i Sverige. I en strävan efter öppenhet och tolerans, som säkert var välment en gång i tiden men som helt kommit att spåra ur, går det i dag inte att tala om "svenska traditioner" eller ens ett "svenskt folk". De som åker tunnelbana i Stockholm är, som vi fått veta, svenskar. Denna förnekelse av att det över huvud taget finns något svenskt måste betraktas som fullständigt stolligt från utlandet.

Olika religioner och etniciteter är således inget problem i sig. Men i ett samhälle, även ett liberalt sådant, behövs en common understanding, ett slags tyst överenskommelse om att vi i denna gemenskap vill leva tillsammans och skapa bästa möjliga förutsättningar för en positiv samexistens som tillåter olikheter men där vi delar vissa grundläggande värderingar (tyvärr ett inflationsdrabbat begrepp i dag).

Sharia har exempelvis ingen plats i det svenska samhället. Stöd för en rasistisk världsbild eller för religiös och politisk extremism som är våldsbejakande har ingen plats. Sådana grupper har inte samma existensberättigande som andra (även om jag inte vill förbjuda medlemskap i extrema partier, trossamfund eller föreningar). Här finns inget att diskutera, inget att förstå.

Så svaret på frågan "integration eller assimilering?" är: något däremellan. Den som kommer till Sverige ska förväntas anpassa sig och respektera de traditioner som finns här utan att behöva överge sin ursprungskultur helt och hållet.

Det största ansvaret kommer alltid att ligga på den som invandrar. 

Läs även:
Fnordspotting, Dick Erixon

Vem är svensk?

I USA kallar sig alla med amerikanskt medborgarskap för amerikaner. Det finns en stolthet i det ordet, en patriotism (som visserligen inte alltid är så sympatisk).

I Sverige är det annorlunda. Här blir man inte svensk hur som helst. En person kan till och med vara "andra eller tredje generationens invandrare". Att ens föräldrar eller farföräldrar föddes utanför Sverige hänger kvar.

Debattören Damon Rasti skriver en ganska sympatisk debattartikel i vilken han diskuterar kring svenskhet och rätten att få kalla sig svensk. Jag har själv funderat en del kring det där. Är det medborgarskapet som avgör om vi betraktar någon som svensk? Rimligen inte eftersom vi inte kan veta vem som är svensk medborgare och inte.

Är det kunskaper i det svenska språket? Antalet vistelseår i Sverige? Förmåga att integrera sig i det svenska samhället? Här börjar vi nog närma oss det människor i gemen använder som kriterier när de bedömer om en person är svensk eller inte.

Det görs sällan en rationell analys. Vi människor följer ofta magkänslan. Det kan handla om hur någon klär sig, pratar eller beter sig i förhållande till det vi betraktar som normalt som avgör om personen är svensk eller ej.

Min inställning är ganska enkel. Den som kommer till Sverige har all rätt att tro på vilka gudar hon vill, klä sig i vilka kläder hon önskar, firar vilka högtider hon vill och så vidare. Men hon är i lika hög grad som andra ålagd att arbeta, tjäna sitt uppehälle, kunna språket och känna till och följa svensk lag. I integrationen på arbetsmarknaden ingår, vare sig vi gillar det eller ej, en viss förmåga till anpassning. Därmed kommer den som invandrar till Sverige bli tvungen att anpassa sig till svenska seder och bruk i viss mån.

Visserligen finns numera områden där svenska språket knappt talas alls. Men i myndighetskontakter kan man inte kräva att handläggare ska kommunicera på något annat språk än det svenska (även om abretsförmedling och socialtjänst är synnerligen tillmötesgående när det gäller att tillkalla tolk).

Att flytta till ett annat land innebär att man själv tar på sig ett stort ansvar. Personligen tror jag inte att jag skulle vilja isolera mig bland andra svenskar i ett annat land utan tvärtom sträva efter att integreras så snabbt som möjligt. Lära mig språket, tjäna mitt eget uppehälle, ta till mig landets kultur och umgås med befolkningen.

Detta ska aldrig behöva betyda att kopplingen till ens hemland försvinner. Den bär man i varierande grad alltid med sig och det är svårt att dra vattentäta skott däremellan. Att blanda kulturer är därför helt naturligt och också berikande för det nya land man valt att leva i. Sverige hade varit ett oerhört fattigt land utan inspiration utifrån.

Det hävdas, med fog, att det är svårt att som invandrad bli betraktad som svensk. Även om det är en korrekt kritik, bör påpekas att Sverige inte är ensamt här. Som svensk i Kina skulle jag, oavsett hur många år jag bott där och även med kinesiskt medborgarskap (dubbla medborgarskap är inte tillåtna i dag), nog aldrig betraktas som något annat än 老外, utlänning. Det syns ju att jag inte är kines. Men hur kommer jag runt det? Och spelar det egentligen så stor roll i slutändan om jag behandlas med respekt och har samma rättigheter som alla andra?

Utmaningen med det mångkulturella samhället

Anders Behring Breivik var precis vad vänstern behövde. Nu har de fått en galning att klistra på alla sina meningsmotståndare. Och få gör det så skamlöst som Aftonbladet.

Lena Andersson skriver mer nyanserat i DN om hur främlingsfientliga, såväl i Sverige som i andra länder, utpekar sig själva såsom varande en del i ursprungsbefolkningen. Alltför många immigranter blir, enligt dessa partiers logik, ett hot mot denna ursprungsbefolkning. Det är denna övertygelse Breivik uttalar i sitt manifest och som han, av kärlek till sitt land, motiverade nödvändigheten med att begå de fruktansvärda dåden.

Den kopplingen finns således. Men det gör inte Sverigedemokraterna till breivikare. Ej heller gör det alla andra som vill diskutera problem med migrationspolitiken i Sverige eller Norge till åsiktsfränder med extremister som Breivik. Kopplingen är dock alldeles för frestande för att inte användas av folk på vänsterkanten. Risken är att Breivik därmed lyckats göra debattklimatet än mer begränsat.

Jag tycker att man åtminstone måste kunna ställa frågan: varför ska vår kultur vara inkluderande när många personer som kommer till Sverige tar med sig sedvänjor och uppfattningar som är exkluderande? Och vad gör egentligen att en kulturell yttring ska få företräde framför en annan? För att ta ett trivialt exempel: varför är det OK med slöja i skolan men inte keps?

Kom gärna till Sverige, men ta med dig insikten om att det är ditt eget ansvar att lära dig språket, hur samhället fungerar och att göra dig anställningsbar. Att en person som klär sig som Usama bin Ladin har svårt att få jobb handlar inte om diskriminering. Kultur och sedvänjor spelar roll och i Sverige är vi inte vana vid att människor klär sig i lakan, täcker ansiktet, att kvinnor inte får bada tillsammans med män eller att män vägrar hälsa på kvinnor.

Jag menar inte att något av detta ska vara förbjudet (ett annat exempel på hur partier som Sverigedemokraterna landar i fel slutsatser) utan att de som väljer att hålla hårt fast vid sina egna traditionella värderingar och sedvänjor får vara beredd på att det får återverkningar i ett land som ser annorlunda ut än landet de kommer ifrån.

Visionen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet handlar förstås om att alla kan leva sida vid sida, tro på vilka gudar eller troll de vill (eller inte tro på något alls), respektera varandras olikheter och arbeta för ökad tolerans mellan olika grupper. Ett sådant samhälle blir starkt, dynamiskt och progressivt. Det är ett sådant samhälle jag skulle vilja leva i.

Samtidigt ser jag dagligen hur oerhört svårt det är att göra verklighet av denna vackra vision. Kulturella olikheter skapar problem, missförstånd och misstänksamhet. Mycket går att lösa med dialog, men inte nödvändigtvis allt. Alternativet till allt detta är inte att skapa ett homogent monokulturellt samhälle, men vi måste våga säga att mångkultur leder till vissa utmaningar och även diskutera hur dessa ska mötas gemensamt. Och vi bör inte förringa människors behov av kontinuitet och trygghet i det faktum att landet de lever i ser ut ungefär som det gjorde förra året eller för några år sedan.