"Varför är du så besatt av Columbine?"En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken
Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med
Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.
Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman
bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds,
kvävs av dieselångor eller
skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.
Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var
rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.
Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.
Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.
Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.
Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln
She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.
En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.
Att förstå är inte alltid lätt.
