Sossarna klarar inte av kriser

Socialdemokraterna har alltid sett på sig självt som det statsbärande partiet. I decennier har partiet styrt Sverige och byggt upp ett förtroendekapital. När stora delar av Europa var sönderbombat kunde Sverige bygga välfärd och trygghet. Socialdemokraterna har visat sig vara hantverksskickliga förvaltare. Men när det bränner till och blir kris, famlar de.

Nutid. Estonia sjönk samtidigt som regeringen Bildt hade avskedsfest på regeringskansliet. Sverige var precis i skedet att byta regering och statsminister. Den nya socialdemokratiska regeringen, som var stark till följd av ett 45-procentsresultat i valet, famlade från första dagen Ingvar Carlsson tog över.

Sedan fortsatte det. Ett etiskt råd tillsattes för att underlätta för regeringen att fatta beslut. Ministrar hävdade i TV att anhöriga nog inte ville ha hem sina omkomna eftersom de säkert såg alldeles för hemska ut där på havsbotten. Ett försök att täcka över vraket med grus och betong gjordes. Offer filmades och flyttades runt. Men alla lämnades kvar.

Ett stort sår lämnades öppet. Mona Sahlin och Ines Uusmann blev symboler för den politiska inkompetensen och okänsligheten.

I mellandagarna 2004 drabbades Sverige av en lika stor katastrof. Tsunamin tog över 500 svenska liv. Regeringen var senfärdig och begrep inte omfattningen förrän statssekreteraren läste löpsedlarna. Andra länder flög hem sina medborgare med kort varsel medan svenskar fick vänta. Det går förstås att diskutera vilket ansvar staten har för människor på semester i fjärran land, men regeringen kritiserades hårt och i slutändan fick Laila Freivalds avgå som minister. Igen.

Just nu genomgår Sverige den största prövningen som land sedan andra världskriget rasade vid landets gränser. Åter igen sitter Socialdemokraterna vid makten och åter igen ser vi en fullständig frånvaro av politiskt ledarskap. Skillnaden nu är att hela landet kommer att påverkas av regeringens oförmåga att fatta beslut - i decennier framåt.

Regeringen har slagit något slags inofficiellt rekord i presskonferenser de senaste två månaderna där de steg för steg har tagit klivet in i den verklighet som både väljare och borgerliga ledarskribenter sett i flera års tid. Precis som Andrej Kokkonen konstaterar (hela klippet här) visar det på regeringens hyckleri:

Hur tycker du att regeringen har hanterat situationen de senaste veckorna? 

- Jag tycker nog att det har varit en rätt märklig situation. Gång på gång har man gått ut och sagt att man har kontroll över situationen och att man kommer att klara situationen, i alla fall den närmaste perioden. Sedan har man tvingats ha presskonferens nästan varje vecka där man då inser att situationen inte höll på det sätt som man trodde.  

Stefan Löfven har ju sagt att det inte finns något tak för hur många vi kan ta emot, sedan plötsligt så vänder man och säger att man inte längre kan garantera boenden för asylsökande. Hur tror du att vi har kunnat komma hit där vi står nu. 

- Det är väldigt märkligt egentligen att man har kunnat säga sådana saker utan att få stå till svars för det av journalister eller andra politiker. Det inser ju vem som helst att det finns ett praktiskt tak, att det finns ett begränsat antal bostäder och flyktingförläggningar i Sverige, och kommer det fler så har de ingenstans att ta vägen. [...] Det framstår ju för hela befolkningen att den linje man haft, den retorik man använt sig av, har varit tom. Den har varit hycklande, helt enkelt.

Regeringen vädjar till EU om ekonomisk nödhjälp och hjälp med mottagandet. Men den fattar själv inga beslut som kan förbättra situationen för Sverige. Andra länder kan. Men inte Sverige, tydligen.

Försvararna av dagens politik vill ge sken av att det inte finns något att göra och upprepar mantrat "vi har skrivit på konventioner". Jag har inte sett någon journalist ställa frågan vilka konventioner det är som Sverige har skrivit under men som inte Danmark, Finland, Tyskland eller baltstaterna har undertecknat. De kan ju uppenbarligen föra en annan politik än vi.

Det vi nu ser är ännu ett bevis för socialdemokratins oförmåga att styra landet i krissituationer. S är ett hyggligt kompetent förvaltarparti. Men det förmår inte tänka nytt. Det förmår inte ta in nya intryck och att utvecklas. Och framför allt klarar det inte att möta skarpa lägen. Hur tänker sig regeringen att Sverige ska kunna möta den akuta bostadsbristen när vi inte ens klarar att få upp tältplatser som täcker mer än två dagars inflöde?

Den sittande regeringen 2015 kan mycket väl vara den sämsta vi någonsin haft, och det säger inte lite. Det är en sorg för Sverige att vi har en sådan regering just nu när vi genomgår ett nationellt kristillstånd. 

Läs även:
DN: Väljarna vänder i flyktingfrågan

20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare

Kan något läras av Utøya?

På tvåårsdagen av Anders Behring Breiviks massaker på Utøya ställs åter frågan vad vi, samhället, politikerna kan lära av det inträffade. Frågan är naturlig att ställa efter en stor nationell tragedi, men jag tror att många ställer den rent reflexmässigt. Vissa har tydliga politiska motiv för att göra det.

Det som hände i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 var något unikt i norsk historia. Polisen har fått hård kritik för sitt senfärdiga agerande den där dagen. Kritiken är inte alls felaktig. Men vi måste samtidigt komma ihåg att ingen hade kunnat förbereda polisen, eller det norska samhället, på Breivik. Det är väldigt lätt att i lugn och ro granska händelserna i efterhand. Väl i händelsernas centrum, mitt i kaoset, kommer människor alltid att fatta icke perfekta beslut.

En nationell katastrof är sällan den andra lik. För Sverige var Estonias förlisning 1994 inte bara en katastrof till sjöss utan också ett politiskt haveri på alla nivåer. När tsunamin slog in över semesterfirande svenskar på thailändska stränder tio år senare hade svenska myndigheter åtminstone lärt sig att anhöriga generellt föredrar att få hem sina döda för begravning. Identifieringsarbetet prioriterades.

Men regeringen fick hård kritik för att UD arbetade alldeles för långsamt. Nästa gång något händer många svenskar i fjärran land kommer rimligen lärdomar om behovet av ett snabbt ingripande ha dragits. Men då kommer förmodligen någon annan del kollapsa. Själva grejen med stora katastrofer är nämligen att de kommer oväntat, utan förvarning. Och då hjälper sällan manualer från tidigare händelser.

Under dagen har minnesceremonier hållits. Offren har hedrats. Detta lär bli en återkommande händelse varje år. Människor har behov av ceremonier. De ger någon sorts trygghet. De ger såväl offer som efterlevande en röst. Men det är samtidigt värt att fråga sig varför dessa ceremonier blir så viktiga när många har dött samtidigt. Varje dag förlorar någon en nära anhörig. Det är sjukdomar, självmord, trafikolyckor, försvinnanden. Men inga ceremonier.

Jag tror att vi skulle göra gott i att tona ned dessa stora politiska och mediala sorgemanifestationer och i stället fokusera på att varje person som förlorat en nära anhörig och drabbats av sorg, må det vara i en singelolycka eller i en händelse med många offer, får det stöd han eller hon behöver. I den personliga sorgen är vi alla ensamma.

Traumat fortsätter

Det är över 16 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk på väg från Tallinn till Stockholm. Det var den värsta fartygskatastrofen i väst sedan kriget med 852 omkomna, varav 501 svenskar. 137 överlevde och en många av dem lider fortfarande av sviterna efter katastrofen.

Efter en traumatisk händelse är efterspelet oerhört viktigt. Om huset har brunnit ned vill man veta hur branden uppstod. Om en anhörig dör vill man veta varför. När ett flygplan kraschar börjar man med att leta efter de svarta lådor som avslöjar vad som sagts i cockpit och hur piloterna handlat. Om ett stort passagerarfartyg förliser och tar med sig hundratals människor i djupet borde man rimligen vara intresserad av att veta orsaken till haveriet. I fallet Estonia kom emellertid de tre P:na (Pengar, Prestige och Politik) i vägen för detta och det vi fick var en gemensam haverikommission som var helt inriktad på att skademinimera, det vill säga hålla regeringar, myndigheter och även rederiet ansvarsfria. Resultatet blev en såväl motsägelsefull som intetsägande slutrapport. Den gemensamma haverikommissionen har faktiskt inte förklarat varför Estonia sjönk. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck slår runt, kapsejsar. Estonia lade sig på sidan och sjönk.

Sten Tolgfors har tidigare hävdat att det inte finns något som indikerar att vi inte har fått sanningen om Estonias haveri. Det är förstås struntprat. Alla som läser haverikommissionens slutrapport ser de omfattande bristerna. Det är en politisk rapport. Kommissionen har bestämt sig för ett scenario och sedan letat stöd för detta (Carl Bildt bestämde sig tämligen omgående för att fartyget sjönk p.g.a. ett konstruktionsfel). Vittnesmål har pusslats för att passa de tidsangivelser och de händelser som kommissionen anser vara korrekta. Uppgifter som avviker från denna linje, och de är många, har strukits eller lämnats utan kommentar. I vissa fall blir det nästan komiskt. Som att kommissionen hävdar att visiret föll av och drog med sig rampen i fallet - trots att rampen sitter på plats på vraket (endast marginellt öppen). Eller som att kommissionen påstår att vatten kom in på bildäck och sedan rann ned i hyttsektionen under (däck 1) - trots att inga överlevande har vittnat om något vatten ovanifrån i trapphusen (de vittnar om vatten underifrån).

Hemlighetsmakeri gäckar fantasin och föder konspirationsteorier. Det är således helt och hållet de svenska, finska och estniska regeringarnas fel att teorierna kring Estonias förlisning ständigt får ny näring. För alla som påverkats av katastrofen skulle en oberoende utredning kunna fungera som ett avslut och ge oss alla de svar som finns tillgängliga på Östersjöns botten.

Bloggat tidigare om turerna kring Estonia:
15 år senare
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

Att förstå det utstuderat djävulska

"Varför är du så besatt av Columbine?"

En god väns fråga är motiverad men inte helt lätt att besvara. Mot terminens slut försvann studielusten. Jag hade gjort misstaget att samtidigt som jag beställde kurslitteratur även köpa den nyutkomna boken Columbine av Dave Cullen. Det blev kort sagt väldigt mycket Columbine och väldigt lite kurslitteratur. Och jag anar ett mönster. Ändå sedan mellanstadieåldern har jag varit besatt av katastrofer. Det började med Titanic, ett intresse som växte lavinartat. Det fortsatte med Adolf Hitler och nazismen. När jag i dag tar en titt på innehållet i min bokhylla ser jag allt från Gulag till Förintelsen, Rudolf Höss biografi, slutrapporten om Estoniahaveriet och folkmordet i Rwanda.

Nu är jag inte helt ensam. Johan Croneman bekänner sitt maniska intresse i andra världskriget. Yep, been there too. Men jag var aldrig intresserad av kriget. Aldrig av vapnen, slagen eller av militärstrategi. Jag förundrades över motiven bakom kriget och tyckte alltid att skolans historielektioner som lärde ut att nazisterna trodde att allt var judarnas fel lät som en förenklad motivbild för att starta ett världskrig. Med åren insåg jag att det handlade om två krig: ett militärt krig och ett krig mot judarna. Och det var egentligen det ideologiska kriget mot judarna som intresserade, inte vad som skett på slagfältet (även om de mänskliga ödena i helveten som Stalingrad och Berlin fascinerar). Vilket innebar en biljett in i Förintelsens förråade värld. Har man väl börjat intressera sig för folkmordets mekanismer kommer Rwanda och Srebrenica som ett brev på posten. Och sedan är man fast i skiten. De detaljerade beskrivningarna av människor som huggs till döds, kvävs av dieselångor eller skjuts bakbundna i ett dike följer med. Allt är ju en del av pusslet.

Jag klarar inte av att se operationer på TV och gillar inte splattrigt övervåld på film. Men jag tycks vara stålsatt mot dokumentära skildringar av mord och andra grova brott. Då finns en skräckblandad fascination för det som inte går att förstå. Samvetslöshet. ”Utstuderat djävulsk” kallade alltid pappa Förintelsen. Det ligger något i de orden. Efter några veckors intensiv läsning av detaljerade beskrivningar av nazisternas slutliga lösning kan sinnet behöva lite vila. Men suget kommer snart tillbaka. Går det utstuderat djävulska att förstå? Kan vi någonsin förstå vad som pågick inne i huvudet på inspektören för förintelselägren i Polen, Christian Wirth? Eller de ukrainska vakterna som föste in judarna i gaskamrarna? Det vore bekvämt att kunna förklara det med plikt och lydnad, men när förövarna själva säger att de deltog därför att de trodde att det var rätt blir det genast mer komplicerat. Och därmed intressant.

Går det någonsin att begripa varför två tonåringar avrättar en lärare och 12 skolkamrater och skadar ytterligare 23 innan de skjuter sig själva i huvudet? Blir det inte ännu svårare att förstå när de tycks ha njutit av att utföra dådet, inte tycks ha agerat mot bakgrund av mobbning och inte valde ut några särskilda offer? Går det att förstå hur en psykopat resonerar? Forskare sliter fortfarande med att förstå psykopaters hjärnor.

Columbinetragedin är ett modernt exempel på en svårförklarlig händelse som gavs sådan medial uppmärksamhet att den började leva ett eget liv. Titanickatastrofen är ett bra exempel på hur medier direkt när en händelse blivit känd sätter igång en mytbildning genom spekulation och fabrikation. Det är en mytbildning som varat i snart 100 år. Fortfarande är den populära uppfattningen att musiker ombord spelade musik ända till slutet. Detta trots att vittnesmålet kommer från Vera Dick, som lämnade fartyget i en av de första båtarna redan klockan ett på natten och befann sig på minst en halv kilometers avstånd när fartyget sjönk 02.20. Men vissa historier är helt enkelt för bra för att avstå från.

Det gäller i hög grad även Columbine. Den mest omtalade myten efter skolskjutningen blev den om den kristna flickan Cassie Bernalls sista ord i livet. Hon satt hopkrupen under ett bord i biblioteket när Eric Harris kom förbi och stack in geväret. Han frågade henne om hon trodde på Gud, hon svarade ”ja” och därefter sköt Eric. För kristna var Cassie en hjälte, för kyrkan en martyr att exploatera.

Problemet var att det inte var sant. Under bordet bredvid Cassie satt nämligen Emily Wyant och kunde knappast missa vad som hände. Hennes vittnesmål bekräftade att Eric hade skjutit Cassie. Men allt han hade sagt var "Peekaboo" innan han sköt henne i huvudet. Emily Wyant var tveksam till att berätta detta för medierna, historien hade nämligen fått ett eget liv och Emily var rädd för allmänhetens reaktion mot henne om sanningen kom ut. Dessutom skrev Cassies mamma på en bok om sin dotter, som till råga på allt skulle få titeln She Said Yes. The Unlikely Martyrdom of Cassie Bernall. Skulle hon få veta att hennes dotter inte alls bekänt sin tro till Gud under sina sista ögonblick i livet? En sak var säker. Kyrkan var inte det minsta intresserad av någon alternativ förklaring, historien hade fått internationell spridning och blivit alldeles för viktig. Någonstans tänker jag att det förmodligen måste ha gått till likadant med historien om Jesus påstådda mirakel en gång i tiden… Kanske mår vi bra av myter och historier med en mening? Inget känns ju så hopplöst som en meningslös död.

En röd tråd i detta är att det rör sig om händelser som inte riktigt går att förklara eller förstå och som samtidigt är så fruktansvärda att de chockat en hel värld. Lägg därtill mytbildning som den moderna världens sätt att hantera det hela och det kanske finns en logisk förklaring till varför min bokhylla ser ut som den gör.

Att förstå är inte alltid lätt.

Regeringen förlänger Estonia-trauma

"Det finns inget som indikerar att vi inte har sanningen [om Estoniakatastrofen]."
Sten Tolgfors, försvarsminister

Att det återstår många frågetecken kring orsakerna till Estonias förlisning och själva sjunkförloppet är uppenbart. JAIC:s slutrapport är ofullständig, bristfällig och i vissa fall direkt missvisande och felaktig. Ändå har svenska regeringar vägrat att verka för en ny undersökning. Denna inställning börjar dock bli alltmer isolerad, Estland öppnar nämligen för en helt ny undersökning.

Både svenska, holländska och skotska forskare har gjort modellundersökningar för att försöka få fram ett troligt sjunkförlopp. När de plockar av bogvisiret och rampen, som enligt den officiella förklaringen föll av tillsammans med bogvisiret, får modellen slagsida, lägger sig på sidan, slår runt och flyter upp och ned innan den sjunker. I verkligheten, enligt samstämmiga vittnesmål, fick fartyget slagsida, lade sig på sidan, slog runt och sjönk med aktern först. Och rampen var på plats även efter att slagsidan uppstått enligt tredjemaskinisten Margus Treu, motormannen Hannes Kadak och systemteknikern Henrik Sillaste, som på sina monitorer kunde se hur vatten sprutade in på rampens sidor. Om rampen hade dragits med bogvisiret innan slagsidan uppstod, som slutrapporten slår fast och som även försvarsministern kallar "sanningen", kan dessa tre män omöjligen ha sett rampen på sina monitorer efter den plötsliga slagsidan.

En av teorierna är alltså att det fanns ett hål i Estonias skrov. Jag tror inte på explosioner eller konspirationer, jag tror att detta hål, om det finns där, snarare berodde på dåligt underhåll. Det finns vittnesmål från besättningsmän om att vissa avdelningar på Estonia alltid stod under vatten på grund av läckage. Om det stämmer vet vi inte, men vi vet att fartyget var dåligt underhållet. Det visar både märken efter långvarigt intag av vatten i det bärgade visiret samt de trasor som finns kvar på vraket, som fungerade som tätning i visiret. Estonias varv, tyska Meyer Werft, gjorde en egen undersökning av förlisningen och framförde teorin att orsaken till att visiret slets av var att det på grund av dåligt underhåll vattenfylldes under resans gång.

Nya dykningar skulle på kort tid kunna ge massor av svar. Vraket är faktiskt inte undersökt på ett systematiskt sätt, tro det eller ej. Fören måste undersökas för att söka efter hål, men det är också nödvändigt att undersöka om de vattentäta dörrarna är stängda eller öppna samt om det finns andra skador på vraket. Experter rekommenderar alltså dykningar för att få den här historien ur världen, i alla fall när det gäller orsakerna till haveriet. Traumat i sig får vi leva med.

Men regeringen säger nej.

Varför beter sig den borgerliga regeringen på detta sätt? Det var en socialdemokratisk regering som misslyckades i sin hantering av Estoniafrågan från 1994 och framåt. Det var Ingvar Carlsson som i riksdagens talarstol lovade att inte bärga de omkomna utan i stället gjuta in dem i betong. Det var Mona Sahlin som, med hänvisning till ett helt annat lands invånare (Estlands), tyckte att omkomna svenska medborgare skulle lämnas kvar i ett vrak på Östersjöns botten. Och det var Ines Uusman som i TV4:s morgonsoffa ansåg att kropparna efter de omkomna förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte ville ha hem dem för en begravning.

Den borgerliga regeringen kan svära sig fri från allt detta. Den kan ge anhöriga sinnesfrid och se till att slå fast olycksorsaken en gång för alla. Men den vill inte. Varför? Är frågan så snaskig och för jobbig att ta i att det helt enkelt är bekvämare att avstå? Eller finns det andra orsaker som vi inte får veta något om? Så länge regeringen beter sig på detta sätt, kommer det att spekuleras om det senare alternativet.

Varför fortsätta rota i denna 14 år gamla katastrof, undrar vissa. Vi kan dra en parallell till Titanickatastrofen. Ja, fartyget gick på ett isberg och sjönk. Och vi fick helt ny sjösäkerhetslagstiftning i hela världen. Men skadorna visste vi inget om förrän vraket hittades 1985. Först då fick vi veta det vissa överlevande hade antytt men som både undersökningar och press hade gett blanka tusan i, nämligen att fartyget brutits itu. Ännu visste vi inget om de skador som fartyget fått från isberget, det dröjde ända till mitten av 90-talet innan skrovet som är dolt under dy och sand kunde "scannas" med en sonar. Resultatet blev en chock. Ett fåtal tunna revor, vissa smala som ett mänskligt finger, var allt man hittade. Det var ingen jättelång ihållande reva som alla hade antagit. Vi vet fortfarande inte om fartyget även hade skador i skrovets botten. Eldare berättade att vatten även kom underifrån, från durken, men på fyra kilometers djup är det ganska komplicerat att undersöka ett så stort vrak underifrån...

Betydligt lättare är det med Estonia, som ligger på 80 meters djup. Allt hänger förstås på viljan, ingenting annat. Tekniken finns, kunnandet finns, kraven från de anhöriga finns. Men Sten Tolgfors vet redan "sanningen".

Henrik Sillastes teckning av vad han såg i monitorn finns märkligt nog med i
haverikommissionens slutrapport, trots att den motsäger rapportens slutsatser.
Det säger lite grand om vilken förvirrad slutprodukt rapporten är.

Estonia ett öppet sår

"Ingen rättsstat låter 852 människor försvinna utan att ta reda på varför", skriver Susanna Popova i SvD med hänvisning till de nya studier som pågår kring Estonias förlisning. Det vore väl gott om så var fallet, men Sverige har envetet satt sig på tvärn när nya utredningar av olyckan kommit på tal. Vissa har tolkat det som att staten har något att dölja.

Mona Sahlin, som var ansvarig för frågan under den förra regeringen, har välkomnat sjunkförloppsstudier och datormodeller ovan ytan men sagt blankt nej till dykningar. Problemet är att datormodelleringar och -beräkningar aldrig kan ge en full bild. Det finns alldeles för många okända faktorer för att dessa beräkningar ska bli annat än ren spekulation. Det enda sättet att ta reda på varför Estonia sjönk - det gjorde nämligen aldrig haverikommissionen, den konstaterade bara att fartyget hade sjunkit - är att undersöka vraket. Någon systematisk undersökning av vraket har otroligt nog inte heller gjorts och de filmer som finns är av bedrövlig kvalitet (något som i sig är märkligt när det går att filma med knivskarp bildkvalitet på Atlantens botten).

Undersöker man vraket med den fantastiska utrustning som finns tillgänglig i dag, kan man avfärda teorier om sprängning, man kan kontrollera vilka skador vraket har runt fören (dykare har berättat om ett stort hål och vittnen ombord har berättat att områden under bildäck alltid stod under vatten p.g.a. läckage) och man kan undersöka vilka vattentäta dörrar som är öppna och inte. Utifrån detta kan man sedan formlera olika hypoteser och pröva dem mot de resultat man funnit på vraket. Detta har de tre socialdemokratiska regeringarna sedan 1994 sagt nej till och det finns i nuläget inget som tyder på att den borgerliga regeringen skulle agera mer rakryggat i denna infekterade fråga.

En omfattande undersökning av vraket skulle visa att haverikommissionens utredning är bristfällig och i vissa fall direkt felaktig. Vissa felaktigheter kan vi konstatera redan nu. Fartyget var inte sjövärdigt när det lämnade Tallinn något försenat på kvällen den 27 september 1994. Bilrampen kan inte ha dragits med bogvisiret såsom beskrivs i slutrapporten - rampen sitter nämligen på plats på vraket med endast en liten öppning upptill.

Estonia färdades olagligt den där natten, något som svenska, finska som estniska myndigheter alla bär ansvaret för. Hon var inte byggd för att gå mitt ute på Östersjön, varför det saknades ett s.k. kollisionsskott bakom bilrampen (något som SOLAS kräver) och vatten kunde strömma in tämligen obehindrat.

Vi behöver inte ännu en gång räkna upp alla de misstag och blunders som såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sjöfartsverkets Johan Fransson har stått för sedan Estonia förliste. Men vi kan konstatera att när det sker en flygolycka, oavsett antalet offer, görs det en utredning och olycksorsaken fastslås. Det tar vi för givet. Att ingen lyckades eller ens gjorde ett ärligt försök att förklara varför 852 människor, varav 501 svenska medborgare, drunknade, frös ihjäl eller slog sig till döds på en passagerarfärja i modern tid är en skandal utan like. En oberoende internationell utredning av förlisningen med hjälp av den expertis som finns runt om i Europa men även i USA är det enda som kan sätta punkt för den här historien. Men svenska politiker verkar inte ha någon avsikt att se till att det blir verklighet. Estonia är och förblir ett öppet sår bara så länge vi själva vill det.