20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare

Kina bygger Titanic II?

Tanken på att bygga en replika av atlantångaren Titanic har funnits länge och väl. Den har alltid stupat på finansieringen. Många har planerat för hur fartyget skulle se ut, och medierna har hakat på, men i slutändan har det alltid varit mer drömmar än realism i planerna.

Nu tycks för första gången en realistisk plan finnas för att bygga fartyget. Givetvis är det i Kina det kommer att ske. Skeppsvarvet Jinling har undertecknat en överenskommelse med den australiensiske miljardären Clive Palmer. 2016 ska jungfruresan gå från Southampton till New York, men Palmer säger samtidigt att bygget får ta den tid det kräver.

Det nya fartyget ska ha mycket gemensamt med originalet. Yttermåtten ska vara identiska. Men det har hänt mycket på 100 år. Titanickatastrofen lade grunden för modern sjösäkerhetslagstiftning. Originalfartyget är i dagens säkerhetstänkande hopplöst föråldrat, och det handlar inte bara om antalet livbåtar.

Frågetecken måste också resas om fartygets interiör utifrån den moderna tidens bekvämlighetskrav. I tredje klass, som var den största passagerargruppen ombord, fanns exempelvis ett enda badkar. Hytterna kan rimligtvis inte se likadana ut eftersom våra krav på bekvämlighet i dag är helt annorlunda än de var ens för de allra rikaste 1912.

Datoranimerad bild av swimmingpoolen, en kopia av originalet.

Inte riktigt modern standard. Överlevande mindes poolen som "uppfriskande kall".

Det kan således endast bli fråga om kosmetiska likheter mellan de båda fartygen. En salong här, den stora trappan där. Kommandobryggan, som var delvis öppen, kan över huvud taget inte replikeras. I äldre planer, som aldrig förverkligades, placerades den riktiga bryggan på annan plats medan en replika av originalet skulle finnas på samma plats som på Titanic. Hur Palmers planer ser ut återstår att se. Men det står helt klart att det finns många hinder för att bygga ett modernt fartyg som lever upp till moderna säkerhets- som bekvämlighetskrav och samtidigt ser ut som en 100 år gammal antlantångare.

Man kan visserligen argumentera, vilket har gjorts, att Titanic II inte ska bjuda på en vanlig kryssning utan snarare på ett slags tidsresa, en inblick i livet ombord på historiens mest kända fartyg. Utifrån det perspektivet blir det lättare att acceptera att underhållningen ombord, om byggarna ska hålla sig till originalet, kommer att bli minst sagt skral.

Vid 12 års ålder hade jag jublat åt detta. Nu känns det bara smaklöst. Titanic har gått från att vara en katastrof till att bli något slags saga. Därmed förtigs att fartyget faktiskt är en av historiens allra värsta fartygskatastrofer. Händelsen ödelade tusentals liv. Men i dag relaterar många mer till James Camerons Hollywoodspektakel från 1997 än den verkliga händelsen 1912 (det är knappast någon slump att Palmer valt samma typsnitt som till Camerons film).

Ingen skulle komma på tanken att bygga Estonia 2, hur intresserad man än råkar vara av den katastrofen. Helst skulle jag faktiskt se att de lät minnet av en av världens största fartygskatastrofer vila i frid i stället för att exploatera det på detta sätt.

Men givet det ständigt växande intresset för Titanic, var det väl bara en tidsfråga innan ett nytt fartyg skulle byggas. Det kommer säkert att serveras isbergsdrinkar också.

Ungefär så här tänker sig Palmer att det nya fartyget ska se ut när det anländer till New York.

Traumat fortsätter

Det är över 16 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk på väg från Tallinn till Stockholm. Det var den värsta fartygskatastrofen i väst sedan kriget med 852 omkomna, varav 501 svenskar. 137 överlevde och en många av dem lider fortfarande av sviterna efter katastrofen.

Efter en traumatisk händelse är efterspelet oerhört viktigt. Om huset har brunnit ned vill man veta hur branden uppstod. Om en anhörig dör vill man veta varför. När ett flygplan kraschar börjar man med att leta efter de svarta lådor som avslöjar vad som sagts i cockpit och hur piloterna handlat. Om ett stort passagerarfartyg förliser och tar med sig hundratals människor i djupet borde man rimligen vara intresserad av att veta orsaken till haveriet. I fallet Estonia kom emellertid de tre P:na (Pengar, Prestige och Politik) i vägen för detta och det vi fick var en gemensam haverikommission som var helt inriktad på att skademinimera, det vill säga hålla regeringar, myndigheter och även rederiet ansvarsfria. Resultatet blev en såväl motsägelsefull som intetsägande slutrapport. Den gemensamma haverikommissionen har faktiskt inte förklarat varför Estonia sjönk. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck slår runt, kapsejsar. Estonia lade sig på sidan och sjönk.

Sten Tolgfors har tidigare hävdat att det inte finns något som indikerar att vi inte har fått sanningen om Estonias haveri. Det är förstås struntprat. Alla som läser haverikommissionens slutrapport ser de omfattande bristerna. Det är en politisk rapport. Kommissionen har bestämt sig för ett scenario och sedan letat stöd för detta (Carl Bildt bestämde sig tämligen omgående för att fartyget sjönk p.g.a. ett konstruktionsfel). Vittnesmål har pusslats för att passa de tidsangivelser och de händelser som kommissionen anser vara korrekta. Uppgifter som avviker från denna linje, och de är många, har strukits eller lämnats utan kommentar. I vissa fall blir det nästan komiskt. Som att kommissionen hävdar att visiret föll av och drog med sig rampen i fallet - trots att rampen sitter på plats på vraket (endast marginellt öppen). Eller som att kommissionen påstår att vatten kom in på bildäck och sedan rann ned i hyttsektionen under (däck 1) - trots att inga överlevande har vittnat om något vatten ovanifrån i trapphusen (de vittnar om vatten underifrån).

Hemlighetsmakeri gäckar fantasin och föder konspirationsteorier. Det är således helt och hållet de svenska, finska och estniska regeringarnas fel att teorierna kring Estonias förlisning ständigt får ny näring. För alla som påverkats av katastrofen skulle en oberoende utredning kunna fungera som ett avslut och ge oss alla de svar som finns tillgängliga på Östersjöns botten.

Bloggat tidigare om turerna kring Estonia:
15 år senare
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

15 år senare

15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: "På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo." Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår