20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare

När döden knackar på

Musikern och författaren Kristian Gidlund avled i går i sviterna av sin cancer, 29 år ung. Han gjorde sig känd för en bredare allmänhet när han började blogga om sin sjukdom, och texterna utkom i bokform tidigare i år.

Vi hör ständigt om dödsfall i nyhetsrapporteringen, i bekantskapskretsen. Långsamt, plötsligt, våldsamt, självvalt, stilla i sömnen. Det finns många sätt att dö på. Men det kommer sällan oss nära på riktigt. Inte förrän vi själva förlorar någon vi älskar, eller när någon lyckas formulera hur kampen mot en dödlig sjukdom, eller mot depressionens demoner, verkligen känns.

När en ung människa plötsligt rycks bort berör det oss. Men det finns även en nyfikenhet i att följa en människas kamp mot döden, för livet. Jag tror att denna nyfikenhet i grunden är djupt mänsklig, en del av vårt livslånga sökande efter en mening men också speglar vårt behov att förhålla oss till det som förr eller senare kommer hända oss alla. Det som ingen kan undgå eller välja bort.

Det går inte att tänka på döden hela tiden. Men ibland bör man faktiskt ta ett djupt andetag och bara vara glad och tacksam. Glad över att få leva. Tacksam för att fortfarande kunna känna, lukta, se och höra.

Att vila i nuet är en utmaning i den digitala och självförverkligande tidsålder i vilken en fullspäckad almanacka, givetvis noggrant delad med andra på ett socialt nätverk, är ett tecken på hög status. Men försöka duger. Ingen lär ångra att den har varit för mycket närvarande när klockan klämtar.

 Lyssna gärna till Kristian Gidlunds sommartal här. 

Tio år senare

För tio år sedan omkom min far och bror i en olycka. På ett ögonblick blev livet för oss efterlevande helt annorlunda. Det har varit tio år av sorg, ilska och frustration men också av kärlek, vänskap och nyfunnen livsglädje.

Under dessa tio år har jag lärt mig mycket, men den största lärdomen är nog att livet kan bli bra igen efter en traumatisk händelse - ja, till och med bättre än det var innan. Det var en helt orimlig tanke kort efter dödsbeskedet.

Livet går vidare och behöver inte alls bli så tokigt. Det blir bara annorlunda än vad det annars hade blivit. Erfarenheten av en anhörigs död satte för min del ett perspektiv på tillvaron som jag saknat innan. Det har gett mig en ödmjukhet som jag annars hade saknat.

Jag tror att det mesta handlar om inställning. När det ofattbara sker och ens närmaste plötsligt försvinner är den första känslan misstro. När chocken släpper börjar sorgen att komma och med tiden kommer saknaden, som man inte blir av med utan helt enkelt får lära sig att leva med. Alla känslor och sinneslägen är acceptabla, även bitterhet. Men jag tror att det är viktigt att inte fastna i bitterheten utan lyckas lämna den bakom sig.

För mig var det tidigt viktigt att acceptera den nya verkligheten och bara se framåt. Bryta upp från det gamla, skaffa nya bekantskaper och intressen, byta bostadsort. Jag tog mig vidare tack vare min mor och en väldigt speciell vän som valde att kliva in och ställa upp till hundra procent. För detta kommer jag för alltid stå i tacksamhetsskuld.  

Det jag egentligen vill förmedla med denna lite förvirrade text är att det går att ta sig vidare. Även om det inte verkar så i början. Smärta och förluster är en del av livet, och de gör de lyckliga stunderna desto vackrare.

Ånger på dödsbädden

Kommer man på sin dödsbädd att ångra att man inte jobbade mer? Det förväntade svaret på den frågan är nej och det får nu också empiriskt stöd.

En sjuksköterska inom den palliativa vården, Bronnie Ware, har skrivit en bok om sina erfarenheter med människor som genomlever sin sista tid i livet. Hon listar de fem vanligaste skälen till ånger hos folk på dödsbädden.

Något många ångrar är att de jobbat för mycket. Jag gillar att jobba. Jag blir rastlös efter två veckors semester och behöver stimulans. Men jobbet är bara en del av livet och inte den allra viktigaste. Jag känner därför väldigt liten tillhörighet med personer vars enda, eller viktigaste, mål i livet är att tjäna pengar.

Många ångrar också att de inte tog vara på sin egen potential, att de lät andra diktera villkoren. Här handlar det dels om att inte låta sig utnyttjas, att leva för andras skull, dels om att faktiskt ta chansen och pröva saker i sitt liv. Våga misslyckas. Mitt livs största chansning blev min största framgång. Vissa säger att de aldrig hade vågat. Jag är ingen våghalsig person, men ibland måste vi våga misslyckas för att kunna lyckas.

Det är förstås helt poänglöst att ångra något som man inte kan ändra på. min filosofi är att alltid se framåt, inte blicka bakåt. Men är man döende har man förstås inte så många andra alternativ än att summera sitt liv.

Så. Se till att leva ditt liv så att du slipper ångra saker när det är dags för dig att lämna in.

Att förstå

Historikern Walter Laqueur har uttryckt det bra: "Det finns vissa situationer som är så extrema att det krävs en enastående ansträngning för att förstå deras avskyvärdhet, om man inte själv råkade bevittna dem." Han borde veta. Laqueur, som lämnade Tyskland 1938, förlorade nämligen sina föräldrar i Förintelsen. Således ett offer men ändå inte ett vittne till det fruktansvärda. Kanske har han ägnat sitt liv sedan dess åt att försöka förstå.

Det som inträffade i Norge fredagen den 22 juli 2011 var just en sådan extrem situation som vi inte riktigt klarar av att förstå. Vi är lyckligtvis inte vana vid det. Det är därför programledare i TV:s morgonsoffor famlar efter orden och ställer konstiga frågor. Personer som är vana vid att prata om dagens inrikespolitiska händelser, Juholts mustasch eller höstens klädmode ska plötsligt, med experthjälp i studion, försöka få tittarna att förstå hur man tacklar förlusten av ett barn. Ändå vill vi ju förstå. Vi suktar efter detaljerna i det fruktansvärda. Hur betedde sig mördaren? Vad sade han? Vad ligger bakom?

Att förlora ett barn, hur klarar man det? Man klarar det därför att det inte finns något alternativ till att kliva upp nästa morgon. Livet måste fortsätta, trots smärta, saknad, sorg, bitterhet och alla känslor däremellan. Livet går vidare därför att det måste gå vidare. Men det blir aldrig detsamma. En förälder som förlorat ett ungt barn sade en gång att hon inte gillade uttrycket "börja ett nytt liv" eftersom det lät för positivt. Det var snarare ett annat slags liv det var frågan om. Ett liv hon dessutom inte själv hade valt.

Så kommer det att vara för de dussintals norska familjer som efter initial chock och tvivel, efter begravning och inledd sorgeprocess ska tillbaka till något slags vardag igen. Det är då det verkligt jobbiga börjar, ty det är då man förväntas vara "på banan igen". Födelsedagarna, högtiderna, grannarnas barn som tar studenten, får jobb och gifter sig - alla dessa ständiga påminnelser om vad som kunde ha varit men som aldrig kommer att bli. Det är då förlusten närmast ekar.

Denna process genomgår många människor varje vecka, månad och år i Sverige. Det är anhöriga till personer som dött i sjukdomar eller olyckor, fallit offer för brott eller avslutat sina egna liv alldeles för tidigt. Händelser som ger notiser i tidningarna. Sorgen efter varje människa är unik, men den kan kompliceras av en rad faktorer. Att inte veta varför, att inte ha någon kropp att begrava eller att själv känna skuld till det inträffade kan försvåra sorgarbetet eller förhindra att det över huvud taget uppstår en sorgeprocess. Det meningslösa våld som Anders Behring Breivik stod för blir omöjligt att förstå, än mindre att acceptera. Kanske får vi därför helt enkelt acceptera att vi inte kan förstå.

Livet går ändå vidare på något sätt. Det är människans fantastiska anpassningsförmåga under föränderliga omständigheter som gör att vi faktiskt vänjer oss, kliver upp på morgonen och lagar frukost även när livet har förvandlats till ett helvete vi innan aldrig trodde vi skulle kunna överleva.

Någon har beskrivit hjärtat som ett pussel. Det går visserligen att lägga till nya pusselbitar, men den bit som saknas kan aldrig någonsin ersättas. Det enda rimliga är att försöka göra så mycket bra och positivt av den situation som vi visserligen inte valt själva men som vi ändå hamnat i. Så skapar vi chansen till ett annat men ändock bra liv igen.

Rätt och fel om narkotikapolitiken

Ett stort problem med den strikta narkotikapolitiken är att den driver upp priserna, skriver Jacob Heidbrink i Expressen.

Heidbrink tror inte på attitydskapande lagar. Jag tror definitivt att lagar ska skapa, eller åtminstone påverka, attityder. Inte minst i Sverige har vi en förmåga att inordna oss under nya lagar som om de alltid funnits där. Ifrågasättanden av lagar förefaller dö så fort de klubbats i riksdagen. Sexköpslagen är ett exempel (Moderaterna var emot men har sedan dess inte bara lagt ned kritiken utan även svängt i själva sakfrågan och vill nu skärpa lagen), barnporrlagen ett annat, FRA-lagen ett tredje. Nolltoleransen mot narkotika är en institution i Sverige, decennier av statlig propaganda i skolor och i media har givetvis satt sina spår. Även en uppluckring av nolltoleransen skulle emellertid påverka vår inställning till narkotikan och orsakerna till missbruk.

Heidbrink skriver: "Vi borde också fundera på om inte det allmänna borde sälja mindre farliga droger för eget bruk. Syftet skulle vara att få ner det höga pris för narkotika som är upprinnelsen till allt annat elände i förbudslinjens följd." Tanken kan tyckas god, men problemet med "mindre farliga droger" (jag antar att Heidbrink avser cannabis, spice och liknande soft drugs?) är knappast priset. En avkriminalisering av cannabis är jag mycket positiv till, men tro inte att den kommer att göra någon skillnad i det stora hela. Det är förbudet mot kokain och heroin som skapar kriminalitet. Få haschrökare måste bli kriminella för att ha råd att röka.

Tron att ett förbud eliminerar ett problem har sällan fått så mycket stryk som på det narkotikapolitiska området. Lika lite som vi kan lagstifta bort människors sexualdrift kan vi lagstifta bort droger. Kriget mot narkotikan har blivit ett oerhört kostsamt krig - räknat i både liv och pengar. De flesta människor har ett berusnings- och "kick"-behov. Det behöver inte vara narkotika utan kan lika gärna handla om träning, sex, TV-spel eller klättring. Jag tror att vilken "drog" vi väljer för att få kickar eller bara för att slappna av efter arbetet/när vi mår dåligt snarare är en slump. Vissa väljer alkoholen, några väljer cannabis, andra tröstäter sig igenom fredagskvällen i stället. Vem har inte gjort det? Problemet uppstår när rekreationskonsumtion blir till problematisk konsumtion. När varje fredagskväll, och sedan även lördagen, tisdagen och onsdagen, blir till ett evigt supande/rökande/tröstätande. Att i det läget börja skylla på godsakerna - spriten, rökat, maten - är att göra det på tok för enkelt för sig. Det finns alltid en orsak till att vi beter oss på ett särskilt sätt (precis som det finns en orsak till att personer med ADHD tycks vara överrepresenterade bland amfetaminanvändare). Sök den individuella orsaken och erbjud hjälp, inte straff.

Jag skulle ibland önska att vi genom ett trollslag kunde byta ut alkoholen i Sverige mot cannabis. Det skulle minska konsekvenserna av fylleriet, vilka är misshandel, våldtäkter, skadegörelse och trafikolyckor. Det mesta jävelskap som sker i samhället i dag sker under alkoholpåverkan. Det är därför en smula absurt att se polisen hämta in pårökta personer på Uppsala reggaefestival (med 0 antal misshandels- och våldtäktsfall) och sedan låta landets övriga alkoholstinna festivaler (med den sedvanliga rapporteringen av våldsbrottslighet) festa vidare i fred.

Det går inte över på två veckor

"Det här måste tillhöra något av det svåraste en människa kan gå igenom. Ingen tänker i en sån situation att "nu måste jag gå till Arbetsförmedlingen". Därför har vi inom ramen för samarbetet mellan Alliansen startat en utredning."

Dessa Göran Hägglunds ord är så politiker-aktiga att de nästan blir roliga. Tillsätt en utredning bara så löser vi alla problem.

Ämnet i sig är desto mindre underhållande. Det handlar om det uppmärksammade fallet med kvinnan som förlorade sin sjukpenning efter att hon inte inställt sig hos arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son avlidit. Många har upprörts över detta tull synes tanklösa krav på en chockad mor, men Kammarrätten fastslog att det inte fanns någon laglig möjlighet att ge sjukpenning under de första 14 dagarna.

Alliansen har lyssnat och skrider nu till verket. Om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor. Det blir således en så kallad sorgepeng. Det finns flera aspekter i detta, men spontant undrar jag vad denna 14 dagar långa ersättning egentligen innebär i praktiken - och i förlängningen. I ett läge när en nära anhörig dött, i synnerhet om det är ett barn, är två veckor ingenting.

Sorgeprocessen brukar förenklat indelas i olika faser, även om dessa är ifrågasatta och alls icke skrivna i sten. De flesta drabbas dock av en chock när dödsbeskedet kommer, särskilt illa kan det bli om det rör sig om plötslig traumatisk död. Känslor av overklighet och misstro är vanliga, rubbad tidsuppfattning likaså. Därtill kommer alla fysiska symptom som visar att kroppen går in i något slags bearbetningsfas för att kunna hantera det inträffade. Här är dålig aptit, magebesvär, sömnstörningar, total energilöshet vanliga symptom. Det talas ofta om sorgeåret, vilket också det är en förenkling eftersom sorg inte är tidsbunden. Vissa av ovanstående besvär kan pågå i många år.

Ska sörjande människor ha rätt till ersättning under ett helt år? Eller så länge det behövs? Frågan om en "sorgegaranti" har diskuterats tidigare. Men då måste vi enas om vad sorg egentligen är och vad som ska anses allvarligt nog för att få just denna sorgegaranti. Och det är en delvis annan, visserligen intressant, diskussion.

Om inget annat vittnar Göran Hägglunds utspel lite om yrvakna politiker som plötsligt insett att det finns föräldrar i Sverige som förlorat barn.

Rätten att bestämma själv

Din rätt till ditt liv, din kropp och därmed även din död är den mest grundläggande idén i en frihetlig syn på människan och samhället.

Det kan låta okontroversiellt att vi alla ska få bestämma över våra kroppar. Det är det förstås inte. Inget svenskt riksdagsparti ställer upp på denna enkla devis om man kräver konkreta politiska förslag av dem. Det skulle nämligen betyda att narkotikapolitiken helt lades om, sexköpslagen plockades bort, alkoholpolitiken lades på historiens skräphög och mycket annat.

Lika självklar borde rätten till vår egen död vara. I Sverige är så kallad aktiv dödshjälp förbjuden. Men debatten har börjat ta fart. Folkpartisten Eva Flyborg har krävt att lagen ändras och både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att svänga något i frågan.

Många dödssjuka har i stället för att få dö i frid hemma bland sina anhöriga åkt till Dignitaskliniken i Zürich för att avsluta sina liv där. Jag vet hur jag skulle vilja ha det om jag blev dödssjuk. Jag skulle inte vilja tyna bort i en sjukhussäng, jag skulle inte vilja bli ett paket vars liv garanteras av andra och i slutet en maskin. Jag skulle vilja fatta valet själv och dö i frid hemma. Många svenskar verkar resonera likadant.

Se också SvD:s prisbelönta artikel På väg till sista vilan.

Just beat it

Jag kan inte säga att jag var ett stort fan av Michael Jackson. Jag köpte aldrig en skiva och lyssnade inte särskilt mycket på hans musik. Men det betyder inte att jag aldrig begrep fenomenet Jackson. Jag tycker att det är förbaskat tråkigt att han har gått bort. Han var en fantastisk artist och jag skulle väldigt gärna ha sett hans comeback på DVD.

Hyllningarna till MJ är många och spridda. Den här är den kanske häftigaste hittills.



Via Hax

Jag firar inte

Till skillnad från vissa andra tänker jag inte fira Jörg Haiders död. Jag önskar ytterst sällan livet ur människor, jag njöt inte av Saddam Husseins hängning och jag skålar inte för utomrättsliga avrättningar (även om de ibland kan vara befogade).

Mitt minne av Haider är från tiden som förste vice ordförande för MUF i Jämtland. Året var 1999 och Jörg Haiders dåtida parti FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) skulle efter ett succéval regera med de konservativa. EU ville straffa Österrike för att de haft mage att rösta på populisten Haider. Jag tyckte inte att EU hade med österrikarnas val att göra. Det blev dessutom inkonsekvent eftersom några sanktioner inte utdelades mot länder som valt in vänsterextremister i sina beslutande församlingar och regeringar.

Jag gjorde som man gjorde innan bloggen kom till, jag skrev en insändare där jag klagade över att EU lade sig i något som berörde österrikarna och inga andra och frågade mig om Jörg Haider var så mycket att vara rädd för. I mitt tycke var han främst en populist som gillade att provocera (ta exempelvis alla hans Hitler/nazism-uttalanden), en rätt fånig figur.

För en gångs skull blev MUF uppmärksammat i Jämtland. Det hände bara när det var någon "skandal" att uppmärksamma, aldrig annars. Som när Fredrik Saweståhl och den dåtida förste vice ordföranden skrev en motion om att legalisera cannabis (något vi röstade ned med siffrorna 19-2, vilket inte räckte för att göra media nöjda).

Nu var alltså media intresserat igen. Jag blev uppringd tidigt på morgonen av Sveriges Radio. Yrvaken gav jag dem tillåtelse att ringa upp mig lite senare på morgonen för att göra en kort intervju. Jag hade ännu inte läst insändaren i morgonens Östersunds-Posten (ÖP) och hade därmed inte sett hur ÖP valt att vinkla den med sin alldeles egna rubrik.

"Varför är alla så rädda för Jörg Haider och hans Frihetsparti?" löd ÖP:s egenhändigt hopsnickrade rubrik. Jag var ovan och oförberedd men försökte ändå förklara för SR:s reporter att jag inte var kompis med vare sig Haider eller Hitler, att jag inte delade Haiders åsikter utan att jag endast ansåg att EU inte borde ha rätt att straffa Österrike för att de valt "fel" parti. Ungefär så.

Nåväl, Haider är död men rasistiska och populistiska åsikter i Österrike lär knappast dö för det. Det kan vara värt att komma ihåg...