Politiskt korrekt musik förklädd till jämställdhet

Emmabodafestivalen har i åratal kritiserats för att vara för mansdominerad. Feministerna har lyckats få andra festivaler att i högre grad börja boka artister utifrån vad de har mellan benen, men denna lilla festival vägrar envist att rätta in sig i ledet.

DN skriver om saken i söndagens DN Kultur. Bara rubriken, "Mysfestivalen som blev kontroversiell", är lite avslöjande. Kontroversiell för vem? Jo, för kulturskribenter, genusvetare och människor med alldeles för mycket fritid.

Allt ska ju vara jämställt nu. Om någon går emot denna strikta norm om att genusmärka och jämställdsanpassa all verksamhet tar det hus i helvete. Fråga Emmabodafestivalens festivalgeneral Håkan Karlsson. Han fick ta emot kritik när rapparen Mr Cool bokades häromåret. En namninsamling startades och Facebook-grupper mot bokningen bildades. Artisten i fråga anklagades nämligen för att ha skrivit "kontroversiella texter" innehållande rasism, sexism och homofobi (något som säkert gör Mr Cool helt unik i rappvärlden).

Kristina Wicksell, som startade föreningen Jämställd Festival, menar att "Emmaboda inte tog ansvar för bokningen av Mr Cool". Att "inte ta ansvar" var alltså att boka en artist som vissa aktivister inte gillade.

Håkan Karlsson har gjort det de flesta inte orkar med när de iskalla genusvindarna blåser: han har stått på sig.

Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Jag respekterar verkligen jämställdhetsideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det.

"Jämställdhet handlar om rättvisa och demokrati", tycker Kristina Wicksell. Men sådant får hon gagga om någon annanstans. Festivaler ska handla om bra musik och schyssta fester, inte att lyckas boka ett visst antal procent kvinnliga artister. Politiskt korrekt musik bör vi säga tack men nej tack till.

Det är dessutom anmärkningsvärt hur nyvänsterns feminister hycklar. När Adam Tensta sjunger om "bitches", "niggers" och "hoes" hörs inga protester. Han är en hjälte. När Kartellen hyllar våldet som politiskt redskap hyllas de på kultursidorna och ges plats i public service. De protesterar bara mot en orättfärdig samhällsordning.

Precis som vanligt kan vi konstatera att det handlar om något annat än vad som förespeglas. 

Musiktips

Mästaren Ludovico Einaudi i Royal Albert Hall. Jag hoppas att han hittar till Stockholm snart.



Om du tycker dig känna igen musiken kan det vara för att flera av Einaudis stycken användes i filmen This is England. Ledmotivet var då Dietro Casa, ett ännu starkare stycke än ovanstående Divenire.

Så kallad nobbad jämställdhet

Enligt DN Kultur "nobbar" Emmabodafestivalen jämställdhet när de inte bryr sig om könsobalansen bland de inbokade artisterna.

Vad arrangören gör är att öppet hävda att den bokar in artister utifrån hur intressanta de är för festivalen, inte utifrån vilket kön de har.

Se där en frisk fläkt i feminismens och jämställdhetsplanernas Sverige.

Kungen av pop

Det är i dag tre år sedan popikonen Michael Jackson avled.

Jag var aldrig ett av Jacksons större fans, men förstår ändå hans storhet. Och till skillnad från när många andra stjärnor lämnar oss kändes det oerhört tråkigt när nyheten om Jacksons död kom. Han skulle göra sista turné och höll på med repetitionerna när den där ödesdigra överdosen togs.

Och vilken show det hade blivit. Det går att föreställa sig när man ser dokumentären This is it. Michael Jackson var i sanning en annorlunda figur. Men världen är lite tråkigare utan honom. Musiken lever dock vidare.

CD-skivans svanesång?

Det har pratats länge om CD-skivans förestående död. Men den har, alla nedladdningsalterantiv till trots, visat sig seglivad.

Nu har dock en sorts milstolpe uppnåtts: den digitala musikförsäljningen har passerat den fysiska. Detta trots alla försök från musik- och nöjesindustrin att både bekämpa piratkopiering och förhala alla försök att skapa attraktiva nedladdningstjänster som alternativ till en föråldrad affärsmodell. Bakom den ökade legala nedladdningen står tjänster som Napster, iTunes och Spotify.

I går spelade jag själv en CD-skiva på skivspelaren för första gången på många år. Och jag insåg att det ju faktiskt har sin charm. Det kändes lite gammaldags, lite mysigt, och visst är ljudet trevligare än det är när jag spelar på datorn eller via TV:n. Men att betala 170 kronor för en plastbit gör jag endast i undantagsfall numera.

Till skillnad från ett TV- eller datorspel kan ett skivalbum heller inte innehålla så mycket extra som motiverar priset. Utgivarna inom spelbranschen kan packa in både dokumentärer, plastfigurer och annat, höja priset och sälja bra. Frågan är om musikindustrin kan göra något liknande med stora CD-boxar eller om CD-skivan är dömd till undergång.

Fildelare köper mer musik

De som fildelar köper också mer musik på nätet än de som inte fildelar, slås fast i rapporten Svenskarna och internet.

Egentligen är det ganska logiskt. Den som är intresserad av att komma över ny musik tenderar också att hitta låtar och artister som de inte tidigare kände till. Musik som inte finns att köpa i skivaffären men som i stället kan köpas online. Musik man kanske inte ens visste att man skulle gilla.

Att fildelning slår mot artisterna är således inte sant. I vilket fall borde musikindustrin försöka tänka framåt i stället för att kura ihop i försvarsställning i rättssalen. Det gynnar ingen, allra minst dem själva.

Diktaturfasoner

Den amerikanska nöjesindustrin går över alla tänkbara gränser i sina förslag till åtgärder mot piratkopiering.

PC för alla berättar:

1. Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material.
2. Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt.
3. Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material.
4. Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet. Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.

Förslag 1 påminner inte så lite om den Green Dam Youth Escort-mjukvara (绿坝·花季护航) som kinesiska myndigheter ville installera i alla nya persondatorer (men som än så länge bara finns i datorer i skolor, på internetkaféer och i andra offentliga datorer). Officiellt var tanken att mjukvaran skulle hindra användare från att besöka porrsajter (även om begreppet "youth escort" nog kan slå lite fel), men ingen lär tvivla på att det i minst lika hög grad handlar om att förhindra besökare att se för regimen känsligt material. Nöjesindustrin lär alltså av diktaturer. Det säger lite grand om hur pass långt det har gått. Grundläggande integritetsrättigheter kastas överbord för några stora företags rätt att kunna fortsätta sin verksamhet som tidigare.

Bara tanken på att den amerikanska tullen ska gå igenom min dator, iPhone, iPod och usb-minnen är obehaglig. Det finns inget olagligt på någon av dessa det och det är just därför det är obehagligt. Det är ett integritetsövergrepp som drabbar oskyldiga människor. Det är inte ovanligt att människor som besökt USA har fått sina väskor öppnade när de hämtar dem. Nakensckanning är på modet. Det är snart bara rektalvisitering som återstår. Någon kan ju faktiskt gömma ett usb-minne med piratkopierad musik där...

Världens häftigaste musikvideo?

Annorlunda och häftigt. Tänk på att allt dessutom är filmat i en enda tagning. (Eller förmodligen inte. Men det spelar faktiskt mindre roll).

Trevlig fredag med lite musik

Nu blir det inga fler meningsfulla bloggposter i dag. Jag tänkte i stället passa på att önska trevlig fredag med lite filmmusik. Det finns gott om bra filmmusik, jag vet. Och jag är svag för pianostycken som det i utmärkta Barnhemmet eller ledmotivet till This is England. Men det är lite för fjåsigt för en fredag kväll.

Således: Temat ur The Rock (en inte alls särskilt bra film, men ledmotivet är kungligt). Det känns som att vi har hört det i allsköns sammanhang, inklusive nykomponerade varianter. Och det har vi nog vid det här laget. Det första TV-programmet att använda detta nu välkända ledmotiv var dock såvitt jag vet Expedition: Robinson i SVT 1997. Det var riktigt bra TV då och mina tankar går fortfarande till denna första säsong, då dokusåpan föddes (och sedan följdes av mängder av värdelösa efterapningar), när jag hör ledmotivet ur The Rock.

Stiliga familjen

Jag fick ett tips om bandet The Handsome Family (inte Hanson!) av en arbetskollega.

Hittills är det väl mest nedanstående låt som jag gillar, men den är å andra sidan riktigt skön. Lite skön depp-country så här på kvällskvisten är aldrig fel...

EU till undsättning

EU ska inte längre bestämma hur gurkorna ska se ut. Tur då för unionens företrädare att det finns så oerhört mycket annat de kan peta i i stället.

EU-kommissionären för konsumentfrågor, Meglena Kuneva, föreslår att unionen sätter en maxgräns för ljudnivån i mp3-spelare. Hon påstår att miljoner européer redan har nedsatt hörsel till följd av för hög volym i sina lurar. Ljudgränsen ska sättas vid 80 decibel, vilket är under nivån för trafikbrus.

EU vill göra människor "medvetna" om risken med för hög musik. Det skulle inte förvåna det minsta om vi inom en snar framtid får se varningstexter på förpackningarna till mp3-spelare och musikmobiler.

Det känns skönt att fredsprojektet EU prioriterar sin verksamhet så hårt.

Ni borde vara tacksamma

Som vanligt griper polisen folk under Uppsala Reggaefestival. I fjol greps 259 personer, i år har hittills 100 omhändertagits. Deras brott? De använder inte den drog som staten förser oss med utan väljer en annan. Och det går ju inte för sig.

"Ordningsmässigt brukar den vara okej. Man slåss inte mycket. Men som sagt, det är en hel del narkotika."

När folk inte dricker i lika hög grad utan röker på i stället, syns det direkt i statistiken. Inga våldtäkter, ingen misshandel. Pårökta personer beter sig nämligen inte som fulla personer gör. Så vad är problemet? Polisen, och alla andra, borde vara glada.

Det gör ont även i Kina

Kina är ju känt för sina piratkopior av märkesvaror. De kopierar dock även musik. ABBA-covers florerar (och många kineser verkar inte veta att det faktiskt finns ett svenskt original) och nu visar det sig att de har sjunkit så djupt att det gjorts en rak kinesisk cover av Lena PH:s Det gör ont. Tja... Den taiwanesiska sångerskan Jolin Tsai (Cai Yi Lin, 蔡依林) är i alla fall snyggare än sin svenska kollega.

Just beat it

Jag kan inte säga att jag var ett stort fan av Michael Jackson. Jag köpte aldrig en skiva och lyssnade inte särskilt mycket på hans musik. Men det betyder inte att jag aldrig begrep fenomenet Jackson. Jag tycker att det är förbaskat tråkigt att han har gått bort. Han var en fantastisk artist och jag skulle väldigt gärna ha sett hans comeback på DVD.

Hyllningarna till MJ är många och spridda. Den här är den kanske häftigaste hittills.



Via Hax

Sött som socker

Tvillingarna BY2 från Kina. Så sött att hjärtat nästan stannar.

Fredagsnöje

En flicka som håller i en purjolök och sjunger "Ya ya yippi yippi ya ya yay". Det känns väldigt... tyskt (låter visserligen snarare holländskt på texten). Same same.

Håll till godo. Det är ju fredag.

Efterblivet

Det är nästan tragiskt att se hur affärsinnehavare gråter ut när skivförsäljningen rasar. De pekar givetvis på fildelningen i allmänhet och The Pirate Bay i synnerhet som orsaken. Inte att skivbutikerna är hopplöst föråldrade, tar överpriser och helt enkelt inte attraherar oss längre. Oförståelsen för detta blandas med en fullkomligt vrickad syn på vad internet är och bör vara.

Vi vet att illegal nedladdning av musik inte leder till motsvarande inkomstminskning för artisten och skivbolaget. Det räcker att gå till sig själv. Skulle du ha köpt alla låtar du har på laddat ned till din dator om torrenttekniken inte hade funnits? Näppeligen. Jag fildelar inte själv, däremot brukar jag ladda ned videor från YouTube och konvertera dem till mp3. Där ramlar jag över musik som jag inte visste fanns och som jag därför inte skulle hitta om jag sökte i en skivbutik. Där lägger människor dessutom ut sina egna remixes av andras remixes och allt är lätt att hitta.

Jag skulle aldrig ha övervägt att lägga ned pengar på afrikansk samba tidigare, men tack vare att musiken finns tillgänglig att lyssna på på nätet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att betala. Tillgången till musik har ökat för oss alla vilket med stor sannolikhet har breddat smaken för fler än mig. Därför är det mycket möjligt att jag kommer att köpa skivor av artister som jag tidigare aldrig hade hört talas om. Och det är varken skivindustrins eller skivbutikernas förtjänst.

Jag kan förstå om enskilda artister känner oro för att deras inkomster minskar när färre är villiga att betala för deras verk. Men oron beror mycket på att de är fast i skivindustrins oförmåga att blicka framåt. De har fortfarande, eller alla dessa år, inte begripit att vi inte vill betala 180 kronor för en CD-skiva som innehåller två, tre bra låtar.

Jag begriper inte varför inte fler artister erbjuder sina fans exklusiva remixade versioner av sina senaste, eller för all del gamla, alster. Det är bara ett sätt att erbjuda lite mervärde. Om de gör det så kommer folk att köpa deras produkter.

Fler som bloggar:
Hanna Wagenius, Christian Engström, Opassande

Groteskt populärt

Den småroliga Tingeling-låten från Melodifestivalen har blivit väldigt populär (vilket säger en del om vad som krävs för att göra en populär låt i det här landet), ja så populär att Grotesco-gänget kommer att släppa en skiva. De kan kanske slå som dansband också med denna dansbandsversion. Låter ungefär som dansband brukar låta.

När får vi se Ett kilo mjöl-låten?

Då får du... efterbörd! Och skarvsladd!

Visst säljs det CD-skivor fortfarande...

Samtidigt som skivförsäljningen rasar i Sverige och även globalt ökar CDON.com sin försäljning av traditionella CD-skivor. Se filmbloggen.

Kinesiska idoler

Idol har spridit sig runt klotet. Även Kina har sin egen version av programmet. Eller snarare versioner: Super Girl och Happy Boy.

När man tänker efter är Idol-konceptet som klippt och skuret för de sångälskande kineserna. Och i världens folkrikaste land blir det som är stort plötsligt jävligt stort. 400 miljoner tittare säger en del. Ta er där bak, TV4...

Det är dessutom en fantastisk grej att vanliga kineser kan rösta och påverka, även om det i detta fall bara rör sig om en fånig musiktävling. Kanske, kanske kan viljan att påverka och göra sin egen röst hörd även i andra sammanhang bli starkare.

Rösta på din favorit.