Vi bör få dö när vi vill

Dödshjälp är förbjuden i Sverige. Det betyder att svårt sjuka människor som inte vill sluta sina liv som skelett i en sjukhussäng måste åka utomlands för att få avsluta sina liv i värdighet. Många vänder sig till Dignitas i Zürich. Hit kommer människor från hela världen. Det är inte bara Sverige som har ett förbud mot dödshjälp, Schweiz är nästan ensamt i världen om att erbjuda människor denna möjlighet. Kravet hos Dignitas är att du ska vara obotligt sjuk.

En gång i tiden fick inte människor som begått självmord begravas i vigd jord. I dag är det inte olagligt men fortfarande väldigt tabu. Döden är ju ett misslyckande i vårt välfärdssamhälle, det är därför bäst att inte tala om det. Kanske är det gamla religiösa föreställningar och värderingar som spökar i vårt samhälle.

Enligt Svenska Läkaresällskapet kan livsuppehållande åtgärder avbrytas på patientens begäran. Men det behöver knappast betyda en snabb död. Trots att stödet för dödshjälp enligt en Sifo-undersökning från 2005 uppgår till hela 78 procent i Sverige, finns det ingen högljudd opinion. Är verkligen frågan om rätten till sin egen död så mycket mer komplicerad än rätten till sitt eget liv?

När diskussionen om dödshjälp dyker upp i Sverige kommer alltid samma invändningar: ”Nej, vi ska inte ha det som i Hitlertyskland!” Argumentet är förstås absurt, men det måste ändå bemötas eftersom begreppet eutanasi har förgiftats efter nazisternas mord på alla som inte ansågs passa in i det rena samhället. Det nazisterna sysslade med var inte dödshjälp utan mord. Människor avlivades mot sin vilja och de anhöriga fick en påhittad dödsorsak i ett brev efteråt.

Dignitas tar emot obotligt sjuka människor som själva valt att ta saken i egna händer medan tid är. En av dem var Mats Persson (läs den här prisbelönta artikeln, märk väl att nätversionen är uppdelad i fyra delar). Han var MC-kille och fick diagnosen MS. Sjukdomen började bli progressiv och förvärrades alltså i allt snabbare takt. Mats Persson läste om Dignitas och fattade sitt beslut. ”Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö”, uttryckte han det. Och visst har han rätt. En annan person som bestämde sig för att åka till samma klinik var totalförlamade Joakim Alpgård. I stället för att få dö tryggt hemma tvingades även han genomgå en lång och jobbig resa till Schweiz.

Det är inte värdigt att behandla människor på detta sätt. Rätten att få bestämma när det är dags att dö borde vara lika självklar som rätten att få bestämma över sitt liv under den tid man känner att man vill leva. Assisterad dödshjälp borde även kunna genomföras i patientens hemmiljö i stället för på en klinik. Att somna in i en trygg miljö, omgiven av sina närmaste, måste vara att föredra framför vilken sjukhussäng som helst.

Ett utdrag ur artikeln:

Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.

De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.

I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.

Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.