Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har just haft sin första riktiga TV-duell. Eller duell och duell, förresten. Så mycket kamp blev det inte. Det blev precis så lugnt, sansat och nedtonat som vi kunde vänta oss av dessa två personer. Fördelen med Göran Persson var att han inte bara var en skicklig retoriker utan att han lyckades reta gallfeber på motståndarlägrets anhängare. Borgerliga väljare har verkligent tyckt genuint illa om honom. Det stärker kampviljan och gör debatterna intressantare och roligare.
Reinfeldts medvetet lyssnande och inkännande framtoning fungerade väldigt bra mot den bulldozeraktige Persson. Mot Mona Sahlin fungerar det sämre. Reinfeldts förtjänster i denna första duell var hans säkerhet i sin egen politik och insyn i socialdemokraternas alternativ - som fick Sahlin att i vissa stunder verka osäker på vad hennes partis förslag egentligen betyder i praktiken. Problemet är att Mona Sahlin försöker spela samma spel som Reinfeldt med sin mjuka framtoning. Det blir inte mycket till debatt.
Under större delen av debatten kunde några tydliga skiljelinjer inte märkas. Debatten saknade helt och hållet diskussion om ideologi (den enda av partiledarna som vill prata ideologiska skiljelinjer är faktiskt Lars Ohly) vilket gjorde att det nästan kom att likna en lokalpolitisk debatt där alla är överens om de stora grunderna och ägnar tiden åt att diskutera detaljerna. De som tidigare har hävdat att det är svårt att se skillnader mellan partierna och att politikerna bara säger samma saker, har ingen anledning att ändra åsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar