Egentligen framför inte Peter Eriksson några nya ställningstaganden när han avfärdar en allians med vänsterpartiet i SvD. Det har länge funnits en skepsis mot vänstern inom både miljöpartiet och socialdemokratin och inget av de tre oppositionspartierna har visat någon entusiasm över en trepartiallians inför nästa val. Socialdemokraterna har hittills sagt det de brukar göra, nämligen att de har för avsikt att gå till val på sin egen politik.
Miljöpartiet vill förstås in i regeringen men lär ha begränsade möjligheter att ställa några ultimativa krav på socialdemokraterna efter en eventuell rödgrön valseger 2010 eftersom chanserna att slå sig in i den borgerliga alliansen måste bedömas som närmast obefintliga. Miljöpartiet har helt enkelt inga andra realistiska alternativ än att fungera som stöd till socialdemokraterna, även om det även fortsättningsvis skulle innebära att sitta i deras knä. Mona Sahlin kan således ta eventuella krav från miljöpartiet med ro tills vidare. På samma sätt skulle ultimativa krav från vänsterpartiet, som aldrig någonsin kan tänka sig att förhandla med borgerliga, kännas än mer tomma. Ohly kommer aldrig att fälla en vänsterregering eftersom alternativet i hans ögon är mycket värre.
Vänsterpartiet är oppositionens svarta får. Det är främst här de orealistiska och radikala förslagen återfinns och ska de gå till val som en rödgrön allians finns det uppenbar risk att trovärdigheten kan skjutas i sank av en borgerlig regering som är mer samspelt och har en tydligare gemensam värdegrund. Vänsterpartiet är ju faktiskt det enda partiet i riksdagen som verkligen vill genomföra ett systemskifte. Detta kan och bör den sittande regeringen utnyttja i nästa valrörelse. Tills vidare kan alliansen slipa på det regeringen Persson lyckades med i val efter val: att ifrågasätta oppositionens regeringsduglighet mot bakgrund av alla åsiktskillnader och splittringar som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar