Samtidigt som människor fortfarande våldtas, slaktas och jagas på flykt i Darfurprovinsen i Sudan funderar FN över om det egentligen har varit ett folkmord eller inte. Samtidigt som människor i Zimbabwe svälter på grund av en inkompetent och brutal regims oförmåga att styra landet, håller Robert Mugabe hov i FN och anklagar USA för att kränka de mänskliga rättigheterna i Irak. Det blir ganska… osmakligt. Att det finns en övertro på och obefogad kärlek till FN i Sverige är ingen hemlighet. Frågan är bara varför. Vad har egentligen FN gjort de senaste 50 åren? Det är lättare att nämna organisationens grandiosa misslyckanden. Rwanda är väl paradexemplet. Att Kofi Annan, som var ansvarig för att inget ingripande gjordes och att 800 000 tutsier därmed kunde slaktas ostört, gick och blev generalsekreterare för FN säger tyvärr en hel del om vad mänskliga rättigheter och kampen för dem betyder i praktiken.
FN, det internationella forum där vuxna män ska samlas och göra saker tillsammans, har blivit en charad, ett lustspel där diktatorer och tyranner kan briljera och få uppmärksamhet. Strukturen gör organisationen ineffektiv och ohanterlig. Nu när upproret i Burma, helt enligt allas förväntningar, slutat i våld och mord, skickar FN ett sändebud för att diskutera ”dialog och försoning”. Juntans lakejer är fullt upptagna med att mörda och kremera munkar och regimens ledning har naturligtvis inget som helst intresse av att föra några samtal. De kan säga som Robert Mugabe brukar säga om den zimbabwiska oppositionen: ”De kan gå och hänga sig”. FN gör ändå ingenting. Precis som tidigare lär FN-sändebudet Gambari få åka hem tomhänt medan juntan letar upp alla som lett protesterna och för dem till en säker död.
FN går knappast att reformera. Det skulle betyda att de stora länderna, segrarna från andra världskriget, måste avsäga sig sin vetorätt. Och det lär inte ske. Små förändringar duger inte, hela systemet bygger på världen som den såg ut efter andra världskriget och det är inte relevant i dag. Tänk dig ett företag som har samma struktur som för 60 år sedan, hur bra skulle det fungera i dag?
Vi skulle behöva en demokratisk allians i världen, ett Demokratiernas Förbund där galningar som Mugabe inte skulle få ta upp någon talartid och där kampen i sig mot diktatur och tyranni aldrig ifrågasattes. Nationella intressen går aldrig att komma undan, men demokratiska stater delar ändå en grundsyn på människans värde och värdet av frihet. Det säger sig självt att FN inte kan ingripa mot övergrepp när flera av vetoländerna är diktaturer eller halvdiktaturer och själva ägnar sig åt samma saker. Det är därför löjeväckande att se att många har krävt att Kina, som avrättar flest människor i världen, ska stoppa blodbadet i Burma.
Skitstövlar som Mugabe, Lukasjenko och juntaledaren Than Shwe förtjänar ingen respekt. De kommer att använda varje tillfälle för att håna omvärlden. Fler och fler måste inse att det inte går att lösa kriser och stora övergrepp via en impotent organisation som till stor del styrs av tyranners lakejer. Är man inte beredd att göra någonting konkret åt detta, spelar det faktiskt ingen roll om man går omkring med en röd tröja på Medborgarplatsen.
Bild ovan från Cox and Forkum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar