Vi har väntat i tre år. Det har blivit dags att avsluta fighten.
Det går knappast att överskatta betydelsen av Halo för Microsoft. Vägen från idé till förverkligad produkt var krokig. Spelet var på väg till Mac och PC, det hann förvandlas från strategi-, till tredjepersons- och slutligen förstapersonsspel innan det blev releasespel till Microsofts mångmiljardsatsning Xbox. Det var Halo som sålde konsolen och utan det hade kanske mjukvarujätten lagt ned sitt förlusttyngda projekt och spelvärlden hade sett helt annorlunda ut i dag. Men Halo kom och segrade. Halo 3 är tänkt att avsluta trilogin om Spartan 117, eller som vi alla lärt känna honom: Master Chief.
Bäst någonsin
Vi börjar i djungeln. Porlande vattenfall och bäckar, levande gräs och buskar och uråldriga trädstammar där starkt solljus försöker tränga sig igenom den täta vegetationen blir skådeplatsen för de första hetiska striderna i Halo 3. Det är som en subtropisk semesterdröm, men stunderna att hämta andan är förstås få. Både genom skildrandet av bedårande natur och högteknologisk utomjordisk arkitektur visar Bungie åter igen prov på att deras design tillhör spelvärldens mest smakfulla.
Spelet börjar i högsta tempo – och ökar sedan under de följande fem sex timmarna. Man kan inte annat än le av förtjusning. Under dessa timmar är nämligen Halo 3 något av det absolut bästa och hektiska jag spelat sedan det första Halo kom eller möjligen sedan Resident Evil 4. Det tar inte länge innan vi förflyttas till en militärbas. Det är sargade lämningar av mänskligheten vi möter. Skadade soldater lutar sig mot de kala väggarna och stirrar storögt när Master Chief vandrar förbi följd av Arbiter, Elite-soldaten som beslutade sig för att trotsa Profeterna och hjälpa människorna att slåss för planetens överlevnad.
Bungie vet precis vad alla fans vill ha och vi får det – och mer därtill. Vi får storslagna fältslag och fantastiska miljöer. Vi får köra nya Warthogs och tanks, nya Brute-fordon och det helt nya flygfordonet Hornet. Vi ställs mot större och smartare Scarabs – mer skräckinjagande, intelligenta och svårbesegrade än tidigare. Det enda som fattas är egentligen stora slag till sjöss. När den ena höjdpunkten avlöser den andra sitter jag faktiskt och väntar på det.
Under långa stunder i spelet vilar en undergångsstämning. Till skillnad från Halo 2 utspelar sig faktiskt denna tredje del mestadels på jorden och skildrar mänsklighetens till synes hopplösa kamp mot en utomjordisk fiende som mot bakgrund av sin religiösa övertygelse vill utplåna hela människosläktet. Bungie hade faktiskt kunnat spela ännu mer på denna stämning och därmed gjort varje uppdrag mer angeläget för spelaren. I vanlig ordning blir spelaren tilldelad uppdrag i en förutbestämd ordning utifrån en historia som inte tillåter några valmöjligheter. Halo-spelen har i den bemärkelsen alltid varit väldigt traditionella. Det fungerar emellertid så länge uppdragen känns logiska utifrån vad som händer i spelet och där gör Bungie ett gott jobb.
Till skillnad från föregångarna är Master Chief skild från AI-chipet Cortana under större delen av spelet. Hon dyker emellanåt upp i ögonblickskorta hallucinationer, men striderna får man för första gången klara utan Cortanas hjälp. Det känns lite ovant.
Ett, tu, tre
Flera delar av Halo 3 känns igen från de båda föregångarna, men här är det vackrare, mer uppdrivet och fantastiskt mycket mer storslaget. Det är ingen tvekan om att det är en ny generations hårdvara som driver detta spel. Vapenbalansen är bättre än i Halo 2, där ett vapen i varje hand introducerades och därmed rubbade den perfekta balans som fanns i originalspelet. Även här går det att sätta vapen i två händer, men mest effektiv är jag med en Assault rifle, ett energisvärd och granater som vackert ackompanjemang. Ett, tu, tre. Det är möjligt att rycka loss kulsprutor och plasmakanoner, men på grund av den enorma styrkan i dessa vapen har ammunitionen reducerats.
Fiendeuppbådet domineras denna gång av Brutes, de groteska, stora och starka bestarna som introducerades i föregångaren. De uppträder mer samspelt och är mer medvetna om din närvaro och förehavanden än tidigare. Att använda omgivningen i stridssituationer är minst lika viktigt som någonsin tidigare. Det gör att man kan spela samma sekvens på ett flertal olika sätt, helt beroende på hur man använder miljöerna. Viljan att experimentera sig fram till den perfekta lösningen sinar aldrig.
Jag har ännu inte nämnt kontrollen. Det beror på att den i vanlig ordning är precis så perfekt som vi vant oss vid att den ska vara. Det är fortfarande en viss utmaning att bemästra en Warthog i hektiska situationer, för att inte nämna den fyrhjulingliknande Moongoose, men sättet att styra den möjliggör å andra sidan en oerhörd rörelsefrihet för den som behärskar det perfekt. Samma misstag igen
Hade spelet tagit slut efter de fem första timmarna hade denna text varit en nästan fånig kärlekshyllning. Nu blir den inte det. Under spelets sista två timmar gör nämligen Bungie samma misstag som de gjorde i både Halo och Halo 2. De sänker spelet ett snäpp. Parasiterna som kallas The Flood och är allas fiender dyker upp igen. Jag är varken förvånad eller särskilt besviken när det händer. Problemet är att de timmar som följer nästan uteslutande ägnas åt dessa parasiter, som inte är särskilt svårbesegrade en och en men blir en avskyvärd pina när de anfaller i dussintal på dussintal. Det är svårt att ha en taktik när anfallen sker från alla håll samtidigt.
Inte bara fienderna utan även miljöerna tappar i attraktion mot slutet. I sökandet efter Cortana kastas man ned i något som snarast liknar en tjocktarm inifrån. Denna organiska miljö är till en början fascinerande eftersom den ser ut att ”leva”, men utgör spelets överlägset jobbigaste, mest repetitiva och frustrerande del. Det förvånar att Bungie, efter fem fullständigt strålande timmar av underhållning, åter igen kan försämra ett spel på detta sätt.
Slutet
Efter sju timmar är det så slut. Det kan låta kort när vissa spel i dag sätter som mål att underhålla spelaren i uppemot 40 timmar. Men jag uppskattar att Halo-spelen alla har haft en längd som gjort att även människor med heltidssysselsättning kunnat klara dem utan att sjukskriva sig. Underhållning måste vara tillgänglig och vad Halo beträffar har onlinespelandet blivit en minst lika viktig del som enspelarläget. Halo 3 lär sätta nya deltagarrekord på Xbox Live och därmed underhålla betydligt längre än de flesta andra spel.
När det är dags att lägga ifrån sig handkontrollen och eftertexterna rullar är det med en känsla av att ha upplevt en storslagen resa – häftigare än det mesta som går att uppleva i spelväg. Halo 3 är en värdig avslutning på en spelserie som blev klassisk med Halo, gjorde många besvikna med Halo 2 och nu alltså återupprättar varumärket som den största rymdsagan av alla och Master Chief som den superhjälte bland superhjältar som vi alltid betraktat honom som. Det känns stort och jag håller i handkontrollen ett litet tag till.
Format: Xbox 360
Betyg:
9/10
Några Halo 3-filmer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar