Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
tisdag 4 mars 2008
Estonia ett öppet sår
"Ingen rättsstat låter 852 människor försvinna utan att ta reda på varför", skriver Susanna Popova i SvD med hänvisning till de nya studier som pågår kring Estonias förlisning. Det vore väl gott om så var fallet, men Sverige har envetet satt sig på tvärn när nya utredningar av olyckan kommit på tal. Vissa har tolkat det som att staten har något att dölja.
Mona Sahlin, som var ansvarig för frågan under den förra regeringen, har välkomnat sjunkförloppsstudier och datormodeller ovan ytan men sagt blankt nej till dykningar. Problemet är att datormodelleringar och -beräkningar aldrig kan ge en full bild. Det finns alldeles för många okända faktorer för att dessa beräkningar ska bli annat än ren spekulation. Det enda sättet att ta reda på varför Estonia sjönk - det gjorde nämligen aldrig haverikommissionen, den konstaterade bara att fartyget hade sjunkit - är att undersöka vraket. Någon systematisk undersökning av vraket har otroligt nog inte heller gjorts och de filmer som finns är av bedrövlig kvalitet (något som i sig är märkligt när det går att filma med knivskarp bildkvalitet på Atlantens botten).
Undersöker man vraket med den fantastiska utrustning som finns tillgänglig i dag, kan man avfärda teorier om sprängning, man kan kontrollera vilka skador vraket har runt fören (dykare har berättat om ett stort hål och vittnen ombord har berättat att områden under bildäck alltid stod under vatten p.g.a. läckage) och man kan undersöka vilka vattentäta dörrar som är öppna och inte. Utifrån detta kan man sedan formlera olika hypoteser och pröva dem mot de resultat man funnit på vraket. Detta har de tre socialdemokratiska regeringarna sedan 1994 sagt nej till och det finns i nuläget inget som tyder på att den borgerliga regeringen skulle agera mer rakryggat i denna infekterade fråga.
En omfattande undersökning av vraket skulle visa att haverikommissionens utredning är bristfällig och i vissa fall direkt felaktig. Vissa felaktigheter kan vi konstatera redan nu. Fartyget var inte sjövärdigt när det lämnade Tallinn något försenat på kvällen den 27 september 1994. Bilrampen kan inte ha dragits med bogvisiret såsom beskrivs i slutrapporten - rampen sitter nämligen på plats på vraket med endast en liten öppning upptill.
Estonia färdades olagligt den där natten, något som svenska, finska som estniska myndigheter alla bär ansvaret för. Hon var inte byggd för att gå mitt ute på Östersjön, varför det saknades ett s.k. kollisionsskott bakom bilrampen (något som SOLAS kräver) och vatten kunde strömma in tämligen obehindrat.
Vi behöver inte ännu en gång räkna upp alla de misstag och blunders som såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sjöfartsverkets Johan Fransson har stått för sedan Estonia förliste. Men vi kan konstatera att när det sker en flygolycka, oavsett antalet offer, görs det en utredning och olycksorsaken fastslås. Det tar vi för givet. Att ingen lyckades eller ens gjorde ett ärligt försök att förklara varför 852 människor, varav 501 svenska medborgare, drunknade, frös ihjäl eller slog sig till döds på en passagerarfärja i modern tid är en skandal utan like. En oberoende internationell utredning av förlisningen med hjälp av den expertis som finns runt om i Europa men även i USA är det enda som kan sätta punkt för den här historien. Men svenska politiker verkar inte ha någon avsikt att se till att det blir verklighet. Estonia är och förblir ett öppet sår bara så länge vi själva vill det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar