En konsekvens av asylkaoset

Världen har krympt. Vi reser som aldrig förr och möter även människor på andra sidan jordklotet genom några klick framför datorn. Detta innebär att allt fler träffar kärleken i andra länder.

När två personer från olika länder, kanske rent av olika kontinenter, beslutar sig för att de vill leva ihop dyker en fråga omedelbart upp: var ska vi bo? I ditt land eller mitt? Det var denna resa jag påbörjade 2009. Den ledde till Kina och tillbaka. 2011 ansökte jag och min nuvarande fru om tillfälligt uppehållstillstånd för henne. Vi hade hört mycket om vad som kunde vänta. Lång väntan och intervjuer med konstiga frågor om färgen på tandborsten.

Inget av detta hände. Inom tre månader hade hon beviljats TUT och på hösten kom hon hit. Ingen intervju. Inga konstiga frågor. Jag inbillar mig att det kanske hjälpte att jag pepprade Migrationsverket med allt från mejlkorrespondens till kontoutdrag (för att visa att jag kunde försörja henne initialt) och bilder av familjerna tillsammans.

Efter två år var det dags att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Det kunde man göra online. Efter en månad kom brevet: "Du har beviljats permanent uppehållstillstånd." Med detta glada besked kunde vi bortse från att min frus första kontakt med Myndighetssverige frånsett asylprocessen var ett braskande erbjudande om cellprovtagning i underlivet (välkommen till Sverige, liksom).

Migrationsverkets snabba och professionella handläggning blev en nyttig motbild till den mediala bilden av en myndighet enbart bestående av inkompetenta handläggare som bara vill de sökande illa.

I dag ser situationen radikalt annorlunda ut, vilket ett svensk-bolivianskt par fått erfara. I fjol var medianväntetiden över ett år. Skälet är att handläggare som tidigare arbetat specifikt med kärleksinvandringsärenden nu har flyttats till att handlägga asylansökningar. Givet att de har en kvarts miljon ansökningar att handlägga från de senaste två åren, lär det dröja innan väntetiden för kärleksinvandrare blir någotsånär acceptabel igen.

Människor som träffar kärleken utomlands får just nu betala priset för en urspårad svensk asyl- och migrationspolitik.

Besök i Sverige

Det är inte riktigt dags att summera år 2010 ännu, det kommer lite senare. Först ska julen avverkas. I år är det trevligare än vanligt för egen del eftersom jag har besök av flickvännen från Kina. Termometern visar -25. Men det är ändå att föredra framför det blåsiga snöoväder som mötte oss i Stockholm. Det är i alla fall vackert och lyckligtvis kan man stanna inomhus och mumsa skumtomtar och dricka julmust och en och annan öl. Det vore ännu trevligare om ölen kunde införskaffas på närmsta ICA-butik i stället för i statens förbannade monopolbutik.

Det är många intryck på kort tid. Snön, kylan, den speciella svenska maten - allt är nytt för någon som aldrig varit i Sverige tidigare eller ens sett snö annat än på TV. Men trots att hon anlänt under ännu en kall, snörik svensk vinter där tågen krisar, bussarna blir stående bakom lastbilar i backkrön och kylan biter i kinden, verkar det gå bra så långt. Men det är allt lite udda att se en kinesiska mumsa i sig hembakat svenskt tunnbröd med ett tjockt lager norrländskt messmör på...

Vy över ett snötäckt och kallt Sundsvall.

Post-order landshövding

I går bloggade jag om svenska mäns så kallade "import" av utländska kvinnor till Sverige. Många har hört av sig via mail, andra har skrivit kommentarer, och berättat om egna erfarenheter. Det är tydligt att det finns många svenska män där ute som får utstå fördomar från omgivningen bara för att de valt att leva tillsammans med en kvinna med utländskt ursprung. Det är helt enkelt för jävligt. Det "toleranta Sverige" är frånvarande.

I dag går Värmlands landshövding Eva Eriksson ut och kräver insatser mot "fruimporten". Landshövdingen bygger sin artikel på uppgifter från ROKS, en avskyvärd organisation bestående av radikalfeminister av allra värsta slag. Trovärdigheten är således inte på topp.

Problemet med den här sortens debattartiklar är att de ger sken av att det finns ett generellt problem med att kvinnor från andra länder kommer till Sverige och lever med svenska män. Alla, även den stora majoriteten som lever i helt normala förhållanden, blir misstänkliggjorda. Samma tendens finns när det gäller kvinnomisshandel, där män som grupp pekas ut. Det talas om "mäns våld mot kvinnor", som vore det en allmän företeelse kopplad till manligheten som sådan. Skillnaden är förstås att den betydligt mindre grupp män som lever med kvinnor med utländsk bakgrund är mer utsatt för omgivningens skvaller, blickar och gliringar.

Jag anar en misstro mot företeelsen som sådan. Landshövdingen påpekar pliktskyldigast och i förbifarten att "[f]öreteelsen omfattar [även] människor som söker kärlek", men läser man mellan raderna är det tydligt att det är något skumt med att "importera" en utländsk kvinna till Sverige. Det ska man egentligen inte göra. Alls. När hon dessutom använder begreppet "människohandel" (och även blandar in kvinnomisshandel i ekvationen) är måttet rågat. Inte nog med att begreppet "människohandel" systematiskt används om vanliga sexsäljare, nu ska det även omfatta kvinnor som kommer till Sverige för att leva med svenska män. Det finns ingen handel inbyggd i detta, även om mannen skulle visa sig vara en slusk. Till följd av dess inflationsmässiga användning betyder begreppet "människohandel" snart ingenting.

Avslutningsvis kan landshövdingens påstående om "45 miljoner träffar" på begreppet "post-order wife" ifrågasättas. Det låter väldigt mycket. Så jag googlade och fick svaret: 10 träffar. Ta bort citationstecknen och det är en annan sak, men då inkluderas även vanlig postorderhantering och en och annan filmrecension i sökresultatet...

Back in business

Så är den frånvarande bloggaren tillbaka från Kina igen. Viss bloggabstinens medges. Men jag har följt nyheterna kontinuerligt och kan konstatera att det inte ser ut som att jag har missat särskilt mycket. Inrikespolitiskt käbbel, Saab hit och Saab dit och någon jäkla vargjakt verkar vara allt. Och så snö och kyla förstås. Att lämna Sverige under vintern är ingen dum idé, även om det blev en kort resa denna gång.

Med tanke på förutsättningarna är det ett smärre mirakel att jag slapp långa förseningar. Ditresan gick via Schiphol, varifrån en attentatsman bara någon dag tidigare klivit på med en misstänkt bomb. Jag hade väntat mig ett stort säkerhetspådrag, men det verkar bara vara resenärer till USA som drabbats av extra kontroller. Hemresan gick via Beijing, som drabbats av det värsta snöovädret på 80 år. När jag anlände var det blå himmel och sol.

Det var första besöket i södra Kina. Jag hade väntat mig att det skulle kännas mer annorlunda än östkusten, men det kändes helt enkelt som Kina. Jäkligt god mat, billigt och lika härligt som östkusten. Zhanjiang, som jag vistades mestadels i, är ingen stor stad med kinesiska mått mätt (runt en miljon invånare inklusive förorter) och det märks förstås på utbud av både affärer, nöjen och sevärdheter. Någon skönhet är staden heller inte, ej heller landsbygden runt omkring. Men det var skit samma på med tanke på resans syfte. Zhanjiang är definitivt en sommarstad med stränder och strandpromenader, palmer så långt ögat når och vackra parker. På vintern ligger allt lite i ide.

För den som gillar asiatiska kvinnor är Kina som ett smörgåsbord. Nu var jag där för att träffa en särskild kvinna och inte ragga på kvinnor i allmänhet, men det är svårt att inte imponeras av utbudet. Södra Kina är inget undantag. Varning för nackbesvär således.

Om du tycker att du som västerlänning blir utstirrad i Kina är det ingenting mot vad du får uppleva om du går hand i hand med en kinesisk tjej i en stad där du i princip är den enda västerlänningen (OK, jag såg faktiskt två till). Nyfikna blickar, tissel-tassel, fnissande, vänliga leenden och ett och annat ”hello” på bruten engelska går dock att stå ut med. Lite charmigt är det, trots allt.

Det var också trevligt att få använda mina (synnerligen bristfälliga) kunskaper i kinesiska. Nu pratas det förvisso huvudsakligen kantonesiska i Guangdongprovinsen, vilket är tämligen obegripligt även om man kan rikskinesiska. Men det går ändå hyggligt att göra sig förstådd på kinesiska, många kan prata både och.

Det blev endast en kortare sejour i Guangzhou så något träffsäkert omdöme om staden vågar jag inte lämna, förutom att den är rörigare och smutsigare än Beijing och att t-banan är lika välfungerande som i den kinesiska huvudstaden. Däremot är Kina inte rätt plats att vara på om du är sjuk. Min dunderförkylning, som jag säkert fick av någon vänlig flygpassagerare, gjorde de första dagarna föga angenäma. Att det aldrig är tyst i Kina är jobbigt när huvudet känns som sirap och toarullarna går åt på löpande band i egenskap av snytpapper. Kinesiska bilister förefaller helt övertygade om att om de bara lägger sig på tuten kommer trafikstockningen genast att upphöra. Extra bra bör det fungera om alla gör det samtidigt! Guangzhou lär för övrigt vara den stad med flest trafikolyckor i Kina. Jag kan förstå varför, men trafiksituationen i Zhanjiang var inte ett dugg bättre.

Att åka långfärdsbuss rekommenderas annars. Om du bara lyckas köpa biljetten och hitta till rätt hållplats, vill säga. Allt är på kinesiska. För mig som är van vid Y-buss var det en grann överraskning att både mat och dryck ombord ingick i biljettpriset. Jag förstod plötsligt varför tjejen tyckte att min medhavda matsäck var lite onödig. Särskilt som kvinnan i sätet bredvid tvingade på oss hennes medhavda soppa också. Man vill ju inte vara ofin och säga nej.

Jag har för övrigt försökt lära flickvännen viktiga och enkla svenska ord som paltkoma, tacksägelsegudstjänst och marginalskatt utan någon större framgång...

I Zhanjiang finns som i så många andra kinesiska städer gott om
mysiga parker med promenadstråk och tillgång till vatten.

Äventyr

Hemkommen igen från ett snöigt Norrland. Det visade sig vara en bra idé att resa på annandagen. Sex personer på bussen till Stockholm. Har aldrig varit med om maken. Vädret var inte fullt lika hjälpsamt. Men man får beundra yrkeschaufförer ibland. Tre minuters försening trots snöyra och halka. Hörde förresten att det var kaos i tågtrafiken igen...

I morgon bär det av ut på äventyr. Tillbaka till Kina. Men nu är det södra Kina och kuststaden Zhanjiang som hägrar. Denna gång är det i ett delikat ärende, jag ska nämligen träffa den tjej som jag har haft kontakt med sedan i våras. Jag är världsmästare på att planera, men det är först när det börjar dra ihop sig och alla planer blir verklighet som jag så smått börjar inse vad det är jag har gett mig in på. Detta känns lite som att kasta sig utför en klippa. Flygningen blir en liten prövning i sig med två mellanlandningar, en övernattning i Guangzhou och slutligen en kort inrikesresa dagen efter innan slutdestinationen slutligen nås. Det kan nog vara bra att få en dusch och en god natts sömn. Jag vet ännu inte hur jag ska ta mig tillbaka till Guangzhou för hemresan, men det lutar åt buss.


Första bytet sker på Schiphol i Amsterdam - ni vet flygplatsen varifrån ett plan med en attentatsman nyligen avgick. Jag är inte helsåld på idén med ytterligare skärpta säkerhetskontroller, det är illa nog som det är, men det sägs att det främst är resenärer till USA som drabbas. Andra bytet sker i Beijing.


I Kina är det fullt krig mot den nya influensan. Tempen tas och människor som misstänks vara sjuka riskerar isolering. Nu har jag visserligen vaccinerat mig, men i Stockholm tycker de inte att det är så viktigt att skriva ut vaccinationsbevis. Jag hoppas att jag kan se tillräckligt frisk och kry ut för att få fortsätta till...

...Guangzhou. En stad jag egentligen skulle vilja tillbringa en del tid i, men förutsatt att saker och ting går enligt planen blir jag kvar i Zhanjiang.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Maten är ofta dålig, det är svårt att sova ordentligt och alltid är det något barn som gråter eller någon fetlagd person som hamnar i sätet bredvid. Nu blir det totalt 19,5 timmars flygning. Vilket lär bli tålamodskrävande. iPod och böcker blir förhoppningsvis räddningen.

Nå, den som lever får se var det slutar. Det kan bli allt från en början på något väldigt bra till en kostsam men spännande erfarenhet. Vädret i södra Kina är i alla fall behagligare än i Sverige. Och maten godare. Så det kan inte bli så jäkla illa, trots allt.

Här och nu blir det en whisky för att lugna resfebern en aning...

Zhanjiang here I come.

Not meant to be

Resan till Thailand bekräftade inte bara hur mycket jag gillar Asien utan också hur mycket jag gillar asiatiska kvinnor. Något som verkar provocera svenska kvinnor, av någon anledning. Som om det är nedlåtande att påstå att man gillar ett annat lands kvinnor mer än de berömda svenska kvinnorna.

Nu gäller det för min del visserligen i första hand kinesiska kvinnor, men thailändskor är det definitivt inget fel på. Det utbud av vackra och charmiga kvinnor som jag såg under tio dagar i Thailand finner man helt enkelt inte här. De är dessutom lite mer öppna och frigjorda än de kinesiska kvinnor jag haft och har kontakt med (däremot vågar jag mig inte på en generalisering för alla thailändskor och kinesiskor, det vore minst sagt förmätet).

Men så var det det där med språket. Den thailändska engelskan (thainglish) är, möjligen den indiska engelskan undantagen, den roligaste engelska "dialekten". Den är helt enkelt väldigt festlig att lyssna till. Att göra sig förstådd är lite som att prata väldigt enkel, och grammatiskt felaktig, svenska med en person som ännu inte lärt sig svenska språket riktigt. Men ska man bli ihop med en thailändska long term måste man givetvis lära sig hennes språk. Det görs inte på en kafferast utan är ett mycket långsiktigt åtagande. Med tanke på att jag redan pluggar kinesiska, och dessutom med ett tydligt långsiktigt mål, går det inte. Inte just nu.

Att kära ned sig i en tjej under en tio dagars vistelse i ett fjärran land är givetvis oerhört korkat. Jag var heller inte beredd på det. Men vad fan gör man? Det gjorde definitivt vistelsen mer behaglig (men hemresan desto jobbigare).

Så det var kul så länge det varade. Men vissa saker är, som man säger, not meant to be.

我 想 你

文萍,

I hope you had a nice weekend, honey.

Talk to you soon again!

我 想 你!

春节快乐!

文萍!

I hope you will have a wonderful holiday, darling.

Talk to you soon again.

Miss you.

不得不愛

Thank you for checking out my blog, Wen Ping.

Talk to you soon again... :-)

Miss you.