Fucked for life?

"Men varför stanna där? Varför inte vräka alla som döms, oavsett för vad, för säkerhets skull. Så kan de dömda leva i särskilda läger i skogen, Kulbon, och utföra Fas3-arbeten eftersom ingen annan ändå anställer dem."

Malin Siwe skriver utmärkt om den växande trenden med krav på utdrag ur belastningsregistret när man arbetar i offentlig sektor. Privata företag följer efter. Vi är på väg att få ett samhälle där personer som begått en dumhet fortsätter att bestraffas även efter rättvisan sagt sitt.

Vi brukar vara ense i Sverige om att den som har sonat sitt brott, oavsett om det var att betala sina böter, göra samhällstjänst eller sitta bakom lås och bom, ska slussas in i samhället bland övriga medborgare igen. Få en chans att börja om. Det växande intresset för människors tidigare synder motarbetar detta perspektiv.

Och skapar det inte en falsk trygghet? Ärligt talat är det ju faktiskt endast personer som varit klantiga nog att åka fast som straffas. Inte alla som begått brott. Patrik Sjöbergs historia om övergrepp från tränaren Viljo Nousiainen har aktualiserat frågan om ideella föreningar borde få rätt att begära ut registerutdrag. Det ironiska är att detta inte hade stoppat Nousiainen eftersom han, såvitt vi det, inte var dömd sedan tidigare.

Jag känner till fall där ex-kriminella faktiskt fått praktik och sedan anställning just tack vare att de varit öppna med sin kriminella bakgrund. Men detta är droppar i ett hav av fall där folk som tidigare begått dumheter sorteras ut och får allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv eller leva upp till sin potential. Jag har full förståelse för, och instämmer i, att dagis och skolor har policies om att inte personer dömda för sexbrott mot barn ska få anställning. Ej heller är det särskilt lämpligt att någon som dömts för terrorbrott blir säkerhetsansvarig på Forsmark.

Detta är dock övertydliga, glasklara fall. Det finns ingen anledning att någon som dömts för stöld automatiskt skulle vara olämplig att arbeta inom äldrevården. Inte heller är den som har dömts för rattfylla självklart olämplig som revisor. Och så vidare. Särskilt inte om brottet begicks för väldigt länge sedan. Ändå sprider sig trygghetsnarkomanin och vilka brott som anses relevanta faller bitvis undan. Samma logik gäller när vi bedömer politikers lämplighet, men där är granskningen etter värre.

Någonstans här glömmer vi att vi faktiskt alla är felbara människor och att vi i ett civiliserat samhälle förtjänar en andra chans.

En klok dom

En 18-årig kille har sex med en 12-årig tjej som till utseende och utveckling ser ut att vara i 16-17-årsåldern. Han frias för anklagelsen våldtäkt mot barn. Det handlade om ömsesidigt frivilliga samlag.

Det är en klok och viktig dom. Det pågår annars en utveckling i Sverige där dels våldtäktsbegreppet vidgas och dels nolltoleransen mot frivilligt sex med personer som inte fyllt 18 ökar. En sexualmoralistisk våg sveper över landet och moralister som vill klassa all sexuell aktivitet med personer under 18 som övergrepp vinner mark. Samtidigt blir vi könsmogna tidigare. Den så kallade byxmyndighetsåldern på 15 år är inte särskilt relevant längre och behöver diskuteras.

I vissa amerikanska delstater hade 18-åringen fått det betydligt tuffare. Han hade dömts för våldtäkt, han hade registrerats i ett sexförbrytarregister och det hade förföljt honom livet ut. Han hade fått svårt att få en bostad och leva ett normalt liv. Ingen hade tagit notis om vad som skiljer honom från verkliga våldtäktsmän. Det finns många som skulle vilja se samma oresonliga hållning även i Sverige. Mot detta bör vi ta strid.

Alkoholen kontra det gröna

"Det röks fortfarande hela ängar av illegala plantor en genomsnittlig fredagskväll i Christiania. Men visa mig den undersökning som belägger att det rökandet leder till fler negativa konsekvenser än alla de promille alkohol som åker ner och inte sällan upp igen i andra delar av staden och världen."

Erik Helmerson i DN om den hotande stängningen av Christiania. Ett gott exempel på ovanstående resonemang i praktiken är Uppsala reggaefestival som årligen resulterar i dussintals gripna deltagare, misstänkta för narkotikabrott. Men noll våldtäkter och inga rapporterade våldsamheter.

Vi svenskar valde fel drog, helt enkelt. Framför allt har vi valt fel politisk väg.

Du är vad du kostar

Fettskatt har varit på tapeten i ganska många år. Alla vet ju att överviktiga människor potentiellt sett kostar samhället mer pengar än normalviktiga. Därför måste fetman bekämpas på något sätt. I Sverige blir det första man kan tänka sig naturligtvis en skatt.

Den universella välfärdsmodellen får konsekvensen att det hela tiden måste hållas koll på vad invånarna kostar den gemensamma kassan. I förlängningen leder detta till ett kontroll- och förbudssamhälle där människor pekas ut som tärande eller närande. Rökare och överviktiga är måltavlor just nu. Vilka blir måltavlor i morgon?

Jämställdheten och dubbelmoralen

Aftonbladet berättar om sajten TubeCrush, på vilken det läggs ut smygfotograferade bilder på snygga killar. Bilderna tas i Londons tunnelbana och läggs sedan upp på nätet för allmän beskådan. Rachel Bishop tycker att det är roligt men medger att hon "skulle bli förfärad om kvinnor objektifierades på samma sätt". Där har vi det igen: de dubbla måttstockarna. En liknande sajt som enbart handlade om att fota snygga tjejer och lägga upp på nätet hade mött helt andra reaktioner.

Sajten Snyggast.se, där ungdomar lade ut lättklädda bilder på sig själva för att besökare skulle kunna bedöma deras utseende på en skala 1-10, var hårt kritiserad och sedd som ett tecken på hur unga tjejer objektifieras i samhället (även pojkar lade emellertid ut bilder på sajten som upphörde 2010). Snyggast.se sågs som ett uttryck för den ökande utseendefixeringen och därmed något genuint skadligt. Trots att bilderna lades ut helt frivilligt.

Stolpskott som Malin Wollin tycker att TubeCrush är en alldeles strålande idé. För säkerhets skull påpekar hon att hon tycker att det vore fantastiskt även om män fotograferade kvinnor och publicerade bilderna på en liknande sajt. Tillåt mig att tvivla på att en av bloggsveriges mest patetiska surfeminister skulle välkomna en sajt där män kan dregla över smygtagna bilder av pumor i kollektivtrafiken. En sådan sajt skulle väcka ilska, ja, rent av kunna bli ett ämne i SVT:s Debatt. Aftonbladet rapporterade för ett antal år sedan om hur kvinnor smygfotades och varnade läsaren för att "du kan vara drabbad".

Liknande dubbelmoral märks tydligt i synen på prostitution i Sverige. Att kvinnliga sexsäljare alltid betraktas som offer i den svenska debatten är välkänt. När det gäller manliga sexsäljare förtigs antingen deras existens eller så beskrivs de som vanliga kåta män. Helt olik den kvinnliga sexsäljaren, som egentligen inte alls vill ha sex utan tvingas till det. Märkligt nog handlar alltså manlig prostitution om sex medan kvinnlig prostitution inte gör det.

Just nu sänder SVT andra säsongen av HBO-serien Hung, som handlar om en manlig lärare som säljer sex (han har två kvinnliga hallickar) vid sidan om sitt arbete för att få ihop pengar till sitt hus. Det är en lättsam serie som vänder på begreppen på ett rätt fyndigt sätt. Härom veckan förklarade den kvinnliga hallåan med ett leende att vi i kvällens avsnitt skulle få se hur det gick med "Rays lilla extraknäck". Han kallas alltid gigolo av hallåorna, inte prostituerad. Trots att det framkommer i serien att han egentligen inte alltid är så pigg på att ligga med sina kunder utan ser det som ett jobb han behöver göra för att tjäna extra pengar.

Den svenska jämställdheten är, i stort och smått, full av dubbla måttstockar och dubbelmoral. Det kanske är dags att vi börjar prata mer om dem.

"Gigolo", inte prostituerad.
"Extraknäck", inte utnyttjad.

Ris och ros om missbruksutredningen

Gerhard Larssons missbruksutredning lyfter fram många problem inom den svenska missbruksvården i ljuset. Det är uppenbart att åtgärder behöver vidtas och i utredningen föreslås tämligen omfattande förändringar. Tyvärr fastnar utredaren i övertygelsen om missbruk som ett sjukdomstillstånd vilket gör att det blir ett för stort fokus på medicinsk behandling. Missbruk är mer komplext än så.

Utredaren vill se en mer kunskapsbaserad vård i hela landet. Ett förslag är att överflytta ansvaret från kommunen till landstinget. Kommunen ska behålla ansvaret för boende, jobb och försörjning medan landstinget ska överta ansvaret för själva behandlingen av missbrukaren. Mycket i utredningen är bra. Kompetensen behöver stärkas. Det finns brister i tvångsvården. Men det finns också brister.

Behandling är inte nödvändigtvis ett måste för att bli fri från ett missbruk. Majoriteten av alkohol- och narkotikamissbrukare blir faktiskt nyktra/drogfria utan professionell hjälp. Sjukdomsbegreppet antyder dock det motsatta, nämligen att den som missbrukar alkohol eller droger behöver behandling av något slag för att bli frisk. Om vi utgår från detta felaktiga påstående, vilket många verkar göra, återstår att avgöra vilken behandling som i så fall är den bästa. Här blir det snårigt. Tidernas största forskningsprojekt på matchning av alkoholbehandling (känt som Project MATCH) undersökte utifrån en mängd hypoteser vilken behandling som bäst kunde tänkas passa olika sorters individer med olika förutsättningar. De överraskande slutsatserna blev att kognitiv behandling, motivationshöjande (MET) och 12-stegsinriktad behandling alla gav ungefär samma resultat oberoende av individens problematik.

Vilken sorts behandling som är aktuell styrs dock ofta av trender. Just nu är kognitiv behandling på tapeten, vilket gör att kommuner ofta väljer att enbart erbjuda sådan behandling. Viss behandling, som den 12-stegsinriktade, är dock väldigt speciell och passar inte alla.

Gerhard Larsson vill upptäcka riskbruk genom att tvinga distriktsläkare att fråga patienter med helt andra åkommor om hur det står till med spriten. Sådana förfrågningar kan lätt bli kränkande för en person som söker hjälp för något helt annat än missbruksproblem. Det blir ett onödigt snokande. Dessutom har Sverige till följd av sin narkotikapolitiska policy en rätt märklig syn på vad missbruk är. När det gäller alkohol delas bruket in i bruk, riskbruk och missbruk. För narkotika finns emellertid enbart missbruk som begrepp, vilket gör att den mångårige heroinisten jämställs med den som röker hasch. Båda hamnar på samma ställen, både erbjuds liknande hjälp. För ungdomar räcker det med en mycket vag misstanke för att de ska kallas in på (frivilliga) kissprover.

Det som behövs är inte nödvändigtvis att ansvar flyttas över till annan huvudman utan en bättre samverkan mellan de olika huvudmännen. Missbrukare som kommer i kontakt med socialtjänsten har inte sällan en problemkomplexitet. De har psykiska besvär, inte sällan ADHD, struliga familjeförhållanden och ovanpå detta ett missbruk som kostat dem både jobb och bostad. För en sådan klient är det oerhört viktigt att kommunen och landstinget kan samarbeta. Case manegers ska underlätta den biten, är det tänkt, men ofta finns någon sådan inte att tillgå. Strategier för samverkan används inte. Hur det går för klienten beror mycket på hur aktiv socialsekreteraren är när det gäller att ställa honom eller henne i kö för träningslägenhet samt hitta ett lämpligt stödboende som möjliggör en drogfri tillvaro. Och socialsekreterare är inte sällan överlupna av arbete. Personer som har ett oerhört stort behov av struktur för att få sin vardag att gå ihop lämnas inte sällan i ett smärre kaos. Vägen ut i missbruk igen är öppen.

Verktygen finns till hands. Psykiatri, läkare, behandling, drogfria stödboenden, boende- och utslussenheter med tillgång till tränings- och försökslägenheter och metadonbehandling för den som behöver det. Allt finns. Problemet är att samverkan är dålig, att prestige- och revirtänkande kommer i vägen och att fullständig drogfrihet eller nykterhet är enda alternativet för den som vill ha ett boende. Bakslag kan kosta oerhört mycket för klienten, även om ansvaret för bakslaget är delat. Det är inte alls säkert att lagstiftning som tydliggör rollerna, som Gerhard Larsson föreslår, nödvändigtvis hjälper.

Villkoren för den som stämplats som missbrukare är oerhört mycket hårdare än för alla andra i samhället. Inte nog med att det finns ett stigma och en allmänt nedlåtande attityd gentemot denna heterogena grupp, den hjälp som erbjuds förutsätter fullständig nykterhet och drogfrihet. Vi andra kan med gott samvete ta oss en öl på fredagskvällen. En person som fått stämpeln missbrukare, oavsett vilket missbruk det handlar om, kan bli av med sin lägenhet.

Amerikas brott mot mänskligheten

Härom veckan sände SVT dokumentären Standard operating procedure, en skakande berättelse om de amerikanska övergreppen på fångar i Abu Ghraibfängelset under Irakkriget. Med utgångspunkt i fotografierna intervjuas flera av dem som deltog i övergreppen på fångar och som dömdes för dem. Den som utpekats som ledaren i de flesta övergreppssituationer, Charles Graner, tilläts dock inte ställa upp på någon intervju. Han avtjänar just nu ett tioårigt fängelsestraff för sin delaktighet i brotten.

Det är en delvis ömklig skara soldater som ställer upp framför kameran. De ger ett obildat intryck och kommer med undanflykter och dåliga ursäkter för sin delaktighet i dokumenterade övergrepp på fängelsets interner ("vi dödade dem ju inte", "jag ler alltid på bilder", "jag brukar alltid göra tummen upp när jag fotograferas"). Sabrina Harman säger att hon insåg att det som hände var fel och att hon tog bilder som "bevis". Det hindrade henne emellertid inte från att själv posera på andra bilder. Lynndie England skyller på att hon var ung och lättmanipulerad. Men även en 21-åring måste kunna se det felaktiga i att tvinga nakna interner att onanera, att stapla dem på varandra och att trä underkläder över deras huvuden.

Det är sant att moraliska gränser flyttas i krig. Krigssituationer har en förråande påverkan på människor. Men det går inte att komma ifrån att övergreppen inte initierades av någon utflippad galning utan faktiskt sanktionerades från högsta ort. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte se hela fängelset under sitt besök. Han tycktes ha bråttom därifrån.

Det går att ha förståelse för den bitterhet som de forna fångvaktarna uppvisar gentemot arméledningen, CIA och en rad andra bokstavsmyndigheter. Tortyren sanktionerades uppifrån. Allt handlade om att "samla information". Att förvänta sig att enskilda soldater modigt skulle gå emot hela systemet är naivt. Granskningen av bilderna visar att mycket av det vi skulle uppfatta som tortyr eller ytterst kränkande behandling, som att kedjas fast naken med underkläder över ansiktet, i själva verket var "standard operating procedure".

Självfallet ska fångvaktarna dömas för de brott de begått, men det huvudsakliga ansvaret hittas betydligt högre upp i hierarkin, nämligen inom arméledningen och Bushadministrationen. George W Bush skryter i sin bok Decision Points om hur bra fångarna har det på Guantánamo. De har tillgång till såväl koran som arabiska versioner av Harry Potter. Men varför har folks spärrats in där? Uppgifter gör gällande att många av dem som fängslats på obestämd tid på basen på Kuba varit helt vanliga medborgare. Affärsmän, herdar, taxichaufförer - personer som var på fel plats vid fel tidpunkt. Fångvaktarna i Abu Ghraib ger samma bild. Hela familjer greps för att komma åt en enda person. Även barn internerades.

USA har systematiskt begått flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i sin jakt på terrorister efter den 11 september 2001. Brott som endast diktaturer brukar syssla med. Som högst ansvarig för dessa brott borde George W Bush ställas inför rätta. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Ty det finns inget som heter global rättvisa.

Sabrina Harman brukar alltid le när hon fotograferas, säger hon.

Så även när hon poserar med en person som torterats till döds.
"Hjärtattack" löd den officiella dödsorsaken.

I kufarnas och bråkstakarnas rike

Stormen i det piratpartistiska vattenglaset över nomineringen av HAX till partistyrelsen illustrerar två saker: 1) Piratpartiet är på väg att fullständigt kollapsa i interna stridigheter och övertas av stadgetuggande kufar. 2) Partipolitik är inget för fritänkare.

Det sistnämnda är förstås ingen nyhet. Mången vettig person har kastat både sina övertygelser och sitt vett överbord och konverterat till ja-sägarklubben efter utnämningen till ett högre politiskt uppdrag. Det händer med förment liberala riksdagskandidater efter varje riksdagsval. Gamla MUF-are och LUF-lare som lockat liberala och libertarianska väljare stänger den frihetliga dörren så fort de kommit innanför riksdagens kammare och säkrat sin ekonomiska framtid.

Jag har aldrig röstat på Piratpartiet. Huvudskälet har varit att partiet varit för smalt och inte tagit ställning i för mig grundläggande frågor. Sedan har jag tyckt att partiet många gånger framstått som amatörmässigt och för kufigt. Detta har verkligen fått ytterligare stöd de senaste dagarna inför partiets årsmöte och nomineringen av HAX till styrelsen.

Personer utan direkt insyn i Liberaldemokraternas verksamhet försöker tolka skeendet från sina positioner utifrån och högljutt framföra "bevis" för att HAX har ljugit och bedragit sin omgivning inför nomineringen till Piratpartiets styrelse. Den som har följt mailinglistorna sedan Alexander Bard lämnade Liberati och grundade Liberaldemokraterna och känner såväl Henrik Alexandersson som Bard och andra i L vet att detta inte stämmer. Övriga får fortsätta att gissa och "välja sida" i detta ytterst onödiga och fåniga skådespel. För att hjälpa er på traven har HAX nu valt att med största möjliga tydlighet klargöra sitt samröre med L.

För den konspiratoriskt lagde, för alla stadgeeonanister, alla haverister inom piratrörelsen och alla som gillar att kasta lösa anklagelser mot andra människor kommer detta förstås inte att räcka. Det ska ju bråkas för bråkandets skull. Vid sidan om denna soppa finns också en person som är så bitter i sin egen tillvaro att han ägnar tid och kraft åt att anklaga Alexander Bard för att ha stulit namnet "Liberaldemokraterna" från honom och censurera alla med någon sorts koppling till L på sin blogg. Det är kort sagt svårt att hitta något konstruktivt på denna sida galaxen.

Jag har ungefär samma inställning till Liberaldemokraterna som HAX: Ett välkommet och intressant initiativ som jag vill se hur det utvecklas innan jag väljer att vara aktiv på riktigt. Jag står helt bakom synen på kroppslig autonomi, en fråga jag som bekant driver hårt här på bloggen. Jag är samtidigt ytterst tveksam till idén om medborgarlön, men har inte fördjupat mig i frågan på allvar ännu. Jag har skrivit några inlägg på den interna mailinglistan, men jag drar mig för att kalla mig liberaldemokrat. Dels eftersom jag sedan tiden som partipolitiskt aktiv har en viss allergi mot att sätta en förpliktigande stämpel på mig själv, men också för att Liberaldemokraterna än så länge endast är ett nätverk, ett projekt ingen riktigt vet vad det kommer att resultera i. Så jag avvaktar och följer utvecklingen med intresse tills vidare.

Piratpartiet har på många sätt stor potential. Valresultatet i EP-valet 2009 bevisade förstås detta, men även det faktum att integritetsfrågorna aldrig har varit viktigare att driva än just nu visar på att idéerna som partiet företräder behövs. Men de kommer aldrig att få något genomslag i svensk inrikespolitik så länge de drivs av Piratpartiet i dess nuvarande form. Partiet behöver personer som kan organisation, som vet hur man når ut till vanliga väljare (det räcker inte att locka fåtalet entusiaster för att nå fyra procent av väljarkåren) och som har lite politisk smartness. Hela havet stormar är ingen rekommendabel organisationsteori.

Dubbla medlemskap och samarbete över partigränserna är den idé Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder med flera har drivit. Onekligen har det väckt ont blod och säkert har det inte skötts på bästa sätt gentemot Piratpartiet. Men i stället för att söka försoning och samarbeta med alla krafter som egentligen vill åt samma håll, vänds kniven i bitterhet mot de egna leden. HAX är alltså tillsammans med Rick Falkvinge och Christian Engström en av få som i sitt dagliga arbete faktiskt gör något konkret i integritetsfrågorna. Honom ger sig nu mobben med alldeles för mycket fritid på. Det är så oerhört idiotiskt.

Små oppositionella grupper behöver samarbeta, inte göra fiender av varandra och förgås i sekteristiskt krig. De som tackar och tar emot heter Bodström, Ask och Pehrson.

Avskaffa lagom

Kristdemokraterna är på väg att svänga i frågan om det svenska spelmonopolet. Ni vet det där som bland andra Moderaterna ville avskaffa när de satt i opposition men som de nu håller som ett kärt barn. KD kan tänka sig att släppa in privata bolag - även om de skyller på EU.

Betyder detta att Alliansen kan enas? Inte nödvändigtvis. Privata spelbolag i Sverige skulle sannolikt minska intäkterna för kassakon Svenska Spel. Anders Borg har uppskattat intäkterna och sagt blankt nej till en förändring.

Det regeringen borde göra är förstås att låta förnuftet tala och avskaffa spelmonopolet, sälja Svenska Spel och låta privata företag ta hand om verksamheten. Det vore lagom.

EU-kramare

"I ett sådant klimat av osäkerhet, oro och rädsla är det lätt att glömma att Finland ännu mer än Sverige har gjort en remarkabel ekonomisk resa under de senaste 20 åren tack vare just EU-medlemskapet och globaliseringen."

Peter Wolodarski ser det vi andra inte ser. Det är naturligtvis tack vare EU som Finland är ett tämligen framgångsrikt land!

Muller om Saab...

"Saab är som en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina."

Victor Muller erkänner att Saab förhandlar med kinesiska biltillverkare för att hitta en mer långsiktig finansieringslösning för det krisdrabbade företaget.

Folkförakt

Under valrörelsen uttryckte socialdemokratiska valarbetare med illa dold bitterhet att "folk har fått det för bra". Därför röstar de inte på Socialdemokraterna i samma utsträckning som förr. Alla partier på vänsterkanten drabbas visserligen inte av detta. Till skillnad från V och S har MP lyckats attrahera medelklassväljare i storstadsregionerna. Det kostar ju att vara miljömedveten. Men för det gamla arbetarepartiet ser framtiden mörkare ut.

Endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på Socialdemokraterna i senaste valet. En förklaring som folk på vänsterkanten vill peka på är att plånboksfrågorna dominerade debatten. Svenska folket har plötsligt gått och blivit intresserade av att få behålla de pengar de tjänat ihop. Dessa frågor har i och för sig alltid varit aktuella i någon mån, fast då har vänstern haft problemformuleringsinitiativet och debatten har handlat om hur mycket mer av det ena eller det andra vi kan få om vi bara är beredda att betala högre skatt. I det senaste valet tvangs till och med Socialdemokraterna föreslå stora skattesänkningar för att inte få en hopplös stämpel som högskatteparti (det gjorde i praktiken väljarna bara ännu mer förvirrade).

Visst finns en befogad kritik mot att endast plånboksfrågor dominerar svenska valrörelser. Jag skulle gärna se bredare perspektiv, mer ideologi. Här är Fredrik Reinfeldt huvudansvarig. Han är fullständigt ointresserad av ideologi och diskuterar hellre hur vissa tjänstebranscher bäst kan sponsras med skattepengar. Han vill lösa vardagsproblem, säger han. Då hamnar livsviktiga frågor som personlig integritet, friheten på nätet och rättssäkerheten på hyllan. Det är ett jättestort problem.

Samtidigt ska vi inte fnysa åt det som trots allt ligger människor allra närmast i vardagen, nämligen den egna ekonomin. Hur skattesystem, avdrag och inkomstskatter påverkar vår ekonomi är i allra högsta grad relevant. Det handlar inte om självgodhet eller egoism. Att påstå något sådant är inget annat än rent folkförakt. Det handlar om rätten att få bestämma mer över sitt eget liv. Den rätten har vänsterpartierna som bekant alltid velat inskränka.

Pub Liberal om en liberal EU-kritik

Nästa onsdag samordnar Frihetsfronten och Liberaldemokraterna en diskussionskväll på temat en liberal EU-kritik. Ett synnerligen angeläget ämne!

Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm
Tid: Onsdag 27 april kl 18.30 (debatten börjar vid 19.00)

Deltar i panelen gör Henrik Alexandersson (Piratpartiet), Christian Engström (MEP för Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet) samt Nils Lundgren (f.d. MEP för Junilistan).

Diskussionen sänds direkt på Liberaldemokraternas Bambuserkanal för alla som inte kan vara med.

Dyk upp du också!

Svenskar till svenskars försvar

Jag har lite svårt för bojkotter av hela länder på grund av att en regering har handlat fel. Jag tycker inte ens att man ska bojkotta Nordkorea. Är du nyfiken på detta världens kanske märkligaste land, åk dit och bilda dig en uppfattning (och var medveten om att du endast får se det regimen vill att du ska se).

När den israeliska regimen begår övergrepp mot palestinier ropar vänstern på bojkotter av israeliska varor. Inför sommar-OS i Běi​jīng​ ville många svenskar att Sverige som en protest mot Kinas kommunistparti skulle bojkotta hela evenemanget. Bojkotter är emellertid väldigt trubbiga verktyg som sällan drabbar den part de är riktade mot. De är oftast emotionella ryggmärgsreaktioner.

Jag är därför lite förvånad att det är just Mårten Schultz, en i vanliga fall sansad och rimlig jurist, som föreslår att vi ska ställa in våra resor till Grekland. Bakgrunden är förstås "fallet Anna", den svenska som anmälde en våldtäkt men fick ett åtal om falsk tillvitelse kastad mot sig i stället. Jag tänker inte bena i det enskilda fallet eftersom jag har alldeles för lite insyn i exakt vad som har hänt. Däremot tycks det klart att grekiska företrädare har uttryckt sig opassande och gjort olämpliga generaliseringar om svenska kvinnor som turistgrupp i Grekland. Detta besvarar vi emellertid knappast bäst genom att göra lika svepande generaliseringar av Grekland som land och ställa in vår semesterresa dit.

Jag har varit i Grekland ett tiotal gånger i unga år och kommer sannolikt att återvända dit igen. På samma sätt som jag kommer att återvända till Kina på regelbunden basis, trots att landet är en hårdför diktatur med ett genompolitiserat rättssystem. Tycker Mårten Schultz att vårt resande ska begränsas till länder som lever upp till en viss rättssäkerhetsnivå?

Om det nu är så att vi ska reagera med plånboken mot Grekland för att det grekiska rättsväsendet har agerat oacceptabelt i ett våldtäktsfall - eller rent av för att det finns systematiska brister i det grekiska rättsväsendet - varför har vi då inte sett samma upprörda reaktioner mot den grekiska statens sätt att behandla flyktingar? Den omänskliga behandling som flyktingar som flyr från förtryck tvingas utstå när de närmar sig grekiska kuster har ju varit mycket uppmärksammad i hela EU under många år.

Men nej, nu var det en svensk kvinna som drabbades. Då blev det plötsligt oerhört relevant.

Seden dit man kommer

Japaner dör som flugor, libyer får klusterbomber till middag av en galen diktator i solbrillor och i Syrien skjuter regimen med automatvapen på folk som begraver sina döda.

Och i lilla Sverige? Här upprörs folk över att Volvo har haft kvinnliga bilmodeller, (chē​mó, 车模) vid sin visning av nya Volvobilar i Shàng​hǎi​. Nu ska det förstås diskuteras jämställdhetsmål och "kvinnosyn" och ansvariga tvingas ta avstånd och säga usch och fy. Ibland blir man bara så jäkla trött på det här politiskt korrekta och präktiga moralistlandet!

Hur vore det om svenska moralister för ett ögonblick begrundade att multinationella företag faktiskt bör ta seden dit de kommer?

Saabs vårsalong den 8-10 april innehöll inga kvinnliga bilmodeller.
Men så var det inte så mycket drag heller.

Det är spännande att vara polis...

Att det är svårt att bevisa sexköp är naturligt. Polisen måste vanligtvis komma på säljaren och köparen mitt i akten för att kunna bevisa "brottet" (undantag finns förstås, vissa kan dömas för sexköp bara för att ha umgåtts med sexsäljare).

Polisen i Karlskrona är dock lite full i fan. När de såg en man försvinna in hos en sexsäljande kvinna lyssnade de genom väggen. Stönen de hörde tolkades som att en sexakt pågick (hur polisen kunde veta att mannen betalade för sexet framgår inte). Mannen greps således när han kom ut.

Det måste kännas skönt att som polis på detta sätt prioritera den grövsta brottsligheten i samhället. Sällan har väl Governor Andys Bulleribock känts så angelägen:

Farbror polisen i ditt sovrum står
Håller koll på när du kommer och går
Säger - lilla vän vi bryr oss hur du mår
Men av din frihet och privatliv
Finns inte ett spår

Djuren vi äter

Något av det mest beklämmande man kan uppleva som turist i Kina är behandlingen av djuren. Djur betraktas först och främst som mat. Även om man inte tänker äta upp invånarna på djurparkerna runt om i landet är det tydligt att tigrarna, pandorna, elefanterna, girafferna och alla andra stolta djur betraktas som leksaker, inte individer. Jag har således slutat besöka djurparker i Kina. I Sverige går det att stå ut eftersom djuren trots allt behandlas med någon sorts respekt. Men egentligen ska de beskådas i vilt tillstånd. Se Planet Earth eller Wild China på din platt-TV i stället.

Det brukar sägas att sydkineser äter allt med fyra ben - utom stolen och bordet. Och visst, på gatorna i Guangzhou kan du plocka upp både det ena och det andra exotiska djuret till middag. Men även i norra Kina äter man vad vi i väst betraktar som oätligt - hund. Lite tveeggat kan tyckas eftersom antalet kineser som har en hund som husdjur växer stadigt i städerna. Det som upprör mest är dock behandlingen av djuren innan de blir föda.

Det finns personer som strider för djurens rättigheter även i Kina, även om de för en mycket ojämn kamp. Att köpa loss hundar som transporteras till restauranger är en metod. Djurtransporterna är förfärliga att se, men de skiljer sig egentligen inte från vad du ser i Sydeuropa där grisar står eller ligger sammanpackade på ett lastbilsflak under ett plåttak i den stekande solen. Avslöjanden om missförhållanden på grisfarmer i Sverige (som inte ansågs bryta mot någon lag) bör heller inte glömmas bort.

Syftet med de långa transporterna är förstås att hålla djuret levande så länge som möjligt. Det tar lite tid att vänja sig vid att höra skrik från köket när man äter på vissa restauranger i Kina. Vissa saker kommer säkert aldrig förändras och det finns förstås inget som säger att det nödvändigtvis är värre att äta hund än häst eller gris. Det vi kan göra är att försöka påverka kineserna, och sydeuropéerna för den delen, att bete sig anständigt mot djuren innan de hamnar på tallriken. Och ge fan i att besöka djurparkerna.

Djurparken i kinesiska Kūn​míng​.

Rätt jobb för rätt folk

Socialdemokraterna i Stockholms nya vänsterytter Karin Wanngård har fått kritik för sitt anmärkningsvärda uttalande att unga inte ska tvingas ta och "låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision." Det är inte bara Svenska callcenterföreningen som har reagerat.

Vem definierar vad som är ett skitjobb? Och är sämre betalda jobb (säg inom kafébranschen) ovärdiga dagens ungdomar? Säljjobben, som granskades i SVT:s Uppdrag granskning (och vars inslag Wanngård baserar sin uppfattning om hela branschen på), är många ungdomars första chans på arbetsmarknaden. Detsamma gäller jobb på McDonald's eller otalet kaféer. Det är inte nödvändigtvis fråga om drömyrken, men de ger en första lön, arbetslivserfarenhet och referenser för framtiden. Den vägen har många vandrat. Även jag.

Men inte Karin Wanngård. Hon kommer senast från jobbet som lönechef på storföretaget HP. Nu ska hon leda Socialdemokraterna i Stockholm. Det är lätt att fnysa åt "skitjobb" då. För att det inte ska råda några oklarheter om hennes inställning till jobb för de sämre bemedlade slår hon fast att när det gäller hennes egen dotter vill hon "försöka förhindra att hon ska behöva ta något sånt [jobb] i framtiden".

Ja, det är klart. Det vore ju förfärligt om ens barn tvingades leva i samma verklighet som alla andra. Tydligare kan knappast klyftan mellan politiker och vanligt folk illustreras.

Bakläxa för datalagringen

Datalagringsdirektivet, som såväl folkpartister som moderater så envist argumenterade för i riksdagen för bara en dryg månad sedan, måste omarbetas.

Det direktiv som Ulrika Karlsson (M) försvarade med argumentet att det vore "ohederligt" att skicka bötelappen till svenska skattebetalare, som Johan Linander (C) argumenterade för på samma sätt och som övervakningsglada personer som Johan Pehrson (FP) entusiastiskt försvarade kommer alltså att utvärderas innan det kan implementeras. Enskilda medlemsstater har redan konstaterat att direktivet bryter mot grundlagen.

Kommissionär Cecilia Malmström förklarar beslutet med att "det gick ganska fort när man beslutade det här och att man lämnat så stort utrymme till medlemsländerna att göra egna tolkningar". Det är ingen skitsak. I vissa länder har nämligen inte bara polis utan även säkerhets- och underrättelsetjänst fått begära ut uppgifter. De scenarior som integritetsvänner varnat för i åratal har alltså besannats. Och Malmström skyller på att det gått för fort (för någon vecka sedan var hon ytterst mån om att Sverige skulle implementera direktivet).

Det är anmärkningsvärt att svenska politiker, både i Sverige och i EU, anser att omfattande övervakningslagar som omfattar en halv miljard människor kan drivas igenom på så här lösa boliner. Det är en fruktansvärt oansvarig hållning och ger en tydlig signal om varför vi alltid måste vara på vår vakt och noggrant granska alla försök att inskränkta den personliga integriteten.

Folkhälsoextremisterna slår till

Jag gillar inte cigaretter. Jag tycker att rökning är både äckligt och meningslöst. Men den hets som drabbar rökare i dagens samhälle är inte acceptabel.

Så länge cigaretter är tillåtna, och det kommer de alltid att vara, måste de få saluföras på rimliga villkor. Att förbjuda smaktillsatser i tobaken och varumärken på paketen samt kräva att cigaretterna måste döljas under disk är rent trams. Så bör en laglig produkt helt enkelt inte få behandlas.

Vuxna människor måste få fatta sina egna beslut. Information om tobakens skadeverkningar saknas inte. Det är dessutom jättedyrt att röka eller snusa. Ändå väljer många att göra det. Låt dem göra det då. Samhällets ingrepp i vårt privatliv måste ha någon gräns. För folkhälsoextremisterna finns det inga gränser. Allt handlar om att fostra så friska renlevnadsmänniskor det går så att de kostar så lite som möjligt för statskassan. Detta perspektiv säger en del om folkhälsoextremisternas människosyn.

Förbud, regleringar och restriktioner får dessutom alltid konsekvenser på marknaden. De allt högre tobaksskatterna har gjort cigarettsmuggling till en allt mer lönsam verksamhet. Straffen är mycket lägre än för narkotikasmuggling och det går att göra stora pengar. Intresset för cigaretter avtar således inte, affärer och kunder köper in dem illegalt.

Det är klart att det går att hitta gott om sympatisörer till hårdare tag mot tobaken, precis som det går att hitta folk som vill kastrera pedofiler, avrätta våldtäktsmän eller förbjuda fotboll på grund av huliganismen (hej, Hasse Aro). Det är inget argument att hänvisa till opinionsundersökningar.

Folkhälsopolitiken har inte varit fullt lika rabiat under Alliansens tid vid makten som den kanske hade varit under ett rödgrönt styre. Men även borgerliga politiker tycks ha ett begränsat motstånd mot att straffbeskatta sådant som anses ohälsosamt och tala om för människor hur de ska leva sina liv. Så länge folk accepterar detta, kommer det givetvis att fortsätta.

Prata om det

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange och hela cirkusen kring dessa har fått utländska medier och debattörer att utpeka Sverige som en bananrepublik utan självständigt rättsväsende. Anklagelserna är förstås överdrivna, även om det finns skäl att diskutera hur svensk sexualbrottslagstiftning fungerar i praktiken. Utvecklingen mot omvänd bevisbörda, det vill säga att den anklagade mannen ska styrka att kvinnan faktiskt ville ha sex med honom, är oroväckande och utvidgandet av våldtäktsbegreppet innebär de facto problem.

Sverige är synbart lättsårat när det svenska rättsväsendet i allmänhet och vår sexualbrottslagstiftning i synnerhet kritiseras av utländska tyckare. Vi anses ju ha kommit längre än andra länder. Men när en svenska säger sig ha blivit våldtagen på ön Samos och plötsligt anmäls för förtal tar det hus i helsike. Historien beskrivs unisont som en grekisk rättsröta. Hela det grekiska rättsväsendet får bära dumstrut. Att den grekiske handelsattachén uttrycker sig illa om svenska kvinnor gör förstås folk ännu argare. Rör inte min svenska kvinna, typ.

Det finns dock anledning att diskutera inte bara den grekiska synen på våldtäkt utan även hur vi i Sverige har låtit pendeln svänga över så långt att vårt land har bland de flesta våldtäktsfallen per capita i hela världen. Svenska kvinnor skulle alltså vara särskilt utsatta av våldtäktsgalna svenska män. Det förefaller inte sannolikt. Givetvis handlar det om lagstiftning och attityder. I Sverige faller betydligt fler händelser inom ramen för våldtäkt och våldtäkt inom äktenskapet har varit straffbart sedan 1965. I takt med att begreppet våldtäkt vidgas till att omfatta mycket annat än bara påtvingat sex genom våld eller hot om våld måste emellertid konsekvenserna diskuteras. Vad innebär egentligen våldtäkt inom äktenskapet i dag? Var går gränserna mellan tjatsex och våldtäkt?

Våldtäktsfall är knepiga ur bevissynpunkt. Oftast finns bara ett offer och en gärningsman. Inga vittnen. Och långt ifrån alltid heller någon teknisk bevisning som otvetydigt säger att ett brott har ägt rum. Därför leder få åtal till fällande dom. Detta har frustrerat politiker och feministiska lobbyister så till den milda grad att vi i Sverige är på väg att införa en lagstiftning som i praktiken innebär att det krävs ett tydligt samlagskontrakt som försäkring innan sexuell aktivitet kan inledas. Vem vill riskera att bli anklagad för våldtäkt i efterhand?

Inte nog med att detta synsätt försvårar all sorts sexuell spontanitet mellan personer som inte känner varandras behov och lustar utan och innan, vi får även ett slags politisk korrekt sexualitet som mall för hela befolkningen. Sedd i detta ljus känns en puckad grekisk handelsattachés uttalanden ganska triviala.

Terrornojan och barnen

Övervakningsstaten är som mest extrem på många amerikanska flygplatser där resenärer förväntas posera inför nakenskannern eller genomgå en synnerligen närgången skrevundersökning innan de får flyga. Protester har hörts, men de flesta accepterar den kränkande behandlingen. Vilket förstås gör att den fortsätter.

Skrevundersökningsmyndigheten TSA får egentligen inte visitera barn under 13, men det hindrade dem inte från att på ett närgånget sätt muddra en sexårig flicka inför hennes föräldrar.

Lite ont i magen får man allt av att se detta klipp. Det säger väldigt mycket om vart vårt samhälle är på väg just nu.

Nolltoleransens Kalifornien

Uppdrag granskning har följt upp ett tidigare reportage om hur personer dömda för sexbrott mot barn i Sverige släppts ut utan övervakning och begått nya brott. De har tittat på hur vården av dömda sexbrottslingar ser ut - och hur man "löser problemet" i Kalifornien.

I Sverige har vi länge haft en rättsuppfattning som säger att den som begått ett allvarligt brott ska ta sitt straff, om nödvändigt behandlas och sedan slussas ut i samhället igen och få möjlighet att börja ett nytt hederligt liv. Vi vet att fängelsemiljön för flertalet inte är en särskilt konstruktiv miljö om man vill lämna brottets bana bakom sig. Oräkneliga är sannolikt de brott som planerats bakom Kriminalvårdens portar och galler. Men vi har ändå bestämt oss för att fängelse är ett straff samhället ska döma ut i vissa fall. Inom dessa ramar bör ansträngningar göras för att återfallsrisken blir så liten som möjligt.

I Kalifornien får personer som dömts för sexbrott, oavsett om offret varit vuxet eller underårigt, en GPS-boja fäst på sitt ben. Under de minst tre år som bojan ska sitta där har polisen rätt att, utan konkret misstanke om att personen har återfallit i brott eller planerar att göra det, när som helst stoppa och undersöka personen samt genomföra husrannsakan. Av inslaget att döma verkar polisen tycka om att göra överraskningsvisiter bara för att de kan. De är ju good guys som bekämpar bad guys. Hög återfallsrisk eller ej, i Kalifornien behandlas alla som dömts för sexbrott lika. Även om det handlade om sex under samtycke mellan två tonåringar. Och i sexbrottsregistret finns man livet ut. Genom en app kan man i mobiltelefonen se var alla sexbrottsdömda bor.

Jag förstår och instämmer i åsikten att sexbrott mot barn, och vuxna, är fruktansvärda och bör bestraffas och i möjligaste mån förhindras. Men vi får inte avskaffa vår rättsstat i kampen mot en liten grupp aktiva pedofiler. Vi måste komma ihåg att risken att ens barn ska utsättas för brott av en pedofil är extremt liten, även om medias löpsedlar kan ge en annan bild. Risken för återfall bland dem som dömts för sexbrott är också den väldigt liten jämfört med många andra brott (ungefär var tionde återfaller jämfört med nästan varannan som dömts för narkotikabrott).

Att låta en sexbrottsdömd stå kvar i ett register livet ut motverkar aktivt att personen i fråga någonsin kan leva ett normalt liv igen. I Kalifornien är det svårt att ens få en bostad för den som är dömd. På vilket sätt motiveras den dömde att leva ett hederligt liv om polis, rättsväsende, politiker och grannar är övertygade om att han kommer att återfalla i brott? Det kaliforniska övervakningssystemet underkänner dessutom statens eget rättssystem eftersom det uppenbarligen påvisar att personer som släpps ut på gatan igen är så farliga att de måste övervakas dygnet runt.

USA är på många sätt typexemplet på vilken sorts kriminalpolitik vi inte bör ta efter i Sverige. Det behöver vidtas åtgärder mot det lilla fåtal individer som utgör ett uppenbart och långsiktigt hot mot andra människors liv och hälsa. Det finns en anledning till att Leif Axmyr, Sveriges längst sittande livstidsfånge, aldrig lär komma ut igen. Lika borde det kunna fungera med personer som har en aktiv pedofili. Om dessa döms till vård borde de kunna kvarhållas så länge det anses nödvändigt. Ett tidsbestämt fängelsestraff är poänglöst om personen är lika benägen att begå nya brott efter avtjänat straff. Då har något brustit.

Vad som fungerar och inte fungerar i behandlingen av personer med pedofil läggning vet vi inte mycket om, erkänner Niklas Långström som gått igenom den forskning som finns globalt. Kriminalvårdens ROS-program kanske fungerar. Att läget är som det är kan kanske förklaras med att viljan att behandla sexbrottsdömda länge varit låg i världen. Straff, gärna drakoniska sådana, har prioriterats, ofta utifrån övertygelsen att våldtäktsmän inte kan behandlas.

Alla kan begå misstag, alla är värda en andra chans. Kaliforniens övervaknings- och registersystem motverkar all form av återanpassning in i samhället igen. Det uppmanar tvärtom utslagning och återfall. En person som redan är dömd av hela sin omgivning har inget att förlora. Det finns onekligen mer att göra för att återanpassa personer som dömts för allvarliga brott i Sverige. Men skillnaden mellan Sverige och Kalifornien är att vi åtminstone har viljan att göra det.

Hyllad böghatare

Varför hatar ni bögar? Kan man vara homosexuell i ert parti? Hur bögfientliga är ni, egentligen? Vill ni förbjuda abort?

Detta är frågor som Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund brukar få. Ständigt lyfts KD fram som ett närmast böghatande parti. Onekligen finns det tokstollar i partiet, i svensk kontext att betrakta som kristna extremister. Men Hägglund leder ett traditionellt svensk parti som knappast innehåller fler galningar än Vänsterpartiet.

Ibland tycker partiet dessutom helt rätt. När det gällde frågan om huruvida Svenska kyrkan skulle tvingas viga homosexuella var Kristdemokraterna faktiskt det enda parti som insåg det orätta i att tvinga ett fristående samfund till något. Låt alla registrera sig civilt och sedan bestämma vilken sorts ceremoni de vill ha, tyckte partiet. Och blev nedröstat.

Mot bakgrund av synen på KD i Sverige är det synnerligen märkligt att Tenzin Gyatso, mer känd som dalai lama, är så hyllad. Här har ni en person som minsann är hardcore när det gäller synen på homosexualitet, abort och livet i största allmänhet. Hans åsikter delas knappast av den demokratiska västvärlden i stort utan endast av religiösa knäppskallar. Ändå hyllas han oreserverat i väst.

Ett skäl är givetvis att Gyatso blivit en symbol för kampen mot Kinas kommunistparti enligt logiken att min fiendes fiende är min vän. Samtidigt är det sannolikt så att folk i gemen inte har en aning om vad denne andlige ledare egentligen står för.

Bloggat tidigare:
Laman på plats i Vita huset
Vurmen för laman förvånar

Högskattelogik

Trots att all ideologi i raketfart har kastats överbord av Fredrik Reinfeldts nya moderater finns det en viktig skiljepunkt kvar mellan borgerligheten och socialdemokratin: synen på skatterna.

Ett femte jobbskatteavdrag ska genomföras och Reinfeldt har konstaterat att han gärna ser ett sjätte jobbskatteavdrag i framtiden. Det är kort sagt rätt att människor får större marginaler i sin ekonomi när de arbetar. Att sänka skatten är därmed alltid rätt (även om det femte jobbskatteavdraget blir väldigt marginellt och knappast lär påverka särskilt mycket). Detta enkla konstaterande väcker mycket ont blod inom vänstern.

Ju mer skatterna sänks, desto svårare blir det för Socialdemokraterna att komma tillbaka och vinna val med en högskattepolitik. De tvingas anpassa sig. Lägre skatter förändrar nämligen människors syn på den egna arbetsinsatsen. I takt med att hushållsekonomin stärks inser vanliga arbetstagare att de faktiskt kan klara sig väldigt bra utan samhällets stöd. Politikens makt över vår privatekonomi minskar och med detta faller också stora delar av vänsterns samhällssyn, nämligen att människorna ska vara beroende av politiken och rösta för "trygghet".

Lars Ohly har kallat skattesänkningar för att "strö ut pengar" och att slösa bort skattemedel, som vore han omedveten om varifrån pengarna ursprungligen kommer. Han är inte ensam. Socialdemokratiska Länstidningen tror att människor kommer att arbeta mindre om de får mer pengar över efter skatt. Forskning som indikerar att högre skatt på arbete (och högre marginalskatter) skulle få människor att arbeta mer vore onekligen intressant att ta del av...

(Tipstack: Dan)

Vägra vara offer

I gårdagens Veckans brott i SVT berättades bland annat om ett grovt kopplerifall (snarast att jämföra med människohandel) där en kvinna (svenska) berättade om hur hennes före detta pojkvän (svensk) tvingat henne att sälja sex till andra män. Detta fall fick fungera som ett typexempel på hur det går till i sexhandelsbranschen. Medverkade gjorde också Ewa Carlenfors, polisens sektionschef mot människohandel. Hon fick möjlighet att amatörpsykologisera sexköparens motiv till att köpa sex. Självfallet blev slutsatsen att det handlade om makt och viljan att "äga en annan människa för en stund". Carlenfors konstaterade också att de sexköpande männen är "lite jagsvaga". Se där en polis egna privata spekulationer på bästa sändningstid.

Det är många som har åsikter och hypoteser om varför vissa väljer att sälja eller köpa sex. Allehanda teorier kastas upp på bordet. Sexsäljaren har utsatts för övergrepp i barndomen - köparen har en skev kvinnosyn och ett maktbehov. Säljaren har inga andra alternativ - köparen har svårt att få sex på annat sätt. Poliser färgas naturligtvis av sitt arbete, de möter bara avigsidorna av allting. Även av sexhandeln. De sexsäljare som inte är offer för människohandel (det vill säga den övervägande majoriteten), de vars kunder inte åker fast för sexköp i någon större polisiär motoffensiv mot snusket, kommer polisen aldrig i kontakt med.

Ewa Carlenfors utmålar sexsäljarna som offer. Gudrun Schyman vill att lagstiftaren ska erkänna dem som brottsoffer. Ingen av dem bryr sig om att göra en distinktion mellan människohandel och frivilligt sexarbete. De låter sitt eget äckel, parat med förvirrade feministiska maktteorier, komma i vägen. Bloggaren, författaren och sexsäljaren "Greta Garbo" bemöter galenskapen på Brännpunkt och berättar om sin vägran att bli betraktad som ett offer.

"I ett land som vill framstå som jämlikt och demokratiskt är det en skymf att inte låta vuxna, sansade, många gånger välutbildade medborgare, själva få bestämma över hur de vill förhålla sig till och utöva sitt sexualliv. Det är också en skymf för de verkliga offren att göra frivilliga sexsäljare till offer. Lägg krutet där det behövs och tvinga inte mig att bli offer mot min vilja."

Det är just detta det handlar om: rätten till sin egen kropp och sina egna beslut. Att respektera människors livsval även om man tycker att de inte skulle passa ens eget liv. Hon frågar sig också vad som är hönan och ägget. Mådde vissa sexsäljare dåligt redan innan de började sälja sex eller är det själva sexhandeln som fått dem att må dåligt? I den svenska debatten tas för givet att sexhandel automatiskt medför skador. När det dyker upp sexsäljare som hävdar att de trivs med sitt arbete och att de gör det på egna villkor, slår därför dövörat till. "De finns inte. De ljuger för sig själva." En orsak till detta synsätt är att många fortfarande lever med schablonbilden av sexsäljaren som nödställd och utan riktig kontroll över sin situation. Offerperspektivet är dock i grunden ett hånfullt sätt att betrakta andra människor på.

Sällan handlar diskussionen i Sverige om det uppenbara: säljaren vill ha pengar, köparen till ha sex. Att tro att man kan reglera människors sexlust med en morallag är oerhört naivt. Men det hindrar förstås inte moralisterna från att fortsätta försöka.

De frias land...

Guantánamo-lägret på Kuba står fortfarande kvar. Och hos den amerikanska militären sitter den misstänkta WikiLeaks-källan Bradley Manning inspärrad, enligt uppgift i isolering 23 timmar om dygnet och i naket tillstånd. FN:s tortyrexpert får inte besöka honom för ett privat samtal. Varför? USA sysslar ju inte med tortyr. Officiellt.

Den medeltida rättsskipningen i förenta staterna fortsätter även under Barack Obamas presidentskap.

Ve den flitige

En miljon kronor på banken är tydligen det som enligt en undersökning krävs för att man ska betraktas som rik i folks ögon.

Det enklaste sättet att bli rik på är att välja rätt föräldrar så att man en vacker dag kan få ärva deras förmögenhet. En annan smidig väg är att skrapa rätt Trisslott eller satsa på rätt fyrbenta djur på travbanan. Då kan man också dra in en del pengar. I våra grannländer tror fler på möjligheten att arbeta sig till mer pengar än på arv och tur i spel. I Sverige är det dock fortfarande svårt att bli rik på vanligt hederligt arbete.

Jobbskatteavdraget är den största frihetsreformen som den borgerliga regeringen har stått för. Den har varit viktig på flera plan. Dels har den förstås gjort livet enklare för miljoner löntagare eftersom det givit oss betydligt mer pengar kvar efter skatt och därmed bättre handlingsutrymme i vardagen. Genom detta har den också förändrat synen på skattesänkningar i Sverige. I det senaste valet var Socialdemokraterna för första gången på defensiven i skattefrågan. Skattehöjning, inte skattesänkning, blev ett hotfullt begrepp. Mona Sahlin gick därmed till val med en skattesänkning som största utgiftspost. Denna förändrade verklighet har nu partiet och Håkan Juholt att förhålla sig till.

Mycket återstår dock att göra för att öka människors makt över den egna ekonomin, vilket illustreras av ovannämnda undersökning. Det finns fortfarande en ohälsosam syn på pengar och rikedom i Sverige. Lönespridningen är fortfarande väldigt begränsad, de flesta lever på inkomster som gör att de kan leva bra liv men som inte erbjuder något extensivt sparande. Bor man i Stockholm är det dessutom både dyrare att bo och att äta. Föga förvånande anser svenska folket att du i huvudstaden behöver två miljoner på banken för att anses rik.

Anne Wibble sade en gång att alla borde ha en årslön på banken. Det är en fin målsättning. Men då måste skatten ned ytterligare. Det måste löna sig ännu mer att arbeta och anstränga sig. Om alla vill spara så mycket pengar på banken eller ej är naturligtvis upp till var och en. Men fler borde i alla fall få chansen.

Demokratins fiender

Precis som vanligt är det vänsterfolk som skämmer ut sig när Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU ska demonstrera. Under de gamla utslitna slagorden "Inga rasister på våra gator" ska motdemonstranterna försöka störa demonstrationen.

Man blir så trött på sådant här beteende. Dels slukar det polisresurser helt i onödan, men framför allt kränker aktivisterna andras rätt att uttrycka sig.

Varför inte försöka att för en gångs skull respektera åsiktsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter? Ska det vara så jävla svårt?

Respektera sexsäljarna!

Gudrun Schyman och några gamla kvinnojoursmänniskor och terapeuter fabulerar ihop en riktig soppa till debattartikel på Brännpunkt. De vill att sexsäljare ska betraktas som brottsoffer. Inga argument är förstås nya, det är rena rama återvinningscentralen vi ser. Nedanstående stycke illustrerar den väldigt förenklade bild av sexhandel som vägleder dessa stormoralister:

Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen. Förarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.

"Ett brott mot mänskligheten". Den radikalfeministiska förvirringen vet som vanligt inga gränser. Begrepp rörs ihop och forskningsresultat klipps och klistras för att passa extremisternas mall. Ett reellt brott mot våra mänskliga rättigheter är att i en politisk församling reglera människors allra mest privata, nämligen vårt sexliv. Ett brott mot våra mänskliga rättigheter är att förvägra myndiga människor beslutanderätten över sin egen kropp. Det är ett övergrepp.

För att förstå vilken förvirrad sagovärld Gudrun Schyman lever i bör upplysas om att hon tidigare har hävdat att ett viktigt jämställdhetsmål är att maktförhållanden i mänskliga relationer ska bort. Hur i hela friden vi ska skapa maktlösa relationer mellan människor - och efterleva detta jämställdhetsideal - vete fåglarna. Schyman personifierar en gränslös dumhet i dessa frågor. Hon säger sig företräda ett kvinnoperspektiv - men är inte intresserad av att lyssna till de kvinnliga sexsäljarnas version. Hon hävdar att det handlar om mänskliga rättigheter - men struntar högaktningsfullt i att svensk lagstiftning utesluter en grupp från samhällsgemenskapen. Schyman är en elitistisk moralist.

Artikelförfattarna har rätt i att stödet till de som vill lämna prostitutionen är bristfälligt. Självfallet ska den som vill lämna sexarbetet men av olika orsaker har svårt att göra det erbjudas stöd och hjälp. Detta underlättas dock knappast av en sexköpslag som tvärtom försvårar situationen för sexsäljarna genom stigmatisering och uteslutning från samhällets institutioner.

Ett grundläggande felslut som ständigt görs i den här debatten är att det inte anses finnas någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution. Det är en tydligt konstaterad utgångspunkt även i Anna Skarheds så kallade utvärdering av sexköpslagen (se tidigare granskning här och här). Genom att förneka att det inte finns någon skillnad mellan den som säljer sex på deltid, vid sidan om annan sysselsättning, och den som hålls instängd av annan part och under hot om våld tvingas att sälja sex gör sig debattörerna till åtlöje. Varje saklig debatt blir fruktlös.

Prostitutionens skadliga påverkan på alla sexsäljare lyfts ofta fram som ett main argument. Visst är det en smula märkligt att det krävs lycka på arbetet av just sexsäljarna medan ingen annan yrkesgrupp i världen behöver vara lyckliga och hundraprocentigt nöjda med sitt arbete för att bli accepterade i samhället och få sina livsval respekterade? Som jag tidigare konstaterat finns det en enkel logik i valet att sälja sex. Det görs ett högst rationellt val. I länder som Thailand kan en tids arbete som sexsäljare vara en väg ut ur fattigdom, en chans att spara pengar till en bil eller ge sin familj ett bättre liv. I Sverige kan det vara ett sätt att lösa en ekonomisk knipa eller sätta lite guldkant på tillvaron. Varför ska människor förvägras att få fatta detta beslut själva? Hur många av oss har inte tagit tillfälliga jobb för att spara ihop pengar till något?

Sexköpslagen bygger på idén att folkets sexliv ska följa tydligt förutbestämda normer, som händelsevis författats av folk i medelåldern i en politisk församling. Men sedd ur ett bredare perspektiv är den också en illustration av det samhälle där politiken letar sig allt längre in i våra liv. In i våra mobiltelefoner. In i våra datorer. Och in i våra sovrum.

Trygghet & tradition

Piratpartiets Anna Troberg gör det vi alla borde göra lite oftare, nämligen lista de svek som politiker har stått för de senaste åren. Det är lätt att glömma när nya löften ges. Jag vill egentligen inte hacka så mycket på Centerpartiet eftersom de trots allt är det bästa borgerliga partiet med bred marginal (tyvärr säger det allt mindre eftersom de övriga tre är utom räddning). Men kanske just därför bör partiet hållas under strikt uppsikt.

Ty samtidigt som Centerpartiet utmålat sig som ett parti som står upp för integriteten har det:

vikit ner sig i fråga om datalagringsdirektivet
accepterat FRA
accepterat IPRED
sagt ja till den nya stora sjukjournaldatabasen
sagt ja till lagring av PNR-uppgifter

Detta kan vara bra att komma ihåg. Men Centerpartiets jordbruksminister gläds i alla fall åt att Sverige även i fortsättningen kommer att kräva undantag från EU beträffande vår jästa fisk. Eskil Erlandsson säger att det är "viktigt att bevara traditionen". Det vore trevligt med ett undantag från datalagringsdirektivet också. Vi kan ju alltid hävda att det är viktigt att bevara traditionen av integritet och frihet.

Traumat fortsätter

Det är över 16 år sedan passagerarfärjan Estonia sjönk på väg från Tallinn till Stockholm. Det var den värsta fartygskatastrofen i väst sedan kriget med 852 omkomna, varav 501 svenskar. 137 överlevde och en många av dem lider fortfarande av sviterna efter katastrofen.

Efter en traumatisk händelse är efterspelet oerhört viktigt. Om huset har brunnit ned vill man veta hur branden uppstod. Om en anhörig dör vill man veta varför. När ett flygplan kraschar börjar man med att leta efter de svarta lådor som avslöjar vad som sagts i cockpit och hur piloterna handlat. Om ett stort passagerarfartyg förliser och tar med sig hundratals människor i djupet borde man rimligen vara intresserad av att veta orsaken till haveriet. I fallet Estonia kom emellertid de tre P:na (Pengar, Prestige och Politik) i vägen för detta och det vi fick var en gemensam haverikommission som var helt inriktad på att skademinimera, det vill säga hålla regeringar, myndigheter och även rederiet ansvarsfria. Resultatet blev en såväl motsägelsefull som intetsägande slutrapport. Den gemensamma haverikommissionen har faktiskt inte förklarat varför Estonia sjönk. Ett fartyg som tar in vatten på bildäck slår runt, kapsejsar. Estonia lade sig på sidan och sjönk.

Sten Tolgfors har tidigare hävdat att det inte finns något som indikerar att vi inte har fått sanningen om Estonias haveri. Det är förstås struntprat. Alla som läser haverikommissionens slutrapport ser de omfattande bristerna. Det är en politisk rapport. Kommissionen har bestämt sig för ett scenario och sedan letat stöd för detta (Carl Bildt bestämde sig tämligen omgående för att fartyget sjönk p.g.a. ett konstruktionsfel). Vittnesmål har pusslats för att passa de tidsangivelser och de händelser som kommissionen anser vara korrekta. Uppgifter som avviker från denna linje, och de är många, har strukits eller lämnats utan kommentar. I vissa fall blir det nästan komiskt. Som att kommissionen hävdar att visiret föll av och drog med sig rampen i fallet - trots att rampen sitter på plats på vraket (endast marginellt öppen). Eller som att kommissionen påstår att vatten kom in på bildäck och sedan rann ned i hyttsektionen under (däck 1) - trots att inga överlevande har vittnat om något vatten ovanifrån i trapphusen (de vittnar om vatten underifrån).

Hemlighetsmakeri gäckar fantasin och föder konspirationsteorier. Det är således helt och hållet de svenska, finska och estniska regeringarnas fel att teorierna kring Estonias förlisning ständigt får ny näring. För alla som påverkats av katastrofen skulle en oberoende utredning kunna fungera som ett avslut och ge oss alla de svar som finns tillgängliga på Östersjöns botten.

Bloggat tidigare om turerna kring Estonia:
15 år senare
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår

2 000

Första inlägget på denna blogg skrevs den 2 augusti 2007. Innan dess bloggade jag på den numera insomnade bloggen Moderskeppet. Sedan hösten 2007 har det blivit lite drygt ett inlägg om dagen i tre och ett halvt års tid. Bloggen fyller framför allt syftet som ventil. Jag skriver således för min egen inre frids skull. Men också för att jag tror mig ha något att förmedla. Och visst är det väldigt roligt när insatta läsare tipsar eller delar med sig av sina tankar och funderingar. Fortsätt med det. Ty någonstans skriver jag förstås även för er läsare.

Mot tvåtusen nya inlägg!

Dagens feministproblem

Först någon toka som, mot bakgrund av Evert Taubes sång "Flickan i Havanna", reagerar mot att Riksbanken valt att sätta Taubes porträtt på den nya 50-lappen. Och nu kritiserar Liberala (sic) kvinnors ordförande Bonnie Bernström att det är män och inte kvinnor på sedlarnas högre valörer. De sex nya sedlarna blir, sett i könsfördelning, lika med 1 250 kr män och 620 kr kvinnor. "Symboliskt jämställdhetsvärde" kallar Bernström det. Världssvälten sattes plötsligt i perspektiv.

Dagens i-landsproblem har blivit dagens feministproblem.

Låtsas som om det regnar...

Att USA lever över sina tillgångar är inget nytt. Det är normaltillstånd att landet visar underskott och läget har varit akut många gånger under 1900-talet. Men aldrig har statsskulden varit så ofattbart stor som nu. Barack Obama skulle behöva genomföra enorma besparingar. Men samtidigt vill han bli omvald och är därför orolig för att stora nedskärningar i den federala budgeten ska bromsa den ekonomiska återhämtningen och lägga smolk i hans återvalskampanjsbägare. Politik är ju, trots allt, politik. Obama är dessutom knappast den förste president som slösat med skattebetalarnas pengar.

I ett land som Sverige, där politikerna snarast tävlar om vem som kan ta bäst hand om "de offentliga finanserna", blir USA:s slappa syn på balans mellan utgifter och inkomster svårbegriplig. Runt om i Europa genomför regeringar hårdhänta besparingspaket. I Estland belönades regeringen till och med av väljarna nyligen. I Grekland och Portugal har besparingarna lett till massprotester.

Hur skulle det amerikanska folket reagera? Ingen verkar vilja ta reda på den saken. Varken demokrater eller republikaner vågar. Därmed kommer problemen också att fortsätta. Stackars framtida presidenter som får ärva denna sörja.

Dagens fåntratt

Sverige ska få nya sedlar. Det dröjer visserligen några år men redan i dag offentliggjorde Riksbanken vilka storheter som får äran att pryda allt från 20-kronorssedel till tusenlapp. Det är en studie i politisk och kulturell korrekthet. Dag Hammarskjöld (politiskt korrekt), Birgit Nilsson (kulturellt korrekt), Ingmar Bergman (dito) och slutligen Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren (i stället för Nobelpris?). Jag kan hålla med Herman Lindqvist om att det är en smula populistiskt. Framför allt tråkigt.

Som ett försenat första april-skämt tycker en knäppfeminist att det är en skandal att Taube får pryda 50-kronorssedeln eftersom han ju skrev sången "Flickan i Havanna". Ska vi legitimera sexturism, liksom?

Ibland vet idiotin inga som helst gränser...

Vänsterrapport röstades igenom i EP

EU-parlamentet röstade i dag för vänsterpartisten Eva-Britt Svenssons rapport (utkastet kan laddas ned här) som föreskriver hur våld mot kvinnor ska förhindras. Det föreslås mängder av insatser och åtgärder, bland annat att våldtäkt alltid ska leda till åtal, att kvinnorna ska ha rätt till juridisk hjälp, att personal inom sjukvård och rättsväsende ska utbildas för att bättre kunna bemöta den sortens våld samt att EU ska föra statistik över "könsrelaterat våld". Överlag inget särskilt kontroversiellt. Men vad som avses med att våldtäkt "alltid" ska leda till åtal är lite oklart.

Svenssons text är utan tvivel skriven med de rosa genusglasögonen på. Rapporten gäller alltså åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor. Enligt Eva-Britt Svensson är emellertid även prostitution ett sådant exempel. Här slås an på samma strängar som i den kvinnofridsproposition som resulterade i den svenska sexköpslagen 1999 - en lag Svensson givetvis är en ivrig supporter av. Hon hävdar:

"Prostitution är våld och en kränkning mot kvinnors mänskliga rättigheter [...] Jag vill exportera den till andra länder och jag är övertygad om att förr eller senare kommer man att förstå att det är en form av våld mot kvinnor, att kvinnor tvingas in i prostitution. Det finns enligt mitt sätt att se ingen frivillig form av prostitution."

Alla håller dock inte med. Marije Cornelissen, holländsk ledamot i den gröna gruppen, tycker att "en kvinna ska ha rätten att välja att vara prostituerad om hon vill det." Detta är att ge kvinnan just den självbestämmanderätt och makt över den egna kroppen som stats- och radikalfeminister gärna pratar om men i själva verket vill förneka henne.

Även om det inte rör sig om en EU-lag kan det positiva svaret till rapporten ändå tolkas som en liten seger för de sexmoralister och vänsterfeminister som på sikt vill stärka den politiska kontrollen över vår sexualitet genom sitt korståg mot prostitutionen. Denna gång inte bara i Sverige utan i hela EU.

Cirkus Saab

Jag har aldrig ägt en Saab. Jag kan således inte direkt hävda att jag har någon närmare känslomässig anknytning till bilmärket av det skälet. Vi hade en Saab 900 i familjen en gång i tiden. Den hängde med tills vibrationerna blev så stora att växlarna hoppade under körning. Då bytte vi. Jag borde således ha direkt negativa erfarenheter av Saab och inte bry mig om dess öde. Ändå är det tråkigt att skåda vad som nu händer med företaget.

Efter återuppståndelsen för ett drygt år sedan har Saabs existens fortsatt att hänga på en skör tråd. Att VD:n Jan Åke Jonsson, den man som agerat såväl propagandaminister som respirator åt företaget under lång tid, väljer att hoppa av i maj är ett hårt slag för det evigt optimistiska Saab. Kvar blir motpolen, storskrävlaren Victor Muller, som närmast kan liknas vid en idrottsdiva. Hans historia har sammanfattats i boken Cirkus Muller och det lär vara förfärande läsning. Problemet är att allt tycks gå i repris när Muller leder Saab. Muller har ett välsmort munläder, vilket hjälper honom att få med sig investerare på de mest vansinniga projekt. Som att pumpa in hundratals miljoner i en biltillverkare som inte visat vinst på 20 år. Inför medierna agerar han som bilbranschens egen Bagdad-Bob. Säljmål är bara bra att ha så länge man når dem. Medierna fokuserar för mycket på det negativa (det har inte varit så mycket positivt att skriva om). Alla vill Saab illa.

Bolaget verkar lida av akut pengabrist. På något annat sätt är det svårt att förklara uteblivna betalningar i miljonklassen till en rad underleverantörer. Målet att sälja 80 000 bilar under 2011 känns avlägset. Enda räddningen för stunden stavas Vladimir Antonov. Frågan är vad han ser för vinster i att pumpa in hundratals miljoner i ett sjunkande fartyg.

Min bristande erfarenhet av Saabägande till trots känner jag lite för märket. Kanske är det den naturliga sympatin för den lille i leken (jättarna är det alltid svårare att sympatisera med) och det faktum att jag kan känna för döda ting. När jag väljer TV är designen om inte avgörande så i alla fall lika viktig som innehållet. Jag köper väldigt ogärna saker som inte är snygga och väldesignade, oavsett om det handlar om en mobiltelefon eller ett vardagsrumsbord. När Saab presenterar väldesignade bilar som nya 9-5 och 9-5 SportCombi är det svårt att inte bli lite varm i hjärtat. Förutom att det står över 3 000 jobb på spel - plus underleverantörer - vore det alltså förbaskat tråkigt om Saab gick omkull eftersom bilbranschen förlorar ett intressant företag.

Mycket tyder dock på att det vi nu ser är symtomen före ett klassiskt svenskt bilföretags slutliga dödsryckningar. Möjligen skulle det spara mig lite pengar eftersom risken är överhängande att jag i framtiden skulle gå och köpa en ny Saab. Inte minst för designens skull.

Snygg!

Batonghäckarna står fast

Moderaterna säger nej till sprututbyte. De skyller på risk för langning och säger sig vara oroliga för barns trygghet. Det är ett märkligt resonemang, men Moderaterna har hela tiden velat förhala processen med sprututbyte i Stockholm. De har hela tiden varit hårdnackade motståndare.

Argumenten har varierat. Tidigare ansåg partiet att sprututbyte uppmuntrade till drogmissbruk. Nu är det risk för langning och, förstås, barnens bästa som anförs som argument. Motståndet gör Moderaterna unika i Sverige och det gör tyvärr Sverige tämligen unikt i Europa.

Mer humanitet och färre batonger skulle inte skada i Moderaternas narkotikapolitik.

Om ändå religion inte fanns...

Pastor Terry Jones hotade i fjol med att bränna Koranen lagom till den 11 september (som om själva islam hade något med terrordåden att göra). Efter protester och inblandning av självaste presidenten avstod knäppskallen med sitt tilltag. Han gjorde det i mars i år i stället. Koranbränningen har föga oväntat retat upp muslimer och resulterat i både döda och skadade människor.

Jag är för yttrandefrihet (yttrandefrihetsfundamentalist skulle vissa hävda) och är motståndare till hetslagstiftning. Pastorn har förstås rätt att bränna religiösa böcker om han vill det. Men det är både oerhört korkat, olämpligt och så förbannat onödigt. Vidare säger det en del om hans mentala tillstånd. Bokbål sysslade nazisterna med. De brände böcker vars författare de inte gillade. En pastor, som ska predika om förlåtelse och försoning och skäggiga män på kors, bränner en religiös bok han inte gillar. Säkerligen fullt medveten om att folk kommer att skadas och dö i de tumultartade protester som följer.

Ibland är det skönt att inte vara religiös.

Medierna vaknar

Äntligen börjar svenska medier vakna och rapportera om (ännu) en stor EU-skandal, flera veckor efter att nyheten spridits på nätet. Men några stora löpsedlar har det förstås inte blivit. Man får inte rapportera för mycket negativt om EU. Lagom är bäst...

Det handlar om tolerans

Jag följer händelseutvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern med största intresse och fascination. Det är få saker som är vackrare än när ett förtryckt folk, eller en nedtryckt person, reser sig och vägrar ta skiten längre (det är därför vi älskar det här).

I Tunisien började pressen direkt efter Ben Alis fall skriva fritt om hur regimen skott sig på folket i alla år. Egypten har folket gått till val om en ny konstitution. I Syrien sliter människor ned affischer föreställande Basher al-Assad och trotsar dödsföraktande kulor och säkerhetstjänst när de går ut på gatorna och kräver demokrati. I Libyen fortsätter striderna mellan rebeller och Gadaffis armé och utgången är fortfarande oklar. Sverige skickar Jas Gripen-plan för att åtminstone få vara med på ett litet hörn.

Jag slås också av hur de libyska rebellerna, mellan alla "Allahu akhbar"-utrop, resonerar överraskande moget om demokratins förutsättningar. Någon sade att demokrati förutsätter tolerans. I Sverige har vi redan demokrati. Men hur tolerant är vårt land, egentligen? Tolererar vi att andra lever annorlunda än vi själva? Respekterar vi olikheter och avvikelser? Accepterar vi att alla inte resonerar som vi själva? Vissa gör det, men långtifrån alla. Politiker strävar ständigt efter att göra sin egen privatmoral till lag. Det är vad själva jobbet går ut på, det är då man "bygger samhället".

De har förstås gott sällskap av folk runt om i landet som utgår från att deras egna värderingar är de bästa och därför bör gälla för alla. Utifrån denna logik blir det också en självklarhet att den som vill se en liberalisering av narkotikalagstiftningen själv använder droger och att den som vill avskaffa sexköps- och kopplerilagarna själv köper sex. Så måste det ju vara.

Men nej, det handlar inte om något strikt egenintresse. Det handlar om principer. Och, i slutändan, om tolerans gentemot din nästa. Ska det vara så svårt att förstå?

Med könet som vapen

Håkan Juholt fortsätter att skapa sitt nya lag. Ut med Östros och Österberg och nu senast ut även med den bostadspolitiske talespersonen Maryam Yazdanfar. SSU och S-kvinnorna är förstås sura. De sade inte ett pip när Juholt petade män, men nu drabbar det en kvinna. Till råga på allt en kvinna med invandrarbakgrund!

Roligast av allt är dock Yazdanfars egen reaktion. I TV sade hon att hon tyckte att det i en representativ demokrati även borde finnas kvinnor med invandrarbakgrund på ledande positioner. Hon blev alltså inte bara petad som bostadspolitisk talesperson, hon blev petad som invandrarkvinna. Det är ett ytterst märkligt sätt att argumentera för sin egen sak. Man skulle kunna tycka att "kompetent" eller "hög arbetskapacitet" skulle räcka. Men för personer som ser världen med genus- och etnicitetsglasögonen på gör det förstås aldrig det.

Den fria konsten

Att göra en erotisk utställning i Sverige är inte lätt i dessa dagar. Antingen angrips den av bindgalna nazister eller kritiseras av konstvetare för att vara "heteronormativ och patriarkal". Gemensamt för dessa två grupper är att de vill att konst ska vara på ett särskilt sätt.

Nationalmuseums konstutställning "Lust och last" väcker känslor. Några konstvetare ställer sig frågande till de utvalda motiven i utställningen. "Kan det vara så banalt att syftet är att erbjuda en fristad för legitim konsumtion av erotiska bilder skenbart frikopplad från tids- och rumskontexter: en pornotopia?" Det tycks således även vara det faktum att nakna och halvnakna kvinnokroppar är en stor del av utställningen som retar konstvetarna. Det blir ju nästan...porr! Och sådant bör beivras, minsann. Handlar det om det rena offentliga rummet igen? Om att lägga saker till rätta för att vara rätt ideologiskt, rätt genusvetenskapligt och, i detta fall, rätt konstvetenskapligt?

Konst borde få stå över allt detta. Konst ska få uppröra, väcka avsky, irritera. Det ska vara onanerande präster, lesbiska nunnor, homosexuella nazister - ja, vad du vill. Ständigt på gränsen. Tyvärr har konsten blivit allt fegare med åren. I takt med att samhället renas från sådant som kan anses förfula det och allt som kan uppröra någon i något specifikt sammanhang, får vi en allt fegare och mer politiskt korrekt konstvärld. Det är nog bara en tidsfråga innan en konstombudsman inrättas.