Utan EU går världen (förmodligen) under

Storbritanniens premiärminister Theresa May har bekräftat att hon siktar på en så kallad "hård Brexit", vilket betyder att britterna lämnar EU:s inre marknad vid sitt utträde om cirka två år. De lämnar EU men inte Europa, som May uttryckte det.

I svenska medier har britternas beslut att lämna EU beskrivits som en katastrof, närmast en vettvillings verk. I dag kallas Brexit att "kasta sig över klippbranten". Förståelsen för resultatet av folkomröstningen har varit obefintligt och förklarats med växande främlingsfientlighet och rasism på de brittiska öarna. Struntprat, förstås.

Läsare av denna blogg vet att mina känslor för EU-projektet är tämligen svala (eller snarare något agiterade). Jag vill kort sagt att Sverige också lämnar unionen, att EU faller samman och ersätts av ett nytt samarbete mellan suveräna demokratiska stater med gemensamma intressen.

För ett Storbritannien utan EU:s bojor öppnar sig onekligen stora möjligheter. De kan satsa på att förbättra företagsklimatet, sänka skatterna och så snart utträdet trätt i kraft se till att börja förhandla ett handelsavtal med USA och övriga världen. Det EU som återstår kommer enligt vissa bedömare att gräla ännu mer om hur unionens växande verksamhet ska finansieras, nu utan britternas hjälp.

Det den brittiska regeringen bör göra nu och framgent är att se till att skapa de bästa möjliga villkoren för Storbritannien utanför EU, utan hänsyn till vad EU tycker om det. Led vägen och visa att det går alldeles utmärkt att ha en god välståndsutveckling utan en överstatlig rock.

I debatten låter det ibland som att det inte har funnits en värld innan EU, och att världen närmast skulle gå under i kaos om EU inte längre fanns.

Ett lyckat brittiskt utträde kan dels få alla domedagsscenarier att komma på skam, dels uppmuntra fler länder att följa efter. Det vore i slutändan bra för alla - utom möjligen alla som tjänar sitt levebröd i den annalkande EU-staten.

Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

Nu måste datalagringen upphöra

Det är två år sedan EU-domstolen dödförklarade datalagringsdirektivet. Många EU-länder upphörde då genast med masslagring av alla mobil- och datoranvändares trafik- och positioneringsuppgifter. Men inte Sverige.

Det direktiv som Sverige ansågs tvunget att införa var märkligt nog fortfarande lika aktuellt efter att det hade fallit i domstol. Regeringens hastigt tillsatta utredning, ledd av övervakningsvännen Sten Heckscher, visade nämligen att just den svenska datalagringen var tillräckligt snäll och inte berördes av EU-domstolens utslag. Det var en minst sagt tveksam tolkning.

Nu har EU-domstolen satt ned foten specifikt mot Sverige, vilket rimligen måste betyda att masslagringen upphör även här. Att inrikesminister Anders Ygeman är "oroad" är ett gott tecken - det kan innebära att regeringen börjar begripa vartåt det barkar.

Ygeman använder det väl inövade argumentet att masslagringen av allas datauppgifter behövs för att bekämpa grov brottslighet. Men som många visat gång på gång är detta helt enkelt inte sant. Rick Falkvinge skrev om detta för ett drygt år sedan:

Siffror från Tyskland, där [datalagringen] infördes och därefter slogs ned som helt inkompatibel med grundläggande mänskliga rättigheter, visar att den medförde en extra brottsuppklaringsgrad på 0,0006 procent.

Det som EU-domstolen slår ned på är generell datalagring av all information hela tiden, utan brottsmisstanke. Det är just detta som alla integritetsvänner har kritiserat i många år. Övervakning ska vara riktad mot personer som misstänks för kriminell verksamhet, inte alla som råkar äga en mobiltelefon eller dator. Massövervakning är bekväm för staten, men den är inte ett dugg effektiv i brottsbekämpningssyfte.

Låt oss hoppas att den svenska datalagringen nu sjunger på sista versen. Allt annat vore inte bara oanständigt. Det vore olagligt. Och då får vi faktiskt gå ut på gatorna och demonstrera igen.

Läs även:
Henrik Alexandersson 

Den fria rörlighetens baksidor

TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:

Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.

Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."

Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier träffades på Grand Hôtel under fredagen för att dela ut vad som beskrivits som ett "alternativt Nobelpris" eller ett "europeiskt frihetspris". Pristagare var den tjeckiske expresidenten och EU-kritikern Václav Klaus.

Sociala medier löpte amok som brukligt. Mer anmärkningsvärt än de förväntat sinnesslöa utspelen på Twitter om ett "farligt toppmöte" är DN:s frontalangrepp på Grand Hôtel. Tidningen ger sig på hotellets marknadschef och kräver svar. Eller, som DN uttrycker saken, ger chefen "chansen" att uttala sig. Vilket hotellet av policyskäl aldrig gör (något som DN-journalisten rimligen redan visste, men det ser ju alltid bra ut när någon vägrar svara).

Uppenbarligen anser Peter Wolodarskis publikation att det är en av landets stora morgontidningar, inte hotellets ägare, som ska bestämma vilka som får hyra hotellets lokaler. Den som inte följer denna rekommendation får räkna med ett drev.

DN beskriver att faktumet att Grand Hôtel upplåter sina lokaler till bland andra SD har mötts av "massiv kritik". Hundratals (!) personer har gått in på hotellets Facebooksida och gett det en etta i betyg. Hundratals, minsann.

Man får tycka vad man vill om SD, Ukip och övriga som samlades på fredagen. Men Nigel Farage är inte "högerextremist". Inte Václav Klaus heller (om nu inte "EU-kritiker" plötsligt har blivit synonymt "högerextremist"). Och vilka är egentligen de där inbjudna nazisterna och fascisterna? Gyllene gryning var inte inbjudna. Inte stöveltramparna i Jobbik heller. Inte Front National. Inte ens Sannfinnländarna och Dansk folkeparti fanns på plats.

Om det är landets större tidningar som ska avgöra vilka partier och expolitiker som får hyra lokaler har vi ett stort demokratiskt bekymmer. Bevare oss väl för en sådan utveckling.

Kanske är det Göran Persson som har sagt det bäst: "DN är en riktigt otäck tidning".

Låt EU falla och bygg något nytt

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett "medborgarnas Europa". Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där "smalare men vassare" EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.

Populism och normativa hot

Aftonbladet tycker sig ha fått vatten på sin kvarn när tidningen basunerar ut att hälften av alla européer är högerpopulister. Detta enligt en mätning utförd av YouGov. Som vanligt är det hela lite mer komplicerat än vad kvällspressen vill förmedla.

Det är Buzzfeed som har spridit nyheten om studien som är gjord på 12 europeiska länder med runt tusen deltagare i varje land. Föga förvånande hamnar Polen och Rumänien högt medan Sverige och Tyskland ligger betydligt lägre.

Men vilket värde har egentligen studien? För att klassas som "auktoritär populist" krävdes att man är mot invandring, mot mänskliga rättigheter för minoriteter, mot EU och integrationspolitik (definitionen oklar) och har ett starkt fokus på utrikesfrågor. Dessa svepande och luddiga definitioner av vad auktoritarianism och populism är gör breda lager av såväl högern som vänstern i hela västvärlden till auktoritära populister. Inte konstigt att siffrorna blir så höga i exempelvis EU-skeptiska länder.

Risken med sådana här studier är att de befäster fördomar och cementerar en alltmer polariserad politisk verklighet där all kritik mot EU stämplas som "populism" och där kritik mot en havererad asylpolitik blir ett exempel på "auktoritarianism". Om människor med fullt legitima invändningar mot EU:s växande makt eller särrättigheter för minoriteter (mångkulturalism) stämplas som extremister, är det inte så förvånande om dessa vänder de etablerade partierna och medierna ryggen.

Med detta sagt är det uppenbart att det finns en växande antietablissemangsrörelse i stora delar av västvärlden just nu. Orsakerna varierar från land till land, men gemensamt för många länder är den kompletta tafattheten i hur denna nya rörelse ska hanteras. Sverige sticker ut som ett särskilt dåligt exempel. Här har vi egentligen inte kommit längre än att sätta etiketter.

Jag tror mycket på det enkla förhållandet reaktion-motreaktion. Om pendeln svänger väldigt långt åt ena hållet kommer den oundvikligen att svänga tillbaka lika hårt åt det andra. Det finns många exempel på detta.

Så länge feminister kämpade för lika rättigheter mellan könen fanns goda möjligheter att uppnå en bred konsensus i det moderna samhället. Men så snart feminismen blev en anti-rörelse (anti-hetero, anti-vit, anti-män, anti-kärnfamilj) och började förfäkta extremistiska och separatistiska idéer, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

Så länge antirasister var ärliga i sin kamp för lika rättigheter för alla oavsett hudfärg och härkomst fanns det alla chanser i världen att ena liberaler, konservativa och socialister under samma fana. Ingen vettig människa kan vara emot. Men när antirasisterna själva började använda rasbegreppet, ordna separatistiska möten där personer med vit hudfärg utesluts och snarare elda på en konflikt mellan etniciteter, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

På samma sätt har globalismen, synsättet att världen är en enhet, att nationalstaten är ett ont påfund som splittrar och att alla människor måste ha samma rättigheter, inklusive rätten till välfärd i Sverige, mött en motreaktion i en växande nationalism. Pendeln har faktiskt redan svängt tillbaka i Sverige, vilket bland annat märks i att det nu på sina håll börjar föras diskussioner om hur vi uppnår en "sund nationalism" som är inkluderande.

När samhället runt oss förändras snabbt, när vi inte längre känner igen oss och kanske rent av börjar uppleva oss såsom varande främlingar i det egna landet, tenderar vi att söka efter alternativ som säger sig vilja bemöta hotet mot tingens ordning. Statsvetaren Karen Stenner kallar detta för "normativa hot". När människor från olika kulturer ska leva tillsammans och minoriteter ställer krav på särbehandling, reagerar majoriteten genom att vilja försvara de normer och värden som anses hotade.

Jag tror att idén att snabba samhällsförändringar och inte minst extrema ytterkantspositioner oundvikligen skapar en motreaktion är viktig att ta till sig för att förstå den politiska utveckling vi nu ser i västvärlden. Även i Sverige.

Läs även:
Jonathan Haidt (översatt i Axess)

Prova på lite självkritik, politiker

I dag går Ungern till val om EU:s kvotsystem av asylsökande, som den ungerska regeringen under Viktor Orbáns ledning har motsatt sig. Bilden som målas upp i svenska medier är rätt förfärande. Det talas om "hjärntvätt" och "hat" i den valkampanj som troligen kommer vinnas av nej-sidan.

Men, säger någon, det handlar ju bara om 1 294 asylsökande. Det borde väl Ungern klara? Givetvis är det så. Men jag tror att man ska se denna folkomröstning som en markering dels mot diktat från EU, dels mot en eventuell framtida fördelning av asylsökande.

Upprördheten över folkomröstningens existens är ganska talande för hur EU-vänliga de svenska medierna är. Detta blev särskilt tydligt efter den brittiska EU-omröstningen i juni. Då gick journalister och ledarsidor ut och hävdade att omröstningen i sig var ett misstag (resultatet blev ju fel). Vissa kallade den rent av en form av "demokratiförstörelse".

Detta förakt för demokratin, folkstyret, påminner om den nedlåtande tonen mot "vanligt folk" som nu sprids i mainstreammedierna. Det skrivs mycket om faktaresistens och okunskap, påfallande ofta av personer som gjort sig kända för att just vägra ta in obekväma fakta. Det var därför lite komiskt att just utbildningsminister Gustav Fridolin hade detta som huvudtema i sitt anförande i en partiledardebatt i våras.

Nu är det förstås inte upplevelsen att människor har gått och blivit faktaresistenta som upprör. Inte egentligen. Det var nämligen inget problem med okunniga och faktaresistenta människor så länge de röstade på rätt partier. När socialdemokratin nu i allt högre grad har övergivits av dessa väljargrupper - arbetare, personer med låg utbildning - är det plötsligt "okunskapen" som politikerna vill angripa.

Jag har svårt att tro att en farsot av okunskap har spridit sig över Sverige och Europa. Det som har hänt är snarare att väljare som tidigare var trogna med de gamla partierna har börjat överge dem till följd av ett alltmer utbrett missnöje. Dessa partier skulle behöva titta sig själva och spegeln och fråga varför i stället för att skälla ut och håna sina gamla väljare. Precis som ett företag som tappar kunder måste göra.

Reaktionen på såväl det senaste riksdagsvalet som Brexit visar emellertid att om det är något såväl etablerade partier som mainstreammedier är oförmögna till är det reflektion och ärligt självkritik.

Därför lär den gnälliga tonen och det uppskruvade tonläget fortsätta - utan att någon blir ett dugg klokare över utvecklingen. 

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

EU och halmgubbarna

Efter sommarens EU-omröstning i Storbritannien, som resulterade i ett fantastiskt Brexit, har svenska politiker med bekymrad min men högt tonläge hävdat att kampen nu står "mellan splittring och samarbete". Inte minst statsministern har betonat detta.

Beskrivningen är förstås falsk. Ingen, vare sig Ukip, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, är motståndare till samarbete med andra länder. Självfallet inte. Det dessa tre partier och andra EU-skeptiker, utifrån sina olika utgångspunkter, är kritiska till är en ständigt svällande politisk union som får mer och mer makt på medlemsländernas bekostnad.

Det är det antidemokratiska EU och skapandet av ett postdemokratiskt Europa som vi EU-motståndare kritiserar. Inte att Sverige, Tyskland och Portugal kan göra upp om fiskepolitik eller finna en samsyn i att fördöma rysk aggression mot Ukraina.

Stefan Löfven vill skapa ett "medborgarnas EU", underförstått att unionen inte är det i dag. Om det ska kallas en insikt att han insett det sistnämnda eller naivitet att han tror sig kunna uppnå det förstnämnda ska jag låta vara osagt, men fler måste vakna upp och se att EU är bortom räddning. Det finns ingenting som tyder på att det är möjligt att reformera denna politiska union till det "smalare men vassare" EU som delar av den svenska borgerligheten har tjatat om i över 20 år eller det "medborgarnas EU" som Löfven nu pläderar för. Ingenting.

Föga förvånande har varken Socialdemokraterna eller den EU-vänliga borgerligheten förklarat hur EU ska bli smalare, bättre och komma närmare medborgarna. Hur ska detta vara möjligt när utvecklingen i decennier varit den direkt motsatta och när EU-eliten har rakt motsatt uppfattning om EU:s framtid?

Det är avslutningsvis talande för samtida politikers oförmåga att tala sakpolitik att en så pass stor och allvarlig fråga som EU - hur unionen ska se ut eller dess vara och icke vara - reduceras till en halmgubbe om vilka som vill ha "samarbete" och inte.

Den svenska EU-debatten har inte utvecklats ett dugg sedan Sverige blev medlem. Det är som om politikerna faktiskt vill ha det så.

När demokratin är som finast

Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

En värdig sorti

David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt - även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson "gömde sig", hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.

Mer EU eller smalare men vassare?

Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se "mer EU". Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett "smalare men vassare EU".

Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt till mer överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

I likhet med Stefan Löfven och andra EU-vänner bygger Jan Björklund stora delar av sitt försvarstal på en halmdocka. Sverige ska inte isoleras. Vi ska samarbeta med andra. Europa blir starkare om vi löser gemensamma utmaningar tillsammans. Dessa självklarheter har inte ens den fränaste EU-kritiker något att invända mot.

Motståndet mot EU handlar inte om att fälla upp vindbryggan, isolera Sverige och sluta handla med omvärlden. Det handlar om nationellt självbestämmande och att gå ur en politisk union på dekis.

EU-vännerna pratar mycket om handel. Ja, fri handel är grundstenen i ett välmående och rikt samhälle. Men det är viktigt att komma ihåg vad som möjliggör handel. Det är inte politikerna utan vi alla som konsumenter. Ukip-ledaren Nigel Farage (som nu meddelat att han avgår) belyste detta i en intervju i Fox News:

Europe is becoming a little backyard. 85 per cent of the global economy is NOT in the European union. And for people to say that unless we stay in a political union governed by unelected old men in Brussels that somehow will stop us buying and selling goods and services from each other, clearly they have no conception of what trade is all about. 

Trade is not made by politicians. Trade is not made by bureaucrats. Trade is made by people watching this program. They like a car, they like a bottle of wine, they think the price is right and they choose to buy it.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Ändå envisas EU-vännerna med att låta som om det är byråkrater i Bryssel som möjliggör handel mellan människor och stater. Det är förstås trams.

Det EU handlar om är i hög grad att begränsa och reglera handel. Vinnarna? Förutom den politiska adeln främst de stora multinationella företagen. De älskar regleringar eftersom de, till skillnad från mindre uppstickare, har råd att hantera dem.

I realiteten spelar det mindre roll om Jan Björklund vill ha "mer EU" eller om Annie Lööf föredrar en "smalare men vassare" union. EU som politisk union går i en enda riktning, och det är mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och minskad möjlighet att utkräva ansvar. Detta är den realitet som svenska politiker borde bemöta i stället för att försvara en union som de vill se men som inte finns.

Det vi ser byggas framför våra ögon är ett post-demokratiskt Europa. Och förfärande många hejar på.

CNN:s egen Pascalidou

Lyssna på denna oprofessionalism från ett av CNN:s största affischnamn och lyssna också till hur en lugn och saklig Daniel Hannan plattar till henne.

Christiane Amanpour är både dåligt påläst och för emotionellt engagerad i ämnet. Precis som en vanlig svensk journalist, med andra ord. Och kanske en i synnerhet.
 

Demokratiföraktet

"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

"Nu skrattar ni inte längre..."

Ukip-ledaren Nigel Farage kan konsten att reta gallfeber på ledamöter och byråkrater i EU-aristokratin. Det är i och för sig inte så svårt - oftast räcker det att säga uppenbara saker om EU eller euron för att det ska buas och skrikas.

Nu får Farage, som jag för säkerhets skull bör tillägga att jag inte håller med om allt, nöjet att hålla ett litet tal efter att britterna röstat för att lämna EU.