Sossarna har slut på idéer

I partiledardebatten i oktober drabbade Stefan Löfven samman med Jimmie Åkesson om segregation och integration. Löfven vill som bekant satsa mer medan Åkesson vill avskaffa integrationspolitiken helt och hållet och ersätta den med en assimileringspolitik.

Problemet för Löfven är att han vill satsa mer på en politik som har misslyckats i minst 20 års tid. Detta gäller inte bara integrationspolitiken utan egentligen Socialdemokraternas hela politiska program. Där finns ingenting fräscht, inga nya djärva idéer, inget nytänkande. S har kallat sig för "Framtidspartiet", men det är få politiska rörelser som känns så fast i 1900-talets misslyckade politik som socialdemokratin.

Nu när landet har hundratusentals nyanlända människor, varav många saknar både utbildning och relevant arbetserfarenhet, på något sätt ska ut i arbetskraften vill inte S röra den heliga "svenska modellen" utan fortsätta med en politik som placerat folk i mångårigt utanförskap.

Nu när Sverige står inför den största bostadskrisen i modern tid vill S inte göra annat än att skjuta till några miljarder i byggsubventioner. Så inte ens när sossarna vill något gör de ens tillnärmelsevis tillräckligt för att det ska ge effekt.

Socialdemokraterna har helt enkelt inga nya idéer. Alls. Annars kunde man ju förvänta sig att ett parti som faktiskt satt hela åtta år i opposition skulle ägna sig åt att kläcka åtminstone en eller ett par nya tankar och förslag. Men nej, det var inget för sossarna. Väl tillbaka i Rosenbad, som enligt S egentligen bara är en lokal som lånas ut till andra partier emellanåt innan väljarna kommer på bättre tankar, kunde sålunda socialdemokratin åter föra just den politik den alltid har fört.

Det enda som har förändrats lite grand är retoriken. Stefan Löfven vill låta som en statsminister som önskar ordning och reda, som ställer krav. Men mycket lite i partiets politik bekräftar detta, i synnerhet ekar det tomt att alla som kan arbeta ska arbeta när S vägrar att göra det mindre förmånligt att inte göra det.

Bristen på nya idéer gör att Socialdemokraterna nu hemfaller åt populism. Den stora frågan som S vill driva i nästa valrörelse är vinster i välfärden. Ett närmast ogenomförligt förslag har tagits fram av utredaren Ilmar Reepalu. Detta ska ligga till grund för en klassisk vänster-höger-konflikt och vinna valet åt Löfven, är tanken.

Nästa valrörelse riskerar att bli ovanligt bråkig och tjafsig. I brist på konkreta lösningar. Mot varandra står nämligen en socialdemokrati tom på idéer och en borgerlighet utan självförtroende. 

Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

Ont mot gott i politiken

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

I vad som närmast kan liknas ett hyllningsreportage tas i Björn af Kleens regi tempen på Annie Lööf. Det kommer förstås att handla en hel del om den politiska turbulensen till följd av den migrantkris som eskalerade och nådde sitt första crescendo under 2015. Lööf säger:

Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för - människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det. 

Annie Lööf gör två saker här: dels bygger hon en halmgubbe (inget parti är emot samarbete med andra länder), dels visar hon att hon inordnar sig i det som statsvetarprofessor Johannes Lindvall kallar för det "religiösa synsättet" på tillvaron. Detta synsätt ser på världen som en kamp mellan absoluta moraliska värden, där den mest principfaste vinner. De som ansluter sig till detta synsätt brukar föga förvånande lyfta fram just Annie Lööf som ett slags moralisk vinnare i en samtid som beskrivs som mörk och moraliskt förflackad.

Alternativet till denna hållning är enligt Lindvall det som Max Weber kallat "ansvarsetik", som innebär att "se världen för vad den är och att ta ansvar för alla följderna av sina handlingar, även om omständigheterna ibland gör det nödvändigt att välja mellan onda ting." Låter det som politik? Det är det också. Att inte låtsas om målkonflikter och att politik handlar om att "ställa grupp mot grupp" och därmed också att välja bort någon, är att lura sig själv.

Lööf synes lite tagen av hur den politiska debatten kring invandring, migration och integration har svängt på bara ett år, och hon har rätt i att svängningen rent sakpolitiskt är anmärkningsvärd. Men det är knappast så att väldigt många människor har bytt åsikt. Jag tror snarare att verkligheten kom ikapp den gamla politiken, vilket fick partier att svänga, vilket i sin tur fick de stora medierna att beskriva situationen på ett annat sätt och detta gav slutligen allmänheten ett slags godkännande att faktiskt uttrycka en mer kritisk hållning. Svängningen var av verkligheten framtvingad.

Lööf har en fallenhet för att ständigt när integration ska diskuteras i stället prata om migration. I af Kleens reportage gör hon en liknande skenmanöver flertalet gånger. Som när hon ombeds beskriva den spricka som finns i och mellan de borgerliga partierna och avslutar sitt resonemang så här:

Vi behöver inte en diskussion om huruvida vi ska ha stängda gränser. Vi som är borgerliga vet att det inte leder till något bra. Vi måste samlas kring grundläggande borgerliga värderingar: samarbete, öppenhet, handel.

Lööf lyckas få det att framstå som att hon och endast hon står upp för samarbete, öppenhet och handel. Men inget alliansparti är motståndare till något av detta. Tvistefrågan har ju handlat om något annat, nämligen asylpolitiken och huruvida lilla Sverige ska fortsätta att föra en politik som är en tilldragningsfaktor för asylsökande. Denna undviker Lööf att resonera kring (om det nu inte är så att den falske af Kleen har redigerat bort den delen, ska tilläggas).

Så länge jag kan minnas har det varit ett retoriskt knep från vänstersidan att beskriva högern som ond. Det har fungerat förbluffande bra, och såväl liberaler som konservativa har i Sverige hamnat på defensiven i diskussioner om välfärd och positiva rättigheter. Debatten har blivit så svår och obekväm att i princip hela högern har gett upp försöken att skilja mellan negativa och positiva rättigheter och att krympa välfärdsstaten.

Beskrivningen av politiken som en arena där gott slåss mot ont är i grunden falsk och manipulativ. Så enkel är inte verkligheten och har aldrig varit. Men det är en perfekt fond att ha mot en debatt om vinster i välfärden (vem vill "sälja barn på börsen"?) eller om asylpolitiken (vem kan säga nej till en människa på flykt?). Det är sorgesamt att delar av borgerligheten nu ägnar sig åt precis samma retoriska knep när utpekade avfällingar ska brännmärkas.

En så känslomässigt och förenklad bild av verkligheten känns månne bra i magtrakten på den som anser sig stå upp för överlägsna moraliska värden i en svår tid. Men ute i människors verklighet leder den ingenvart eftersom den ignorerar alla målkonflikter som politiken ska och måste hantera för att åstadkomma resultat och vara relevant.

Därmed bidrar den till att göra politiken till verklighetens fiende. 

Läs även:
Anna Dahlberg

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

Varför behövs Moderaterna?

Moderaterna håller ett så kallat Sverigemöte i helgen, en sorts politisk workshop där partister från hela landet ska prata ihop sig och skapa sammanhållning i ett parti som växer i opinionen men som inte aspirerar på att ta över regeringsmakten just nu.

Parollen är "Sverige ska fungera". Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag. Eller snarare: trippar på tå. Partiet vågar nämligen inte sätta ned foten. Det vågar inte utmana. Anna Kinberg Batra kritiseras nu även av sina egna för att vara för försiktig.

Trots en väldigt blek partiordförande och trots ett oppositionsarbete som helt gått i stå ligger M väldigt bra till i opinionsmätningarna. Runt var fjärde väljare säger att de skulle rösta på Kinberg Batras parti i dag, vilket är ungefär lika många som stöder Socialdemokraterna.

Troligen hade usla opinionssiffror tvingat partiledningen att vara betydligt mer offensiv. Nu känner nog Kinberg Batra, Kristersson, Svantesson och Tobé att de kan ta det ganska lugnt. Det är synd, för partiet missar tillfället att sätta dagordningen och ger Stefan Löfven en arbetsro han inte förtjänar.

Det blir nästan lite tragikomiskt när partisekreteraren Tomas Tobé utan ironi i rösten hävdar att Moderaterna har visat att de är "garanten för ordning och reda". Partiet har omprövat sin politik på en rad områden sedan valförlusten. Men i regeringsställning under Reinfeldts statsministertid, när policies och beslut verkligen fick verkan i praktiken, visade de att de snarare var en garant för oordning och oreda.

En del av det debacle som M tillsammans med sina allianskollegor skapade eller förvärrade under sina åtta år i regeringskansliet håller en rödgrön regering nu på att reda upp. Det finns en ironi i att det är socialdemokrater och miljöpartister som verklighetsanpassar migrationspolitiken, som skärper den hitintills slappa hanteringen av svenska pass, som börjar ålderstesta ensamkommande ungdomar och män och förbjuder resor i syfte att begå terrorbrott. Inget av detta gjorde Moderaterna något åt när de satt i regeringen.

Frågan liberala och konservativa väljare måste ställa sig är vilken tillit de kan ha till ett parti som skäller högt i opposition men inte vill ta över regeringsansvaret. Vilken trovärdighet har ett parti som i regering har sett på när polisen förfallit och när utanförskapet fortsatt att öka år för år och nu plötsligt orerar om "det nya utanförskapet"? Det finns inget nytt i att utlandsfödda inte kommer i arbete eller att vissa förorter präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet.

Det är få som har något som helst förtroende för den sittande regeringen. Problemet för borgerliga väljare uppkommer dock när ett trovärdigt alternativ ska väljas.

I mellanvalstider ska oppositionen kännas som allra mest lockande. Så är det inte nu. Frågan är om Moderaterna någonsin har känts så ointressanta drygt två år före ett val.

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)

Livet i våra bubblor

Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretligt som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon kan bli utsatt för är att bli blockerad av en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad.

Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet. Vi lever en allt större del av våra liv i sociala medier och hämtar därför alltmer av vår information därifrån. I våra flöden ser vi sådant som våra "vänner" skriver och som vi med största sannolikhet instämmer i. Detta ger oss en känsla av samhörighet, att vi inte är ensamma om våra tankar, idéer och övertygelser. I sig något positivt. Men det kanske också ger en upplevelse av att just våra tankar är vanligare och mer populära i folkdjupet än vad de egentligen är.

Detta tror jag är ett skäl till den chock som fjolårets valresultat blev för många. De hade aldrig lagt örat mot rälsen, aldrig lyssnat på hur det muttrades och (faktiskt) skreks ute i landet. De satt instängda bland meningsfränder i sina egna bubblor.

Problemet är således att våra "vänners" delningar och reaktioner inte är ett dugg representativa för hur folk i allmänhet tänker och resonerar. Detta leder till grovt felaktiga analyser.

I stort sett alla finns på Facebook - men vi möts sällan över sociala, politiska och religiösa gränser. Det blir därför knasigt när somliga nu skriver på Facebook att de "känner" att "det har vänt". Den där döda bilden på den drunknade treåringen har fått svenska folket att inse något. De har plötsligt, menar de förmodligen, vaknat upp.

Jag ser inte en sådan vändning. Det jag ser är ett fåtal människor som delar varandras länkar som de alltid har gjort, skickar hjärtan till varandra som de alltid har gjort och tillsammans i kraft av det ringa antal de utgör intalar sig att något har hänt. Inget har hänt. 34 procent av svenskarna vill minska flyktingmottagandet, bara 17 procent vill öka det. Om något kommer flyktingvågen som nu sköljer över Europa att stärka de invandringskritiska krafterna. Att sätta välfärdssystem på prov. Att göda en ökad polarisering.

Om vi formar vår verklighet endast utifrån våra sociala flöden på nätet, blir vi hemmablinda. Oinformerade. Och, tror jag, intoleranta. Ty den ökade lättkränktheten tror jag också är en effekt av våra moderna sociala nyhetsflöden. I och med att vi är så vana vid att matas med information vi gillar och instämmer i, drabbas vi av upprördhet - närmast chock - när vi ser något som går på tvärs med våra värderingar och uppfattningar. Då plockas invektiven och personangreppen fram. I vredesmod.

Jag reflekterar själv över hur livet i bubblan ter sig. Även jag umgås kanske lite väl mycket med personer som tycker exakt likadant i de heta ämnen som nu diskuteras - dit hör bland annat migration, integration och arbetsmarknad. Att omge sig med människor som har samma åsikt kan i förlängningen bli motsatsen till intellektuellt stimulerande, men framför allt bygger det murar mot nya horisonter.

De flesta kommer inte ändra åsikt av att se ett flöde från en person med annan politisk övertygelse eller läsa en artikel av någon de egentligen tycker är ett pucko. Men i sakfrågor kan det åtminstone utmana våra invanda uppfattningar och tvinga oss att slipa våra argument. Det är något annat än att sitta i sin bubbla och "känna" hur saker utanför den är.

Detta förutsatt att det är sakliga argument vi får läsa. Även det har tyvärr blivit en bristvara. I sociala flöden är bilder av döda barn, varvade med söta kattungar, och massor av hjärtan så mycket mer effektiva. Men det gör oss förstås inte ett dugg klokare.

Läs även:
HAX

Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt

"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö

Mannen utan principer

Fredrik Reinfeldt har som bekant skrivit bok. Frånsett ett menlöst sommartal har den förre statsministern hållit sig undan mediernas blickfång sedan sin plötsliga avgång på valnatten. Inte velat kommentera politik. Boken verkar tyvärr lika slätstruken som hans sommartal.

På en pressträff inför bokreleasen berättar Reinfeldt om skapandet av Alliansen. Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg ska ha sagt att det inte fanns en enda fråga han inte var villig att offra för att få till ett samarbete. "Det är ledarskap!" säger Reinfeldt, berättar Erik Helmerson.

Men är det verkligen det? Är det ledarskap att inte ha några principer över huvud taget? Att inte ha ens en enda hjärtefråga som är så viktig att den faktiskt väger tyngre än maktinnehavet?

Kommentaren, denna korta kommentar, säger väldigt mycket om politikern Reinfeldt. Vinna val kunde han, därav populariteten i det egna partiet. Men han efterlämnade ett moderat parti i ideologisk förvirring. Just därför att det under tio års tid fått lära sig att det inte finns några hjärtefrågor som inte kan offras för makten.

Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen. 

En nödvändig splittring

Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig inom borgerligheten. Ett verbalt krig mellan socialliberaler på ena sidan och liberaler och liberalkonservativa på den andra. Vänstern tittar nyfiket på.

I kulisserna skymtar aktuella spörsmål som publicering av gärningsmäns etnicitet, vilket blivit en omdebatterad fråga efter Ikea-dådet. Men detta krig handlar egentligen i första hand om synen på hela migrations- och integrationspolitiken, och som så mycket annat ges den stora emotionella övertoner till följd av att den därmed även innehåller den underliggande frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

På ena sidan står ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri genom bland andra Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg och PM Nilsson. På den andra hittar vi inte bara Sydsvenskans Per Svensson och tidningar som Upsala Nya Tidning och Sundsvalls Tidning utan också en hel drös vänsterskribenter som genom instick utifrån plötsligt tycks ha ett osedvanligt stort intresse för liberalers välmående och framtid. De oroas och upprörs över en upplevd anpassning till SD.

I själva verket tror jag att en viktig delförklaring till SD:s tillväxt är borgerlighetens bestämda skutt vänsterut. Borgerliga partier och företrädare har gett partier och debattörer till vänster problembeskrivningsprivilegiet. Många känner inte längre igen sig i sina gamla partier.

Det är när man inte ens vill se existerande problem för att dessa problem i sig kan tänkas utnyttjas politiskt av SD, som förnuftets båt definitivt har lämnat kajen. Då ägnar man sig åt skönmålning, och den sortens beteende genomskådas lätt. Konsekvensen blir ett minskat förtroende från de egna. Vi ska minnas att många som röstar på SD inte ens gillar partiet i fråga. Det är en ren proteströst.

När ett stort borgerligt parti som tidigare stod upp för lag och ordning monterar ned det svenska försvaret, stillatigande ser på när vardagsbrottsligheten ökar, börjar älska facket, hoppar i galen tunna med tokfeminister genom att kalla sig feministiskt och köpa idén om Sverige som ett patriarkat, öppnar gränserna för rekordstor asylinvandring utan en realistisk idé om hur de som kommer till Sverige ska kunna försörja sig själva... Ja, då är det inte så konstigt om många väljare blir förvirrade och besvikna.

Denna upplevelse av vänsterglidning inom borgerligheten finns givetvis även hos de borgerliga ledarskribenter som nu angrips med brunfärg. Jag vill hävda att den påstådda anpassningen till Sverigedemokraterna är något av en myt. I själva verket handlar det om en återgång till borgerliga värderingar som förlorats längs vägen i det stora alliansprojektet och omstöpningen av Moderaterna. Må så vara att en del av dessa värderingar delas av ett parti som blev det tredje största i förra valet.

Det är förbluffande att frågan om "vad som gynnar SD" fortfarande tillåts överskugga all saklig diskussion. Jag tror nämligen att de flesta av oss borde kunna enas om att vad etablissemanget till höger och vänster än har gjort hittills, har det "gynnat SD". Detta eftersom just frågan om vad som "gynnar SD" har fått dem att släppa blicken från sakpolitiken och i stället fokusera på en positionering som månne ger likes och hjärtan från de egna på Facebook men som inte leder ett enda steg framåt i kampen mot kriminalitet och utanförskap och för fler bostäder, mer tillgänglig samhällsservice och en fungerande infrastruktur.

Det saknas inte utmaningar i dagens Sverige. Skribenter till både höger och vänster borde fylla sina dagar med att hitta kreativa lösningar i stället för att sätta etiketter på motståndaren och oroa sig över dennes mentala hälsa. Men det görs inte. Att hitta lösningar på komplicerade problem är alldeles för utmattande. Det är mycket lättare att skrika "brunhöger!".

Låg mig då säga en sak till borgerligheten där ute: det enda sättet att göra det ni säger er vilja göra, hejda SD:s tillväxt, är att hitta lösningar på de stora misslyckanden som fått väljare att gå till nämnda parti. Era väljare förväntar sig att människor ska vara lika inför lagen. Att äganderätten ska försvaras. Att det finns en plan för att hantera att tiotusentals människor söker asyl i Sverige eftersom det ju är ni, politikerna, som har skapat regelverket.

Kanske ser vi nu en pågående splittring inom borgerligheten. En nödvändig splittring mellan å ena sidan de som vill ha en borgerlighet som står upp för idealen frihet under ansvar och inte ser Sverige som världens socialtjänst och å den andra socialliberaler med miljöpartistiska sympatier för vilka det är överordnat allt annat att hamna på motsatt sida som SD.

Det är hög tid för alla liberaler och konservativa att välja vilken riktning på politiken vi vill ha.

Tidigare bloggat:
Liberala rop i ett svenskt mörker

Läs även:
Sanna Rayman, Csaba Bene Perlenberg, Dagens Arena: Hur mår högern?

Den naiva politikens offer

Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.

Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller. Även om vår syn blir sämre med åren får världen fler nyanser. Samtidigt får det egna livet fler komponenter. Giftermål, barnuppfostran, karriär och bostadslån betyder mer ansvar men också att de där politiska diskussionerna på sena nätter med mycket rödvin i tonåren har allt mindre bäring på verkligheten. Det vi vill nu är att skolan fungerar, att samhällsekonomin är stabil så att bolåneräntorna inte sticker iväg och att mamma och pappa får en bra äldrevård. När dessa delar fallerar, händer något. Då blir vi inte så toleranta längre.

I sin sista SvD-kolumn skriver Johan Norberg om skillnaden mellan politikers pessimism och entreprenörers optimism, och varför han föredrar de senare. I en kolumn som ger mig intrycket av att han nu önskar dra sig tillbaka till ett hov av människor som tycker likadant beklagar sig Norberg över att borgerliga opinionsbildare i Sverige har fastnat i en "fälla" av pessimism. Särskilt i migrationsdebatten.

Jag upplever att det snarare är Johan Norberg som har fastnat i en fälla av ideologiska skygglappar. Norberg skriver:

De vet att en liberaliserad arbetsmarknad med lägre ingångslöner skulle göra underverk för integration och ekonomi, men i stället för att kämpa med näbbar och klor för det avvisar de själva sådana förslag på förhand med att svenskarna ändå inte kommer acceptera det.

Idén med fri rörlighet och invandring är vacker. Men den är inte förenlig med en universell välfärdsmodell. Vi måste välja en. När dessa två idéer möts, vilket är vad som håller på att ske i Sverige nu när vi visserligen inte har fri invandring men när vissa nationaliteter får automatisk rätt att stanna permanent, är att systemet krackelerar.

Tanken att lägre ingångslöner och en friare arbetsmarknad skulle "göra underverk" för integrationen av personer utan utbildning och relevant arbetserfarenhet är... ja, naiv. För inte kan väl Norbergs tanke vara att den som kommer till Sverige men inte klarar en egen försörjning ska försörjas av andra? Inställningen påminner mig om när somliga, däribland artisten Behrang Miri, blir förbannade på att verkligheten (bilbränderna, handgranaterna, utanförskapet) i vissa delar av Sverige beskrivs som den faktiskt är.

Det tycks finnas en betydligt större tolerans för ett krackelerande välfärdssystem bland vissa liberaler i övre medelklassen än hos de flesta andra. Men saken är att Norbergs beskrivning är korrekt i ett avseende: vi vet att det inte finns ett stöd hos svenska folket att låta sjukvård, äldrevård och skola falla ihop av trycket utifrån. Vi vet också att väldigt få vill bo i de förorter där bilar eldas upp, där brottsligheten får fäste och där kvinnor utsätts för hedersförtryck. Allra minst de som prisar "öppenheten" som mest.

Även om jag som liberal är väldigt kritisk mot den svenska välfärdsmodellen, inser jag att en kollaps knappast kommer göra folk till libertarianer. Jag är för en ordnad övergång från välfärdsstat till en frivillighetsstat där människor får större frihet att styra sina egna liv och samtidigt ett betydligt större ansvar för sina egna kostnader. Denna förändring kommer inte gå över en natt eller ens en mandatperiod, och den kommer aldrig att ske om mattan rycks undan för barnfamiljer, äldre och unga i den fria rörlighetens och öppenhetens namn.

Delvis mot denna bakgrund störs jag oerhört av politiker som efter stora misslyckanden ursäktar sig med (utan att egentligen alls be om ursäkt) "vi har varit naiva". Personer som gör anspråk på att företräda befolkningen i väldigt viktiga frågor, som säger sig ha idéer för att styra samhällsutvecklingen i en för flertalet positiv riktning, ska inte vara naiva. De ska vara realistiska. Krassa. Och ansvarstagande.

Att vara optimistisk är ett positivt karaktärsdrag. Men optimism i sig löser inte svåra problem, i synnerhet inte om utgångspunkten är felaktig. De problem som en hög invandring av okvalificerad arbetskraft medför har underskattats grovt av folk till både höger och vänster. Följden har blivit att Sverigedemokraterna är på väg att bli ett parti jämnstort med Moderaterna och Socialdemokraterna.

Sverige behöver en kursändring. Vi måste få en politik som tar hänsyn till realiteter. Som sätter hjärna före hjärta. Först när samhällsutvecklingen vänder finns det skäl att vara optimistisk på riktigt.

Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti

Miljöpartiet har suttit i regeringsställning i ett halvår. Riksdagens mest oseriösa parti lyckades till sist nå ända in i regeringskansliet.

Där sitter nu den mest impopulära av alla partiledare, Åsa Romson, med en ministerpost. En annan som visserligen inte är lika under isen i förtroendemätningarna är den grötmyndige Gustav Fridolin, nu förärad med en egen flyglinje. Han fick den synnerligen tunga posten som utbildningsminister.

Svensk skola dras med enorma bekymmer. Fridolin har således en av regeringens allra viktigaste och svåraste uppgifter. Hans senaste bud är att problemet ska fixas på sex år - lite längre än de 100 dagar han aviserade tidigare. Den enda idé vi sett från honom hittills är "mer pengar".

En tredje MP-minister är Mehmet Kaplan. Han har ansvaret för bland annat bostadspolitiken, ett av de senaste decenniernas största politiska fiaskon. Men Kaplan har ingen aning om vad som måste göras för att komma tillrätta med bostadsbristen och kan inte förklara vart hundratusen asylsökande per år ska ta vägen. Modulbyggnader har föreslagits. När detta förslag sågades sönder och samman då det skulle innebära de dyraste hyreslägenheter som någonsin byggts i Sverige, slog Kaplan ifrån sig och skyllde på Folkpartiet. Det var ju de, hävdade han, som först kommit med förslaget. Själv sitter han bara och vänder på stenar.

Integrationsministerposten har avskaffats och migrationsministern är socialdemokrat. Men migrationspolitiken är ändå rakt igenom miljöpartistisk. MP har faktiskt dikterat politiken på detta område sedan migrationsöverenskommelsen med Alliansen. Det är svårbegripligt hur ett litet extremistiskt parti kan ges ett så stort inflytande i för landet avgörande frågor.

Miljöpartiet är farligt därför att det helt och hållet saknar verklighetsförankring. Partiets idéer är i bästa fall naiva, i värsta fall helt stolliga. Dess medlemmar tycks sakna förmåga att göra rationella och realistiska analyser. Det är som om de aldrig kommit vidare från de där filosofiska rödvinskvällarna i ungdomsförbundet.

Klimatalarmismen finns där latent. Priset betalas framför allt av boende i glesbygd. Det finns också en utpräglad moralism i allt från alkohol- och drogpolitiken till familjepolitiken. MP är ett parti som vill minska individens rätt att bestämma mer i sitt eget liv och stärka politikens stryptag över det.

Trots allt detta har MP rykte om sig att vara ett "snällt" parti. Ett parti som "bryr sig". Och visst bryr sig MP ibland. Men då handlar det nästan alltid om sådant som inte är Sveriges ansvar. Dit hör att sörja för tiggande utländska medborgares kost och logi och öppna både gräns och välfärdsförmåner för alla som vill kasta sitt pass och komma hit.

Att MP:s migrationspolitik har skapat en fullständigt ohållbar situation står klart. Men detta faktum verkar inte urholka väljarstödet. Om vi därtill lägger Åsa Romsons egna lilla miljöskandal, Gustav Fridolins resor med regeringsplanet mellan Bromma och Arlanda, Alice Bah Kuhnke Disneyfierade uppenbarelse som kulturminister och Mehmet Kaplans smärtsamt pinsamma framträdanden som bostadsminister blir listan på miljöpartistiska fiaskon efter bara ett halvår i regeringsställning ännu lite längre.

Men det tycks inte spela någon roll. I senaste Sifomätningen får Miljöpartiet faktiskt ett stärkt stöd. Partiets uppgång på 2,3 procent är den enda statistiskt säkerställda förändringen. Miljöpartiet är lite som sin partisymbol: ett ogräs som är väldigt svårt att bli av med.

Om Miljöpartiet visar sig lika immunt mot skandaler och fiaskon som Sverigedemokraterna, är vi riktigt illa ute.

Moderaterna ett parti utan riktning

Fredrik Reinfeldts segertal efter den historiska valsegern 2006 innehöll en intressant passage. Det var när han förklarade att partiets kärnväljare valt Moderaterna precis som vanligt, att vissa som inte röstade på M i valet före hade återvänt men att det även fanns en tredje grupp som låg bakom partiets starka resultat.

I det här valet har även de som aldrig tänk tanken att rösta på Moderaterna röstat på oss, och vi vill att alla ska känna sig hemma i våra nya moderater!

Ovanstående utdrag är talande för hur Moderaterna kom att utvecklas under Reinfeldts ledning. För att lyckas attrahera bredast möjliga väljargrupper, och vara lika attraktivt för såväl gammelmoderater som f.d. sosseväljare, skulle partiet komma att bli så brett att det helt tappade riktning. Den som röstade på Moderaterna både 2002 och 2010 röstade i praktiken på en partisymbol. Inte en idé. Inte en politik.

När Reinfeldt på valnatten 2014 såg vartåt det barkade med regeringsmakten, klev han helt enkelt upp på scenen och sade upp sig. Där och då. Strax efteråt lämnade även Anders Borg skutan. De båda, som fyllt Moderaterna med sina personligheter, lämnade ett vilset parti efter sig.

SVT:s dokumentär i två delar om Nya Moderaterna bjöd inte på något uppseendeväckande eller direkt nytt. Mycket material återvanns från den gamla dokumentärserien Ordförande Persson och varvades med nya intervjuer med några av Reinfeldts närmaste medarbetare och ett antal politiska tyckare på vänsterkanten. Och Mona Sahlin, förstås.

Det är intressant att betrakta hur vänstern motvilligt imponerades av Reinfeldt. Att han under sin tid som moderatledare och statsminister vann mycket sympati från vänsterhåll säger både en del om de politiska framgångarna och om själva innehållet i politiken. Reinfeldt var aldrig en typisk högerpolitiker. Han gjorde upp med Miljöpartiet i för Sverige väldigt viktiga frågor. Att låta MP få avgörande inflytande över migrationspolitiken var ett gigantiskt felsteg.

Regeringströtthet drabbar alla regeringar. Det var därför inget särskilt konstigt eller oväntat i Alliansens valförlust. Efter åtta år vid makten, varav de senaste fyra som en stram förvaltare av makten snarare än moder till nya politiska idéer, var det dags att lämna. Detta är det mest sunda tillståndet i en fungerande demokrati.

Problemet för Moderaterna var att det inte fanns någon tanke på "efter Reinfeldt". Därför blev hans sorti på valnatten så chockartad. Den store ledaren lämnade och bakom honom fanns - ingenting. Ingen idé. Ingen ideologisk karta. Inte ens någon svag styrfart i en bestämd riktning.

Detta tillstånd är resultatet av Reinfeldts medvetna ideologiska åderlåtning av Moderaterna. Det blev suspekt att tänka ideologiskt, att vara lite visionär. Reinfeldt varnade för visioner.

Partiet kommer under sin nya ledning få kämpa för att hitta en identitet igen. I dagsläget skjuts nämligen svaret på alla stora frågor på framtiden. Saken ska avgöras i en rad tillsatta arbetsgrupper.

Alliansens största bedrift kommer ur borgerligt perspektiv alltid vara jobbskatteavdraget. Men under samma tid som skatten på arbete sänktes, höjdes miljöskatterna, skatten på alkohol och tobak. FRA-lagen klubbades. Datalagringsdirektivet blev svensk lag (och ser nu ut att bli kvar, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat det direktiv som den svenska lagen bygger på). Och det svenska EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen.

Jag är glad att Reinfeldt är borta både som statsminister och moderatledare. Tyvärr har vi inte fått någon vettig ersättare på endera post. Det är den trista verkligheten för borgerliga väljare att förhålla sig till just nu.

Se även:
"Nya Moderaterna" del 1, del 2

Läs även:
HAX

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Feminismen en rörelse för självömkan

Det är synd om människorna, konstaterade Strindberg. Om vi ska tro kvinnliga bloggare, krönikörer, kulturpersonligheter och skribenter på obskyra sidor, stämmer inte detta längre. Nej, nu är det bara synd om kvinnorna.

Feminismen kallas för en kamp för kvinnlig frigörelse. Men allt jag hör är självömkan och bitterhet från bemedlade medelklasskvinnor som inbillar sig själva att de lever i armod i ett patriarkat.

Sanna Lundell (Aftonbladet) tillhör de där självömkande feministerna. Hanna Fahl (DN) en annan. Utöver dem finns en uppsjö av ilskna twittrare, bloggare och krönikörer som får näring ur ett pulserande manshat och en upplevd känsla av att vara diskriminerade och orättfärdigt undanskuffade. De projicerar dessa känslor på alla kvinnor som grupp och pekar ut män som kollektivt ansvariga.

Gemensamt för dem är att de - lyckligt uppvuxna i ett av världens mest jämställda länder, ett land där flickor lyckas bättre än pojkar i skolan, där män stannar hemma med barnen, där kvinnor lever längre och där kvinnor har en enorm fördel i vårdnadstvister - lik förbannat är bittra och självömkande.

Det är synd om dem, helt enkelt. Synd om dem för att någon på tunnelbanan tittade på deras rumpa. Synd om dem för att män sitter mer bredbent än kvinnor på bussen. Synd om dem för att "bara" 38 procent av de statliga chefspositionerna innehas av kvinnor. Och så vidare.

Paolo Roberto sa det i det numera rikskända jämställdhetsdiskussionen med Hanna Fahl: Män får bara skit. Och just så känns det. Det pågår något slags nationell tävling i att basha män som grupp. I synnerhet vita heterosexuella män. Vissa säger att de äcklas av dem. Andra att de helt enkelt hatar män. Alla män. Den som tillhör just denna grupp bör ha dåligt samvete för allt som andra (en minoritet) män gör, är kontentan.

Det är inte männen vi vill åt, det är strukturerna! säger någon. Om ni var så intresserade av jämställdhet mellan könen, skulle ni även se de situationer då män drar det kortaste strået, svarar jag.

Feministiskt initiativ är ett nästan parodiskt exempel på hur enögd den svenska feminismen har blivit. Partiet vill förbättra arbetsmiljön i traditionella kvinnoyrken men nämner inte med ett ord att nästan alla som dör på jobbet är män. Fi vill ha jämställd könsfördelning på alla maktpositioner i samhället och kritiserar partier som har för få kvinnliga kandidater - men anställer själva bara kvinnor. Och när såg du senast feminister uppmärksamma att unga pojkar halkar efter i skolan?

Jag tror egentligen att de flesta kvinnor i Sverige inte tycker synd om sig själva utan att de tvärtom är rätt nöjda med tillvaron. Självständiga kvinnor torde dessutom ha väldigt lite att hämta i en självdestruktiv sektmiljö som den feministiska. Manshatet och den där ständigt närvarande ilskan över allt från val av pronomen till ojämställda vägskyltar kan inte vara bra för hälsan i längden. Både kvinnor och män förtjänar bättre (nåja, kanske inte alla).

Nu har Sverige en feministisk regering. Vi kommer således under de kommande åren få höra betydligt mer om hur synd det är om kvinnorna och hur dåliga män är. Åsa Romson satte tonen redan i fjol när hon i Almedalen höll sitt alldeles egna talibantal.

Det kommer mera, var så säker. Ett tips är att försöka slå dövörat till i några år, för den egna fridens skull. Ett annat att mobilisera. Jag tror att gränsen börjar bli nådd för alltfler.

Socialliberalerna är det stora hotet

Att liberalkonservativa Alice Teodorescu utsetts till chef för fisliberala Göteborgs-Postens ledarredaktion har väckt starka reaktioner. Förment liberala Lisa Bjurwald skrev en direkt osmaklig krönika där hon kallade Teodorescu för "SD-omhuldad" och en person som ägnar sig åt "ungdomsförbundsretorik".

Nu tror jag inte att Alice Teodorescu tar den kritiken på så stort allvar. Att bli ifrågasatt som liberal av Lisa Bjurwald är lite som att få kritik för bristande intelligens av Veronica Palm. Då är det nog värre att bli kritiserad av sina blivande kollegor innan man ens tillträtt.

Jag har funderat en del över de där som kallar sig liberaler men inte är det. Socialliberalerna. Folkpartiet är förstås det typiskt socialliberala partiet, det vill säga: sossigt och konsekvent opålitligt. Här finns kvoteringsivrare och radikalfeminister (jovars, de finns i Centerpartiet också). Här hittar vi allsköns nymoralister som i varje enskild politisk fråga vill flytta makten från individen till staten - och tvinga dig att betala för det. Här finns kort sagt väldigt mycket som inte är liberalism men som ändå presenteras som det.

Gemensamt för socialliberalerna är fegheten. De vågar aldrig stå upp för någonting kontroversiellt utan hukar alltid under sina trygga floskler. Det har blivit särskilt tydlig i migrationsfrågan då socialliberaler inom borgerligheten plötsligt omhuldar ett slags hippiementalitet om "gratis till alla" och där eget ansvar kommit att betraktas som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Erik Ullenhag (FP) var under sin tid som integrationsminister den största floskelgeneratorn i modern tid. Karln borde få en pokal.

Men Ullenhag behöver inte känna sig ensam. Hela den socialliberala idén är att undvika konflikter, att stryka medhårs, sprida inövade floskler och gömma sig så fort det blåser lite snålt eller blir för ideologiskt.

Den enda gången socialliberalerna önskar strid är när de vill få på plats något som ger politikerna mer makt på medborgarnas bekostnad. Någon ny reglering (för vårt bästa). En ny skatt. Eller varför inte en helt ny lag. Det gläder socialliberalen som ingenting annat.

Socialliberaler är till skada eftersom de ingår i borgerligheten, vare sig vi vill eller inte. Där driver de politiken åt vänster och misstänkliggör och kletar etiketter på konservativa och riktiga liberaler. Det har gått helt åt skogen när ett parti som Folkpartiet av "liberala" ledarsidor omskrivs som det liberala partiet.

Jag börjar bli alltmer övertygad. Det stora hotet mot människors frihet kommer inte från övervintrade kommunister i Vänsterpartiet eller regleringsivriga sossar i det före detta statsbärande partiet. Dessa hot är nämligen uppenbara och lätta att mobilisera mot. Varje valrörelse visar detta.

Nej, det stora hotet kommer från femtekolonnarna inom borgerligheten. Socialliberalerna. De som kallar sig liberaler men i själva verket gör marxistiska maktanalyser. De som säger sig kämpa för individens frihet men vill öka politikens inflytande i våra liv. De som kallar sig borgerliga men går i takt med Gudrun Schyman.

Så hör upp, alla socialliberaler. Kalla er vad ni vill. Men ni är inte liberaler. Ni är inte ens placeboliberaler. Det vore därför ärligare om ni tog steget fullt ut och hoppade över till vänstern. Det är där ni hör hemma.

Läs även:
Fnordspotting, HAX