2009 - en summering

Eftersom jag ska resa bort om några timmar blir detta årets sista bloggpost. I stället för att sammanfatta ett helt decennium på kort tid när flyget väntar gör jag en snabb sammanfattning av året som gått. Det är alltid intressant att titta tillbaka och se vad man skrivit om under året. Minnet är kort.

I Sverige har 2009 har präglats av klimatalarmismen och den rödgröna oppositionens lite oväntade comeback. Det enda positiva under det klimatalarmistiska året som snart är slut är möjligen den havererade klimatmötet i Köpenhamn och att Climategate väckt frågor hos allt fler. I övrigt har det varit hysteri. Svensk TV pch press har visat sig från sin allra sämsta sida. Ingen granskning har förekommit, Climategate har i princip avfärdats som en tidningsanka och alarmismen fortsatt oförtrutet.

2009 skulle bli regeringens år. Reinfeldt skulle få internationell strålglans under ordförandeskapet och ta med den hem igen. Tvärtom har hans frånvaro inneburit att opinionen på hemmaplan svängt till oppositionens fördel efter en tid av borgerlig återhämtning. Nu pekar åter igen det mesta mot ett regeringsskifte nästa höst. Oppositionen har inte förtjänat detta övertag, regeringen har mestadels sig själv att skylla. Vilket geni var det exempelvis som kom på idén att genomföra en sjukförsäkringsreform knappt ett år före ett riksdagsval? Även om Socialdemokraterna och även LO tidigare visat stöd för de åtgärder regeringen nu vidtar, är det regeringen som får ta hela smällen. Och krishanteringen har inte direkt varit lysande. Sjukförsäkringsministern har lämnats ensam med hyenorna och debatten tillåtits att skena fullständigt - till oppositionens stora glädje. Detta kan mycket väl kosta regeringen valet.

Rätt är rätt och fel är fel - oavsett vem som begår handlingen. Utifrån den tesen skrev jag om När högern tystnar och fick genast reaktioner. Jag gladdes personligen åt att George W Bush äntligen lämnade Vita huset. Även om jag långt ifrån delar alla av Barack Obamas inrikespolitiska ställningstaganden, är han utrikespolitiskt betydligt vettigare (och mer realistisk) än Bush någonsin var. Bush gjorde kränkningar av mänskliga rättigheter i demokratins namn till en konstart. Hur demokratiskt sinnade människor kan försvara sådant beteende kommer jag aldrig att förstå.

Vi hade ett Europaparlamentsval i våras. Piratpartiet kom in med en plats som efter ratificerandet av Lissabonfördraget blev till två. Själv avstod jag från att rösta och klippte mitt röstkort itu. Jag vill helt enkelt inte legitimera EU längre. Unionen har vuxit till att bli något jag över huvud taget inte kan stödja. Det är en väldigt, väldigt dyr klubb för inbördes beundran, full av vänskapskorruption och regleringsfanatism. Jag vill att Sverige lämnar EU.

Sexköpsdebatten har fortsatt och faktiskt varit riktigt levande under 2009. Susanne Dodillets bok Är sex arbete? (se recension i Nyliberalen 2-2009) väckte föga förvånande ont blod hos Sveriges radikalfeminister och sexmoralister. Nästa år kommer vi högst troligt få se ett förslag till skärpt sexköpslag. Sexköpsdebatten måste således hållas levande.

Lagstiftarna har förstås inte legat på latsidan under 2009 heller. Under året gick IPRED1 igenom och FRA-lagen trädde i kraft (även om FRA inte sägs komma igång med verksamheten förrän efter nyår). Integritetsvännerna har trots idog kamp förlorat. Åtminstone detta slag. Men det kommer mera och det finns all anledning att fortsätta hålla garden uppe.

Under det gångna året såg vi också kvällspressen presentera en alternativ verklighet: "Fattigdomssverige". Aftonbladetjournalisten Jessica Ritzén levde en månad på försörjningsstöd och bloggade om sin miserabla situation i vilken hon inte längre kunde dricka latte och äta hämtmat flera gånger om dagen. Expressen hakade på och startade en fattigdomsserie i vilken människor runt om i Sverige fick komma till tals. Vi fick läsa om fembarnsmamman utan jobb (som Expressen gjorde till offer) och pojken som hävdade att han bara hade ett par byxor. Krönikörer spann vidare. I ett land där någon reell fattigdom inte existerar, måste den uppfinnas för att "kampen mot klyftorna" ska kunna föras vidare.

Internationellt har Kinas aktier stärks ytterligare. USA:s ekonomi är om möjligt ännu sämre än under Busheran, vilket stärker beroendet av Kina. Detta påverkar i sin tur USA:s hållning till mittens rike. Vad vågar de säga om de mänskliga rättigheterna?

2010 är det riksdagsval. Vinter-OS. Fotbolls-VM. Det händer kort sagt en hel del. Se till att vila upp er under mellandagarna så ses vi när det nya året grytt. Nu blir det ett litet blogguppehåll här på bloggen till den 6 januari då jag återvänder till Sverige från Kina.

Jag önskar alla läsare och (nästan) alla bloggkollegor ett gott nytt år!

Äventyr

Hemkommen igen från ett snöigt Norrland. Det visade sig vara en bra idé att resa på annandagen. Sex personer på bussen till Stockholm. Har aldrig varit med om maken. Vädret var inte fullt lika hjälpsamt. Men man får beundra yrkeschaufförer ibland. Tre minuters försening trots snöyra och halka. Hörde förresten att det var kaos i tågtrafiken igen...

I morgon bär det av ut på äventyr. Tillbaka till Kina. Men nu är det södra Kina och kuststaden Zhanjiang som hägrar. Denna gång är det i ett delikat ärende, jag ska nämligen träffa den tjej som jag har haft kontakt med sedan i våras. Jag är världsmästare på att planera, men det är först när det börjar dra ihop sig och alla planer blir verklighet som jag så smått börjar inse vad det är jag har gett mig in på. Detta känns lite som att kasta sig utför en klippa. Flygningen blir en liten prövning i sig med två mellanlandningar, en övernattning i Guangzhou och slutligen en kort inrikesresa dagen efter innan slutdestinationen slutligen nås. Det kan nog vara bra att få en dusch och en god natts sömn. Jag vet ännu inte hur jag ska ta mig tillbaka till Guangzhou för hemresan, men det lutar åt buss.


Första bytet sker på Schiphol i Amsterdam - ni vet flygplatsen varifrån ett plan med en attentatsman nyligen avgick. Jag är inte helsåld på idén med ytterligare skärpta säkerhetskontroller, det är illa nog som det är, men det sägs att det främst är resenärer till USA som drabbas. Andra bytet sker i Beijing.


I Kina är det fullt krig mot den nya influensan. Tempen tas och människor som misstänks vara sjuka riskerar isolering. Nu har jag visserligen vaccinerat mig, men i Stockholm tycker de inte att det är så viktigt att skriva ut vaccinationsbevis. Jag hoppas att jag kan se tillräckligt frisk och kry ut för att få fortsätta till...

...Guangzhou. En stad jag egentligen skulle vilja tillbringa en del tid i, men förutsatt att saker och ting går enligt planen blir jag kvar i Zhanjiang.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Maten är ofta dålig, det är svårt att sova ordentligt och alltid är det något barn som gråter eller någon fetlagd person som hamnar i sätet bredvid. Nu blir det totalt 19,5 timmars flygning. Vilket lär bli tålamodskrävande. iPod och böcker blir förhoppningsvis räddningen.

Nå, den som lever får se var det slutar. Det kan bli allt från en början på något väldigt bra till en kostsam men spännande erfarenhet. Vädret i södra Kina är i alla fall behagligare än i Sverige. Och maten godare. Så det kan inte bli så jäkla illa, trots allt.

Här och nu blir det en whisky för att lugna resfebern en aning...

Zhanjiang here I come.

Wetterstrand är mediernas kelgris

Maria Wetterstrand har alltid varit mer populär än sitt parti, men nu visar opinionsmätningar att hon är den näst populäraste partiledaren i Sverige, endast slagen av statsministern. Det kan tyckas märkligt att ett språkrör för ett parti som är motståndare till den ekonomiska modell som möjliggör att vi har kunnat handla alla julklappar till våra nära och kära skulle åtnjuta förtroende från varannan svensk väljare. Men det finns förklaringar.

Att svenska journalister är vänstervridna vet varenda kotte. Särskilt stor övervikt finns för Miljöpartiet. Nästan var fjärde journalist kallade sig miljöpartist 2006. Detta är alltså ett parti som i valet samma år fick 5,2 procent av rösterna. En hygglig överrepresentation. Det är ofrånkomligt att journalisters politiska åskådning påverkar hur nyheter vinklas och vilka nyheter det över huvud taget skrivs om. Wetterstrand har dessutom fördel av att vara ett kvinnligt språkrör på rätt sida "dösidan" (under 50) som leder Miljöpartiet tillsammans med Peter Eriksson, som mer påminner om Mattis i Ronja Rövardotter. Utseende spelar roll. Wetterstrand blir den "unga", käcka tjejen.

Miljöpartiet har inte utsatts för någon granskning. Det har blivit mediernas kelgris. SVT gick till storms mot att "stackars" Maria Wetterstrand inte fick komma in på klimatmötet i Köpenhamn. Frysande stod hon utanför och intervjuades av en empatisk SVT-reporter via länk. "Hon som är så ung och kunnig, varför fick hon inte delta?" var den underliggande frågan.

Givetvis har klimatalarmismen gjort sitt till för att ge Miljöpartiet mer uppmärksamhet. Men det är enskilda journalister på TV och i tidningar som är ansvariga för att Wetterstrand satts på en piedestal och granskningen av det tillväxtkritiska och fortsatt flummiga Miljöpartiet har saknats. Å andra sidan har tuffa motfrågor aldrig varit svenska journalisters starka sida, oavsett vilken politiker som intervjuas.

Framtidens Kina

Den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo har dömts till elva års fängelse för att ha "uppviglat till att undergräva statens makt". Brottsrubriceringen kan förefalla komisk, för både regimen och Liu är det däremot blodigt allvar.

Kina är ett på många sätt fantastiskt land med otroliga möjligheter. Kulturen är ömsom fascinerande, ömsom svårbegriplig (se denna illustrativa jämförelse mellan Kina och väst i allt från relationer till kösystem). Kina har genomfört den största fattigdomsminskningen i världshistorien och att landet är på väg att bli världens näst största ekonomi har knappast undgått någon. En fortsatt ekonomisk utveckling är helt nödvändig för att fattigdomen i Kina ska fortsätta minska, för att även landsbygden ska få del av kakan, för att livet ska bli bättre för fler.

Den kinesiska kommandoekonomin har tjänat den ekonomiska utvecklingen, och därmed i förlängningen det kinesiska folket, väl. Ledningen i Beijing har kunnat upprätthålla en hög tillväxt också under krisåren (även om det hävdas att tillväxtsiffrorna i själva verket är något friserade). Men hur länge kommer det hålla? Demokratin är slö och långsam, vilket bär med sig nackdelar i det korta perspektivet men fördelar i det långa. I kontrast bär det kinesiska systemet fördelar i ett kort perspektiv men riskerar att lägga hinder i landets utveckling på längre sikt. Ett system som inte tillåter spontanitet och fri idéutveckling är dömt att stagnera.

Jag tror inte på någon kollaps. Det vore heller inte alls önskvärt. Det vi kan hoppas på är att den kinesiska ledningen till slut inser att den enda vägen framåt om Kina vill tävla med USA i det långa perspektivet, är demokratiska reformer. Marknadsekonomin har gjort Kina till en tillväxtmässig duracellkanin. Friheten har ökat för befolkningen i stort. Men om landet ska bli en utvecklare och inte bara en tillverkare i framtiden, behöver landets stela, byråkratiska och hierarkiska företagsklimat utmanas. För detta krävs reformer och en del nytt tänkande.

De flesta kineser jag har pratat med kan beskrivas med ordet "opolitiska". De pratar inte politik, verkar inte bry sig (eller så har vi helt enkelt träffats i fel forum). Å ena sidan kan jag förstå dem. De eller deras föräldrar och farföräldrar har levt under miserabla förhållanden. De har uthärdat kulturrevolution, fattigdom och galenskap. Dagens Kina erbjuder dem möjligheter att arbeta och tjäna pengar. Få ett hyggligt liv. Gör man den historiska jämförelsen är det inte konstigt att de flesta håller tyst och försöker få ett så gott liv de kan under rådande omständigheter. Å andra sidan behöver Kina fler som Liu Xiaobo. Bara så kan Kina fortsätta att utvecklas.

Det blev jul i år också

Alla läsare tillönskas en skön och någorlunda hanterbar jul!

Jultraditioner

Jag är ingen älskare av julen. Tidigare brukade jag säga att julen var trevlig för den goda matens skull. Men jag vet inte. Nog för att kalkon är gott, men i ärlighetens namn skulle jag lika gärna kunna äta en oxfilépizza med bearnaisesås på julafton. Det är gott det också.

Nu är de flesta betydligt mer traditionsenliga än jag. Det ska pyntas, bakas och ätas skinka. Det ska vara julstress, glögg och framför allt Kalle Anka. I en artikel på Slate får vi en inblick i hur fanatisk Kalle Anka-traditionen är i Sverige om man ser den med utländska ögon. Jag begriper den inte själv. Redan som barn började jag undra varför vi skulle titta på samma program år efter år. Särskilt som det inte ens var bra. När argumenten inte bet gick jag och hjälpte mamma i köket i stället bara för att slippa eländet. Men klockan 15 på julafton kommer ungefär hälften av Sveriges befolkning att sitta och titta på ett 50 år gammalt TV-program som de har sett så många gånger att de förmodligen kan mima sig igenom det.

Jag är inte traditionsfientlig per se. Men precis som i alla andra fall blir jag skeptisk och frågande när folk gör saker i flock utan att tänka. Bara för att de alltid har gjort så.

Nej, det överlägset roligaste denna julledighet blir en resa till Kina. När jag tittar på termometern och ser att den står på minus 16 grader är det en liten lättnad att inse att det i södra Kina vid denna tid i stället är 16 plusgrader. Mycket bättre.

Jaha, nu har det börjat snöa igen...

Den globala uppvärmningen slår till i Sundsvall.

Klimatalarmistisk jul

Normalt brukar vi i dessa konsumtionsfriska juletider uppmanas till ett dåligt samvete för att vi köper så mycket prylar till varandra "som vi egentligen inte behöver". Nu ska vi må dåligt över att vi äter fel också. Välkommen till den klimatalarmistiska julen 2009.

SvD vill inte vara sämre än andra politiskt korrekta blaskor och ger oss således en liten guide i hur man äter "klimatsmart". Fåntrattar till både höger och vänster tillfrågas om råd och vi får veta: ät mindre kött, ät mycket sill, ät absolut inte ål.

Tänk på klimatet, hedra din fader, spotta inte snus på golvet, nys inte i gröten och - framför allt - stek inte bacon i bar överkropp. Ja, det är mycket att tänka på så här kring jul.

Den schymanska fasaden

Feministiskt initiativ har startat kampanjen "Feminister har bättre sex", något de tydligen tycker är något alldeles oerhört underhållande och radikalt. Det är förstås bara tramsigt. Men den svenska feminismens motsvarighet till storayatollan, Gudrun Schyman, menar allvar. Och för henne finns det som bekant inget som är så privat att det inte kan bli ett fall för politiska insatser.

Kampanjen handlar delvis om att försöka sudda ut den prydhetsstämpel som feminismen fått sedan argbiggor som Ebba Witt-Brattström upprörts över att kvinnor börjat ta efter mäns sexuella beteenden i stället för tvärtom. Witt-Brattström sade i programmet Halal-TV att "de unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Att det inte har blivit så utan att kvinnor tvärtom har blivit mer sexuellt självständiga, var inte tanken.

Schyman har kämpat med näbbar och klor för att den witt-brattströmska synen på sex inte ska förbli den allmängiltiga bilden av de svenska elitfeministerna. Det har väl gått sådär. Schyman är sålunda inte lika ärlig som Witt-Brattström utan försöker i stället framställa sig själv och sina medsystrar som några slags förespråkare av sexuell frihet. Det är en fasad.

"Det behövs en debatt som kan luckra upp mossiga normer och stereotypa bilder av vad som är 'rätt sex' och som kan bidra till att människor i stället på allvar frågar sig: 'Hur vill jag egentligen ha det i min relation?'"

Schyman ägnar sig som synes åt ett storslaget hyckleri. Hon vill mer än bara väcka debatt. Hon vill pusha radikalfeminismen medelst lagstiftning. Hon vill påtvinga både dig och mig sin personliga sexualmoral. Glöm inte att detta är kvinnan som inte bara vill ha kvar sexköpslagen utan också skärpa den. Vuxna människors sexliv ska regleras från en politisk församling. De ska tala om för oss hur vi ska ha jämställt sex.

Vi har sett det mången gång förr. Politiskt förtryck förklätt till en kamp för frihet. Den vänsterfeministiska fasaden håller sällan för närmare granskning. Det sipprar småningom fram att det aldrig är tanken att vi ska få bestämma över vår egen sexualitet på våra egna villkor, oavsett om vi är man eller kvinna. Det handlar inte bara om att "diskutera normer och värderingar" utan om att utifrån den feministiska maktanalysen sätta tydliga ramar för vad som anses OK.

Den knäppfeminism som Schyman representerar, vare sig vi kallar den radikalfeminism eller statsfeminism, har mycket lågt stöd bland vanliga svenskar. Men den är flitigt representerad på politisk beslutandenivå, på ledarredaktioner och kultursidor. Där ompaketeras radikala och ickefrihetliga budskap i rosaskimrande papper för att nå en bredare massa. Det sprids myter och kvasivetenskap för att tjäna Den Stora Saken. Det positiva är att radikalfeministerna i Fi har väldigt små möjligheter att nå riksdagen. Det negativa att deras idéer redan finns och sprids där, även inom borgerligheten.

Det är försåts gränslöst korkat att koppla samman en politisk ideologi med förmågan i sänghalmen. Kanske är detta ett tecken i tiden på vänsterfeminismens omognad och Gudrun Schymans desperata jakt efter tid i rampljuset.

Uppdatering: Niklas Hellgren tar en närmare titt på "studien" som Schyman hänvisar till som "bevis" för att feminister skulle ha bättre sex än vi andra.

Uppdatering 2: Jag noterar för övrigt att Twingly vägrar publicera inlägget hos Knuff, av någon anledning...

Politikerförakt

"Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet, Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning. Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt."

Sveriges nya EU-kommissionär, den fanatiska EU-kramaren och folkpartisten Cecilia Malmström, har som synes en alldeles egen syn på demokrati. Hon glömmer bort vad fransmännen och nederländarna tyckte om Lissabonfördraget. Och vad irländarna tyckte första gången de röstade - innan EU ansåg att de var tvungna att rösta en gång till för att resultatet skulle bli "rätt". Hon slår kort sagt knut på sig själv för att försvara förfarandet kring Lissabonfördraget (Reinfeldt kallade ogenerat processen "demokrati i arbete").

Malmström uppvisar ett oerhört förakt för grundläggande demokratiska värden och försvarar den växande EU-staten i vått och torrt. Helt okritiskt. Det är både tragiskt och upprörande att se. Men hon uppfyller därmed alla krav som ställs på en kommissionär: bristande demokratisyn, okritisk hållning till EUkratin och ett förakt för "vanligt folk", det vill säga 500 miljoner européer.

Och så undrar politiker vart politikerföraktet kommer ifrån. Se er i spegeln.

via HAX och Magasinet Neo

Respekt till Maud Olofsson

Det som sker i opinionen just nu är egentligen väldigt orättvist (men så är det ju ofta). Inte att Moderaterna går bakåt. Detta opinionsmässiga bakslag har de gjort sig förtjänta av ända sedan Fredrik Reinfeldt tog över som partiledare 2003. Jag tänker snarare på Centern.

Centerpartiet svek i FRA-frågan. Men det är det enda partiet där integritetsdebatten upplevs som livlig och där aktiva centerpartister vågar säga vad de tycker. Medan moderater och folkpartister håller käften för att undvika att beskyllas för att skjuta "ett skott inifrån", diskuteras det flitigt inom centerrörelsen. Centerpartiet har länge varit det enda partiet som velat ta strid mot Las. Maud Olofsson är den enda partiledare som öppet pratat om vikten av ett värderingsskifte i Sverige. Maktskiftet i sig är inte nog, det krävs en långsiktig borgerlig förändring för att vrida de grundläggande värderingarna högerut (läs gärna intervjun med nyliberala CUF-aren Hanna Wagenius i nyaste numret av Nyliberalen).

Saabkrisen är det färskaste exemplet på Maud Olofssons styrka som minister. Både Olofsson och statssekreteraren Jöran Hägglund har uppträtt korrekt och opopulistiskt under hela resan, säkerligen medvetna om vilken svekdebatt de riskerade om Saabaffären inte gick igenom (hur nu den slutar). Maud Olofsson vill inte upprepa misstaget med mångmiljardrullningen till de svenska varven. Varje skattebetalare borde jubla.

Staten föredrar att satsa på teknikutveckling i stället för att leka respirator åt ett förlustskapande bilföretag. För detta ska regeringen, och inte minst Maud Olofsson, ha respekt.

Grönbruna alarmister bet i gräset

Det är snökaos i USA. Och i Skåne. I Västernorrland, där jag för närvarande befinner mig för lite julfrosseri i några dagar, snöar det som bara den. I går var det 23 minusgrader. Förrådsdörren gick inte att få upp och bilen var inte överförtjust över att behöva kämpa i kylan.

Så det är lite svårt att ta snacket om stigande temperaturer i världen och gröna vintrar på något större allvar just nu. Att frågan om att kontrollera planetens klimat över huvud taget diskuteras i officiella sammanhang är ett enda stort skämt. Nog för att människan alltid tagit sig själv på för stort allvar, men detta måste vara något slags rekord.

Det är mycket glädjande att det så kallade klimatmötet i Köpenhamn inte nådde någon omfattande och juridiskt bindande överenskommelse. Det betyder att de allra värsta åtgärderna, skadliga för både frihet, demokrati och ekonomi, i värsta fall skjuts på framtiden och i bästa fall aldrig blir verklighet. Hoppet om ett visst förnuft i klimatfrågan lever således. Låt inte hysteriska och grönbruna klimatalarmister sätta dagordningen för världens folk!

Läs gärna den klockrena krönikan i Norrbottens-Kuriren på just klimattemat.

"Denna dröm om världspolitiken som ett enkelt problem med en enda möjlig lösning, där allt annat snällt får stå åt sidan, må låta vacker för de mest rätlinjigt enkelspåriga bland naturvetare och politiker. För oss mindre tvärsäkra osar resonemangen betydligt värre än koldioxiden. Kompromisslöshet, totala politiska anspråk, demokratiförakt och prat om den enda möjliga lösningen; vi har hört det förut och det låter mer brunt än grönt i mina borgerliga öron."

När man är sådär väldigt tüschk...

Ska man nu nödvändigtvis vara tysk/österrikare, ja då ska man ha ett namn som svänger.

Eller vad sägs om Per Mertesacker (tysk fotbollsspelare)? Bastian Schweinsteiger (dito)?

De är chanslösa mot backhopparen Gregor Schlierenzauer! Bräck den.

Friad efter 35 år i fängelse

En livstidsdömd fånge har friats efter 35 år i fängelse i Florida för en påstådd kidnappning av och våldtäkt på en nioårig pojke. James Bain frigavs tack vare nya DNA-tester. Fallet har drivits av The Innocence Project.

Bain var utpekad av vittnen. Det finns mängder av sådana fall där vittnen med stor säkerhet pekat ut påstådda gärningsmän, även efter personen i fråga friats med hjälp av DNA-bevis. En kvinna pekade ut samma gärningsman som skulle ha våldtagit henne både före och efter att mannen friats. Efteråt erkände hon att det enda hon egentligen var säker på, var att mannen varit svart.

I Florida har en oskyldigt fängslad person rätt till 50 000 dollar för varje år i fängelse. Vilket väl är lite sympatiskt på något sätt. Men miljoner dollar kan aldrig ersätta 35 år i fängelse, särskilt inte i de omänskliga amerikanska institutionerna.

Sådana här exempel är ytterst pinsamma för det amerikanska rättsväsendet. Och det är ett synnerligen starkt argument mot dödsstraffet - förutom det rent mänskliga.

Vittnesmål är alltid problematiska. Extra illa är det förstås när falska erkännanden leder till fällande domar utan ytterligare stödbevisning. Det finns en utbredd okunskap i domstolar, även i svenska, om att ingen skulle kunna erkänna ett grovt brott om de inte är skyldiga till det. I Sverige har Sture Bergwall suttit två decennier på Säter för brott han högst sannolikt aldrig har begått. Ordet skandal är inte tillräckligt. Men upprördheten bland allmänheten uteblir i sådana här fall och riktas i stället alltid mot fall där dömda personer inte får tillräckligt långa straff eller där personer som anses skyldiga frikänns i brist på bevis. Det vittnar om en fullständig oförståelse för rättsstatens viktigaste principer.

Läs också: När oskyldiga erkänner

Populism

Miljöpartiet gillar inte motorvägar och kritiserar följdriktigt regeringen för satsningen på den helt nödvändiga Förbifart Stockholm. Miljöpartisterna Karin Svensson Smith och Stefan Edman frågade sig nyligen vad som ger oss rätten att använda pengar till "mer asfalt och betong när resurserna inom vård, skola och omsorg tryter?"

Samtidigt kritiserar språkröret Peter Eriksson regeringen för att inte ha pumpat in miljarder skattekronor i förlustmaskinen Saab. Frågan är vad som ger Eriksson rätten att använda pengar till att stötta ett förlusttyngt amerikanskägt företag när resurserna inom vård, skola och omsorg tryter?

Det är förstås bara frågan om populism i sin allra renaste form. Du är en pinsam gestalt, Peter Eriksson. Pinsam.

Skogens konung tillika populist.

Förändring inte alls negativt

Det var mycket snack om att regeringen skulle kasta skattemiljarder över Saab för att "rädda jobben" som det så fint kallades. När nu företaget läggs ned på grund av bristande lönsamhet och obefintligt intresse från andra biltillverkare uppstår frågan: vad ska hända med alla anställda?

"Allt kommer att gå åt skogen", suckas och stönas det nu. Det är ju en fin inställning till förändring. Jag har aldrig förstått vad som har gjort Saab-anställda så jäkla speciella att just deras jobb måste räddas av staten. När andra företag går omkull är det ingen som förväntar sig att skattebetalarna ska ställa upp. Konkurser är en naturlig och sund del av marknadsekonomin och även Saab måste faktiskt följa dess spelregler.

Regementsnedläggningarna på många orter i Sverige möttes med samma negativa reaktioner. He bli' slute' för bygd'n! sades det i Östersund. I dag är det knappast många som saknar det gamla regementet. I dess lokaler har nya företag flyttat in och människor har fått jobb igen. Så kommer det att bli i Trollhättan också. Om nu någon vill något med sina liv.

Logiskt

GM lägger ned Saab. Det är det mest väntade och logiska beslutet sedan snurren kring Saab började.

Koenigsegg var aldrig en seriös intressent och när detta väl stod klart återstod i praktiken inga andra utvägar. Att lilla Spyker Cars kvarstod som enda intressent säger det mesta om hur hopplöst läget var. Sagan Saab är således all och det med all rätt. Ett företag som har förlorat 27 miljarder kronor under 2000-talet har inget existensberättigande.

Räkna med att oppositionen kommer att använda Saabs nedläggning för att kritisera regeringen för "passivitet" och hålla den ansvarig för att ha sänkt "svensk bilindustri". Saab har emellertid inte varit svenskägt på väldigt, väldigt länge. Det har varit ett privat företag som ägts av utländska företag och råkat ha en fabrik kvar i Sverige. Regeringen har således agerat helt rätt när den hållit hårt i skattebetalarnas pengar. Förhoppningsvis inser majoriteten av svenskarna detta.

Rättvisa!

Sture Bergwall, aka. Thomas Quick, har fått resning. Resningen gäller mordet på den israeliske turisten Yenon Levi som Quick erkänt men där det helt saknas stödbevisning. Varken vittnen eller någon teknisk bevisning knyter honom till brottsplatsen eller offret. Om det går vägen denna gång, kan det mycket väl vara första brickan i ett dominospel. Quick har nämligen fällts endast på sina erkännanden.

Låt oss hoppas att vi får se verklig rättvisa denna gång. Både för Quick själv, för mordoffren och för deras anhöriga. För om nu Quick är oskyldig, vilket det mesta pekar på, betyder det samtidigt att ett antal mördare har fått gå fria när hårdnackade åklagare, karriärsugna terapeuter och professorer och menlösa advokater lagt sina granskande ögon i rockfickan och bara tutat och kört. Rättsskandalen är således ett övergrepp på så många plan och en gigantisk varningsflagg för förhållandena i det svenska rättsväsendet.

Förhoppningsvis är detta början på en lång process där fall efter fall tas om alternativt helt enkelt avskrivs. Ett stor tanke ska riktas till journalisten Hannes Råstam som i ett flertal dokumentärer har uppmärksammat något som mycket väl kan vara den värsta rättsskandalen i modern svensk historia. Hatten av för ditt arbete, Hannes!

Tidigare bloggposter om Thomas Quick och andra rättsskandaler:

Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

En lättnadens dag

Det blir inget stort klimatavtal i Köpenhamn. Det är glädjande nyheter för alla med en mer sansad syn på den påstådda globala uppvärmningen (som verkligen inte känns i Stockholm just nu, kan jag intyga). Mest känner jag lättnad. Lättnad över att den påstådda konsensusen om den globala uppvärmningen inte visat sig hålla. Lättnad över att något avtal som är skadligt för både mänsklig frihet, ekonomi och sunt förnuft inte lär skrivas under.

Nu kommer vi att få se oroade miner från högprofilerade politiker och pekade fingrar mot Afrika och Kina (som säkerligen kommer att mötas med uppsträckta fingrar).

Saker och ting är, kort och gott, som de brukar. Klimatalarmismen kommer att fortsätta som vanligt, räkna med det, men så länge det inte fattas beslut om konkreta omfattande politiska åtgärder, kan vi stå ut.

Liberala Partiet, enda ickealarmistiska partiet?

Liberala Partiet anser att Köpenhamnsmötet borde ha ställts in efter att IPCC:s trovärdighet allvarligt skadats till följd av Climategate.

Partiet vill också att "IPCC fråntas sitt uppdrag att skapa vetenskaplig konsensus kring klimatförändringarna. Politiskt måste man komma överens, men vetenskap frodas inte i ett påtvingat konsensusklimat."

Se där, ännu ett argument att lägga sin röst på ett äkta liberalt parti nästa höst.

Ett folk, ett rike...

Att vänstern flyttar fram sina positioner tack vare klimatalarmismen har vi sett länge. Gamla förslag som Tobinskatten dyker upp igen, den "nyliberala världsordningen" (som ingen nyliberal sett röken av) ska brytas. Gröna argument för röd politik.

Men det är inte bara traditionella vänsterförslag som presenteras när världen ska räddas, även mer extrema idéer får nu näring när "klimathotet" ska mötas och människan sättas i bojor.

Ekonomen Diane Francis har sneglat på Kinas ettbarnspolitik, som hon anser är ett föredöme. Jorden är överbefolkad (sic) och den enda vägen framåt är att begränsa barnafödandet och med lite gammal hederlig social ingenjörskonst strypa den mänskliga friheten, tycker hon. Staten ska ha kontrollen. Hon presenterar en vision om radikalt krympande världsbefolkning (delvis med argumentet att elefanterna ska få överleva).

Vi hör ofta från alarmistiskt håll att läget är så akut att vi inte har tid att debattera vad vi ska göra åt det. Just do it! Tusentals miljarder ska alltså kastas på en hypotes, helst utan diskussion. Beslut som kommer att påverka hela jordens befolkning ska fattas utan att kritiska röster får höras. Så bråttom är det. Gamle SVT-meteorologen Pär Holmgren har framfört just denna ståndpunkt - med en reaktionär twist. Om bara allmänna val avskaffades skulle vi inte kunna käbbla.

"Ekologi har blivit det nya bruna", konstaterar Mattias Svensson träffsäkert i Expressen. Det är avskyvärt att många människor värderar mänsklig frihet och mänskligt liv så lågt. Och det finns något närmast religiöst över de allra värsta klimatalarmisterna. De uppvisar en obehaglig oresonlighet, särskilt om man betänker konsekvenserna av den föreslagna politiken.

Ovanstående är ett ganska rysligt exempel på hur viljan att reglera och kontrollera lätt spiller över i beundran för diktaturers förmåga till kontroll. Det finns säkerligen många politiker, även i det demokratiska Sverige, som ser med viss fascination på bland annat Kinas förmåga att kontrollera Internet. En politikers uppgift har alltid varit att uppnå någon sorts kontroll och just Internet har varit en hål tvål från första början.

Klimatalarmismen öppnar upp enorma möjligheter till kontroll, precis som "kriget mot terrorismen" har gjort. Motkrafter behövs.

"Watch ye therefore, for ye know not when the master of the house cometh"...

Leva som man lär

"Det är ingen ovanlig syn att miljökämparna kommer i bilar som knappt kan rulla."

Klimatdemonstranter från Sverige försöker ta sig till Köpenhamn i en över 40 år gammal Scaniabuss men stoppas eftersom bussen inte klarar miljökraven. Lite roligt är det allt.

Jag drar mig till minnes miljöpartisten i Jämtland som inte hade någon bil av miljöskäl (vilket inte är särskilt begåvat i ett stort och glest befolkat län) och i stället åkte taxi till alla möten. På skattebetalarnas bekostnad, förstås. Det är alltid lätt att ställa krav när någon annan betalar.

Vänstervåldet

Det vänsterextrema våldet uppmärksammas inte på samma sätt som det nazistiska våldet i Sverige. Ändå ser vi det vid i stort sett varje större demonstration. Anar vi månne ett mönster här...?

I år blev nazistiska Salemmarschen en lugn tillställning. Anledning: extremvänstern uteblev och åkte till Köpenhamn för att bråka där i stället. Det är inte särskilt smickrande att dessa grupper får nazisterna att se städade ut.

Det finns en benägenhet att både trivialisera och bortförklara våldet. Polisen ges vanligtvis skulden för att ha "provocerat" fram våldet (som om poliser skulle vara intresserade av att utsätta sig själva eller andra för fara genom att provocera hundratals eller tusentals demonstranter till våldsanvändning) och det verkar inte bekomma seriösa demonstranter att även deras namn dras i smutsen när det blir bråk och skadegörelse till följd av stora gemensamma demonstrationer.

Skillnaden mot borgerliga demonstranter är glasklar. Borgerliga demonstranter bråkar inte och förstör inte. De demonstrerar och skyndar sig sedan iväg till jobbet/plugget. När vi gick Walk for Capitalism under några år dök det alltid upp vänstermotdemonstranter. I Linköping blev det vissa handgripligheter när fyrverkerier kastades in mot oss. I dessa människors ögon handlar det tydligen inte om att lika rättigheter för alla utan om att ta sig rätten till dessa rättigheter - även på andras bekostnad.

De är svin, kort och gott.

Äntligen ett nytt nummer av Nyliberalen

Efter ändlösa förseningar och strul är äntligen ett nytt nummer av Nyliberalen ute. Jag är den förste att beklaga att det har dröjt så lång tid! Alla prenumeranter kommer emellertid att få de nummer de har betalat för. Under 2010 förväntas vi vara tillbaka i normal utgivningstakt, vilket är 4 nummer per år.

I Nyliberalen 2-2009 kan du bland annat läsa om följande:

Liberala ungdomsförbundets Adam Cwejman förklarar varför den borgerliga regeringen har stora problem med att vinna de unga väljarnas hjärtan. I tider när paketering av budskapet betyder mer än någonsin kanske regeringen behöver titta lite på Miljöpartiets Maria Wetterstrand.

Docent Peter Bistoletti har tagit en titt på den rapport som sammanfattar läget i Portugal på det narkotikapolitiska området efter åtta år med avkriminaliserat innehav och bruk. Vad har hänt och vad kan vi lära oss av portugiserna?

Efter att ha följt och kritiskt granskat EU-frågor i många år trodde sig Henrik Alexandersson ha sett och hört det mesta. EU ser illa nog ut från utsidan – men på insidan är det etter värre.

Sverigedemokraterna gjorde ett starkt EU-val i våras. Kanske sitter partiet i Sveriges riksdag efter valet 2010. Axel Kronholm funderar över hur främlingsfientliga partier egentligen bör bemötas.

I finanskrisens kölvatten har det höjts allt fler krav på ytterligare regleringar av bank- och finanssektorn. Krav har ställts på att skärpa insynsreglerna ytterligare. Patrick Krassén diskuterar bristerna i dessa utgångspunkter.

Johan Hjelmstrand besöker gränsen mellan Nord- och Sydkorea, njuter av det rymliga hotellet, får en alternativ historielektion och guidar oss genom huvudstaden i världens mest slutna stat vars ledare är ett lik.

Dessutom har Hans Engnell träffat den nyliberala härjedalingen Hanna Wagenius och diskuterat integritet, feminism, riksdagskandidatur och lite knark.

Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!

Det går även att köpa lösnummer om du inte vill teckna dig för 4 nummer på en gång. Sätt in 49 kronor+20 kronor i frakt på samma PlusGirokonto och glöm inte namn och adress!

Ett misslyckande vore önskvärt

Afrika vill ha mer pengar. Mycket mer. Ett 50-tal afrikanska stater uppges kräva att den rika världen ska avsätta fem procent av BNP för att bekämpa klimathotet i Afrika. Märk väl att stolta Sverige avsätter en procent av BNP i bistånd varje år. Det är alltså hiskeliga summor vi pratar om.

De afrikanska länderna uppges dessutom kräva 400 miljarder dollar här och nu för att bekämpa torka och orkaner i sin del av världen. Fint. Kan inte vi i Sverige få åtminstone en tiondel av de pengarna för att (hur det nu ska gå till) bekämpa kyla, is och mörker i vår del av världen?

Även Kina, som redan är en betydande handelspartner för många länder i Afrika, sätter hårt mot och hårt. Premiärminister Wen Jiabao uppges ha lovat att han inte tänker skriva under ett avtal som inte innehåller omfattande ekonomiskt stöd till Afrika. Det är inte osannolikt att Indien kommer att framföra liknande krav för att flytta över den ekonomiska bördan till i-världen.

Dessa pengar kan de (förhoppningsvis) glömma. Om vi har tur, kommer Kinas och de afrikanska ländernas påtryckningar resultera i platt fall för Köpenhamnsmötet när det gäller åtgärder mot "klimathotet", alternativt resultera i en kompromiss som inte är fullt lika skadlig. Ett misslyckande i Köpenhamn vore den bästa utgången för både plånbok och själ. Då kanske vi kan koncentrera oss på verkliga problem i Afrika som vi enkelt kan lösa, såsom bristen på rent vatten.

Dessa så kallade journalister

DN förnekar sig inte. "Vetenskapsreportern" Karin Bojs har tidigare avfärdat Climategate som ett fåtal konspirationsteoretikers fantasier. Nu, som den goda granskande journalist hon är, ger hon Climategate ett helt uppslag. Eller snarare: ett helt uppslag åt att återigen förkasta allt som osanning.

Bojs låter en klimatalarmist svara på frågan om hur Climategate ska tolkas. Det är väl lite som att be en agnostiker recensera Bibeln. Självklart får hon precis de svar hon vill ha och med vetenskaplig råg i ryggen därtill, ty Anders Moberg är docent i meteorologi vid Stockholms universitet minsann.

Ingen bör väl bli förvånad. Svenska journalister har sedan länge avsagt sig sitt granskande uppdrag för att i stället fungera som budbärare åt politiker och lobbyorganisationer. Eftersom det råder "konsensus" kring klimathotet, behöver journalisterna inte granska, bara lyssna till vad politiker och lobbygrupper säger och sedan rapportera det rakt av. Det finns alltså inget att granska enligt detta sätt att se på saken.

En journalist som var aktiv under Hitlereran i Tyskland berättade att han inte alls kände sig kontrollerad under den tyska censuren. Han upplevde att han kunde skriva i stort sett vad han ville. Först långt efteråt, när regimen var död och begraven och han tog en titt på sina texter med nya ögon, insåg han hur oerhört inskränkt och likriktad han varit i sitt journalistiska värv. Jag misstänker att många svenska journalister kommer att drabbas av ett liknande uppvaknade i framtiden när de läser sina egna artiklar från denna alarmistiska tidsålder.

Å andra sidan finns ju möjligheten att journalisterna helt enkelt bara är för lata för att orka granska. Jag vet inte vilket som är värst.

Alliansen får vad den förtjänar

Torsdagens SCB-mätning visade på en betryggande ledning för det rödgröna blocket. Sifo bekräftar nu oppositionens övertag. Alliansen släpar efter lika mycket som de gjorde när diskussionen om a-kassan var som ivrigast för något år sedan. Och värre tider väntar.

Göran Persson red på vågen efter tiden som EU:s ordförande och den nationella samlingen efter 11 septemberattackerna. Säkerligen hade Fredrik Reinfeldt hoppats på något liknande under sin tid som unionens ansikte utåt. Ordförandeskapet verkar emellertid inte ha intresserat väljarna nämnvärt, det är nämligen Moderaterna som tappar i opinionen trots att förtroendet för statsministern är fortsatt högt. Och det ser inte ljusare ut runt hörnet heller. Regeringen kommer tvingas ta en stentuff debatt om sjukförsäkringarna, Saab kommer att säljas av styckevis vilket betyder att fabriken i Trollhättan läggs ned med allt vad det innebär i form av en av oppositionen påeldad svekdebatt. Arbetslösheten kommer inte att minska. Och till råga på allt missade Sverige fotbolls-VM. Allt detta påverkar den allmänna stämningen i landet till det sämre.

Viss skadeglädje kan jag känna. Regeringen har gjort vissa bra saker - sänkt inkomstskatterna för människor med vanliga inkomster, avskaffat både apoteksmonopolet och kårobligatoriet samt börjat ställa krav i svensk biståndspolitik. Men allt detta bleknar eftersom regeringen samtidigt kissat på integritet och rättssäkerhet genom att införa både FRA- och IPRED-lagar samt förflyttat det politiska spektrat vänsterut genom att slå vakt om fortsatt moralistisk lagstiftning och vägra reformera arbetsrätten. Alliansen är helt enkelt inget rimligt val för en liberal väljare längre och en stor majoritet av landets ungdomar håller för näsan så fort regeringen kommer på tal.

Framför allt har Alliansen tappat framtidsvisionen. Jag vet inte vad regeringen vill, förutom att sitta kvar vid makten. Att på en knapp mandatperiod tappa framtidsvisionen och sätta makten som främsta mål, är minst sagt bedrövligt. Det är både arrogant och amatörmässigt och det kan mycket väl bli regeringens fall. Reinfeldt har inte satt dagordningen på länge nu och har mindre än nio månader på sig att övertyga svenska folket om att Alliansen är ett bättre alternativ än de rödgröna.

Ett vänsterprojekt

Att klimatalarmismen är ett vänsterprojekt har varit tydligt länge. Kommunismen blev ingen succé. Uttalade socialistiska experiment möts inte av någon entusiasm hos vanligt folk i dag. Men tänk om man kunde genomföra sådana experiment för miljöns skull...!

Det är precis vad som håller på att hända i klimatalarmismens spår. Nu har till och med Tobinskatten återuppväckts också. Den konservative ordföranden för EU-kommissionen, José Manuel Barroso, tycker att det är "sunt förnuft att sektorn som skapade sådana problem för medborgarna också bidrar till att stödja klimatet" (stödja klimatet...?). Således: eftersom finanssektorn allena (sic) låg bakom finanskrisen, bör det införas en skatt på finansiella transaktioner som ska gå till klimatets alldeles egna 90-konto. Förklara logiken den som kan.

Att vänsterpolitiker alltid har gillat att reglera och styra människors vardag och bekämpa företagande är ingen nyhet. Att högerpolitiker entusiastiskt hänger på är desto mer upprörande. Medan högerpolitiker naivt tror att det handlar om att "rädda världen" och lägga alla politiska åsiktsskillnader åt sidan, flyttar vänstern fram positionerna steg för steg och driver igenom röda hjärtefrågor med gröna argument.

Om det fortsätter i samma takt lär det inte dröja länge innan någon föreslår att det nog är säkrast att vi bygger en mur också för klimatets skull...

En regering på fallrepet

Valet 2006 var unikt. Det blev en borgerlig valseger under en högkonjunktur. Alliansen fick ett utmärkt tillfälle att inte bara bryta den socialdemokratiska makthegemonin utan också på allvar förändra Sverige. Nu ser det emellertid ut som om det påbörjade förändringsarbetet kan komma att få ett abrupt slut redan 2010.

Inte länge efter Alliansens valseger svängde opinionen till den rödgröna oppositionens fördel. Första striden handlade om a-kassan. De borgerliga ville öka egenfinansieringen i den arbetslöshetsförsäkring som nästan uteslutande betalas av staten. Facksverige, med en rasande Wanja Lundby-Wedin i spetsen, protesterade högljutt. Regeringen fick rekordlåga siffror i opinionen. Som mest visade mätningarna på ett gap mellan blocken på runt 15 procent. Men diskussionen dog ut, kanske i takt med att vanliga löntagare insåg att regeringens jobbskatteavdrag faktiskt gjorde att de gick plus med råge jämfört med Socialdemokraternas högskatte- och bidragspolitik.

När det rödgröna regeringsalternativet började utkristalliseras svängde väljarkåren åter i regeringens favör. Nu tycks det ha börjat svänga tillbaka igen. Oppositionen har en tydlig ledning i SCB:s respekterade mätning. Regeringen har kommit på den strålande idén att börja tjafsa med en miljard sjukskrivna svenskar med nio månader kvar till valet. Det är nödvändigt att börja rota i detta på grund av den förtidspensioneringsiver som drabbade Sverige under Göran Persson då över 140 personer om dagen skickades i förtidspension, många väldigt unga. Nu ska arbetsförmågan bedömas och avgöra hur mycket varje enskild person ska anses kunna arbeta. Men partistrategiskt är det inte så överdrivet klokt.

När människor passiviseras i sjukskrivning eller förtidspension, är det inte konstigt om steget tillbaka till ett arbetsliv (även om det är på deltid) känns väldigt långt. Människor tappar tron på den egna förmågan och känner både stress och oro för framtiden. Sådana känslor är inte nog för att avstyra en i allt väsentligt nödvändig reform, men det är dessa som kommer att dominera i media. Socialdemokraterna kommer att gnugga händerna inför valrörelsen och regeringen riskerar att hamna i en hopplös försvarsposition.

Jag har skrivit tidigare att jag inte skulle gråta en skvätt om Reinfeldt kastades ut av väljarna nästa år. Egentligen förtjänar han inte bättre. Men en valförlust för Alliansen är meningslös ur ett liberalt perspektiv om inte Moderaterna samtidigt gör ett dåligt val. Ett fortsatt starkt moderatparti under Reinfeldts ledning kommer inte att betyda någon ökad opposition mot honom och därmed inte leda till att partiet börjar hitta sina historiska rötter igen. Vi får bara fyra års ideologisk ökenvandring och sannolikt fortsatta positionsförflyttningar vänsterut.

Partisekreterare Schlingmann efterlyser ökad tydlighet från Moderaterna. Jag tycker att partiet har varit föredömligt tydligt. Tydligt med att dess ambition är att bli ett maktparti likt SAP och att all ideologi kan kastas överbord för att nå dit. Det är budskapet Reinfeldt har sänt sedan han tog över som partiledare 2003. Så länge Reinfeldt fortsätter styra partiet, kommer det inte att ändras.

Tanken på Mona Sahlin som statsminister är förstås outhärdlig. Men varken ditt eller mitt liv kommer att förändras särskilt mycket oavsett vem av dem som innehar statsministerposten efter nästa val. I grunden står Sahlin och Reinfeldt för samma politik, en politik som går ut på att människors liv ska regleras och i hög grad styras av staten. Skillnaderna räknas i procentsatser i beskattning och a-kassa.

Oavsett valutgång kommer den liberale väljaren således kunna känna både skadeglädje och viss politisk apati efter valnatten 2010. Det kan vi slå fast redan nu.

Svenska skattemiljarder kastas bort

Vi vet att klimatalarmismen kommer att kosta. Riktigt mycket. Vi pratar om tusentals miljarder kronor under några år. Det är hiskeliga summor som skulle kunna göra enorm nytta om de investerades i rent vatten, malariabekämpning, information och forskning om HIV/aids eller något annat viktigt. Nu kastas de i stället i sjön på politisk korrekthet.

Sverige bidrar såklart också, svenska skattebetalare slipper ingalunda undan denna spenderingsfest. Statsministern säger att vi ska bidra med 8 miljarder med början nästa år. En fjärdedels försvarsbudget rakt upp i mumindalen. Och det är nog bara början.

Grattis, kära skattebetalare.

Därför är jag klimatskeptiker

Jag har fått en del frågor om vem jag är att yttra mig i klimatfrågan. Jag är varken naturvetare eller ens särskilt intresserad av vare sig klimatforskning eller naturvetenskap i allmänhet. Däremot har jag svår allergi mot all sorts alarmism och mänskligt flockbeteende - särskilt när det riskerar att leda till logiska felslut och inskränkningar av mänsklig frihet.

Vanliga människor uttalar sig i TV och säger att "läget är väldigt allvarligt". Journalister håller nickande i mikrofonen. Ingen kritisk motfråga. En lämplig fråga för en journalist skulle exempelvis kunna vara: "Hur vet du det?".

Climategate har briserat. Den kommer inte att sätta stopp för dumma och kostsamma förslag på Köpenhamnsmötet. Den kommer inte att få klimatalarmisterna att sänka garden eller att bli mindre hysteriska. Men kanske kan Climategate få enskilda medborgare världen över att börja tänka lite själva. Att börja ifrågasätta.

Att klimatforskare har förstört rådata borde vara en stor varningsflagg vad seriositeten beträffar. Forskning ska kunna reproduceras, det är en helt grundläggande princip. I princip vem som helst ska kunna göra om samma undersökning för att testa reliabiliteten i tidigare forskning. Det är så vi lär oss nya saker, när nya människor ser på samma händelser/fakta/företeelser med nya fräscha ögon. Om de rådata som använts för att legitimera hockeyklubbshypotesen har förstörts kan det bara betyda en sak: rädsla för insyn.

Det kan mycket väl vara så, att utsläpp av växthusgaser bidrar till att göra klimatet på jorden varmare. Men det vi i dag ser är att frågan har gått från att handla om mänsklig klimatpåverkan tillsammans med andra faktorer till endast mänsklig påverkan. Alla andra faktorer som påverkar klimatet, som något stort och ljust känt som solen, nämns inte längre. Det är som om endast människan påverkar hur klimatet ser ut och det är förstås fullständigt galet. Det fanns nämligen ett klimat på jorden även innan människan fanns. Det förändrades då också. Hur går det då att veta hur stor den eventuella mänskliga påverkan är och vad minskade utsläpp kommer att få för konsekvenser? Det handlar om hypoteser och gissningar snarare än fakta.

Ingen vet, alla tycker. Och världens politiska ledare samlas för att bestämma vilken medeltemperatur jorden ska ha framöver, en fråga som avhandlas som handlade den om skattesatser eller en ny väldigt dyr fritidsgård.

Det vi ser är en gyllene triangel av forskare, media och politiker. Forskarna ser karriärmöjligheter genom att beträda den politiskt korrekta vägen. Media ser upplagor och tittarsiffror skjuta i höjden när oron sprids bland allmänheten. Politiker behöver känna ett existensberättigande och ser i klimatalarmismen en gyllene chans att få "rädda världen" och samtidigt slippa ta ansvar för de enorma satsningar som detta kräver eftersom satsningarna sker på väldigt lång sikt. Under tiden kan de kamma hem enkla poäng och samtidigt stärka den politiska makten.

Resultatet blir världens största pengabål. Det har sällan varit mer uppenbart att politiker inte har någon som helst skam i kroppen.

En motsvarighet till klimatalarmistiskt flockbeteende?

Vet hut!

Det är ingen nyhet att några av de värsta företrädarna ur avgrundsvänstern skriver på landets kultursidor. DN Kultur bjuder på en hel radda. I dag är det Maria Schottenius som gör sitt bästa för att framstå som en person som helt saknar sinne för proportioner. Hon jämför Ceaucescus diktatur med företags varsel av anställda under lågkonjunkturen.

Att förfölja, spärra in och avrätta oliktänkande, inskränka mänskliga fri- och rättigheter och svälta barn till döds är alltså samma ondska som att ge någon sparken p.g.a. arbetsbrist. Det är så tanklöst och vidrigt att det egentligen saknas ord.

"Även om diktaturen har störtats i Rumänien finns samma mönster kvar i andra politiska system. Människor i en diktatur är beredda till hur ondsinta och elaka handlingar som helst, har det visat sig.

Men inte bara där. I en ekonomisk kristid som nu plötsligt drabbat västvärlden finns det en liknande hårdhet som i gamla öststatsdiktaturerna.

Människor ska bort från läckande företag, de ska ut ur trygghetssystem och lämnas åt sitt öde. Den processen är sällan mänsklig och vacker. Och precis som bland hemliga polisen i Rumänien finns det personer som mer än gärna tar på sig uppgiften att trakassera andra människor, att förödmjuka och förtala dem."

Begåvade skribenten Johan Ingerö uttrycker det bättre än vad jag kan för närvarande med muntliga och skriftliga tentor i kinesiska hängande över mig.

Ett historiskt pengabål

Ibland önskar jag att det gick att stänga in sig i en kupa så att omvärlden inte nådde fram. Det skulle åtminstone göra att man slapp allt prat om klimatet just nu (och kungliga bröllop nästa år).

Klimatalarmismen har varit på tapeten i gammelmedia i flera år. Och det har bara blivit värre. Alla tidningar skriver spaltmeter om eländet, både statliga och reklamfinansierade TV-kanaler öser ur sig klimatalarmistiska inslag. Det är som en global seans. Och seansledaren heter IPCC.

Senast i går fick vi i Rapport följa en "klimatsmart" familj som varken åt kött eller reste med flygplan, vilket gjorde att de inte kunde hänga på sina vänner när dessa åkte till London. Och någon Thailandsresa blev det förstås inte heller. Underförstått: vilka föredömen! Huruvida de fes efter maten framgick inte.

Vi fick också följa några hungerstrejkande klimataktivister och i Agenda senare i grannkanalen var det bland annat klimattoppmötet som var på tapeten. I studion satt klimatalarmisten och miljöministern Andreas Carlgren, den klimatalarmistiske gamle SVT-meteorologen Pär Holmgren, det ännu mer klimatalarmistiska språkröret Peter Eriksson och sist men inte minst Martina Krüger från själva klimatalarmismens livmoder, Greenpeace. Dessa fyra var även inbjudna för att tala om - Climategate (som SVT såhär sent omsider känt sig tvingat att ta upp). Det är för tusan som att bjuda in fyra nazister för att diskutera judendomen. Tror ni att någon av dem inte avfärdade Climategate som trams?

I Agendastudion konstaterades för övrigt att det kanske inte räcker med tvågradersmålet. Jordens medeltemperatur kanske måste hållas nere ytterligare, politiker kan således tvingas gå ned till 1,6 grader! Ursäkta, men driver de med oss...?

Allt väntas eskalera i en stor klimatorgasm för alla alarmister nu när det stora klimattoppmötet briserar i Köpenhamn. Toppolitiker i 1 200 limousiner och ett okänt antal privatflygplan anländer för att rädda världen. Tänk att få känna sig så viktig! Länge leve skattebetalarnas pengar!

År 2050, som är en viktig hållpunkt för klimatmålen, kommer ingen i dag styrande politiker att vara aktiv. Många kommer att vara döda och begravda, skrockande i sina kistor. Det är sålunda helt riskfritt att lova vad som helst under klimatmötet. Ingen kommer att kunna hålla politiker ansvariga. Historiens dom över detta monumentala slöseri med pengar kommer dock att bli hård. Under tiden får du och jag betala kalaset.

Burn, money, burn...

Alarmism á la DN

Enligt den klimatalarmistiska ideologin är det mänsklig påverkan som leder till ett förändrat klimat på jorden. Därför är fler människor en risk. Människor blir en belastning. Dessa tankar ger upphov till en icke-humanism i bästa fall, i värsta fall till fatala politiska beslut i syfte att minska världens befolkning.

Ett tydligt bevis för den negativa världsbild som klimatalarmismen innebär står DN för genom att publicera en god och glad webbfråga så här på andra advent:

"Vad tror du kommer att utplåna mänskligheten?"

Kommentarer är väl överflödiga. Men vi kan konstatera att "korkade webbfrågor" eller "Dagens Nyheter" tyvärr inte finns med som svarsalternativ. Min röst skulle annars gå till DN Kultur.

Trams!

"Vad ger oss rätten att använda pengar till mer asfalt och betong när resurserna inom vård, skola och omsorg tryter?"

Miljöpartisterna Karin Svensson Smith och Stefan Edman är missnöjda med satsningen på Förbifart Stockholm och i sin besvikelse skriver de en debattartikel på dagisnivå.

Vård-skola-omsorg-argumentet blir tydligen aldrig omodernt. Moderaterna använder det som bekant också när det passar. Allt kan ställas mot utgiftsposten vård-skola-omsorg och krympa i betydelse. Ty inget är väl viktigare? Inte ens trottoarerna vi går på och vägarna vi pendlar till jobbet på? Givetvis är det även i detta fall ett skenargument som används, vi behöver både fungerande skolor och bra vägar. Genom att blanda in klimatalarmism i smeten blir det ännu mer patetiskt.

1) Förbifart Stockholm behövs för att minska bilismen inne i Stockholms stad. Projektet har diskuterats i decennier därför att det har behövts i decennier.

2) Att bygga vägar betyder inte nödvändigtvis att man ökar utsläppen på sikt - tanken är väl inte att vi ska köra våra bilar på bensin eller diesel i framtiden? Eller saknar miljöpartisterna en miljövänlig framtidsvision vad drivmedel beträffar?

Bilen kommer ni inte att bli av med, oavsett vilka drivmedel vi kör dem på, Miljöpartiet. Och klimatalarmismen blir inte trovärdigare när den används som skäl för att stoppa nödvändiga infrastrukturprojekt som Miljöpartiet skulle vara emot oavsett vilken temperatur IPCC tycker att vi ska ha på jorden.

Äntligen

Och nu till sporten...

Philadelphia Flyers inledde säsongen hyggligt och skapade en svit på fem raka segrar och sju segrar på åtta matcher under första halvan av november. Mot slutet av november började det emellertid knaka i fogarna på allvar. Efter en seger på de sju senaste matcherna, åtta raka perioder utan ett enda mål och ett kollapsat power play-spel (som varit ligans bästa), fick Flyers general manager nog och gav Stevens sparken. Det satt långt inne.

John Stevens tog över Philadelphia Flyers 2006 efter att laget endast vunnit en av de sju första matcherna. Ken Hitchcock fick foten och Stevens, som spelat i Flyers själv och vunnit Calder Cup (AHL-versionen av Stanley Cup) med farmarlaget Philadelphia Phantoms både som spelare och coach, tog nu över som head coach. Laget var i spillror och under Stevens slutade Philadelphia allra sist i ligan med 59 poäng på 82 matcher. Vilket var ett minst sagt trist klubbrekord.

Året efter gjorde Flyers dock en rekordvändning, knep 95 poäng och gick hela vägen till semifinal där ett skadedrabbat Philadelphia föll mot Pittsburgh. Men resan dit var skakig. Under februari led laget av 10 raka förluster och tack var den rekordjämna ligan lyckades man till slut säkra slutspel i en av de allra sista grundseriematcherna.

Förra året skulle laget gå längre. Det blev tvärtom. Efter att en svag aprilmånad haltade Flyers in i slutspelet och föll mot de blivande mästarna Pittsburgh Penguins med 2-4 i matcher. I den sjätte matchen tappade Flyers en 3-0-ledning och föll med 3-5. På hemmaplan. Stevens har varit de små gesternas man. Aldrig högljudd. Sällan upprörd. Han har beskyllts för att sakna passion för spelet och att inte hålla sina spelare ansvariga för deras misstag (i synnerhet de yngre som mer eller mindre vuxit upp med honom i AHL). Misstag har ursäktats.

Klubbens general manager Paul Holmgren är god vän med John Stevens. Vilket har märkts. Det är osannolikt att en tränare som plockats utifrån kunnat överleva två förlustsviter á 10 matcher, slutspelsfiaskot i våras och ständiga brister i förmågan att få laget att spela consistent hockey. Stevens har under de senaste tre åren pratat om the 60 minute thing, alltså förmågan att spela bra under tre perioder. Samma problem har dykt upp i år igen när Flyers i match efter match gjort en bra tredjeperiod efter 40 minuter skithockey. Stevens misstag har ursäktats med att han är ung, behöver lära sig och har framtiden för sig. De förklaringarna höll i drygt tre år.

Nu tar Peter Laviolette över. Han ledde Carolina Hurricanes till Stanley Cup-triumfen 2006 och har således bevisat sin kompetens. Några garantier för framgång finns givetvis inte, men att en förändring var nödvändig insåg till sist även Holmgren. Förväntningarna är alltid på topp i Philadelphia. John Stevens var aldrig nära att leva upp till dem.

Fick äntligen gå.

Maken till fräckhet

tipstack: Oscar

Al Gore stannar hemma

Al Gore har tidigare vägrat att debattera med Bjørn Lomborg, ja, han har vägrat att över huvud taget vistas i samma lokal som den danske klimatskeptikern. Han vägrade även att komma till Sverige om pressen blev inbjuden till presskonferensen i anslutning till det planerade föredraget. Man kan tycka att en agitator skulle vara glad åt att ha media på plats, men icke...

Nu när Climategate briserat har Gore ingen lust att dyka upp på klimatmötet i Köpenhamn heller.

Inga kritiska frågor, tack!

Karln måste ha väldigt dåligt självförtroende.

via The Climate Scam.

Därför röstar jag inte på Alliansen nästa år

Det är ingen tvekan om att FRA-frågan har rört upp väldigt stark känslor hos många borgerliga väljare. I dag kopplas kablarna in, i dag träder den kritiserade lagen i kraft. Borgerligheten har svikit.

FRA-lagen kommer inte att påverka ditt eller mitt vardagsliv märkbart. I alla fall inte så här till en början. Vi kommer fortsätta att gå till jobbet eller plugget, fortsätta blogga, maila, ringa, tycka och tänka. Men vi känner alla till begreppet ändamålsglidning och FRA är inte förskonat från denna företeelse. Det är därför lagstiftning av den här typen är farlig. Det är därför vi alltid måste diskutera vad lagar kan leda till i framtiden, vilka dörrar de öppnar och stänger. Det görs alldeles för sällan och de som gör det pekas ut som knäppskallar som tror att Sverige ska bli en fascistisk enpartistat under nästa mandatperiod. Så kan kritik enkelt avfärdas som okunnighet och överdrifter, precis som i klimatdebatten.

De borgerliga har svikit i en vital fråga: personlig integritet. Men det handlar inte bara om FRA. Problemen är större än så. Den svenska borgerligheten har ingen frihetsvision längre. Moderaterna har på rekordkort tid förvandlats från starkt oppositionsparti till ett arrogant maktparti där principer är satta ur spel och liberal idéutveckling har ersatts av en opinionskänslig vindflöjelpolitik. Partiet försvarar starka fackförbund och en sönderreglerad arbetsmarknad, skattesänkningar görs endast utifrån vad som är ekonomiskt relevant för staten och inte principiellt rätt för skattebetalande medborgare. Därtill är Moderaterna i dag lika moralistiska som någonsin Socialdemokraterna.

Därför kommer Alliansen inte att få min röst i nästa val. Den som röstar på Alliansen ska vara förbaskat medveten om vad det är för politik den där valsedeln legitimerar. Även om alternativet är urdåligt står min övertygelse fast: En regering ska väljas om på sina egna meriter, inte för att oppositionen råkar vara ännu sämre.