Sovande kineser

Alla som har varit i Kina har sett dem: sovande kineser. På bussar, i tunnelbanan, på bänkar, gräsmattor, ja även direkt på marken. Ibland med en tidning under. Kineser är experter på att sova, helt enkelt, och oväsen runt omkring dem tycks inte störa det minsta.

Någon tycker uppenbarligen detta är så underhållande att det är värt en egen sajt: Sleeping Chinese. Kolla in den, kanske får du själv inspiration till någon lovande sovställning att använda nästa gång ditt flygplan är försenat eller när dejten inte dyker upp i tid.

"Mamma gick just in i en handväskaffär, vi hinner nog sova lite!"

Därför att vi har informationsfrihet, pundhuvud!

"Varför tillåts Google och andra sökmotorer att länka alla former av pornografi, från grov hårdporr med sadism till barnpornografi?" undrar psykologen Christer Olsson i Aftonbladet.

Uppfattningen att våldsamma filmer och spel, och inte minst våldsam pornografi, ökar våldsamheten i samhället, dyker upp titt som tätt. Och det är alltid samma moralistiska underton: förbjud, censurera, tänk på barnen, hjälp, ahh! Precis som så många före honom bygger Christer Olsson sin argumentation på sin egen inskränkta privatmoral och struntar fullständigt i grundläggande värden som yttrande- och informationsfrihet.

Herr Olsson lägger ansvaret på Google eftersom det går att söka på såväl barnpornografi som våldspornografi med hjälp av Googles söktjänst. Samtidigt hävdar han att våldspornografiska skildringar "utlöser i sjuka hjärnor en lust att förverkliga det de ser och tar del av". Det är intressant att se en psykolog använda ett lekmannabegrepp som "sjuka hjärnor" när han diskuterar människor med avvikande sexuella fantasier. Det uppvisar inte direkt en bild av professionalism att uttrycka sig på det sättet.

Dessutom försöker Christer Olsson medvetet (eller av ren okunskap?) blanda ihop korten. Han konstaterar först att "de mest besökta sidorna på internet är porrsajter" och fortsätter sedan med att hävda "det är fortfarande inte förbjudet att vistas på dessa sidor. Det är förbjudet att ladda ner många av dem." (vi får anta att han menar ladda ned bilder och filmer, inte själva sajten...). Här förleds läsaren att tro att det är de mest besökta porrsajterna på nätet som är så grova och kontroversiella att de är olagliga att ladda ned material från. Vilket inte är sant. Utan att ha siffror på det vågar jag hävda att det är mainstreamporrsajterna som är störst, inte de (få) barnpornografiska sajter som fortfarande finns kvar och vars innehåll är olagligt att inneha (sådant material sprids av naturliga skäl mest via P2P i dag).

När den påstådda kausaliteten mellan våldsfilmer och riktigt våld i samhället diskuteras brukar jag för skojs skull citera den kliniska psykologen Tony Hill i den brittiska kriminalserien Mord i sinnet (Wire in the Blood): "Och vilken film tittade Jack Uppskäraren på?" I debatten är det som om våldtäkter och misshandel inte har förekommit innan TV:n och datorspelen såg dagens ljus.

Det har forskats en hel del på ämnet, men mig veterligen finns det ytterst lite stöd för att våldsamma eller våldspornografiska filmer skulle väcka någon outsläcklig önskan hos tittaren att själv upprepa vad han eller hon sett. Tvärtom finns det indikationer på att sådant material minskar våldet i samhället eftersom tittaren i fråga får utlopp för känslorna genom att se och leva sig in i filmerna i stället för att gå som en stängd ventil redo att explodera ute på stan.

S/M handlar om njutning, fantasier och rollspel. Sadism och psykopati i verkliga livet handlar om empatistörningar, inte om att någon våldsam film visats i TV. Det bryr sig Christer Olsson inte om utan låter sina egna känslor av äckel inför pornografin styra ställningstagande och argumenation. Därmed gör han bort sig. En psykolog borde faktiskt veta bättre.

Har någon skjutit Thomas Bodström?

Nähä, det var inte det rubriken syftade på...

Ett svin av många.

Den "utsatte" studenten

Sakine Madon går åter igen till attack mot oss studenter, som hon anser är bortskämda. Det värsta är att hon till viss del har rätt.

Expressens fattigdomsserie (enligt kvällspressens helt egna definition) och Aftonbladets förfärliga fattigblogg... Det har blivit på modet att lyfta fram "det nya fattig-Sverige". Studenternas situation brukar ofta lyftas fram som ännu ett exempel på en grupp som har det riktigt knapert i samhället. Och visst är det ekonomiskt tufft att leva på studiemedel, inget snack om saken. Men är studenter därmed en utsatt grupp i samhället?

"Det är alltså, enligt retoriken, oerhört synd om dem som har kommit in på högre utbildning (grattis ni som har det!), som lever i ett land där utbildningen är avgiftsfri och som dessutom får 7 820 kronor per månad i studiemedel. Förlåt, men i vilken värld lever man om man tror att det är utsatthet?"

Först bör vi konstatera att av de 7 820 kronorna som CSN varje månad betalar ut (ungefär 2 000 kronor mindre i maj och december, lika mycket mer i januari och augusti) är över 5 000 kronor lån. Bidragsdelen är ungefär en tredjedel. Därefter bör vi göra klart att detta kan vara allt från en hygglig försörjning till ett liv på korv och makaroner, oftast helt beroende på hyran. Jag har upplevt båda.

Jag har bloggat tidigare om att det finns bortskämda studenter som anser att de bör ha råd att äta ute, dricka latte varje dag, handla dyra kläder, gå på krogen varje helg och ändå ha pengar över. Jag förstår att detta kan väcka anstöt hos vissa, särskilt hos ensamstående föräldrar som har svårt att få ihop pengar till nya vinterskor till barnen eller hos människor som av olika anledningar lever på försörjningsstöd eller sjukersättning. Att kalla fullt friska studenter för en utsatt grupp är trams. Jag gissar dessutom att studentlivet är betydligt mer stimulerande än att leva på försörjningsstöd. Att ha en lägre ekonomisk standard under studentåren hör till.

Som student ser jag båda ytterligheterna: å ena sidan de som lyckas leva på studiemedel och till och med spara pengar och å andra sidan de som köper lunch var och varannan dag, dricker latte och slösar på krogen. Var student får göra sitt val, men kom inte och klaga på ekonomin om alla pengar försvann på Stureplan förra helgen. Det är fanimej pinsamt.

Själv har jag alltid varit ekonomiskt disciplinerad, vilket underlättar när marginalerna är väldigt knappa. Jag tittar ut något jag vill ha och sparar sedan till det. Jag vardagsslösar aldrig. Eftersom resor är min stora passion, är det alltid en resa som finns i blickfånget och som jag sparar till. Denna sommar var det Thailand, i vinter är det (förhoppningsvis) Kina igen. Tricket är att dra in på nöjen i vardagen, laga mat i stället för att äta ute, ligga på och låna kursböcker i stället för att köpa (samordna i klassen så långt det är möjligt) och inse att man faktiskt inte kan göra allt man vill göra just nu.

På grund av heltidspraktik+halvtidsstudier kommer jag inte att ha tid att jobba under hösten (om nu ingen är villig att betala mig för att skriva, förstås), vilket gör att alla pengar får tas från studiemedlet och bostadsbidraget och inte från någon lön. Men det ska nog gå. Det blir inga klädinköp och väldigt lite latte och öl framöver helt enkelt. Men vet du? Man överlever det också.

(M)akten framför allt

Socialdemokraterna har historiskt slagit sig väldigt mycket på bröstet. De byggde Sverige och Sverige är världens bästa land. Från borgerligt håll har det låtit tvärtom: Sverige är dåligt, dåligt, dåligt. Därför att det är socialdemokratiskt.

Därmed går det att ge Fredrik Reinfeldt rätt när han säger att Sverige förmodligen aldrig varit så bra som Tage Erlander hävdade men heller aldrig så dåligt som den svenska borgerligheten velat påskina. Sverige har, förmodligen, alltid varit lite så där lagom bra. Men nu är det plötsligt annat ljud i skällan från borgerligt, eller åtminstone moderat, håll. Sverige är, *trumvirvel*, ett föregångsland!

Moderatledarens paroll på partistämman får mig att tänka på Fredrik Häréns föreläsning (och uppläxning av politiker och andra företrädare) på Kunskapens dag 2007. Där togs exempel efter exempel på att västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet inte alls är föregångsländer. Asien är inte bara på väg ikapp utan har faktiskt redan gått om på vissa håll. Härén gjorde en liten grej av hur vi pratar om oss själva och andra. Vi är den utvecklade världen (developed world), Kina och Indien är den utvecklande världen (developing world). Har vi alltså slutat att utvecklas? Fredrik Härén menade i sin, medvetet provokativa, föreläsning att vi har slutat att drömma om en bättre framtid. Vi har redan byggt folkhemmet, nu ska det bara putsas på och, framför allt, skyddas från oinbjudna gäster.

Om Moderaterna vill bli det statsbärande partiet räcker det inte med att påstå att Sverige är ett föregångsland och hävda att vi har all rätt att vara stolta svenskar. Detta sänder snarast motsatta signaler, nämligen att vi inte behöver utvecklas längre. Är man ett föregångsland är det ju övriga världen som ska lära av oss, inte vi av dem. Detta är en hållning som har dominerat tankevärlden inom svensk politik i decennier och den är livsfarlig. Den inbjuder inte till idédebatt, den stimulerar inte drömmar om en bättre framtid. Den kommer inte att leda till ett friare och bättre samhälle. Under Reinfeldts ledning är Moderaterna på väg att ge upp drömmen om ett bättre samhälle, en bättre och friare framtid.

På ett ideologiskt plan finns det tusen skäl att bli livrädd för den ideologiska analfabeten Reinfeldts pragmatism. Hans ledarskap riskerar att svepa iväg minsta spår av idédebatt inom borgerlighetens största parti. Det är lätt att se vad han försöker göra, det har varit tydligt ända sedan valsegern 2006: Moderaterna ska bli 2000-talets SAP. Det statsbärande partiet som struntar i ideologi utan sätter makten allra främst. Socialdemokraterna har all anledning att vara oroliga, särskilt med historiens svagaste S-ledare vid rodret. Dessvärre har landets alla liberalt sinnade väljare minst lika mycket att frukta från den utveckling vi just nu ser inom Moderaterna. Faktum är att det enda som skulle kunna sätta stopp för Reinfeldts våldtäkt på partiet, är ett moderat valfiasko. Ett sådant skulle emellertid samtidigt betyda att vi under minst fyra år får kommunister i den svenska regeringen. Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Jag kan förstå den som nästa år kommer att rösta borgerligt bara för att alternativet är sämre. Men ska inte en regering väljas på sina egna meriter och inte på motståndarnas uselhet? Betänk att även inom Moderaterna finns det radikalfeminister. Även inom Moderaterna sjungs klimatalarmismens lov för högan sky med ökade miljöskatter på vanligt folk som följd. Också inom Alliansen finns förbudsmentalitet inom allt från alkohol till sex och narkotika. Även inom Alliansen finns gott om företrädare som älskar att reglera våra liv och som vill att vi ska leva efter just deras moral. Och när det gäller integritetsfrågor på nätet, är Alliansen rent av ett sämre alternativ än den rödgröna oppositionen.

Det krävs alltså ett synnerligen rymligt samvete hos den liberal som tänkt sig att rösta på något av allianspartierna 2010.

Leve hemmaporren!

Jag köper aldrig kvällstidningarna längre och läser dem ytterst sällan på nätet. Dessutom var jag bortrest när Expressens ledare om "folkets porr" skrevs vilket gjorde att jag faktiskt inte upptäckte den förrän nu. Den innehåller emellertid några intressanta vinklar och gillas tydligen inte av alla.

En poäng i ledaren är att den kommersiella porren hamnat i en kris sedan vanliga människor med vanliga kroppar gör vanlig hemmaporr och lägger ut på nätet. Detta kan sägas vara ytterligare ett led i människors fokusering på att nå ut, att synas och höras. Med eller utan kläder. Och visst kan det vara lite kittlande att lägga ut bilder på sig själv, möjligen ansiktet undantaget, och få kommentarer (läs: bekräftelse) från andra på hur man beter sig i sänghalmen.

"Rakade pungar och silikonbröst är inte länge normen för den hetaste porren. För det filmade sovrums-sexet spelar inte celluliter, hängtuttar eller ölmagar någon större roll. Den överstajlade plastiga porrnormen har ersatts med mer verklighetstrogna fantasier."

Detta påstående förenklar porren betänkligt eftersom det endast avser den mainstreamporr som visats i åratal på TV 1000 och spritts i skitblaskor som Cats och allt vad de heter. Porren är betydligt bredare än så, vilket inte minst har blivit tydligt sedan nätet vuxit till porrens främsta arena (köper någon en porrtidning längre?). Den hårdföre muskulöse mannen med enorm penis som betvingar ett storbröstat blont våp är bara en ytterst begränsad del av vad porr är och representerar. Det är porrens På spåret-underhållning enligt mall 1A. Det betyder inte att det inte finns betydligt mer avancerad och nischad underhållning för den som önskar sådan.

Det är därför inte sant att porr med nödvändighet innebär rakade pungar och silikonbröst, tvärtom är porren betydligt mer förlåtande och experimentell än vad den gängse normen på valfri svensk nattklubb eller dansinrättning är. Inom porren kan du vara fet, ful, hårig, rakad, liten, stor, svensk, asiat, gammal eller ung - det spelar ingen roll. Det finns alltid någon som tänder på dig ändå och vips har du din egen kategori på någon porrportal. Porr handlar i första hand om fantasier och i fantasins värld kan vi göra saker vi aldrig skulle göra i verkligheten.

Samtidigt som den kommersiella porren anses befinnas i kris, är amatörporrens popularitet ett tecken på att porren aldrig någonsin kommer att försvinna (om nu någon trodde det). Det är sålunda ett slag i ansiktet på alla vänsterfeminister och kristdemokratiska prussiluskor som hoppats att feministisk/kristen "upplysning" om förtrycket i porren skulle leda till dess undergång. När vanligt folk med vanliga kroppar själva suger av, slickar och fistar varandra och idkar sodomi - frivilligt! - och dessutom delar med sig av dessa lekar till resten av världen, försvinner kvinnoförtrycksargumentet rakt ned i det förbudsfeministiska och intolerantkristna avloppet.

Och så sitter det vissa tyckare och påstår - i strid med alla rimliga sexologers råd - att porren skadar sexlivet...

Det finns något för alla smaker där ute.

Ett skott inifrån

Det är inte bara partilösa liberala bloggare som är kritiska mot Moderaternas politik för ungdomar. Inför partikongressen i Västerås sågar MUF-ordföranden Niklas Wykman sitt moderpartis politik och hävdar att en skärpning krävs om inte partiet ska fortsätta att locka endast elva procent av väljarna under 30 år.

Nu är Moderaterna så pass stora i andra åldersgrupper att det kan räcka till en valseger ändå. Men att partiet har stött bort "en hel ungdomsgeneration" (för att använda statsministerns egna ord), måste ändå betraktas som ett problem på sikt. Precis som Wykman konstaterar har Moderaterna i stället för att betrakta internet som "en arena för frigörelse där kunskap och affärsmöjligheter sprids och skapas" i stället har kommit att misstänkliggöra det som "en mötesplats för terrorister, mobbning och spelberoende." Han skulle kunna lägga till pedofiler. Detta gäller visserligen inte bara Moderaterna utan i nästan lika hög grad även övriga riksdagspartier. Och det är i ärlighetens namn rätt symptomatiskt för hur politiker brukar reagera mot saker de inte kan kontrollera. Politik handlar om kontroll och internet har blivit den hala tvålen som är stört omöjlig att få grepp om. Därför kommer en strid ström av lagförslag från både EU och den svenska riksdagen, alla i syfte att ge politikerna kontrollen åter. Men vissa av oss hade en gång i tiden uppfattningen att Moderaterna var ett parti som tog individens parti mot den stora stygga staten.

En MUF-ordförandens ord brukar inte tas på för stort allvar i moderpartiet. I partiets ögon är ungdomsförbundet, för att citera en tidigare ledande moderat, en samling "testuggare" utan verklighetsförankring. Opinionssiffrorna och regeringsinnehavet har dessutom gjort Reinfeldts nya moderater styva i korken.

Det ska bli intressant att se om någon enda moderat vågar höja rösten mot den riktning som partiet färdas just nu. Bråk är det sista Reinfeldt vill ha så här ett år före valet. Jag vet att det finns tänkande människor kvar i partiet. Men vågar de yttra sig?

Ekologiskt resande

Om vissa människor fick bestämma...

Moderaterna inget för unga

Om de unga fick bestämma skulle Alliansen ryka all världens väg vid nästa val. Den rödgröna oppositionen har 60 procent av rösterna bland väljare under 30 år. Detta är något tämligen nytt.

Tidigare var Moderaterna och MUF populära bland unga. Vid millennieskiftet var lite coolt att vara MUF:are, trots att halva Jämtland avskydde en och skåpet i skolan kladdades ned med Vänsterpartiets klistermärken. I vår värld stod Moderaterna för det unga perspektivet, förändring, något nytt. Socialdemokraterna representerade den vithåriga generationen som mest pratade om hur mycket bättre det var förr. Att sossarna en dag skulle tappa greppet och nya, fräscha krafter ta över kändes förutbestämt. Sedan dess har det hänt en del.

I dag kan vi konstatera två saker: Moderaterna sitter vid makten och är populärast bland äldre väljare. Efter FRA-omröstningen förra sommaren pustade ledande personer inom både Moderaterna och Folkpartiet ut. "Äntligen kan vi ägna oss åt viktigare frågor" löd kommentaren. Den inställningen avslöjar det stora gap som finns mellan ungdomarna och de borgerliga partierna. Alliansen har inte begripit vidden av integritetsfrågorna och hoppas att det som hände i juni 2008 var en liten parentes.

"Det finns frågor som växer fram i Sverige, frågor som är viktiga för unga och där det finns anledning att fördjupa oss och utveckla partiet", säger Per Schlingmann. Det finns emellertid ingenting som tyder på att partiet är på väg att ompröva sin politik i frågor som rör unga. Ungdomsarbetslösheten pekas ut som den viktigaste frågan för unga inför valet 2010. Samtidigt vill Moderaterna inte göra några större förändringar på det arbetsmarknadspolitiska planet. Förutom en något ökad egenfinansiering av a-kassan försvarar partiet helhjärtat den socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen. Las ska vara kvar och någon flexicurity-modell verkar inte Schlingmann och Reinfeldt intresserade av. Således: om man gör som man alltid har gjort, kommer det att bli som det har varit. Den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige är som bekant ett gammalt problem.

Det är således bara tomt snack som Moderaterna ägnar sig åt. Partiet är taget på sängen av ungdomarnas flykt till de rödgröna och saknar motåtgärder. Vi får avvakta och se vad arbetsgrupperna i partiet kommer fram till. Men det finns i dag ingen som helst anledning att tro på någon större omprövning av Moderaternas politik vad gäller unga.

Vi behöver avdramatisera sex

Frågan om vad som egentligen definierar våldtäkt har engagerat bloggosfären efter att kammaråklagare Rolf Hillegren kom med sitt numera ökända uttalande. Det löd:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."

Aj, aj, aj, Roffe. Självfallet tog det hus i helvete. Mängder av blodtörstiga feminister vädrade morgonluft och fick, arga som de är, utlopp för sina aggressioner mot patriarkatet. Återigen var kvinnan ett offer, denna gång för en ond jurist som inte förstod sig på feministisk maktteori och ville tillåta våldtäkter.

Precis som konstaterat tidigare, bör vi skilja mellan våldtäkt, sexuellt ofredande och sexuellt tvång av den enkla orsaken att det rör sig om helt olika handlingar. Ett utvidgat våldtäktsbegrepp försvårar sådana nödvändiga gränsdragningar. Alla har varit med om tjatsex av någon grad. Jag skulle tro att vi alla har haft sex när vi inte haft någon större lust till det. Kanske för att göra partnern glad, kanske för att slippa tjat, kanske av ren kärlek till partnern. Detta är inte våldtäkt. Det kan betraktas som oschysst att tjata sig till sex, av vem det än vara månde, men om vi inte våldför oss på personen eller hotar om våld ska det faktiskt inte betraktas som våldtäkt. Det är, som Anna Ekelund konstaterar på sin blogg, direkt kvinnoförnedrande att utvidga våldtäktsbegreppet på det sätt som somliga vill.

Att Hillegren blivit uthängd som en gammal stofil som i princip vill avkriminalisera våldtäkt inom relationer, förvånar inte. Det är symptomatiskt för extremfeminister att vantolka Hillegrens uttalande för att passa egna syften. Det diskuteras ett samtyckeskrav, något som bland andra Eva och Christian Diesen framfört och som Madeleine Leijonhufvud energiskt driver. Om det finns något vett kvar i svenskt rättsväsende, slipper vi se denna typ av omvänd bevisbörda. Hur det praktiskt ska gå till vete fan.

Anna Ekelund har satt spiken på frågan flera gånger om. Hon konstaterar bland annat följande: "I en relation får båda ge och ta. Ibland följer man med partnern och shoppar fast man inte har lust, ibland åker man utomlands fastän man hellre vill stanna hemma. Ibland har man sex." Rätt så. Behöver det vara krångligare, egentligen? Jo, för det handlar ju om sex! Det som ska vara så speciellt, så fint, så upplyft, kännas så rätt. När det egentligen är fråga om en halvtimmes köttslig lusta två eller fler människor emellan.

Människor tar helt enkelt sex på alldeles för stort allvar, vilket inte minst avspeglas i synen på sex mot betalning. Alla betalar för sex – de flesta gör det bara lite mer subtilt (middagar, bjuddrinkar, presenter).

Egentligen är och förblir livet som en enda lång American Pie-film när det gäller jakten på sex. Vi vill bara inte erkänna det. Ty det ska ju vara så fiiint.

Gränsen mellan privat och personligt

Gränsen mellan vad som är privat och offentligt suddas ut allt mer. I hög grad är det naturligt i takt med att den tekniska utvecklingen tillåter oss att fläka ut både oss själva och andra inför en aldrig tidigare nåbar mängd människor. Å andra sidan är det en aning paradoxalt. Ty samtidigt som många av oss värnar vår integritet på nätet och är beredda att slåss för att slippa allsköns övervakning, öppnar vi fotoalbumen och slänger ut privata bilder på både bloggar och Facebook och twittrar om exakt vad vi gör här och nu. Visst är skillnaden viktig: det ena görs mot oss, det andra gör vi av egen fri vilja. Men utvecklingen är ändå intressant.

Det finns de som stör sig på att vissa släpper på privatlivets helgd och även far omkring och beter sig i det offentliga rummet. Jag har till skillnad från Dick Erixon inget direkt emot att människor klär upp sig, eller snarare av sig, under Prideparaden en gång om året. Jag föredrar sexuell frigjordhet och anser att den bör uppmuntras, inte minst i Sverige, ej bekämpas. Samtidigt har jag förståelse för att alla inte uppskattar offentlig nakenhet och om det vore en daglig rutin skulle säkert även jag tappa tålamodet.

Om den ökade personfixeringen samtidigt gör att respekten för privatlivet urholkas, är det naturligtvis negativt. Men vi ska samtidigt komma ihåg att det är en liten minoritet som dansar nakna i Prideparaden en gång om året, att det även är en minoritet som bloggar och att det av den minoriteten finns ytterligare en minoritet som har svårt att dra rimliga gränser för vad som är privat och personligt. En sak är i alla fall säker: vår nyfikenhet kommer alltid att få oss att söka de där privata historierna eller bilderna. Fråga mig inte varför.

Johan Ingerö berör frågan om var gränsen mellan privat och personligt går. Jag delar hans syn på att det är en balansgång som vi måste göra – men som alla inte alltid gör. Jag lägger bara ut bilder på mig själv på Facebook, exempelvis. Och aldrig några stötande sådana. Om andra personer är med, är det för att vi råkade vara på samma fest eller liknande. Inte för att vi grovhånglade i en soffa. Det skulle heller inte falla mig in att lägga ut bilder på anhöriga bara för att jag har dem i min dator. Andra människor gör andra bedömningar och lägger, i mitt tycke, ut vad fan som helst. Men det måste vara upp till var och en att avgöra var gränsen för rimlighet går. Sedan får vi tycka vad vi vill om det.

Detsamma gäller vad som skrivs och publiceras på bloggar. Det finns en oerhörd mängd synnerligen egocentriska bloggare där ute som verkligen älskar att skriva om varje liten detalj av sina liv (och jag förbluffas ständigt över att människor tar sig tid att inte bara läsa utan också kommentera skiten), om allt från dagens middag till gårdagens klädinköp. Varje gång har jag lust att kommentera eländet med ett patenterat "Jaha!?". Men då bidrar jag ju själv till intresset med en kommentar. Kanske rör det sig om samma människor som älskar att prata riktigt högt i mobiltelefonen på bussen, tåget eller tunnelbanan så att ingen, helst inte ens den med en iPod som räddande ängel, kan undgå att få veta exakt vad de gjorde i helgen. Och med vem.

Jag skriver sällan om personliga saker på bloggen. Jag tror helt enkelt inte att den som läser denna blogg gör det för att få reda på mer om mitt privatliv. Men viktigast av allt är att jag inte har något behov av att berätta detaljer ur mitt liv. Vardagen är helt enkelt inte tillräckligt spännande att ta del av, varken för mig eller för läsaren. Och jag har inget behov av att dela hela mitt liv med andra. Det betyder inte att jag helt undanhåller mig från att berätta om saker som händer i mitt liv. Jag kan berätta om funnen kärlek i Thailand, men vad vi gjorde tillsammans behöver faktiskt ingen annan få veta. Likaså kan jag berätta om min attraktion till asiatiska kvinnor i allmänhet och kinesiska i synnerhet, men jag tänker inte göra några utläggningar om de kvinnor jag har kontakt med eller haft kontakt med. Ej heller avser jag att göra utläggningar om min familjesituation.

Kanske når bloggarnas egocentrering och människors uppmärksamhetsbehov på Facebook till slut en punkt när människor helt enkelt tröttnar. Men vi är nog inte där än.

Not meant to be

Resan till Thailand bekräftade inte bara hur mycket jag gillar Asien utan också hur mycket jag gillar asiatiska kvinnor. Något som verkar provocera svenska kvinnor, av någon anledning. Som om det är nedlåtande att påstå att man gillar ett annat lands kvinnor mer än de berömda svenska kvinnorna.

Nu gäller det för min del visserligen i första hand kinesiska kvinnor, men thailändskor är det definitivt inget fel på. Det utbud av vackra och charmiga kvinnor som jag såg under tio dagar i Thailand finner man helt enkelt inte här. De är dessutom lite mer öppna och frigjorda än de kinesiska kvinnor jag haft och har kontakt med (däremot vågar jag mig inte på en generalisering för alla thailändskor och kinesiskor, det vore minst sagt förmätet).

Men så var det det där med språket. Den thailändska engelskan (thainglish) är, möjligen den indiska engelskan undantagen, den roligaste engelska "dialekten". Den är helt enkelt väldigt festlig att lyssna till. Att göra sig förstådd är lite som att prata väldigt enkel, och grammatiskt felaktig, svenska med en person som ännu inte lärt sig svenska språket riktigt. Men ska man bli ihop med en thailändska long term måste man givetvis lära sig hennes språk. Det görs inte på en kafferast utan är ett mycket långsiktigt åtagande. Med tanke på att jag redan pluggar kinesiska, och dessutom med ett tydligt långsiktigt mål, går det inte. Inte just nu.

Att kära ned sig i en tjej under en tio dagars vistelse i ett fjärran land är givetvis oerhört korkat. Jag var heller inte beredd på det. Men vad fan gör man? Det gjorde definitivt vistelsen mer behaglig (men hemresan desto jobbigare).

Så det var kul så länge det varade. Men vissa saker är, som man säger, not meant to be.

Fler apotek med avreglering

ICA planerar att i samarbete med Apoteket öppna fler apotek i anslutning till stora ICA-butiker runt om i landet. Även i Coop-butiker kan vi komma att se apotek under nästa år.

Skrämselpropagandan från vänstern att avregleringen av apoteksmarknaden skulle leda till att apoteken helt dog ut utanför storstäderna, lär snabbt komma på skam. Tvärtom kommer vi att få se fler apotek runt om i landet. Och fler apotek betyder bättre tillgänglighet för människor, vilket är av särskild vikt när det gäller något så viktigt som mediciner.

Om fem år kommer vi att se på apoteksmonopolet som en stenåldersinstitution som borde ha avskaffats långt tidigare och som ingen av oss vill ha tillbaka. Precis som vi gör i dag med tiden före parabolantennen och videon.

Kom då bara ihåg att det alltid har funnits folk som varit motståndare till denna utveckling, som inte ville ge oss ett friare TV-landskap eller möjlighet att titta på film hemma och som nu inte vill ge oss ökad tillgänglighet till mediciner. Märk också väl att dessa allt som oftast har sin hemvist till vänster.

Stå pall

Bråket om Aftonbladet Kulturs idiotartikel om att israeliska soldater avsiktligt dödar palestinier och skär ut deras organ går vidare.

Premiärminister Benjamin Netanyahu säger att Israel "kräver och förväntar [sig] ett formellt fördömande från den svenska regeringen". Även andra ministrar i den israeliska regeringen är sura. Finansministern hävdar att "vem som helst som är ovillig att fördöma sådant blodsförtal kan bli betraktad som icke önskvärd i Israel" och andra talar om kraftigt försämrade relationer mellan Israel och Sverige. So be it. Det finns ingen som helst anledning för den svenska regeringen att vare sig försvara eller ursäkta något som skrivs i fria svenska medier. Där har både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt varit tydliga. Vilket är bra. Den svenska regeringen har inget som helst att göra med vad som skrivs i en privatägd kvällstidning. Det är Israel som fattar noll här.

Å andra sidan är Aftonbladet knappast någon yttrandefrihetsivrig blaska. Under Muhammedkarikatyrkrisen menade nämligen samma tidnings ledarredaktion (eller mer konkret Helle Klein) att "västerlandet kränkt muslimer med sina bilder". Då var yttrandefriheten inte alls viktig ty då stod inte Aftonbladet i centrum. Och då bad dessutom dåvarande utrikesminister Laila Freivalds skriftligen om ursäkt och Sverigedemokraterna, som valde att publicera en karikatyr, fick sin hemsida släckt.

Israel har uppenbarligen inte förstått någonting om hur yttrande- och pressfrihet fungerar i en demokratisk stat. Men så lyckas de ju heller inte skilja mellan politik och religion.

Paus för sommarseminarium

Nu åker jag på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium.

Åter söndag eftermiddag/kväll.

Den "liberala" pressen

Floran av uppretade personer som tycker att det är bra att kammaråklagare Rolf Hillegren inte längre får arbeta med sexualbrott är bred (och föga förvånande kan inte galenpannorna Borgström & Bodström hålla sig från att sprida mer dynga). Även DN tycker att det är bra. För Hillegren har ju sagt dumma saker, minsann. Juridikbloggaren Mårten Schultz är som vanligt desto klokare i sin framställning när han frågar sig vad som har hänt med den"liberala" pressen.

Vad har egentligen hänt med svenska media? Liberala tidningar som tidigare haft meddelarfrihetsidealet inpräntat i sitt DNA verkar ha blivit muterade. Principer underkastas "samhällets förtroende". DN applåderar idag Hillegrens nya arbetsuppgifter. Som DN uttrycker det: "gårdagens beslut att Hillegren inte längre ska hantera sexualbrott är klokt".

Vänta nu. Säger Sveriges största morgontidning att det är rätt beslut att ta ifrån en person hans arbetsuppgifter – för att han givit uttryck för en åsikt i media?

Jag återkommer i ämnet. Skallen är helt enkelt för jetlaggad för djupare analyser just nu.

En titt på en thailändsk verklighet

Väl hemma i Sverige igen efter en kortare Thailandsresa, sjunker det åter igen in hur mycket jag älskar Asien. Dessvärre påminner det mig samtidigt om varför jag egentligen inte vill bo i Sverige längre.

Thailand ger inte den där "komma hem"-känslan som Kina gör. Men oavsett om man är ute efter att partaja eller bara slappa i värmen med en kall öl i handen och lite god mat vid sidan om, är och förblir Thailand svårslaget. Det är fortfarande väldigt billigt, den berömda thailändska vänligheten är som en öppen famn och maten är underbar.

Samtidigt är fattigdomen smärtsamt uppenbar. Väldigt många människor lever på mycket små marginaler. Eftersom jag har tänkt skriva en C-uppsats om sexarbetares villkor nästa år, tog jag tillfället i akt att värma upp intervjuandet genom att prata med thailändska sexarbetare. Jag lär inte kunna använda materialet i uppsatsen, men det var likväl intressant att låta dem berätta med egna ord. Sådant är vi som bekant rätt värdelösa på här i Sverige. Om tjejerna ljugit eller talat sanning kan jag förstås inte alltid veta. Men jag upplevde att ingen av dem sökte medlidande eller tröst. De verkade tvärtom rätt glada över att få prata av sig.

Många söker sig från den allra fattigaste landsbygden i nordöstra Thailand, Isaan, till Bangkok och andra större turistområden. Övriga familjen stannar ofta kvar, åtminstone föräldrarna. Tjejerna (jodå, det finns killar som jobbar också, men tjejerna är fler) skickar sedan pengar hem vecko- eller månadsvis. Ibland berättar de för föräldrarna vad de arbetar med, ibland inte.

Att fattigdom föder desperation är ingen nyhet. Däremot fick jag inte bilden av att det var uteslutande fattiga och outbildade som jobbade som sexarbetare. Jag pratade med flera som tidigare arbetat inom "vanliga" yrken, allt från hotell till ekonomi. Men av olika orsaker har de inte blivit kvar. En tjej berättade om ett kontorsjobb hon hade tidigare. Hon arbetade 12 timmar om dagen och skötte hela hushållet åt sin kille. Pojkvännen klagade över att hon aldrig hade tid för honom. När hon kom på honom med en annan kvinna lämnade hon inte bara honom utan även huset och bilen de hade tillsammans. Hon lämnade även jobbet eftersom hennes kille arbetade där. Nu söker hon en utländsk pojkvän som inte vill ha henne som hushållerska. Öden kan se så olika ut.

Flera sexarbetare räknade förenklat upp tre grupper av tjejer som säljer sexuella tjänster: den som gör det av nödvändighet för att tjäna sitt uppehälle och hjälpa familjen ekonomiskt, den som medvetet söker efter en utländsk pojkvän (ofta kan de sammanfalla) och de som gör det av andra skäl. Många verkar arbeta längre än de först tänkt sig. Förklaringen är att de tjänar så oerhört bra. Medan en fattig familj på landsbygden kan tjäna 100 baht om dagen (ung. 22 kronor), kan de här tjejerna håva in tusentals baht. Det är inte lätt att bara lämna en sådan inkomstkälla hur som helst. Inställningen till arbetet varierar mellan åldrarna. Ju yngre, desto mer togs tillvaron med en klackspark. Vilket väl är ungefär den inställning som unga människor har oavsett var i världen de bor.

Det finns således många olika Thailand. Människors villkor varierar något oerhört och om sanningen ska fram, är sexarbetarna knappast den mest utsatta gruppen. De har, till skillnad från sina fattiga föräldrar eller andra boende på landsbygden, möjligheten att skapa sig ett bättre liv genom eget arbete.

Underbart är kort.

Våldtäktsbegreppet urholkas

"En våldtäkt är alltid en våldtäkt." Så brukar det heta i våldtäktsdebatten när någon person har blivit frikänd (men som enligt somliga borde ha dömts) eller när någon inte har fått ett tillräckligt hårt straff. Vad som har skett i Sverige, är emellertid att våldtäktsbegreppet har urholkats.

Jag har skrivit om detta tidigare (men tänker vara lat och inte länka till alla tidigare bloggposter i ämnet så länge jag sitter pa ett segt Internetkafe i Thailand) och min poang kvarstår: skilj på våldtäkt och sexuellt utnyttjande! Skilj också på våldtäkt och sexuellt ofredande. Om allt är våldtäkt, är snart ingenting våldtäkt. Begreppet förlorar sin betydelse. Det finns en orsak till att vi brukar skilja mellan våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller ofredande. Det är av samma orsak som vi skiljer mellan mord, dråp och vållande till annans död.

Det aktuella exemplet är en kvinna och en man som känner varandra. Kvinnan säger att hon inte har lust i dag, mannen genomför ett samlag ändå. Oschysst, tycker kammaråklagare Rolf Hillegren. Men inte värt två års fängelse. Det han menar, om jag tolkar honom rätt, är att vi bör skilja mellan (exempelvis) en överfallsvåldtäkt med inslag av hot och våld och ett fall i sängkammaren hemma där den ena partnern inte har lust just nu. Jag håller med honom. Tjatsex har nog de flesta "drabbats" av i någon mån utan att för den sakens skull uppleva sig ha blivit våldtagen. Man kan tycka att det var dåligt eller onödigt, men det är en ofantlig skillnad mellan det och att med våld ha blivit tvingad till något man inte vill.

Om vi likställer allt detta, förlorar våldtäktsbegreppet sakta sin betydelse. Ar det vad feministerna vill?

Föga förvånande är folk skogstokiga över kammaraklagarens uttalande.

HD ger besked

Forbattrad rattssakerhet i Sverige diskuteras ofta i negativa termer. "Valdtaktsman kommer undan" brukar vara slutsatsen nar beviskraven ska skarpas. Sa aven nu.

Det har sagts lange att ingen kan domas endast pa en berattelse. Det maste finnas nagonting mer, nagon sorts stodbevisning som styrker brottsoffrets berattelse. Eller valdigt gott om indicier. Christer van der Kwast har sagt det i alla Quick-mal och bade aklagare och advokater havdar det standigt. Men i sjalva verket vet vi ju att manniskor doms hela tiden enbart pa en berattelse.

Nu har HD fastslagit att det i sexualbrottmal inte ska racka med bara en berattelse om ord star mot ord. Nagot mer maste till for en fallande dom. Detta ar bra, inte daligt. Den som ar beredd att sanka beviskraven for att fa fast fler valdtaktsman ar ute pa riktigt tunn is. Madeleine Leijonhufvud, professor i straffratt, ar en av flera framtradande jurister som driver linjen om inte bara sankta beviskrav utan omvand bevisvardering. Den misstankte valdtaktsmannen maste visa att kvinnan ville ha sex med honom.

HD:s besked ar saledes positivt, men mots med skepsis fran aklagarsidan. Forstas. Johan Ström på Åklagarmyndighetens utvecklingscenter i Göteborg konstaterar att "vi kommer att behöva bli duktigare på bra förundersökningar, dokumentera på bra sätt."

Och detta skulle alltsa vara... ett problem?

USA mot censuren

Den amerikanska regeringen testar en teknik i Kina och Iran som mojliggor for invanarna att kringga regimernas Internetcensur, berattar SVT Text. Tekniken kallas FOE (Feed Over Email) och levererar nyheter, podradiosandningar och annat via Hotmail, Yahoo och Gmail utan att censuren kommer at informationen. Tanken ar att systemet ska anvandas aven i andra yttrandefrihetsfientliga stater som Burma, Uzbekistan och Tadzjikistan.

Detta later faktiskt riktigt spannande. Hackers i Kina har retat censuren tidigare, duktiga och engagerade personer kommer alltid runt regimers forsok att censurera och undanhalla information. Men for den stora massan ar all slags censur en stor bromskloss. Den kranker inte bara yttrandefriheten utan forhindrar aven spridning av korrekt information vid allvarliga situationer (som under sarsepidemin i Kina). Mest av allt uppratthaller den forstas system som sedan lange borde ha reformerats.

Det vore fantastiskt om vi kunde se yttrande- och informationsfrihetsvanliga (hrm, naja) stater i varlden samarbeta med internationella foretag for att motverka censuren i vissa delar av varlden. Innan vi har sett effekterna av FOE och hur det egentligen fungerar i praktiken (samt vilken motreaktionen blir), forhaller jag mig skeptisk men forsiktigt hoppfull.

Bloggpaus

Nu tar den här bloggen en liten paus på grund av en kortare Thailandsvistelse. Dagliga uppdateringar är därför inte att räkna med, men en och annan reflektion lär säkert dyka upp ändå. Bloggen är tillbaka i vanlig vigör den 20 augusti.

Frid.

Ett sundhetstecken

Allt fler lämnar riksdagen, skriver SvD. En statsvetare tycker att det är ett misslyckande. Personligen tycker jag tvärtom att det kan vara ett sundhetstecken.

De namn som lyfts fram är de mest kända och det hjälper inte direkt argumentationen att det skulle vara ett demokratiskt misslyckande att fler hoppar av riksdagen "i förtid": Alf Svensson (politiker sedan krita-perioden, invald i Europaparlamentet), Marita Ulvskog (invald i Europaparlamentet efter tid som partisekreterare för S), Cecilia Wikström (invald i Europaparlamentet), Pär Nuder (hoppade av efter att ha blivit ratad av Mona Sahlin) och Lars Leijonborg (lämnar riksdagen efter 40 år i partipolitiken). Det är inte direkt några gröngölingar vi pratar om. Riksdagens ska inte vara ett livslångt uppdrag utan ett kortare förtroendeuppdrag.

Jag har tidigare föreslagit en omvalsbegränsning för riksdagspolitiker. Två mandatperioder (alltså åtta år) är en rimlig avvägning. Därefter bör personen söka sig en annan sysselsättning i minst fyra år. Därtill bör personvalet stärkas så att det ytterst är väljarna och inte partierna som väljer riksdagsledamöterna.

Riksdagsarbetet får inte bli en livslång sysselsättning för människor som inte har levt någon annanstans än i politikens värld. Dessvärre är utvecklingen den rakt motsatta. Samhället i dag kräver proffspolitiker och det blir man bara med många år i racet.

Moderata statsfeminister

"Jämställdhetsarbetet kan inte lämnas åt minoritetsfeminister."

Statsfeministerna Mats Johansson (M) och Hillevi Engström (M) uppmanar Alliansens företrädare ute i kommunerna att sträva mot 50/50 män och kvinnor i den kommunala sektorn. Artikeln kunde vara skriven av vem som helst inom den rödgröna oppositionen.

Moderaterna har under Reinfeldts ledning gått och blivit statsfeminister. Utspelet är en förvarning om vilka utspel som kan komma i nästa års valrörelse om partiledningen bestämmer sig för att flirta med vänstersinnade kvinnor.

Problemet är att detta inte är borgerlig politik. Att Engström och Johansson påstår att jämställdhetarbetet vilar på "en bred liberal utgångspunkt" hjälper inte. Att sträva efter jämn könsfördelning inom alla yrken, att hävda att det är något fundamentalt fel med att fler män än kvinnor arbetar som mekaniker och att fler kvinnor än män arbetar inom vården, har inget som helst med liberalism att göra. V vet att politiker inte utpekar problem om de inte avser att göra något åt dem. Det är sålunda statsfeminism som Hillevi Engström och Mats Johansson företräder, samma sorts statsfeminism som Margareta Winberg förespråkade under sin tid som minister.

En förhoppning med maktskiftet var att vi skulle slippa feministisk rappakalja i fyra år. Kanske skulle regeringen rent av ta strid mot vänsterfeministerna? Icke. Fortsatt rödgrönt maktinnehav hade visserligen varit ännu värre, men även Alliansregeringen går vänsterfeministernas ärenden. De har köpt den statsfeministiska verklighetsbeskrivningen om ojämn könsfördelning som ett problem i sig, om strukturella förklaringsmodeller och om politiska åtgärder som en nödvändighet. Därmed är Hillevi Engström och Mats Johansson själva en del av de "minoritetsfeminister" de inte säger sig vilja lämna jämställdhetsarbetet åt. Frågan är om de inser det själva.

Ni borde vara tacksamma

Som vanligt griper polisen folk under Uppsala Reggaefestival. I fjol greps 259 personer, i år har hittills 100 omhändertagits. Deras brott? De använder inte den drog som staten förser oss med utan väljer en annan. Och det går ju inte för sig.

"Ordningsmässigt brukar den vara okej. Man slåss inte mycket. Men som sagt, det är en hel del narkotika."

När folk inte dricker i lika hög grad utan röker på i stället, syns det direkt i statistiken. Inga våldtäkter, ingen misshandel. Pårökta personer beter sig nämligen inte som fulla personer gör. Så vad är problemet? Polisen, och alla andra, borde vara glada.

...eller skaffa en pojkvän

(Tipstack: Oscar)

Allt åt alla

"Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går ungefär var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte rör välfärd eller utbildning. Det överstiger med råge det som kommunsektorn nu behöver spara för att nå balans 2010. Ur ett makroperspektiv skulle alltså inte ett öre behöva dras in från ”välfärdens kärna”."

Thomas Idergard visar på DN Debatt varför välfärdens kärnområden inte alls behöver drabbas av lågkonjunkturen - om kommunerna bara prioriterar rätt. Detta är ett välkänt faktum, men likväl är det äldrevården och skolan som ser nedskärningar när ekonomin krisar. Det kan tyckas rationellt att hugga i den största utgiftsposten när kommunen behöver spara, men då bör politikerna vara öppna med att det är ett medvetet val de gör. Att de lägger pengar på en idrottsarena i stället för att behålla lärartätheten i grundskolan. Att de lägger mångmiljonbelopp på kultursatsningar i stället för att säkra kvaliteten i sjukvården. Var öppna med detta och gråt inte ut inför Anders Borg.

Här är grundproblemet med vänsterns syn på hur våra skattepengar ska användas. De ska nämligen räcka till allt. Kulturen är lika viktig som cancersjukvården och får inte bortprioriteras. Dessvärre gör sig även borgerliga skyldiga till samma sorts slöseri på kommunal nivå. Jag drar mig till minnes hur Östersunds kommun beställde särskild sten från Kina bara för att lägga i en av stadens rondeller. För dyra pengar, givetvis. Exemplen från runt om i landet måste vara oräkneliga.

Att, som Timbro föreslår, villkora statsbidragen till välfärdens kärnområden är en väg att gå. Om nu regeringen menar allvar med "satsningar på välfärden", vill säga. Kommuner borde inte få extra statsbidrag på grund av dålig ekonomi när de har slösat bort miljoner på kultursatsningar som hellre borde fått stå åt sidan till förmån för kvalitetssäkrad skola och äldreomsorg.

Timbros rapport Långt ifrån lagom finns att läsa här.

Here we go again...

Sisådär två år efter att Alex Limonovic startade sin blogg uppmärksammas den i både kvälls- och dagspress. Alex är pedofil och bloggar om sin vardag på ett dagis. Huruvida det är sant eller ej går förstås inte att veta. Men det är egentligen fascinerande att bloggen har kunnat finnas så länge utan att det blivit känt i media.

Om vi förutsätter att det är sant, går det förstås att ha invändningar. Men om du går igenom bloggen ser du att detta inte är person som frossar i övergreppsfantasier, förordar sex med barn eller ägnar tid åt att recensera barnporr. Han har faktiskt rapporterat barnporr till Rikspolisstyrelsen. För media spelar det förstås ingen roll eftersom rubriken "Pedofil bloggar om sitt liv som dagisanställd" är för bra för att avstå från.

"Är det möjligt att ni har anställt en pedofil?" undrar Aftonbladet. Biträdande stadsdirektör Carina Lundberg svarar: "Det ska ju inte vara det. Vi har kontroller och strikta regler när vi anställer våra medarbetare. Bland annat begär vi utdrag ur polisregistret."

Så alla med pedofil läggning har alltså gjort sig skyldiga till brott och dömts för det? Är det så vi ska tolka det? Nog för att folk är korttänkta och inskränkta i sådana här frågor, men någon gräns får det väl finnas för hur dum i huvudet man kan vara. Pedofiler är inte våldtäktsmän, pedofiler är personer som har en sexuell attraktion till förpubertala barn. De kan emellertid, precis som hetero-, homo- eller transsexuella, begå sexuella övergrepp. Men det är inte olagligt att vara pedofil. Och att påstå att alla som har pedofil läggning skulle begå övergrepp bara för att de kan, är lika fånigt som att som heterosexuell man gå omkring och vara orolig för att bli våldtagen av en bög.

En moralistisk skitlag

Titt som tätt kräver någon att sexköpslagen ska skärpas. I dag är det Expressens tur. Tidningen bekräftar därmed åter igen bilden av att vara en moraliserande skitblaska.

Det är en märklig ledare ty ingenstans framförs några argument för förbudet mot att köpa sexuella tjänster. Ledarskribenten konstaterar bara att "sexköpare ska förstås straffas". Den "liberala" tidningen kallar det "modernt" att straffa vuxna människor som har ingått avtal med andra vuxna människor.

För var dag som går tappar jag lite mer av tron på möjligheterna att skapa ett frihetligare samhälle i Sverige. Stiftas det någonsin bra lagar i det här landet längre? Görs det någonting positivt? Det känns inte så. Det vi får från politikerna är försämrad personlig integritet och fler morallagar, kort sagt minskad frihet på i stort sett alla områden. Men jobbskatteavdraget då? flämtar någon desperat moderat. Jag skiter faktiskt fullständigt i om Alliansen sänker skatterna en aning när regeringen samtidigt spottar på vår individuella frihet. Beatrice Ask är en lika stor katastrof som justitieminister som Thomas Bodström var.

Jag har argumenterat mot sexköpslagen många gånger, bland annat här, här, här, här, här och här. Min ståndpunkt är därmed motiverad, till skillnad från Expressens.

Läs också Alexander Bards utläggning om varför sexköpslagen är en renodlad morallag som bör avskaffas.

Skyddad verkstad

Landshövding Marianne Samuelsson (tidigare språkrör för Miljöpartiet) får gå från sitt uppdrag efter sina uttalanden om "gräddfil" för företagare vad gäller strandnära byggtillstånd. Kommunminister Mats Odell (KD) tycker att det är bättre om Samuelsson får nya arbetsuppgifter inom regeringskansliet i stället.

Ja, det vore ju förfärligt om någon som får sparken inte genast fångas upp av sina egna i politikerfrälset...

Våga flytta

Arbetslösheten stiger i Sverige. Den sägs ligga kring 10 procent för närvarande, antalet inskrivna vid arbetsförmedlingen är runt 250 000. Vissa orter drabbas hårdare än andra. Men fortfarande gäller devisen "ma flytt' int'" för många.

"Jag söker inte bara jobb i Hofors, jag har inget emot att pendla men jag vill inte flytta", säger en arbetslös 20-årig kvinna. Hon drömmer om att bli brandman men vill inte flytta från orten för att utbilda sig. Och där har vi en del av problemet. Vi måste alla inse att vi under tuffare tider får leta oss till orter där jobb eller högskolor finns. När fullt friska människor hellre söker försörjningsstöd än flyttar till en annan stad, är det något som är fel. Inte ens när jag led av depression och var allt annat än tillgänglig för arbetsmarknaden ville jag söka försörjningsstöd. Det måste anses vara den absolut sista utvägen (och är det också för många, ska tilläggas).

Personligen har jag aldrig förstått somliga människors ovilja att lämna sin barndomsort. Själv flyttade jag från Jämtland så snart jag hade tagit studenten och såg det som en frihet att dels flytta hemifrån, dels se en annan del av landet. Det i sig är utvecklande, oavsett om flytten beror på jobb, studier eller kärlek. Man frigörs från föräldrarna och får ta eget ansvar. Man får lära känna nya människor.

Visst finns undantagen där. I min bekantskapskrets, precis som i de flestas skulle jag tro, finns det personer som både har flyttat till och/eller tillfälligt arbetat på andra kontinenter. Möjligheterna att se världen har faktiskt aldrig varit större. Det du behöver är pengarna till en flygbiljett och lite jävlar anamma.

Jag har inte sagt att det är lätt. Det kan vara jobbigt, krävande och rent av lite skrämmande. Men vad vinner du på att som ung gå hemma och skrota på försörjningsstöd? Att som äldre titta tillbaka på sin ungdom och sucka "det där skulle jag ha gjort..." är en mardröm. Gör det i stället.

Ett grått mittenträsk

Jag uppskattar rakryggade politiker. Det betyder att jag uppskattar väldigt få. Jag behöver inte hålla med dem, men politiker som står upp för sin åsikt oavsett om det är obekvämt vitaliserar det politiska samtalet. Tyvärr har vi i Sverige få som vågar göra detta och utvecklingen mot ett tvåpartisystem är oroväckande.

Sedan Reinfeldt tog över och gjorde en extreme makeover av Moderaterna, har visionerna om ett friare samhälle tynat bort. I riksdagen, alltså. Och det spelar en viss roll eftersom det är där lagar stiftas. Borgerligheten har i praktiken avsagt sig möjligheten att själv sätta dagordningen, att själv göra verklighetsbeskrivningen. I stället har Alliansen kalkerat Socialdemokraternas.

I riksdagsvalet 2010 kommer två huvudmotståndare stå mot varandra. Reinfeldt mot Sahlin. En modern sosse mot en lite mindre modern sosse. Oavsett vilket läger som vinner makten, kommer vardagen för dig och mig inte att förändras särskilt mycket. Varken Reinfeldt eller Sahlin har några visioner om ett bättre samhälle. De vill putsa och slipa på det som redan finns, inte förändra.

Tänk om huvudalternativen i stället hette Anders Carlsson, Jimmie Åkesson och Liberala Partiet. Då skulle det plötsligt kännas meningsfullt att engagera sig i valet. Jag önskar varken att Kommunistiska Partiet eller Sverigedemokraterna får ett sådant inflytande, men ni förstår vart jag vill komma. Mittenträskpolitiken gör svensk demokrati tråkig och angreppen mellan de politiska blocken teatraliska. Socialdemokraterna utmålar en ökad egenfinansiering av a-kassorna som dödsstöten för välfärdssamhället och vi bara suckar.

Politik måste bygga på värderingar. Det betyder att det finns frågor som är värda att gå i strid för. Emellertid präglas svensk politik just nu av en extrem konflikträdsla. Inte minst har Reinfeldt bidragit till detta. När innehavet av makten sätts före politikens inriktning får vi politiker som sätter upp fingret i luften innan de uttalar sig eller drar tillbaka förslag så fort de möts av kritik.

Samtidigt finns det ett mått av arrogans i oviljan att förändra. Synen är nämligen att Sverige är färdigutvecklat. Vi har nått målet om ett fungerande välfärdssamhälle, nu gäller det bara att fila och lappa lite i kanterna och sedan luta oss tillbaka och njuta av omvärldens beröm. Det kanske fungerade för 30 år sedan. I dag blir vi emellertid omsprungna av länder som fortfarande utvecklas samtidigt som Sverige sitter fast i gamla tankemönster, gamla fördomar och idéer med ett sedan länge passerat bäst före-datum. Infrastrukturen förfaller, kvaliteten i vård och utbildning halkar efter. Men politikerna vill inte bråka. Eller så saknas helt enkelt insikten och visionerna på båda sidor blockgränsen.

Jag kommer troligen att rösta i valet nästa år. Men det lär knappast bli på något av riksdagspartierna. Även om det finns vettiga personer i flera partier, är rösten i ett svenskt riksdagsval först och främst en röst på partiet. Inte personen. Och det finns inget parti i den beslutande församlingen som jag vill stödja.

Missförstå mig rätt, men svensk politik behöver fler Lars Ohlys, både till höger och vänster. Då skulle i alla fall en röst betyda något.

Fattigdom på julafton

Efter att ha läst Expressens eländiga serie om i-landsfattigdomen i Sverige kom jag att tänka på följande klipp om pojken som luras att tro att han fått en Xbox 360 i julklapp (vilket han hade, men de tog ut den ur kartongen och låtsades som om det regnade). Det är kul för att det är så elakt gjort. Och nog tycker man lite synd om den stackars pojken...

Medeltidsfasoner

En person dömd för sexbrott har hängts ut med bild, namn och hemadress i Ängelholm. Det är inte första gången och tyvärr lär det heller inte vara den sista.

Argumentet för denna sorts medeltidsmentalitet brukar vara att det finns ett allmänintresse i att veta om det bor några dömda sexbrottslingar i området - för barnens skull. Argumentet faller platt av flera skäl. Dels betyder det i praktiken att vi inte tillmäter vår kriminalvård ens den minsta trovärdighet. Om vi litade ett ögonblick på kriminalvården, skulle vi inte behöva vara oroliga för att några personer som tidigare dömts för sexbrott ska ge sig på våra barn efter att de frigivits. Slutsatsen måste alltså vara att de vårdande insatserna inom kriminalvården bör förbättras. Paradoxalt nog är personer som påhejar den amerikanska uthängningstraditionen av sexbrottsdömda ytterst sällan intresserade av att förbättra kriminalvården och därmed minska återfallsrisken. De vill ha längre straff men fnyser åt förbättrade vårdinsatser.

Ett annat uppenbart argument mot att avslöja för alla vem i grannskapet som tidigare är fälld för brott, är att avtjänad tid ska betyda sonat brott och en chans att gå vidare. En person som dömts för ett grovt brott, i synnerhet ett sexbrott, kommer inte att få lyckönskningar om en hederlig framtid från allmänheten. Personen kommer att få utstå spott och spe, hot och trakasserier. En gång våldtäktsman, alltid våldtäktsman. Så fungerar nämligen lekmannarättvisan. Den är svartvit och oresonlig. Det är delvis därför jag är motståndare till TV-sända rättegångar. Många av oss skulle bara följa rättegångarna av något specifikt intresse - psykologiskt, kriminologiskt eller annat. De flesta skulle inte drömma om att ge sig på den misstänkte. Men vi vet att det finns gott om människor som skulle älska att kasta ett välriktat ägg eller göra något mycket värre.

Att oskyldiga har hängts ut som sexbrottslingar är bara ytterligare ett skäl att inte ta efter den avskyvärda kriminalpolitik som bedrivs i USA. Låt polis, domstolar och kriminalvård ta hand om detta. Stärk de vårdande insatserna inom kriminalvården och underlätta utslussning i samhället igen. Vi kan bättre.

Fotnot:
Ett litet filmtips på ämnet är för övrigt The Woodsman med Kevin Bacon. Den berör just svårigheten med anpassning i samhället efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för ett av de värsta av brott.

Gemenskaper för alla

Roland Poirier Martinsson fortsätter sina angrepp på liberalismen. Men några svar på hur gemenskaper byggda på en konservativ samhällssyn samtidigt ska kunna undvika att bli intoleranta, har han inte.

"Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar. Däri ligger också konservatismens utmaning. Liksom socialismens baksida är ofriheten och liberalismens var värdeupplösningen, består konservatismens mörka sida i risken för intolerans. Hur skapar man starka gemenskaper utan att stänga ute?"

Det finns inget i liberalismen som säger att gemenskaper ska bekämpas, att frivilliga sammanslutningar är av ondo. Tvärtom. Och visst styrs gemenskaper av gemensamma värderingar och intressen, oavsett om det handlar om en kennelklubb eller en politisk kampförening. Detta är inget problem för en liberal. Ändå pratar Poirier Martinsson om "värdeupplösning" som liberalismens mörka sida, som om liberaler förespråkade ett samhälle utan värderingar, utan några som helst gemensamma värden, utan regler och normer.

Liberaler är inte anarkister. Samhället måste bygga på något slags överenskommelse som säger att staten har våldsmonopol, att gränsen för den enes frihet går där den andres frihet kränks och att alla medborgare har samma rättigheter. Utifrån dessa premisser bör vi sedan få bilda de sammanslutningar vi önskar och vara hur intoleranta och snarstuckna vi vill inom dessa gemenskaper. Konservativa anklagar liberalismen för att förespråka och sprida en normlöshet i samhället, vilket är ett uttryck för konservativas förlorade dröm om "det goda samhället", det land som en gång var när folk gick i kyrkan, fruktade överheten, gjorde värnplikten med lidelse och rak rygg och inte ägnade lördagskvällen åt porr. Här har konservativa företrädare en hel del gemensamt med en sverigedemokratisk önskan att "få Sverige tillbaka" - innan moralförfallet började.

Att bevara värderingar för värderingarnas egen skull - vart tar då människan vägen? Precis som Bloggen Bent konstaterar, kommer individen bort för det allmännas "goda" (vad det nu är).
Det konservativa företrädare inte förstår, är att de tar sig rätten att utan hänsyn klampa in på ditt och mitt territorium med sina värderingar. Det är ju inte mina, Johan Norbergs eller Alexander Bards värderingar som Poirier Martinsson vill slå vakt om, utan sina egna.

För ett ögonblick tycks det emellertid finnas en viss insikt där någonstans. Poirier Martinsson nämner att konservatismens mörka sida är "risken för intolerans". No shit, tänker liberalen, och väntar på en utläggning som aldrig kommer.

Men frågan om hur gemenskaper skapas utan att stänga någon ute är egentligen fel ställd. Gemenskaper skapar per definition ett utanförskap så fort de bildas. Även om du bildar en förening som är religiöst och politiskt obunden och till vilken alla kan söka medlemskap, kommer ändå föreningens inriktning att skapa en mur gentemot andra som inte har detta intresse eller inte förstår det. Toleransen behöver i den bemärkelsen inte finnas i dessa gemenskaper. Toleransen ska finnas genom friheten för alla att själva bilda egna gemenskaper utifrån sina intressen och läggningar. Det betyder emellertid att det i samhället skapas en mängd gemenskaper som inte delar Poirier Martinssons och andra konservativas värderingar utan som målar ansiktet i guld och springer halvnakna genom Stockholms gator. Även i liberalismen finner du sålunda gott stöd för gemenskaper. Men de ska vara frivilliga, inte statligt sanktionerade.

Singlar möter singlar och sammanboende bjuder varandra på parmiddagar. Etniska grupper bildar etniska enklaver och umgås i miljöer de känner sig trygga i. Människor med andra sexuella referensramar än den gängse heterosexuella missionären söker sig till varandra och bildar klubbar. Livet är fullt av inkluderande-exkluderande situationer. Detta är en självklar del av ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle som varken Roland Poirier Martinsson eller Johan Wennström vill se.

Det högtidliga äktenskapet

"Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."

Johan Wennström om dygdernas och äktenskapets betydelse i samhället. Detta i ett land där runt 50 procent av äktenskapen slutar i skilsmässa. Ja, fan vad lyckliga vi är. Jag vågar nog påstå att lycka inte sitter i en ring.

Jag hatar och älskar Pride

Göran Skytte är besviken över att inte Livets Ords sammankomster får lika stort medialt utrymme som Prideveckan. Det är lite komiskt. Själv har jag aldrig deltagit i Pride. Men jag kan nog säga att jag skulle föredra den före vad Livets Ord än anordnar - vilken dag som helst.

Jag kan inte låta bli att ryckas med i den festliga stämningen kring Pridetåget, själva orgasmen i Prideveckan. Trots regnet som hemsökte oss stockholmare i dag var det bra drag. Samtidigt har den mindre trevliga sidan av Pridevänstern blivit tydlig under veckan som gått. När en outhärdlig Alexander Chamberland (tidigare språkrör för Grön Ungdom) sitter i Gomorron Sverige-studion och så medvetet spökar ut sig och så medvetet talar med vevande armar för att verkligen visa hur mycket icke-hetero han är, blir jag bara trött. Ja, jag accepterar och respekterar dig som bög, flata eller transa. Du behöver inte skrika det i örat på mig. På något sätt känns det som om människor med Chamberlands uppmärksamhetsbehov går igenom något slags identitetskris - som de vill lasta övriga samhället för. Spänn av. Alla kan inte vara the only gay in the village.

Kravet att få bli respekterad som alla andra är självklart. Det är när människor börja kräva särskilda rättigheter för sin läggnings skull, som det styr fel.