Ministern för judefrågor

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: "För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren." Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Wallström har dock i egenskap av utrikesminister utmärkt sig särskilt i Israel-Palestinakonflikten. Nyligen mottog hon en palestinsk "soldatorden", The Star of Jerusalem, som ges till "en soldat som har utfört en framstående handling". Inga konstigheter, tydligen (notera att Ebba Busch-Thor i dubbelmoralens Sverige fick kritik när hon poserat framför en israelisk stridsvagn).

Det är kort sagt Wallströms enögda stöd till palestinierna som belönas. Och nu har hon således även "belönats" med en plats på Simon Wiesenthalcentrets antisemitiska topp tio-lista. Grattis, ministern.

Svensk vänster är pro-palestinsk och skäms inte för att dra de mest hårresande liknelser mellan staten Israel och förbrytarstater på 30-talet. Margot Wallström verkar således i en lång tradition när hon tilldelas medalj av Mahmoud Abbas och hamnar på en antisemitisk topplista. Det sistnämnda har föga förvånande hamnat i en komplett medieskugga bland svenska mainstreammedier.

På Wallströms senaste Mellanösternresa hade Israel "inte tid" att ta emot henne. Det är ett långt finger på diplomatspråk. Sveriges relation till staten Israel har försämrats avsevärt sedan Stefan Löfvens regering tillträdde och är nu på en sådan nivå att en svensk utrikesminister i praktiken inte längre tas emot.

Den svenska självbilden är alltjämt att Sverige är något slags neutral part och samtalspartner i den allt annat än levande fredsprocessen i Israel-Palestinakonflikten. Den villfarelsen kan nu officiellt läggas i sopkorgen. Ty Sverige har en utrikesminister som hellre tar emot en orden från en korrupt palestinsk myndighet för att hålla sig väl med den egna rörelsen i palestinasjal än bejakar goda relationer med båda parter.

Det finns ett ord för detta: skam.

Judehatarna måste bekämpas

Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

Anne Ramberg om Gaza

Israel-Palestina-konflikten är komplicerad, infekterad och fruktansvärt polariserande. Kritik mot Israel tolkas alltid som försvar för Hamas - och tvärtom. Jag brukar därför hålla mig borta från att kommentera denna konflikt. Inget gott kommer ur debatterna.

Kriget i Gaza gör det däremot svårt. Hamas gömmer skamlöst missiler på sjukhus. Israel bombar skoningslöst civila. Det är kort sagt ett krig mellan två blodbesudlade parter, och de som lider allra mest just nu är den palestinska befolkning som är instängd i ghettot Gaza och inte har någonstans att ta vägen när bomberna faller.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrev en kritisk debattartikel i vilken hon lyfte fram Israels ansvar som militär stormakt. Kritiken lät inte vänta på sig. Nu svarar hon, och som vanligt är Ramberg saklig, frän och suverän på en och samma gång.

Självförsvar?

Välkommen till verkligheten, Löfven

Jag måste säga att jag blir ju väldigt bekymrad när jag ser tonen och oförsonligheten och i vissa fall hatet i en del kommentarer.

S-ledaren Stefan Löfven har just fått en smak av det härliga svenska debattklimatet.

Tokhögern försvarar Israel i alla lägen. Tokvänstern är lika fanatisk när den försvarar Palestina och Hamas raketangrepp på civila israeler. Löfven doppade fingret i grytan. Det lär dröja innan han uttalar sig om Israel-Palestina-konflikten igen.

Årets dummaste förslag

För somliga är innehållet i EU:s politik mindre viktigt än att unionen fortsätter att svälja nya stater.

Två borgerliga Europaparlamentskandidater (folkpartist och moderat) skriver tillsammans med generalsekreteraren för Svensk Israel-information att Israel på sikt borde bli medlem i EU.

Tanken är absurd. Israel utpekas ofta av borgerliga som ljuset i Mellanösterns mörker, och visserligen är landet en demokrati. Men Israel är inte en vanlig stat. Det är en ultrareligiös krigarstat som bombar civila urskillningslöst med fosfor, ockuperar mark, beslagtar privat egendom och ägnar sig åt en långsam folkfördrivning.

Givet Israel upprepade brott mot internationell rätt är det svårt att se hur det ens skulle kunna komma till några seriösa förhandlingar. Vilken värdegrund menar artikelförfattarna att Israel delar med EU:s medlemsstater?

Att EU sägs vara vår tids stora fredsprojekt förklarar kanske lite närmare vart artikelförfattarna vill komma. Om Israel bara blir medlemmar i EU, kommer freden till Mellanöstern. Nästa steg borde väl bli att införa euron.

Här praktiseras lite gemensam värdegrund.

Fred?

FN:s generalförsamling godkände att Palestina uppgraderas till observatörsstat. Optimismen bland palestinierna verkar stor, men det är svårt att se hur detta ska förändra situationen särskilt mycket. Trots allt var det dock helt rätt beslut och alls inget att ifrågasätta.

Men hos Israel, som tillsammans med USA röstade emot, var det sura miner. Benjamin Netanyahu svarar nu med att godkänna byggandet av 3 000 nya bostäder på ockuperad mark.

Var det fred Israel ville ha?

Parlamentsval - men först ett rejält krig

Nu har strider blossat upp i Gaza igen. Israel har redan flygbombat mål och sägs stå beredda att gå in med stridsvagnar. Om så sker kan vi räkna med ett nytt blodbad.

Bakgrunden är att Israel genom en raketattack avrättade Hamas militäre ledare Ahmed Said Khalil al-Jabari. Hamas svarade föga förvånande med hårda fördömanden och därefter följde raketattacker som tog tre civila israelers liv. Israel svarade, precis som väntat, med fler raketattacker.

De som drabbas hårdast av detta vansinne är alltid civila. Israel visste naturligtvis på förhand vilka konsekvenser attacken mot den militäre ledaren skulle få men valde ändå att slå till. Det är inte osökt att tro att det passar Benjamin Netanyahu ganska bra att slå till mot Hamas nu månaderna före nyvalet i februari. Det är ett ypperligt tillfälle att visa folket lite handlingskraft.

I vanlig ordning tar Israel livet av flera palestinier för varje dödad israel (hittills är förhållandet mellan döda israeler och palestinier 3-19, oräknat den döde arméchefen, men det lär öka).

Varje land skulle göra samma sak för att försvara sitt folk, förklarade Benjamin Netanyahu. Och visst, Hamas fortsätter att skjuta raketer. Men deras kapacitet är direkt infantil jämfört med den militära makt som Israel kan uppvisa. Just därför kan israelerna stå för precis så mycket övervåld som de själva behagar.

Probemet är att Israel aldrig någonsin vill sätta den palestinska desperationen, och extremismen, i relation till ockupationen. Ju fler civila dödsoffer som den israeliska militären gör sig ansvarig för, desto större sannolikhet att människor radikaliseras och flyr till Hamas.

Israel ser över huvud taget inte någon koppling mellan sitt eget agerande och palestiniernas motreaktioner. Så länge den israeliska regimen är så oförmögen att se sitt eget ansvar i konflikten kommer våldet tyvärr att fortsätta och fler civila liv att skördas.

Den israeliska kinkigheten

Günter Grass har fått inreseförbud i Israel efter dikten "Was gesagt werden muß", i vilken han kritiserar Israels Iranpolitik, i Süddeutsche Zeitung. Det dröjde inte länge innan Grass anklagades för att vara antisemit.

Israelerna beter sig därmed lika kinkigt som Kina gjorde efter att Liú Xiǎobō fått Nobels fredspris. Det känns tyvärr väldigt förutsägbart. Israel och dess vänner har vant sig vid att använda antisemitkortet så fort det yppas ett kritiskt ord om den judiska statens politik. Att vägra någon inresa på grund av en dikt är dock att ta galenskapen ett steg längre.

Den som bär på uppfattningen att Israel är en demokrati bland alla andra borde tänka om.

Domedagsfantasier

Jackie Jakubowski skriver om Irans planer på att utrota staten Israel som om den antisemitiska regimens drömmar och den konkreta verkligheten vore en och samma sak. Det är ett otroligt världsfrånvänt resonemang.

En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.

Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.

Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.

Folkpartiet och freden

Palestina vill bli FN:s 194:e stat. USA stretar emot men även i Sverige tycks frågan kontroversiell.

Folkpartiet och Kristdemokraterna är kritiska till att Palestinas representant Hala Husni Fariz i Stockholm uppgraderats till ambassadör utan att det föregåtts av någon diskussion i regeringen. Att Carl Bildt kör sitt eget race är i och för sig inget ovanligt.

Birgitta Ohlsson (FP) säger i Ekot i Sveriges Radio att det är ett känsligt och låst läge just nu i Israel-Palestinakonflikten och att man inte bör göra något som inte båda sidor kan ställa upp på.

Att ge Palestina erkännande som en egen stat, med ambassadörer i andra länder, är alltså att göra något som inte båda sidor ställer upp på? Det kan inte tolkas som något annat än att Folkpartiet är för en fortsatt israelisk ockupation, inte en tvåstatslösning och fred. Då vet vi det.

Dåligt israeliskt självförtroende

Israel kallas ofta Mellanösterns enda demokrati - inte sällan som ett slags rättfärdigande av dess utomrättsliga avrättningar, fördrivning av palestinier och andra övergrepp mot civila (när vi egentligen borde vara extra kritiska av just det skälet). För de flesta torde det dock stå klart att Israel inte är som andra länder.

Ännu ett bevis för detta fick vi när Knesset i går röstade ja till en antibojkottlag som syftar till att göra den person eller det företag som genomför en ekonomisk, akademisk eller kulturell bojkott av Israel skadeståndsskyldig. Hur tänkte de nu?

Antibojkottlagen visar både på dåligt israeliskt självförtroende och att kritik mot landets Palestinapolitik i framtiden i ännu högre grad kommer att bemötas med en knuten näve.

I fablernas värld

Israel agerade rätt. Det kunde ju finnas vapen ombord. Förmodligen fanns det vapen ombord. Soldaterna sköt i självförsvar. Tomten finns på riktigt.

Hittills har ingen lyckats bevisa att fartygen som bordades av Israel hade vapen i lasten (om nu inte köksknivar och rakhyvlar räknas som dödliga vapen som hotar tungt beväpnade soldater och hela det israeliska folket).

I dagar har vi nu väntat på att Israel i direktsändning ska lasta av den vapenarsenal de ansåg var på väg till Gaza och Hamas. Vilken propagandaseger det skulle bli för Israel och dess militär. Men jakten efter dessa vapen ser ut att bli lika resultatlös som jakten efter Saddam Husseins massförstörelsevapen 2003. Och omvärldens dom lika hård.

Men hallå...

USA:s vicepresident Joe Biden hävdar att Israel hade rätt att borda fartygen på internationellt vatten eftersom de har "rätt att ta hand om sina säkerhetsintressen" och "vi [inte] vet vad som fanns ombord" (är Henning Mankells rakhyvel ett hot mot det israeliska folket?). När ska USA vakna upp ur sin kärlekssaga med Israel? Antingen är Biden dum eller blind eller både och.

Det känns verkligen som att Israel kan göra precis vad som helst och nog tusan finns det en säkerhetspolitisk ursäkt för det, som övriga världen skakar på huvudet åt men som accepteras av USA. Även fosforbomber på civila är säkert ett krav för att värna staten Israels säkerhet.

Bojkotter och den starkes rätt

Efter Israels flagranta övertramp häromdagen ropas på det på bojkott från alla möjliga håll. Såväl Metrokrönikörer som ledarskribenter kräver bojkott av israeliska varor och isolering av staten Israel. På Aftonbladet Kultur görs en lista på varor att bojkotta som innehåller allt från juice till skolkritor.

Jag är i princip alltid emot bojkotter. De är ett mycket trubbigt verktyg och drabbar vanligtvis människor som inte har det minsta att göra med det som varit orsaken till bojkotten. Ibland är förstås bojkotter mer korkade än i andra fall. Som när det pratades om bojkott av fotbolls-VM 2006 på grund av de (av feminister påhittade) "sexbås" som påstods skulle sättas upp för att tillfredsställa kåta turister (och alla tusentals traffickingoffer som skulle folkvandra till Tyskland...). Eller som när somliga ville bojkotta OS i Beijing 2008.

Vad hjälper det att se till att vanliga israeler får svårare att sälja sina varor? Får det den israeliska militären att omvärdera sina rutiner? Nej, det som snarare händer är att det sluter det drabbade folket samman. Polariseringen riskerar således att ytterligare öka. Enskilda ledar- och kulturskribenter i Sverige sover kanske bättre om natten, men i den aktuella konflikten är det ingen som vinner på bojkotter.

Det finns en tendens bland oss vanliga medborgare att tro att alla som begår brott kan gripas, ställas inför domstol och dömas. Som om det fanns ett världssamvete som likt en naturkraft kunde skapa rättvisa när orätter begåtts. Så är det givetvis inte. Att ropa efter att de ansvariga för pirathandlingen och morden på fartyget till Gaza ska skickas till krigsförbrytardomstolen i Haag är således naivt och bara en form av meningslös plakatretorik. Vissa stater kan begå övergrepp, slakta civila, förneka allt och komma undan med det. Ett exempel av mång är massakern på civila vietnameser i Son My som begicks av amerikanska trupper men förnekades av militären, trots soldaters vittnesmål. Vem ska ställa den amerikanska militären inför rätta om USA självt inte är berett att göra det?

Detta är det jävliga verkligheten. I världspolitiken är det den starke som segrar.

Den oändliga historien

Granater in i bostadskvarter. Fosforbomber på barn. Fortsatt utbyggnad av bosättningar på Västbanken. Och så nu detta. Israel fortsätter att klampa på som en elefant i en glasbutik.

Vem som helst hade kunnat räkna ut att det skulle sluta illa. Kanske inte så här jäkla illa, men ändå. Det visste aktivisterna i konvojen, det visste alla. Det spelar ingen roll att de israeliska soldaterna uppges ha blivit attackerade med knivar och yxor. Bilden på allas näthinnor är att Israels soldater har skjutit ned människor på en humanitär konvoj.

Det är just sådant här beteende som stärker extremister i Hamas och ytterligare polariserar och radikaliserar de båda parterna i konflikten. De enda som förmodligen jublar just nu är de mest militanta islamisterna.

Israels vänner borde rimligen bli färre och färre.

Stå pall

Bråket om Aftonbladet Kulturs idiotartikel om att israeliska soldater avsiktligt dödar palestinier och skär ut deras organ går vidare.

Premiärminister Benjamin Netanyahu säger att Israel "kräver och förväntar [sig] ett formellt fördömande från den svenska regeringen". Även andra ministrar i den israeliska regeringen är sura. Finansministern hävdar att "vem som helst som är ovillig att fördöma sådant blodsförtal kan bli betraktad som icke önskvärd i Israel" och andra talar om kraftigt försämrade relationer mellan Israel och Sverige. So be it. Det finns ingen som helst anledning för den svenska regeringen att vare sig försvara eller ursäkta något som skrivs i fria svenska medier. Där har både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt varit tydliga. Vilket är bra. Den svenska regeringen har inget som helst att göra med vad som skrivs i en privatägd kvällstidning. Det är Israel som fattar noll här.

Å andra sidan är Aftonbladet knappast någon yttrandefrihetsivrig blaska. Under Muhammedkarikatyrkrisen menade nämligen samma tidnings ledarredaktion (eller mer konkret Helle Klein) att "västerlandet kränkt muslimer med sina bilder". Då var yttrandefriheten inte alls viktig ty då stod inte Aftonbladet i centrum. Och då bad dessutom dåvarande utrikesminister Laila Freivalds skriftligen om ursäkt och Sverigedemokraterna, som valde att publicera en karikatyr, fick sin hemsida släckt.

Israel har uppenbarligen inte förstått någonting om hur yttrande- och pressfrihet fungerar i en demokratisk stat. Men så lyckas de ju heller inte skilja mellan politik och religion.