Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Kvinnoförtryckets apologeter

Varje år uppdateras Svenska Akademiens ordlista med nya svenska ord. 2015 noterades 13 000 nya ord medan 9 000 fick stryka på foten. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige har berikat landet med nya fenomen och därmed språket med nya ord. Som balkongflicka och barnbrud.

Det förstnämnda har varit ett okänt fenomen i Sverige fram till för något decennium sedan. För somliga har polletten ännu inte riktigt trillat ned när det gäller hedersproblematiken (det är ju så känsligt att säga att det finns olika kulturer och att vissa av dem är avskyvärda). Bland dem hittar vi skribenter, debattörer och politiker på vänsterkanten som gör allt för att relativisera det förtryck som drabbar framför allt kvinnor och flickor men även det manliga könet i hederns och traditionens namn.

I dag är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon blev mördad för att hon inte ville leva enligt familjens önskemål. Mördad för att hon inte ville gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Sahindal var modig och vågade trotsa familj och släkt. Hon talade till och med i riksdagen bara månader före sin död.

Aftonbladets Somar Al Naher skriver om vilken skillnad Fadime Sahindal sannolikt har gjort för andra kvinnor och flickor i samma situation genom att uppmärksamma problematiken. Kunskapen har ökat i samhället, men denna kunskap har uppenbarligen inte nått Aftonbladets ledarredaktion.

Al Naher aktar sig noga för att nämna begreppet "heder". I stället kallar hon det som drabbade Fadime Sahindal för "mäns våld mot kvinnor" - som om detta var exakt samma fenomen som när herr Karlsson i fyllan pucklar på sin fru.

Begrepp som "hedersvåld" eller "hedersmord", som specifikt syftar på brott som begås i hederns och traditionens namn, nämns över huvud taget inte. Aftonbladet gör sig till hedersbrottens apologeter, och det är rent ynkligt att skåda.

Det är just den här sortens relativisering och vägran att se saker för vad de är som har bidragit till att hedersbrotten har kunnat spridas i Sverige. Varje dag drabbas flickor och kvinnor av detta. Varje dag kringskärs deras frihet. Varje dag riskerar de att fara illa enbart för att de vill leva som alla andra.

Svenska språket har fått ännu ett nyord: barnbrudar. Även här blundas det aktivt. Regeringens barnminister Åsa Regnér har varit påfallande passiv och undfallande när frågan om barnäktenskap kommit upp. Migrationsverket och socialtjänsten märker att alltfler asylsökande minderåriga är gifta. Ibland med en annan minderårig, ibland med en betydligt äldre person. Inte sällan väntar paret barn.

Hur ska samhället se på detta? Regnér har inte gett något tydligt svar. Hon har konstaterat att barn inte ska vara gifta och sedan lagt till ett besvärande "men": "Men det är också en ny tid och nya situationer." 

Det är anmärkningsvärt hur lätt mänskliga rättigheter, och i synnerhet flickors och kvinnors rättigheter, väger för den feministiska regeringen och dess anhängare när kränkningarna begås av minoritetsgrupper och inte den vita majoritetsbefolkningen.

Den enda slutsats vi kan dra av detta är att mänskliga rättigheter för somliga är ett politiskt slagord som hellre används på plakat än i den politiska vardagen. De borde skämmas. 

Läs även:
SVT: Få fälls för hedersbrott

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

I stället för förbud

Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

Stephen Fry har ordet

Ett land på glid

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas.

De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min uppväxt hörde om att bibliotekarier blev misshandlade. Även den med väldigt sjuk fantasi skulle ha haft svårt att komma på idén att slå just en bibliotekarie på käften. Varför, liksom?

Ej heller var det ett stort problem med sexuella trakasserier på badhus (övergrepp förekom självfallet, men aldrig i den här skalan) eller att ambulanspersonal behöver poliseskort när de ska rädda liv i vissa områden.

Vi har i dag ett växande problem med nordafrikanska ungdomar som vistas i Sverige illegalt. Många uppges komma från Marocko, men Marocko vill inte ta emot dem. Så de stannar. Bara i Göteborg uppskattar polisen att det nu finns ett hundratal individer som driver omkring. Även polisen i Stockholm har vittnat om växande problem.

För att klara sitt uppehälle begår många brott. Polisen står emellertid handfallen eftersom alla uppger sig vara under 15 år och därmed ej är straffmyndiga. Några vårdnadshavare finns det inte att prata med. Polismästaren i Storgöteborg Erik Nord berättar:

Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle.

Jag kan bara börja sätta mig in i polisens frustration. Hur meningsfullt känns det att gripa gärningsmän när du inte kan göra annat än att släppa dem direkt efteråt? Vilken signal sänder det om inte att det är fritt fram att begå brott i Sverige? Och hur mår ett brottsoffer som just blivit rånat av att gärningsmannen släpps och kan begå nya brott direkt efteråt? Vad gör det med människor tro på rättsväsendet?

Många av de problem som nämns här har funnits länge men vuxit i omfattning. Hinder för att ta itu med dem är dels den utbredda konflikträdslan, dels den tycka synd om-mentalitet som präglar det svenska samhället. Det uppstår en besvärande dissonans när utsatta, som vi ska tycka synd om, begår brott. Därför har det svenska samhället sett mellan fingrarna när EU-migranter slagit upp läger på annans mark och fortsätter att blunda när de plankar på tunnelbanan eller ägnar sig åt olaglig försäljning inne i tunnelbanevagnen.

Konsekvensen blir att samhället har olika förväntningar på olika grupper. Vissa förväntas sköta sig och betala skatt, andra inte. Vissa förväntas vara tysta på bibliotek, andra inte. Våldtäkter viftas bort som "missförstånd och åsiktsskillnader" när gärningsman och offer har olika etnicitet, annars inte.

Visst känner jag som de flesta sympati för utsatta människor. Men utsatthet eller kulturella skillnader kan aldrig ursäkta brott mot andra människor. Det ursäktar inte kvinnoförtryck, misshandel eller våldtäkt.

I ett land där statsministern kallar ryska flygbombsövningar mot Gotland för "inte OK" är personrån, våldtäkter och misshandel inte så mycket att bry sig om. Det är värt att komma ihåg att det land som inte respekterar sig självt inte kommer att bli respekterat av andra heller.

Sverige är på väg att bli som den där snälle men lätt förståndshandikappade killen i plugget som någon alltid lurade på godis och pengar.

Läs även:
Sanna Rayman, Hanna Bocander

Se även:
Uppdrag granskning om de marockanska gatubarnen

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

Det tysta samhället

Vad får man säga i Sverige? När liberaler och konservativa hävdar att vissa saker inte får sägas brukar nyvänstern kontra med att det inte finns något åsiktsförbud. Man får visst säga vad man vill om invandring, feminism och islam - men man måste vara beredd på att få mothugg.

De missar förstås poängen. Poängen är inte att det skulle vara förbjudet i lag att kritisera dagens migrationspolitik, att hävda att det finns allvarliga hedersinslag i islam som måste bemötas eller att jämställdhetspolitiken har spårat ur. Nej, poängen är att det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar "fel" åsikt i dessa frågor. Därför väljer många att avstå. De väljer tystnaden.

För att passa in i dagens politiska och medieklimat ska man helst: kalla sig feminist, brinna för hbtq-frågor, vara för "öppenhet" utan att veta vad det egentligen betyder, anse att kvinnor och utrikes födda är strukturellt diskriminerade i det svenska samhället och inte minst sätta en stolthet i ett ointresse för ekonomiska realiteter.

Avviker du från något av detta kommer du ifrågasättas. Avviker du från samtliga är du paria. Detta drabbar människor på alla nivåer - även en företagsledare som Jens Spendrup hamnade i skottgluggen när han valde att kalla sig "humanist" i stället för "feminist". Ifrågasätter du dagens migrationspolitik är du "rasist" eller "nyfascist". Kritiserar du feminismen är du "ett rötet pisshuvud". Det finns rent av exempel där personer inom den radikala feminismen gått samman i sociala medier för att få antifeminister sparkade från jobbet.

Invandringsfrågan är nog den allra hetaste just nu, och här ser vi hur en perfekt storm av stolligheter har lett till ett krampaktigt, nervöst och hyschande debattklimat. Nyvänsterns kulturrelativism, teorin om att människor med viss hudfärg är "rasifierade" och inte minst den fixa idén om att vi hela tiden måste förhålla oss till vad som kan tänkas "gynna SD" innan vi öppnar munnen har förlamat oss och lagt en blöt filt över debatt- och diskussionsklimatet i Sverige. Det är oerhört olyckligt. Och skadligt.

Även ord blir tabu. När två moderater ifrågasätter Sveriges förmåga att ta emot så många asylsökande som nu, undviks noggrant ordet "volymer". Det ordet fick nämligen dåvarande migrationsministern Tobias Billström på tafsen för, och sedan dess används det inte.

Varför har sakfrågor upphört att vara relevanta? Varför är positionering, ordval och etikettering av meningsmotståndare viktigare än att tänka högt och finna lösningar på existerande problem?

Det värsta är att metoderna fungerar. Människor anpassar sig. Såväl toppolitiker som myndighetstjänstemän och journalister väljer väldigt noggrant hur de uttrycker sig och positionerar sig. Ja, även polisen, som numera inte beskriver hur misstänkta förövare ser ut (annat än detaljer om klädseln) om de har utländskt ursprung. Polisen har även efter kritik slutat att hävda att det omsätts en hel del pengar i de romska tiggarlägren.

Vilket samhälle får vi när inte ens poliser, generaldirektörer och journalister vågar säga som det är av rädsla för en offentlig avhyvling av politiskt korrekta tyckare? Jag är rädd att vi får ett tyst samhälle. Ett samhälle där vissa självklarheter inte får sägas, där människor håller inne med sina åsikter och där klyftan växer mellan vad som uttrycks i medierna å ena sidan och vad medborgarna tycker och tänker å den andra. Så eroderar man effektivt förtroendet för både politiken, journalistiken och i förlängningen samhällets institutioner.

Samtidigt kan man inte bara skylla denna situation på Twittermaffian. Inte minst polisen måste faktiskt stå över det politiskt korrekta och våga bli kritiserad ibland, hur orättvis kritiken än är. Det kan inte vara polisens uppdrag att vara omtyckt av alla.

När jämställdhetsdebattören Pär Ström meddelade att han efter år av hån, hat och förlöjliganden drog sig ur debatten, bemötte Katerina Janouch det med lättnad och glädje. En avvikande röst hade tystnat. Det var tydligen något att fira.

Jag undrar vad denna inställning gör med vårt samhälle på sikt. När tystnad blir att föredra framför en livlig debatt. När trånga åsiktskorridorer anses bättre än höga tak. Vilka åsikter och ord blir tabu i morgon?

Midsommartankar

Midsommar. En svensk högtid. Vissa anstränger sig för att påstå att alla svenska högtider ju är importerade och att det inte finns något som är svenskt på riktigt, men vi kan lägga den diskussionen åt sidan för en stund. Svenskar kommer likafullt att fira midsommar i dag.

Jag är inte så värst traditionsbunden. Frånsett egen inlagd sill, en snaps och köttbullar kommer denna dag passera tämligen obemärkt förbi i mitt hushåll. Utanför faller regnet och jag är rätt nöjd med att vara hemma och se en bra film, fortsätta läsa Goebbels-biografin och bestiga några klippor i Tomb Raider.

Men jag kan en dag som denna inte låta bli att tänka på hur Sverige håller på att förändras. Många uppmärksammar det inte då de inte bor i de områden där förändringen går som snabbast. De ser inte hur hela stadsdelar stöps om, hur samhällsservicen dras in, hur arbetslösheten biter sig fast och hur radikaliseringen breder ut sig.

I samma veva som jag önskar glad icke-exkluderande, genuscertifierad och intersektionell midsommar till er alla vill jag tipsa om dagens måsteläsning. Trots att den är deprimerande (det finns ju ändå drycker att ta till).

Jag ger er Mohamed Omar (läs hela texten här):

Jag bor i Gottsunda, i folkmun kallat "Brottsunda", ett sådant "utanförskapsområde" som Ullenhag och hans vänner varit med om att skapa. I intervjun med Ullenhag tar Neuding upp hur männen tagit över Rinkeby torg. Det är så verkligheten ser ut. Även i Gottsunda. Gå till Gottsunda centrum en måndag klocka tio - det är fullt med män från Afrika och Mellanöstern som sitter och dricker kaffe och snackar. Man snackar inte svenska. [...] 

Jag bor "där allt händer" på Bandstolsvägen, i folkmun kallad "Banditvägen", och från mitt fönster på andra våningen ser jag polisbilar jaga småkriminella ungdomsgäng flera kvällar i veckan. Skottlossning har förekommit. Om vi ska ha en exceptionellt hög invandring till Sverige måste vi helt enkelt bli bättre på att hand om dem. Så här kan det inte fortsätta. Eller varför inte? Ullenhag och de som nu har makt över politiken bor ju inte här och behöver inte bry sig.

Nu lite snaps.

Tidigare bloggat:
De vet inte vad de ska göra
Ett land som aldrig tar ställning
Det naiva Sverige

Det naiva Sverige

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen - vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister.

Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt. Så långt har det alltså gått nu. Men det tycks inte ha påverkat debatten särskilt mycket. Samma gamla analyser pressas fram i både gamla och nya medier.

Den allmänna bilden i public service är att IS-krigarna är offer. Orsakerna till islamismens attraktionskraft är segregation, diskriminering och utanförskap i hemländerna, däribland Sverige. Denna analys får näring ur den traditionella klassanalysen om ojämlikhet och stora klyftor som grogrund för konflikter i samhället.

Dagens Arenas Evin Ismail träffade Samir, en blivande IS-krigare, när hon var doktorand. De kom från samma förort och hon intervjuade honom. Fram träder en bild av en ung man med en grandios självbild, en person som tycker att skolan inte uppskattade hans "potential" (underförstått: inte förstod hans storhet) och såg diskriminering och rasism överallt. Hans svar blev att ansluta sig till och stupa för IS.

Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela mina grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.

Jag kommer närmast att tänka på några av de mest omtalade skolskjutningarna. Förövarna var unga personer som ansåg att de inte fick den respekt de förtjänade och till slut beslöt att hämnas på världen som behandlat dem så orättvist.

Samir flyttade till slut till ett annat land. Där fick han den bekräftelse han sökte, och där kunde denna historia sluta. Men Samir beslöt ändå att flytta tillbaka till Sverige, att hanka sig fram på jobb i det land som behandlat honom så illa, och till slut att ansluta till Daesh, att bli en del av världens just nu grymmaste mördarmaskin.

Att skylla Samirs beslut på det svenska samhället är magstarkt. Ändå är det precis det Evin Ismail gör när hon konkluderar: "Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt 'bli dödad' genom att inte få en plats i samhället."

Om vi ska kunna stoppa islamismens framfart, måste vi först upphöra med att se IS-mördarna som offer. Det finns förklaringar till att någon åker för att slåss för Daesh i Syrien, precis som det finns förklaringar till att någon genomför en skolskjutning eller begår ett väpnat rån. Men orsakerna bakom brotten friar inte gärningsmannen från ansvar för handlingen.

Tyvärr bedriver Sverige just nu en politik som underlättar för rekrytering av jihadister, som skyddar dem när de återvänder och som därmed ökar risken för att det ska ske terrordåd på svensk mark. När ett sådant dåd väl har genomförts, kommer panikåtgärderna. Åtgärder som slår brett och drabbar oskyldiga kommer att presenteras och klubbas i all hast för att visa handlingskraft.

Låt oss undvika en sådan situation genom att lägga resurser på att bekämpa jihadisterna här och nu. Det är dags för det naiva Sverige att vakna upp.

Terror och utnötta vänsteranalyser

Frankrike har drabbats av det värsta terrordådet på decennier. Islamistiska terrorister har mördat 17 människor och spridit skräck i Paris och hela Frankrike.

Frankrike är ett samhälle fyllt av konflikter på religiös och etnisk grund. Tiotusentals judar uppges ha lämnat landet sedan 2013. Ett mycket illavarslande tecken. Och så sent som i natt brandbombades Hamburger Morgonpost, som publicerade några av Charlie Hebdos satirteckningar av profeten Muhammed. Detta handlar alltså inte bara om Frankrike.

Men Sveriges medier - nu senast Gomorron, världen i SR - väljer att fokusera på... islamofobi.

Ja, det är klart att vi även bör diskutera hur helt oskyldiga muslimer kan komma att drabbas av hämndaktioner och hur vi förhindrar konfrontationer. Men den diskussionen, och väldigt märkliga diskussioner om högerextremism som ryggradsmässigt förs från vänsterhåll, borde faktiskt vänta. Åtminstone ett tag.

ETC tar täten med en alldeles förträffligt knasig artikel som skyller terrordåden på män som grupp. Terrorism är, tycker tidningen, ett mansproblem. Men för att landa i den slutsatsen erkänner skribenten (som titulerar sig "feministisk samhällsdebattör") att man helt måste bortse från terroristernas motiv.

I dessa dagar plockar vänsterdemagoger fram sina analysverktyg, nedslitna efter många års användning, för att göra den traditionella klassanalysen (terroristerna är förtryckta människor). Och nu alltså även en obligatorisk genusvinkel som grädde på moset.

Ibland undrar jag om inte hela Sverige är en enda stor satirteckning.

Sverige 2014: Den som tycker fel ska hålla käft

Jag har inte mycket till övers för Marcus Birro. Mestadels tycker jag att han är en överkänslig lipsill. Men även lipsillar har rätt att slippa trakasserier och hot.

Det är dock inte alla som håller med om det. Marcus Birro berättar att han lämnar Sverige (i alla fall tillfälligt) efter dödshot. Jag har ingen aning om vad Birro har fått utstå, hur allvarliga hoten mot honom varit. Men att han hudflängts av den identitetspolitiska och "antirasistiska" vänstern för sin kritik mot islam, är vida känt.

Nu går Nyheter24 ännu längre genom att publicera en artikel i vilken Birro uppmanas att hålla tyst (ni kan leta upp artikeln själv om ni besöker sajten):

"Det är en skam att någon i Sverige idag ska få dödshot på grund av sin åsikt. Men eftersom du varken är homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls, börjar jag känna att du ska knipa igen."

Detta är ett häpnadsväckande uttalande. Det är nu bara minoriteter som har rätt till yttrandefrihet i Sverige.

Vänd på steken och föreställ dig att någon skrivit detta, precis detta, till den vita medelklasskvinnan Maria Sveland. Det hade blivit ramaskri, inte minst på kloaksajten Nyheter24, kallats kvinnohat och oacceptabelt. Hon är nämligen vänster, radikalfeminist och tycker därmed "rätt". Sin hudfärg till trots.

Jag gissar dock att detta utspel om Birros fråntagna rätt att yttra sig kommer passera utan upprörda känslor från andra än ett litet fåtal.

Debattklimatet i Sverige är på väg att passera intoleransens alla tänkbara gränser. Det får fan vara nog nu.

Får troende bete sig hur som helst?

En man som nekades praktikplats för att han av religiösa skäl vägrat skaka hand med en kvinna tilldömdes skadestånd. Detta är ett av flera liknande fall, och de reser frågor om religionsfrihetens gränser och den enskildes ansvar att anpassa sig till seder och bruk i landet som vederbörande vistas i.

Alla länder har ett vedertaget sätt att hälsa. I Sverige tar vi i formella sammanhang i hand, medan det har blivit allt vanligare att människor kramas när de träffas privat (även om de inte känner varandra så bra). Att helt frångå handskakningen kan få en rad konsekvenser. Det kan i bästa fall uppfattas som nonchalant eller oartigt, men den som förvägras en hälsning kan också uppleva det nedlåtande, ja faktiskt som en form av mobbning om det sker systematiskt.

Religionsfriheten är viktig, och jag har många gånger försvarat troendes rättigheter. Men det finns fall där dessa rättigheter missbrukas och där övriga samhället förväntas anpassa sig till den religiöses föreställningsvärld och traditioner. Då kan det bli problematiskt.

Alla har naturligtvis rätt att vägra att hälsa på någon. Det är inte olagligt. Och vem som helst kan givetvis starta ett företag där dessa seder råder. Men som nämnts ovan kan det tolkas som oartigt eller i värsta fall diskriminerande om det sker land människor som inte delar denna syn på vad som förväntas av en i en viss social situation.

Sverige är ett land där vi tar i hand när vi hälsar. Detta är naturligtvis en kulturell skapelse som kan förändras över tid (se exempelvis det ständiga kramandet numera), men en enskild person kan inte gärna förvänta sig att hans religiösa övertygelse ska väga tyngst.

Jag hälsar på alla klienter varje gång jag träffar dem, oavsett vad jag tycker om dem eller vad mötet syftar till. Det är ett sätt att visa respekt, att jag ser personen och att vi placera mig själv så nära vederbörande som möjligt, maktförhållandet till trots. Det vore otänkbart att inte hälsa.

Hälsa eller inte hälsa, ta i hand eller inte. Välj själv. Men var också beredd på att ett val baserat på dina egna religiösa föreställningar kan få konsekvenser i ett sekulärt land som Sverige.

Gilla olika?

Regeringens nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har hamnat i blåsväder. Inte för en obetald TV-avgift men väl för att hon är kristen, är eller har varit abortmotståndare och haft samröre med Livets Ord. I dag uppges hon vara medlem i Kristet center i Örebro.

RFSL går i taket. Skribenter, bloggare och krönikörer likaså. Men vad är egentligen problemet här? Alla kan inte vara hbtq-aktivister eller dela hela spektrat av politiskt korrekta åsikter. Att ha (i Sverige) avvikande uppfattningar om abort bör inte vara diskvalificerande för en arbetsmarknadsminister.

Dessa avståndstaganden stämmer lite till eftertanke. Det är onekligen inte helt lätt att passa in i det svenska politiska klimatet. Man ska inte vara för liberal - då är man både extrem och löjeväckande, vilket den fräna kritiken mot Centerpartiets föreslagna idéprogram med tydlighet visade. Man ska heller inte vara för konservativ - då är man en "mörkerman". Däremot går det utmärkt att vara i princip hur extremvänster som helst utan att det höjer särskilt många ögonbryn. Då är man "progressiv" och "tar ställning".

Det är bekymmersamt om det tillåtna politiska fältet för en person i regeringen är så snävt att engagemang i ett frikyrkoförbund eller kontroversiella åsikter om abort, räcker för att legitimera att offentligt skadeskjuta personen i fråga.

Vi verkar ha fått ett klimat i vilket det enda man kan vara utan att behöva förklara sig eller tvingas göra avbön, är statsfeminist. Eller möjligen helt åsiktslös. Då får vi också de färglösa och identitetslösa politiker vi förtjänar.

Ett val att klä sig i både sjal och sandal

En gravid kvinna klädd i slöja blev attackerad av en okänd man i lördags. Gärningsmannen slet av hennes slöja, skrek fula ord och dunkade kvinnans huvud i en bil så att hon svimmade. 

Muslimska företrädare menar att överfall som detta är ett vanligt förekommande problem. Som en protest mot dessa trakasserier utropades hijabupproret. Politiker, debattörer och andra har klätt sig i slöja för en dag.

Varje normalt funtad människa inser det oacceptabla i överfallet. Att kvinnan i fråga var gravid förstärker bara detta ytterligare. Men det är precis lika fel att ge sig på en kvinna bara för att hon är sexigt klädd - sannolikt ett procentuellt sett betydligt vanligare fenomen. Därutöver finns det särskilt utsatta grupper som diskrimineras och stigmatiseras utan att alla politiskt korrekta bryr sig ett dugg - dit hör tvivelsutan sexarbetarna.

Sedan bör vi sansa oss när vi tolkar enskilda händelser. Ett eller flera angrepp på muslimska kvinnor i slöja är ingalunda ett bevis för att Sverige är ett rasistiskt land. Sverige är tvärtom ett synnerligen tolerant land. Däremot finns naturligtvis rasistiska subkulturer och enskilda individer som till och med kan gå till handgripligheter.

Alla former av trakasserier riktade mot människor med från majoriteten avvikande klädsel, religiösa uttrycksformer och så vidare är oacceptabla och ett tecken på intolerans. Hatbrott är lite extra vedervärdiga.

Slöjupproret är därför en rimlig protest. Helt oproblematiskt är det ändå inte. Slöjan är många fall en form av förtryck av kvinnor i strikta religiösa länder. Klädesplagget ingår i en hederskultur som fråntar kvinnor rätten att själva välja, och jag kan förstå att kvinnor med bakgrund i länder med hedersförtryck kan ha delade känslor till slöjupproret.

Grunden här är ändå att alla måste få klä sig som de vill. Det gäller förstå även muslimska kvinnor som inte vill bära slöja.

För den som vill. 

Har föräldrar rätt att indoktrinera sina barn?

Kränker religiösa föräldrar sina barn genom att lära dem vad de uppfattar som den rätta läran? Bör alla barn till troende föräldrar därför påtvingas en sekulär motbild i syfte att undvika religiös indoktrinering?

Barn formas av sina föräldrar, det går inte att komma ifrån. De flesta mammor och pappor kommer vilja uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar och lära dem vad som är rätt och fel i föräldrarnas subjektiva ögon.

Men är det värre att lära ut att Jesus offrade sig för våra synder än att kommunismen är den största gåvan till mänskligheten? Är det värre att tvingas med till kyrkan än att dras med i ett utdraget politiskt väckelsemöte (också kallat valrörelse)? Det är inte alls självklart. Barn syns överallt i svenska valrörelser. Vad skulle göra politisk påverkan bättre än religiös? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokrater stolt proklamera att de röstar som sina föräldrar och farföräldrar och att det aldrig funnits något alternativ? Hur reagerar vi när en ung muslim förmedlar samma sak om sin religiösa tillhörighet?

I Sverige tillåter vi religiösa friskolor. Vi tillåter emellertid inte hemskolning. Det är alltså fritt fram för en muslim eller kristen att sätta sina barn i en skola som visserligen måste hålla sig till en nationell skolplan men som fokuserar på religionen. Samtidigt är det förbjudet för en sekulär familj att undervisa sina barn hemma. Det är svårt att få ihop den bilden om det nu är barnets bästa som intresserar oss. Förklaringen är förstås politisk och har väldigt lite med barnens väl och ve att göra.

I en perfekt värld skulle alla barn få möjlighet att välja både sin religiösa och politiska tillhörighet. Vi vet emellertid att vi påverkas av våra föräldrar, även om alla inte medvetet försöker styra eller påverka i en viss riktning. Jag tror inte att det är en slump att jag som tonåring gick med i Muf i stället för Ung vänster - samtidigt var mina föräldrar aldrig pådrivande på något sätt.

Det finns ingen bra väg runt detta. Ansvaret för barnuppfostran måste trots allt ligga på föräldrarna, inte samhället. Att detta inbegriper att lära barnen "den rätta tron" i just det specifika hushållet får vi helt enkelt acceptera. Det är faktiskt bättre med ett aktivt föräldraskap som sätter ramar och förmedlar normer än ett icke-existerande sådant.

Ansvaret är partiets

Går det att vara muslim och samtidigt aktiv socialdemokrat eller moderat? Svaret är ja. Men även om det är den retoriska frågan Omar Mustafa själv ställde i ett brev vid sin avgång, handlar hans rekordkorta sejour i partistyrelsen egentligen om något annat.

Mustafa kritiserades inte för att han är muslim - han fick kritik för att han bjudit in antisemitiska talare och därmed legitimerat dessa åsikter. Att han i efterhand tog avstånd från åsikterna förändrar ingenting. Mustafa visade dåligt omdöme (hans tweets om Jasplan till Israel har knappast hjälpt heller).

Visst kan man bjuda in personer som står för andra värderingar än en själv. Frihetsfronten bjuder ofta in talare som inte är libertarianer. Det är så det uppstår intressanta diskussioner. Men ingen skulle se poängen i att bjuda in böghatare eller antisemiter bara för att, som Mustafa motiverade det, visa att man tycker tvärtom.

Kritiken mot hur Socialdemokraterna hanterat kritiken mot Mustafa är dock ytterst befogad. Partiets sätt att placera människor på ledande positioner är synnerligen märkligt. Håkan Juholt var tydligen inget olycksfall i arbetet. Det är så här valberedningen arbetar i Sveriges största politiska parti. Ulf Bjereld kallade det "omodernt". Jag skulle kalla det oseriöst.

Det är nog dags att sossarna ser över sina interna valprocesser illa kvickt.

Syrienkrisen komplicerad

Konflikten i Syrien, som sedan månader eskalerat till ett inbördeskrig, är så där härligt komplicerad. Det är inte enbart en ondskefull regim som står mot frihetstörstande rebeller.

På den splittrade rebellsidan finns förutom vanliga demokratikämpar även al-Qaidaanknutna jihadister, vilket säkert bidragit till att västvärlden känner tveksamhet inför att bistå rebellerna med vapen. Det är inte osannolikt att tänka sig att en del av de självmordsbombningar mot civila som skett har genomförts av jihadisterna.

Bashar al-Assads regim har ett svagt stöd i omvärlden. Den stöds emellertid av terrorstämplade Hizbollah. Rebellerna stöds i sin tur av terrorstämplade Hamas, vars tunnelexperter (!) hjälper dem att gräva taktiska gångar in till Damaskus inför en eventuell slutstrid.

Hamas och al-Qaida tillsammans med demokratikämpar i en enda röra. Det går att förstå varför det är så tyst om Syrienkrisen här hemma. En så komplicerad konflikt skrämmer bort de som normalt brukar vara högröstat för den ena eller andra sidan.

I Syrien finns just nu inget bra alternativ. Tiden efter Bashar al-Assad kan bli precis hur blodig som helst.

Omskärelse som religiöst övergrepp

Richard Swartz fortsätter debatten om huruvida omskärelse av småpojkar ska vara tillåten eller ej och gör en rad mycket märkliga jämförelser. Ja, inte ens det antisemitiska kortet lämnas oanvänt i Swartz' kolumn. Detta sätt att debattera är tyvärr alltför välbekant.

Swartz hävdar att ett förbud mot omskärelse förmodligen skulle göra "judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt". Så ett tänkbart förbud är alltså riktat mot judarna som grupp, inte för barns rätt att bestämma över sina kroppar. Det är förstås felaktigt.

Vidare försvarar Richard Swartz ingreppet på småpojkar med argumentet att det inte är komplicerat, smärtsamt eller hälsovådligt utan tvärtom är fråga om en "harmlös religiös och identitetsskapande ceremoni". Det må stämma. Men det är likafullt ett ingrepp på ett barn som inte kan göra sin röst hörd. Omskärelsen måste därför, vilket jag sökte göra i föregående bloggpost, sättas i ett större perspektiv rörande föräldrars rätt att göra vad de vill med sina barn. Att exempelvis rista in ett kors på ett barns rygg, om det skulle vara ett påbud i en helig skrift, är jämbördigt. Men är det acceptabelt i religionsfrihetens namn?

Swartz vill likställa omskärelsen med det kristna dopet. I ceremoniell mening är det korrekt. Både omskärelsen och dopet är sätt att välkomna ett litet barn till en församling, en gemenskap, som barnet själv inte har valt. Ett barn väljer heller inte sina föräldrar och sin sociala omgivning, vilket skulle tänkas göra omskärelse och dop mindre kontroversiella.

Det som skiljer det fysiska ingreppet från lite vatten på hjässan är just att det ena handlar om ett fysiskt ingrepp som barnet sedan får leva med, oavsett vilka vägar dess liv tar i vuxna år, medan dopet inte lämnar några som helst spår annat än ett dopbevis som kan förpassas till en byrålåda. En tatuering på skalpen, eller ovanstående exempel med ett kors på ryggen, hade varit mer likställd.

Jag är själv döpt, konfirmerad och gift i kyrkan utan att någonsin ha varit troende. Visst kan man vara omskuren utan att vara jude, men ett ingrepp som inte är medicinskt motiverat utan endast av ceremoniell natur bör inte påtvingas ett barn.

Hur detta påverkar judiskt liv i Sverige är faktiskt sekundärt. Sverige är som land synnerligen tolerant mot religiösa grupper, men de förutsätts ändå följa svensk lag. Och svensk lag stiftas i en folkvald församling, inte utifrån någon helig bok. Den sortens perspektiv på lagars och reglers ursprung får gärna förfäktas i Israel, men det har inget med Sverige år 2012 att göra.

Det finns mängder av religiösa traditioner som inte är förenliga med svensk lag. I detta specifika fall är det barnets rättigheter som ska värnas, inte de religiösa gruppernas rätt att föra sina traditioner vidare till nästa generation.

Att Richard Swartz försöker sammankoppla kritik av omskärelsen med dunkla antisemitiska strömningar är fegt, oärligt och - bokstavligen - under bältet.