Landets mest utsatta grupp

Vilken grupp är den mest utsatta i Sverige? Är det månne romer? Muslimer? Nej, det kan faktiskt vara män, och i synnerhet vita svenska män.

Det låter månne överdrivet. Vita svenska män pekas ju ständigt ut som de mest privilegierade i samhället. Och det stämmer att många är det. Den som tar en titt på den yppersta eliten av företagsledare och näringslivstoppar kommer hitta många äldre, vita svenska män. Men exakt denna grupp återfinns även i samhällets absoluta botten.

Vita män är nämligen överrepresenterade bland missbrukare, hemlösa och socialt utsatta. Avsevärt fler män dör på jobbet (men det är arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken som ständigt diskuteras). Den vanligaste dödsorsaken för män under 45 år är självmord.

Det pratas väldigt lite om detta eftersom de är just män och i många fall till råga på allt vita män. De som i den moderna journalistiken beskrivs som samhällets mest privilegierade. De som krönikörer, ledarskribenter och politiker älskar att göra sig lustiga över. När utsatthet kommer på tal är det nästan alltid kvinnor och barn, och utrikes födda, som avses. Begreppet "utsatthet" har kommit att könskodas.

Jag skriver inte detta för att sprida en uppmaning om kollektiv självömkan bland män, sådant bör vi avhålla oss från, utan för att visa hur det faktiskt ser ut.

"Svenska män får ju bara skit", sade Paolo Roberto apropå feminism i en gammal intervju gjord av Sveriges Radios Hanna Fahl som fortfarande är kul att lyssna på. I intervjun pekar han på faktumet att svenska män tillhör världens mest jämställda men ändå blir ständigt utskällda.

Det är svårt att veta hur pass utbrett detta hat är. Svenska kvinnor blir ju trots allt ihop med vita svenska män nu precis som förr. Men kanske har det mycket att göra med att svenska män alltmer underordnar sig det feministiska perspektivet att män är ett problem som måste fixas. Många har med hull och hår köpt Svante Tidholms resonemang om män som kollektivt ansvariga för allt elände i samhället och att män därför är kollektivt skyldiga att kliva åt sidan.

Det finns en trend som uppmärksammats av ett fåtal debattörer men som förblivit tämligen okänd för framför allt den breda allmänheten i Sverige, och det är unga män som "checkar ut" från samhället. Det förefaller vara ett i-landsfenomen att unga killar ger upp på karriär och partner, men första tecknet på detta är det växande utbildningsgapet mellan tjejer och killar.

Unga killar gör allt sämre ifrån sig i skolan, vilket gör det svårare att få ett arbete i dag och heller inte gör killarna särskilt attraktiva för det motsatta könet. Lägg därtill ett växande överskott på män i Sverige på kinesiska nivåer och var och en inser att det finns potential för att något väldigt oroväckande kan ske.

Vi har en tickande bomb som det talas alldeles för lite om. Även feminister borde fundera över om manshat verkligen ligger i deras eget intresse. 

Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Hur ska ni ha det?

Något som återkommer med allt tätare frekvens är de feministiska utbrotten på hur "samhället" delar upp oss i män och kvinnor, pojkar och flickor. Naturen göre sig icke besvär här - det är samhället det är fel på.

Könet är ju som vi alla vet en social konstruktion, och barn måste själva få välja sin könsidentitet. (Därför vore det bäst med hen-toaletter till alla.)
Detta kan yttra sig på många sätt.

En feminist går in i en leksaksaffär. Ser en avdelning med leksaker för pojkar. Vad fan? Patriarkatet börjar förtrycka redan när barnen är små. Upp till kamp för könsneutrala leksaker!

En feminist går in i en klädaffär. Ser barnavdelningen. Vad i hela helvetet? Batman-tröjor för pojkar och Barbie-tröjor för flickor? Har vi inte kommit längre än så här? Och vad ska flickan som gillar Batman säga? (Å andra sidan står Batman för ett toxiskt manlighetsideal och Barbie för en objektifiering av kvinnor, så det bästa vore faktiskt om dessa kläder försvann helt och hållet).

En feminist åker Tjejvasan.

En feminist går in på ett konditori. "Tjejsemla", vad är detta för härskarteknik? Tror de inte att kvinnor kan äta en vanlig semla, va? Ett typexempel på hur mannen är normen i samhället!

En feminist går på Ladies Night.

En genusforskare vid Örebro universitet får 2,5 miljoner kronor i statligt bidrag för att konstruera en lastbil för kvinnor. Detta då det enligt projektledare finns "ett ökat intresse från kvinnor att söka sig till branschen men lastbilen är ibland ett hinder."

De fysiska kraven för att bli brandhen behöver sänkas för att fler kvinnor ska klara utbildningen.

Sveriges feminister - hur ska ni ha det? Finns det skillnader mellan könen eller inte? Ska män och kvinnor behandlas lika eller ska en grupp särbehandlas? Hur kan det komma sig att det är OK med Tjejvasan men inte med en tjejsemla? Varför behövs en speciell lastbil bara för kvinnor?

Frågorna är många. Och då har vi inte ens kommit in på en annan brännande samhällsfråga som får landets intellektuella elit att ligga vaken på nätterna - behovet av fru Gårmanskyltar.

Läs även:
Alexandra Boscanin

Elitfeminismen är ett innerstadsfenomen

Gudrun Schyman reser land och rike runt och "folkbildar" (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir "attackerad och ifrågasatt på olika sätt". Detta tror hon beror på att "kunskapsnivån är lägre" i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Det kan emellertid även bero på att Schymans feministiska maktanalyser och hat mot män har väldigt lite att erbjuda den som oroar sig över om huruvida vårdcentralen får vara kvar efter nästa mandatperiod, om bensinskatten ska höjas igen och fördyra resorna till jobbet, om byskolan hotas av nedläggning och om fabriken i grannbyn där många kompisar är anställda ska flytta produktionen till Tyskland.

Det finns mycket i landsbygdens vardag som elitfeminister som Gudrun Schyman över huvud taget inte reflekterar över. Livsvillkoren på svensk landsbygd handlar inte om hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagsstyrelser eller huruvida en reklamfilm är sexistisk eller ej.

Feministiskt initiativ har absolut ingenting att erbjuda boende på landsbygden. Därför kommer Fi även fortsättningsvis förbli en sekt för privilegierade och bittra medelklasskvinnor i landets storstäder.

Elitfeminismen är främst ett innerstads- och mediefenomen.

Läs även:
Joakim Lamotte

Det löser vi med en ny myndighet

Ett viktigt utslag i förra riksdagsvalet var att Feministiskt initiativ inte kom in i riksdagen, mediernas idoga kramkampanj till trots. Men frågan är hur stor roll detta spelar när den sittande regeringen nu genomför delar av Fi:s politik.

Åsa Regnér meddelade under torsdagen att regeringen har beslutat inrätta en jämställdhetsmyndighet (se där ännu en myndighet som en framtida icke-socialistisk regering kan avskaffa!).

Vad kan då en jämställdhetsmyndighet tänkas syssla med, förutom att sluka skattemiljoner och förmodligen skälla på vita heterosexuella män? Risken är uppenbar att myndigheten blir ett opinionsorgan för mer radikalfeminism och lagstiftning. Begreppet "jämställdhet" är nämligen så brett att nästan vilken fråga som helst kan stoppas in under dess paraply. Hur myndigheten kommer att se ut återstår att se - saken ska först utredas.

Liberalerna, som verkar entusiastiska över idén med en jämställdhetsmyndighet, föreslår att den ska lägga stort fokus på hedersrelaterat våld. Det vore en bra prioritering om nu myndigheten ändå ska inrättas. Men eftersom det är en rödgrön regering som sätter ramarna för den är det föga troligt.

Det är rätt typiskt att politiker gör så här. De identifierar ett problem och eftersom de inte har lyckats lösa det (alla problem kan inte lösas av politiker) vill de visa handlingskraft. Vad kan vara mer handlingskraftigt än att inrätta en ny statlig myndighet för mångmiljonbelopp årligen?

Det ironiska här är att Gudrun Schyman ser ut att få igenom ett av sitt partis viktigaste krav. Utan att ens sitta i riksdagen.

Det, mina vänner, är deprimerande.

En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

I stället för förbud

Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

En feministisk huskur

Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:

Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.

Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

Milo har ordet

Jag har hittat en ny favorit. Journalisten Milo Yiannopoulos.

Han tycker mycket om mycket, men framför allt är han profilerad i jämställdhetsfrågor och oerhört kritisk  - ja hatisk - mot den moderna feminismen.

Jag vill klona och stoppa in honom i svensk politik (han gör även ett case för Donald Trump som faktiskt är lite intressant).

Feministerna vill förändra mannen

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på.

Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe. Denna tanke är alltså omvänd; kvinnorna rusar ut för att rädda männen undan patriarkatet och allt elände det sägs föra med sig.

Det kan ju låta vänligt och sympatiskt, men tittar vi på såväl tonläge som förslag inser vi snart att välvilligheten inte är allvarligt menad. Detta handlar om moralism, paternalism och samma gamla vanliga feministiska floskler.

I en omdiskuterad debattartikel i Aftonbladet skriver bland andra Gudrun Schyman att männen behöver feministernas hjälp. De konstaterar en rad saker: män är överrepresenterade i allt från hemlöshet och missbruk till upplevd ensamhet.

Felet de gör är att härleda allt detta till en enda orsak: könsrollerna i ett patriarkalt samhälle. Manligheten, tycker skribenterna, är en "trång bur". Det är ett starkt påstående och föga förvånande har de inget stöd för att män själva upplever sin manlighet som ett slags fängelse. Detta är ett utifrån-perspektiv som är framknådat i feministiska makt- och genusteorier. Vilket gör det till en åsikt, inte ett faktum.

Feministerna "erbjuder" sig att hjälpa män att må bättre och få ett rikare liv. Hur ska då detta gå till? Jo, genom att anamma de feministiska perspektiven, förstås! Män måste omstöpas för att bli helade från ondska.

Här ingår att sluta titta på porr (som anses vara en form av våld mot kvinnor), börja prata om känslor och inte minst att "söka hjälp". Det är ett ganska äckligt von oben-perspektiv som feministerna uppvisar när de påstår sig sitta inne på lösningen för hur män som grupp ska må bättre. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite åt det goda självförtroende som dessa rosa doktorer uppenbarligen har.

SheForHe är ingen solidaritetsrörelse. Det är en paternalistisk maktrörelse som utifrån feministiska teorier vill förändra mannen. Tack men nej tack. Jag är övertygad om att de flesta män klarar sig alldeles utmärkt utan er spelade omtanke.

Miljöpartiet de gränslösa

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Det där får ju samhället ta hand om...

Det pågår en febril kamp för att trumma in budskapet att det inte finns någon skillnad i kvinnosyn hos svenska män och män från patriarkala och misogyna samhällen exempelvis som det afghanska.

Kampen bedrivs främst från vänster. Från feministiskt håll hävdas det att kvinnoförtrycket är likadant överallt, att är ett mansproblem och inte har ett dugg med kultur eller tradition att göra.

Nu verkar vi ha nått ett nytt stadium i denna process. En vit man går själv ut och säger att han i berusat tillstånd har tafsat på en kvinna (här via unvisit). Eftersom han är vänsterpartist skyller han givetvis på "manskulturen" (jag blir genast lite nyfiken, vi män som inte tafsar på kvinnor vi inte känner, vilken kultur tillhör då vi?).

Men det är inte främst det som är det raffinerade här. Det är att en vit svensk man använder sig själv som ett slags anekdotiskt bevis för att alla män är likadana. Det är ganska uppfinningsrikt, det måste jag ge honom. Han erkänner ett eget snedsteg och gör det till något mer allmängiltigt. Samtidigt skyller han givetvis i från sig – det är ju aldrig den enskilda individen som bär ansvar för sina handlingar i vänsterpartisternas värld.

Men sanningen är att varken jag, du, din pojkvän, din make eller din pappa har ett dugg med den tafsande vänsterpartistens agerande att göra. Däremot spelar kultur, tradition och lag roll för hur vi beter oss mot varandra.

Just därför måste vi ta itu med de kulturer och traditioner som sanktionerar kvinnoförtryck. Det finns ingen svensk manskultur som gör det. Lagarna har vi redan.

Tidigare bloggat:
Jo, det handlar om kultur

Jo, det handlar om kultur

Stefan Löfven ville i senaste partiledardebatten inte medge att det för förekomsten av sexuella övergrepp spelar roll vilken kvinnosyn som finns i olika kulturer.

Statsministerns syn är inte oväntad. För inte så länge sedan var det fullständigt tabu att prata om hederkulturer och våld som en konsekvens av dessa. Sedan dess har begreppet "balkongflicka" lagts till vår vokabulär. Hedersproblematiken är fortfarande känslig att prata om inom vänstern och, paradoxalt nog, inom feministiska kretsar. De kvinnor som vågar stå upp och prata klarspråk får ta emot väldigt mycket skit.

I dag i multikulturalismens och kulturrelativismens tidevarv är det ytterst känsligt att prata om kulturens betydelse för människors beteendemönster. Gomorron Sverige i SVT tog upp frågan härom dagen (21:06 in i klippet). Inbjudna för att diskutera var Gulan Avci från Liberala kvinnor och Svante Tidholm från Fatta Man (dagen till ära med målade naglar), som namnet till trots inte fattar särskilt mycket alls.

Tidholm förstår inte skillnaden mellan en man som utsätter sin fru eller sambo för våld, vilket inte bara är straffbart rent juridiskt utan även oerhört socialt stigmatiserat i Sverige, och den som i hederns namn slår eller tar livet av frun eller dottern och gör detta med samhällets godkännande. Tvärtom menar han att det är ett generellt "mansproblem".

Sexuellt våld är en del av mäns destruktiva normer som vi växer upp med som killar. Det är fortfarande tabu att prata om att mannen är en konstruktion. Vi fostras till att bli våldtäktsmän.

Tidholms avslöjar sig lite grand här eftersom han faktiskt indirekt medger att våra värderingar påverkas av det samhälle vi lever i. Frågan varför detta inte skulle gälla personer från Afghanistan, Somalia eller Eritrea ställdes aldrig.

Våld mot kvinnor "är ett problem som gäller alla män", hävdar Tidholm, och ställer sig frågan hur vi kan komma åt dessa problem "som alla män i Sverige delar". Det är en förryckt uppfattning att alla män skulle ha problem med att de brukar sexuellt våld mot kvinnor. Dels därför att det helt enkelt inte är sant, dels för att det flyttar fokus från hur vi löser ett allvarligt problem, nämligen hederskulturers och misogyna kulturers roll i våld mot kvinnor även i Sverige.

Sverige har under de senaste åren tagit emot asylsökande från främst Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Detta är tre diktaturer och två länder som visserligen håller val men där dessa val knappast kan kallas öppna och fria. Alla fem är länder där kvinnors rättigheter är satta på undantag på en rad olika sätt, som att kvinnor inte släpps ut utan manligt sällskap, att kvinnans roll främst är att vara mamma och sköta hemmet, att det är fritt fram att begära sex närhelst mannen vill det. Alltså just den sortens samhälle som Sverige inte längre är och inte har varit på väldigt länge.

Jag lever själv med en kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Synen på kvinnan i Kina är inte så förfärlig som i Afghanistan, men visst finns skillnader i synen på könen (bland mycket annat). Och visst kan det vara en viss mental omställning för en kinesisk kvinna att sätta sig in i svenska normer och värderingar. Skulle detta konstaterande vara något konstigt eller kontroversiellt?

Det är egentligen absurt att detta ens ska behöva vara ett ämne för diskussion. Med vilken empiri menar egentligen Staffan Tidholm, Stefan Löfven och andra vänsterdebattörer att det inte skulle finnas olika kulturer i världen och att vi inte påverkas av den kulturella kontext i vilken vi lever?

Om nu afghanska mäns syn på kvinnor inte har påverkats ett dugg av 20 år i Afghanistan, om dessa män är övertygade jämställdhetsambassadörer när de kliver över gränsen, måste denna logik även gälla åt andra hållet. Den svensk som flyttar till Afghanistan kan alltså inte ha med sig några värderingar och normativa uppfattningar från Sverige så fort planet landar i Kabul. Är det rimligt att resonera så?

Kulturrelativismen förgiftar det politiska samtalet och lägger hinder i vägen för att hitta lösningar. Därför kommer det sexuella våldet att fortsätta och förmodligen öka. Organisationer som Fatta Man kommer fortsätta hävda att detta är en fråga för alla män, inte bara för vissa. Felaktiga analyser ökar således våldet och lägger skulden på fel ställe. Det blir ett dubbelfel.

Det är en oerhört deprimerande utveckling vi ser just nu. Problem går att lösa om man bara ser dem. Just nu väljer det svenska samhället att göra som vanligt: blunda och hålla för öronen.

Jag hade hoppats att svenska makthavare skulle lära sig av misstagen, men det verkar vara en förhoppning som ständigt grusas.

Tidigare bloggat:
Det är dags att sätta ned foten

Läs även:
Alice Teodorescu, Rebecca Weidmo Uvell, Mauricio Rojas

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

Riskerna med en jämställdhetsmyndighet

En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där.

Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är "intressant".

Syftet är att samordna jämställdhetspolitiken och att "följa upp" de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har antagit. I sak är detta inget konstigt. Grundproblemet ligger snarare i att riksdagen över huvud taget har antagit jämställdhetspolitiska mål som politiker vill följa upp. Det handlar om att styra vårt sätt att leva efter en godkänd feministisk mall. Detta omfattar allt från arbetsliv till utbildning och givetvis föräldraförsäkringen.

Risken är förstås att politikens inflytande över våra liv skulle växa ytterligare. En jämställdhetsmyndighet kommer nämligen behöva visa varför den behövs, och det kan den bara göra genom att lägga förslag på hur den upplevda ojämställdheten kan åtgärdas med mer politik.

I dag rapporteras att var fjärde pappa avstår att vara föräldraledig under barnets två första år. Så kan vi givetvis inte ha det. Frågan var givetvis toppnyhet i kvällens Rapport i SVT och har diskuterats livligt i public service under dagen.

Ingenstans ställs frågan om det är rimligt att politikerna ska ha något alls att göra med hur föräldrar delar sin föräldraledighet utifrån just sin unika situation. I Sverige är nämligen defaultläget i rapporteringen att politiken måste gripa in. För allas bästa. Detta trots att det folkliga stödet i denna specifika fråga är litet.

Ja, lite trött blir jag.

Se även: 
Debatt mellan Annika Strandhäll (S) och Ebba Busch Thor (KD) i Aktuellt

Brott som dröjer sig kvar

Det händer många hemska saker i vårt samhälle. Män som mördas. Pojkar som misshandlas. Kvinnor som våldtas. I nyhetsrapporteringen ges vissa fall särskilt stor uppmärksamhet. Mordet på Lisa Holm i somras var ett sådant.

Hos mig har ett antal grymma brott dröjt sig kvar i minnet. Jag tänker på den bestialiska tortyren av pojken Bobby. Jag minns mordet på Linda Chen, gissningsvis för att jag i det läget själv träffat en kinesisk kvinna och på något sätt kunde relatera.

I höstas inträffade det igen. Ett sådant där brott som är svårt att skaka av sig emotionellt. Ivar Arpi sammanfattar händelsen:

En lördagsnatt går en kvinna hemåt. På hemvägen passerar hon en skogsdunge och går förbi ett gammalt hotell. Där attackeras hon bakifrån av en man som föser henne bort från cykelbanan mot en slänt lite längre bort. Han våldtar henne. Skärrad letar hon efter hjälp. Hon stöter på två män ett stycke bort. Den ene av dem knuffar ned henne i gräset. En håller fast hennes händer ovanför huvudet medan den andra våldtar henne. Förmodligen våldtogs kvinnan även en tredje gång, visar DNA-analysen, men det minns hon inte. Inte nog med att hon utsätts för två överfallsvåldtäkter samma natt. Innan våldtäkten hånas hon med glåpord som anspelar på hennes etnicitet av en av våldtäktsmännen. Efter fullbordad våldtäkt spottar han henne i ansiktet.

Brotten ovan begicks av asylsökande i närheten av ett asylboende i Strängnäs. Det kvinnan fick höra när en av våldtäkterna skulle ta vid var "I'm gonna fuck you little Swedish girl". Hatbrott? Ivar Arpi resonerar kring detta. Kan även en vit person drabbas av rasism? Givetvis. Därmed kan även en vit person i Sverige bli utsatt för ett hatbrott. Även om det förmodligen inte rör sig om detta här utan "bara" ett antal grova våldtäkter.

Det kvinnan genomled är fasansfullt. Svårt att ta in. Jag funderar vad detta gör med en människa. Kommer hon våga gå ut ensam efter detta? Hur kommer hennes liv att bli? De misstänkta lär dömas för brotten, men straffet för våldtäkt i Sverige är inte mycket att hänga i julgranen. Kommer männen ens utvisas eftersom Eritrea råkar vara ett dassigt land?

Stefan Löfven tog i sitt jultal upp Trollhättanmorden. Han besökte skolan efter morden. Men han besökte inte Ikea efter dubbelmorden där. Han har givetvis inte sagt något om den brutala och vedervärdiga händelsen i Strängnäs. Sannolikt av rädsla för att det ska "utnyttjas av mörka krafter".

Alla män våldtar, säger extremfeministerna. Det är förstås dumheter. I synnerhet överfallsvåldtäkter är ovanliga, men gruppvåldtäkter verkar ha ökat om man ska gå efter medierapporteringen (som trots allt är försiktig).

Jag tror att synen på kvinnan spelar en roll här. I Norge erbjuds kurser för asylsökande i hur man bemöter kvinnor. Det kan låta PK och fånigt, men i New York Times artikel beskrivs vilket behov som faktiskt finns av att lära utomeuropeiska invandrare sociala och sexuella koder i ett modernt västland.

Mr. Kelifa, the African asylum seeker, said he still had a hard time accepting that a wife could accuse her husband of sexual assault. But he added that he had learned how to read previously baffling signals from women who wear short skirts, smile or simply walk alone at night without an escort. 

"Men have weaknesses and when they see someone smiling it is difficult to control", Mr Kelifa said, explaining that in hos own country, Eritrea, "if someone wants a lady he can just take her and he will not be punished," at least not by the police.

Det skulle behövas något liknande i Sverige. Men vem ska våga lägga förslaget utan att framstå som en mörkerman? Det torde inte vara kontroversiellt att synen på kvinnor varierar kraftigt från land till land, kultur till kultur.

Vi behöver faktiskt prata om det här. Och göra något åt det. Ingen ska behöva genomlida vad den där kvinnan drabbades av. 

Jag är dansk

För andra gången på kort tid samsände dansk och svensk TV Debatt för att diskutera en fråga i vilken våra folk skiljer oss åt anmärkningsvärt mycket. Då var det migrationspolitiken, nu var det synen på feminism och jämställdhet.

Sveriges Television och Danmarks radio har låtit undersöka svenskars och danskars inställning till feminism, till barnuppfostran utifrån kön och så vidare. I alla frågor är svenskar mer vänster, mer feministiska.

Precis som när Henrik Arnstad, Sveriges egen byfåne, fick representera landet förra gången, skickades en annan icke-representativ person nu: Veronica Palm. Det är som om SVT har ansträngt sig för att hitta personer som ska få Sverige att se extremt och konstigt ut inför danska folket.

Veronica Palm gick på autopilot. Hon medgav att hon "inte förstod" och lyssnade inte ens till motdebattören Jan E Jörgensens åsikter, i synnerhet inte när han påpekade att "feminister talar gärna om samhällets topp men aldrig om samhällets botten."

Just så är det. Feministerna är inte ett dugg intresserade av att utjämna könsskillnaderna inom sophanteringsbranschen eller bland arbetare på vägbyggen. Nej, det är styrelserummen de är intresserade av. De slåss gärna för kvinnor som blivit slagna av sina män men struntar blankt i att det är flest män som är hemlösa. Eller att fler män begår självmord.

Jag insåg innan jag bytte kanal att jag är betydligt mer dansk än svensk i dessa frågor. Palms syn på människor som en del av en grupp, inte som individer, är direkt äcklande. Det blir förstås särskilt märkligt när samma personer som strider för minoriteters rätt att få "vara sig själva" samtidigt skuldbelägger män som grupp och har ett kollektivistiskt synsätt på samhället och människan.

Vi är människor. Vi är komplexa. Vi gör olika val i livet. Om fler män än kvinnor vill bli brandmän, vad är problemet? Män och kvinnor kan göra olika prioriteringar, vilket även kan mätas på gruppnivå. Det betyder inte att en grupp är diskriminerad eller privilegierad. Det betyder att vi har en fri vilja att göra egna val.

Den liberala danska synen på sex är ännu en fråga där vårt grannland har en rimligare och mindre obstinat hållning.

Migrationspolitiken, sexköpslagen, föräldraförsäkringen, radikalfeminismens genomslag - Sverige är extremt på många sätt. Det är dags att sluta se omvärlden som konstig. Det är faktiskt i hög grad Sverige som är konstigt.

Diskriminering som jämställdhetsmål

Svensk feminism har sedan länge diskvalificerat sig som en trovärdig kraft för jämställdhet. Men det är inte bara uttalade feminister som tar enögt parti för kvinnor i könskampens namn. Det gör även myndigheter och kommissioner.

Tiden är nämligen aldrig fel för nya galna upptåg. Digitaliseringskommissionen har lagt ett förslag till regeringen om att kvinnor som läser en IT-utbildning på universitet ska få sina studieskulder avskrivna efter examen. Dessutom ska bidragsdelen nollställas för att möjliggöra för den kvinnliga studenten att läsa en annan utbildning om hon skulle ångra sig.

Syftet är förstås att få fler kvinnor att läsa på dessa utbildningar, som i dag är mansdominerade. Men det spelar faktiskt ingen roll om syftet är förment "gott". Det är ren och skär diskriminering att låta kvinnor studera avgiftsfritt medan män på samma utbildning får betala för sig genom studielån. Och det går förstås att fråga sig varför ingen har lagt förslag om att skriva av mäns studieskulder om de studerar på kvinnodominerade utbildningar, som vård- och omsorgsutbildningarna.

Det är inte bara förslaget i sig som bör uppmärksammas för sin dumhet utan även hur DN i dag rapporterar om det. Den politiskt korrekta borgens tidning ställer nämligen inte en enda kritisk fråga till Digitaliseringskommissionen.

Så här går det till när extrema idéer och förslag görs till vardagsmat i svenska medier. DN hade haft världens chans här att uppmärksamma idiotin i ett könsdiskriminerande förslag (som förmodligen skulle hamna hos Diskrimineringsombudsmannen) och få igång en diskussion om det sjuka i könsbaserad särlagstiftning. I ställer väljer tidningen, förutsägbart nog, att blunda.

Snart ska IT-minister Mehmet Kaplan titta på förslaget. Det gör mig inte ett dugg tryggare.

Läs även:
Fnordspotting

Det en man gör gäller för alla män

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt.

Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet "inte sitter i generna".

Det är verkligen hårresande hur någon kan uttrycka sig på det sättet om halva befolkningen utifrån en enskild erfarenhet på ett flygplan. Inte om någon annan grupp hade detta varit acceptabelt, än mindre publicerbart. Skriver man om hur "män" (inte enskilda individer) har betett sig är det emellertid fritt fram att generalisera och till och snudda vid rasbiologiska resonemang.

Låt oss göra ett experiment och byta ut dessa svenska män med smak för öl, porr och kvinnor mot låt säga muslimska diton. Föreställ dig denna text i valfri stor tidning. Och föreställ dig reaktionerna.

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, det muslimska grabbgänget på sex personer. Mycket skägg, vrålande stämmor. 

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid. 

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som finns inom islam och som vissa ­njuter av att skylta med.  

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av skäggrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna lyssna på obegränsat med böneutrop och IS-propaganda under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många fruar de skulle ta samtidigt. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka fruar som varit sköna respektive osköna. Hur de hela helgen skulle ropa vattenpipa och närstudera kvinnors klädsel. Och se till att skaffa fler fruar. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med fruarna om de inte klädde sig rätt och respekterade profeten. 

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken. 

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med fruarna. "Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska."

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket halalkött de kunde – och avslutade med att be flygvärdinnorna att klä sig anständigt. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget. 

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex skäggiga karlar på 10 000 meters höjd? 

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra. Skäggrabbarnas svar? Att hon borde veta att kvinnan finns till för att lyda mannen.  

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes. 

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi. 

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån. Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få de muslimska kvinnohatarna att förstå. 

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.(Och satan vad jag hoppas att de där männens kvinnosyn inte ­sitter i generna.)

Feministerna saknar lösningar på riktiga problem

Julian Assange har kallat Sverige för "ett feminismens Saudiarabien". Tillspetsat, javisst, men inte utan ett korn av sanning. Men framför allt förbryllas jag över fokuset på struntfrågor.

Danmarks utrikesminister "dissade Sverige" (på kvällstidningsspråk) häromdagen när han apropå plåstergate sade att han "ännu en gång är glad att inte bo i Sverige". Piken var förstås riktad åt hans nordliga grannlands ständiga oförmåga att sortera ut viktigt från oviktigt, trivialt från dödsallvarligt. Och som på beställning kom kritiken.

Detta tycks vara särskilt vanligt förekommande hos svenska feminister som gärna ägnar sin tid åt att se patriarkala strukturer i vägskyltar, diskutera faran med för få kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och bekymra sig om en ojämn könsbalans på landets musikfestivaler. Parat med en identitetspolitisk frammarsch och en väl spridd lättkränkthet i samhället, är det numera svårt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.

Tänk om alla dessa feminister kämpade för kvinnor som är förtryckta på riktigt. Tänk om deras energi lades på att sprida kunskap om och hjälp till våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa, flickor som gifts bort i Afghanistan eller kvinnor som behandlas som en andra klassens medborgare i en rad muslimska länder.

En början på lösningen på många av de bekymmer som drabbar kvinnor och flickor i länder härjade av krig, är emellertid militär. IS terror kan inte förhandlas bort. Inte ens RFSL:s genuscertifieringar lockar IS-krigarna tillräckligt för att de ska lägga av med slavhandeln. De måste besegras på slagfältet. Utplånas.

Jag tror att detta gör att det slår lite slint för dem. Gudrun Schyman vill möta Putin med en utsträckt hand, med dialog. Vad hon vill göra åt IS har hon över huvud taget inte sagt något om. Hon och hennes trosfränder har inga svar på hur kvinnor ska kunna frigöras från verkligt patriarkalt förtryck i muslimska länder eller hur det största hotet mot mänsklig frihet sedan Sovjetunionen ska bemötas. Vi ser inga framstående feminister ta värvning för att strida mot IS, trots att det vore ett sätt att gå från ord till handling i kampen för miljoner kvinnors rättigheter i världen.

Dessa feminister förblir i stället pinsamt tysta. De faller tillbaka i sin trygga vrå och fortsätter att göra sina maktanalyser av det de betraktar som patriarkatet Sverige. Här dunkas det i ryggen, här delas det ut jämställdhetspris åt en person som prisat manshatet, här fokuserar vi på det som inte en enda jävel bryr sig om utanför landets gränser.

Ack, Sverige. Jag förstår den danske utrikesministern.