tisdag 31 juli 2012

Merkel som shogun


"På 1860-talet hade tidningen New York Tribune en kolumnist som hette Karl Marx. Han skrev att Japan var “den sista riktiga feodalstaten, med all sin irrationalitet och uppdelningar” (av makten). I dag är det EU som påminner om det gamla Japan, med Angela Merkel som shogun."
Ola Wong skriver träffsäkert om dagens krisande EU i SvD.

En rimlig och human narkotikapolitik

När självaste DN förfäktar en mer rimlig och human narkotikapolitik vet man att något har hänt. Eller åtminstone håller på att hända. DN:s ledare om Högsta domstolens nya praxis i narkotikamål hade känts otänkbar för bara ett halvdussin år sedan. Fram till nu är det främst enstaka Expressenskribenter som hållit fanan högt i denna fråga.

HD vill att domstolarna inte enbart tittar på narkotikasort och mängd utan också väger in särskilda omständigheter i helhetsbedömningen. Det kan låta som en fullständig självklarhet, men så har inte svenska domstolar resonerat fram till nu. Fokuseringen vid enbart mängd och typ av narkotika har inneburit att missbrukare och personer långt ned i kedjan, det vill säga de som är enklast att gripa, kunnat dömas till långa fängelsestraff. Polisens statistiker har varit glada.

Synen på narkotikabrott har varit unik i svensk rättstillämpning även på andra sätt. Till skillnad från exempelvis våldsbrott har domstolarna här valt att påfallande ofta utnyttja hela straffskalan. Det betyder att narkotikabrott kan ge mångdubbelt längre straff än misshandel och våldtäkt, brottstyper som direkt riktar sig mot en annan människas fysiska person.

Precis som DN konstaterar bygger svensk narkotikapolitik på moralism och ideologi, inte empiri. Skademinimeringslinjen är på långsam frammarsch, hittills manifesterad i det länge uppskjutna sprutbytesprogrammet. Men innan något eller några av riksdagspartierna aktivt driver på för en mer human och rimlig linje och en syn på missbrukare som en grupp i behov av hjälp, inte straff, lär det hända väldigt lite konkret. Fler röster behövs.

måndag 30 juli 2012

Politik för vad?

Svenska folket har ett "ökat förtroende för Socialdemokraternas jobbpolitik", hävdar Göteborgs-Posten med flera medier. Men vad består politiken i? Det vore en rimlig följdfråga.

Att Alliansen tappar i förtroende är en sak. Där har väljarna åtminstone något att bedöma. Men i likhet med förra mellanvalsperioden kan väljarna, i avsaknad av konkreta besked från Socialdemokraterna, lägga sina egna förhoppningar i vad den socialdemokratiska politiken kan tänkas erbjuda.

Undersökningens resultat blir därför tämligen meningslöst.

söndag 29 juli 2012

Veckan som gick #37

# Tyskar ratar euron. Enligt en färsk opinionsundersökning tycker en majoritet av tyska folket att Tyskland skulle klara sig bättre utan euron. Bara 29 procent menade att Tyskland skulle klara sig sämre utanför eurosamarbetet. En enskild opinionsundersökning går inte att dra några klara slutsatser av, men månne är det så att även tyskarna har börjat ledsna på den evighetslånga eurokrisen och drömma sig tillbaka till den tid då man hade en egen riksbank och slapp pumpa in mångmiljardbelopp i andra länders bankrutta ekonomier.

# Den fria rörligheten. Det enda fina med EU, typ, är den fria rörlighet som medlemskapet erbjuder. Den kan förstås ha baksidor. Årligen kommer utländska bärplockare till Sverige, med mer eller mindre realistiska förhoppningar om bär och gröna skogar. I år var det dags för hundratals bulgarer att bli strandade i Sverige utan mat, pengar eller husrum. Även om många luras att komma hit och tjäna vad de tror är grova pengar, ligger trots allt ett stort ansvar även på den enskilda individen. Nu tycks hemresan ändå ha löst sig till slut med bussresor hem till Bulgarien. Risken är dock uppenbar att samma scenario utspelas nästa sommar igen. Men med personer från ett annat land. 

# Assad på offensiven. Den syriska regimen var bara dagar, kanske veckor från att falla. Så lät det ganska nyss. Nu går regimstyrkor till anfall mot landets största stad Aleppo och rebellerna bönar och ber om tyngre vapen. De har lite att sätta emot al-Assads stridsvagnar och granater. Just nu ser det mer och mer ut som ett långdraget krig där Bashar al-Assad har tiden (vapen och militär) på sin sida. Samtidigt hävdas nu dödssiffran för konflikten har överstigit 20 000.

OS med västerländska ögon


Redan på förhand satt svenska journalister och hoppades på att Londons OS-invigning, och själva spelen, skulle slå Beijings från 2008. Det vore ett slags revansch för att diktaturen gjorde så bra ifrån sig för fyra år sedan, från första till sista dagen.

Såväl DN:s Johan Esk som SvD:s Ola Billger hoppades och fick enligt dem själva se London bräcka Beijing i kategorier invigningsceremonier. "Så mycket bättre än Peking", konstaterar den sistnämnda.

Mycket av invigningen måste ha varit tämligen obegriplig för alla utanför västvärlden, något som dagen efter även belystes för ett ögonblick i BBC. DN:s Lisa Edwinsson skriver att världen häpnat inför Londons invigningsshow och citerar en rad både brittiska och andra tidningar som sprider rosor över spektaklet. 

Washington Post citeras inte. De håller nämligen inte med"Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London's ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene." Bleacher Report jämför Beijings och Londons invigningar i olika kategorier och ger London 8 och Beijing 9,5.

Britterna älskar sin drottning. Men att fjäsket för monarkin skulle få en sådan framträdande roll under invigningen av sommarspelen var bara för mycket. Tänk om Kina hade hyllat Mao Zedong under sin invigning. Nu är drottning Elizabeth ingen despot, men hon är en representant för ett odemokratiskt, förlegat och stockkonservativt statsskick som trots detta (eller kanske tack vare?) är omåttligt populärt i England.

Så nej, objektivt kan man knappast hävda att Londons invigning var bättre än Beijings. Den var roligare, mer lekfull, mer avslappnad, kort sagt annorlunda. Väldigt många västerlänningar ville emellertid att den skulle vara bättre och ansträngde sig för att se just detta.

lördag 28 juli 2012

Självinsikt


Justitieminister Beatrice Ask är singel. Och att döma av en intervju i Sveriges Radio har hon tydligen svårt att hitta en karl. Skulden för detta lägger hon på - männen.

"Folk är rädda för kvinnor som är starka och syns. Män vill hellre ha någon som är mindre besvärlig än en aktiv kvinna."

Nädå, det har inget med Bea själv att göra. Men så här brukar det låta från den som inte hittar en partner. Det är kvinnorna/männen det är fel på. Myten att män inte gillar starka och självständiga kvinnor lever vidare bland bittra singlar. Asks sätt att generalisera över svenska män luktar bitter singeltant lång väg.

Kanske borde Beatrice Ask i stället ägna sig åt det hon gör allra helst: pressa tillbaka rättssäkerheten i Sverige. Där har hon ju i alla fall skördat framgångar.

fredag 27 juli 2012

Innerstad mot ytterstad

Att hitta en anständig hyreslägenhet i Stockholm är inte lätt. Du behöver antingen en lång kötid eller gott om pengar.

Stockholm växer med några busslaster om dagen och vissa stadsdelar kämpar med ett växande antal personer (ofta med utländskt utsprung) som saknar ett eget boende. För dessa väntar jourboenden, hotell eller i värsta fall härbärge.

Inte heller för personer med arbete och ordnad ekonomi ser det särskilt ljust ut. Nu byggs visserligen fler hyresrätter igen, men hyrorna för nyproducerade lägenheter är ofta svindlande höga och hyresvärdar kan välja och vraka bland de sökande vilket gör att personer med låga eller medelinkomster väljs bort.

Hyresgästföreningen är aktiv och både syns och hörs. Titt som tätt kommer de och knackar på. Jag avvisade dem när jag bodde i innerstan och jag avvisar dem nu. Vårens överenskommelse om nya hyror i Stockholms hyresrätter säger en del om hur Hyresgästföreningen arbetar. I stället för att arbeta för att hålla hyrorna nere i ytterområdena fick föreningen igenom en lägre höjning i innerstan. För kommunala Stockholmshem blir det en 2,5-procentig hyreshöjning för alla hyregäster, oavsett läge.

Ordföranden för Hyresgästföreningen i Stockholm Terje Gunnarsson var nöjd med utfallet: "Stockholmshem försökte ställa hyresgäster mot hyresgäster, i ett försök att driva upp hyresnivåerna i innerstan, det kan vi givetvis inte acceptera." I praktiken strider Hyresgästföreningen för att innerstadsborna inte ska få för höga hyror. Ytterstadsborna får, i något slags solidaritetshandling, gå med på högre hyreshöjningar för att den som bor på Östermalm och i Vasastan inte ska få en för hög hyra.

Det är en obegriplig linje som Hyresgästföreningen driver och ett så gott argument som något att inte bli medlem.

OS-trött

I kväll invigs de olympiska sommarspelen i London. Sedan väntar 600 timmar sportsändningar i SVT:s kanaler under de kommande veckorna, exklusive allt som SVT sänder på nätet. Det är en monumental satsning som den statliga televisionen gör på det som betraktas som årets stora händelse.

Själv är jag redan trött på OS och undrar om jag alls kommer att titta på sändningarna. Kanske på lite herrhandboll, möjligen. Men många av de svenska medaljhoppen är inte med. Vissa är skadade. Andra har pensionerat sig. Så det återstår att se varifrån alla väntade medaljer ska komma.

Beijing höjde ribban för vad som betraktas som välorganiserade och professionellt arrangerade olympiska spel. Själva invigningen var i en klass för sig och lär bli svår för London att bräcka.

Säkerhetsförberedelserna är hysteriska. London kommer att vara en belägrad stad. Även Beijing höjde säkerheten inför OS 2008. Och vissa av åtgärderna permanentades, som säkerhetskontrollerna i tunnelbanan och säkerhetsringen runt Himmelska fridens torg (även om det mest är ett spel för galleriet). Det återstår att se hur det höjda säkerhetsläget i London påverkar livet för invånarna efter att spelen är över.

OS har blivit för stort, för kostsamt. Och för den plågade brittiska ekonomin kommer de olympiska spelen onekligen vid ett känsligt läge - även om politikerna förstås använder spelen som en tid för andrum från allt det som är jobbigt just nu.

De som har ritat, och godkänt, logotypen för Londons OS
borde se sig om efter ett annat arbete.

torsdag 26 juli 2012

Rasism, karikatyrer och stereotyper

Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.

Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".

I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.

Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).

Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.

Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.

Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.

Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.

Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.

Så kallad nobbad jämställdhet

Enligt DN Kultur "nobbar" Emmabodafestivalen jämställdhet när de inte bryr sig om könsobalansen bland de inbokade artisterna.

Vad arrangören gör är att öppet hävda att den bokar in artister utifrån hur intressanta de är för festivalen, inte utifrån vilket kön de har.

Se där en frisk fläkt i feminismens och jämställdhetsplanernas Sverige.

tisdag 24 juli 2012

Bärplockarplågan

Ett lika säkert sommartecken som midsommar och industrisemester är rapporteringen om bärplockarna i de svenska skogarna. Och deras vedermödor.

Det är naturligtvis förfärligt när människor luras och utnyttjas, som förefaller ske tämligen ofta i bärplockarbranschen (i alla fall om vi ska tro medierapporteringen). Men någon hjälp från Socialtjänsten i Sverige kan de inte vänta sig - och ska heller inte ha.

Den fria rörligheten är en av ytterst få fördelar med EU-projektet och den ska vi värna. Samtidigt uppstår oundvikligen problem när hundratals utländska medborgare plötsligt slår sig ned i en skog i den svenska glesbygden, utan sanitära anläggningar och med betydligt färre bär att plocka än de föreställt sig.

Även om det finns människohandlare eller bara företagare med osedvanligt rymligt samvete med i ekvationen går det inte att komma ifrån att även den enskilde individen som kommer till Sverige i förhoppningen att kunna tjäna mycket pengar på bärplockning har ett ansvar för sin situation. Det är en chansning.

Vi har sett thailändare komma till Sverige efter att ha satt sig i skuld för att sedan inse att mängden blåbär inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Den moraliska skulden faller möjligen på den som lockat hit dem, men resenären själv är ändå ansvarig för den situation han eller hon har satt sig i. Inte svenska kommuner. Det perspektivet saknas ofta i medierapporteringen.

Förmånen att vara skeptisk

DN:s så kallade vetenskapsjournalist Karin Bojs gör emellanåt utfall mot vad hon kallar klimatförnekare och klimatskeptiker. I en krönika härom veckan jämför hon dem med bindgalna scientologer och anti-vaccinförespråkare som av religiösa eller andra skäl inte vill vaccinera sig och sina barn.

Ofta utmålas alla som kritiserar klimatalarmisternas teser som foliehattar och jämförs med kristna som vägrar tro på evolutionen och menar att jorden är 6 000 år gammal. Många kritiker är emellertid respekterade vetenskapsmän, kunniga på sitt område.

Det fina med vetenskap är ju att vi aldrig når i hamn, att sanningar alltid kan omprövas. Det perspektivet finns emellertid inte i den svartvita klimatdiskussionen (som många menar inte alls ska vara någon diskussion). Många har byggt både karriär och förtroende på att plädera för hockeykurvor och koldioxidens fördärvliga påverkan på klimatet. Att tvärvända vore förstås synnerligen skadligt för bådadera.

Det många så kallade klimatskeptiker ifrågasätter är människans påverkan på klimatet, inte nödvändigtvis klimatförändringen i sig. Men detta duger inte, enligt Bojs.
Att Sverige och världen har blivit varmare de senaste decennierna kan ingen hederlig människa förneka längre. Och man måste vara mycket hårdnackad för att inte medge sambandet mellan uppvärmningen och människans utsläpp av växthusgaser.
Jag är ingen vetenskapsman, men jag känner till att jordens klimat genom hela historien har varit föränderligt. Det har forskarna med all tydlighet visat. Sverige har både varit varmare och kallare än det är i dag. Mycket tyder på att vi kan vara på väg mot varmare tider igen.

Klimatrörelsen, för att använda Karin Bojs terminologi, har i mina ögon inte lyckats bevisa att det är människans utsläpp av växthusgaser de senaste 150 åren som är förklaringen till att vi nu ser extremt väder på många håll. Hur ska någon någonsin kunna leda detta i bevis? Hur ska någon kunna bevisa att dessa förändringar inte hade kommit även om vi aldrig börjat bränna fossila bränslen?

Det enda vi med säkerhet vet är att jordens klimat kommer att fortsätta förändras så länge vi finns på denna planet. Det bästa vi kan göra är att försöka tackla dessa förändringar så att våra liv kan fortgå så ostört som möjligt.

Självfallet ska vi både minska våra utsläpp och arbeta för ett mer energieffektivt samhälle - men inte för någon förvirrad tro på att kunna kontrollera klimatet utan för att minska hälsofarorna för oss själva och hushålla med våra resurser.

Andra bloggar:
Vetenskapsbloggen, The Climate Scam

måndag 23 juli 2012

Ungdomar har rätt till sin sexualitet

Feministen Ulrika Rogland, förlorande åklagare i det uppmärksammade BDSM-målet, och Sven Å Christiansson, känd för att ha fabulerat om bortträngda minnen i Quickrättegångarna, skriver en debattartikel om Internet som jaktplats för de som vill ha sex med ungdomar.

Redan från start blir det fel. Rogland och Christiansson skriver: "Det händer hela tiden att ungdomar blir kontaktade av vuxna som vill lura dem till möten för att kunna utnyttja dem sexuellt. Men vi läser sällan om det i medierna." 

Gör vi inte? Tvärtom har så kallad grooming de senaste åren blivit en synnerligen uppmärksammad företeelse. Riksdagen har också stiftat en lag och även den diskuteras och debatteras. Artikelförfattarna försöker utmåla grooming som ett fenomen som skyfflats under mattan, vilket är fel.  

Eftersom Rogland och Christiansson benämner de påstådda offren som "ungdomar" får vi anta att det handlar om personer över 15 år (ungdom är man definitionsmässigt fram till 25). Sexuellt mogna ungdomar måste få ha rätten att utforska sin sexualitet och Internet är en utmärkt mötesplats för att testa gränserna. Risken att utnyttjas finns förstås, men det gör den på fester också där alkohol är en starkt bidragande orsak när det går snett. Det som skiljer nätet från en träff på en pub eller fest är möjligheten till anonymitet. 

Självfallet ska sexuella övergrepp, sexuellt tvång och våldtäkter bekämpas även när förövaren knutit kontakt med offret via Internet. Däremot måste ungdomars rätt till sin sexualitet, rätt att experimentera och testa sådant som måhända inte faller Ulrika Rogland i smaken vara okränkbar.  Föräldrar och vuxna får helt enkelt acceptera att de aldrig kan få full insyn i vad ungdomar har för sig på nätet. Alternativet vore förskräckligt för vilken vanlig tonåring som helst. 

Rogland och Christiansson lyfter fram några extremexempel - som vore den så kallade Alexandramannen typisk för alla som på nätet letar efter en sexpartner eller bara ett sexuellt äventyr. Det är denna sorts skrämskott som ofta leder till panikåtgärder när politiker känner sig tvingade att "ta ansvar" och lagstifta. Internet är i högre grad en möjlighet än ett hot. 

I den friande domen i det ovannämnda BDSM-fallet konstaterar hovrätten att "en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället". Det är kloka ord som fler borde ta till sig. Inte minst alla som moraliserar över ungas sexualitet. 

Andra bloggar:
Per Hagwall

söndag 22 juli 2012

Veckan som gick #36

# Ett år sedan massakern. Norge har under söndagen hyllat minnet av offren för massakern på Utøya och bombdådet i Oslo för exakt ett år sedan. Även om vårt västra grannland stannade upp i dag har det norska samhället inte förändrats efter Breivik. De politiska opinionen förändrades endast tillfälligt, vilket visar på att det norska folket inte läst in några större politiska aspekter i Breiviks dåd. De har inte, som många på vänsterkanten, kopplat Breivik till Fremskrittspartiet eller "högern" i stort. Det är en nykter reaktion på en fruktansvärd händelse.

# Fullskaligt krig i Syrien. Det kan inte sägas råda annat än fullt krig i Syrien nu. Strider pågår i flera städer. Regimen bombar sin egen huvudstad. Rebellerna har gjort vad de själva beskriver som "strategiska reträtter", men tycks vara tillbakaträngda av det tunga artilleri som står till Assadregimens förfogande. Det bombattentat som kostade såväl Assads svåger som landets försvarsminister livet tycktes för en stund ha gett oppositionen initiativet och momentum i kampen mot regimen. Det återstår att se om de kan stå pall nu när bomberna åter faller över bostadsområdena i stad efter stad.

# Osäker datalagring. Flera tele- och internetoperatörer känner tveksamhet kring datalagringsdirektivet och har ännu inte börjat lagra sina kunders elektroniska kommunikation. Bahnhofs Karl Jonung är en av direktivets kritiker. Han anser att det finns saker som är tvetydiga.

Branschorganisationen IT- och telekomföretagen tror att många operatörer kommer att behöva ytterligare ett år på sig. Så här går det när lagar ska hastas igenom i riksdagen, när det är så förbaskat viktigt att skyndsamt trycka på ja-knappen. Först i november ska operatörerna få information om hur de lagrade uppgifterna ska hanteras säkert. Alliansregeringen har dock inte vett att skämmas.

Nyttig EMU-kritik

Antalet EMU-kritiska artiklar i den borgerliga pressen måste betraktas som starkt begränsat. Det är därför ytterst välkommet när det väl dyker upp en sådan, som här i SvD signerat Peter Benson.

Euron är dödsdömd men den politiska eliten har inte stake nog att erkänna att experimentet är ett misslyckande. I stället för en någorlunda ordnad nedmontering av den gemensamma valutan flyttas mer beslutandemakt över ekonomin till Bryssel och problemen skjuts sålunda på framtiden.

Någon annan, inte de sittande ledarna, kommer att få ta hand om kollapsen.

Det som inte går att förklara


Efter vansinnesdåd som det på Columbine High 1999, Virginia Tech 2007, finska Jokela 2007, Utøya 2011 och Aurora 2012 ställs alltid den obligatoriska frågan "varför?". Ofta får vi inget entydigt svar på den frågan, men det hindrar oss inte från att ställa den om och om igen.  

Olika förklaringsmodeller läggs som regel fram. Det har skrivits mycket om Columbinemassakern då två tonåringar, Eric Harris och Dylan Klebold, dödade 12 elever, en lärare och sedan tog sina egna liv (se denna bloggpost för mer om den händelsen).  

Utanförskap tycks vara en vanlig förklaring till det inträffade. Men pojkarnas planer var för monstruösa för att den förklaringen ska duga. Harris och Klebold planerade ingen ordinär skolskjutning utan ett bombattentat i skolans kafeteria. Flyende skulle därefter skjutas. Eric Harris hemmagjorda bomber detonerade aldrig, vilket räddade livet på dussintals, kanske hundratals elever. 

I fallet Anders Behring Breivik har faktumet att han gillade att spela Call of Duty för somliga blivit en viktig ingrediens i hur massakern ska förklaras. Carsten Jensen återkommer till detta när han i DN Kultur hävdar att Breivik "tränade sig i okänslighet inför de offer han med stigande precision sköt ner, först på skärmen, sedan bortom den".

Där har vi den igen, avtrubbningen. Allt är om inte bögarnas fel så i alla fall TV- och datorspelens. Även i fallet Columbine såg somliga den våldsamma populärkulturen som en faktor. Sanningen, så nära vi nu kommer den, är emellertid att det som hände på Columbine High var resultatet av en perfekt storm av olyckliga omständigheter (läs gärna journalisten Dave Cullens bok Columbine) som skapade två unga mördare. 

Medan Eric Harris hatade världen och alla i den var Breiviks dåd rent politiskt. Han menar förmodligen vad han säger när han hävdar att dådet var hemskt men nödvändigt. Någon ånger har inte synts och till skillnad från många andra attentatsmän valde han att inte följa sina offer i graven. Han ville njuta av efterspelet. 

Per Ragnar beskriver i sin bok Hitler hans folk hur Adolf redan som liten var lite konstig och förmodligen kissade i munnen på en get. Genom att förvandla diktatorer och mördare till narrar och tragiska fåntrattar kan vi lättare hantera dem och det de gjort sig skyldiga till. Även normalt distanserade och kyliga intellektuella får ibland svårt att hantera obegripliga dåd. Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen tog avstånd från Breivik genom att kalla honom för "småfet och blek typ". 

Sanningen är att varken våldsamma TV-spel, en diagnos, en frånvarande far, främlingsfientligt tankegods eller vapenlagstiftning ensamt kan förklara varför en person väljer att kallblodigt mörda helt okända människor. Det är sannolikt, precis som i fallet Columbine, en kombination av olyckliga omständigheter. Och, i slutändan, är det alltid gärningsmannens eget val att gå i land med sina fantasier.

Årsdagen av massakern på Utøya kommer att bli en lång återexploatering av de anhörigas sorg och saknad, som vore den unik och skild från alla andras. Offentlig sorghantering är alls inget nytt men får i dagens genommedialiserade värld en helt annan spridning än tidigare. I dag lämnar jag nog TV:n avstängd. 


Tidigare bloggat:
Att förstå

lördag 21 juli 2012

Omskärelse som religiöst övergrepp

Richard Swartz fortsätter debatten om huruvida omskärelse av småpojkar ska vara tillåten eller ej och gör en rad mycket märkliga jämförelser. Ja, inte ens det antisemitiska kortet lämnas oanvänt i Swartz' kolumn. Detta sätt att debattera är tyvärr alltför välbekant.

Swartz hävdar att ett förbud mot omskärelse förmodligen skulle göra "judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt". Så ett tänkbart förbud är alltså riktat mot judarna som grupp, inte för barns rätt att bestämma över sina kroppar. Det är förstås felaktigt.

Vidare försvarar Richard Swartz ingreppet på småpojkar med argumentet att det inte är komplicerat, smärtsamt eller hälsovådligt utan tvärtom är fråga om en "harmlös religiös och identitetsskapande ceremoni". Det må stämma. Men det är likafullt ett ingrepp på ett barn som inte kan göra sin röst hörd. Omskärelsen måste därför, vilket jag sökte göra i föregående bloggpost, sättas i ett större perspektiv rörande föräldrars rätt att göra vad de vill med sina barn. Att exempelvis rista in ett kors på ett barns rygg, om det skulle vara ett påbud i en helig skrift, är jämbördigt. Men är det acceptabelt i religionsfrihetens namn?

Swartz vill likställa omskärelsen med det kristna dopet. I ceremoniell mening är det korrekt. Både omskärelsen och dopet är sätt att välkomna ett litet barn till en församling, en gemenskap, som barnet själv inte har valt. Ett barn väljer heller inte sina föräldrar och sin sociala omgivning, vilket skulle tänkas göra omskärelse och dop mindre kontroversiella.

Det som skiljer det fysiska ingreppet från lite vatten på hjässan är just att det ena handlar om ett fysiskt ingrepp som barnet sedan får leva med, oavsett vilka vägar dess liv tar i vuxna år, medan dopet inte lämnar några som helst spår annat än ett dopbevis som kan förpassas till en byrålåda. En tatuering på skalpen, eller ovanstående exempel med ett kors på ryggen, hade varit mer likställd.

Jag är själv döpt, konfirmerad och gift i kyrkan utan att någonsin ha varit troende. Visst kan man vara omskuren utan att vara jude, men ett ingrepp som inte är medicinskt motiverat utan endast av ceremoniell natur bör inte påtvingas ett barn.

Hur detta påverkar judiskt liv i Sverige är faktiskt sekundärt. Sverige är som land synnerligen tolerant mot religiösa grupper, men de förutsätts ändå följa svensk lag. Och svensk lag stiftas i en folkvald församling, inte utifrån någon helig bok. Den sortens perspektiv på lagars och reglers ursprung får gärna förfäktas i Israel, men det har inget med Sverige år 2012 att göra.

Det finns mängder av religiösa traditioner som inte är förenliga med svensk lag. I detta specifika fall är det barnets rättigheter som ska värnas, inte de religiösa gruppernas rätt att föra sina traditioner vidare till nästa generation.

Att Richard Swartz försöker sammankoppla kritik av omskärelsen med dunkla antisemitiska strömningar är fegt, oärligt och - bokstavligen - under bältet.

fredag 20 juli 2012

Barns kontra föräldrars rätt

Är barn föräldrars egendom? Den frågan kan sägas vara själva grunden i frågan om manlig omskärelse. Eller ska vi säga omskärelse på små spädbarn.

En läkare ställdes inför rätta i Köln efter att ingreppet på en pojke resulterat i komplikationer. Domstolen ansåg att pojkens kroppsliga integritet hade kränkts. Det finns faktiskt till och med fall där barnet dött till följd av efterföljande komplikationer.

Läkaren friades, men judiska och muslimska grupper ilsknade ändå till. Det hade de inte behövt göra, ty den tyska regeringen har ställt sig på de religiösas sida. Den fastslår att omskärelse är en lagstadgad rättighet.

Omskärelse av flickor är övergrepp och barbari medan omskärelse av småpojkar är ett uttryck för religiös frihet. Så ser den västerländska och de facto projudiska tolkningen ut. Men om nu föräldrar har rätt att skära av förhuden på en liten pojke, varför ska inte mammor få ta med sig traditionen att omskära sina döttrar hit till väst?

Det görs en tydlig skillnad mellan kvinnlig och manlig omskärelse. Och även om det de facto finns uppenbara skillnader mellan de olika ingreppen är det likafullt fråga om religiöst betingade ingrepp på individer som själva inte har gett sitt godkännande.

Vissa landsting i Sverige går emot SKL:s rekommendationer och säger nej till manlig omskärelse. För ett sekulärt land som Sverige, som dessutom ständigt torgför barns rättigheter, borde det vara självklart att religionens seder och bruk inte får gå före barns rätt till både fysisk och psykisk integritet.

Ty om det är acceptabelt att skära bort förhuden på en liten pojke, vad annat kan inte föräldrar kräva rätt till i religionens eller något annats namn? Antingen har barn rätt att få välja själva eller så har de inte det. Om de inte har det måste vi ställa frågan om det bara är religiös litteratur som får sätta gränserna eller om det är upp till varje förälder att själv sätta dem.

torsdag 19 juli 2012

Assad flyr huvudstaden


Källor till nyhetsbyrån Reuters uppger att Syriens president Bashar al-Assad har flytt huvudstaden och befinner sig i kuststaden Latakia.

Den konflikt som för bara en vecka sedan såg ut att bli ett långt och utdraget inbördeskrig, med fortsatt stora civila dödsoffer som följd, verkar nu vara nära ett avgörande. Vändpunkten kom när striderna nådde huvudstaden Damaskus. Läget blev omedelbart mer kritiskt för regimen när såväl försvarsministern som Assads svåger, som sägs vara den som i praktiken haft försvarsministerns arbete, dödades i ett bombattentat under ett hårdbevakat toppmöte.

Om Assad nu valt att fly huvudstaden sänder det inte direkt signaler till hans trogna soldater att stanna kvar och slåss. Slutet för regimen kan därför vara nära. Rapporter om strider kring regeringskvarteret i Damaskus har kommit under förmiddagen.

Vad som kommer efter Bashar al-Assads skräckregim återstår att se. Oppositionen är förenad i viljan att få bort den sittande regimen. Vad den har mer gemensamt är mer oklart. Huvudsaken just nu är ändå att det syriska folket slipper Assads terrorvälde. Då finns det i alla fall en framtid att drömma om.

Ett roligare Sverige


Sverige är på många sätt ett bra land att bo och leva i. Vi har inte de omfattande miljöproblem som Ryssland har. Vi har inte matskandaler som Kina. Vi har inte extrema väder som USA. Vi har inte usel matkultur som Storbritannien. Och just nu är ekonomin dessutom bättre än i stora delar av västvärlden.

Om vi bara tillät varandra att vara lite mer lössläppta skulle Sverige kunna bli ett ännu trevligare land att bo i. Den svenska prydligheten blir ibland lite för mycket. Jag önskar att vi emellanåt kunde släppa lite på den, lossa skjortkragen och tillåta oss själva att ha lite kul.

Ty mycket av det som är roligt är omgärdat med restriktioner, skatt eller förbud. Den svenska folkhälsopolitiken är en grundsten i denna politik. Men staten beskattar även våra nyktra nöjen och vissa mer än andra. Är du bokmal ligger du bra till, bokmomsen är nämligen bara sex procent numera. Gillar du TV-spel och elektronik, tough luck. Moms: 25 procent. Detsamma gäller det kulturella utbudet i stan, där "fel sorts" kultur får ständig pisk samtidigt som operan subventioneras.

Alkohol och tobak har en monstruös punktbeskattning. Än så länge har svenska politiker inte nappat på idén med en punktskatt på fett och/eller socker, men i ett land som älskar folkhälsopolitik och där befolkningen ständigt står i givakt för att få höra nästa påbud från riksdagen är det snarast en fråga om tid.

Och så har vi förstås narkotikapolitiken. Nolltoleranslinjen innebär att någon åtskillnad mellan olika droger inte görs (helgad vare alkoholen), allt bruk anses vara missbruk. En knarkare är en knarkare. Detta skapar en stor misstänksamhet, snarast ett förakt, mot utländska företeelser som coffee shops och medicinsk förskrivning av cannabis. Hur goda argumenten än är.

Sverige har ett rykte om sig att ha varit syndens näste en gång i tiden, men även om det är en överdrift och även om svenska politiken alltid strävat efter den korrekta sexualiteten kan konstateras att det sällan har varit så instängt som det är just nu. Till stor del är det feminismens förtjänst. Deras arbete mot pornografi och sexhandel har pressat den sexuella friheten bakåt och resulterat i sexköps- och kopplerilagar samt utraderat marknaden med sexklubbar. Därtill har vi fått en galopperande pedofilhysteri.

Några enkla åtgärder skulle kunna göra Sverige till ett roligare och mer lättsamt land att leva i.

Ett avskaffande av de hycklande statliga alkohol- och spelmonopolen skulle göra vår vardag lite trevligare och lättare och samtidigt få människor att inse att de klarar att bestämma över sina egna liv. Apoteksmonopolets avskaffande innebar inte att var och varannan svensk blev tablettmissbrukare.

En liberal narkotikapolitik skulle inte bara minska lidandet för tunga missbrukare utan också göra livet lite roligare för alla som någon gång ibland vill använda en annan drog än den i Sverige accepterade alkoholen.

En fri sexhandelsmarknad skulle inte bara underlätta för alla som har svårt att få sex på gängse vis (nätet, krogen, jobbet) utan också krydda sexlivet för nyfikna par. Framför allt, vilket kanske är det viktigaste, skulle det göra naket och sex mindre tabu. Att ett land som inte lider under katolska kyrkans besvärjelser ändå har blivit som en pryd gammal dam är ledsamt att se. Det visar att det är långt ifrån bara religionen som vi har att bekämpa för att uppnå jämlikhet och sexuellt självbestämmande. I Sverige har feminismen blivit en stark konservativ kraft i detta avseende.

Hoppet om en förändring i framtiden finns fortfarande. Men något säger mig att Sveriges särart kommer att bibehållas och att landet, som gärna beskriver sig som ett föregångsland, kommer fortsätta att se ned på den frihet som finns i andra länder med inställningen att de inte kommit lika långt som vi.

I så fall lär Sverige även fortsättningsvis vara ett tryggt land att bo i - men tråkigt.

onsdag 18 juli 2012

Svensk sommar


Det börjar visst bli dags att planera en liten utlandsresa.

Ingen bryr sig om SFI

Ulla Hamilton, moderat borgarråd i Stockholm, försvarade SFI-undervisningen när den tidigare kritiserades av vänsterpartisten och SFI-läraren Anki Erdmann. Då lyfte Hamilton fram att konkurrensutsättningen gör att de privata utförarna "måste hålla en hög kvalitet för att vara relevanta". Verkligheten, som jag bloggat om tidigare (se länkar nedan), ser annorlunda ut.

Nu återkommer Ulla Hamilton i ämnet och hävdar att begränsad SFI-undervisning kan skada möjligheterna för vissa att få jobb. Utredningen "Tid för snabb, flexibel inlärning" (SOU 2011:19) ger förslag på hur tiden inom SFI kan kortas.

Det är viktigt att studenter inte blir kvar i SFI-undervisning i år efter år. Men det finns ofta en anledning till att det ser ut så. Dels handlar det om elever som av olika anledningar inte är det minsta motiverade att lära sig svenska, dels handlar det om allvarliga brister i undervisningen.

Det senare är ett stort bekymmer som Ulla Hamilton inte riktigt vill kännas vid. Hon beskriver undervisningen som individanpassad och präglad av valfrihet för de studerande. I praktiken tilldelas du i Stockholm en studieplats där det för närvarande finns utrymme. Olika kunskapsnivåer blandas de facto. Nivåtestet som Hamilton beskriver som "utvecklade metoder för att kartlägga vilken nivå en person befinner sig på" tog i min frus fall runt tio minuter. Några korta frågor och sedan var placeringen klar. Och placeringen kändes inte kopplad till resultatet av testet.

Att enbart fokusera på att eleverna ska klara SFI-undervisningen inom en utsatt tid (vilket även SFI-bonusen grundas på) leder till att många visserligen läser klart inom ett år men sedan har ytterst bristfälliga kunskaper i svenska språket när de är klara. Ty proven går att klara ändå. Det är viktigare att eleven får börja på rätt nivå direkt (i stället för som i dag kastas in i en kurs som redan är påbörjad) än att de slipper vänta i några veckor extra på att påbörja undervisningen.

Om Stockholms politiker verkligen vore intresserade av att SFI ger utlandsfödda personer goda kunskaper i svenska, och därmed en avgörande nyckel in på arbetsmarknaden, skulle de uppmärksamma ovanstående problem. Något säger mig att intresset inte är så stort. Då hade problemen redan varit åtgärdade. SFI är ingen valvinnande fråga.

Tidigare bloggat
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

tisdag 17 juli 2012

Gosiga Texas

När vi kom hem drog jag på löparskorna och tog en runda i backarna. Första bilen jag mötte tutade och vinkade. Sedan en kvinna på cykel: ”Det där gör du bra, kom igen!” Några bilar till, varje förare vinkade, i en lutade passageraren sig ut och hejade på mig. [...] Så här är det varje dag, hela tiden.
Roland Poirier Martinsson - konservativ, troende och USA-frälst - skriver en kolumn om livet som nyinflyttad till ett hus i Texas och försöker med sina upplevelser dra slutsatser om civilsamhället i stort. 

Texas låter ju pysmysigt, om vi får tro Poirier Martinsson. Särskilt med folk som hejar så mycket när man tar en löprunda. Det är gemenskap det. 

Fullt lika mycket gemenskap råder inte på andra områden i delstaten. De senaste 30 åren har 482 människor avrättats i Texas. Ibland blir det även fel person som får plikta med livet. 

Men så länge folk är glada när du flyttar dit är allt frid och fröjd.

måndag 16 juli 2012

Kriget mot knarket - en religion

Centrum för Narkotikavetenskap har en läsvärd artikelBrännpunkt om polisens jakt på unga som provar droger. Under en narkotikarazzia på Åsöskolan i våras fördes elever bort för förhör och tvingades lämna urinprover. Samtliga visade sig vara negativa. Välkommen till vardagen i nolltoleransens Sverige.

Det finns gott om förespråkare av nolltoleranslinjen bland svenska politiker. Inte minst inom Alliansen. Johan Pehrsson (FP) vill gärna se narkotikahundar springa runt på högstadieskolor. Även Maria Larsson (KD) vill se hårdare tag. 

Det är svårt att föra en saklig diskussion med någon som anser att "det lagras i fettvävnaden" är argument nog för att klassa cannabis som dödsknark och tvinga högstadieungdomar att kissa i en kopp på ringa misstanke. Narkotikapolitiken är fullproppad med känslor, myter och bestämda uppfattningar. I  denna fråga är Moderaterna plötsligt synnerligen gamla.

Medan en stor del av världen går i liberalare riktning och genomför eller diskuterar avkriminalisering vägrar svenska politiker att vakna upp och inse att den rådande politiken är föråldrad, misslyckad och cynisk.

Ty svensk narkotikapolitik har aldrig handlat mot att hjälpa människor med beroendeproblematik. Den handlar i första hand om att straffa. Höga dödstal bland tunga missbrukare är därför av föga intresse för politikerna. Tvärtom kan det ses som ett argument för hur farligt det är att använda narkotika.

Och det är det ju, precis som alkohol, tobak och mycket annat i för stora doser. Jag har invändningar mot sjukdomsbegreppet vad missbruk beträffar, men det kan vi lämna därhän. Det viktiga är att vi slutar fokusera på att straffa och börjar intressera oss för hur vi bäst kan hjälpa. Vore det då inte bättre att titta på själva grundfrågan, nämligen varför unga väljer att proppa i sig preparat som de köper på nätet och inte har en aning om vare sig styrka eller innehåll? Vore det inte mer konstruktivt att söka finna svaret på varför vissa väljer att röka på dagarna i ända och på så sätt kunna hjälpa dem till åtminstone en mer rimlig konsumtion och därmed ett bättre liv?

Men nej. Syndarna ska straffas. I det sekulära Sverige kommer narkotikapolitiken så nära en religion det går att komma.

Osäkerhet kring datalagringen

Internet- och telefonoperatörer är enligt datalagringsdirektivet skyldiga att lagra sina kunders elektroniska kommunikation i sex månader. 

De stora operatörerna - Telia, Tele2, 3 - har alla börjat lagra informationen. Men många andra tvekar. De anser att lagen är alldeles för luddigt skriven. De saknar kunskap om hur informationen ska hanteras och vilka krav som ställs på personalen. Branschorganisationen IT- och telekomföretagen tror att många operatörer kommer att behöva ytterligare ett år på sig. 

Så här går det när lagar ska hastas igenom av lagstiftaren. Att operatörerna först i november kommer att få information om hur säkerheten kring de lagrade uppgifterna ska hanteras känns väldigt typiskt. Först lagring, sedan säkerhet. Det är fräckt men inte alls förvånande. Vi har sett vad den här regeringen går för i dessa frågor nu.

Jag känner uppgivenhet inför utvecklingen mot en alltmer sofistikerad övervakningsstat. Att två unga kvinnor från Liberala ungdomsförbundet uppmanar regeringen att inte införa ett superregister (det förtjänar en egen bloggpost) hjälper liksom föga. Det är precis dessa unga politiker som, när de väl gjort karriär och nått riksdagen, plötsligt blir knäpptysta och trycker på jaknappen när nästa nya lag som kränker privatlivet ska röstas igenom. 

Det är väldigt lätt att vara liberal och uppstudsig i ett ungdomsförbund. Väldigt få klarar att vara det i riksdagen. Och det är där, inte på ungdomsförbundens stämmor, som lagar stiftas. 

söndag 15 juli 2012

Veckan som gick #35

# Inbördeskrig i Syrien. Enligt Röda Korset råder nu inbördeskrig i Syrien. I praktiken har det rått ganska länge och kriget kryper allt närmare regimens centrum, Damaskus. Under söndagen pågick hårda strider i huvudstaden. Assads regim fortsätter övergreppen på civilbefolkningen, senast härom dagen i al-Tremseh. Rysslands och Kinas hårdnackade nej till alla sorters insatser mot mördarna i Damaskus visar att FN-systemet inte fungerar. Men det har vi ju vetat länge. Syrierna kan bara lita till sitt eget mod nu. 

# Skärpta terrorlagar i Norge? Vi närmar oss ettårsdagen av Breviks attacker i Oslo och på Utöya. Förslag på skärpta terrorlagar har lagts och ska behandlas. Justitieminister Grete Faremo vill att det ska bli straffbart att planera terrordåd och genomgå terrorträning. Självklarheter, kan tyckas, men dessa lagar skulle oundvikligen kräva noggranna gränsdragningar och riskera att drabba oskyldiga. Det finns all anledning att hålla koll på hur Norge, som hittills hantera tragedin föredömligt, går fram med ny lagstiftning.

# Liberaler mot seger i Libyen? Val har hållits i Gadaffibefriade Libyen. Till skillnad från bland annat Egypten verkar det inte bli någon seger för islamisterna. Tvärtom ser liberala Nationella styrkealliansen ut att gå mot seger. Av de arabiska länder som skickat sina diktatorer överbord var Libyen på förhand det land med sämst förutsättningar att hålla fria och rättvisa val. Ett klansamhälle utan demokratisk tradition och med mängder av vapen i omlopp - kunde det någonsin sluta väl? Valet verkar emellertid ha gått överraskande lugnt till. Medan kampen mellan den nyvalde presidenten och militärrådet fortsätter i Egypten kan kanske en stabil regering utan islamister bildas i Libyen. Det är lätt att imponeras.

En regering utan idéer


Det politiska landskapet i Sverige har förändrats dramatiskt på bara tio år. 2002 gjorde Moderaterna ett katastrofval och Socialdemokraterna nosade på 40 procent. Göran Perssons regering satt kvar och statsministern var mer populär än någonsin. Chansen att få se en borgerlig regering inom överskådlig tid föreföll minimala.

Men bara fyra år senare gjorde Socialdemokraterna ett katastrofval, ett Moderaterna under förnyelsens flagg ett succéval och en borgerlig fyrklöver kom till makten. Det fälldes glädjetårar bland borgerliga sympatisörer när Persson avgick på valnatten.

Jag har kritiserat regeringen Reinfeldt i stort sett dagligen sedan den tillträdde. Känns det som. Men det Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater trots allt ska ha cred för, är att den stöpte om det svenska politiska landskapet. Socialdemokraterna är inte längre det självklara statsbärande partiet. Det är den rödgröna sidan som får frågor om regeringsduglighet och splittring, vilket är lite unikt. Skattesänkningar som 2002 utmålades som dödsstöten för välfärdsstaten har accepterats av alla partier utom Vänsterpartiet.

När det gäller konkret politik har mindre hänt. Apoteksmonopolet är borta och jobbskatteavdraget har underlättat för många att få ekonomin att gå ihop. Men Alliansen har stått lika svarslös som någonsin Socialdemokraterna inför ungdomsarbetslösheten och utanförskapet för utlandsfödda på arbetsmarknaden. Vad omsvängningen i skolpolitiken kommer att resultera i vet vi inte heller. Än så länge fortsätter Jan Björklund att hävda att alla negativa signaler är effekter av tidigare regeringars skolpolitik.

Inför tre av de stora knäckfrågorna - arbetslösheten bland unga, utanförskapet bland invandrare och den negativa utvecklingen i skolan - står alltså Reinfeldt tämligen handfallen. Och regeringen är helt opålitlig i grundläggande rättighetsfrågor som rör integritet och privatliv.

Problemet för Alliansen nu är att den är sönderregerad och helt idélös. Sådant brukar straffa sig. Alliansen vann valet 2006 mycket tack vare att den var en frisk fläkt samtidigt som den gamla regeringen kändes trött. Med nya partiledare på vänsterkanten har den borgerliga regeringen allt att frukta inför nästa val. Och den verkar inse det.

Regeringar ska bytas ut med jämna mellanrum och Reinfeldts ministär har tillräckligt många snedtramp bakom sig för att förtjäna kicken 2014. Liberala väljare har absolut ingenting att hämta hos något av de borgerliga partierna. Problemet är förstås att den rödgröna sidan inte heller har något att erbjuda oss. En röst 2014 kan således bara hamna på ett parti utanför riksdagen. För en liberal som tar idéer på allvar är Alliansen inte good enough.

lördag 14 juli 2012

En stormakts rätt


När DN hävdar att USA är den "viktigaste internationella kraften för demokrati och mänskliga rättigheter" är det svårt att inte dra lite på smilbanden. Eller kanske sucka. DN:s ledarredaktion lever kvar i en Kalla kriget-värld i vilken USA står mellan oss och tyranniet och där det är amerikanerna som är självklara good guys.

Verkligheten är mer komplicerad än så (vi behöver kanske inte nämna så mycket mer än Irakkriget och CIA:s "black sites" för att glorian ska hamna lite på sned). Men det hindrar inte ledarredaktionens Martin Liby Alonso från att hävda att "Kinas ökade konfliktbenägenhet" gör amerikansk närvaro välkommen.

USA har bytt fokus. Från Mellanöstern till Asien. Kriget i Irak är avslutat, nu kan USA öka sin närvaro i andra delar av världen. Detta gör USA genom att knyta handelskontakter men inte minst spänna sina militära muskler.

Oron som ett militärt växande Kina medfört i västs ögon har hittills varit obefogad. Kina har visat väldigt få aggressiva tendenser gentemot andra länder. Men som självständig stormakt har Mittens rike självfallet samma rätt som USA eller Ryssland att satsa på militären och värna sitt territorium.

Till den nya verkligheten hör kampen om små ögrupper som västra och södra sandöarna (西沙群岛 och 南沙群岛). Vem som har rätt till dessa är egentligen irrelevant. Om USA vill fungera som något slags medlare mellan Kina och andra nationer som gör anspråk på dessa kobbar står det dem fritt. Men något säger mig att de mest är ute efter att sätta ned foten mot Kina genom att bygga allianser med andra mindre grannländer. Det är en svajig balansgång. USA har inte råd att göra sig ovän med Kina just nu. Och en stormakt på dekis måste till slut acceptera att nya stormakter också vill ha inflytande och makt. 

Att många i väst, av rent slentrian, fortsätter att se USA som det demokratiska föredömet i världen är en aning besvärande. USA är västvärldens mest aggressiva stat om man ser till de krig och konflikter som landet antingen startat, blandat sig i eller på olika sätt burit ansvar för. Det är alls ingen fredsälskande nation vi pratar om. Tvärtom har militära äventyr länge varit en del av den amerikanska identiteten. Presidenten ska besegra ondskan och hemkomma med en seger. 

Det finns vissa indikationer på att Kina kommer att ha ett något högre tonläge framöver än vad landet haft de senaste 20 åren (men det är upp till det nya ledarskiktet att finna en balans mellan en stormakts rätt och aggressiv nationalism). Dock finns ännu inget som tyder på att Kina ens kommer att komma i närheten av USA vad gäller militära äventyr världen över. Om det är en sådan inblandning västvärlden fruktar, kan den vara lugn. 

fredag 13 juli 2012

Norge skärper terrorlagarna?

USA förvandlades till en övervakningsstat efter 11 septemberattackerna och var i fjol på vippen att även bli en regelrätt militärstat.

Breiviks attacker i Norge är inte på samma skala som flygattackerna i USA för drygt tio år sedan, men det var ändå något stoiskt och vackert över landets sätt att svara på dem med att kräva "mer demokrati och större öppenhet".

Ingen norsk statsminister skulle kräva att högerextremister ska "rökas ut", för att använda George W Bushs språkbruk. Norge har ävem reagerat med större lugn än vad Sverige sannolikt skulle ha gjort i samma situation.

Men nu läggs förslag på att skärpa landets terrorlagar. Justitieminister Grete Faremo vill att det även ska bli straffbart att planera terrordåd och genomgå terrorträning. Det kan låta som självklarheter - det handlar ju om förberedelse till brott. Men säkerhetspolisen PST ville gå betydligt längre och förbjuda allt från rånarluvor till viss kommunikationsutrustning. Lyckligtvis har norska politiker valt att gå försiktigare fram.

Inte heller Faremos förslag är emellertid oproblematiska. Gränsdragningar för vad som är förberedelse till terrorbrott och terrorträning måste göras. Detta är en delikat uppgift. Risken finns alltid för att personer som inte alls har någon brottslig avsikt drabbas och misstänkliggörs.

Att Norge inte kan sitta med armarna i kors efter de värsta attentaten sedan andra världskriget är självklart. Vi kan bara hoppas att de håller sig på rätt sida om den gräns som USA överträdde med dunder och brak efter 11 september. Norge kan bättre. Hittills har de också visat det.

torsdag 12 juli 2012

Renrakat, om mannen får välja


Kvinnor som vaxar sig och rakar ben och armhålor är en trend som retar många. Kritikerna anser att hårigt är "naturligt" och således ska bevaras. Bara för att. 

Jag har aldrig riktigt förstått det argumentet. Pruppar och fisar är också naturliga. Men få skulle säga att de är särskilt attraktiva. Renrakat är snyggt, attraktivt och fräscht, helt enkelt. Det gäller såväl bringor som intimare delar. 

Enligt en undersökning med 1 048 svenska kvinnor och män föredrar 7 av 10 rakat kön framför orakat. Undersökningen visar också att det inte bara är kvinnor som rakar sina intima delar. 75 procent av män under 35 år rakar sig mellan benen. 

Nu är undersökningen visserligen beställd av Philips, som kallar renrakningen för "en folkrörelse", men även om siffrorna måhända inte stämmer över hela befolkningen tror jag att tendensen med alltfler män som väljer att raka bort sina buskar stämmer. 

Själv väljer jag renrakat framför hårigt sju dagar i veckan. Men det är förstås upp till var och en vad de gillar. Det har inget att göra med vad som är "naturligt" och inte.

tisdag 10 juli 2012

Jämställdhetssabotage, sade feministen


Om du ska göra reklam med glimten i ögat och med en nypa sex inblandat, gör det inte i Simrishamn. Där sitter nämligen Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i kommunfullmäktige och driver jämställdhetsarbete så det står härliga till. Den man som gjorde reklam för varmkorv med plutande kvinnoläppar sattes omgående på plats. 

Schyman är glad att ovanstående bild för varmkorv nu är nedplockad och att "medborgarna har reagerat". Det är ju viktigt att kommuninvånarna engagerar sig i viktiga frågor, inte sant?

Kommunen har även en egen genuspedagog. Hon har givetvis sin bild av reklamaffischen klar: "Det här är en sexualiserad bild. Ett praktexempel på en oreflekterad handling och på traditionellt könstänkande i syfte att locka kunder". En lång analys för lite korvreklam, kan tyckas. Att försöka locka kunder är för övrigt ett ganska naturligt beteende för den som driver ett företag.

Jörgen Andersson, som driver gatuköket, anklagas för att vilja "sabotera jämställdhetsarbetet" som kommunen driver. Själv tycker han helt enkelt att bilden är rolig. Ve den som inte följer jämställdhetsdiktaturens hårda regler.

Att vänsterfeminister har fått stämpeln som humorfria stackare som kokat torrt är kanske inte så konstigt när man ser upprördheten över lite korvreklam. 

måndag 9 juli 2012

Talibandrägg och bockstensmän

Talibanavrättningen av en påstått otrogen kvinna i Afghanistan väcker avsmak och vrede. Den är samtidigt en påminnelse om vad som står på spel när de utländska styrkorna lämnar Afghanistan 2014. Och den är ännu ett bevis på vilka bockstensmän som det nya landet har att slåss mot.

Jag har dubbla känslor gällande den internationella insatsen i Afghanistan. Å ena sidan är den faktiskt i mycket en behjärtansvärd kamp mot avgrundsfigurer som vill förbjuda flickor att gå i skola, stena kvinnor till döds och åter göra landet till en skäggdiktatur där alla av kvinnligt kön fråntas sina mänskliga rättigheter. Å andra sidan är Hamid Harzais regim genomkorrupt, illegitim och misslyckad.

USA och väst har förberett för ett militärt utträde 2014. Det är högst oklart om Afghanistans egen militär ens är kommer att vara närheten av att sörja för säkerheten på egen hand då. Samtidigt är en fortsatt utländsk militär närvaro heller inte önskvärd när så pass många år har passerat sedan invasionen 2001.

Alla Afghanistans alternativ är dåliga.

Knatte, Fnatte och Tjatte. 

söndag 8 juli 2012

Veckan som gick #34

# Val i Libyen. Libyen går till val och som nyfödd demokrati är det svårt att sia om utgången eller om valet ens kommer att kunna kallas fritt. Libyen saknar helt demokratisk tradition och få tror på en smidig övergång till demokrati. Men det är trots allt lite rörande att se ett folk gå till valurnorna efter 40 års förtryck under galningen Muammar Gadaffi.

# Jobbpakten. Det politiska spektaklet i Almedalen är över för denna gång. Fredrik Reinfeldt liknar mer och mer Trötter. Men något lyckades ändå statsministern med: den "jobbpakt" han säger sig vilja sluta med arbetsgivare och fack var politiskt sett ett smart drag som gav mycket uppmärksamhet. Men att sänka bolagsskatten ger sannolikt väldigt liten effekt på företagsamheten. Det behövs betydligt större reformer på den svenska arbetsmarknaden - reformer som bara Folkpartiet och Centerpartiet vågar ta i sin mun.

# Nej till Acta. Det blev till slut ett tydligt nej när Europaparlamentet röstade om Acta-avtalet. Det är en stor seger för demokratin i Europa och ett bevis för att det med engagemang och envishet går att göra skillnad. Acta är dött, men vi ska inte svära på att avtalet inte återkommer i någon form i framtiden.

Centern riskerar uttåg - nystart för KD

Almedalsspektaklet är över för denna gång. 1 800 evenemang har tävlat om uppmärksamheten. Gammelmedia har förstås mest bevakat partiledarnas tal. Vi kan konstatera att Stefan Löfven gjort entré som oppositionsledare på riktigt, att Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt fortsätter att vara ett förbudsparti och att Fredrik Reinfeldt nog aldrig har varit så ointressant som han är just nu.

Annie Lööf skulle bli den som räddade Centerpartiet. Hittills har det inte gett resultat. Lööf fick en dålig Almedalspresent när Demoskop placerade partiet på 3,5 procent samma dag som hon skulle hålla sitt tal.

När Lööf tog över fick hon det tunga uppdraget att förena ett parti bestående av traditionalister som vill att Centern ska vara ett glesbygdsparti och liberala storstadsbor som vill se C som en grön liberal kraft som månne kan sno väljare både från Moderaterna och Miljöpartiet. Hon tog dessutom över ett parti på dekis.

Många liberaler trodde på ett mycket liberalare C. Hittills har dock mycket lite hänt och Lööf har mest hånats för sitt förinspelade intryck. Själv säger hon att det beror på att hon vill prata visioner, men det hjälper henne inte. Någon Lööf-effekt har vi inte sett röken av.

Just nu finns inget som tyder på att Annie Lööf kommer att lyfta sitt parti de kommande två åren. Centern har uppenbara problem. De har färre kärnväljare än utrotningshotade KD och är det parti som löper störst risk att åka ur 2014. C har haft en mycket hög svansföring i integritetsfrågorna, vilket gör de svek partiet har bakom sig särskilt svåra att förklara bort.

För Kristdemokraterna känns ordet nystart relevant. Jag gillar Göran Hägglund och har alltid sett honom som bättre än partiet han leder. Efter partiledarstriden med Mats Odell har Hägglund tuffat till sig och KD har nu en tydlig riktning med ett tydligt mål: att stjäla konservativa röster från Moderaterna. Familjeprofilen har blivit ännu tydligare och det har skett personförändringar som lär påverka partiets väg framgent. KD lever fortsatt farligt, men känns livskraftigare än C just nu.

FP-majoren Jan Björklund börjar kännas allt tröttare. Tänkbara efterträdare som diskuteras är radikalfeministen Birgitta Ohlsson och tråkmånsen Erik Ullenhag. Vem som tar över kvittar. Folkpartiet är i vilket fall inget alternativ för en liberal väljare.

fredag 6 juli 2012

WikiLeaks behövs

WikiLeaks har börjat publicera epostkommunikation till och från den syriska regimen från år 2006 och framåt. Totalt rör det sig om 2,4 miljoner mejl. Breven ska ge en bild av regimens interna arbete men också visa hur företag i väst säger en sak och gör en annan, uppger Ekot.

Alla turer med Julian Assange har fläckat ned WikiLeaks, men att de nu väljer att släppa epostdokument från den blodbestänkta syriska regimen visar att organisationen behövs. WikiLeaks är ett viktigt demokratiskt verktyg.

Om det är något WikiLeaks har lärt oss, är det att politiker och företag oftast säger en sak utåt men egentligen gör något helt annat. Om det nu var någon som tvivlade på att det förhöll sig så.

torsdag 5 juli 2012

Lika rättigheter en självklarhet

En kammarrättsdom från 2007 ger sexsäljare skyldighet att redovisa sina inkomster och betala skatt. Domen är intressant eftersom den i praktiken säger att sexarbete är ett arbete som alla andra.

Men det är av naturliga orsaker inte så många som redovisar sina inkomster som sådana från sexarbete. Sexhandel är fortfarande, år 2012, mycket tabubelagt och stigmatiserande för alla inblandade parter.

Försäkringskassan ska göra om sina regler så att det blir lättare för sexsäljare att få sjukpenning. Hittills har det varit en fråga som tolkats olika av olika handläggare. Möjligen har då handläggarens privatmoral talat i beslutet. Ett regelförtydligande kan således vara på sin plats.

Denna fråga handlar om lika rättigheter och skyldigheter i samhället. Det finns ingen anledning till att sexsäljare ska behandlas annorlunda än andra. Och i sexmoralismens Sverige begår sexsäljaren heller något brott, bara köparen. Detta borde göra saken ännu mer självklar, även med rådande lagstiftning.

Sexarbetare är fortsatt en mycket utsatt grupp i samhället. Sexköpslagen har förvärrat läget för dem på flera sätt. Dels har den ökat riskerna för gatusexsäljarna, dels har den ökat stigmatiseringen.

Rätt till sjukpenning är ett litet steg mot en normalisering av sexarbetarnas yrkesval. Men det är en lång och mödosam resa kvar innan vi närmar oss något som liknar lika rättigheter.

onsdag 4 juli 2012

Rätt mat i rättan tid

Att världens fetaste land, USA, på sin nationaldag den 4 juli anordnar en tävling i matfrossa känns lite... talande.

Vann gjorde Peter "Furious Pete" Czerwinski med 15 hamburgare på 10 minuter. Grattis, då.

Agiza får PUT

Ahmed Agiza, under förnedrande omständigheter utvisad i ett CIA-plan till Egypten 2001, får permanent uppehållstillstånd i Sverige. Detta glädjande besked kom i dag.

Agiza, som torterades svårt i fängelse och stred för upprättelse de senaste tio åren, kan därmed återförenas med sin familj.

Detta är ett sent erkännande att terroranklagelserna mot honom var direkt felaktiga. Ett stort grattis är på sin plats. 

Till sist: Nej till Acta!

Det blev till sist en rungande nej till Acta-avtalet när Europaparlamentet i dag röstade i frågan. Nej-rösterna var 478 till antalet, ja-rösterna enbart 39. 165 ledamöter avstod från att rösta.

Därmed är Acta fällt. Alla krafter, både inom- och utomparlamentariska, som har arbetat mot avtalet kan därmed känna sig nöjda och lite stolta i dag.

Utgången är inte bara en seger i den viktiga sakfrågan utan en seger för demokratin i EU. Dess underskott består i allra högsta grad, men Acta-frågan har visat att det går att påverka om man är tillräckligt många, tillräckligt envisa och tillräckligt engagerade.

Det kommer fler strider. Denna seger visar att vi kan göra skillnad.

Läs även: 
HAX, Piratpartiet, Falkvinge

Alla kan våldtas

Ett våldtäktsförsök på en kvinna som visade sig vara en man var inget våldtäktsförsök på grund av offrets kön, har tingsrätten i Örebro slagit fast. Förövaren döms i stället för misshandel.

Det är en intressant men samtidigt märklig dom. Könet på offret ska inte spela någon roll. Att tingsrätten uttryckligen hävdar motsatsen är anmärkningsvärt. Logiken i resonemanget är att kvinnan egentligen är man och att våldtäkten därmed aldrig hade fullföljts så fort förövaren märkt detta.

Men detta kan rätten rimligen inte veta säkert. Den kan inte veta exakt vad förövaren tänkte och hade för avsikt. Det enda som går att styrka är att han förgrep sig på offret. Hans sexuella preferenser vet rätten inget om.

Domen öppnar upp för många tänkbara tolkningar i andra våldtäktsmål. Om offret exempelvis är yngre än vad förövaren tror och därmed inte är intressant när kläderna fallit, är det då inget våldtäktsförsök?

Jag har varit kritisk mot hur våldtäktsbegreppet har urholkats i Sverige när gränserna mellan sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och regelrätta våldtäkter suddats ut i radikalfeminismens spår. Men här är rätten ute på hal is. Det ska bli intressant att följa detta i hovrätten. För där lär det nog hamna.

tisdag 3 juli 2012

En kulturell koloni i norr

Sverige brukar sägas vara vänster men motvilligt fascinerat av USA. Tar vi en titt på TV-utbudet, utbudet av musik i radioapparaten och av film på biografen slås vi av total amerikansk dominans.

Utbudet är förstås en viktig förklaring. Det produceras helt enkelt väldigt mycket på andra sidan Atlanten och en hel del håller tillräcklig klass för att fungera i TV, på radio och bio. Språket är en annan förklaring. Engelskan är stor i Sverige. Svenska niondeklassarna är bäst i världen på engelska, men alla åldersgrupper kan göra sig förstådda på språket i vårt land. Så pass att många som flyttar till Sverige av lathet väljer att tala engelska i stället för att lära sig svenska.

Allt detta påverkar vad vi betraktar som tillgängligt och inte. En indisk film en fredagskväll drar helt enkelt inte lika många tittare som en amerikansk. En osentimental tysk polisserie känns inte lika tillgänglig som småputtriga Morden i Midsomer. Emellertid produceras det både bra filmer och serier i dessa länder.

Ännu svårare är det förstås att locka svenskar att se en kinesisk film, som inte nödvändigtvis är lika lättsmält som en amerikansk popcornrulle och där språket dessutom är främmande för flertalet. Detta borde inte möta några hinder eftersom filmer textas i Sverige, vilket möjliggör för alla att ta del av nöjesutbud från världens alla hörn. Ändå matas vi med ett ytterst smalt segment från USA och några få grannländer. Det är kulturell utarmning och inget annat.

Kulturella uppfattningar avspeglas i musik, film och litteratur. Det finns därför mycket att lära sig av hur andra länder ser på världen genom att ta del av deras populärkultur. Att USA räddar världen i var och varannan actionrulle och står i givakt inför Nationen och Militären är för varje svensk bekant. Men Ryssland har inte riktigt samma bild av historien som väst, vilket märks i populärkulturen. Och i Kina fortsätter de onda japanerna att vara perfekta filmskurkar, också det ett historiskt arv.

Tittar man på nöjesutbudet kan Sverige närmast likna en kulturell amerikansk koloni. Lite mer mod från alla som ansvarar för import av utländsk underhållning skulle inte skada. Det finns en värld utanför den anglosaxiska också och att förstå den lite bättre skulle göra många gott. Dessutom: Vi har väl ändå fått mer än nog av olika versioner av CSI nu?

Tidigare bloggat:
Nya tider, nya språk

söndag 1 juli 2012

Veckan som gick #33

# SD först ut i Almedalen. Premiären avklarades i fjol. Nu har Jimmie Åkesson avklarat sitt andra tal i Almedalen som partiledare för Sverigedemokraterna i riksdagen. Förutom att SD nu accepterar ett femte jobbskatteavdrag framkom inga nyheter. De vill se en mer effektiv polis och vill framöver bli känt som ett parti som satsar lika mycket på kriminalpolitiska frågor som invandringen. Eftersom frågorna enligt SD hänger ihop lär det bli svårt att tona ned det ena.

# Presidentval i Mexiko. Opinionsmätningar talar för att det blir PRI:s kandidat Pena Nieto som vinner det mexikanska valet. Debatten mellan honom och vänsterkandidaten Lopez Obrador sägs ha varit hövlig men substanslös. Vem som än segrar har han ett monumentalt arbete framför sig i ett land som söndrats av knarkkartellerna. Den vettlösa drogpolitiken förd av Felipe Caldéron måste omprövas.

# Hongkong firar 15. Det är i dag 15 år sedan Hongkong överlämnades från Storbritannien till Kina. Leung Chun-Ying tillträder som regeringschef men ses som Beijings kandidat. Hongkong har visserligen ett stort självbestämmande, men missnöjet med den kinesiska ledningens inflytande är stort. Men ett självständigt Hongkong är knappast aktuellt.

Cameron öppnar för brittisk EU-omröstning

För oss utanför eurozonen är det för mycket av Europa. För mycket kostnader, för mycket byråkrati, för mycket inblandning i frågor som tillhör den enskilda nationen, samhället och individen. 
David Camerons kritik mot dagens EU är synnerligen välkommen. Och relevant. Britterna är inte alls förtjusta i mycket av det som sker i EU just nu i form av maktförskjutning till Bryssel och mindre makt i medlemsländernas egna parlament.

Cameron ogillar att EU lägger sig i för mycket i frågor som kan och bör beslutas på nationell nivå. Denna kritik hör vi sällan från svenskt håll numera. 

David Cameron öppnar för en folkomröstning om EU i Storbritannien i framtiden. Dagens EU är något helt annat än det EG som britterna röstade ja till 1975. En stor del av befolkningen fick inte säga sitt då. Både Storbritannien och EU har förändrats sedan dess. Det är därför fullt rimligt att britterna får säga sitt.

Och visst kan man alltid drömma om ett nej som ställer landet EU-medlemskap på sin spets.

Läs även:
Dick Erixon, Den hälsosamme ekonomisten