Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

Med arslet före in i framtiden

Gör följande experiment på valfri arbetsplats:

Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier.

Se vad som händer.

Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Problemen kan inte härledas till en viss regering eller en viss mandatperiod. Detta är en utveckling som har pågått såväl under röda som blå styren under väldigt lång tid.

Konsekvenserna ser vi nu tydligt inom ovannämnda områden. Det är svårt att rekrytera lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och poliser. Läget inom sjukvården i sommar är katastrofalt på många håll i landet. Landsting har lockat med 60 000 kr till den som ställer in sin sommarsemester. Några lönepåslag att tala om kan poliserna däremot inte räkna med.

Antalet poliser under 40 år som slutat har de senaste åren legat på mellan 70 och 90 per år. Under 2015 skedde en ökning till 121 och under första halvåret 2016 har närmare 100 lämnat. Detta är poliser i sina bästa år. De som har erfarenhet. De som ska orka med detta tuffa jobb. Många går till Migrationsverket, Försäkringskassan och andra myndigheter som värdesätter deras utredningskompetens.

Hur tacklas då detta? Med sänkta kompetenskrav, givetvis. Eftersom det behövs fler poliser, inte färre, men det är svårt att locka nya till ett yrke med en kass arbetsgivare sänks nu lägstakravet vid de lämplighetsintervjuer som görs. Vid prövningen till polisutbildningen i våras slogs hälften ut när begåvning och personlighet testades. I höst väntas tre fjärdedelar klara samma moment.

Konsekvenserna av detta går i dag inte att överblicka. Dessa kommer vi snarare att se på lite sikt (vilket gör att sittande politiker inte kommer straffas för det). Riskerna är förstås uppenbara. Precis som att sänkta intagningskrav till lärarutbildningen resulterar i sämre lärare kommer sänkta lägstakrav vid antagningen till polisyrket leda till mindre kvalificerade poliser. Kompetens- och lämplighetskrav finns ju där av en anledning.

Regeringen vill att polisutbildningen ska få högskolestatus. Givet hur lärarhögskolan ser ut garanterar detta verkligen ingenting i kvalitet. Men det låter ju bra. Och det är det som är viktigast numera. Inte vilka resultat som faktiskt åstadkoms.

Arma land.

Detta är socialtjänsten

Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.

Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson

Brandattack mot ett socialkontor.

Högre utbildning som arbetsmarknadspolitik

Dick Harrison rörde upp känslor när han för en tid sedan kritiserade kvaliteten på svenska högskolor och universitet i en debattartikel i SvD. Han följde upp detta i ett diskussion i Sveriges Radio. Fler hänger nu på i den högst relevanta kritiken.

Jag känner igen mig i mycket av vad Harrison skriver. Inte från en lärares perspektiv utan som tidigare student. Jag har läst vid flera olika institutioner på två universitet och högskolor i olika städer. Det finns mycket att säga om den högre utbildningen i Sverige. Kvaliteten är ojämn, och i en internationell jämförelse är det egentligen bara KI som står sig.

Det jag reagerade för under studietiden, som skedde med nästa ett decenniums mellanrum, var hur långt gymnasiefieringen av de högre studierna nu har gått. Min inställning när jag sitter i ett klassrum eller aula är enkel: lyssna på läraren, försök ta till dig det som sägs och var beredd på att lägga ned mycket tid på plugg inför tentan. Så resonerar många. Men långt ifrån alla, och den grupp som önskar få en så lätt resa som möjligt är oftast den som blir lyssnad på.

Mer tid till hemtentamen på vissas begäran - strunt samma om vi andra kämpat för att bli klara i tid. Envisa frågor om exakt vad som ska komma på tentan så att man slipper läsa "i onödan". Och givetvis omtentor och både skriftliga och muntliga kompletteringar så att alla kan bli godkända. Ty om en elev blir underkänd är det lärarens ansvar. Underkända elever betyder mer jobb för läraren, vilket tar tid från undervisningen. Då är det lättare att släppa igenom även dem som egentligen inte är godkända.

Så här håller det på, precis som Dick Harrison beskriver. Utbildning vid svenska universitet och högskolor handlar generellt sett inte om att anstränga sig till det yttersta i tre och ett halvt år och komma ut som en lite mer beläst och utbildad person på andra sidan, redo för yrkeslivet. Nej, det handlar om rätten att bli "sedd", att känna sig "trygg" och att bli curlad genom utbildningen utan att någon elak lärare har mage att underkänna dig.

Jag minns mycket väl en kvinna som protesterade mot omfattningen på ett prov och att detta dessutom var lagt på en måndag. Studierna, menade hon, var 40 timmar per vecka. Och eftersom hon vistades i skolan under den tiden (ingen vistades 8 timmar per dag i skolan) kunde hon inte förväntas plugga även på kvällar och helger. Då skulle hon ju ha tid över till annat. En så bisarr inställning till universitetsstudier är tyvärr inte helt ovanlig i dag.

Under lång tid har utbildning setts som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i Sverige. Många unga, och inte särskilt unga, studerar i brist på ett bättre alternativ. Under lång tid har lärare på landets universitet och högskolor larmat om att elever inte har med sig ens basala kunskaper från gymnasiet. Detta påverkar undervisningen eftersom lärarna måste anpassa den till gymnasienivå. Men inte heller detta räcker. Svensk utbildning håller på att anpassas till de lataste eleverna, lågpresterarna. Det är inte hållbart i längden.

Alla kan inte studera. Det är inte konstigt i det. Tyvärr har vi i Sverige skapat en arbetsmarknad där det krävs högskoleutbildning till snart sagt varje jobb, rationaliserat bort en hel del enklare jobb och satt upp trösklar som gör att den som inte har läshuvud men kanske har andra talanger, förväntas plugga likt förbannat.

Detta måste förändras. Ju fler som utbildar sig på dåliga universitet, desto mer inflation går det i begreppet utbildning. Kraven på högre utbildning måste höjas och respekten för lärarna återupprättas.

I stället för att ta itu med grundproblemen har politikerna fastnat i en diskussion om betygssystem.

Betyg i all ära, men den högre svenska utbildningen står inte och faller med hur betygssystemet ser ut. Det finns betydligt viktigare saker att ta hand om först. Men det verkar vara för känsligt för att ta i.

Nu är Komvux lösningen på allt igen

Runt 6 500 utbildningsplatser på Komvux och högskola. Så lyder regeringens och Vänsterpartiets mirakelrecept för hur fler ska komma i arbete. Det är med andra exakt samma visa som på 90- och 00-talen. Om bara fler läser på Komvux eller högskola, blir allt bra.

Men alla kan inte läsa på universitet. Alla vill inte läsa på universitet. Idén med att hela tiden bygga ut antalet utbildningsplatser är feltänkt.

Vi har i dag fått en situation då många unga som inte lyckas hitta jobb skriver in sig på olika kurser bara för att ha något att göra. Utbildningsväsendet har alltså i allt högre grad blivit ett slags avstjälpningsplats för människor som inte kommer i arbete. Detta är en konsekvens av kombinationen dålig arbetsmarknadspolitik och gratis utbildning.

Det vore dessutom intressant att få veta på vilket sätt fler utbildningsplatser är "viktiga reformer för utrikes födda". Svårigheterna för utrikes födda utan relevant utbildning att få jobb, många med endast sexårig grundskola i ett utbildningsväsende helt olikt det svenska, löses knappast med fler platser på Komvux.

Regeringen förutsätter dessutom att alla vill och kan vidareutbilda sig när det den borde göra är att reformera arbetsmarknaden, sänka ingångslönerna och öka flexibiliteten. Dessa heta stenar vill Socialdemokraterna emellertid inte ta i.

Inte heller sådana reformer skulle förstås hjälpa alla till jobb i Sverige, och det är ett faktum politikerna vill tala tyst om. Faktum är att stora grupper asylinvandrare har ytterst begränsade möjligheter att komma i egen försörjning i sitt nya land. Att placera dem på olika Komvux-utbildningar visar att regeringen gör något. Det är nog i detta sken vi ska se påståendet att fler platser på Komvux är en viktig reform för utrikes födda.

När Svenskt Näringsliv för något år sedan föreslog fler lärosäten möttes förslaget av kritik från Saco, som önskade "kvalitet framför kvantitet". De skrev då:

Utbildningskvaliteten är hotad. Högskolan byggdes ut kraftigt under 70- och 90-talen, men i dag höjs röster för att kvaliteten har försummats. Att många skaffar en högre utbildning är viktigt för det demokratiska samhällets utveckling, för företagandet och inte minst för kompetensen både i den privata och offentliga sektorn. Men när utbildningens kvalitet sjunker, kommer också nyttan av högre utbildning att sjunka. Alla förlorar på att vi urholkar högskolan.

Detta är precis vad som har skett. Fler än någonsin studerar, men Sverige som land har inte fått något "kunskapslyft". Kunskapsnivån i den svenska skolan sjunker, och det smittar av sig på de högre utbildningarna eftersom de tvingas sänka nivån på undervisningen.

Det återstår att se om Saco är lika tydligt i sin kritik mot den sittande regeringens förslag på fler utbildningsplatser utan idéer om hur kvaliteten ska förbättras.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och verkligheten

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

Den tysta majoriteten

Det pratas mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrande akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den som kommer till Sverige med en relevant universitetsutbildning innanför västen, om det finns behov, kan få arbeta med något som motsvarar utbildningen. Det tjänar alla på.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Aftonbladet har sin bild klar. Men enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

Etableringsstödet varar i två år. Därefter är individens uppehälle kommunens ansvar. Eftersom Sverige har den lägsta sysselsättningsgraden bland utrikes födda i hela OECD, får kommunerna betala försörjningsstöd till de allra flesta. Ytterst få hinner komma i arbete på bara två år (här är förstås även språket en given barriär). Den etablering som skulle ske blev alltså inte verklighet för andra än en liten minoritet under den så kallade etableringstiden.

Låg utbildning och svårigheter att få jobb i Sverige hänger tätt ihop. Det är därför dags att vara öppen med hur pass stor del som kommer till Sverige utan eftergymnasial utbildning och inte sällan utan att kunna läsa och skriva. Vad har politikerna för idéer för att dessa människor ska komma i arbete och bli den där långsiktiga vinsten som alla pratar om?

Jag tror inte på den idé som fyra folkpartister (yrvaket, som vanligt) framför på dagens DN Debatt - att låta kommunerna sätta ett tak för hur många som får komma till Sverige. Detta skulle åsidosätta allt vad rättssäkerhet heter eftersom det då inte längre är skyddsbehovet som avgör utan kommunernas ekonomi.

Ekonomin är ändock central här. Det går självfallet att minska kostnaderna på andra sätt. Genom att ge TUT i stället för PUT. Genom att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring. Genom att göra snabbare prövningar av asylanter från i dag säkra länder (ex. Bosnien) och lägga desto mer tid på att göra rättssäkra prövningar av sökande från oroshärdar (ex. Syrien). Allt detta gör sammantaget att färre skulle välja Sverige som förstahandsalternativ.

Sverige har fått ett rykte som ett land som släpper in vem som helst, även brottslingar som spärrats från inresa i övriga Schengen. PUT delas ut som smågodis. Och myndigheten som ska sköta handläggningen är så överlupen av arbete att den inte längre hinner göra relevanta granskningar utan bifaller ansökningar av stress. Så kan det inte fortsätta.

Den stora utmaningen är inte att utländska läkare kör taxi (vilket för övrigt verkar vara något av en vandringsmyt). Den stora utmaningen är att presentera en lösning på hur majoriteten av de nyanlända, alltså den grupp som saknar utbildning, ska komma i egen försörjning.

Här saknas fortfarande realistiska förslag.

Tidigare bloggat:
Oordning och oreda i migrationspolitiken

Läs även: 
Arbetsförmedlingen öppnar kontor i Addis Abeba
(observera att nyheten är ett år gammal. Det gick tydligen inte så bra).

Ska polisen bli normkritisk nu?

I går invigdes polisutbildningen vid Södertörns högskola. Den nye rikspolischefen sken som en sol, synbart lycklig över att det nya polisprogrammet förlagts på "ett jättespännande ställe", vänsternästet Södertörn.

Syftet med flytten är att göra polisyrket "mer attraktivt". Själv har jag svårt att tänka mig en sämre plats att lägga just polisutbildningen på.

Enligt rektorn Moira von Wright kan polisutbildningen dra nytta av högskolans kompetens kring mångkultur och interkulturella frågor. På Södertörn, menar hon, finns forskning i de ämnen som är relevanta för framtidens polis. Hon förklarade skrattande att det kommer finnas övningslokaler för att bemöta bankrån också.

Eftersom Södertörn är ett tillhåll för allsköns pseudovetenskap på den extrema vänsterkanten, med fokus på intersektionalitet, "antirasism" och normkritik, finns det goda skäl att bäva för den framtida polisutbildningen och, i förlängningen, också för svensk polis i allmänhet.

Känns väl...sådär.

Konfuciusinstituten - kulturutbyte eller propaganda?

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Stockholm läggs ned till sommaren. Orsaken uppges vara dess kopplingar till den kinesiska staten.

Konfuciusinstitutet i Stockholm grundades 2005. Kritiken mot att ha ett av Kina finansierat lärosäte inom Stockholms universitet och institutionen för orientaliska språk har funnits där hela tiden. Många har uppenbarligen haft bilden av institutet som ett slags murbräcka för Kommunistpartiet för att sätta rätt bild av Kina och partiet i andra länder. Men har det verkligen funnits skäl för dessa antaganden?

En sak vet vi: Konfuciusinstitutet har hela tiden finansierats av den kinesiska staten. Lärarna har anställts av och avlönats från Kina. Hur har detta påverkat undervisningen? Eftersom jag studerade vid Konfuciusinstitutet under två år har jag viss inblick i hur undervisningen sett ut. I alla fall då.

Kurslitteraturen bestod av 当代中文 (Dangdai zhongwen, Contemporary Chinese). Den berörde aldrig politiska spörsmål direkt. I textboken fanns däremot vad somliga skulle kalla tillrättalagda texter, exempelvis om när regeringen gör bra saker för miljön, men det är inget som inte har en motsvarighet i SFI-litteratur. Kort sagt krävs det väldigt petiga ögon och livlig fantasi för att hitta någon politisk propaganda i kurslitteraturen.

Frågan om vad det betyder för undervisningen att lärarna är anställda av av Kina. En viss inskränkning i i vad lärarna får ta upp, ja, eftersom arbetsgivaren är den kinesiska staten. Men då det under min studietid fanns både kinesiska och svenska lärare som löste av varandra och jag var där för att lära mig språket, inte diskutera större självständighet för Tibet, upplevdes det aldrig som ett bekymmer för mig som student.

En av de svenska lärarna tog emellertid upp frågan om vi elever upplevde det som ett problem att Konfuciusinstitutet finansieras av den kinesiska staten. Svaret blev, som jag minns det, ett unisont nej. Vi var ju där för att lära oss kinesiska, inte prata politik. Och kurslitteraturen hade vi inte så mycket att invända mot av dessa skäl.

Däremot vet jag att det förekom konflikter mellan lärare och ledning och att vissa slutade efter arga mejlväxlingar. Men närmare detaljer än att det handlade om löner har jag inte.

Nu läggs alltså Konfuciusinstitutet i Stockholm ned. Kvar finns det på ett fåtal andra platser i Sverige. Min förhoppning är att detta inte kommer innebära en försämring av kinesiskans ställning vid universitetet i huvudstaden. Lärarna måste ersättas om utbildningen ska kunna fortsätta.

Jag förutsätter att det finns en plan för detta. Annars framstår beslutet att lägga ned som väldigt förhastat.

Mer kurslitteratur än propaganda.

Den kinesiska humlan

Att Kina har genomgått en fantastisk utveckling sedan landet öppnades mot världen efter Mao Zedongs död behöver knappast påpekas.

Landet brukar kallas "världens fabrik". Din Ipad, din PC, din spelkonsol, smarttelefon, radio och TV tillverkas i Kina. Många av dina barnleksaker likaså. Numera har Volvo en fabrik där. I Kina finns städer som enbart fokuserar på en sorts tillverkning. Vi har exempelvis toalettstaden, som gör toalettstolar.

I takt med att reallönerna ökat i Kina har viss tillverkning flyttat till fattigare grannländer. Men det stora bekymret har varit bristen på innovationer. Att kopiera andra har kinesiska företag varit duktiga på länge. Men egna uppfinningar, egen innovativ utveckling, har nästan saknats helt.

Detta kan vara på väg att ändras. Kina toppar nu patentligan i världen. Under 2013 stod landet för en tredjedel av alla patentansökningar.

Tecknen har visserligen funnits där. Huawei (华为, Huáwèi uttalas med ske-ljud som i skälva och med fallande ton på slutet) passerade Ericsson i antal patent för några år sedan. Huawei grundades 1987, Ericsson har funnits sedan 1876.

Att bara mäta antal patent räcker inte för att avgöra om ett land är en kunskapsnation eller ej. Men tecken tyder på att Kina kan vara på väg att gå från tillverkningsindustri till kunskapsintensiv industri. Om detta håller i sig är det oerhört positivt. Men också oväntat.

Västliga ekonomer och bedömare har hävdat att Kinas utveckling inte kan upprätthållas utan politiskt reformer. I detta antagande har legat en förhoppning om att den kinesiska ledningen skulle tvingas till reformer för att klara fortsatt tillväxt. Tesen har varit att ett auktoritärt styrt land som inte belönar eller uppmanar till kreativitet och spontanitet, där fritt tänkande tvärtom är farligt, inte kan bli en kunskapsnation. Det finns mycket logik i det antagandet.

Ta det kinesiska skolväsendet, som är väldigt hierarkiskt. Detta har sina förtjänster i upprätthållen studiedisciplin och flit men det gör samtidigt eleven oförberedd på att hitta egna lösningar. Skolan fokuserar, i likhet med andra asiatiska utbildningssystem, på korvstoppning och utantillkunskaper. Inte på problemlösning, egna lösningar och elevens förmåga till självständigt tänkande. Detta blir tydligt när kineser kommer till Sverige och får svårt att anpassa sig till den svenska skolan.

Om Kina trots det auktoritära styret, trots censuren, korporativismen, korruptionen, det politiska rättsväsendet och det hierarkiska utbildningssystemet lyckas bli en kunskapsnation är det mot mångas förväntningar. Det vore definitivt positivt för landet men samtidigt skulle förhoppningen om oundvikliga politiska reformer komma på skam. Igen.

Då skulle det faktiskt visa sig att den kinesiska humlan trots allt flyger. Åtminstone ett tag till. 

Myt om kreativa svenska elever tillbakavisad

Senast det begav sig var i december. Då anlände resultatet från Pisas undersökning som visade att Sverige är det OECD-land som rasar snabbast beträffande kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Årtal av varningssignaler från lärare i både grundskolan och i högre utbildning sammanfattades nu i konkreta siffror. Politikerna fick hicka. Ett nytt dråpslag signerat Pisa damp ned i dag.

Till den svenska skolans försvar har hävdats att svenska elever är bättre än japanska på kreativt tänkande. Japanerna sitter nämligen bara och lär sig saker utantill och är sämre på att tänka kreativt och lösa problem, har det sagts.

Detta motsägs i den senaste Pisa-undersökningen. Sverige är då inte bara långt efter länder som Japan, Sydkorea och Singapore utan är också sämst i Norden. I vanlig ordning placerar sig Finland bra.

Anmärkningsvärt är att svenska elever denna gång visade sig vara sämre än andra just på att lösa problem. Detta trots att dessa förmågor betonats i svenska läroplaner under lång tid. Skolverket har inga svar men menar att en delförklaring till de dåliga resultaten kan vara elevernas attityder.

Nästan var fjärde svensk elev räknas som lågpresterande. Det är katastrofalt uselt. Men inte helt oväntat. Under väldigt lång tid har svensk skola präglats av ett likhetstänkande. "Vi ska inte ha elitskolor", har vänsterpolitiker propagerat. Samtidigt som politiker turats om att byta betygssystem och skapa nya skol- och lärarplaner har begrepp som pedagogik och innovation hamnat helt i skuggan. Under Alliansens åtta år har allt handlat om mer kontroll.

Oppositionen skyller allt på regeringen. Skolminister Björklund kan inte annat säga än att det är sossarnas flumskola som ligger bakom dagens pinsamma resultat, och att vändningen kommer. Snart. Få tror honom.

Jag tycker synd om lärarna. De har ett smutsigt spel att bevittna i den kommande valrörelsen. Socialdemokraterna och Alliansen delar ansvaret för den svenska skolans förfall.

Tidigare bloggat:
När curlingföräldrarna tog över skolan
Dags att vända Atlantångaren nu

När curlingföräldrarna tog över skolan

Det finns en skämtstripp som illustrerar skolan förr och nu. Förr: Förälder skäller på sitt barn när detta uppvisar dåliga betyg. Nu: Förälder skäller på läraren när barnet uppvisar dåliga betyg.

Det ligger en hel del bitter sanning i denna illustration. Vi måste fråga oss hur betygen i den svenska skolan har kunnat skena iväg samtidigt som svenska elever rasat i Pisa-studien.

Betygsinflationen började redan när jag gick i skolan. Det var förbluffande att se hur en kvalificerad majoritet av gymnasieklassen fick högsta betyg i historia. Jag gick personligen från godkänd (G) till mycket väl godkänd (MVG) i idrott & hälsa när jag tog klivet från nian och fick första betyget i gymnasiet. Något hände med sättet på vilket lärarna bedömde eleverna och satte betyg. Jag vet inte riktigt vad.

Sedan dess har lärarens auktoritet i klassrummet urholkats alltmer. Samtidigt verkar föräldrarna flytta fram positionerna för att utöva påtryckning på lärarna att ge just deras små gåvor till mänskligheten bästa möjliga betyg. I vissa skolor pressas sannolikt lärarna även av arbetsgivaren - vem vill söka till en skola där betygen ligger under snittet?

Betygsinflationen är bara ett av många symptom på en svensk skola som har insjuknat. Jag tror att ett av grundproblemen är lärarens eroderade ställning. Dess auktoritet behöver stärkas, dess befogenheter öka. Att varken elever eller föräldrar respekterar lärarens kunnande är rimligen ett problem som går att åtgärda. Men det lär ta tid att göra det.

Uppdatering: David Eberhard skriver klokt om problemet på debattplats i GP.

Dags att vända Atlantångaren nu

Den svenska skolan tornar upp som nästa års stora valfråga. Den senaste Pisastudien visar att Sverige är det OECD-land som rasar snabbast beträffande kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Svensk skola ligger nu under OECD-snittet.

Siffrorna är inte så överraskande utan tvärtom en del av en mångårig trend. Men det har nog aldrig varit så illa som det är just nu. Oppositionen skyller på regeringen. Utbildningsministern skyller på kommunerna. Men även om kommunerna har ansvaret för skolan är det riksdag och regering som bär det största ansvaret efter alla förändringar de senaste 20 åren som kastat svensk skola in i ett veritabelt kaos.

Men Jan Björklund har rätt när han hävdar att de reformer som regeringen genomfört inte har hunnit ge resultat och därför inte kan ges skulden för de dåliga resultatet i studien. Först om kanske tio år kan vi troligtvis se effekterna av Alliansens skolpolitik. Risken med oppositionens höga tonläge är att den vid ett maktskifte ger sig på att förändra skolan igen. Det som behövs nu är arbetsro och kontinuitet.

Överlag dominerar Asien i Pisa-studien, och allra överst hittar vi Sydkorea. Ändå tror jag inte att lösningen på den svenska skolans våndor är att kopiera den sydkoreanska hets- och korvstoppningsmodellen. Den ger månne goda resultat i studier som denna, men bejakar inte elevernas kreativa sidor. Många asiatiska elever har över huvud taget svårt att tänka kritiskt och kreativt. Dessutom har Sydkorea världens högsta självmordsfrekvens bland unga (strax före Japan), vilket tros ha mycket med den enorma pressen i skolan att göra. Det finns kort sagt uppenbara baksidor med det sydkoreanska studiesystemet som också måste beaktas.

Det går att ifrågasätta värdet av sådana här globala studier. Men det är uppenbart för de flesta att den svenska skolan dras med stora problem. Lägre resultat i grundskolan påverkar de högre studierna. Lärarna på högskole- och universitetskurser berättar förfärade hur de vant sig vid att inleda grundkurserna med att repetera sådant som eleverna egentligen förutsätts kunna efter gymnasiet. Enligt vissa lärare har elevernas kunskaper fallit så dramatiskt, att de har svårt att förstå tentainstruktioner och att själva författa en längre text.

Det ser således väldigt illa ut. Den där Atlantångaren som Jan Björklund hävdar tar så lång tid att vända, behöver börja gira snart nu.

Obefogad rädsla för kinesisk indoktrinering

Att Konfuciusinstituten (孔子学院) vid de svenska universiteten finansieras av den kinesiska staten är inget nytt. SVT väljer ändå att presentera det som en nyhet och en skandal. Diktatur finansierar utbildning i Sverige! Amnesty kallar det hela för "godtroget" från svensk sida.

Är det då ett problem att en utbildning i kinesiska i Sverige betalas av Kina? För att svara på den frågan krävs information om hur utbildningen ser ut. Eftersom jag studerat vid Konfuciusinstitutet i Stockholm har jag god inblick i hur den ser ut åtminstone där.

Kvaliteten är ojämn. Men det är ingalunda fråga om någon indoktrinering. Kurslitteraturen är inte politisk. Om vi ska jämföra med den svenska SFI-litteraturen är skillnaden framför allt att den sistnämnda, förutom att den är rörig och saknar en röd tråd, uppmanar mer till diskussion. I exempelvis Dangdai Zhongwen (当代中文) får eleverna mycket litet utrymme att diskutera. Men diskussion kan ju lärarna själva skapa om de önskar. En bra lärare är inte enbart bunden till litteraturen.

Det är klart att Kinas kommunistparti vill söka påverka vår bild av Kina i en viss önskvärd riktning. Det gör den inte annorlunda än någon annan regering världen över. Konfuciusinstituten är ett medel för detta. Men att utpeka kinesiskundervisningen som en form av indoktrinering är grovt felaktigt. Särskilt som frågan diskuteras öppet på lektionerna, åtminstone i Stockholm.

Jag kan heller inte undgå tanken på att farhågor om indoktrinering aldrig skulle dyka upp om det gällde undervisning betalad USA, Frankrike eller Storbritannien. Rädslan för Kina, det stora farliga landet i öster, finns kvar och kanske rent av växer i takt med att landet utmanar den anglosaxiska världsordningen.

Vi borde veta bättre vid det här laget.

En skola i fritt fall

Lärare har blivit ett lågstatusyrke. Lärarutbildningen är nu så lågprioriterad hos studenter att 123 personer under fjolåret kom in genom att prestera ofattbart usla 0,1 på högskoleprovet. Det är sämre än vad en apa skulle prestera om den chansade vilt.

Läraryrkets sjunkande status har således medfört att utbildningen blivit en plats för lågpresterare. Enligt flera högskolor och universitet är det vanligt att lärarstudenter behöver extra stöd för att klara utbildningen. Det är alltså dessa personer som ska vara dina barns lärare i framtiden. Vad är det som håller på att hända med den svenska skolan?

Detta är så dåliga resultat att det går att ifrågasätta vad personerna gör på en högskoleutbildning över huvud taget. Den socialdemokratiska devisen att alla ska plugga måste ifrågasättas. Jan Björklund har gjort det under sin tid som skolminister, och även om hans liknelser om skolan som en svårstyrd atlantångare har visst fog för sig i så måtto att förändringar tar tid innan de får genomslag, är det uppenbart att regeringen inte riktigt vet hur den ska tackla de ständigt försämrade resultaten.

Inte ens de sossar och vänsterpartister som i så fräna ordalag har kritiserat "utsorteringsskolan" kan vara nöjda med den utveckling vi ser inom bland annat lärarutbildningen. Problemet är tyvärr inte isolerat till lärarhögskolan, även om läget tycks särskilt illa just där. Det hänger samman med gymnasifieringen av högskolorna runt om i hela landet.

Som jag bloggat om tidigare klagar lärare på universitet och högskolor över både de sjunkande förkunskaperna hos studenterna och deras bristande kunskaper i svenska språket. Problemet har blivit så graverande att många studenter har svårt att förstå tentaanvisningar och klara av att skriva uppsatser. Eleverna släpps igenom grundskolan utan tillräckliga kunskaper vilket får återverkningar när lärarna på universiteten måste anpassa utbildningen till en lägre kravnivå.

Ett grundläggande problem är att kraven har sänkts i syfte att skapa en högskola för alla, det vill säga även för de studieovana som kanske borde söka ett arbete i stället för att sitta bakom skolbänken. Universitetsstudier ska finnas för den studiemotiverade. Inte för alla. Det ska ställas krav.

Så, ja, vi ska ha en utsorteringsskola. Alla kan inte läsa på universitet. Att göra lärare av personer som presterar sämre än en apa på högskoleprovet och tro att vi på så vis kan skapa en bättre skola kommer att leda den svenska skolan i fördärvet. Frågan är om vi inte redan har nått dit.

Regeringen uppmärksammar SFI-fiaskot

"Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt."

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte - förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet

Inga nya idéer

Som vi tidigare sett ska Socialdemokraterna fokusera på jobben och skolan i valet 2014. Det kan verkar som givna prioriteringar. Arbetslösheten är fortsatt hög och varselvågen har kanske bara börjat. Resultaten i den svenska skolan sjunker och lärarna på högskolor och universitet klagar över att studenterna inte bara saknar förkunskaper utan alls har svårt att förstå svenska.

Men Socialdemokraterna har inte mycket att erbjuda. De vill inte underlätta för företag att anställa genom att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I skolan vill S åter satsa på en högskola för alla, det vill säga precis som det som delvis bidragit till de problem vi ser i dag.

Nu presenterar Stefan Löfven dessutom förslaget på en skolplikt till och med gymnasiet. Är detta resultatet av sex års vidareutvecklad skolpolitik? Jan Björklund kallar förslaget "ett luftslott".

Alltför lång tid vid makten gör ofta att idéutvecklingen går i stå. Därför kan det vara positivt att sitta i opposition ett tag, att tvingas tänka nytt och våga utmana. Men efter sex år i opposition har Socialdemokraterna inga nya idéer. Det är faktiskt ganska ynkligt att se.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det heller inte bra att Sverige både har en visionslös regering och en idélös opposition. Det är inte kul att vara väljare.

Nu ska alla med igen

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven fick nyligen chansen att redogöra för partiets profilfrågor framgent. Svaret blev: jobb och utbildning.

Frågorna hänger ihop. Socialdemokraternas mål är att alla fler ska bli behöriga till gymnasiet och att fler ska ta studenten. Minst varannan ska läsa vidare efter gymnasiet. Så ska fler också få jobb, är tanken. På SVT:s fråga om vad som ska hända med de som faktiskt inte vill plugga vidare svarade Löfven bara att det gäller dem också. Alla ska med.

Stefan Löfven är noga med att påpeka att det inte handlar om att pressa eleverna (högre krav vore ju en hemsk tanke). Målet är att fler ska läsa vidare och göra det "utifrån sina förutsättningar", menar Löfven. Kort sagt ska Sverige ha en högskola för alla.

Vad krävs för att helst alla både ska vilja och kunna plugga vidare? Att kravnivån på högre utbildning sänks. Just det som redan har hänt och fått katastrofala konsekvenser. Lärare på högskolor och universitet larmar om att studenterna inte bara har bristfälliga förkunskaper i det ämne de ska läsa utan även har så usla kunskaper i svenska att de knappt kan författa en text eller förstå tentamensanvisningar. Detta är konsekvensen av en flummig grundskola och en högskola för alla.

Samtidigt hävdar Fredrik Reinfeldt att Sverige behöver fler enkla jobb men att lönerna inte får sänkas. Tvärtom ska Sverige vara ett land där lönerna höjs. Hur detta ska gå ihop vete fåglarna. Problemet är att vi i dag har en "överutbildad" befolkning utan att det nödvändigtvis betyder att vi har en välutbildad befolkning. De flesta läser vidare, men kunskapsnivåerna i skolan sjunker - vilket resulterat i en "gymnasiefiering" av universitetsutbildningarna.

Det finns inget självändamål i att alla läser vidare efter avslutade gymnasiestudier. Högre utbildning ska finnas för de som är motiverade och har kapaciteten att klara de krav som ska ställas på studenter i en högre utbildning.

För alla som inte är studiemotiverade är praktiska utbildningar, praktik- och traineeprogram tänkbara alternativ. Det enda parti som någotsånär tycks ha greppat helhetsbilden är Folkpartiet.  

Tidigare bloggat i ämnet:
Effekterna av en högskola för alla
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

Effekterna av en högskola för alla

Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig.

Universitetsstudenter har inte bara svårt att klara historiestudierna på grund av bristfälliga förkunskaper, deras svenska är så dålig att de har svårt att förstå tentamensfrågor och själva skriva, berättar en lång rad historiker vid Uppsala och Linköping universitet i UNT.

De tar även upp att historiestudenter saknas baskunskaper i historia när de inleder högre studier. Problemet är inte nytt. Företrädare för språkliga institutioner har tidigare klagat över att studenterna saknar nödvändiga baskunskaper från grundskolan. Historikerna tycks, tragiskt nog, ha resignerat och valt att bara acceptera faktum.

Att kunskaperna i svenska språket är så bristfälliga är ett ännu större problem. Lektorerna är noggranna med att inte peka ut vare sig invandrare, lågbegåvade eller dyslektiker som orsaken till den bristfälliga svenskan. Problemet är bredare än så. Och vidare:

Historiska samband som är komplicerade avfärdas som irrelevanta, föreläsare som fokuserar på fakta i stället för på ett underhållande framförande får omdömet ”mycket dålig föreläsning”, och får studenten påpekat för sig att studieresultaten inte håller måttet händer det allt oftare att man anser sig kränkt.

Det handlar som synes inte bara om bristfälliga kunskaper i svenska språket - även om det är illa nog - utan i lika hög grad om studenters inställning till högre studier.


Jag känner tyvärr igen en hel del av artikelförfattarnas exempel och minns en lärare som irriterades över "gymnasiefieringen" av högskolan. Med detta avsåg han de krav som studenterna hade på att få allting serverat. Många ville inte ens anteckna under föreläsningarna utan förväntade sig att få hela föreläsningen mejlad som Powerpoint-presentation och kurslitteratur uppkopierad så att de slapp köpa den själva. Samma personer beklagade sig också över att de var tvungna att plugga på kvällar och helger.

Precis som jag påpekat tidigare är detta en effekt av en satsning med målet att alla, oavsett ambitionsnivå eller studieförmåga, ska ha rätt att studera på högskola och universitet. Svensk utbildningspolitik har under alltför lång tid handlat om antal högskoleplatser, inte kvalitet. I dag är det studenterna som sätter nivån, inte lärarna.

Högskolor och universitet ska inte vara ämnade för alla. De ska finnas för studenter med tillräcklig studieförmåga, annars kommer en rimlig kvalitet aldrig kunna upprätthållas. Till att börja med måste högre krav ställas redan i grundskolan. 

Tidigare bloggat:
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten

Nu ska vi snacka språk

Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.

Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.

Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.

Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.

En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.

Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.

Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.

Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!