I politikers tomma huvuden

Visst är det urbota korkat att vilja förbjuda vuxna människor att ingå kontrakt med varandra och att fördöma människors sexualitet om den inte är enligt den gängse normen (heterosexuell tvåsamhet)? Därför är det korkat med ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Sexköpslagen är ett uttryck för inskränkthet, intolerans och inte minst hyckleri i det sekulära Sverige där vi tar kvinnans rätt till sin kropp för given. 

Ibland blir politikernas dumheter bara för tydliga. Jag har alltid funderat över hur någon som är för kvinnans rätt till abort med argumentet att det handlar om kvinnans rätt till sin kropp samtidigt kan vara för en kriminalisering av sexköp. Hanna Wagenius har hittat följande lilla text på centerpartiets hemsida angående en resolution från EU:s "liberala" partier om kvinnans rätt till sin egen kropp:

"Det innebär bland annat att medlemsstaterna ställer sig bakom alla kvinnors rätt till sin egen kropp, att man aktivt ska arbeta för att förebygga att kvinnor utsätts för våld, trafficking och prostitution."

Det är förstås en rejäl logisk kullerbytta som känns igen. Det som fascinerar är hur detta har kunnat skrivas utan att någon kommit med en liten försiktig invändning. Det är så kallade "liberaler" som suttit och knåpat ihop detta (jag ska ta och läsa hela resolutionen för att se om beskrivningen är representativ för helheten). Förmodligen beror det helt enkelt på att saken inte ens har lyfts till diskussion. Ingen har ens reagerat. Skrivelsens utseende har fattats av människor som tycker eller förväntas tycka exakt likadant och i sådana sällskap behövs inga diskussioner. Att man ska bekämpa prostitution anses allmängiltigt. Orsakerna till att någon säljer sexuella tjänster, och hur den enskilda sexsäljaren personligen uppfattar sin situation, beaktas inte. 

Ordalydelsen signalerar också att sexsäljare ses som offer. Den som utsätts för våld är ett våldsoffer. Den som utsätts för trafficking i någon form (det är för övrigt bara en del av all traffickingverksamhet som är i sexuella ändamål) är definitivt ett offer för ett hemskt brott. Men den som säljer sex behöver inte ha tvingats till det av någon annan. Ändå buntas sexsäljarna ihop med våldsutsatta kvinnor och människor som säljs som slavar för olika syften. Det är vidrigt, unket och fruktansvärt upprörande. 

Ovanstående visar oss återigen hur lite ord egentligen betyder när de hoppar ur politikers munnar, hur lite mening och substans det finns bakom allt som sägs. De är luftlandsatta personer med allt mindre koll på den verklighet i vilken alla de människor de sitter och dikterar villkoren för lever. 

Kan ni få in följande i era tomma skallar? 

Jag vill inte ha med er att göra! 

Jag vill inte tyglas av era inskränkta moralpredikningar! 

Jag vill inte se era hycklande ansikten längre! 

Jag lovar att inte lägga mig i era perfekta små liv om ni bara ger tusan i mitt! 

Har vi en deal?

In i Mac-världen

Äntligen har då även jag lämnat stenåldern (PC-världen) för Mac. Ett särskilt stort steg blir det i och med att en gammal hackande, hostande laptop från 1876 varit mitt sällskap de gångna åren.

För mig blir det att lära om från början igen. Att lämna PC-tänkandet och börja tänka Mac.

Äntligen.

Sahlins missbedömning kostar

Dagens stora nyhet är förstås socialdemokraternas ras i opinionen. Partiet tappar över sex procent, vilket är anmärkningsvärt mycket även om man betänker att partiet flugit på små rosa opinionsmoln i över ett år. De partier som ökar är framför allt vänsterpartiet och moderaterna. Att moderaterna som det bärande partiet i regeringen under pågående finanskris går framåt är inte förvånande.

Vänsterns ökning är desto intressantare. Det förefaller troligt att det rör sig om besvikna s-väljare som flytt till Lars Ohlys trygga (?) famn som en protest mot att Mona Sahlin fortfarande inte har bjudit in vänstern för samarbete på lika villkor som miljöpartiet. Efter att ha krälat kring dryga fem procent i åratal når vänsterpartiet nu över sju procent och blir faktiskt tredje största parti. Men även miljöpartiet ökar och lägger sig över sju procent. Mona Sahlin har genom detta fått ytterligare en bekräftelse på att av dem som vill se ett regimskifte, vill de flesta se en rödgrön trepartiregering. Sahlins försök att bilda front med miljöpartiet har misslyckats och hon kommer stegvis att tvingas acceptera detta faktum.

Alliansen kan fortsätta att glädjas åt splittringen på vänstersidan och bör göra allt den kan för att profitera på detta. Samtidigt måste varningsklockorna ringa på Sveavägen 68. Detta sjabbel kan inte fortsätta om socialdemokraterna menar allvar med att bilda en stabil regering efter nästa val. Mona Sahlin blir dessutom alltmer ifrågasatt av sina egna. Hon måste ta tillbaka initiativet i debatten och visa på goda ledaregenskaper för att tysta sina kritiker, något som kan bli väldigt svårt för någon som hittills inte visat några ledaregenskaper att tala om.

Oppositionens enorma tafflighet kan komma att på allvar bjuda in alliansen i matchen igen. Sahlins egen ställning som oppositionsledare har inte direkt stärkts av den senaste tidens haltande. Ingen, inte ens socialdemokraternas ledning, vet vad kvinnan vill med sitt partiledarskap förutom att vinna tillbaka regeringsmakten till Partiet. Sahlin får faktiskt till och med ett fån som Reinfeldt att framstå i god dager. Det säger en del om kvaliteten i de två alternativ vi väntas ta ställning till om knappt två år...

Vänstern, Brink och den politiska fegheten

Per Gudmundson gör en intressant koppling mellan vänsterpartisten Josefin Brinks förflutna som strippa och partiets sexualpolitiska hållning i dag. Den rymmer en del funderingar...

I boken Femmes of ­Power: Exploding Queer Femininities har Brink tydligen berättat om maktkänslan i högklackat och rött nagellack men samtidigt understrukit att hon som vänsterpartist inte kan säga saker "som får ätas upp senare". Hon får hålla sig på mattan, så att säga. Taket är i likhet med övriga partiet inte så högt i vänsterpartiet när det kommer till sex och politik, vilket för vänsterns del delvis förklaras av det feministiska ok som partiet dras med.

Jag förstår mig inte riktigt på Josefin Brink. Vad tycker hon egentligen? Tvingas hon mot sin vilja förklara sin bakgrund som strippdansös med "jag var ung och behövde pengar" för att inte väcka anstöt hos partiets mer torrlagda ledamöter? Jag tror det. Brink försvarar visserligen sexköpslagen utåt, men hon gör det inte alls lika hårdhänt och rabiat som Birgitta Ohlsson (fp) eller annan valfri vänsterpartist. Hon tycks ha sympati för sexsäljarna och väljer att inte döma.

Det måste vara en jobbig situation. Josefin Brink skulle faktiskt kunna göra nytta i sitt parti om hon lyfte frågan och tog strid mot de feministiska maktanalysernas helighet, mor moralismen och ifrågasatte sexköpslagen. Kanske vore det politiskt seppuku. Eller så skulle det öppna upp för en omprövning på sikt. Det kan ju finnas fler som delar hennes åsikter men som i dag är tysta av samma skäl som Josefin Brink: de rent karriärmässiga.

Några tidigare inlägg i ämnet sexköpslag och sexualmoral: 1, 2, 3

Och nu lite klimatalarmism

Klimatalarmismen tar aldrig semester. SvD drar sitt strå till stacken genom att helt okritiskt ge plats åt miljö-forskaren och klimatalarmisten Johan Rockström. Rockström själv anser att hans åsikter baseras på "den senaste globala forskningen". Alla andra har alltså fel. Alla som presenterar forskningsresultat som inte visar på katastrofala klimatförändringar eller som ifrågasätter hur viss forskning tagits fram och/eller presenterats, kallas av Rockström för "förnekare" och "skeptiker", underförstått att det rör sig om knäppskallar.

Vilka radikala åtgärder vill då herr Rockström se? Höjda skatter, förstås. Dessutom måste världens alla länder skriva under ett kontrakt om att bevara miljön. Höjda skatter är aldrig några problem, men bara det futtiga Kyotoprotokollets misslyckande borde skvallra om hur naiv Rockström är i sina tankegångar kring ett globalt kontrakt. Han säger vidare:

"Det brinner i knutarna. Vi har troligen inte mer än ett tiotal år på oss att få en ordentlig kursförändring. Och lyckas vi inte med det kan vi inte utesluta att vi rör oss mot farlig klimatförändring. Och vad är det? Jo, att klimatet blir okontrollerbart och självaccelererar utan att vi längre kontrollerar det."

Sedan när har människan kunnat kontrollera klimatet? Vi kan för fan inte ens spå hur vädret kommer att bli fem dagar framåt i Gnesta! Problemet med resonemanget om ett "självaccelererande" klimat är att alla världens naturkatastrofer i framtiden kan skyllas på människan. Varje gång vi ser en översvämning eller en period utan regn kommer det sitta skäggmurvlar och nickande mumla "vad var det vi sa, vad var det vi sa...?". Allt blir en självuppfyllande profetia, ty även i framtiden kommer människors dö under torrperioder och få sina hem dränkta av översvämningar. Och befolkningen i världen ökar, vilket innebär att fler drabbas.

Jag har inget emot att stater samarbetar för att bevara regnskogar och djurarter eller för att hindra hav från att växa igen eller fiskas ut. Och självklart måste vi hitta andra bränslen i framtiden. Men att skrämmas med svältkatastrofer, översvämingar, hetta och arktisk död på en och samma gång och inbilla människor om att klimatet var lugnt och oföränderligt innan människan börja bygga fabriker och köra bil är varken trovärdigt eller konstruktivt. Klimatet har alltid förändrats, ibland radikalt, och kommer fortsätta att göra det. Det tanken måste även Johan Rockström vänja sig vid.

Bara halvvägs

Det har varit många turer med värnplikten fram och tillbaka. Nu verkar ett avskaffande äntligen vara på gång. Men regeringen går egentligen bara halvvägs.

Pliktutredningen föreslår att värnplikten avskaffas i fredstid. Lagen kommer alltså att vara vilande till den dag då Sverige mot förmodan hamnar i krig. Då kan regeringen gå till riksdagen och be att den väcks till liv igen.

Det är förstås bra att det blir en ändring. Att skicka unga män i nästan ett års tvångsarbete kan aldrig vara acceptabelt. Nu har värnplikten mest varit en pappersprodukt de senaste 10 åren. När jag mönstrade för åtta år sedan behövde jag inte göra något annat än att visa totalt ointresse för att slippa lumpen. Kanske hade jag bara tur. Men av 31 personer i vår klass gjorde såvitt jag vet bara två stycken värnplikten. Och en var kvinna. Det har alltså i princip varit frivilligt under en tid.

Lite fånigt blir det ändå att behålla värnplikten i händelse av krig. Att ha en värnplikt i fredstid går väl an, det värsta som kan hända är att man får slita mot sin vilja i ett knappt år. I krigstid förväntas man emellertid offra sitt liv för landet. Då är värnplikten en fråga på liv och död. Självfallet ska värnplikten plockas bort helt och hållet! Och mönstringsplikten bör också plockas bort.

Staten ska inte tvinga medborgarna att dö för dess existens. Skulle Sverige hamna i krig får vi alla göra ett övervägande om vi vill försvara landet. De flesta skulle nog göra det. Men beslutet måste vi få fatta själva.

Ranelid har en poäng

Man måste bara älska sådana här utspel. Björn Ranelid anser att Fredrik Ljungberg, som är på väg till fotbollens bakgård USA för spel i Seattle, inte är värd de 20 miljoner han har blivit lovad. Ranelids böcker, däremot, leva vidare i 50 år. Självgott? Javisst. Men i sak har Ranelid faktiskt inte fel, även om jämförelsen mellan honom själv och Ljungberg är ointressant.

Vad som är intressant är att någon som livnär sig på att sparka på en boll dagarna i ända, kan bli inte bara miljonär utan miljardär. Zlatan Ibrahimovic blir med sitt 600 miljonerskontrakt världens bäst betalde fotbollsspelare. Hittills, ska väl tilläggas. Det är löjliga summor. I NHL behöver du inte ens vara särskilt strålande för att bli miljonär. Där tjänar alla bra, även bottenskrapet i ligan. Och på toppen synes definitivt ingen fattig (på något sätt känns lönerna i slitsporten hockey mer motiverade ändå, jämför bara med golf och tennis...).

Det är egentligen omöjligt att värdera yrkeskunskap i pengar, men det är uppenbart att vi värderar artister (eller stjäääääärnor som det heter numera) betydligt högre än läkare, författare, jurister, ekonomer, beteendevetare och hantverkare - yrkesgrupper som samhället faktiskt inte skulle klara sig utan. Med det sagt struntar jag fullständigt i både vad Zlatan, Ljungberg och Ranelid tjänar. Men håll med om att den ende som eventuellt kan roa oss om just 50 år, är författaren...

Det är hårt inom fotbollen...

Euroliket lever

Den pågående finanskrisen gör att euroförespråkarna ser sin chans att föra upp en euroanslutning på dagordningen igen. Fler svenskar är också mer positiva till en anslutning i dag än tidigare. Men motståndet är fortfarande stort. Och det är lika svårt att begripa i dag som tidigare vad Sverige skulle tjäna på ett medlemskap i valutasamarbetet.

Ja, den svenska kronan har tappat väldigt mycket i värde gentemot dollarn och euron under denna senaste oroliga tid. På samma sätt som kronan var väldigt stark mot euron och dollarn tappade mot kronan under många månader tidigare innan krisen kom. Men märk väl att den ekonomiska situationen i alla EU-länder är långt ifrån densamma. Sverige har till skillnad från andra länder stabila finanser att luta sig tillbaka på. En gemensam riksbank för alla EU-länder är helt enkelt ingen bra idé. Ensam är kanske inte alltid stark, men en fri riksbank ger Sverige möjlighet att självt fatta beslut som rör den svenska ekonomin. Inte Italiens, Frankrikes eller Tysklands ekonomier.

Det är för övrigt ganska äckligt att se den politiska reaktionen på sådana här opinionsmätningar. Intresset för att lyfta eurofrågan till en folkomröstning igen är inte särskilt stort, men det beror bara på att nej-sidan fortfarande leder. Ja-förespråkarna avser att vänta tills en definitiv omsvängning har skett. Då kan folket få chansen att rösta igen. Så att det blir "rätt" resultat den här gången...

Genus, ständigt detta genus...

Det forskas mycket om genus nu för tiden. Och någon offensiv mot feminismen från regeringens sida har vi inte sett. Egentligen är allt som det var förut. Feminismen är måhända tillbakaträngd, men likafullt högst levande. På alla nivåer. Ny forskning som presenteras på DN Debatt visar att vanliga lekplatser i förskolan kan förstärka könsrollerna. Slutsats: barnen ska leka i skogen i stället!

"Vanliga lekplatser på förskolor kan förstärka könsrollerna. Klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar - den tillrättalagda miljön på förskolor kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn." Joho, sådant kan det också forskas om. Vi får även veta att:

"Barns egna berättelser och observationer av lek, i exempelvis skogen, kan hjälpa oss forskare och pedagoger att förstå vilken roll miljöerna spelar i barnens lek. Hur vissa lekar eller redskap, som bandyklubbor eller cyklar, snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek." Det där med att könskodade leksaker och gränsöverskridande lek har jag alltid funderat väldigt mycket över. Särskilt när jag var i femårsåldern...

När man inte accepterar att män och kvinnor är olika utan gör en tydligt distinkt skillnad mellan det fysiska könet och det socialt skapade genuset, för att bekämpa det sistnämnda, hamnar man lätt så här snett. Då blir det intressant med genuspedagogik på dagis och att könskoda leksaker. När jag pratar med feminister om detta får jag svaret att allt detta är för vårt eget bästa. Könsrollerna begränsar oss som människor och vi kan bara nå vår fulla potential om vi får växa upp i ett genusneutralt hem och en skola som erbjuder genuspedagogik, hävdas det. Jag växte upp i ett väldigt traditionellt hem. Mamma lagade mat, pappa lagade bilen. Jag tror att kärlek och trygghet är mycket viktigare än "rätt" genusneutral uppfostran. Jag har inte lidit av att få en traditionell uppfostran och häri ligger själva problematiken med feministernas resonemang. Hur i hela friden ska de kunna belägga sina resonemang empiriskt? Att vi faktiskt begränsas som människor av traditionell uppfostran...?

Vår potential som människor begränsas av lagar och fördomar, av one size fits all-tänkandet som präglar Sverige på många områden. Men där ingår även feministerna, som säger att vi måste lagstifta om tvångsdelad föräldraförsäkring och tvinga på små barn genuspedagogiska läror. Och kom inte och säg att skiten är för vårt eget bästa.

Jämställdhetsproblem eller bara ideologisk inskränkthet?

Skönheter från öst

Ibland finns det inget att blogga om. Eller så har man bara ingen inspiration och är upptagen med annat. Därför blir det bara en liten försynt hyllning till den asiatiska kvinnan i allmänhet (och den kinesiska i synnerhet) på bloggen i dag. Det hjälper definitivt att lätta upp en annars genomgrå och regnig söndag i hufvudstaden.

Feltänk hos både (v) och (mp)

Det blev en mycket lyckad talarkväll med folkpartiets Camilla Lindberg. Hon överraskade mig en aning med sitt öppna, ärliga och raka sätt. Hade det inte burit så emot att rösta på folkpartiet, hade hon varit en tänkbar kandidat i nästa riksdagsval.

Om hon nu ställer upp. Hanteringen av FRA-kritikerna har inte direkt gett mersmak för partipolitik för de drabbade. Om personer som Camilla Lindberg och Agneta Berliner slutar, blir alltså de fega ja-sägarna kvar, de som aldrig vågar sticka ut sina hakor. Det är ett drömscenario för varje partiledare, och inte minst regeringschefen själv, men en katastrof för demokratin på sikt. Lindberg menade också, säkert helt korrekt, att det finns en stark Stockholmsfixering i politiken och att det är mycket lättare att göra sin röst hörd om man är stockholmare och heter Fredrick Federley än om man är psykologilärare och bor i Dalarna.

Det framkom lite annat intressant under kvällen också. Källor från vänsterpartiet bekräftar bilden av Mona Sahlin som en svag ledare. Föga förvånande, kan tyckas, men det är ändå intressant att bilden utifrån bekräftas av bilden inifrån. Mona Sahlin framstår allt mer som en väldigt svag politiker och ledare med en brännskadads fingertoppskänsla.

Jag har tidigare antagit att vänsterpartiet kommer att stödja en s+mp-regering no matter what eftersom alternativet heter alliansen. Ska man tro vänsterpartisterna själva, kommer detta inte att ske. Lars Ohlys krav på att hans parti ska sitta i regeringen om det blir en rödgrön majoritet är inte förhandlingsbart. Detta är bilden som förmedlats inom partiet och detta ska tydligt ha framförts i samtal med Mona Sahlin - även om bilden utåt är att socialdemokraterna och miljöpartiet får leka bäst de vill tills vidare, att det tas babysteg i rätt riktning och att det nog ska nås en överenskommelse vad det lider.

Helt klart är att miljöpartiet och vänsterpartiet avskyr varandra. Det verkar finnas en enorm antipati mellan de båda partierna. Enligt vänsterns bedömare gör miljöpartiet ett feltänk när de frenetiskt jobbar för att hålla vänsterpartiet utanför en eventuell regering. Detta, menar de, skulle minska även miljöpartiets chanser att påverka den socialdemokratiska besten.

Jag är inte så säker på den analysen. Wetterstrand och Eriksson jobbar hårt nu för att få ett gemensamt valmanifest med sossarna och lyckas de få viktiga hjärtefrågor på pränt, är det naturligtvis ett betydligt bättre läge än att köra sitt eget race och med sina fem procent förhandla efter en valseger. Vänsterpartiets linje fortsätter alltjämt att vara att varje parti ska köra sin egen valrörelse och att regeringsförhandlingar påbörjas från scratch efter en eventuell valseger. Det är att underskatta det politiska och mediala värdet i att visa upp en enad front inför väljarna. En sådan hållning kan, om den förverkligas, faktiskt bjuda in alliansen i matchen igen. Just nu är nämligen enigheten allt alliansen har att erbjuda.

Pessimism i den bästa av världar

Vi har aldrig haft det bättre än nu. Det är färre militära konflikter än någonsin tidigare, vi lever längre, världen är rikare än någonsin i historien. Vi borde vara lyckliga. Eller kanske "stolta men inte nöjda"... Men människor är sura och pessimistiska.

Via Johan Norberg upptäckte jag ovanstående klipp med komikern Louis C K hos Conan O'Brien, där han diskuterar hur bra vi egentligen har det men hur lite vi uppskattar det. Vi tar all utveckling för given och börjar omedvetet omprioritera vad som egentligen är viktigt och relevant i våra liv (jag är själv skyldig till det). Det fick mig att tänka på nedanstående urklipp ur en tidning...

Enig allians tar sats mot... vad?

Den eniga alliansen ska bli ännu mer enig. Det är tanken bakom den utveckling av samarbetet som de fyra partiledarna har satt igång i och med mötet i Halland. Nya arbetsgrupper (som ska tillsättas efterhand), en gemensam hemsida vid namn Träffpunkt Allians för borgerliga sympatisörer, en gemensam tidning och framför allt en gemensam kampanjstab inför valet är exempel på hur arbetet kommer att fördjupas.

Mot denna enighet står en väldigt splittrad opposition. Mona Sahlins sjabbel den senaste tiden är ett tecken på synnerligen bristfällig fingertoppskänsla. Nu pratar hon och Lars Ohly i alla fall med varandra och försöker verka så hoppfulla som läget tillåter. Detta hindrar emellertid inte socialdemokraterna från att fortsätta göra gemensamma utspel med miljöpartiet. På en gemensam resa i dag lovar Sahlin, Eriksson och Wetterstrand höjd A-kassa, något vänsterpartiet naturligtvis också hade skrivit under på om de bara tillfrågats. Ju längre Sahlin väntar med att ena oppositionen, hur denna enighet än ser ut, desto större blir chanserna för alliansen att knapra procentenheter i opinionen och därmed få blodad tand. Det enda som kan kosta oppositionen en seger i valet om två år, är ren och skär klantighet.

Pär Nuder gjorde hos KG Bergström i går en märklig tolkning av det politiska läget när han framförde kritik mot att bilda ett färdigt regeringsalternativ innan riksdagsvalet 2010. Socialdemokraterna bör gå till val på att bilda en socialdemokratisk regering och inget annat, anser han. I Nuders ögon beror socialdemokraternas svårigheter just nu inte på att Mona Sahlin misslyckats att ena oppositionen utan på att hon ens kommit överens med delar av den att bilda regering efter en valseger. Resonemanget håller naturligtvis inte. Särskilt inte som alliansen nu fördjupar sitt samarbete ytterligare.

Ett fördjupat allianssamarbete har flera fördelar. Det sätter press på oppositionen och det utstrålar trygghet och säkerhet gentemot väljarna. Det räcker emellertid inte bara att vara eniga om att vara eniga. Enigheten i sig får inte bli målet. Det måste finnas en inriktning, en vision, något att styra mot. Här är skillnaderna, åtminstone på ytan, desamma som de alltid varit: bidrag mot arbete, högre skatter mot lite lägre skatter. Inget av alternativen står för någon omfattande förändring, båda putsar på redan existerande system och justerar lite uppåt eller lite nedåt. Därmed blir den ideologiska diskussionen tämligen urvattnad och ointressant, ja den lyser ofta helt med sin frånvaro. Det sista Fredrik Reinfeldt vill framstå som, är någon som vill förändra snabbt. Eller för mycket.

Det är bra att alliansen är enig om att fortsätta samarbetet. Det är bara synd att deras alternativ är så förvillande likt det rödgröna.

Inte riktigt som FRA-lagen

I morgon onsdag kommer riksdagen att förlänga och sedan permanenta en lag som ger Säkerhetspolisen rätt att avlyssna människor på politiska grunder. Sedan tidigare har lagen gällt extremiströrelser på både den röda och bruna kanten samt miljörörelser och nu lyfts några nya brott in som ger Säpo rätt att avlyssna.

¤ Statsstött företagsspioneri
Här finns på rak arm inte särskilt mycket att invända mot. Om det nu är ett så allvarligt problem att det verkligen kräver avlyssningsmakt ät Säpo, vill säga.

¤ Finansiering av terrorgrupper
Detta ger som svensk en liten fadd eftersmak med tanke på vad svenska staten i samarbete med CIA lyckades göra för att sätta Sverige på den spindelnätsliknande extraordinary rendition-atlasen: utvisningen av två egyptier under förnedrande former till tortyr i Egypten. Båda har i dag fått upprättelse, vilket är gott och väl, men hur i hela friden kunde det hända? Och vilka är lärdomarna? Här finns uppenbara risker att fler oskyldiga kommer att drabbas. Något terrorhot mot Sverige finns knappast, ändå trappas åtgärderna mot detta närmast förmenta hot stegvis upp. Även i lilla Sverige. Terrorismen används som skrämselskott för att öka den statliga kontrollen.

¤ Brott mot medborgerlig frihet (BrB 18:5)
"Brott mot medborgerlig frihet" beskrivs i Brottsbalken 18:5 som "Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år." Det är ett allvarligt brott och något som strängt bör bekämpas om man eftersträvar en stat som tar människors fri- och rättigheter på allvar. Att aktivt störa andras fult lagliga demonstrationer eller möten, något röda och bruna extremistgrupper sysslar med hela tiden (men som också förekommer när folk med "civilkurage" stör sverigedemokraternas möten), bör vi se allvarligt på. Att låta Säpo gå in med avlyssning är emellertid ett ganska stort steg och risken är uppenbar att det öppnar för avlyssning för betydligt fler brott i framtiden.

Detta är inte i paritet med FRA-lagen i mina ögon. Avlyssning är inte fel per definition och vi får inte göra polisen helt tandlös. Men det betyder inte att det saknas kritik mot lagförslaget. Och att det varit så tyst från de flesta av oss är förstås inte alls bra. Tidningen Journalisten efterlyser ett resonemang om meddelarskydd och källskydd. Även Klamberg, Opassande och Hax har synpunkter.

Det går inte att komma undan det faktum att det är många avlyssnings- och övervakningsförslag som läggs och planeras just nu. Nästa år kommer exempelvis teledatalagringen. Det är definitivt ingen rolig trend vi ser och det finns således all anledning att fortsätta följa utvecklingen mycket noga med ett extra kritiskt öga.

Alliansen och nätet en svår ekvation

Det får nog sägas vara höjden av ironi när alliansens partisekreterare i dag på SvD Brännpunkt säger att de fått uppdraget att ta hjälp av nätet för att locka unga väljare till regeringen. Detta alltså samtidigt som alliansen klubbat igenom FRA-lagen, samtidigt som den snart klubbar en ny avlyssningslag, samtidigt som de driver på piratjägarlagen och samtidigt som den gör intet och nada för att bekämpa de Internetcensur och -filtreringsförslag som kommer från EU...

Alliansen och nätet går helt enkelt inte riktigt ihop. Att de själva inte har begripit att de troligen skrämt bort en hel nätgeneration, säger en del om hur det står till uppe i regeringens hjärnkontor just nu...

"Det är lugnt."

Lämna kamerorna utanför

Maria Abrahamsson vill ha TV-sända rättegångar i Sverige. Skälet skulle vara "allmänintresset", som det så fint kallas. För att tillfredsställa människor som är nyfikna och vill veta snaskiga detaljer, om man ska tala klarspråk. För sådana finns det många av. 360 000 människor satt hemma och tittade på Engla Juncosa Höglunds begravning. De tittade alltså på en begravning av ett barn de aldrig träffat och aldrig ens hört talas om innan försvinnandet och mordet blev en stor nyhet.

Hur i hela friden SVT tänkte när de gick den mördade flickans mamma till mötes och sände begravningen i TV kommer jag aldrig att begripa. Särskilt obegripligt blev det förstås med tanke på de två mördade barnen i Arboga - och för all del alla andra döda barn - som inte fick någon TV-sänd begravning. SVT:s resonemang gick inte alls ihop.

Ett vanligt argument mot TV-sända rättegångar är, precis som Abrahamsson påpekar, att det kan avskräcka vittnen från att träda fram. Det är naturligtvis en risk och ett viktigt motargument. Men jag tycker att det finns ett enklare och mer sunt förnuft-baserat argument mot det hela. Rättegångar kan onekligen vara väldigt intressanta att följa och det finns en viktig poäng i att de i hög grad är offentliga. Men att TV-sända dem är att ta ett stort steg mot att mätta sensationslystnaden, det är att bjuda in till en fullständigt onödig cirkus. Rättegångar ska inte medialiseras mer än som redan har skett. Det är faktiskt inte, och ska inte vara, fråga om någon underhållning. Det är människor av kött och blod som sitter där och i många fall är det deras liv i frihet som står på spel.

Många brukar reagera mot att misstänkta förs till rättegångar med dolda ansikten, som om det är viktigt att som utomstående få se ansiktet på människor som misstänks för olika brott. Som om man bara måste veta. I USA förekommer det att frigivna sexförbrytare tvingas bära sin historia offentligt. Det finns liknande tongångar även i Sverige, att sexualförbrytare ska registreras och att alla grannar "har rätt att veta" för sina barns skull. Det hör till pedofilhysterin (men det är en annan historia).

Jag är rädd för en sådan utveckling. Vad som är relevant, vad vi borde prata om, är rättssäkerheten, inte nya sätt att straffa den som redan avtjänat sitt straff i enlighet med lagen. Rättssäkerheten förbättras inte alls av att herr och fru Svensson kan följa mordrättegångar hemma i soffan med kaffe, kaka och påtår. Men så verkar ju folk i gemen inte heller särskilt intresserade av sådana petitesser som rättssäkerhet.

Vid uppmärksammade rättsfall, särskilt om offren är barn, lockas det absolut sämsta fram hos människor. Då blir det uppenbart att det inte har hänt mycket i människors reptilhjärnor de senaste seklen. Låt TV-kamerorna stanna utanför rättssalarna. Folk får nöja sig med de amerikanska polis- och rättegångsprogrammen. Det mördas barn där också.

Mårten Schultz har också invändningar.

Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten

Efter en liten men åsiktsstark diskussion om prostitution i klassen finns det anledning att skriva av sig lite. Jag upphör aldrig att förvånas över människors inskränkthet och fördomar och hur dessa vägleder dem i livet. I frågor om narkotika och sex är det särskilt tydligt.

När det gäller prostitution kommer diskussionen om den "lyckliga horan" ständigt upp, mest för att skratta bort den förment icke existerande företeelsen som sådan. "Lycklig när man säljer sexuella tjänster, yeah right!" Maktanalysen ligger ofta i bakgrunden och styr vilka slutsatser som dras. Sexsäljaren (kvinnan) anses vara i ett underläge, det är köparen (mannen) som har makten. Att sexsäljare själva vittnar om vilken makt de kan känna gentemot sina kunder genom att de avgör pris, vad de ställer upp på och om de över huvud taget ska genomföra tjänsten med kunden, är tydligen inte intressant. Det stämmer nämligen inte in i maktanalysen om den förtryckta horan, som tvingats in i verksamheten, som varje dag våldtas och förnedras av män men som fortsätter i ekonomisk desperation.

Människor med denna uppfattning är ofta utan egna erfarenheter beträffande företeelsen som sådan. De har aldrig träffat en sexsäljare, än mindre haft ett längre samtal med en, och bygger därför sina uppfattningar på genusanalyser, maktanalyser och fördomar - uppfattningen om "hur det måste vara". Genom selektiv perception anpassas verkligheten till analyserna i stället för tvärtom. Detta förstärks givetvis i synnerhet av deras egna värderingar och det är här inskränktheten blir så tydlig. Bara för att de inte kan tänka sig att sälja sexuella tjänster, blir det otänkbart att någon annan skulle vilja göra det frivilligt. Alltså måste det finnas ett tvång som gör att sexsäljare över huvud taget existerar. Att vissa säger att de gör det av fri vilja, att de trivs med det och att förbudet mot köp av sexuella tjänster gör tillvaron svårare, blir ett tecken på den lyckliga horans självförnekelse. Som om stigmat mot sexsäljare skulle hjälpa! Den egna inskränkta sexualmoralen görs vägledande för alla.

Vilka är ni att hävda att just era sexuella referensramar är de rätta? Det finns inget one size fits all när det kommer till sex.

Att det finns män som säljer sex passar inte heller in i genus- och maktanalysmallen som används för att analysera företeelsen prostitution. Det blir ju bara krångligt att lyfta in sexsäljande män i analysen. Ledsen, men verkligheten är faktiskt inte alltid så jäkla enkel!

Jag tog upp maktaspekten i en bloggpost efter det senaste besöket i Kina, där jag tog en helkroppsmassage och funderade över hur denna så kallade maktsituation uppstår mellan sexsäljare och sexköpare. Hur pass absurd själva tanken om att pengar och sex automatiskt skapar en maktsituation egentligen är, kanske framgår i ett utdrag ur den bloggposten:

"Jag tog en helkroppsmassage i Beijing. Rygg, nacke, mage, fötter, huvud, lår, allt. Förutom själva organet då. Men Långt Upp I Grenen hade kunnat vara ett passande namn på massagestället. Jag låg och funderade över just skillnaden. Enligt radikalfeministisk teori uppstår nämligen ett maktförhållande mellan köpare och säljare av sexuella tjänster. Köparen (som är en äcklig, rik gammal gubbe som inte kan få sex på annat sätt) utnyttjar säljaren (som är en desperat, narkotikaberoende tvångsprostituerad eller något liknande). Om massösen hade masserat en centimeter åt sidan och därmed knådat självaste Gustav Adolf, hade jag utnyttjat henne då? Skulle jag plötsligt befinna mig i en maktposition gentemot massösen (tänk den tanken när du ligger nedknådad på en brits och biter ihop käkarna) och därmed göra mig skyldig till ett brott som skulle kunna sätta mig i fängelse? Nej, vi skulle vara två vuxna personer som gjort en affärsöverenskommelse. Jag får massage, hon får betalt. Det är ingrediensen av sex som är så förblindande för somliga."

Reflektioner

Några korta reflektioner här på söndagen.

¤ Demonstranter som anser att sverigedemokraterna är odemokratiska och måste stoppas, stör ungdomsförbundets möte och förvägrar därmed partiets representanter rätten till yttrandefrihet. Det ligger mycket ironi i somligas syn på demokrati...

¤ Moderaternas uppgång bekräftas i ny Sifomätning, där partiet får 24,6 procent av rösterna. Att människor under orostider kryper upp i statsministerns famn är inte så ovanligt. Gapet mellan blocken minskar med över två procentenheter men är fortfarande nästan 13 procent. Därmed ligger det kvar på samma nivå som vi sett i över ett år och alliansen har ingen anledning att vädra morgonluft i nuläget, vad hoppfulla borgerliga ledarskribenter och bloggare än tror. Moderaterna ökar dessutom på andra allianspartiers bekostnad, vilket ytterligare stärker bilden av ett tvåpartisystem med ett stort regeringsparti och ett stort oppositionsparti - och lite tingeltangel hängande längs sidorna.

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Kommande torsdag är det dags för talarkväll med Frihetsfronten igen. Denna gång är det FRA som gäller. Talare är nämligen Camilla Lindberg, riksdagsledamot för (fp) och den enda borgerliga ledamot som röstade emot FRA-lagen i riksdagen den 18 juni.

Ämne: Hur liberal får man vara i riksdagen?

Finns det utrymme för samvete i partipolitiken? Går det att driva principfrågor i riksdagen? Vad kommer att hända i FRA-frågan efter kompromissen? Detta är några av alla frågor som vi räknar med kommer upp under kvällen.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla stan i
Stockholm.

Tid: Torsdag den 23 oktober kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timma innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.

Efter talarkvällen blir det barhäng i Gamla Stan.

Varmt välkommen!

Robertos rallarsvingar träffar rätt

"Jag behöver inte Gudrun Schyman för att prata i mitt förhållande!"

Paolo Robertos rallarsvingar mot feminismen i P3 Populärs Återvinningsintervju är mycket underhållande, särskilt eftersom programledaren blir så provocerad av att någon sitter i hennes studio och tycker något helt annat än hon själv att hon nästan tappar fattningen.

Paolo Roberto gör två viktiga poänger: först och främst att det inom exempelvis Sveriges Radio (även om han råkade säga Sveriges Television) finns en kultur av att alla ska tycka likadant. Denna kultur finns förstås inom en mängd områden i samhället och effekten blir alltid densamma: frågorna diskuteras aldrig på djupet eftersom alla förväntas tycka likadant. Detta har nog många av oss märkt när vi i en församling som har en helt annan åsikt än vi själva dryftar en fråga och ställer oss på tvärn. Det blir ofta tyst. Ibland blir det rent av en uppretad stämning. Eftersom människor inte är vana vid att konfronteras med en helt annan uppfattning vet de inte hur de ska svara.

Den andra poängen är att det är direkt odemokratiskt att låta politikerna bestämma hur vi ska leva våra liv. Det är egentligen vad Paolo Roberto säger när han kritiserar idéer om tvångsdelad föräldraförsäkring. Programledaren menade att politiken måste "puffa på" för att vi ska bli mer jämställda, vilket är en typisk feministisk hållning som innebär att människor måste "hjälpas" att välja "rätt", att vi i dag inte inser vad som är vårt eget bästa på sikt och att tvång därför är den enda metoden att använda. Poängen i fallet med föräldraförsäkringen är att föräldrar vill bestämma över sin egen tid med barnen, det ska över huvud taget inte göras till en politisk fråga. Jag tror emellertid inte att Paolo Roberto är tillräckligt konsekvent för att dra sitt resonemang till sin spets även i andra, mer känsliga, frågor.

Paolo Roberto kallar dagens svenska feminism "en extrem vänsteridé", men faktum är att den har letat sig in i samtliga riksdagspartier - möjligen med visst undantag för kristdemokraterna (med det partiet vill å andra sidan begränsa människors frihet utifrån sin egen inskränkta uppfattning).

Enigheten om att politiken ska lägga sig i hur föräldrarna sköter fördelningen mellan barnpassning och arbete är total i riksdagen. Vänsterpartiet vill kvotera föräldraförsäkringen, sossarna och miljöpartiet vill dela den i tre bitar i något slags semikvotering och alliansen förordar en jämställdhetsbonus, där det visserligen är upp till föräldrarna att välja vem som är hemma med barnen men där politiken lägger sig i genom att premiera dem som delar tiden lika. Det är olika grader av samma skit, samma feltänk, samma ingrepp i privatlivet.

Vissa tycker tydligen att det är bekvämt om andra bestämmer åt dem så att de själva slipper ta en massa jobbiga beslut i livet. "Blanda inte in mig i vårt förhållande..."

Betydelselöst

Jag har lite svårt att koppla rubrik till konkreta resultat i den senaste DN/Synovatemätningen. "S backade när Sahlin frös ut vänstern". Problemet är att nedgången hos socialdemokraterna inte är statistiskt säkerställd, blockskillnaden är fortfarande nästan 13 procent och Synovates Nicklas Källebring menar att det inte går att säga om mätresultatet är en tillfällighet eller ett trendbrott. Tämligen meningslöst, alltså.

Nu tolkas detta åt alla möjliga håll och kanter från både höger och vänster. Problemet är dels att sossarnas nedgång inte är statistiskt säkerställd, dels att mätningen gjordes mitt under både finanskris och Sahlins sluddrande i regeringsfrågan med (mp) och (v).

Det är först kommande mätningar som blir intressanta, efter att regeringen lagt fram "sina" (EU:s) förslag för att möta finansoron, efter att människor hunnit bilda sig en uppfattning om Mona Sahlins hattande i regeringsfrågan och gjort sig en bild av de två alternativen efter denna veckas debatter Reinfeldt och Sahlin emellan. Ser vi en tydlig uppgång för alliansen då, kan vi börja diskutera orsaker och framtid.

Tänk om vi fick se detta i Sverige...

Mitt under brinnande valkampanj med bara veckor kvar till avgörandet, lättar John McCain och Barack Obama på trycket och håller tal på vid Alfred E. Smith-middagen. Ju bättre man har följt deras kampanjer och deras TV-dueller, desto mer känner man igen i de gliringar som delas ut i talen.

Mest av allt tänker jag på hur omöjligt detta hade varit i Sverige. Tänk er Reinfeldt och Sahlin stå och håna varandra på ett roligt sätt under jubel från publiken i början av september 2010. Sahlin skulle känna sig "kränkt", med all säkerhet. Reinfeldt skulle förmodligen bli ledsen i ögat.

I Sverige är toppen av humor inom politiken när Göran Gabrielsson kliver in på scenen som Göran Persson eller Leif GW Persson.

McCains tal, del 1:


Obamas tal, del 1:

KGB på nätet

Nu finns en hel del gamla KGB-dokument som rör förtrycket av de baltiska staterna upplagda på en särskild sajt, med en sökfunktion. Här finns massor av information att hämta för den som vill lära sig mer om Sovjetunionens ockupation av Baltikum och hur människor påverkades konkret av förtrycket.

Förhoppningsvis kommer arkivet att kompletteras allt eftersom.

KGB Documents Online

Kanske och eventuellt

I dag får den artikel som kritiserade klimatalarmismen svar på SvD Brännpunkt. Åter igen görs försöket att utmåla kritikerna som lekmän (kanske "debattglada lekmän" rent av...?) och försvararna av klimathysterin som fackmän. Detta trots att det finns gott om kunnigt fackfolk som är kritiska till den undergångsvision som målats upp, vi har haft flera av dem på Frihetsfrontens sommarseminarium. Ute i den stora världen är de naturligtvis desto fler.

Artikelförfattarna gör en bra sak: de kräver saklighet av media i frågan. Men jag har svårt att tro att de blir särskilt upprörda så länge medias osaklighet spelar dem i händerna. Det är ju precis vad som sker. Räkna antalet TV-inslag eller artiklar som är kritiska mot Al Gore, mot IPCC eller mot klimathysterin i allmänhet. Räkna sedan inslag/artiklar som följer det klimatalarmistiska spåret till punkt och pricka. SVT:s meteorologer är ju sina egna propagandabärare! I DN Kulturs resesektion informeras läsaren alltid om hur han eller hon ska "klimatkompensera" sin resa, för att ge oss dåligt samvete när vi åker på semester, och i Gomorron Sverige får vi som resetips att vi måste resa mindre i framtiden. Allt för miljön.

Slutsatsen i Brännpunkt-artikeln är egentligen ett enda stort "vi vet inte, men vi tror". Det duger inte att ropa på en radikal omställning av hela samhället utifrån slutsatsen "kanske, eventuellt". Det är viktigt att detta kommer fram eftersom det tydligt visar, att det handlar om gissningar, uppskattningar och spekulationer, inte hårda, fasta data som bara kan tolkas på ett sätt. Säg det nästa gång du möter en miljöpartist.

Regeringen förlänger Estonia-trauma

"Det finns inget som indikerar att vi inte har sanningen [om Estoniakatastrofen]."
Sten Tolgfors, försvarsminister

Att det återstår många frågetecken kring orsakerna till Estonias förlisning och själva sjunkförloppet är uppenbart. JAIC:s slutrapport är ofullständig, bristfällig och i vissa fall direkt missvisande och felaktig. Ändå har svenska regeringar vägrat att verka för en ny undersökning. Denna inställning börjar dock bli alltmer isolerad, Estland öppnar nämligen för en helt ny undersökning.

Både svenska, holländska och skotska forskare har gjort modellundersökningar för att försöka få fram ett troligt sjunkförlopp. När de plockar av bogvisiret och rampen, som enligt den officiella förklaringen föll av tillsammans med bogvisiret, får modellen slagsida, lägger sig på sidan, slår runt och flyter upp och ned innan den sjunker. I verkligheten, enligt samstämmiga vittnesmål, fick fartyget slagsida, lade sig på sidan, slog runt och sjönk med aktern först. Och rampen var på plats även efter att slagsidan uppstått enligt tredjemaskinisten Margus Treu, motormannen Hannes Kadak och systemteknikern Henrik Sillaste, som på sina monitorer kunde se hur vatten sprutade in på rampens sidor. Om rampen hade dragits med bogvisiret innan slagsidan uppstod, som slutrapporten slår fast och som även försvarsministern kallar "sanningen", kan dessa tre män omöjligen ha sett rampen på sina monitorer efter den plötsliga slagsidan.

En av teorierna är alltså att det fanns ett hål i Estonias skrov. Jag tror inte på explosioner eller konspirationer, jag tror att detta hål, om det finns där, snarare berodde på dåligt underhåll. Det finns vittnesmål från besättningsmän om att vissa avdelningar på Estonia alltid stod under vatten på grund av läckage. Om det stämmer vet vi inte, men vi vet att fartyget var dåligt underhållet. Det visar både märken efter långvarigt intag av vatten i det bärgade visiret samt de trasor som finns kvar på vraket, som fungerade som tätning i visiret. Estonias varv, tyska Meyer Werft, gjorde en egen undersökning av förlisningen och framförde teorin att orsaken till att visiret slets av var att det på grund av dåligt underhåll vattenfylldes under resans gång.

Nya dykningar skulle på kort tid kunna ge massor av svar. Vraket är faktiskt inte undersökt på ett systematiskt sätt, tro det eller ej. Fören måste undersökas för att söka efter hål, men det är också nödvändigt att undersöka om de vattentäta dörrarna är stängda eller öppna samt om det finns andra skador på vraket. Experter rekommenderar alltså dykningar för att få den här historien ur världen, i alla fall när det gäller orsakerna till haveriet. Traumat i sig får vi leva med.

Men regeringen säger nej.

Varför beter sig den borgerliga regeringen på detta sätt? Det var en socialdemokratisk regering som misslyckades i sin hantering av Estoniafrågan från 1994 och framåt. Det var Ingvar Carlsson som i riksdagens talarstol lovade att inte bärga de omkomna utan i stället gjuta in dem i betong. Det var Mona Sahlin som, med hänvisning till ett helt annat lands invånare (Estlands), tyckte att omkomna svenska medborgare skulle lämnas kvar i ett vrak på Östersjöns botten. Och det var Ines Uusman som i TV4:s morgonsoffa ansåg att kropparna efter de omkomna förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte ville ha hem dem för en begravning.

Den borgerliga regeringen kan svära sig fri från allt detta. Den kan ge anhöriga sinnesfrid och se till att slå fast olycksorsaken en gång för alla. Men den vill inte. Varför? Är frågan så snaskig och för jobbig att ta i att det helt enkelt är bekvämare att avstå? Eller finns det andra orsaker som vi inte får veta något om? Så länge regeringen beter sig på detta sätt, kommer det att spekuleras om det senare alternativet.

Varför fortsätta rota i denna 14 år gamla katastrof, undrar vissa. Vi kan dra en parallell till Titanickatastrofen. Ja, fartyget gick på ett isberg och sjönk. Och vi fick helt ny sjösäkerhetslagstiftning i hela världen. Men skadorna visste vi inget om förrän vraket hittades 1985. Först då fick vi veta det vissa överlevande hade antytt men som både undersökningar och press hade gett blanka tusan i, nämligen att fartyget brutits itu. Ännu visste vi inget om de skador som fartyget fått från isberget, det dröjde ända till mitten av 90-talet innan skrovet som är dolt under dy och sand kunde "scannas" med en sonar. Resultatet blev en chock. Ett fåtal tunna revor, vissa smala som ett mänskligt finger, var allt man hittade. Det var ingen jättelång ihållande reva som alla hade antagit. Vi vet fortfarande inte om fartyget även hade skador i skrovets botten. Eldare berättade att vatten även kom underifrån, från durken, men på fyra kilometers djup är det ganska komplicerat att undersöka ett så stort vrak underifrån...

Betydligt lättare är det med Estonia, som ligger på 80 meters djup. Allt hänger förstås på viljan, ingenting annat. Tekniken finns, kunnandet finns, kraven från de anhöriga finns. Men Sten Tolgfors vet redan "sanningen".

Henrik Sillastes teckning av vad han såg i monitorn finns märkligt nog med i
haverikommissionens slutrapport, trots att den motsäger rapportens slutsatser.
Det säger lite grand om vilken förvirrad slutprodukt rapporten är.

Folkpartiet petar Camilla Lindberg

Vi vet alla att politiken är förljugen, lömsk, bedräglig och samvetslös. Men ibland får man extra tydliga bevis för detta.

En kort tillbakablick: Först gör ett antal folkpartister med principer sig impopulära hos folkpartiledningen genom att streta emot i FRA-frågan. Det nås slutligen en kompromiss och motståndet är krossat. Då bröstar folkpartiledaren Jan Björklund upp sig och tar på sig äran för att just hans parti minsann haft kritiska röster som förbättrat en "redan bra lag" ur integritetssynpunkt. Inte för att lagen behövde förbättras ur Björklunds synvinkel, men ändå.

Och så nu detta: Camilla Lindberg petas ur justitieutskottet och placeras i stället i krimskramsutskottet (kulturutskottet) - och ersätts av Johan Pehrson, av alla människor. Det kan inte bli tydligare än så här. Birgitta Ohlsson har tidigare påpekat det och det förtjänar att upprepas: människor med egna tankar och åsikter är inte välkomna i politiken. De hålls tillbaka och når aldrig lika långt som ja-sägarna och nickedockorna. Det är sanningen om partipolitiken och en mycket god anledning att aldrig beblanda sig med denna genomruttna verksamhet.

Mina moderata karameller, Hax

Dagens I-landsproblem

Medan resten av fotbolls-Europa har problem med huliganism och rasistiska påhopp på svarta spelare, anser Frankrikes idrottsminister att det är ett allvarligt problem att det busvisslas när Marseljäsen spelas inför Frankrikes landskamper. Därför ska matcherna stoppas och regeringsrepresentanterna genast lämna arenan om detta sker.

Men det var väl själva...

Jag älskar Ryanair - i alla fall deras sätt att göra reklam och därmed få uppmärksamhet. Företagets VD, Michael O'Leary, lovade för inte så länge sedan på en presskonferens i Tyskland "sängar och avsugningar" i första klass, som ett inslag i företagets nya policy med sänkta priser på de billigaste resorna och höjda priser och bättre standard på de dyrare resorna. Lyckligtvis, för O'Leary, hölls presskonferensen inte i Sverige. Han möttes av, förvisso lite generade, skratt i Tyskland.

Föga förvånande har Ryanair i andra fall fällts för sexistisk reklam av Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering, ERK. Lyckligtvis har företaget struntat i detta trams och fortsatt som tidigare. Birgitta Ohlsson (fp) är förstås upprörd och manar till bojkott. Jag förstår inte hur någon har energi att bli upprörd över en reklamannons. Ännu mindre begriper jag hur någon kan bli kränkt av en reklamannons. Har ni inga riktiga problem att ta itu med i era liv? Har du, Birgitta Ohlsson, ingen nagelförlängning att göra eller någon syförening att besöka? Vad som helst som kan få dig att ge tusan i sådana här fånigheter!

När jag tar en titt på den annons som fälldes av ERK, undrar jag genast vad i den som är "diskriminerande". Diskriminering handlar definitionsmässigt om "orättvis behandling på grund av tillhörighet i en viss grupp". På vilket sätt behandlas kvinnan på bilden orättvist...?

Ta en sobril, är ni snälla.

Hanna Wagenius funderar också över vad som är så upprörande.

Herr Goreman snackar skit

"IPCC:s olika scenarier för hur jordens temperatur och klimat kommer att förändras i framtiden är gripna ur klimatdatamodellernas tunna luft och saknar stöd i verifierbar vetenskap. Nya mätningar från Aqua-satelliten (uppskickad 2002) indikerar att klimatmodellerna bygger på felaktiga förutsättningar och att koldioxidutsläppen har minimal klimatpåverkan."

Det är inte var dag man läser en så här uppfriskande och nykter kritik av klimatalarmismen. Klimatalarmismens profet, Al Gore, kommer till Sverige på onsdag för att träffa sina lärjungar.

Han vet att han snackar skit. Gore har själv erkänt att han överdrivit för "den goda sakens skull", alltså helt enkelt för att få uppmärksamhet. "Den goda saken" gör honom emellertid inte ett uns bättre än den som helt och hållet hittar på något bara för att få komma i tidningen. Det märkliga med herr Gore är han inte gillar media. Han gillar nämligen inte kritiska frågor. Gore ställde som krav att pressen inte skulle få närvara när han var inbjuden att tala i Växjö - det är oklart om han kan undvika det när han besöker Nacka strand. Men det gör nog inte så mycket om en och annan murvel dyker upp eftersom Al Gore knappast lär ställas mot väggen.

Till skillnad från FN:s klimatpanel IPCC, som Gore delade Nobelpriset med, hävdar den före detta presidentkandidaten att vattennivåerna kan komma att höjas med hela sex meter - med katastrofala konsekvenser. IPCC menar å sin sida att det kan handla om troliga höjningar på mellan 18 och 39 centimeter, en ganska betydande skillnad. Al Gore har alltså fått Nobelpris för att fara med direkta osanningar och skrämma människor.

Gore kommer att välkomnas med öppna armar av miljöminister Andreas Carlgren och hyllas av den svenska pressen, oavsett om den tillåts ställa några frågor eller ej. All journalistik måste nämligen läggas åt sidan nu när "konsensus" är uppnådd i en så viktig fråga. Tiden för debatt är över, hävdas det.

Det är inte bara jäkligt irriterande att en sprätt som Al Gore kan vinna Nobelpris genom att ljuga och bli populär genom att skrämma folk. När man betänker att i stort sett hela den utvecklade världens politiska etablissemang på något sätt har köpt den alarmistiska verklighetsbeskrivningen och givit sig själv uppgiften att avhjälpa "krisen", inser vi att sådant som Gore fabulerar ihop får en direkt påverkan på oss vanliga människor. På dig och mig.

Visst är det bra att klimatfrågan kan diskuteras på SvD Brännpunkt. Men jag är pessimistisk inför utsikten att, åtminstone på kortare sikt, kunna få någon sans och balans i frågan, helt enkelt eftersom politikerna redan har bestämt sig. Det enda som skiljer dem åt är hur långt de vill gå i försöken att inskränka, reglera och förstöra. Det är svårt att föreställa sig att många av världens ledare plötsligt skulle erkänna att de byggt stora politiska beslut och investerat sin egen politiska prestige i en lögn.

Och för den som ännu inte nått så långt, är det möjligheterna som lockar. Säg den politiker som kommer att tacka nej till möjligheten att, tack vare människors oro, kunna införa nya skatter och regleringar ur en påstådd miljöhänsyn. Säg den politiker som tackar nej till få chansen att "rädda världen".

Alliansens enighet inte enbart positiv

Gårdagens partiledardebatt blev ungefär som de brukar bli. Den handlade mest om skatter, skatter, skatter, om bidrag, bidrag, bidrag och om jobb, jobb, jobb. Och så a-kassan, förstås. Statsminister Reinfeldt var tydlig utan att mästra sina motståndare och gjorde ett bra intryck. Tillsammans med Maud Olofsson och Lars Ohly var Reinfeldt den som gjorde det bästa intrycket.

Enigheten inom alliansen blev de borgerligas trumfkort i debatten och Lars Ohly var inte sen att öppet erkänna detta faktum. Samtidigt som det är en styrka i en dylik debatt att visa upp en enad front, särskilt när det politiska alternativet har så uppenbara problem att göra detsamma, blir det ibland pinsamt uppenbart att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i Sverige. Detta blev mycket tydligt i går när de fyra borgerliga partiledarna i vissa frågor endast satt och upprepade vad bordsgrannen hade sagt. Det måste bli väldigt svårt för osäkra väljare att avgöra skillnaden mellan partierna inom blocken (som om det inte var svårt nog att avgöra skillnader mellan blocken!).

Vänsterpartiet står ut bland riksdagspartierna. Det är det enda parti som har andra uppfattningar i så fundamentala frågor som Riksbankens oberoende, ja över huvud taget vilket ekonomiskt system vi ska ha. Lars Ohly har oftat påpekat riskerna med ett tvåpartisystem och även om det är av omtanke om sitt eget parti, har han en viktig poäng i att alternativ till de stora behövs. Det är därför inte endast av godo att alliansen blir alltmer samspelt och att skillnaderna partierna emellan stegvis suddas ut. Det underlättar visserligen regeringsarbetet, men gör samtidigt den ideologiska spetsen allt trubbigare. Grundproblemet är emellertid Reinfeldts omsvängning av moderaterna, som omöjliggjort några större förändringar i frihetlig riktning i det svenska samhället. I alla fall så länge moderaterna är stora och/eller så länge Reinfeldt är kvar som partiledare.

Partiledardebatter i Sverige är oftast nedtonade och färglösa. Denna debatt var inget undantag. Nu ska vi dock vara ärliga med att detta var en halvtidsdebatt, ju närmare valet vi kommer desto mer uppskruvat kommer tonläget att bli. Debatterna kommer därmed också att bli vitalare. Men frånvaron av riktiga stridsfrågor i svensk politik är påtaglig. Det handlar om justeringar av ett redan befintligt system, om nivåer och procentsatser. Lars Ohly blir så frustrerad över att han inte kan hitta några större skillnader att han i desperation (eller på autopilot) kallar alliansens politik för "nyliberal"... Känslan av att se två alternativ stå mot varandra infinner sig inte riktigt. Det räcker liksom inte att stå vid ett varsitt bord.

Något annat som blev smärtsamt tydligt när jag såg debatten i går var att det står mellan ett riktigt dåligt alternativ och ett alternativ som låter bra men som i praktiken visat sig vara nästan lika dåligt som det riktigt dåliga alternativet. I stora svepande frågor som "jobben" och "ekonomin" ligger alliansen rätt. I konkreta sakfrågor hittar vi dock en mängd saker som avskräcker en liberal att ge dem en röst. Även stora svepande frågor ska till slut konkretiseras och kokas ned i enskilda beslut och det är där alliansen har svikit. Valet mellan ett riktigt dåligt alternativ och ett nästan lika dåligt alternativ blir därför: ingetdera.

Ett hopp ned i motionspoolen del 2

Här kommer en liten fortsättning på genomgången av motionsfloden, denna gång med fokus på miljöpartiet. Det är ett litet parti med få ledamöter, men det betyder inte att det saknas fullkomligt knäppa motioner. Tvärtom. Oj, vad det skrivs trams. Inget är för stort eller för litet att lägga i händerna på den lagstiftande församlingen.

Ett utdrag:

Ulf Holm vill verka för en skola "fri från försäljning av snask och läsk". Samme Holm vill även förbjuda bilar som drivs av fossila bränslen från år 2015. På sju år ska alltså alla bilar ersättas med miljöbilar. Sans och balans? Not really. Ulf Holm vill vidare ha en särskild skatt på djurförsök. Man kan tycka att det är ett rätt mesigt förslag från djurens gröna vänner i miljöpartiet att införa en skatt för att förhindra djurförsök...

Max Andersson vill ha en "politik för lycka", vilket av någon outgrundlig slump råkar vara just miljöpartiets politik.

Mats Perfoft vill återinföra den "starka och stolta traditionen" med att betala räkningar via lantbrevbäraren.

Språkröret Peter Eriksson vill att Sverige bildar en världspark för fred och naturskydd i Arktis. Syftet är förstås att rädda världen, typ.

Esabelle Dingizian vill bekämpa den manliga livsstilen och få ett genusperspektiv på miljöfrågorna. Viktigt, viktigt.

Gunvor G Ericson vill ha en hästorganisation liknande Svenska Kennelklubben, som anses vara en föredömligt "demokratiskt uppbyggd" organisation. Således krävs definitivt en ny hästutredning. Hur skulle vi klara oss utan den...? Hon vill också ha en kalorimärkning av alkohol, vilket stämmer ganska väl in på vad nedanstående filur har för tankebanor.

Jan Lindholm är inte klok. Han vill ha en "grön alkoholpolitik", vilket tydligen inkluderar varningstexter på alkoholförpackningar. Skälet är emellertid inte bara att man riskerar att bli full, slå sin fru, kissa på grannens fönster eller ramla omkull. Nej, "såväl öl som vin är mycket kaloririka produkter som bidrar till problemet med övervikt"! Vad ska vi ha för varningstexter då? "Varning! Du blir inte bara full om du dricker detta, bli blir fet också!"...? Motionärerna vill även återinföra de gamla striktare införselreglerna för alkohol (för de fungerade ju så bra), prioritera bekämpandet av brottslighet "där alkohol är involverad" (så folk som begår brott när de är fulla syndar alltså extra mycket?) och bekämpa marknadsföring för alkohol.

Thomas Nihlén med flera vill "förhandsgranska" (alltså ta sig rätten att eventuellt censurera) läkemedelsbolagens reklam för receptbelagda vacciner för konsumentens bästa.

Ulf Holms och Mikael Valterssons motion om mansrollen är tragisk läsning. Mannen ska aktiveras i jämställdhetsarbetet, förmås ta avstånd från prostitution och pornografi och samtidigt befrias från den schabloniserade könsrollen! Mannen ska alltså tvingas in i en fålla i syftet att befrias. Fascinerande.

De flesta motioner avslås. Men många av ovanstående skulle mycket väl kunna bli verklighet i någon form. Vi har redan fått varningstexter på alkoholannonser, varför inte en kalorimäkrning härnäst? Vi har redan jämställdhets- och genusanalyser som står oss ända upp i häcken. Motionerna ovan är bara ytterligare steg på vägen.

Reinfeldt har chansen

Att säga att det råder full förvirring kring oppositionens syn på sig själv är snarast en underdrift. Mona Sahlin har avfärdat vänsterpartiet som framtida regeringspartner, fått kritik för det inom de egna leden, tagit tillbaka vad hon tidigare sagt och öppnat dörren för vänstern igen för att sedan i dag skriva en DN Debatt:are med miljöpartiet och åter igen avspisa vänsterpartiet!

Vid första anblicken verkade Sahlin veta precis vad hon ville. Hon hade inte bara rensat ut personer som var tätt knutna till Göran Persson, nu skulle hon även distansera extremvänstern och knyta tajtare band med miljöpartiet. Mona Sahlin kom ut som en politiker som faktiskt visste vad hon ville och var beredd att ta vissa smällar på vägen. Plötsligt har bilden blivit den nästan direkt motsatta. Sahlin backar, säger kanske och ojdå och plötsligt har hon inte bara tappat stort i egen trovärdighet, hon har gjort halva valmanskåren tämligen förvirrad. Vad betyder egentligen en röst på socialdemokraterna i nästa val? Ingen vet.

Alliansen har chans att spela lite mot öppet mål i enighetsfrågan i kvällens partiledardebatt i SVT. På andra sidan kommer det att bli desto mer livat. Lars Ohly måste visa att han inte lägger sig för Sahlinska försök att tämja honom, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin själv måste visa att de menar allvar med att regera tillsammans och att de de facto har vissa konkreta krav för att Ohly ska släppas in i leken. Och allt detta utan att visa att de är oense.

Med en splittrad och påtagligt förvirrad opposition mittemot och med ett starkt folkligt förtroende för honom som person i ryggen, kan Fredrik Reinfeldt gå stärkt in i kvällens partiledardebatt. Fast Reinfeldt har å andra sidan tidigare själv sagt att han tvivlar på att opinionsundersökningar verkligen stämmer...

Jag firar inte

Till skillnad från vissa andra tänker jag inte fira Jörg Haiders död. Jag önskar ytterst sällan livet ur människor, jag njöt inte av Saddam Husseins hängning och jag skålar inte för utomrättsliga avrättningar (även om de ibland kan vara befogade).

Mitt minne av Haider är från tiden som förste vice ordförande för MUF i Jämtland. Året var 1999 och Jörg Haiders dåtida parti FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) skulle efter ett succéval regera med de konservativa. EU ville straffa Österrike för att de haft mage att rösta på populisten Haider. Jag tyckte inte att EU hade med österrikarnas val att göra. Det blev dessutom inkonsekvent eftersom några sanktioner inte utdelades mot länder som valt in vänsterextremister i sina beslutande församlingar och regeringar.

Jag gjorde som man gjorde innan bloggen kom till, jag skrev en insändare där jag klagade över att EU lade sig i något som berörde österrikarna och inga andra och frågade mig om Jörg Haider var så mycket att vara rädd för. I mitt tycke var han främst en populist som gillade att provocera (ta exempelvis alla hans Hitler/nazism-uttalanden), en rätt fånig figur.

För en gångs skull blev MUF uppmärksammat i Jämtland. Det hände bara när det var någon "skandal" att uppmärksamma, aldrig annars. Som när Fredrik Saweståhl och den dåtida förste vice ordföranden skrev en motion om att legalisera cannabis (något vi röstade ned med siffrorna 19-2, vilket inte räckte för att göra media nöjda).

Nu var alltså media intresserat igen. Jag blev uppringd tidigt på morgonen av Sveriges Radio. Yrvaken gav jag dem tillåtelse att ringa upp mig lite senare på morgonen för att göra en kort intervju. Jag hade ännu inte läst insändaren i morgonens Östersunds-Posten (ÖP) och hade därmed inte sett hur ÖP valt att vinkla den med sin alldeles egna rubrik.

"Varför är alla så rädda för Jörg Haider och hans Frihetsparti?" löd ÖP:s egenhändigt hopsnickrade rubrik. Jag var ovan och oförberedd men försökte ändå förklara för SR:s reporter att jag inte var kompis med vare sig Haider eller Hitler, att jag inte delade Haiders åsikter utan att jag endast ansåg att EU inte borde ha rätt att straffa Österrike för att de valt "fel" parti. Ungefär så.

Nåväl, Haider är död men rasistiska och populistiska åsikter i Österrike lär knappast dö för det. Det kan vara värt att komma ihåg...

Ohly och verkligheten

Vänsterledaren Lars Ohly skyller finanskrisen (och allt annat också) på "en nyliberal marknadsfundamentalism utan fördelningspolitik". har du hört den förut? Klart att du har. Allt till höger om Mao Zedong är ju enligt Ohlys världsbild "nyliberalism". Det börjar faktiskt bli lite... tjatigt. Särskilt som begreppet "nyliberalism" aldrig någonsin konkretiseras när Ohly & c/o sätter igång och havererar. Den begreppsförvirring och brist på markkontakt som präglar vänsterpartiet är fascinerande.

Ohly vill lägga Riksbanken under vad han brukar kalla "demokratisk kontroll", alltså under politikernas makt. Han vill höja skatterna för alla som jobbar och sänka dem för sjuka och arbetslösa, alltså människor som inte arbetar. Jag har aldrig begripit varför ett parti som gärna kallar sig arbetarnas parti vill att vanliga löntagare med vanliga låga inkomster ska betala högre skatt på sina löner, varför det ska löna sig sämre att gå till jobbet. Om hur den där ensamstående deltidsarbetande mamman ska ha råd att köpa en ny vinterjacka när Lars Ohly vill höja skatten för henne och göra det mycket mindre lönsamt att gå till jobbet, får vi inget veta.

I vanlig ordning tittar Ohly bara på utgiftssidan, den för politiker så lockande biten av arbetet, och har inget svar på hur han ska skrapa ihop de nödvändiga inkomsterna på lång sikt. Det är väldigt symptomatiskt för vänstern som helhet. Den älskar att fördela rikedomar men har en politik som är helt värdelös på att skapa dem. Vänstern behöver kapitalismen för att över huvud taget kunna bedriva någon fördelningspolitik.

Det är alltså detta parti som Mona Sahlin (sossarnas svagaste partiledare någonsin?) nu plötsligt byter åsikt om och öppnar famnen för. Vänsterpartiet har ingenting i en svensk regering att göra. Partiet har över huvud taget inget i en svensk riksdag att göra. Det utgör en extremvänster som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det borde Mona Sahlin också inse.

Nya numret av Nyliberalen är här!

Nyliberalen nr 3 2008 är här!

Vi följer givetvis upp FRA-frågan. Jens-Jonathan Larnhed gör en historisk tillbakablick till FRA-lagen genom att titta närmare på IB-affären och visa att myndigheterna har ljugit och bedragit svenska folket tidigare och kränkt enskilda människors rättigheter.

Henrik Alexandersson ger sin syn på snurren kring FRA och JK-anmälningen av honom. Peter Bistoletti tar upp frågan om det integritetskränkande läkemedelsregistret.

Piratpartiets ledare Rick Falkvinge berättar för Kristian Tiger om balansgången mellan höger och vänster, om målet att bryta upp den svenska blockpolitiken och utmaningen att locka till sig äldre personer till partiet.

Efter att tidigare ha tittat närmare på John McCain tar vi denna gång pulsen på demokraternas Barack Obama inför det amerikanska presidentvalet. Dick Erixon förklarar varför frihetligt sinnade människor gör bäst i att inte stödja Obama och Jonas Sigedal lyfter fram Barack Obamas mer frihetliga sidor och visar att han kan vara ett fullgott alternativ till John McCain – kanske rent av ett bättre sådant.

Vi uppmärksammar också att det är halvtid för alliansregeringen. Mattias Svensson är besviken på koalitionsregeringen så här långt, som han menar har lockat fram det sämsta ur de fyra partierna. Erik Lakomaa visar att om partistödet avskaffas, vitaliseras demokratin.

Dessutom: reportage från Frihetsfrontens sommarseminarium, notiser, synnerligen elaka attacker samt i vanlig ordning ett antal recensioner.

Den som vill prenumerera på tidningen kan lätt göra det genom att betala in prenumerationsavgiften 200 kr för 4 nummer på PlusGiro 449 71 84 – 4. Glöm inte namn och adress om du inte betalar via Internetbanken.

Välkomna till verkligheten, Volvo

Det händer något när människor drabbas i klump, när många människor samtidigt råkar illa ut på något sätt. Då blir de speciella, extra värdefulla, extra ömkansvärda. Utan att dra några djupare paralleller fallen emellan såg vi det efter tsunamin, när så många svenskar förlorade livet, och vi ser det i dag när Volvo varslar över 3 300 personer om avsked.

Nu ropas det på åtgärder. Nu måste regeringen agera, sägs det. en måste öppna plånboken, hjälpa till så att inte alla dessa människor blir arbetslösa. Det kan ju låta bra. Men jag frågar mig bara: är det inte människor som får sparken från sina jobb hela tiden, precis som människor dör hela tiden utan att det uppmärksammas tillnärmelsevis lika mycket som efter tsunamin?

Slutsatsen måste bli att Volvoarbetare är lite mer värda än alla andra eftersom de kräver extra åtgärder när de blir arbetslösa. Det är en märklig inställning. Vad Volvo som företag beträffar har det länge sett ganska mörkt ut. Försäljningen går ned och företaget får svårt att konkurrera. Vi känner igen retoriken från tidigare, när jobben inom vissa sektorer började försvinna från Sverige. Att balsamera Volvo och tro att företaget lever vidare tack vare detta är ingen bra lösning. Företag som inte klarar att konkurrera är dömda att gå under, så är det bara. Det är den hårda verklighet som alla andra företag måste möta och det är den verklighet som Volvo måste möta också.

Reinfeldt, poeten

"När det är som mörkast, är det också nära gryningen."

Fredrik Reinfeldt, djup som alltid, presenterar ännu en i raden av citatvänliga oneliners.

Ett hopp ned i motionspoolen

När den allmänna motionstiden gått ut och alla motioner blivit tillgängliga kan man, om man är lagd åt det hållet, sätta sig ned, ta sig en kokosbulle och riktigt gotta sig i material som är sprängfullt av politikers vilja att bestämma och detaljreglera. 3 674 motioner finns att granska för den som har mycket fritid. Jag brukar i alla fall gå igenom ämnena för att plocka russinen ur kakan.

Det som slår mig är att många moderater föreslår sådant som i sak är steg i rätt riktning, men som bara innebär babysteg. Anna Tenje (m) motionerar exempelvis, med fokus på landsbygden, om att tillåta gårdsförsäljning av alkohol. Men hon föreslår inte att Systembolaget ska förlora sitt försäljningsmonopol i övrigt. Betty Malmberg (m) och Gunnar Axén (m) föreslår att Systembolaget ges ett direktiv som säger att dess policy ändras så att mindre bryggerier och vinproducenter får bättre möjligheter att sälja sina produkter. Men de föreslår inget konkret avskaffande av Systembolagets säljmonopol.

Ett annat exempel är när Ulrika Karlsson (m) föreslår att man ska tillåta servering i restaurangernas rökområden i stället för att föreslå att rökförbudet avskaffas. Det är möjligt att det är fullt medvetet att man arbetar så här, att man försöker ta små steg i rätt riktning så att det inte märks lika tydligt att slutmålet är ett avskaffande av exempelvis Systembolagets monopol. Men det blir inte särskilt övertygande.

Men nu till de mer uppenbara dumheterna:

Där har vi Jessica Polfjärd (m) som vill ha en statlig myndighet till (sin hemstad?) Västerås eftersom det är en "viktig symbolfråga" (ropen skalla, myndigheter åt alla!) och för att Västerås råkar vara "en strategiskt bra ort att placera en myndighet i", minsann.

Vi har motioner om fiskrens, vi har motioner om "politisk mobbning" (talande nog skriven av vänsterpartisten Alice Åström), inrättandet av ett Regionalt Livsmedelscentrum, krav på att minska antalet skilsmässor som ett folkhälsopolitiskt mål, att göra 20-kronorssedeln till ett mynt, att tvinga alla kommuner att installera sprinklers i sina äldreboenden, användandet av EU-flaggan på offentliga byggnader, kampen mot snytbaggen, upptrappad kamp mot mördarsnigeln, en svensk rymdpolicy och erkännande av golf som friskvård (gissa vilket parti?).

Vad sägs för övrigt om ett byte av namn på Arlanda flygplats till Carl von Linné Airport? Han var ju trots allt "sin tids främste botaniker"! Sinikka Bohlin (s) oroar sig över människors hälsa i Arktis, andra vill ha genuspedagoger ("jämställdhetscoacher") i förskolan och skolan och verka för att det byggs fler träbroar. Annat som anses viktigt är byggandet av en kryssningskaj i Visby, förbud mot nollning/inspark, straffavgift till företag som saknar en jämställdhetsplan, inrättandet av en cykelsamordnare på nationell och regional nivå för att människor ska cykla mer och lite hederlig genysanalys på alla ekonomiska förslag.

Jag tror att vi slutar där för den här gången.