Minimala förändringar av övervakningsstaten att vänta

Edward Snowdens läckor har möjligen inte fått de genomgripande effekter som vi hade hoppats på. Men de har de facto haft effekt. Vinsten är att vi fått en diskussion om individens rätt till ett privatliv och gränser för statens rätt att kränka det.

Men den stora boven i dramat, USA, kommer inte att backa. Barack Obama är inte beredd att göra några större inskränkningar av den övervakningsstat han varit med om att bygga ut.

Det pratas visserligen om "omfattande förändringar". Enligt New Yorks Times källor kommer Obama lägga fram ett lagförslag som ska sätta stopp för bulkinsamlingen av amerikaners telefondata. Men Obama vill att NSA:s kapacitet att samla in informationen ska bevaras. Och det är långt ifrån säkert att övervakningskåta republikaner går med på att inskränkta det allsmäktiga NSA.

Trots att den amerikanska administrationen inte har lyckats visa på ett enda fall där NSA stoppat en misstänkt terrorist och ställt denne inför rätta (de missade för övrigt även de ryska planerna att annektera Krim), kan massövervakningen alltså mycket väl komma att fortsätta som tidigare.

Bara för att de kan.

Borgerlighetens logiska kullerbyttor om Snowden

Efter Edward Snowdens läckor om NSA:s globala massövervakning i fjol tillsatte Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter en utredning. Föga förvånande har de europeiska underrättelsetjänsterna, varav flera arbetar väldigt nära NSA, inte velat ställa upp och svara på frågor.

I går debatterades slutrapporten. Votering sker i dag. Eftersom det hela endast lär sluta i en uppmaning behöver medlemsländerna inte bry sig om kritik mot hur de egna underrättelsetjänsterna beter sig. Sverige kan alltså fortsätta låtsas att FRA är ett föredöme.

Borgerliga politiker slingrar sig som masken på en krok. Snowden misstänkliggörs av moderater och folkpartister för att han befinner sig i Ryssland. Men det kritiker som Anna Maria Corazza Bildt, Allan Widman och Olle Schmidt bortser från är att Snowden befinner sig i Ryssland eftersom varken Sverige eller något annat EU-land ville ta emot honom.

Misstänkliggörandet av Snowdens gärning är dessutom ohederlig. Ingen har visat på att Snowden lämnat helt felaktiga uppgifter. Det har varit upp till ett fåtal utvalda tidningar att bearbeta och tolka materialet som han läckt. Eventuella feltolkningar har stått för dem, inte Snowden. Det är dessutom värt att minnas att den amerikanska ilskan mot visselblåsaren ju handlar om att han läckt korrekt information.

Folkpartisten Olle Schmidt gör en logisk kullerbytta när han hävdar att "om EU ska göra något för Edward Snowden måste det ske tillsammans med USA."

Ursäkta? Själva poängen med att en person söker asyl är väl att det föreligger ett hot mot vederbörande i eller från hemlandet? Resonerar Schmidt likadant vid andra asylansökningar? Att det mottagande landet måste ha ett godkännande från landet som hotar den sökande? Vilken unik asylpolitik Folkpartiet plötsligt har skaffat sig.

I detta fall handlar det förstås om att bocka och buga för en supermakt. Krypandet för USA är inte bara besvärande. Det är rent av äckligt. Företrädare för ett "liberalt" svenskt parti tar öppet ställning för massövervakning och för att jaga visselblåsare som avslöjar grova och omfattande övergrepp på våra fri- och rättigheter.

Detta borde skrämma bort väljare som tar det där med liberalism på lite större allvar.

Läs även:
HAX

Obama försvarar massövervakningen

Det var ett hypat och efterlängtat tal Barack Obama skulle hålla mot bakgrund av att vi nu vet hur omfattande och gränslös den amerikanska övervakningen är. Det vi fick var dock mest plattityder.

NSA:s massövervakning förhindrar terrorattacker. NSA:s massövervakning räddar liv. Vi har hört det där förut, inte minst från NSA självt. Och det är inte trovärdigare bara för att det upprepas av presidenten. Det finns inga bevis för att massövervakningen har räddat liv, och i så fall hur många.

Obama lär inte ha blidkat många kritiker med detta vaga tal. Han gömde eventuella åtgärder bakom framtida utredningar och väldigt mycket varm luft. Den enda förändringen som verkar reell är att tillgången till metadata ska begränsas.

Efter att han misslyckats med att stänga lägret på Guantánamo, förlängt Patriot Act samt snabbat på utbyggnaden av den övervakningsstat som George W Bush gav fria tyglar efter 11 septemberattackerna, var det nog ingen som förväntade sig att Obama skulle komma med något substantiellt i dag.

Allt blir med största sannolikhet i huvudsak som det har varit. Skillnaden är att vi nu vet vad staten sysslar med. Men det är verkligen inte Obamas förtjänst.

Avslutningsvis: Att USA "uppfann internet" innebär faktiskt inte att det är USA:s egen lekhörna.

Här är Barack Obamas hela tal (återkommer med en videolänk när en sådan finns).

Brittiska myndigheter dumpar Huawei

Brittiska myndigheter, däribland inrikesministeriet och justititedepartementet, slutar använda produkter utvecklade av kinesiska Huawei (华为). Orsaken är misstankar om att företaget med dess nära band till den kinesiska regeringen skulle utgöra en säkerhetsrisk. Det verkar först och främst gälla videokonferensutrustning från Huawei som anställda ej längre ska använda.

Samma farhågor har framförts i USA, vilket i praktiken stängt ute det kinesiska företaget från denna marknad. Föga förvånande tillbakavisar Huawei alla anklagelser om spioneri och avlyssning. Kinesiska IT-experter hänvisar också till Snowdens läckor, som ju visat att NSA faktiskt har byggt in bakdörrar i Apples telefoner.

Kina har alltid avvisat västs anklagelser om spioneri. Men givet vad vi vet om hur omfattande USA:s och Storbritanniens avlyssning av såväl fientligt som vänligt sinnade stater är, och att i synnerhet NSA verkar syssla med industrispionage, vore det märkligt om inte även Kina ägnade sig åt detsamma. Det som skiljer Kina från USA är sannolikt kapaciteten.

Huawei grundades 1987 och har sedan dess genomgått en snabb expansion. Företaget har i dag fler patent än Ericsson (grundat 1876) och har också tagit sig in på smarttelefonmarknaden med alltmer konkurrenskraftiga modeller.

Så till vilka ska då den brittiska regeringen vända sig för att ersätta Huaweis produkter? Amerikanska Microsoft eller Apple?

Snowden gav oss chansen - nu måste vi göra vårt

Edward Snowden gjorde en historisk insats när han lät världen få veta hur den amerikanska underrättelsetjänsten övervakar inte bara amerikaner utan alla uppkopplade människor överallt. Dess kapacitet att övervaka och avlyssna i stort sett vem som helst, när som helst, är skakande.

Världen behövde få veta. Och trots att Snowden av amerikanska politiker utpekats som landsförrädare har hans avslöjanden faktiskt även tvingat högsta ort att tänka till. Barack Obama har mottagit inte mindre än 46 förändringsförslag som ska sätta spärrar för vad NSA får göra, bland annat beträffande metadata.

Vilka konkreta resultat som kommer ur dessa förslag återstår att se. Obama ska ha pratat med NSA, som givetvis inte vill se några inskränkningar över huvud taget. Slutresultatet blir troligen en halvhjärtad kompromiss för att söka tysta kritikerna utan att bråka för mycket med "patrioterna" hos NSA.

Det Snowden gjorde var viktigt för demokratin. Hans läckor har redan påverkat hur vi ser på riskerna att det moderna samhällets teknik missbrukas. Inte bara av illsinnade diktaturer utan av våra folkvalda regeringar i väst. I USA har NSA utvecklats till ett slags stat i staten och tillåtits svälla utom kontroll, med antiterrorarbete som ledord. Ingen har haft fullständig insyn i dess arbete och metoder, vilket är skrämmande.

I Sverige har vi en betydligt mindre underrättelsetjänst. Men insynen är faktiskt ännu sämre här. Vi har inga offentliga utfrågningar av företrädare för FRA. Och FRA tackade torrt nej till en utfrågning när Europaparlamentet kallade. De vill inte svara på frågor. Det enda vi får som svar på Snowdens avslöjanden om att FRA överträder sina befogenheter, är plattityder från ett antal ministrar. Det är en direkt ovärdig reaktion på de övergrepp som nu har lagts i öppen dager.

Snowdens läckor har inte bara visat hur sårbar den lilla människan är i det moderna samhället. De har påmint oss om att även en folkvald regering rutinmässigt kan begå brott mot sin befolkning, ljuga om det och sedan slingra sig som en mask på kroken när allting avslöjas inför öppen ridå. Och att den som har så kallat rent mjöl i påsen har allt att frukta från en utveckling där staten har möjlighet och rätt att kartlägga medborgarna in på bara skinnet.

Samtidigt är alla regeringar, demokratiska eller inte, i behov av ett visst folkligt stöd. Det är här du och jag kommer in. Den svenska regeringen hade inte kunnat tiga på detta sätt om folkets rop efter svar hade ekat utanför riksdagshuset. Om protesterna lamslagit inrikespolitiken.

Det är vi som har möjliggjort för riksdag och regering att komma undan ansvaret i vår tids största övervakningsskandal. Tänkbara orsaker till de uteblivna protesterna har jag dryftat tidigare. De handlar i huvudsak om en kombination av frågan tekniska karaktär kombinerat med en naivitet. Rent mjöl i påsen-argumentet är tyvärr väldigt vanligt ute i stugorna.

Här finns jobb att göra. Vi kan inte skylla på att frågan är för teknisk. Vi måste helt enkelt hitta sätt att förklara övervakningsfrågorna på ett sätt som människor förstår. Det kommer de ansvariga politikerna nämligen aldrig göra. Deras mål är att hålla folk okunniga.

Det är den personliga integriteten och demokratins kärna som står på spel här. Vi får inte sjabbla bort den chans vi har fått av Edward Snowden. Denna möjlighet kommer kanske aldrig igen.

Regeringen bryter mot FRA-lagen

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg fortsätter att vara kritisk mot hur regeringen hanterar FRA-lagen. Att lagen i sig är ett luftslott, en charad, är en sak. Men faktum är att regeringen inte ens följer den. Då spelar det ingen roll hur många gånger statsministern och försvarsministern säger att de utgår från att FRA självt håller sig inom lagens gränser.

Anne Rambergs kritik handlar denna gång om de så kallade integritetsombud som ska bevaka den enskildes integritet när försvarsunderrättelsedomstolen (FUD) tillståndsprövar FRA:s önskemål om signalspaning. FUD beviljar alltid i princip det FRA vill, enligt dess FUD:s ordförande.

Sex integritetsombud ska förordnas, tre av dem av Advokatsamfundet. Men sedan deras förordnande gick ut i höstas har regeringen inte utsett några nya. I stället har de sittande fått frågan om de kan fortsätta. Förmodligen skulle regeringen tycka att det vore mest bekvämt om samma sex personer satt på livstid.

Det är uppenbart att regeringen ville ha FRA-lagen på plats utan dröjsmål 2008, att den lade ut dimridåer för att få det fåtal kritiker som fanns i riksdagen att säga ja och att den sedan dess har ägnat sig åt grov ändamålsglidning.

Enligt Carl Bildt är FRA-lagen så bra att den väcker omvärldens avund. Det är ett så hårresande påstående att det blir komiskt. Sverige kritiseras av EU-parlamentet och ombes revidera FRA-lagen. Inte mycket avund där. Även om kritiken främst riktas mot NSA och GCHQ, vilket är naturligt eftersom de är västvärldens mäktigaste underrättelsetjänster, kommer FRA inte undan.

Nog vore det angeläget att FRA:s arbete prövas mot alla människors rätt till privat kommunikation. I nuläget är det svårt att se hur FRA-lagen, som en del i den globala massövervakningen, skulle kunna få grönt ljus på denna punkt.

Lyssna till:
Debatten mellan Christian Engström (PP) och Allan Widman (FP) i Studio Ett här.

Hotet mot integriteten är politikerna, inte företagen

Avslöjanden om NSA:s massövervakning gav oss också information om hur svenska FRA arbetar och befinner sig i ett suddigt gränsland som lagstiftarna medvetet skapade när FRA-lagen tillkom.

Frågor ställdes. Men svaren från svenska politiker var nästan uteslutande pinsamt undfallande. Fredrik Reinfeldt antog bara att lagen följdes. Det gjorde Socialdemokraterna också, och såg därmed till att det inte blev en blockfråga. Försvarsministern lät som Bosse Ringholm på den där ökända presskonferensen. Då skrattade journalisterna. Karin Enström fick däremot hållas som om hon faktiskt svarade på frågorna som ställdes.

Sedan kom avslöjandet att Säpo försökt pressa teleoperatörer för att få direkttillgång till info om kundernas internet- och telekommunikation, det vill säga metadata. Bahnhofs Jon Karlung bandade i hemlighet samtalet. Även denna gång kom ansvarig politiker, i detta fall Beatrice Ask, undan med att egentligen inte säga någonting alls. Hon antog att lagen följdes.

En positiv aspekt av Edward Snowdens avslöjanden om hur västerländska demokratier går över alla anständighetens gränser för att övervaka vanligt folk, är att storföretagen tycks ha reagerat. Apple, Microsoft, Google och flera andra IT-jättar har velat distansera sig från NSA och den amerikanska övervakningsstaten. På nyårsafton fick vi veta att NSA i fem års tid kunnat installera en bakdörr in i Apples populära Iphone. Apple replikerade snabbt: De har inte samarbetat med NSA och gör allt de kan för att ligga steget före "ondsinta hackare". Vad som är sant kan vi förstås inte veta med säkerhet.

Ett annat exempel på att storföretagen på allvar kan ha börjat intressera sig för sina kunders personliga integritet är hur Microsoft agerat kring sin smarta kamera, Kinect. När den första versionen släpptes till Xbox 360 för drygt tre år sedan talades det väldigt lite, om ens alls, om vad den kunde innebära för integriteten. Alla var fullt upptagna med att hoppa framför TV:n.

När den nya och mycket mer avancerade kameran, som kan läsa av hjärtrytmen och till en början inte ens skulle gå att stänga av, visades upp med nya Xbox One krockade det ganska lägligt med Snowdens läckor. Nu undrade plötsligt alltfler om det var så vettigt att i vardagsrummet ha en intelligent kamera som både hör och ser dig (i 1080p) kopplad till ett multinationellt storföretag som samarbetar med NSA. Microsoft tvangs förklara utförligt vilka säkerhetsåtgärder som skulle vidtas för att förhindra missbruk.

I Sverige bar inte Säpos påtryckningar frukt. Tvärtom sade ett antal operatörer omedelbart och offentligt nej (att Bahnhof var en av dem behöver knappast påpekas). Tele2 hävdar att deras kunders integritet "alltid kommer i första rummet".

Utvecklingen är intressant. Ty massövervakningen kan endast fungera friktionsfritt om det finns ett slags allians mellan staten och det privata näringslivet. Nu tror jag visserligen inte att vare sig Microsoft eller Apple är oskyldiga duvungar - avslöjandet av Prism var minst sagt besvärande, även om Apple svurit sig fria från misstankarna som riktats mot företaget.

Men det är ändå uppenbart att den stora boven här är - staten. Politikerna. Lagstiftarna. De kan givetvis tvinga teleoperatörer och mobiltillverkare att lämna över all information om kunderna till underrättelsetjänsten, säkerhetspolisen eller närmsta lokala polisstation. Om de vill. Men det är mycket bekvämare att skapa ett samarbete där detta sker i samförstånd.

Utvecklingen har gått rasande snabbt, och vem vet hur det ser ut om tio eller ens fem år. En stor varningssignal är att det viktigaste för Reinfeldt, Enström och Ask inte tycks vara att lagen skyddar medborgarna mot övergrepp, utan att lagen följs. Hur den än ser ut.

Människor med en sådan inställning till fri- och rättigheter borde över huvud taget inte komma i närheten av en lagstiftande församling. Nu råkar de i stället vara tongivande figurer i den. Vad detta får för konsekvenser borde vi prata mer om. 

Övervakning är makt

Ända sedan Edward Snowdens läckta dokument avslöjade hur omfattande övervakningen av vanligt folk i den demokratiska världen är, har såväl politiska mörkermän som underrättelsetjänsterna själva påtalat vikten av att övervakningen måste få fortsätta. Det handlar om att stoppa terrorism, heter det.

Men om det är något vi har lärt oss under det senaste halvåret, är det att övervakningen handlar väldigt lite om att skydda befolkningen från yttre hot och desto mer om att maximera informationsbanken hos staten.

Så när NSA och GCHQ, med beredvillig hjälp från svenska FRA, massövervakar i stort sett hela världens befolkning, görs det inte för att allt vi företar oss är av stort intresse utan som en konsekvens av en önskan att veta allt om alla. Det är denna besatthet som driver myndigheterna att ständigt kräva större befogenheter och att utöka informationsinsamlingen.

Egentligen är en oerhört liten mängd av all information som samlas in relevant. Vi vet att massövervakningen handlar mer om att vinna ekonomiska och geopolitiska fördelar än om att förebygga och förhindra terrorism. Det ligger därför säkert en hel del i påståendet att enda orsaken till att utländska makter gnäller på USA, är avundsjuka på NSA:s kapacitet.

Det brukar sägas att kunskap är makt. Övervakning ger onekligen kunskap, vilken i sin tur innebär ökad makt. Det är ur detta perspektiv som massövervakningen ska ses. Terrorism har väldigt lite med saken att göra.

Så frågorna till massövervakningens försvarare är två: Hur mycket makt vill ni ge staten? Och varför ska vanligt folk alls övervakas?

FRA: Nu förstår vi hur blåsta vi blivit

FRA, Försvarsunderrättelsedomstolen (FUD), Siun. Det är inte lätt att hålla isär allting vad gäller svensk signalspaningslagstiftning. Men vi måste ändå försöka. De uppgifter som framkommit om FRA:s nära samarbete med NSA, de ansvarigas icke-svar och frånvaron av folkligt uppror kräver det.

Dimman har börjat klarna. Nu säger ordföranden i FUD att så länge FRA har tillstånd av FUD, är inga signalspaningsmetoder förbjudna. FRA kan alltså göra i princip vad den vill så länge FUD inte misstycker.

Lagen säger inget om metoder. Statsministern och försvarsministern har svarat att de förutsätter att FRA följer svensk lag. Det de egentligen menar är att de förutsätter att FUD ger FRA tummen upp så att inte FRA måste göra något utan tillstånd från FUD.

Myndighetens utvecklingsverksamhet är en sådan där luring. FRA får inte (utan tillstånd från FUD) spana på vem som helst, hur som helst. Men utvecklingsverksamheten syftar till att kartlägga vilka kommunikationsvägar som är viktiga för försvarsunderrättelseverksamheten. Denna inhämtning behöver inte ha någon anknytning till yttre hot mot Sverige. FRA kan således fritt spana på vanliga svenskar. Och, ska tilläggas, vi vet inte vad de gör med denna information.

Vi har lärt oss mycket om FRA:s verksamhet sedan lagen klubbades 2008. Det mesta har inkommit tack vare Edward Snowdens läckta dokument, men också genom att utifrån detta ställa rätt frågor till FUD.

Genom att inte reglera FRA:s verksamhet direkt i lag utan i stället ge Försvars-underrättelsedomstolen roll som överdomare har regeringen i praktiken lyckats ge FRA fria tyglar att löpa amok. Konstruktionen är tämligen genial, och det tog ett tag innan vi begrep hur blåsta vi har blivit. Nu förstår vi.

Läs även:
Anna Troberg, Farmor Gun

(Och så här tycker riksdagspartierna. Se det som en liten indikation på vilka partier det inte går att rösta på nästa höst.)

Sverige bör vara ett föredöme

Sverige slår sig för bröstet i alla möjliga sammanhang. Mänskliga rättigheter. Barnens rätt. Djurens rätt. Nolltolerans hit och nolltolerans dit.

Det finns fortfarande en förhärskande bild av Sverige som något slags internationellt föredöme som andra (mindre utvecklade länder) bör följa. I miljöpolitiken och i djurhållningen framhålls det alltid hur viktigt det är att Sverige är just ett föredöme. Går före. Visar vägen för andra. Det är därför inte orimligt att kräva att detta även bör gälla på den personliga integritetens område.

En rad debattörer, däribland Mårten Schultz och Jakop Dalunde, kräver en större öppenhet kring hur svenska folket övervakas och varför det sker. Ju mer som kommer fram om FRA:s aktiva roll i den amerikanska massövervakningen av vanligt folk världen över, desto större skäl att kräva en öppen debatt mellan lagstiftare, FRA och svenska folket. Vi har rätt att få veta vad som försiggår.

Situationen i dag är ohållbar. Ty det är som artikelförfattarna skriver: "Om inte Sverige, tidigare en av världens mest öppna demokratier, kan redovisa vilka myndigheter som övervakar sina medborgare på nätet, vilket land kan det då?"

Sverige kan aldrig med bibehållen trovärdighet kritisera exempelvis Kina för att övervaka sina medborgare när svenska politiker möjliggjort för svensk underrättelsetjänst och polis att göra detsamma. Och dessutom ljugit om det.

Demokratier som beter sig så här förlorar inte bara det moraliska övertaget på diktaturerna utan på sikt också folkets förtroende och respekt. Det kan inte ens politiker som tycker att det är bäst för alla om debatten lägger sig se som eftersträvansvärt.

Nätjättar föreslår reglering av övervakningen

Åtta IT-jättar, däribland Yahoo, Facebook, Google och Microsoft, gör gemensam sak i en nationell kampanj mot den amerikanska massövervakningen.

I ett öppet brev till Obamaadministrationen presenteras en plan för att reglera övervakningen på nätet och uppmanar USA att ta en ledande roll för att minska den globalt. De kallar det Global Government Surveillance Reform (hemsidan för initiativet finns här).

Det är ett viktigt och lovvärt initiativ. Eftersom medborgarna själva uppenbarligen inte förmår engagera sig för sin integritet, för en begränsning av statens rätt till vårt privatliv och för tydliga regler kring hur långt dess befogenheter sträcker sig, är det välkommet att giganter som Google och Microsoft agerar. Politiker följer vanligtvis lukten av pengar.

Nätjättarna skriver på hemsidan:

"Consistent with established global norms of free expression and privacy and with the goals of ensuring that government law enforcement and intelligence efforts are rule-bound, narrowly tailored, transparent, and subject to oversight, we hereby call on governments to endorse the following principles and enact reforms that would put these principles into action."

Därefter följer en lista på fem principer som bland annat rör begränsningar i statens rätt att samla in information om oss samt vikten av transparens och informationsfrihet.

Lite yrvaket kan jag ändå tycka att detta initiativ är. IT-jättarna har under lång tid vetat vilken information de delar med sig av till den amerikanska staten. De har månne inte känt till hela omfattningen av massövervakningen, men de har hållit tyst om Prism hela tiden. När Mark Zuckerberg, som i tidigare framträdanden över huvud taget inte verkar ha förstått begreppet integritet, nu sätter sitt namn på reformkravet blir jag nästan lite misstänksam.

Att dessa företag hänvisar till Edward Snowdens läckta dokument när de hävdar att "balansen tippat över till förmån för staten och bort ifrån individernas rättigheter" känns främst som ett sätt för företagen själva att rädda ansiktet inför sina kunder. Men om det tvingar den amerikanska övervakningsstaten till reträtt är det ett stort framsteg.

Dags att pausa övervakningsstaten

De uppgifter från Edward Snowden som SVT fått ta del av ger fler strån till den höstack av tecken på att svensk underrättelsetjänst står den amerikanska mycket nära.

FRA vill mena att det är ett partnerskap på lika villkor. Information utbyts och alla inblandade tjänar på samarbetet. Punkt slut. Men den som tror att USA, med dess enorma underrättelsekapacitet, inte går vinnande ur ett sådant utbyte är naiv.

Enligt dokumenten som SVT hänvisar till har NSA tillgång till FRA:s kablar sedan 2011. FRA förnekar att någon utländsk makt skulle ha direkttillgång till kablarna. De säger sig "gallra noggrant" innan de delar med sig av information. Men det står ordagrant i Snowdens läckta dokument att "... FRA provided NSA with access to its cable collection in 2011, providing unique collection on high-priority Russian targets".

FRA påstår inte att uppgifterna är falska. Myndighetens talesperson Fredrik Wallin svarar bara kort: "Jag kan inte svara på varför det står som det står i de här föregivna dokumenten". Det är ett icke-svar, och givetvis vill inte FRA att dessa frågor över huvud taget diskuteras. Lika lite som regeringen.

Men nu när själva statstelevisionen har fått ta del av delar av Edward Snowdens dokument växer intresset. Det ökar chansen för att medierna inte kommer låta frågan om massövervakning falla i glömska än på ett tag. Nyckeln till detta har varit beslutet att släppa materialet i små portioner. Det gör också att ansvariga underrättelsetjänster och politiker hinner göra bort sig innan nytt material släpps och visar att de nyss ljugit.

Fredrick Federley (C) vill ha ett moratorium för nya lagar som hotar den personliga integriteten. Det vore klokt. Ett stopp för ny integritetskränkande lagstiftning borde vara ett minimikrav för alla integritetsvänner när det nu är uppenbart att ingen riktigt har koll på FRA:s verksamhet.

Nu måste vi börja bry oss

Dagen bjöd på två nyheter som rör den globala övervakningen och avlyssningen. Mitt i upprördheten över att FRA spionerar på Ryssland åt amerikanerna hamnade uppgiften att NSA dagligen kartlägger flera hundra miljoner mobiltelefoner världen över lite i skymundan.

Nu sägs den i Sverige så omhuldade alliansfriheten vara i farozonen, eller rent av övergiven. Sverige har förstås i realiteten inte varit alliansfritt sedan andra världskriget. Alliansfriheten har varit en politisk charad som spelats upp samtidigt som Sverige utvidgat sitt militära samarbete med Nato.

Men mest besvärande med uppgifterna, som varken regeringen eller Försvarets radioanstalt vill kommentera, är att FRA-lagen kräver att FRA ska utgå från nationella underrättelsebehov och därigenom tjäna svenska intressen. Nu tyder det mesta på att myndigheten springer USA:s ärenden. Genom att förse amerikanerna med uppgifter om Ryssland och ryska ledare kan FRA får något tillbaka som månne är av intresse för Sverige.

Dagens andra nyhet är alltså uppgifterna från Washington Post om att NSA övervakar all världens mobiltelefontrafik. Varje dag hämtar myndigheten in närmare fem miljarder positionsuppgifter. Det är en monumentalt material som NSA inte alls behöver för att se vilken terrorist som ringer vem. Eftersom våra telefoner i dag i praktiken är spårsändare kan den amerikanska underrättelsetjänsten inte bara se vem vi ringde och när utan också var vi befann oss.

Det som krävs på kort sikt är mer insyn. Regering och riksdag måste vara öppna med vad svenska myndigheter ägnar sig åt och varför. Att lagstiftarna inte verkar veta vad svensk underrättelsetjänst sysslar med ser inte så bra ut. Att makthavarna ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet är inte acceptabelt.

På längre sikt måste vi dock få igång en bredare debatt om varför personlig integritet är viktigt. Så länge människor inte upplever att deras liv påverkas av att både svenska och utländska underrättelsemyndigheter har stenkoll på dem, blir det svårt att få till stånd en attitydförändring.

Så länge för få bryr sig, kan övervakningen fortsätta.

Läs även: 
HAX: Vilken är egentligen dagens riktiga övervakningsnyhet?
Anna Troberg: FRA-cirkusen är som en otrevlig mardröm
Opassande: Motståndet lever

Regeringen öser pengar över FRA

Det är inte bara USA och Storbritannien som kraftigt byggt ut sin underrättelsetjänst efter den 11 september 2001. Även Sverige har satsat.

Mellan åren 2010 och 2014 ökade anslagen till FRA med 20 procent, skriver Ung pirats ordförande Gustav Nipe på Brännpunkt. Det kan jämföras med polismyndigheten som fick fem procent i ökat anslag och Försvarsmakten som fick nöja sig med två procent. Hur motiverar regeringen detta? Är hoten mot Sverige så stora och växande att de kräver så omfattande utgiftsökningar?

Det förmenta syftet med FRA:s verksamhet är att tillvarata svenska intressen och skydda oss från externa hot. Dit hör både cyberattacker och terrorism. Det är emellertid svårt att se på vilket sätt FRA:s växande budget har gjort oss tryggare. Ingen har dömts i en svensk domstol för planerat terrorbrott tack vare uppgifter som insamlats av FRA.

Andra myndigheter utsätts för granskning. Chefer får sparken (Arbetsförmedlingen), de kritiseras för bristande effektivitet (Polisen) och får kontroversiella beslut offentligt kritiserade och debatterade (Migrationsverket). FRA befinner sig i detta avseende bakom ett svart skynke. Ingen utomstående får titta in. Allmänheten kan bara lita till att en (förvisso bristfällig) granskning sköts korrekt. Samtidigt ökar alltså regeringen anslagen.

Alla myndigheter vill givetvis har större anslag, oavsett om pengarna används till bättre kaffemaskiner eller en utökad personalstyrka. Alla vill växa. Det är politikernas ansvar att väga dessa intressen mot allmänhetens intresse av en säker och effektiv förvaltning.

Ty det är vi skattebetalare som betalar notan. Vad vi får för pengarna - förutom att få vår digitala kommunikation övervakad (det är väl trevligt att betala för att bli övervakad?), är i dag mycket oklart. FRA vill att det så förblir.

FRA känner sig trygga - gör du?

Hela den amerikanska debatten handlar om att NSA lagrar stora mängder metadata om vanliga privatpersoners kommunikation. Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma och de gör det inte för något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan det gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk. 

Mark Klamberg redogör på sin blogg för en del av problematiken kring den påstått så vattentäta FRA-lagen. FRA samarbetar med andra underrättelsetjänster. Vilka vill myndigheten inte säga, men det är underförstått att det rör sig om västerländska sådana (rimligtvis GCHQ och NSA plus ett antal andra).

Det finns något förrädiskt över hur den svenska underrättelsetjänsten framställs. Den presskonferens där FRA:s talesperson Fredrik Wallin och nye generaldirektören Dag Hartelius redogjorde för myndighetens uppdrag och befogenheter såg ut som en vanlig föreläsning på en anonym svensk kommunförvaltning. Wallin må se ut som en IT-tekniker och Hartelius som en landshövding. De bär i motsats till NSA:s general Keith Alexander inte militär klädsel (FRA är nämligen en civil myndighet). Allt ser kort sagt väldigt alldagligt ut, vilket jag tror är en medveten strategi för att ge människor intrycket av att övervakningen inte är så farlig. Betydelsen av perception ska inte underskattas.

Rent sakligt har FRA samma uppdrag som NSA: att skydda ("svenska intressen") mot yttre hot. Precis som sina brittiska och amerikanska motsvarigheter får de inte spana på den egna befolkningen, men eftersom de har ett nära samarbete får FRA tillgång till information som insamlas av den amerikanska myndigheten och delar givetvis också med sig av information - även obearbetad sådan. Det sistnämnda är lite anmärkningsvärt eftersom det indikerar att information lämnas över i bulk. Riktigt så lät det inte när riksdagens ledamöter skulle ledas till ja-knappen sommaren 2008.

Det är nu också känt att även om FRA inte får spara rådatan om vem som varit i kontakt med vem när nätverk kartläggs, får analysresultaten av datainhämtningen bevaras. Och tillgång till resultaten är förstås själva syftet med att över huvud taget inhämta information. Det finns oklarheter kring vad myndigheten får använda denna information till.

Avslutningsvis är det förstås lite komiskt att Dag Hartelius säger att han inte vill kommentera avslöjanden om avlyssning i andra länder men gärna tar just andra länder som exempel när han argumenterar för vad som gör FRA-lagen så bra. Jovisst.

FRA känner sig trygga med dagens lagstiftning. Frågan är om vi medborgare kan känna likadant. 

Har regeringen någon koll på FRA?

Ingen kan ha blivit ett dugg lugnare av att ett antal ledamöter i försvarsutskottet besökte FRA i veckan. I andra länder, som USA och Storbritannien, kallas underrättelsetjänstens ledare till utfrågning av de folkvalda i direktsändning. I Sverige åker ett antal utskottsledamöter på studiebesök i en chartrad turistbuss och säger sig sedan vara nöjda med de svar de fått. Ingen utomstående får veta någonting.

Peter Wolodarski sammanfattar problemet i detta: "Se, men kom inte nära. Lyssna, men ta inga bilder. Fråga, men räkna inte med att få svar." Det är djupt problematiskt att vi vet så lite om vad FRA sysslar med, vilka de samarbetar med och var gränserna för deras informationsinhämtning går.

Regeringen hänvisar till att FRA endast spanar på utländska mål. Det är ett futtigt försök att undfly kritik för den pågående massövervakningen. Ty vad är egentligen ett "utländskt mål" i dagens uppkopplade värld där svenskars epostkonton finns på amerikanska servrar och där 80 procent av norrmännens trafik går via Sverige? Det sistnämnda ger även norrmännen skäl att begära information om vilka FRA samarbetar med. Allt hänger samman, men regeringen låtsas som om det är busenkelt att skilja inhemsk och utländsk trafik åt.

Kanske är allt bara ett spel. Eller så är det så illa att regeringen inte begriper vad FRA egentligen gör. Försvarsministern gjorde åtminstone en väldigt blek figur när hon debatterade frågan med Advokatsamfundets Anne Ramberg härom kvällen.

Dessa frågor är tekniskt komplicerade för en lekman - vilket högst troligt har bidragit till att flertalet inte känner någon oro för ett samhälle med allt mer utbredd övervakning. Det gör dem svåra att visualisera. Det blir inte särskilt konkret.

Det handlar också om en långsam tillvänjning. Vi delar medvetet information om oss själva för att få tjänster i utbyte. Men all insamling av metadata skulle i den tidigare icke uppkopplade världen motsvaras av närmast otänkbara ingrepp i privatlivet.

Föreställ dig att någon skuggar dig och registrerar när och vart du åker, vem du träffar och för in dessa uppgifter på en karta. Tänk dig att alla brev du får i brevlådan är sprättade och försedda med stämpeln "Läst av FRA". Föreställ dig att någon buggar din telefon och antecknar vilka du pratar med och när. Tänk dig att all denna information samlas i ett kartotek hos en statlig myndighet.

Det är ett sådant samhälle som den svenska regeringen, med god hjälp av Socialdemokraterna, bidrar till att skapa. Den enda skillnaden är att det sker digitalt och väldigt anonymt. Men bara för att stat och företag har hittat smidigare sätt att övervaka oss betyder det inte att övervakningen är acceptabel. 

Läs även:
Christian Engström: Övervakningen hotar inte mig, den hotar oss 

Övervakningen: Ingen som bryr sig?

Massövervakningen har debatterats i en rad parlament den senaste tiden, som det brittiska, svenska och Europaparlamentet. I Sverige gjorde ledamöter i försvarsutskottet studiebesök hos FRA och sade sig vara nöjda med de svar de fått (kaffet var väl gott). Detta förväntas vi nöja oss med.

Samtidigt presenteras en Sifoundersökning som visar att 75 procent av de ettusen svarande inte är rädda för att övervakas på nätet. Detta presenterades i SVT:s Rapport som grönt ljus för fortsatt övervakning. Så kan det ju vara, och det är sant att övervakningsfrågorna är lågprioriterade bland svenskarna. Vi ska exempelvis inte räkna med att de blir särskilt heta i nästa års valrörelse.

Men jag kan inte undgå att ifrågasätta själva frågan. Jag är inte heller rädd för att bli övervakad på internet. Däremot tycker jag att massövervakningen är obehaglig, oacceptabel och problematisk ur demokratisk synpunkt.

Det viktigt att poängtera att det de facto finns en folkbildningsinsats att göra här för att fler ska förstå riskerna med det samhälle som nu skapas under övervakningens lupp. Det är en besvärlig uppgift. Övervakningen på nätet är för abstrakt för många. Den syns inte och sätter inga tydliga spår i vårt vardagsliv. Därför har den också kunnat expandera så lavinartat - utan vår vetskap.

Dessutom finns det förstås stollar som försvarar den massiva övervakningen och avlyssningen av världens uppkopplade medborgare. Eftersom alla detaljer är sekretessbelagda går det resonemanget i Sverige ut på att allmänheten måste lita på tillsynsmyndigheten SIUN och Försvarsunderättelsedomstolen.

Den som vill kan ju göra det.

Läs även:
HAX: Näringslivet måste vakna!
Marcin de Kaminski: Svenskar, er avlyssningslättja gör mig orolig

USA lovar och Sverige tiger

USA har slutit ett avtal med Tyskland i vilket länderna lovar att inte bedriva industrispionage mot varandra. Om Angela Merkels mobiltelefon också är fredad är oklart.

Jag vet inte hur stora växlar som ska dras på ett sådant avtal. USA har ljugit så många gånger att det inte finns någon anledning att tro på dem nu. I första hand är det ett sätt för amerikanerna att lugna arga kritiker och för den tyska ledningen att visa handlingskraft.

Det enda vi vet är att det hädanefter blir mycket svårare att bevisa att USA ljugit eftersom NSA lär ha skärpt kontrollerna av sina anställda och gjort det svårare för eventuella framtida visselblåsare att träda fram. Men det material som Edward Snowden läckt ger en tillräckligt tydlig bild över hur amerikansk underrättelsetjänst arbetat under lång tid.

Det den svenska regeringen hoppas nu, precis som tidigare, är att debatten ska lägga sig så att allt kan återgå till det normala. Det är jobbigt när medborgarna bryr sig för mycket. Min förhoppning är att vi tvärtom intensifierar kraven på ökad öppenhet inom svensk signalspaning. Svenska folket måste få veta vad som pågår, hur omfattande övervakningen är.

Det är självklart att inte allt kan vara offentligt. Det är det heller ingen som kräver. Men det minsta vi kan begära är att regering och riksdag åtminstone är ärlig med vad signalspaningslagen syftar till och vilka befogenheter FRA (egentligen) har. Dessa ska i sin tur inte vara skyddade från insyn. I egenskap av statlig myndighet måste FRA och dess anställda kunnas hållas ansvariga om de överskrider sina befogenheter.  

Det är mycket som står på spel nu - såväl medborgarnas rätt till ett privatliv som journalisters rätt att rapportera när staten begår övergrepp. Ja, det handlar faktiskt i grunden om demokratin. Regeringens tystnad är tyvärr väldigt talande.

Dörrmattan Sverige

Sverige har utpekats som en viktig aktör i det globala övervakningsnätet. Edward Snowden bekräftar den bilden. Sverige är den viktigaste partnern till de amerikanska och brittiska underrättelsetjänsterna utanför den engelskspråkiga världen.

Det är en ynkedom att det påstått alliansfria Sverige agerar dörrmatta åt britter och amerikaner på detta sätt. Den svenska regeringen, eller ska vi säga Carl Bildt då ingen annan uttalar sig, himlar med ögonen åt all kritik. Bildt gör sitt bästa för att bagatellisera övervakningen och dumförklara de som ifrågasätter den.

Själv gör han föga intelligenta liknelser för att legitimera svenskt deltagande. Han jämför med trafikkameror på vägarna. Men polisen sitter och inte inhämtar information om alla som passerar dessa. Bildt påminner också att Sverige lyssnade på tyska militära och diplomatiska kablar under andra världskriget, som om tidernas största militära konflikt är ett normalläge vi bör utgå från i dag.

Detta är faktiskt pinsamt för att komma från en utrikesminister. Om Carl Bildt inte har några bättre argument för att servera svenska folkets kommunikation på ett silverfat åt britter och amerikaner borde han åtminstone ha vett att hålla tyst.

Vi var många som varnade för de långsiktiga konsekvenserna av FRA-lagen när den skulle klubbas sommaren 2008. Vi varnade för ändamålsglidningen, för vilka dörrar som denna lag skulle ställa på glänt om den godkändes. Men få av oss var nog medvetna om hur pass falskt regeringen spelade.

Vi möttes då av försäkringar om att FRA:s befogenheter skulle vara begränsade, endast gälla utländsk trafik (minns ni begreppet "trafikstråk"?) och att en domstol (Försvarsunderrättelsedomstolen) skulle godkänna övervakningen. Allt i god demokratisk ordning, som vi alltid sköter saker i Sverige.

Argumentationen är identisk med den i både USA och Storbritannien för deras respektive underrättelsetjänsters rätt att övervaka och avlyssna. Arbetet granskas av en domstol - men allmänheten har ingen insyn i dess arbete eftersom allt är hemligstämplat. Övervakningen riktas alltid mot andra länder, mot utländska hot (och Angela Merkels telefon). Det fiffiga är ju att underrättelsetjänsterna samarbetar. Brittiska GCHQ övervakar amerikaner och delar informationen med amerikanska NSA som i sin tur övervakar britter (och Angela Merkels telefon) och delar den informationen.

Och så har vi FRA, nyckelpartnern utanför den engelskspråkiga världen som ger husse tillgång till kablar i Östersjön så att övervakningsnätet inte saknar några trådar. I gengäld får den svenska myndigheten info från sina partners. FRA delar även informationen nationellt, med exempelvis Säpo.

Ju mer vi får veta, desto mer framstår FRA-debatten för fem år sedan som en gigantisk charad. En skenmanöver. En lögn. Och därmed en viktig lärdom. Är det något vi verkligen har lärt oss nu är det att svenska politiker är beredda att gå väldigt långt för att få system på plats som hotar och inskränker mänskliga fri- och rättigheter.

Det behövs engagemang, ilska och lite jävlar anamma från svenska folket nu. Det är dags att sätta stopp för eländet. 

Läs även:
Mattias Lundbäck: Är Sverige en demokrati eller inte?
Brännpunkt: Struntar regeringen i rätten till personlig integritet?
Brännpunkt: Varför står inte Reinfeldt upp för friheten på nätet?

Lösa skott

Utfrågningen av amerikanska underrättelsechefer i representanthuset under måndagen blev en minst sagt slemmig historia. I stället för vassa och skarpa frågor fick vi se en inställsam och nästan ursäktande attityd från de personer som valde att ställa frågor till chefen för nationell underrättelseverksamhet James Clapper, NSA-chefen general Keith Alexander och NSA:s biträdande chef Chris Inglis.

NSA-chefen general Keith Alexander är en lugn och talför person. Men han är också en första klassens smilfink som pratar vitt och brett om lagen och om myndighetens fantastiska avvägningar mellan nationell säkerhet och medborgarnas fri- och rättigheter. Det är nästan så att man tror att världen skulle upphöra att existera om NSA gjorde det.

Alexander tillbakavisade en del av de uppgifter som framkommit nyligen. I fallet med insamlandet av information om 70 miljoner franska och 60 miljoner spanska telefonsamtal menade Alexander att medierna missförstått alltihop och att informationen inte samlats in av NSA utan av europeiska partners. Detta ska ha skett i ett Nato-samarbete.

Clapper hävdade att det inte är ett dugg konstigt att spionera på utländska regeringschefer, även nära allierade (varför ska då David Cameron ha lovats att NSA inte avlyssnar hans telefon?). Alla länder gör så här och har alltid gjort, menade han. Även amerikanska politiker ska alltså vara utsatta.

Det är mycket möjligt att alla är lika goda kålsupare och att det enda som skiljer dem åt är USA:s överlägsna kapacitet, något som franska politiker citerats ha varit "avundsjuka" på. Så länge det finns ett samarbete kan varje regering få veta allt om sin egen befolkning utan att själv övervaka den. GCHQ kan avlyssna och övervaka amerikaner och sedan dela informationen med NSA och vice versa. Medborgarna har ändå ingen insyn i hur detta sköts, och innan Edward Snowden läckte kunde vi egentligen bara ana vad som försiggick.

NSA förnekar allt som kommer i dess väg eller tonar ned dess betydelse. Det är ett bekvämt sätt att bemöta anklagelser om omfattande övergrepp. Myndigheten vet att medborgarna väldigt sällan kan bevisa att NSA har fel eftersom information är hemligstämplad.

Det upphaussade utfrågningen blev alltså en tandlös historia. Om amerikanska politiker låter sig nöjas med detta, då var de egentligen inte alls intresserade av några svar från första början.