Granater in i bostadskvarter. Fosforbomber på barn. Fortsatt utbyggnad av bosättningar på Västbanken. Och så nu detta. Israel fortsätter att klampa på som en elefant i en glasbutik.
Vem som helst hade kunnat räkna ut att det skulle sluta illa. Kanske inte så här jäkla illa, men ändå. Det visste aktivisterna i konvojen, det visste alla. Det spelar ingen roll att de israeliska soldaterna uppges ha blivit attackerade med knivar och yxor. Bilden på allas näthinnor är att Israels soldater har skjutit ned människor på en humanitär konvoj.
Det är just sådant här beteende som stärker extremister i Hamas och ytterligare polariserar och radikaliserar de båda parterna i konflikten. De enda som förmodligen jublar just nu är de mest militanta islamisterna.
Israels vänner borde rimligen bli färre och färre.
måndag 31 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Skatt på kunskap
En rapport från Almega visar att det för många yrkesgrupper hade varit mer lönsamt att börja arbeta direkt efter gymnasiet i stället för att skaffa sig en högskoleutbildning. Det som har observerats är att för varje nytt år av eftergymnasial utbildning sjunker nyttan. Avkastningen på investeringen avtar således trots att det givetvis borde vara precis tvärtom.
Förklaringen stavas statlig inkomstskatt som slår mot människor i en viss inkomstkategori. Det finns nog en föreställning om att det mest är "rika" som får betala statlig inkomstskatt och att det därmed "inte gör något". Almegas rapport visar emellertid att det är grupper som poliser, barnmorskor, journalister och lärare som drabbas (å andra sidan försöker vänsterblocket som bekant skriva om begreppet "rik" för att motivera sina skattehöjningar).
Politiker brukar vara ense om att Sverige ska satsa på kunskap för att stå emot konkurrensen från öst. Det är ju lätt att säga. Höga skatter på arbete talar en annan historia. Ännu högre skatter på kunskap likaså.
Förklaringen stavas statlig inkomstskatt som slår mot människor i en viss inkomstkategori. Det finns nog en föreställning om att det mest är "rika" som får betala statlig inkomstskatt och att det därmed "inte gör något". Almegas rapport visar emellertid att det är grupper som poliser, barnmorskor, journalister och lärare som drabbas (å andra sidan försöker vänsterblocket som bekant skriva om begreppet "rik" för att motivera sina skattehöjningar).
Politiker brukar vara ense om att Sverige ska satsa på kunskap för att stå emot konkurrensen från öst. Det är ju lätt att säga. Höga skatter på arbete talar en annan historia. Ännu högre skatter på kunskap likaså.
fredag 28 maj 2010
Två utfall, två besvikelser
I dag föll domen i det uppmärksammade fallet i Landskrona där en ung man misstänktes för att ha knuffat/slagit en 78-årig kvinna så illa att hon föll omkull och avled av skadorna. Domen blev fängelse i ett år och tio månader. Dessutom fann Falu tingsrätt övertygande bevis endast för brott mot griftefriden i fallet med Linda Chen. Det är ett brott som kan ge Mats Alm upp till två års fängelse.
Det är två hemska fall och utfallet i rätten är två stora besvikelser. Alla som läser denna blogg vet att jag inte räknar mig till den traditionella batonghögern som ständigt kräver hårdare och längre straff. Samtidigt ska det inte behöva betyda att straff över huvud taget inte bör diskuteras. Straffvärde kan alltid diskuteras. I Landskronafallet känns det utdömda straffet som något av ett hån. Som alltid i sådana här fall finns skäl att fråga sig vad ett liv egentligen är värt.
Även om domen mot Mats Alm ännu inte är avlagd står det redan nu klart att han frias från misstankar om mord, dråp och vållande till annans död. Det finns inget oväntat i detta. Som tidigare konstaterats här på bloggen har åklagarsidan haft betydande svårigheter med bevisläget. De har kallat in oerhört många vittnen, vilket brukar tyda på svagheter i bevisningen. Mats Alm har själv varit sin värsta fiende när det gäller trovärdighet, men det är knepigt att döma någon för mord endast på indicier (även om det sker).
Eftersom han suttit häktad så pass länge kan Alm vara en fri man redan i höst. En miljon kronor rikare, dessutom. Livförsäkringen kan nämligen tillfalla honom om han frias från att uppsåtligt ha mördat sin fästmö. Innan domen faller ska, märkligt nog, en rättspsykiatrisk undersökning göras, trots att det nu endast är fråga om brott mot griftefriden.
Domen är förstås en sak. Allmänheten har alltid sin åsikt klar oavsett vad domstolen säger. Jag tror att omgivningen, möjligen Alms familj undantagen, anser att han de facto är skyldig till att ha bragt sin fästmö om livet. Som jag ser det finns ingen annan logisk förklaring. Hans alibi är sönderplockat bit för bit av åklagaren. Ingenting i den fåniga kidnappningshistorien har kunnat bekräftas, tvärtom har Alm avslöjats som lögnare gång på gång. När han enligt egen utsago låg drogad i bagaget på en bil befann han sig i själva verket på Stadsbiblioteket i Stockholm. När åklagaren visar en nytagen närbild av honom hävdar han att han inte känner igen sig.
Vissa fall berör mer än andra. Jag vet inte riktigt varför jag har berörts så av fallet med Linda Chen, kanske är det så trivialt som att hon är kinesiska precis som min flickvän. Både Landskronafallet och mordet på Linda Chen är två avskyvärda händelser. Och i dag känns det inte helt rätt inombords.
Det är två hemska fall och utfallet i rätten är två stora besvikelser. Alla som läser denna blogg vet att jag inte räknar mig till den traditionella batonghögern som ständigt kräver hårdare och längre straff. Samtidigt ska det inte behöva betyda att straff över huvud taget inte bör diskuteras. Straffvärde kan alltid diskuteras. I Landskronafallet känns det utdömda straffet som något av ett hån. Som alltid i sådana här fall finns skäl att fråga sig vad ett liv egentligen är värt.
Även om domen mot Mats Alm ännu inte är avlagd står det redan nu klart att han frias från misstankar om mord, dråp och vållande till annans död. Det finns inget oväntat i detta. Som tidigare konstaterats här på bloggen har åklagarsidan haft betydande svårigheter med bevisläget. De har kallat in oerhört många vittnen, vilket brukar tyda på svagheter i bevisningen. Mats Alm har själv varit sin värsta fiende när det gäller trovärdighet, men det är knepigt att döma någon för mord endast på indicier (även om det sker).
Eftersom han suttit häktad så pass länge kan Alm vara en fri man redan i höst. En miljon kronor rikare, dessutom. Livförsäkringen kan nämligen tillfalla honom om han frias från att uppsåtligt ha mördat sin fästmö. Innan domen faller ska, märkligt nog, en rättspsykiatrisk undersökning göras, trots att det nu endast är fråga om brott mot griftefriden.
Domen är förstås en sak. Allmänheten har alltid sin åsikt klar oavsett vad domstolen säger. Jag tror att omgivningen, möjligen Alms familj undantagen, anser att han de facto är skyldig till att ha bragt sin fästmö om livet. Som jag ser det finns ingen annan logisk förklaring. Hans alibi är sönderplockat bit för bit av åklagaren. Ingenting i den fåniga kidnappningshistorien har kunnat bekräftas, tvärtom har Alm avslöjats som lögnare gång på gång. När han enligt egen utsago låg drogad i bagaget på en bil befann han sig i själva verket på Stadsbiblioteket i Stockholm. När åklagaren visar en nytagen närbild av honom hävdar han att han inte känner igen sig.
Vissa fall berör mer än andra. Jag vet inte riktigt varför jag har berörts så av fallet med Linda Chen, kanske är det så trivialt som att hon är kinesiska precis som min flickvän. Både Landskronafallet och mordet på Linda Chen är två avskyvärda händelser. Och i dag känns det inte helt rätt inombords.
Quick: skandalen är redan ett faktum
Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, har friats från ett av de mord han dömts för. Det gäller mordet på den israeliske turisten Yenon Levi.
Den nya åklagaren Eva Finné slår fast att bevisen inte räcker och lägger ned åtalet. Ändå dömdes Quick för mordet på Levi för 13 år sedan. Den förre överåklagaren Christer van der Kwast har välkomnat nya prövningar. När nu en ny åklagare anser att bevisningen mot Quick inte håller är van der Kwast emellertid missnöjd. Det är uppenbart att det finns fruktansvärt mycket prestige i domarna mot Quick.
Detta är bara början. Sju morddomar återstår och endast en ytterligare resning har ännu lämnats in av Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson. Men bara det faktum att Bergwall friats från ett mord som begicks 1988 (och som han dömdes för 1997) innebär att en rättsskandal nu är ett faktum. En annan gärningsman har gått fri i över 20 år och chanserna att finna honom är givetvis minimala. Det är dessutom rimligt att detta får återverkningar även på bedömningen av övriga morddomar (som så småningom förhoppningsvis ska upp till resningsbeslut). Om han bevisligen har erkänt falskt flera gånger tidigare, får oklarheter och felaktiga uppgifter ännu större relevans i andra mål.
Om det visar sig att Quick har dömts lika lättvindigt för även de övriga sju morden (varav ett inte ens behöver vara ett mord och i flera fall är det oklart eftersom kroppen inte är återfunnen), kommer denna rättsskandal få internationell spridning. Förutom prestigen ligger förstås även detta i bakhuvudet på många inblandade just nu. Risken för det svenska rättsväsendet att bli internationellt förlöjligat.
Många har tvivlat på Sture Bergwalls skuld genom åren, både anhöriga till offren och jurister (Johan Asplunds mamma ska ha sagt att frikännandet av Quick i Levifallet är en av få glada dagar för henne sedan hennes son spårlöst försvann). Men det var först när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde sin omfattande granskning, det var först när media lyfte frågan, som det tog fart. Bergwall tog tillbaka alla sina erkännanden i TV på bästa sändningstid. Det är svårt att slå det genomslag detta ger. Hannes Råstam har gjort ett fantastiskt arbete. Dessvärre säger det något om vårt rättsväsende när det krävs ett heltidsarbete från en journalist för att få till stånd en rättvis prövning. En DN Debatt-artikel av Bergwall hade knappast räckt. Vem skulle tro på honom? Därmed har Christer van der Kwast säkert rätt när han säger att medietrycket har haft en betydelse. Men min förhoppning är att det snarare har haft betydelse i viljan att reda ut den här bedrövliga sörjan än att till varje pris sätta Bergwall på fri fot.
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Den nya åklagaren Eva Finné slår fast att bevisen inte räcker och lägger ned åtalet. Ändå dömdes Quick för mordet på Levi för 13 år sedan. Den förre överåklagaren Christer van der Kwast har välkomnat nya prövningar. När nu en ny åklagare anser att bevisningen mot Quick inte håller är van der Kwast emellertid missnöjd. Det är uppenbart att det finns fruktansvärt mycket prestige i domarna mot Quick.
Detta är bara början. Sju morddomar återstår och endast en ytterligare resning har ännu lämnats in av Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson. Men bara det faktum att Bergwall friats från ett mord som begicks 1988 (och som han dömdes för 1997) innebär att en rättsskandal nu är ett faktum. En annan gärningsman har gått fri i över 20 år och chanserna att finna honom är givetvis minimala. Det är dessutom rimligt att detta får återverkningar även på bedömningen av övriga morddomar (som så småningom förhoppningsvis ska upp till resningsbeslut). Om han bevisligen har erkänt falskt flera gånger tidigare, får oklarheter och felaktiga uppgifter ännu större relevans i andra mål.
Om det visar sig att Quick har dömts lika lättvindigt för även de övriga sju morden (varav ett inte ens behöver vara ett mord och i flera fall är det oklart eftersom kroppen inte är återfunnen), kommer denna rättsskandal få internationell spridning. Förutom prestigen ligger förstås även detta i bakhuvudet på många inblandade just nu. Risken för det svenska rättsväsendet att bli internationellt förlöjligat.
Många har tvivlat på Sture Bergwalls skuld genom åren, både anhöriga till offren och jurister (Johan Asplunds mamma ska ha sagt att frikännandet av Quick i Levifallet är en av få glada dagar för henne sedan hennes son spårlöst försvann). Men det var först när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde sin omfattande granskning, det var först när media lyfte frågan, som det tog fart. Bergwall tog tillbaka alla sina erkännanden i TV på bästa sändningstid. Det är svårt att slå det genomslag detta ger. Hannes Råstam har gjort ett fantastiskt arbete. Dessvärre säger det något om vårt rättsväsende när det krävs ett heltidsarbete från en journalist för att få till stånd en rättvis prövning. En DN Debatt-artikel av Bergwall hade knappast räckt. Vem skulle tro på honom? Därmed har Christer van der Kwast säkert rätt när han säger att medietrycket har haft en betydelse. Men min förhoppning är att det snarare har haft betydelse i viljan att reda ut den här bedrövliga sörjan än att till varje pris sätta Bergwall på fri fot.
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Rösta och få en öl
I Tjeckien lockas unga till valurnorna med gratis öl. Med tanke på att det tjeckiska ölet hör till världens bästa är det bara att tacka och ta emot.
Detta låter spännande. Tänk om man kunde få en öl för varje lapp man lade i urnan? Varför inte? Ungdomar lockas ju till gymnasieskolor med laptops och gratis körlektioner. Det är inte mer än rätt att även vi väljare få något för våra val.
Detta skulle göra röstandet betydligt intressantare och kanske leda till ett helt nytt begrepp i svensk demokratihistoria - fylleröstning. Baksmällan den 20 september är garanterad i vilket fall.
Detta låter spännande. Tänk om man kunde få en öl för varje lapp man lade i urnan? Varför inte? Ungdomar lockas ju till gymnasieskolor med laptops och gratis körlektioner. Det är inte mer än rätt att även vi väljare få något för våra val.
Detta skulle göra röstandet betydligt intressantare och kanske leda till ett helt nytt begrepp i svensk demokratihistoria - fylleröstning. Baksmällan den 20 september är garanterad i vilket fall.
torsdag 27 maj 2010
Brödsmulor till folket
Lite kyligt är det allt. Att gå till val på en fråga som av många ansågs ha bidragit till valförlusten 2006. Socialdemokraternas hot om att återinföra fastighetsskatten och tvåla dit villaägarna kan bli Alliansens frälsning. Igen.
Det kan alltså i hög grad bli ett skatteval. Givetvis kommer jobbfrågan att diskuteras till leda, men de hänger så att säga ihop. Höga skatter på arbete = färre jobb, mindre pengar i plånboken, mindre konsumtion, mindre frihet, större beroende av statliga bidrag. Kort sagt är höga skatter en seger för politiken, inte för människorna.
I många europeiska länder tvingas regeringar till stora skattehöjningar för att bemöta statens gigantiska underskott. Sverige har däremot en av Europas starkaste ekonomier just nu. Och oppositionen går till val på kraftigt höjda skatter (som ändå har tonats ned av valtaktiska skäl, vänta bara till vårbudgeten 2011). Det är svårt att förstå hur de resonerar. I grunden tror jag att det handlar om misstro mot människors egen förmåga att styra sina liv. Vanligt folk ska helt enkelt inte ha den friheten utan förlita sig på politiken. Bara när människor har det knapert efter att räkningarna har betalats är det av intresse hur stort barnbidraget är varje månad, hur mycket bostadstillägget höjs eller vad det nya månadskortet till kollektivtrafiken kostar. En befolkning som balanserar på gränsen varje månad lockas av de brödsmulor som makten kastar åt den (trots att staten stal hela brödbaket från första början).
När jag är utomlands och på direkt fråga berättar vad medelinkomsten är i Sverige, är det många som ser förvånade ut. De har burit bilden av det rika Sverige inombords, med rikt menas naturligtvis också stora personliga förmögenheter och en saftig månadslön. Ja, säger jag, Sverige är ett rikt land. Men väldigt få människor är rika. De flesta svenskar har varken förmögenheter eller höga månadslöner. De jobbar och sliter från månad till månad och har inte möjlighet att lägga undan några större summor. Oförutsedda utgifter kan därför bli katastrofala för hushållsekonomin.
För att inte framstå som totala losers räknar vi dessutom alltid lönen före skatt i Sverige, som om det var bruttolönen som var intressant! Fredrik Reinfeldt har sagt att bruttolöner inte ställer några mjölkpaket på köksbordet. Alliansen har bidragit mer till fackanslutna sosseväljares inkomster än vad någon sosseregering eller fackförbundsstrejk någonsin har gjort. Några procents löneökningar under ett antal år ses av facket som en stor seger efter avslutad avtalsstrid. Jämför detta med 1 500 kronor extra i lönekuvertet varje månad, vilket jobbskatteavdraget har inneburit för en normalinkomsttagare.
Folk säger sig inte ens ha märkt någon skillnad. Ursäkta, men det är nästan så att ni förtjänar Mona Sahlin som statsminister och Vänsterpartiets partiprogram som färdkarta. Trist bara att det skulle drabba även oss andra...
Det kan alltså i hög grad bli ett skatteval. Givetvis kommer jobbfrågan att diskuteras till leda, men de hänger så att säga ihop. Höga skatter på arbete = färre jobb, mindre pengar i plånboken, mindre konsumtion, mindre frihet, större beroende av statliga bidrag. Kort sagt är höga skatter en seger för politiken, inte för människorna.
I många europeiska länder tvingas regeringar till stora skattehöjningar för att bemöta statens gigantiska underskott. Sverige har däremot en av Europas starkaste ekonomier just nu. Och oppositionen går till val på kraftigt höjda skatter (som ändå har tonats ned av valtaktiska skäl, vänta bara till vårbudgeten 2011). Det är svårt att förstå hur de resonerar. I grunden tror jag att det handlar om misstro mot människors egen förmåga att styra sina liv. Vanligt folk ska helt enkelt inte ha den friheten utan förlita sig på politiken. Bara när människor har det knapert efter att räkningarna har betalats är det av intresse hur stort barnbidraget är varje månad, hur mycket bostadstillägget höjs eller vad det nya månadskortet till kollektivtrafiken kostar. En befolkning som balanserar på gränsen varje månad lockas av de brödsmulor som makten kastar åt den (trots att staten stal hela brödbaket från första början).
När jag är utomlands och på direkt fråga berättar vad medelinkomsten är i Sverige, är det många som ser förvånade ut. De har burit bilden av det rika Sverige inombords, med rikt menas naturligtvis också stora personliga förmögenheter och en saftig månadslön. Ja, säger jag, Sverige är ett rikt land. Men väldigt få människor är rika. De flesta svenskar har varken förmögenheter eller höga månadslöner. De jobbar och sliter från månad till månad och har inte möjlighet att lägga undan några större summor. Oförutsedda utgifter kan därför bli katastrofala för hushållsekonomin.
För att inte framstå som totala losers räknar vi dessutom alltid lönen före skatt i Sverige, som om det var bruttolönen som var intressant! Fredrik Reinfeldt har sagt att bruttolöner inte ställer några mjölkpaket på köksbordet. Alliansen har bidragit mer till fackanslutna sosseväljares inkomster än vad någon sosseregering eller fackförbundsstrejk någonsin har gjort. Några procents löneökningar under ett antal år ses av facket som en stor seger efter avslutad avtalsstrid. Jämför detta med 1 500 kronor extra i lönekuvertet varje månad, vilket jobbskatteavdraget har inneburit för en normalinkomsttagare.
Folk säger sig inte ens ha märkt någon skillnad. Ursäkta, men det är nästan så att ni förtjänar Mona Sahlin som statsminister och Vänsterpartiets partiprogram som färdkarta. Trist bara att det skulle drabba även oss andra...
onsdag 26 maj 2010
De är tamejfan inte kloka
Ju närmare valet vi kommer, desto tydligare blir det att valet står mellan en sossig högerallians och - kompletta galningar.
Det har blivit tydligt i de rödgrönas utrikespolitiska överenskommelse som doftar hackspett (Olof Palme) och fullständig världsfrånvändhet. Kort sagt har de små partierna, och påhejande vänstersossar, uppenbarligen lyckats få mer moderata socialdemokrater att backa. Vi riskerar att få en Hugo Chavéz-inspirerad utrikespolitik om Mona Sahlin blir statsminister.
Det är också tydligt lokalt. Förutom att höja bensinskatten ytterligare vill de rödgröna i Stockholm skippa förbifarten, höja trängselskatterna, stänga av körfält på Essingeleden och införa en kommunal avgift på privata parkeringar. Det ska alltså bli riktigt jäkla dyrt och omständigt att äga bil i Stockholm - som om det inte redan vore det.
Sedan tidigare vet vi att det dessutom ska bli dyrare att bo. Och alla, även löntagare med normala inkomster, kommer att få höjd skatt.
Sådant här går de alltså till val på. Är alla rödgröna väljare pårökta?
Det har blivit tydligt i de rödgrönas utrikespolitiska överenskommelse som doftar hackspett (Olof Palme) och fullständig världsfrånvändhet. Kort sagt har de små partierna, och påhejande vänstersossar, uppenbarligen lyckats få mer moderata socialdemokrater att backa. Vi riskerar att få en Hugo Chavéz-inspirerad utrikespolitik om Mona Sahlin blir statsminister.
Det är också tydligt lokalt. Förutom att höja bensinskatten ytterligare vill de rödgröna i Stockholm skippa förbifarten, höja trängselskatterna, stänga av körfält på Essingeleden och införa en kommunal avgift på privata parkeringar. Det ska alltså bli riktigt jäkla dyrt och omständigt att äga bil i Stockholm - som om det inte redan vore det.
Sedan tidigare vet vi att det dessutom ska bli dyrare att bo. Och alla, även löntagare med normala inkomster, kommer att få höjd skatt.
Sådant här går de alltså till val på. Är alla rödgröna väljare pårökta?
tisdag 25 maj 2010
De har förstås inte råd att köpa en själva...
Europaparlamentarikerna belönar sig själva med en varsin iPad. Drygt 50 miljoner skattekronor har öronmärkts för att parlamentarikerna ska kunna lägga vantarna på manicken så fort den landar på den europeiska marknaden.
Detta trots att politikerna, utöver sin redan feta lön, har en så kallad kontorsersättning på runt 40 000 kronor varje månad för just sådana här inköp.
Man vill bara kräkas.
via HAX
Detta trots att politikerna, utöver sin redan feta lön, har en så kallad kontorsersättning på runt 40 000 kronor varje månad för just sådana här inköp.
Man vill bara kräkas.
via HAX
Nevv Jårk, Vassingtån och Shenssen
" 'The first is in Kaofeidian öhh shaofeijian… and they have got contact now with other cities, like Tjong-ging, Wuji, Digiwujijian-ping'. De kinesiska journalisterna började fnittra. Problemet var att det var helt obegripligt vilka städer Olofsson syftade på (Caofeidian, Chongqing, Wuxi och Tianjin). Olofsson log även hon. Kanske tyckte hon själv att det var pinsamt."
Näringsminister Maud Olofsson har varit i Kina med en stor svensk näringslivsdelegation. Kungen finns också på plats. De svensk-kinesiska relationerna är fortsatt mycket starka. Men kunskapen om Kina, den kinesiska kulturen och det kinesiska språket är fortsatt bristfälliga. Sverige tror fortfarande att den kunskapen inte behövs eftersom det ju är Kina som ska lära av oss.
Detta illustrerades tydligt av Maud Olofssons tafatta försök att uttala några av Kinas mångmiljonstäder. Till Olofssons försvar ska sägas två saker. Dels är hon inte ensam utan en i raden av svenska politiker som har svårt för språk (att höra Mona Sahlin prata engelska är en outhärdlig plåga, vilket gör det upplyftande att höra Cecilia Malmström prata franska i Bryssel). Dels är kinesiska ett svårt tonalt språk helt olikt något vi är vana vid i väst. Men varför inte kolla upp hur enskilda orter uttalas innan man uttalar dem inför politiska toppar, näringslivschefer och media? Bara för att slippa stå med dumstrut?
Nu ska visserligen sägas att kineserna själva uttalar utländska egennamn på sitt eget speciella vis. Ta exempelvis Coca-Cola (可口可乐, kěkǒukělè), Washington (华盛顿, Huáshèngdùn) eller, det kanske värsta exemplet, Stockholm (斯德哥尔磨, Sīdégē'ěrmó). Men det har sin naturliga förklaring i det kinesiska teckensystemet. Man kan gissa att de gladdes åt att en politiker med det för kineserna lättuttalade namnet O-ba-ma valdes till USA:s president.
Kunskapen om Kina är fortsatt låg och synen på Sverige såsom varande världens civilisatoriska höjdpunkt fortsätter att frodas. Statsminister Reinfeldt har arbetat vidare på att odla den myten. Och den rödgröna oppositionen vill att människor ska jobba mindre i både skola och arbetsliv. Att jobba är ju...jobbigt. Ingen vågar säga det som behöver sägas, nämligen att Sverige håller på att bli omsprunget av hungriga nationer i öst. Med en snabbt åldrande befolkning, en flumskola som fått negativa följder på kunskapsnivån för en hel generation och ett av världens friskaste men ändå mest sjukskrivna folk, ser framtiden för Sverige faktiskt en aning problemfylld ut. Ingen politiker vågar säga det eftersom det skulle kosta dem valsegern att börja ställa krav på folk.
I en bilaga i DN häromdagen (Barn i världen) intervjuades tioåringar över hela världen. Tioåriga Jiujiu från Beijing berättade om en helt vanlig söndag. Först körsång, sedan pianokurs, därefter bordtennis och engelsklektioner. För att inte barnen ska komma efter andra barn betalar föräldrar ofta extralektioner på helger och kvällar. Kinesiska barn upplever enligt studier det som en plikt att ta den lärande rollen i familjen. Eftersom kineserna inte kan skyffla sina gamla till äldreboenden faller det framtida försörjningsansvaret mycket på barnen i familjen. Självfallet vill föräldrarna det bästa för sina barn, men det ligger också i deras eget intresse att barnen utbildar sig och får ett bra jobb.
Det finns onekligen brister i det kinesiska sättet att lära, där ifrågasättanden och improvisation inte har samma naturliga plats som i vårt västerländska lärosätt. Men att det redan tidigt ställs krav på barnen möjliggör en jävlar-anamma-mentalitet som generellt saknas i Sverige, där det alltid pratas om att "barn ska få vara barn". Helst in i vuxenlivet också. Det är emellertid inte bara yngre barn som pluggar hårt i Kina, många kineser upplever svenska studenters tillvaro vid universiteten som rena semestern (trots detta klagas det som bekant).
Allt får konsekvenser. Vem tror ni får de bästa jobben i framtiden? Jiujiu som kan kinesiska och engelska och är van vid att jobba stenhårt både kvällar och helger för att komma någonstans i livet? Eller Kalle som känner sig kränkt när skolan ger honom läxor och när läraren ber honom hålla tyst under lektionen?
"Vi kanske inte kan konkurrera med lönenivåerna, men vi har ett kunskapsövertag!" brukar det låta när Sverige ska försvara sig mot hotet i öst. Frågan är vad som finns kvar av detta kunskapsövertag om 10-20 år när kineser och indier är lika utbildade som vi är, är mer motiverade än vad vi är, är villiga att jobba mycket hårdare än vi och till råga på allt gör detta för en betydligt lägre lön.
Going for the Cup
Sagan fortsätter. I natt slog Philadelphia Flyers ut Montreal Canadiens genom att vinna med 4-2 och totalt 4-1 i matcher. Finalplatsen är klar.
Det har varit en minst sagt märklig säsong. Fylld av toppar och dalar, skador, ett coachingbyte, ifrågasättanden och tvivel. Inför den 82 och sista grundserieomgången var det fortfarande oklart om Philadelphia ens skulle få spela något slutspel. En straffseger mot New York Rangers krävdes för att laget skulle klämma sig in bland slutspelets 16 lag. Resten är, som man säger, historia.
Åttondelsfinalen mot New Jersey blev en snabb affär. Flyers behöll sitt övertag mot Devils från grundserien (5-1 i möten där) och vann med 4-1 i matcher. I kvartsfinalen väntade tuffa Boston Bruins med giganter som Zdeno Chara och veteraner som 42-årige Mark Recchi, själv en flyer tidigare. Vad som hände vet vi nu. Flyers spelade inte dåligt men föll i tre raka matcher och var uträknade, även av klubbens ägare. Då kom en vändning av "epic proportions", något så ovanligt som fyra rakar segrar vid underläge 0-3 i matcher. I den sjunde matchen vändes även ett underläge 0-3 till seger 4-3. Jag har aldrig sett på maken.
Semifinalen mot Montreal skulle bli tuff, det visste alla. Åttondeseedade Montreal slog ut storfavoriten Washington Capitals i första rundan, knuffade ut regerande mästarna Pittsburgh Penguins i andra rundan efter att ha kommit tillbaka från underlägen med 1-3 respektive 2-3 i matcher. Mot Flyers blev det ingen repris. Philadelphia stängde ned Montreals offensiv, nollade Canadiens i tre matcher och behövde bara fem för att vinna serien.
Det som har stört tidigare under säsongen är en till synes bristande personkemi i laget. Philadelphia har förlorat viktiga offensiva spelare de senaste två åren och de som fått i uppgift att fylla tomrummet har inte lyckats utan tvärtom producerat mindre än i fjol. General managern Paul Holmgren sade inför slutspelet att "betydande förändringar" väntade efter säsongen. Det är många som inte har presterat. Scott Hartnell har varit den kanske mest utskällde. Hartnell, som med sitt slutspelsskägg och karaktäristiska krullhår närmast ser ut som Jesus på isen, gick igenom en 21 matcher lång måltorka in i slutspelet. Det är väldigt mycket för en forward. Han gjorde 14 mål på 81 grundseriematcher (att jämföra med 30 i fjol).
Den största förlusten var Mike Knuble som inte erbjöds ett rimligt kontrakt och därför valde att gå till Washington. När de dundrade in i slutspelet som President's Trophy-vinnare tänkte jag tanken att Knuble nog var oerhört glad över att ha bytt klubb. Detta skulle ju bli Washingtons år. Nu är det hans gamla klubb som slåss om slutsegern.
Coachen Peter Laviolette vet vad som krävs för att vinna, han gjorde det med Carolina Hurricanes 2006. Han har lyckats kräma ut mer ur detta Flyers än jag trodde var möjligt när slutspelet började. Det var OS-år då också. Carolina var inte tippade som mästare. De slog i finalen en ännu större skräll, Edmonton, som letts till final av en viss Chris Pronger. Pronger vann sedan Stanley Cup året efter med Anaheim och har alltså chansen i år igen.
Det blir den första finalen för Flyers på 13 år. De var nära 2000 men tappade 3-1 i matcher i semifinalen mot New Jersey (som blev mästare). De var nära 2004, men föll i den sjunde semifinalen mot Tampa Bay (som blev mästare). Senast klubben spelade en final, 1997, misslyckades Legion of Doom med Lindros, Renberg och LeClair rubba Detroit Red Wings och Philadelphia föll i fyra raka. Jag tror att det blir en jämnare matchserie denna gång. Chicago Blackhawks är onekligen favoriter. Men räkna inte bort mirakel-Flyers, ens om de hamnar i underläge i matchserien. De har visat sig kapabla att hantera det mesta i år och har ständigt ställt sig frågan: "Why not us"?
Matcherna visas på Viasat Hockey med start lördagen den 29 maj. Det blir en trevlig avslutning på en lång vår och en sprakande start på sommaren! Går matchserien till sju matcher spelas den avgörande drabbningen den 11 juni.
måndag 24 maj 2010
Frihetsfrontens talarkväll: maj
På torsdag är det dags för vårens sista talarkväll med Frihetsfronten. Talar gör Piratpartiets ledamot i Europaparlamentet Christian Engström.
Tid: Torsdag 27 maj, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Tid: Torsdag 27 maj, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Världens största fängelse
Nordkorea är en på många sätt bisarr regim. Inte bara för att statschefen är död. Regimen har tydliga paranoida drag, ser spioner och fiender i varje buske. Jucheideologin har inneburit en fullständig katastrof för landet. Kontrasten till den rika grannen i söder är övertydlig.
Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.
Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.
Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.
Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.
Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.
Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.
Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.
Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.
Hägglund stod pall
Kristdemokraternas Göran Hägglund är den ende partiledaren i riksdagen som står upp mot jämställdhetsdiktaturen i Sverige. Det är befriande att höra honom tala om värdet av valfrihet, om rätten att välja själv i sitt liv. Nu vet vi att Kristdemokraternas politik ingalunda är en valfrihetens politik på alla områden. Men när det gäller familjepolitiken är Kristdemokraterna faktiskt det vettigaste partiet i riksdagen.
Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.
Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.
Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.
Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.
söndag 23 maj 2010
Ta er i kragen, studenter
7 av 10 studenter känner stress, visar Socialstyrelsens Social rapport 2010 (PDF). Många är så stressade att de har svårt att sova. En person som pluggar statsvetenskap och intervjuades i TV4Nyheterna sover bara några timmar per natt.
Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.
Mycket att göra? We all have. Act accordingly...
Många böcker blir det...
Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.
Mycket att göra? We all have. Act accordingly...
Många böcker blir det...lördag 22 maj 2010
Nu blir det förbjudet att se
Sveriges riksdag har beslutit att utöka förbudet mot barnpornografi genom att gå Kristdemokraterna till mötes och även införa ett tittförbud. Det ska inte bara vara förbjudet att ladda ned, inneha och sprida barnporr utan även att titta på den. Det betyder att du gör dig skyldig till ett brott om du är inne på en barnporrsida utan att ladda ned något material. Men vem ska bevisa det?
Detta är en politiskt korrekt och fullständigt principlös skitlag mot vilken det finns tre huvudsakliga invändningar. Det blir förbjudet att titta på något. Vem skadas av att du vilar dina ögon på någonting? Det är den första frågan. Den andra är hur denna lag ska efterlevas i praktiken. I dag åker personer som innehar barnpornografi vanligen fast när polisen gör raider, större insatser tillsammans med andra länder. Vi lämnar alltid bevis efter oss på nätet. Vissa som köper materialet med sina kreditkort exponerar sig givetvis maximalt. Men den som bara surfar anonymt och inte laddar ned något, då? Låt säga att polisen spårar IP-adressen. Vem ska bevisa vem i ett familjehushåll som varit inne på en olaglig sida?
Det ska dessutom tilläggas att polisen i Sverige, i samarbete med bredbandsoperatörerna, spärrar sajter som tros innehålla barnporr. Filtret har uppmärksammats eftersom det visat sig innehålla så många andra sajter som inte har något med barnporr att göra. Säkerligen har dock en del sajter spärrats korrekt. Frågan är vad tittförbudet betyder för den som redan tidigare kunde kringgå filtret.
En slutlig reflektion är att detta banar väg för framtida krafttag även mot vuxenpornografin. Ja, jag är fullt medveten om skillnaden mellan barnpornografi (som egentligen inte borde kallas pornografi över huvud taget utan dokumenterade övergrepp) och vuxenpornografi mellan samtyckande myndiga individer. Men tro inte att alla politiker begriper detta. I det radikalfeministiska Sverige finns nämligen gott om politiker, debattörer och aktivister som inget hellre vill än att bekämpa porren, som vore det 1968, och som säkerligen skulle vilja ha ett svenskt Green Dam installerat på alla persondatorer. Vi bör också vara smärtsamt medvetna om hur barnpornografin har använts i hela världen för att få kontroll över våra förehavanden på Internet. Den har blivit en murbräcka för inskränkningar av informations- och yttrandefriheten. Nu har ytterligare ett steg tagits, ett steg som förbjuder oss att se på något. Hur detta kan komma att användas i andra sammanhang vill jag knappt ens tänka på.
Åter igen har en gräns överträtts. Och knappast någon vågar protestera av rädsla för att betraktas som tillskyndare av barnporr. De är inte dumma, politikerna.
Detta är en politiskt korrekt och fullständigt principlös skitlag mot vilken det finns tre huvudsakliga invändningar. Det blir förbjudet att titta på något. Vem skadas av att du vilar dina ögon på någonting? Det är den första frågan. Den andra är hur denna lag ska efterlevas i praktiken. I dag åker personer som innehar barnpornografi vanligen fast när polisen gör raider, större insatser tillsammans med andra länder. Vi lämnar alltid bevis efter oss på nätet. Vissa som köper materialet med sina kreditkort exponerar sig givetvis maximalt. Men den som bara surfar anonymt och inte laddar ned något, då? Låt säga att polisen spårar IP-adressen. Vem ska bevisa vem i ett familjehushåll som varit inne på en olaglig sida?
Det ska dessutom tilläggas att polisen i Sverige, i samarbete med bredbandsoperatörerna, spärrar sajter som tros innehålla barnporr. Filtret har uppmärksammats eftersom det visat sig innehålla så många andra sajter som inte har något med barnporr att göra. Säkerligen har dock en del sajter spärrats korrekt. Frågan är vad tittförbudet betyder för den som redan tidigare kunde kringgå filtret.
En slutlig reflektion är att detta banar väg för framtida krafttag även mot vuxenpornografin. Ja, jag är fullt medveten om skillnaden mellan barnpornografi (som egentligen inte borde kallas pornografi över huvud taget utan dokumenterade övergrepp) och vuxenpornografi mellan samtyckande myndiga individer. Men tro inte att alla politiker begriper detta. I det radikalfeministiska Sverige finns nämligen gott om politiker, debattörer och aktivister som inget hellre vill än att bekämpa porren, som vore det 1968, och som säkerligen skulle vilja ha ett svenskt Green Dam installerat på alla persondatorer. Vi bör också vara smärtsamt medvetna om hur barnpornografin har använts i hela världen för att få kontroll över våra förehavanden på Internet. Den har blivit en murbräcka för inskränkningar av informations- och yttrandefriheten. Nu har ytterligare ett steg tagits, ett steg som förbjuder oss att se på något. Hur detta kan komma att användas i andra sammanhang vill jag knappt ens tänka på.
Åter igen har en gräns överträtts. Och knappast någon vågar protestera av rädsla för att betraktas som tillskyndare av barnporr. De är inte dumma, politikerna.
torsdag 20 maj 2010
Välkommen till Sverige
Regeringens utredare Erik Amnå föreslår hur nyanlända invandrare bäst ska kunna tillgodogöra sig hur det svenska samhället fungerar. Jag hade förväntat mig att få se mer av feministisk skolning, undervisning i den svenska jämställdhetsdiktaturen och fler "Sverige är bäst"-utspel. Men Amnås förslag går snarare ut på att ge nyanlända en allmän samhällsorientering.
Jag försöker ställa mig i de nyanländas skor och fråga mig vad jag skulle vilja ha av det nya landet för att så snabbt som möjligt anpassa mig till kulturer, seder och lagar. Elementärt är givetvis att lära sig språket, men det tar år. Under tiden är det viktigt att även lära sig hur själva samhället fungerar, hur kontakter med myndigheter ser ut (många som flytt från förtryckarstater har mindre positiva erfarenheter av kontakter med myndigheter...), vilka rättigheter och skyldigheter som gäller. Utöver denna basala kunskap som underlättar livet i Sverige bör den nyanlände givetvis få utforma sitt liv efter eget huvud (så mycket ny staten tillåter det...). Personligen skulle jag föredra att kulturkonvertera om jag flyttade till ett land med en kultur till vars innehåll jag känner tilltro, men det står förstås varje människa fritt att välja sin väg.
Oavsett om vi anser att det finns "svenska värderingar" eller ej, bör nyanlända få veta hur det svenska samhället fungerar och vilka grundläggande ideal det bygger på. De behöver inte alltid tycka om det, men de bör få veta. Amnås utgångspunkt är de friheter som ges i den så ofta förbisedda grundlagen, vilket är ett bra statement till en regering som intresserat sig föga för konstitutionella frågor.
Förhoppningsvis kommer regeringen välja att lyssna till Erik Amnås mer balanserade förslag än de smygnationalistiska diton vi sett tidigare som bland annat handlat om svenskprov. Risken är emellertid att frestelsen att vilja indoktrinera nyanlända människor i bland annat jämlikhetsideologin blir för stor. Tyvärr har kunskap om hur Sverige fungerar kommit att bli synonymt med att predika denna jämlikhetsideologi.
Jag försöker ställa mig i de nyanländas skor och fråga mig vad jag skulle vilja ha av det nya landet för att så snabbt som möjligt anpassa mig till kulturer, seder och lagar. Elementärt är givetvis att lära sig språket, men det tar år. Under tiden är det viktigt att även lära sig hur själva samhället fungerar, hur kontakter med myndigheter ser ut (många som flytt från förtryckarstater har mindre positiva erfarenheter av kontakter med myndigheter...), vilka rättigheter och skyldigheter som gäller. Utöver denna basala kunskap som underlättar livet i Sverige bör den nyanlände givetvis få utforma sitt liv efter eget huvud (så mycket ny staten tillåter det...). Personligen skulle jag föredra att kulturkonvertera om jag flyttade till ett land med en kultur till vars innehåll jag känner tilltro, men det står förstås varje människa fritt att välja sin väg.
Oavsett om vi anser att det finns "svenska värderingar" eller ej, bör nyanlända få veta hur det svenska samhället fungerar och vilka grundläggande ideal det bygger på. De behöver inte alltid tycka om det, men de bör få veta. Amnås utgångspunkt är de friheter som ges i den så ofta förbisedda grundlagen, vilket är ett bra statement till en regering som intresserat sig föga för konstitutionella frågor.
Förhoppningsvis kommer regeringen välja att lyssna till Erik Amnås mer balanserade förslag än de smygnationalistiska diton vi sett tidigare som bland annat handlat om svenskprov. Risken är emellertid att frestelsen att vilja indoktrinera nyanlända människor i bland annat jämlikhetsideologin blir för stor. Tyvärr har kunskap om hur Sverige fungerar kommit att bli synonymt med att predika denna jämlikhetsideologi.
Alla ritar Muhammed-dagen
Det finns olika sätt att demonstrera (för) yttrandefriheten på. Lars Vilks konst är ett. Nedanstående är ett inte helt olika sådant.
Som liberal och icke-troende skiter jag i om människor känner sig "kränkta" av detta. I vårt sekulära samhälle ska religioner, precis som ideologier, partier och företag, kunna kritiseras och göras satir av.
Som liberal och icke-troende skiter jag i om människor känner sig "kränkta" av detta. I vårt sekulära samhälle ska religioner, precis som ideologier, partier och företag, kunna kritiseras och göras satir av.
onsdag 19 maj 2010
Kampen mot guldtackorna
Ta en titt på, eller snarare gör, SvD:s valtest! 26 snabba frågor senare vet du vilket parti du sympatiserar mest och minst med. Sådana här tester är tämligen meningslösa eftersom "fel" svar på någon enskild fråga kan driva kompassen vänster- eller högerut. Själv blev jag mest folkpartist (vilket förskräcker) och minst sosse (vilket gläder).
Ta också en titt på illustrationerna till varje fråga, inte minst den om förmögenhetsskatten...
Tipstack: Oscar
Ta också en titt på illustrationerna till varje fråga, inte minst den om förmögenhetsskatten...
Tipstack: Oscar
Svar till Carina Hägg om sexköpslagen
S-kvinnornas Carina Hägg körde en "best of dåliga argument mot sexköpslagen" på SVT Debatt-sidan. Läs mitt svar här, som även innehåller en liten känga mot den borgerliga regering vars "utvärdering" väntas vara klar i juni och sannolikt lär föreslå en straffskärpning för sexköp.
måndag 17 maj 2010
De glömda traffickingoffren
Jag har tidigare diskuterat frågan om vilken den verkliga omfattningen av människohandel för sexuella ändamål (eller trafficking som det har kommit att kallas kort och gott) är i Europa. Det förs från politiskt håll fram uppgifter om hur mycket pengar denna "industri" omsätter, men det är aldrig tydligt varifrån uppgifterna kommer. Och hur någon ens kan ha en uppfattning om dem får vi heller inte veta.
När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)
Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.
Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.
När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)
Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.
Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.
söndag 16 maj 2010
Sugen på en Big Mac nu?
Det är förstås illa nog att bedra kunderna med falsk marknadsföring om färska produkter. Det är illa nog att anställda när det är lite att göra tvingas stämpla ut och sitta och vänta på arbetsplatsen för att få stämpla in och jobba igen. Än värre är emellertid McDonald's uppenbarligen systematiska redigering av anställdas tidskort. Följden blir alltså att anställda förväntas arbeta x antal timmar gratis åt företaget.
Detta förefaller vara inbyggt i McDonald's system. Systemet som sådant är standardiserat. Och synbart ruttet. Det är osannolikt att ledningen för McDonald's i Sverige, eller andra länder, inte har känt till detta. Kanske har de inte haft hela bilden klar för sig överallt, men det är struntprat att låtsas som om detta skulle vara en fullständig överraskning för företagets ledning.
Det är särskilt vidrigt eftersom många som jobbar på McDonald's är "lätta offer" i den meningen att de är unga, oerfarna och därmed inte lätt mopsar sig mot arbetsledare eller chefer. Många av oss kan säkert känna igen oss i den situationen när vi fått ett jobb för första gången. Eller när vi bara är helt beroende av inkomsten för vår överlevnad.
Frågan är hur vanligt detta är i branschen som helhet. Om det bara är McDonald's som har ett sådant system för att pressa personalutgifterna eller om det även förekommer på kedjor som Burger King och Max.
Jag har inget emot snabbmatskedjor med låga löner. De är ofta en dörr in på arbetsmarknaden för unga. Men att bete sig som McDonald's gör är faktiskt att lura de anställda. Att bedra dem. Det är inte OK någonstans att bete sig på det sättet.
Jag skulle kunna ropa på bojkott av McDonald's. För egen del känns det lite onödigt eftersom jag sedan 12 år tillbaka ändå inte äter där. Men ni andra...
I'm not lovin' it...
Detta förefaller vara inbyggt i McDonald's system. Systemet som sådant är standardiserat. Och synbart ruttet. Det är osannolikt att ledningen för McDonald's i Sverige, eller andra länder, inte har känt till detta. Kanske har de inte haft hela bilden klar för sig överallt, men det är struntprat att låtsas som om detta skulle vara en fullständig överraskning för företagets ledning.
Det är särskilt vidrigt eftersom många som jobbar på McDonald's är "lätta offer" i den meningen att de är unga, oerfarna och därmed inte lätt mopsar sig mot arbetsledare eller chefer. Många av oss kan säkert känna igen oss i den situationen när vi fått ett jobb för första gången. Eller när vi bara är helt beroende av inkomsten för vår överlevnad.
Frågan är hur vanligt detta är i branschen som helhet. Om det bara är McDonald's som har ett sådant system för att pressa personalutgifterna eller om det även förekommer på kedjor som Burger King och Max.
Jag har inget emot snabbmatskedjor med låga löner. De är ofta en dörr in på arbetsmarknaden för unga. Men att bete sig som McDonald's gör är faktiskt att lura de anställda. Att bedra dem. Det är inte OK någonstans att bete sig på det sättet.
Jag skulle kunna ropa på bojkott av McDonald's. För egen del känns det lite onödigt eftersom jag sedan 12 år tillbaka ändå inte äter där. Men ni andra...
I'm not lovin' it...Mammor, pattar och barnvagnar
Det pratas plötsligt om "mammahatet" (vilket är samma överdrift som när ett elakt ord på MSN i media beskrivs som "trakasserier" och "mobbning"). Det är förstås inget hat. Men det är sant att många säkert retar sig på mammor som tar för stor plats med sina barn offentligt.
Jag kan delvis stämma in i den kören. Vem av oss har inte upplevt mammor som ogenerat slänger fram pattarna på ett fik som vore det årsmöte i Töreboda Hängpatteförening, mitt bland andra människor, för att amma? Jag har till och med sett en mamma lämna bajsblöjor (!) på fikabordet och gå sin väg. Det handlar således inte om att personen i fråga råkar vara mamma utan om normal hyfs och respekt mot omgivningen. Just kaféer verkar vara ett slags frizon där mammor kan bete sig hur som helst, låta barnen springa omkring och väsnas medan de själva sörplar latte och berättar för sina väninnor om de senaste stövlarna. Jag har sett det i egenskap av både kund och personal. Vill man fika och bara ha lugn och ro gäller det således att välja tidpunkt och kafé med omsorg.
Det finns också ett generellt "problem" med nya föräldrar. De är så glada, så stolta och överlyckliga att de tror att varenda människa runt omkring dem bara måste älska deras barn lika mycket. Jag menar, hur kan man inte älska vår lilla snutteglufs? Jag förstår. Jag kommer säkert bli likadan. Men innan dess tar jag mig rätten att reta mig på alla dessa föräldrar som pratar om sina barn oavbrutet och som dundrar fram med sina enorma dumperliknande barnvagnar, helst i bredd så att övriga fotgängare måste kliva ned från trottoaren varje gång det blir ett möte.
Barnen har blivit ett slags uppvisningsobjekt. Helst ska man ha en "registreringsskylt" med barnets namn på barnvagnen. Då är man hipp. Har barnvagnarna inbyggd TV än?
Mitt bland alla dessa störiga människor finns förstås fantastiska föräldrar med väluppfostrade barn (jo, de finns fortfarande) som inte skriker eller hoppar på stolar när de inte får det de vill ha. Dessa syns inte ty de smälter in bland oss andra. Och är således inget problem.
Jag kan delvis stämma in i den kören. Vem av oss har inte upplevt mammor som ogenerat slänger fram pattarna på ett fik som vore det årsmöte i Töreboda Hängpatteförening, mitt bland andra människor, för att amma? Jag har till och med sett en mamma lämna bajsblöjor (!) på fikabordet och gå sin väg. Det handlar således inte om att personen i fråga råkar vara mamma utan om normal hyfs och respekt mot omgivningen. Just kaféer verkar vara ett slags frizon där mammor kan bete sig hur som helst, låta barnen springa omkring och väsnas medan de själva sörplar latte och berättar för sina väninnor om de senaste stövlarna. Jag har sett det i egenskap av både kund och personal. Vill man fika och bara ha lugn och ro gäller det således att välja tidpunkt och kafé med omsorg.
Det finns också ett generellt "problem" med nya föräldrar. De är så glada, så stolta och överlyckliga att de tror att varenda människa runt omkring dem bara måste älska deras barn lika mycket. Jag menar, hur kan man inte älska vår lilla snutteglufs? Jag förstår. Jag kommer säkert bli likadan. Men innan dess tar jag mig rätten att reta mig på alla dessa föräldrar som pratar om sina barn oavbrutet och som dundrar fram med sina enorma dumperliknande barnvagnar, helst i bredd så att övriga fotgängare måste kliva ned från trottoaren varje gång det blir ett möte.
Barnen har blivit ett slags uppvisningsobjekt. Helst ska man ha en "registreringsskylt" med barnets namn på barnvagnen. Då är man hipp. Har barnvagnarna inbyggd TV än?
Mitt bland alla dessa störiga människor finns förstås fantastiska föräldrar med väluppfostrade barn (jo, de finns fortfarande) som inte skriker eller hoppar på stolar när de inte får det de vill ha. Dessa syns inte ty de smälter in bland oss andra. Och är således inget problem.
lördag 15 maj 2010
Mirakel på is
"It's the new NHL"...Philadelphia Flyers blev historiska i natt när de vann den sjunde kvartsfinalen borta mot Boston Bruins. Det avslutade nämligen den totala vändning som laget inledde då det vann den fjärde matchen efter att ha förlorat tre raka. Och som grädde på det osannolika moset lyckades de även vände 03 i matchen till seger 4-3. Det ska normalt inte gå att vända 0-3 i matcher i ett slutspel. Bara två lag har lyckats i NHL-historien, det skedde 1942 och 1975. Nu är de tre.
Säsongen har varit en osannolik berg-och-dal-bana. Den av många ifrågasatte coachen John Stevens fick slutligen sparken i början av december efter att Flyers, som av The Hockey News tippats vinna Stanley Cup denna säsong, underpresterat. Laget låg på 14:e plats i Eastern Conference. Nye coachen Peter Laviolette, som vann Stanley Cup med Carolina Hurricanes så sent som 2006, tog tid på sig att få sitt nya system på plats. Ett system som kräver mer av spelaren rent fysiskt. Men runt nyår började resultaten synas. Inför OS-uppehållet såg Flyers ut att kunna slåss om en topp 4-placering och säkra hemmaplan i slutspelet. Då kom raset. Det blev till slut en kamp in i sista skälvande 82:a omgången, en helt avgörande match mot New York Rangers som de var tvungna att vinna och som de slutligen vann (efter straffar!). Slutspelsplatsen var klar.
Laget har drabbats hårt av skador hela säsongen. Nya målvakten Ray Emery blev allvarligt skadad i december och återkom inte. Back up-målvakten Brian Boucher skadade sig också. I panik ordnades en ny målvakt fram, Michael Leighton (som tidigare spelat för Flyers utan att imponera särskilt). Leighton tar chansen och presterar efter noter. Innan även han blir skadad i mars. Boucher återkommer från sin skada och bär Flyers förbi den första slutspelsrundan med bravur. Innan han åter igen skadas i andra rundan mot Boston. Varpå Michael Leighton, som återkommit till båset för första matchen sedan skadeuppehållet, får ta över. Däremellan hann även svenske tredjemålvakten Johan Backlund komma in en match och bli skadad också. Det pratades lite om målvaktsförbannelser...
Att Philadelphia slog ut New Jersey Devils i första rundan var inte så överraskande. Det som verkar ha undgått många experttippare där ute är att Flyers hade 5-1 i inbördes möten mot Devils under grundserien. Att slå Boston skulle dock bli en tuffare affär. Flyers saknade både sin bäste målskytt, Jeff Carter, och trotjänaren Simon Gagne och led även andra förluster. Gagne återkom dock i match fyra och därefter vann Flyers fyra raka.
I den östra konferensfinalen ställs sjunderankade Philadelphia mot åttonderankade Montreal. Det är rätt osannolikt. Men det visar på hur jämnt det nya NHL är när lag 1-6 är bortspelade. Montreal å sin sida är också comeback kids i år och har skrällt mot både Washington och Pittsburgh (de vände underläge 1-3 mot Capitals och underläge 2-3 mot Penguins). Det är därför omöjligt att tippa utgången. Om Flyers inte förlorar fler spelare (även Ian "täcka skott med ansiktet är min specialitet" Laperriere skadades i kvartsfinalen) kan det bära hela vägen till final. Men då måste de lösa Montreals målvaktsunder Halak. Vilket Ovetjkin och Bäckström inte lyckades med. Och inte heller Crosby och Malkin.
fredag 14 maj 2010
Det sjuka folket
I gårdagens Debatt-debatt om hur ett av världens friskaste folk kan vara Europas mest sjukskrivna lyftes ett antal viktiga spörsmål.
Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.
Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.
I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!
Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.
Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.
Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).
Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.
Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.
Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.
Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.
I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!
Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.
Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.
Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).
Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.
Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.
Framtiden - om MP får bestämma
Har granskningen av Miljöpartiet äntligen börjat? SvD har i alla fall en fiktiv berättelse om effekterna av partiets visioner. Ta dig en liten titt in i den gröna framtiden. Rätt underhållande i all sin förfärlighet..."Jan stänger dörren med en smäll. Det gäller att vara snabb så att ingen värme släpps ut. Hans ekologiska villa är byggd med passivhusteknik och saknar element.
Sedan han fick sparken som yrkesofficer på P4 efter att det militära försvaret lades ner och han omskolades till vårdbiträde, har livet tagit en ny vändning. Idag var det HBT-kurs på det personalägda företaget för hembesöksvård där han fått ett friårsvikariat."
torsdag 13 maj 2010
McFusk
Jag har inte ätit på McDonald's sedan en söndag i Bremen 1998. Anledningen är enkel: det är dyrt och äckligt. Och den där söndagen hade jag inget val eftersom allt annat var stängt.
SVT:s Dokument inifrån har gjort en ICA 2.0 och avslöjat fusk med datummärkningen (programmet sänds på söndag kväll). Dessutom visar det sig att löftet om att hamburgarna inte ska vara äldre än 10 minuter när kunden köper dem är bluff.
Det är förstås inte farligt att äta en hamburgare som stått på värmning i en timme. Men McDonald's ägnar sig åt bedrägeri när de påstår en sak utåt och sedan gör en annan. Nu kommer inte detta att påverka folks generella inställning till McDonald's. Varumärket är helt enkelt för inpräntat. Men det får mig ånyo att fundera över varför folk egentligen äter hos dem. Det är svårt att förstå.
Det finns ingen anledning att ompröva beslutet att inte äta på McDonald's.
SVT:s Dokument inifrån har gjort en ICA 2.0 och avslöjat fusk med datummärkningen (programmet sänds på söndag kväll). Dessutom visar det sig att löftet om att hamburgarna inte ska vara äldre än 10 minuter när kunden köper dem är bluff.
Det är förstås inte farligt att äta en hamburgare som stått på värmning i en timme. Men McDonald's ägnar sig åt bedrägeri när de påstår en sak utåt och sedan gör en annan. Nu kommer inte detta att påverka folks generella inställning till McDonald's. Varumärket är helt enkelt för inpräntat. Men det får mig ånyo att fundera över varför folk egentligen äter hos dem. Det är svårt att förstå.
Det finns ingen anledning att ompröva beslutet att inte äta på McDonald's.
Tänka rätt
onsdag 12 maj 2010
Rädslan för nya partier
Ända sedan Sverigedemokraterna började göra avtryck i väljaropinionen för några år sedan har de etablerade partierna pratat om vikten av att "hålla dem utanför riksdagen". Som om detta var demokratins själva kärna. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna är ett knasigt parti med knasiga åsikter. De etablerade partierna är livrädda för att nya partier ska störa deras trygga maktinnehav. Oavsett om de heter Sverigedemokraterna eller Piratpartiet.
Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Detta är i den senaste opinionsmätningen det största hotet mot en alliansseger. Att vissa partier åker ur och andra kommer in i de beslutande församlingarna är emellertid ett demokratiskt nykterhetstecken. Det signalerar att en plats i riksdagen ej är något för evigt givet. Det tvingar politiker att tänka nytt.
Jag räds inte Sverigedemokraterna i riksdagen. Det skulle vitalisera politiken genom att möjliggöra ett uppbrott från den stelbenta blockpolitiken och, trots partiets trångsynthet, tvinga de etablerade partierna att faktiskt börja prata om integrationspolitiken igen. Det skulle göra övermodiga och kaxiga etablerade partier lite mindre styva i korken och dessutom bidra till ett intressant parlamentariskt läge för oss utomstående tyckare. Ja, varför inte?
Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Detta är i den senaste opinionsmätningen det största hotet mot en alliansseger. Att vissa partier åker ur och andra kommer in i de beslutande församlingarna är emellertid ett demokratiskt nykterhetstecken. Det signalerar att en plats i riksdagen ej är något för evigt givet. Det tvingar politiker att tänka nytt.
Jag räds inte Sverigedemokraterna i riksdagen. Det skulle vitalisera politiken genom att möjliggöra ett uppbrott från den stelbenta blockpolitiken och, trots partiets trångsynthet, tvinga de etablerade partierna att faktiskt börja prata om integrationspolitiken igen. Det skulle göra övermodiga och kaxiga etablerade partier lite mindre styva i korken och dessutom bidra till ett intressant parlamentariskt läge för oss utomstående tyckare. Ja, varför inte?
tisdag 11 maj 2010
Den onda högern
Jag tror att det är väldigt få politiker som verkligen vill människor illa - undantagen är de bruna partierna och vissa inom extremvänstern (även om också dessa grupper har en övertygelse om vad som är ett bra samhälle att leva i). De flesta har sin uppfattning och driver den, övertygade om att det ger bästa resultat för största möjliga antal.
I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.
Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.
Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.
Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.
Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.
I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.
Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.
Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.
Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.
Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.
måndag 10 maj 2010
Följdriktigt
Forskarresultat från KTH visar att bilarnas bromsar sprider lika mycket farliga partiklar som dubbdäcken.
Snart blir det alltså förbjudet att bromsa på Hornsgatan.
Snart blir det alltså förbjudet att bromsa på Hornsgatan.
Stort stöd för Förbifart Stockholm
En förkrossande majoritet av stockholmarna - från höger till vänster - är positiva till Förbifart Stockholm. Drygt 8 av 10 vill att den byggs, visar en ny mätning.
En folkomröstning är nog inte ett lika upphetsande förslag för vissa rödgröna partier längre...
En folkomröstning är nog inte ett lika upphetsande förslag för vissa rödgröna partier längre...
söndag 9 maj 2010
Två (m)enlö(s)a politiker
Debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt både klargjorde skillnader - och inte. Det blev dels tydligt att det är två block som inte vill förändra Sverige särskilt mycket eftersom vårt land redan är så fantastiskt bra på alla sätt och vis. Dels klargjordes den enda uppenbara klyftan mellan blocken i synen på skatte- och bidragspolitiken.
Den tydligaste skiljelinjen mellan blocken går således i synen på allas vår rätt till vår egen inkomst. Det är ingen obetydlig skillnad. Men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vågar eller orkar ta tag i stora mångåriga problem. Integrationspolitiken. Bostadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken. I stället får vi höra ett pytteduttande i procentsatser åt ena eller andra hållet. Och då var ett av kvällens teman ändå ideologi!
Blockpolitiken har sina fördelar när det gäller tydlighet, men den gör samtidigt att politiken stelnar och försvårar idédebatten. Ingen får sticka ut. Höstens val kommer att bli SM i enighet i de två respektive blocken. Endast Vänsterpartiet sticker ut åt något håll (och det är förstås inte positivt på något sätt), men den normalt så radikale kommunisten Ohly liknar plötsligt pragmatismens uppfinnare när han försöker sansa de sina på partiets kongress.
Jag är rätt trött på att se två menlösa politiska ledare "drabba samman" under ett valår och vara så rörande överens, så pragmatiska och så snälla. Det är som att se färg torka. Det saknas glöd, det saknas energi, det saknas idéer. Kvällens debatt visade svensk politik från sin mest färglösa sida. Det är sakligt, ja. Men ack, så tråkigt! "Heta känslor", tycker Aftonbladet. Vilken debatt såg de?
Reinfeldts märkvärdiga uttryck att "göra klimatet en otjänst" (?) får väl utnämnas till kvällens "höjdpunkt"...
Valdebatten 2010.
Den tydligaste skiljelinjen mellan blocken går således i synen på allas vår rätt till vår egen inkomst. Det är ingen obetydlig skillnad. Men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vågar eller orkar ta tag i stora mångåriga problem. Integrationspolitiken. Bostadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken. I stället får vi höra ett pytteduttande i procentsatser åt ena eller andra hållet. Och då var ett av kvällens teman ändå ideologi!
Blockpolitiken har sina fördelar när det gäller tydlighet, men den gör samtidigt att politiken stelnar och försvårar idédebatten. Ingen får sticka ut. Höstens val kommer att bli SM i enighet i de två respektive blocken. Endast Vänsterpartiet sticker ut åt något håll (och det är förstås inte positivt på något sätt), men den normalt så radikale kommunisten Ohly liknar plötsligt pragmatismens uppfinnare när han försöker sansa de sina på partiets kongress.
Jag är rätt trött på att se två menlösa politiska ledare "drabba samman" under ett valår och vara så rörande överens, så pragmatiska och så snälla. Det är som att se färg torka. Det saknas glöd, det saknas energi, det saknas idéer. Kvällens debatt visade svensk politik från sin mest färglösa sida. Det är sakligt, ja. Men ack, så tråkigt! "Heta känslor", tycker Aftonbladet. Vilken debatt såg de?
Reinfeldts märkvärdiga uttryck att "göra klimatet en otjänst" (?) får väl utnämnas till kvällens "höjdpunkt"...
Valdebatten 2010. lördag 8 maj 2010
Lika rättigheter för alla
Det är lite tråkigt, om än inte förvånande, att när någon politiker vill ge sexsäljare samma rättigheter som vi andra slår pressen upp rubriken "Riksdagsledamot vill ha bordeller".
Inget fel i bordeller, men det är inte direkt huvudfrågan här. Frågan handlar om sexköpslagens negativa konsekvenser på sexsäljarna, stigmatiseringen av både säljare och köpare och det fundamentalt felaktiga i att några hundra människor i ett stort hus i Stockholm ska reglera vuxna människors sexliv.
Att som politiker säga detta är att be om problem i Sverige. Nu är Camilla Lindberg en av ytterst få politiker som skiter i kollegors fördömanden och elaka blickar, det visade om inte annat hennes rakryggade agerande under 2008 års FRA-omröstning. Riksdagen skulle behöva flera hundra Camilla Lindberg för att få något vettigt gjort. Ty hennes partikamrater kommer snarast att ta avstånd från detta utspel, precis som de tagit avstånd från Alexander Bards diton.
Lindberg pekar på vikten av att skilja mellan människohandel och sexarbete på frivillig basis, något den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen i Sverige inte gör. Det kan låta självklart att vi ska skilja mellan att å ena sidan lura, låsa in och tvinga någon att sälja sex och å den andra sälja sex efter moget övervägande och på frivillig basis. Men i Sverige har vi ett antal frågor där förnuft inte biter. Narkotikafrågan är en (där den svenska diskursen fortfarande inte tillåter oss att använda begreppet "bruk" om illegala droger), sexarbetsfrågan en annan.
De flesta sexsäljare är sannolikt inte särskilt intresserade av att arbeta på bordeller utan vill vara egna företagare (möjligen driva egna bordeller då). Visst kommer det att dyka upp bordeller om sexarbetet avkriminaliseras i alla led, men den vanligaste situationen lär fortfarande vara frilansande sexarbetare. Jag har intervjuat en sexsäljare för min uppsats som faktiskt driver egen firma och betalar skatt på sina inkomster från sexarbetet - under en annan titel, givetvis. Även detta visar på hur galet lagen slår. Hon vill göra rätt för sig men tvingas fuska för att kunna göra det.
Jag fortsätter att upprepa: detta handlar om mänskliga rättigheter! Det handlar om lika rättigheter. Om acceptans. Om tolerans. Och, faktiskt, om ren och skär anständighet i ett demokratiskt samhälle (apropå pressen, förresten...).
Uppsatsen är för övrigt klar om några veckor...
Inget fel i bordeller, men det är inte direkt huvudfrågan här. Frågan handlar om sexköpslagens negativa konsekvenser på sexsäljarna, stigmatiseringen av både säljare och köpare och det fundamentalt felaktiga i att några hundra människor i ett stort hus i Stockholm ska reglera vuxna människors sexliv.
Att som politiker säga detta är att be om problem i Sverige. Nu är Camilla Lindberg en av ytterst få politiker som skiter i kollegors fördömanden och elaka blickar, det visade om inte annat hennes rakryggade agerande under 2008 års FRA-omröstning. Riksdagen skulle behöva flera hundra Camilla Lindberg för att få något vettigt gjort. Ty hennes partikamrater kommer snarast att ta avstånd från detta utspel, precis som de tagit avstånd från Alexander Bards diton.
Lindberg pekar på vikten av att skilja mellan människohandel och sexarbete på frivillig basis, något den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen i Sverige inte gör. Det kan låta självklart att vi ska skilja mellan att å ena sidan lura, låsa in och tvinga någon att sälja sex och å den andra sälja sex efter moget övervägande och på frivillig basis. Men i Sverige har vi ett antal frågor där förnuft inte biter. Narkotikafrågan är en (där den svenska diskursen fortfarande inte tillåter oss att använda begreppet "bruk" om illegala droger), sexarbetsfrågan en annan.
De flesta sexsäljare är sannolikt inte särskilt intresserade av att arbeta på bordeller utan vill vara egna företagare (möjligen driva egna bordeller då). Visst kommer det att dyka upp bordeller om sexarbetet avkriminaliseras i alla led, men den vanligaste situationen lär fortfarande vara frilansande sexarbetare. Jag har intervjuat en sexsäljare för min uppsats som faktiskt driver egen firma och betalar skatt på sina inkomster från sexarbetet - under en annan titel, givetvis. Även detta visar på hur galet lagen slår. Hon vill göra rätt för sig men tvingas fuska för att kunna göra det.
Jag fortsätter att upprepa: detta handlar om mänskliga rättigheter! Det handlar om lika rättigheter. Om acceptans. Om tolerans. Och, faktiskt, om ren och skär anständighet i ett demokratiskt samhälle (apropå pressen, förresten...).
Uppsatsen är för övrigt klar om några veckor...
En rak vänster?
Mona Sahlin anklagar Fredrik Reinfeldt för feghet när han inte vågar säga bu eller bä om bensinskatten inför valet. Vi vågar minsann, säger hon. Men hur ärligt är egentligen det rödgröna regeringsalternativet? Bara det faktum att deras skuggbudget ligger oväntat nära Alliansens när det gäller skattepolitiken ger oss skäl att tvivla på de rödgrönas ärlighet.
Lars Ohly har sagt det rakt ut. Skattepolitiken har utformats valtaktiskt. Det går inte att gå till val som låginkomsttagarnas och "de svagas" parti om man samtidigt vill höja skatten med 1 500 kronor varje månad för en vanlig sjuksköterska. Att de inte går till val på det betyder emellertid inte att de inte vill genomföra skattepolitiska återställare under mandatperioden. Det kommer fler budgetar.
Nu förefaller fotfolket i Vänsterpartiet vilja ha en rakare approach och kräva mycket större skattehöjningar för normalinkomsttagare. Och kräva att Sverige omedelbart lämnar Afghanistan. Och kräva sex timmars arbetsdag. Den pragmatiska partistyrelsen får pisk av de rättrogna på partistämman - trots att partiets egen ledare själv är kommunist.
Jag tror inte att Lars Ohly har bytt roll. Att tona ned partiets mest kontroversiella krav är endast en fråga om valtaktik. Väl i regeringsställning kommer Vänsterpartiet kunna ställa helt andra krav, lite beroende på valresultatet och styrkeförhållandena i axelkoalitionen, än de kan nu när Reinfeldt och Alliansen bara väntar på att kunna använda vänsterns skattehöjningar och oseriösa utgiftsökningar som slagträ i valrörelsen.
Samtidigt ska man vara medveten om att det inte är lika lätt att vara radikal i regeringsställning. Lars Ohly kan mycket väl få kompromissa bort stora delar av Vänsterpartiets politik i en regering med S och MP. Det är lätt att vara arg och radikal i opposition - en position som vänstern är mer än välbekant med - men betydligt svårare att vara det när partiet måste ta ansvar för landets finanser. Således finns en uppenbar risk för svekdebatt och nya splittringar i Vänsterpartiet om det ingår i en rödgrön regering och, i fotfolkets ögon, tvingas kompromissa för mycket. Vänstern har ju en historia av att splittras i ständigt nya bokstavskombinationer.
Lars Ohly har sagt det rakt ut. Skattepolitiken har utformats valtaktiskt. Det går inte att gå till val som låginkomsttagarnas och "de svagas" parti om man samtidigt vill höja skatten med 1 500 kronor varje månad för en vanlig sjuksköterska. Att de inte går till val på det betyder emellertid inte att de inte vill genomföra skattepolitiska återställare under mandatperioden. Det kommer fler budgetar.
Nu förefaller fotfolket i Vänsterpartiet vilja ha en rakare approach och kräva mycket större skattehöjningar för normalinkomsttagare. Och kräva att Sverige omedelbart lämnar Afghanistan. Och kräva sex timmars arbetsdag. Den pragmatiska partistyrelsen får pisk av de rättrogna på partistämman - trots att partiets egen ledare själv är kommunist.
Jag tror inte att Lars Ohly har bytt roll. Att tona ned partiets mest kontroversiella krav är endast en fråga om valtaktik. Väl i regeringsställning kommer Vänsterpartiet kunna ställa helt andra krav, lite beroende på valresultatet och styrkeförhållandena i axelkoalitionen, än de kan nu när Reinfeldt och Alliansen bara väntar på att kunna använda vänsterns skattehöjningar och oseriösa utgiftsökningar som slagträ i valrörelsen.
Samtidigt ska man vara medveten om att det inte är lika lätt att vara radikal i regeringsställning. Lars Ohly kan mycket väl få kompromissa bort stora delar av Vänsterpartiets politik i en regering med S och MP. Det är lätt att vara arg och radikal i opposition - en position som vänstern är mer än välbekant med - men betydligt svårare att vara det när partiet måste ta ansvar för landets finanser. Således finns en uppenbar risk för svekdebatt och nya splittringar i Vänsterpartiet om det ingår i en rödgrön regering och, i fotfolkets ögon, tvingas kompromissa för mycket. Vänstern har ju en historia av att splittras i ständigt nya bokstavskombinationer.
fredag 7 maj 2010
Sådant som fattas en svensk valrörelse?
"...terror, världskrig, etnisk rensning, tortyr, misshandel, slänga barn i stora ugnar, dödsläger samt bokbål!"
Jo, man måste ju säga ifrån, liksom. Men jag tror att vi går miste om den rätta känslan om vi inte samtidigt spelar den nazistiska bokbrännarmarschen.
Gemenskap.
Jo, man måste ju säga ifrån, liksom. Men jag tror att vi går miste om den rätta känslan om vi inte samtidigt spelar den nazistiska bokbrännarmarschen.
Gemenskap.torsdag 6 maj 2010
En mätning gör ingen sommar
Alliansen är sensationellt förbi oppositionen i Demoskops senaste mätning. Alliansbloggare jublar, nu är det match igen! Vänsterbloggare försöker tona ned resultaten i denna enda mätning. Och det finns skäl att göra det. Dels är det värt att påminna om att Demoskop var ett av de opinionsinstitut som hade störst avvikelse från det faktiska valresultatet inför EU-valet förra året. Dels är det just bara en mätning. Innan resultaten från denna mätning följs upp av andra som visar på samma tendens, finns anledning att inte övertolka dessa resultat eller ta detta som en tydlig opinionsvändning.
En enda mätning gör ingen sommar. Vad denna mätning däremot kan göra är att ge Alliansens valarbetare tron tillbaka. Det kan säkert också ge de något stukade alliansledarna lite mer självförtroende. Vilket kan vara nog så viktigt för den slutliga utgången av valet i höst.
Utgångspunkten inför höstens val är fortfarande en rödgrön seger. Skulle Alliansen lyckas bli omvald efter åratal av opinionsmässigt bottenkrälande är det bara att gratulera. För det krävs dock en hejdundrande valrörelse. Och den har vi inte sett något av än.
En enda mätning gör ingen sommar. Vad denna mätning däremot kan göra är att ge Alliansens valarbetare tron tillbaka. Det kan säkert också ge de något stukade alliansledarna lite mer självförtroende. Vilket kan vara nog så viktigt för den slutliga utgången av valet i höst.
Utgångspunkten inför höstens val är fortfarande en rödgrön seger. Skulle Alliansen lyckas bli omvald efter åratal av opinionsmässigt bottenkrälande är det bara att gratulera. För det krävs dock en hejdundrande valrörelse. Och den har vi inte sett något av än.
onsdag 5 maj 2010
Att photoshoppa verkligheten
Grekland har festat färdigt. Landet är ekonomiskt fallfärdigt, får krislån och tvingas till stora besparingar för att hålla sig över ytan. Folkets reaktion? "Vi demonstrerar!"
Två dagars generalstrejk är utlyst i Grekland. Färjetrafik, flyg och busstrafik kommer att stå stilla. Det är förståeligt att folk är upprörda över hur illa landet har skötts. Men det är skrattretande att de protesterar när landets ledning nu försöker göra någonting åt problemen. Grekerna själva förstår tydligen inte vilka stora, och på sikt ohållbara, privilegier de har haft.
Politikers ovilja att berätta för medborgarna hur illa läget är går igen i många länder. I Grekland har politiker friserat landets ekonomi för att få gå in i eurosamarbetet (som om det har hjälpt Grekland...) och hålla folk på gott humör. I Storbritannien talar ingen av valets huvudpersoner Gordon Brown, David Cameron eller Nick Clegg särskilt mycket om det stålbad som väntar britterna. Oavsett vinnare. Man kan inte gå till val på sådant. Det är således en alldeles för rosenskimrande bild av verkligheten som de tre kandidaterna går till val på, vilket riskerar en jobbig svekdebatt för den som slutligen får tar över nycklarna till 10 Downing Street. Det är ju inte så jäkla smart det heller.
Två dagars generalstrejk är utlyst i Grekland. Färjetrafik, flyg och busstrafik kommer att stå stilla. Det är förståeligt att folk är upprörda över hur illa landet har skötts. Men det är skrattretande att de protesterar när landets ledning nu försöker göra någonting åt problemen. Grekerna själva förstår tydligen inte vilka stora, och på sikt ohållbara, privilegier de har haft.
Politikers ovilja att berätta för medborgarna hur illa läget är går igen i många länder. I Grekland har politiker friserat landets ekonomi för att få gå in i eurosamarbetet (som om det har hjälpt Grekland...) och hålla folk på gott humör. I Storbritannien talar ingen av valets huvudpersoner Gordon Brown, David Cameron eller Nick Clegg särskilt mycket om det stålbad som väntar britterna. Oavsett vinnare. Man kan inte gå till val på sådant. Det är således en alldeles för rosenskimrande bild av verkligheten som de tre kandidaterna går till val på, vilket riskerar en jobbig svekdebatt för den som slutligen får tar över nycklarna till 10 Downing Street. Det är ju inte så jäkla smart det heller.
tisdag 4 maj 2010
Har Reinfeldt redan gett upp?
Det är dystra tider för Alliansen. Åtminstone är det den uppsynen som förmedlas av statsminister Fredrik Reinfeldt. I gårdagens Aktuellt debatterade han med Mona Sahlin och gjorde ett surmulet, dämpat och tillbakapressat intryck. Mona Sahlin vann den debatten. Reinfeldt kommer att behöva göra betydligt bättre ifrån sig än så om han vill vara statsminister i fyra år till.
Anledningen till Reinfeldts bistra uppsyn är att han inte längre kan spela ut enighetskortet mot den tidigare splittrade oppositionen. Nu finns nämligen ett gemensamt rödgrönt budgetförslag, just det som Alliansen har krävt i flera år. De rödgröna har levererat och tagit initiativet. Samtidigt är själva budgetförslaget en besvikelse, ur regeringens synvinkel. Jobbskatteavdraget blir i all väsentlighet kvar. Det blir svårt för Alliansen att skrämma väljarna med en rödgrön skattechock - även om de kommer att försöka. Ty för en vanlig inkomsttagare blir skillnaden inte så förfärligt stor. Det är "de rika" som får det lite sämre och det ses bara som god och rättvis politik i sosse-Sverige. Det är som om Reinfeldt förlorat greppet om Sahlin - och det märktes i gårdagens debatt.
Reinfeldt var synbart frustrerad över att de rödgröna inte presenterat större skattehöjningar för vanligt folk. Men oppositionen vet att den inte kan gå till val på att slopa jobbskatteavdraget helt och hållet (även om det är detta Vänsterpartiet vill) eftersom det skulle betyda att en vanlig metallarbetare får 1 700 kronor mindre i plånboken varje månad. Ett sådant vallöfte vinner inga val. Emellertid har budgetförslaget pekat ut riktningen för framtiden om de rödgröna får regera. Räkna med att skattehöjningar även kommer att drabba personer med vanliga inkomster under den kommande mandatperioden. "De rika" är helt enkelt för få i Sverige för att skattehöjningar på dem, och dyra villor, ska ge tillräckligt mycket.
Kanske hade statsministern bara en dålig dag. För Alliansens skull får vi hoppas det. Men inte heller finansminister Borg har lyst som en sol de senaste dagarna. Det är som om regeringen ser hur makten glider dem ur händerna - steg för steg med varje ny rödgrön överenskommelse håller Alliansen på att tappa greppet inför valrörelsen. Alla vet att regeringen är på väg att förlora. Men det är just då ledarna måste övertyga de sina och alla presumtiva väljare om motsatsen. Ty förmedlar både Reinfeldt och Borg att slaget redan är förlorat och att de redan nu tittar bortom en valförlust, kommer fotfolket inte att ha någon energi att kämpa i valrörelsen.
Moderaterna ser ut att kunna göra ett bra val. Reinfeldts jobb som partiledare är således tryggat. Jag trodde bara att han hade större ambitioner än så.
Anledningen till Reinfeldts bistra uppsyn är att han inte längre kan spela ut enighetskortet mot den tidigare splittrade oppositionen. Nu finns nämligen ett gemensamt rödgrönt budgetförslag, just det som Alliansen har krävt i flera år. De rödgröna har levererat och tagit initiativet. Samtidigt är själva budgetförslaget en besvikelse, ur regeringens synvinkel. Jobbskatteavdraget blir i all väsentlighet kvar. Det blir svårt för Alliansen att skrämma väljarna med en rödgrön skattechock - även om de kommer att försöka. Ty för en vanlig inkomsttagare blir skillnaden inte så förfärligt stor. Det är "de rika" som får det lite sämre och det ses bara som god och rättvis politik i sosse-Sverige. Det är som om Reinfeldt förlorat greppet om Sahlin - och det märktes i gårdagens debatt.
Reinfeldt var synbart frustrerad över att de rödgröna inte presenterat större skattehöjningar för vanligt folk. Men oppositionen vet att den inte kan gå till val på att slopa jobbskatteavdraget helt och hållet (även om det är detta Vänsterpartiet vill) eftersom det skulle betyda att en vanlig metallarbetare får 1 700 kronor mindre i plånboken varje månad. Ett sådant vallöfte vinner inga val. Emellertid har budgetförslaget pekat ut riktningen för framtiden om de rödgröna får regera. Räkna med att skattehöjningar även kommer att drabba personer med vanliga inkomster under den kommande mandatperioden. "De rika" är helt enkelt för få i Sverige för att skattehöjningar på dem, och dyra villor, ska ge tillräckligt mycket.
Kanske hade statsministern bara en dålig dag. För Alliansens skull får vi hoppas det. Men inte heller finansminister Borg har lyst som en sol de senaste dagarna. Det är som om regeringen ser hur makten glider dem ur händerna - steg för steg med varje ny rödgrön överenskommelse håller Alliansen på att tappa greppet inför valrörelsen. Alla vet att regeringen är på väg att förlora. Men det är just då ledarna måste övertyga de sina och alla presumtiva väljare om motsatsen. Ty förmedlar både Reinfeldt och Borg att slaget redan är förlorat och att de redan nu tittar bortom en valförlust, kommer fotfolket inte att ha någon energi att kämpa i valrörelsen.
Moderaterna ser ut att kunna göra ett bra val. Reinfeldts jobb som partiledare är således tryggat. Jag trodde bara att han hade större ambitioner än så.
måndag 3 maj 2010
Castrokramare och talibantolererare
Sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist, dog medias granskning av partiet. Och med fyra månader kvar till valet är det ingen som påpekar det historiskt skamliga i att det år 2010 kan sitta kommunister i den svenska regeringen.
Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.
Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.
Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.
Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.
Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.
Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.
Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.
Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.
Politikens logik
Resultaten i allmänna val är inte alltid logiska. Väljarna går mycket på känsla när de lägger sina röstsedlar i valurnorna. Många bestämmer sig fortfarande på valdagen. Och resultatet i september kan bli ett tydligt tecken på väljarnas korttänkthet.
2006 förlorade Socialdemokraterna valet trots att svensk ekonomi var i bra skick och arbetslösheten relativt låg. Förklaringen till förlusten var sannolikt, åtminstone delvis, Göran Persson. Det fanns en längtan efter något nytt. Persson själv förklarar valförlusten i sin bok Min väg, mina val med en kombination av fastighetsskattefrågan och ren otur. De förväntade positiva jobbsiffrorna kom några månader för sent. Nu, fyra år senare, kan svenska folket välja bort en sittande regering igen. Trots att Sverige klarat sig genom finanskrisen bättre än kanske något annat europeiskt land. Trots att ohälsotalen går ned. Trots att Sverige redan är på väg att hämta sig ekonomiskt från en svacka som inte blev så djup som förutspått.
Så här fungerar politik. Medan politiska beslut sällan ger snabba effekter utan oftare ger resultat på längre sikt, har väljarna ett betydligt snävare tidsperspektiv. När skolminister Jan Björklund säger att det kan ta decennier innan alliansregeringens skolreformer visar önskade resultat, pekar han på politikens komplexitet visavi väljarnas korttänkthet. Ty skoldebatten pågår ständigt. Dagens politiker får skulden för dagens skolproblem, trots att de problem som finns i skolorna i dag inte är följden av den sittande regeringens politik utan av socialdemokratiska regeringars förda skolpolitik för 10-15 år sedan. Ingen vet hur väljarstödet för regeringen hade sett ut om finanskrisen aldrig inträffat. Men det är inte troligt att det hade varit högre. Trots klok ekonomisk politik har regeringen inte kunnat casha in förtroende från väljarna.
Alliansen har gjort mycket dumt. Men den har trots allt sänkt skatterna mer än någon annan svensk regering och ökat egenfinansieringen i fackavgiften. Risken är dock uppenbar att vägen bort från bidragssamhället endast blir en parentes. Ty med Mona Sahlin vid spakarna och Lars Ohly som co-driver kommer Sverige att bli ett historiskt högskattesamhälle med en skattevot som börjar sin klättring mot 50 procent igen. Det kommer att bli allt lönsammare att inte jobba och allt förmånligare att vara arbetslös och sjukskriven. Vi lär se en fortsatt utveckling av den flumskola vänsterpartierna en gång skapade, där en destruktiv jämlikhet prioriteras framför en satsning på kunskap och resultat. Hela samhällsutvecklingen kommer således att gå käpprätt åt h-vete. Jag känner dessutom en oro för att en valanalys för Alliansens del riskerar att landa i slutsatsen att regeringen inte var tillräckligt mycket vänster.
Valet i höst står mellan ett dåligt alternativ och ett uselt. Jag kommer inte att rösta på något av dem. Men jag får ont i magen av tanken på att vår nästa statsminister kan vara en person som jag inte ens skulle vilja se som kommunalråd.
2006 förlorade Socialdemokraterna valet trots att svensk ekonomi var i bra skick och arbetslösheten relativt låg. Förklaringen till förlusten var sannolikt, åtminstone delvis, Göran Persson. Det fanns en längtan efter något nytt. Persson själv förklarar valförlusten i sin bok Min väg, mina val med en kombination av fastighetsskattefrågan och ren otur. De förväntade positiva jobbsiffrorna kom några månader för sent. Nu, fyra år senare, kan svenska folket välja bort en sittande regering igen. Trots att Sverige klarat sig genom finanskrisen bättre än kanske något annat europeiskt land. Trots att ohälsotalen går ned. Trots att Sverige redan är på väg att hämta sig ekonomiskt från en svacka som inte blev så djup som förutspått.
Så här fungerar politik. Medan politiska beslut sällan ger snabba effekter utan oftare ger resultat på längre sikt, har väljarna ett betydligt snävare tidsperspektiv. När skolminister Jan Björklund säger att det kan ta decennier innan alliansregeringens skolreformer visar önskade resultat, pekar han på politikens komplexitet visavi väljarnas korttänkthet. Ty skoldebatten pågår ständigt. Dagens politiker får skulden för dagens skolproblem, trots att de problem som finns i skolorna i dag inte är följden av den sittande regeringens politik utan av socialdemokratiska regeringars förda skolpolitik för 10-15 år sedan. Ingen vet hur väljarstödet för regeringen hade sett ut om finanskrisen aldrig inträffat. Men det är inte troligt att det hade varit högre. Trots klok ekonomisk politik har regeringen inte kunnat casha in förtroende från väljarna.
Alliansen har gjort mycket dumt. Men den har trots allt sänkt skatterna mer än någon annan svensk regering och ökat egenfinansieringen i fackavgiften. Risken är dock uppenbar att vägen bort från bidragssamhället endast blir en parentes. Ty med Mona Sahlin vid spakarna och Lars Ohly som co-driver kommer Sverige att bli ett historiskt högskattesamhälle med en skattevot som börjar sin klättring mot 50 procent igen. Det kommer att bli allt lönsammare att inte jobba och allt förmånligare att vara arbetslös och sjukskriven. Vi lär se en fortsatt utveckling av den flumskola vänsterpartierna en gång skapade, där en destruktiv jämlikhet prioriteras framför en satsning på kunskap och resultat. Hela samhällsutvecklingen kommer således att gå käpprätt åt h-vete. Jag känner dessutom en oro för att en valanalys för Alliansens del riskerar att landa i slutsatsen att regeringen inte var tillräckligt mycket vänster.
Valet i höst står mellan ett dåligt alternativ och ett uselt. Jag kommer inte att rösta på något av dem. Men jag får ont i magen av tanken på att vår nästa statsminister kan vara en person som jag inte ens skulle vilja se som kommunalråd.
lördag 1 maj 2010
Jobblinje vs bidragslinje
Första maj är på många sätt en förtryckets dag. Det är nu socialister, kommunister, syndikalister och annan extremvänster paraderar på gatorna med röda fanor, hammare och skäror och sjunger sånger som vore det 1917. "Leve första maj! Leve socialismen!" skanderar vänsterledaren Ohly. Det är direkt osmakligt att skåda. Socialdemokraterna hänger på och sjunger om "orättvisor" i samhället, som om de själva voro helt oskyldiga till dessa efter att ha dominerat svensk politik i ett helt sekel.
I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.
Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.
Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.
Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.
I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.
Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.
Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.
Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)