Regeringens alternativa fakta

Regeringen har som bekant satt ett offensivt mål i sin arbetsmarknadspolitik: Sverige ska ha lägst arbetslöshet i hela EU år 2020. Ingen tror på det realistiska i detta mål, till och med regeringens egna bedömningar är att det blir svårt att nå. Men Stefan Löfven och Ylva Johansson håller skenet uppe.

Arbetslösheten är låg i Sverige i vissa grupper. Om vi exkluderar alla utom de inrikes födda med svenska föräldrar, den grupp som Reinfeldt kallade "etniska svenskar mitt i livet", är arbetslösheten historiskt låg: 4,3 procent. Vidgar vi perspektivet något blir siffrorna desto dystrare. I den brokiga skaran "utrikes födda" är arbetslösheten 22,8 procent.

Utrikes födda omfattar allt från polska byggnadsarbetare till kinesiska tekniker, knappast grupper som har svårt att få jobb i Sverige. Därför blir genomsnittssiffran lite meningslös. Om vi vill se djupet av eländet (läs utmaningen) bör vi därför titta specifikt på den grupp som har kommit till Sverige i hundratusental de senaste åren, och vars anhöriga nu är på väg: de asylsökande (som i SCB:s statistik kallas flyktingar). Det är här som regeringen står inför stora bekymmer.

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier:

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50% 
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%.

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

Ett tecken på hur regeringen med alternativa fakta tror sig kunna lugna svenska folket i integrationsfrågan fick vi i Löfvens debatt med Anna Kinberg Batra i SVT:s Aktuellt. Då hävdade statsministern att det handlade om "några" nyanlända som saknade utbildning och relevant yrkeserfarenhet. 

Dessa "några" är i själva verket den största gruppen, enligt regeringens egen myndighet. 31 procent av de nyanlända som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen har inte gått ur grundskolan. Ytterligare 17 procent har en utbildning som motsvarar svensk grundskola, vilket i konkreta termer betyder att ungefär hälften av de nyanlända saknar en utbildning när de invandrar. 

Genom att kalla hälften av alla nyanlända för "några" och hellre prata om alla läkare som anlänt visar regeringen att den helst vill tona ned omfattningen av det problem Sverige står inför. Det går dock inte att dölja i all evighet, ty andelen registrerade arbetslösa som är utrikes födda växer. Och den statistiken är än så länge offentlig. Under valåret 2018 väntas 8 av 10 arbetslösa antingen vara födda utanför Europa, ha fyllt 55 år, sakna gymnasieutbildning eller (i färre fall) ha en funktionsnedsättning. Det behöver knappast nämnas att de som både kommer från ett land som Afghanistan eller Somalia och saknar gymnasieutbildning står inför stora bekymmer med att bli anställningsbara i Sverige.

Det enda sätt på vilket Löfvens regering skulle kunna nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och samtidigt punktera arbetslösheten hos outbildade nyanlända vore att pumpa ut subventionerade anställningar i statlig regi. Förmodligen skulle statsministern kunna hitta ett klämkäckt ord för en sådan satsning. Men även Löfven inser nog det orimliga i en sådan politik. Hittills har regeringen föreslagit 5 000 så kallade moderna beredskapsjobb för denna grupp fram till 2020, och det är förstås en droppe i havet.

Bekymret för Löfven, och Sverige, är att landets regering inte har någon politik för den största gruppen av nyanlända. Att syssla med alternativa fakta räddar möjligen ansiktet på regeringen här och nu så länge journalisterna inte begriper sig på statistik. Men det kommer surt efter när arbetslösheten väl vänder uppåt.

Redan nästa år är det val. Måtte fler jaga regeringen för dess användning av alternativa fakta. 

Läs även:
Anna Dahlberg, HAX

Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Sossarna har slut på idéer

I partiledardebatten i oktober drabbade Stefan Löfven samman med Jimmie Åkesson om segregation och integration. Löfven vill som bekant satsa mer medan Åkesson vill avskaffa integrationspolitiken helt och hållet och ersätta den med en assimileringspolitik.

Problemet för Löfven är att han vill satsa mer på en politik som har misslyckats i minst 20 års tid. Detta gäller inte bara integrationspolitiken utan egentligen Socialdemokraternas hela politiska program. Där finns ingenting fräscht, inga nya djärva idéer, inget nytänkande. S har kallat sig för "Framtidspartiet", men det är få politiska rörelser som känns så fast i 1900-talets misslyckade politik som socialdemokratin.

Nu när landet har hundratusentals nyanlända människor, varav många saknar både utbildning och relevant arbetserfarenhet, på något sätt ska ut i arbetskraften vill inte S röra den heliga "svenska modellen" utan fortsätta med en politik som placerat folk i mångårigt utanförskap.

Nu när Sverige står inför den största bostadskrisen i modern tid vill S inte göra annat än att skjuta till några miljarder i byggsubventioner. Så inte ens när sossarna vill något gör de ens tillnärmelsevis tillräckligt för att det ska ge effekt.

Socialdemokraterna har helt enkelt inga nya idéer. Alls. Annars kunde man ju förvänta sig att ett parti som faktiskt satt hela åtta år i opposition skulle ägna sig åt att kläcka åtminstone en eller ett par nya tankar och förslag. Men nej, det var inget för sossarna. Väl tillbaka i Rosenbad, som enligt S egentligen bara är en lokal som lånas ut till andra partier emellanåt innan väljarna kommer på bättre tankar, kunde sålunda socialdemokratin åter föra just den politik den alltid har fört.

Det enda som har förändrats lite grand är retoriken. Stefan Löfven vill låta som en statsminister som önskar ordning och reda, som ställer krav. Men mycket lite i partiets politik bekräftar detta, i synnerhet ekar det tomt att alla som kan arbeta ska arbeta när S vägrar att göra det mindre förmånligt att inte göra det.

Bristen på nya idéer gör att Socialdemokraterna nu hemfaller åt populism. Den stora frågan som S vill driva i nästa valrörelse är vinster i välfärden. Ett närmast ogenomförligt förslag har tagits fram av utredaren Ilmar Reepalu. Detta ska ligga till grund för en klassisk vänster-höger-konflikt och vinna valet åt Löfven, är tanken.

Nästa valrörelse riskerar att bli ovanligt bråkig och tjafsig. I brist på konkreta lösningar. Mot varandra står nämligen en socialdemokrati tom på idéer och en borgerlighet utan självförtroende. 

Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

Låt Ylva vara Ylva

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även "etableringsminister", en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Det var Ylva Johansson som på den famösa tillställningen i Münchenbryggeriet i oktober 2015, "Sverige tillsammans", klev upp och sade att "det är en så härlig känsla att få vara med" när Sverige förändras. Ett hån, tyckte nog många, eftersom Sverige i dag är ett land med ökad grov våldsbrottslighet, med fler sexualbrott och med en välfärdssektor som inte klarar uppdraget längre, trots det höga skatteuttaget.

Det var förmodligen inte detta Johansson syftade på. Men hon har uppenbarligen en fäbless för klämkäcka ord. I DN:s reportage ersätter hon "härligt" med "spännande". Det är nästan som om hon upptäckt Amerika och börjat fantisera om vad som går att göra av detta nya land.

Självfallet måste Ylva Johansson vara optimist. Det ingår i hennes uppdrag att ständigt se glaset som halvfullt. Att se möjligheter. Men jag kan inte låta bli att undra vad som finns bakom hennes positiva retorik. Om hon, precis som så många andra, är orolig för hur Sverige kommer se ut om tio år. Om hon kan se bortom att hon då förmodligen är välbeställd pensionär och inte personligen behöver se så mycket av de problem som hennes parti varit delaktigt i att skapa.

Alla problem, alla hinder, alla föraningar om att vi står inför något som inte går att lösa, har annars klätts i ett enda ord de senaste åren: "utmaning". Det har gått så långt att allt som är åt helvete, må det vara krisen inom polisen eller sexåringar som misshandlas och utsätts för sexuella trakasserier i skolan, kallas för "en utmaning". Ordet har urvattnats sin betydelse på ett liknande sätt som "rasist".

Rent språkligt är det dessutom fel att använda ordet på det sätt som i dag görs. Norstedts ordbok hävdar att utmaning betyder "handling varigenom ngn uppmanas till kamp eller tävling ... äv. inspiration, eggande". Migrationskrisens effekter på svenska kommuner är för den som drabbas inte ett dugg inspirerande eller eggande.

Ylva Johansson har satt målet att mediantiden för nyanlända att komma i någon sorts arbete ska kortas från åtta år till två. En rimlig gissning är att de allra flesta inte kommer ha ett jobb att gå till efter två år utan i allra bästa fall en praktikplats. Mer troligt en arbetsmarknadsåtgärd eller SFI. Genom att sätta helt orealistiska mål har Ylva Johansson, precis som regeringen med sitt arbetslöshetsmål, målat in sig i ett hörn. Regeringen har spänt bågen men riskerar att det bara blir en ljummen fis av alltihop i slutändan.

Något jag saknar hos den nya etableringsministern är självkritik. Det är visserligen en bristvara i alla politiska läger, men när Ylva Johansson hävdar att "vår generation har fått den här stora utmaningen" beskriver hon ett slags deterministisk situation som ingen kunnat påverka. Det bara hände. Faktum är att det är svenska politiker som har skapat detta.

Det är inte kriget i Syrien, IS härjningar i Irak eller talibanerna i Afghanistan som har skapat en kris i svenska kommuner. Det är svenska politiker som stiftat svenska lagar som möjliggjort för Sverige att bli en attrahent för så många på jakt efter ett bättre liv, med eller utan skyddsskäl. Parallellt har inget alls gjorts åt generösa bidragssystem då det ju skulle bryta mot devisen "alla ska med".

Den minst sagt ansträngda situationen i kommuner som Hultsfred, Ljusnarsberg och Högsby är skapad av politiker som Ylva Johansson, och den är varken härlig eller spännande.

Att ministern nu traskar omkring och ser glaset som halvfullt är möjligen trösterikt för henne och hennes partikamrater. Men knappast någon hjälp för alla som i sysslolöshet väntar på asylbesked, för de kommuner som inte klarar att ta emot fler nyanlända eller de välfärdssektorer som inte längre klarar kvaliteten.

Genom att inte medge att det är svenska politikers beslut som har försatt kommuner i en ytterst besvärlig situation riskeras en upprepning igen i framtiden. Då som nu kommer en ministers klämkäcka inställning inte att räcka.

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

In Sweden we have snabbspår

Ett av regeringens stora löften denna mandatperiod var att korta vägen till arbete för nyanlända, i synnerhet personer med efterfrågad kompetens. Det finns förstås ingen som är motståndare till detta i grunden. Frågan är bara hur det ska gå till.

Regeringens linje blev att i samarbete med Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter upprätta så kallade snabbspår. Det skulle bland annat handla om snabbare validering. Snabbspåren lanserades i början av 2015 och har vuxit kontinuerligt.

De så kallade traineetjänsterna i välfärden är ett konstaterat fiasko. Nu visar det sig att inte heller satsningen på snabbspår har burit frukt, åtminstone inte än. Svenska Dagbladet har tittat närmare på hur det har gått för gruppen slaktare och styckare, som är en mindre grupp om runt hundra individer, och funnit att inte en enda person fått arbete via snabbspåret.

En förklaring som arbetsgivarna pekar ut är föga förvånande: Arbetsförmedlingen. Att denna dysfunktionella myndighet som inte ens klarar sitt basuppdrag skulle få svårt att arbeta med något nytt som snabbspår var ingen högoddsare. Okunskap och ett ständigt byte av handläggare har fått företagare att till slut ledsna. En liknande situation beskrivs inom andra branscher.

Granskningen visar även att endast fyra procent av de 58 000 som är inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag finns med i något av snabbspåren. I klartext innebär detta att fyra procent är efterfrågade på arbetsmarknaden utifrån sin yrkeskompetens. Det är alltså denna lilla grupp som regeringen talat så mycket om under de senaste 18 månaderna.

Även från Tyskland berättas att det inte går så bra som väntat att få ut nyanlända i arbete. I detta fall är det storföretag som inte lyckats leva upp till sina stora ord från hösten 2015. Nu hävdas det i stället att "optimismen kring att en våg av migranter kan stärka den ekonomiska tillväxten och minska arbetsbristen i Tyskland håller på att gå upp i rök." Det känns igen.

Eftertankens kranka blekhet drabbar nu både Tyskland och Sverige. Den svenska regeringens snabbspår verkar bli ungefär lika snabba och effektiva som den svenska järnvägen. Där spåren går av. 

När polletten trillar ned

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt har i ett av sina få politiska utspel sedan sin avgång påpekat att det var fel att i höstas prata om "systemkollaps". Vilka ord, frågade sig den förre moderatledaren, har vi då för att beskriva det som sker i Syrien? Jag föreslog "inbördeskrig".

Tanken på att vi i Sverige åtminstone har det bättre än folket i Syrien, Afghanistan och Somalia syns och hörs lite varstans. Det säger lite grand om tillståndet i ett rikt västland att vi måste jämföra oss med några av världens absolut värsta länder för att känna oss nöjda med vår situation.

Nej, Sverige är förstås inte Syrien eller Afghanistan, inte ens nära. Men att människor vill att Sverige ska förbli ett stabilt och tryggt land att leva i borde inte vara provocerande. Tvärtom.

Det finns emellertid goda skäl till oro just nu. Vi lever i sviterna av mångårig stor asylinvandring och misslyckad integrationspolitik. En dålig combo. Addera en skolpolitik som misslyckats, en vettlös socialistisk politik som skapat en bostadsmarknad där endast de rikaste och de med mest tur lyckas hitta ett boende till rimligt pris samt en polismyndighet som alltmer verkar tappa greppet.

Detta är inga småsaker ens var för sig, men sammantaget riskerar de att skapa en perfekt storm av olyckliga omständigheter som river sönder samhället och skadar tilliten mellan människor. När skolan misslyckas kommer fler hamna utanför arbetsmarknaden. Vilket ökar risken för kriminalitet. Migrationspolitiken har under decennier fyllt på arbetslöshet och bidragsberoende i landets utanförskapsområden. Vilket fått brottsligheten att öka. Bostadspolitiken har gjort människor desperata, vilket ökat antalet bostadsbedrägerier. Och mitt i allt detta har vi alltså en polis som inte har vare sig förmåga eller manskap att beivra de brott som begås.

Gemensamt för de problemområden som räknats upp ovan är att de inte har uppstått i går eller ens för fem år sedan. De är gamla och kända. Politiker har gnabbats i decennier men misslyckats med att lösa dem. Dock tror jag att det är först nu, när problemen vuxit sig så pass stora, som polletten börjar trilla ned.

Situationen kommer oundvikligen att leda till ökat missnöje, ty nu gör nämligen stat och kommun just det som mantrat sagt att Sverige inte ska göra: ställer grupp mot grupp. Det är provocerade för många att deras barn inte kan få en studentbostad, att de tvingas till att betala ockerhyror för osäkra andrahandskontrakt och att vanligt arbetande folk väntar med att skaffa barn för att de inte har råd att flytta när kommuner samtidigt köper bostadsrätter åt nyanlända.

Kommunerna har inget val eftersom lagstiftaren kräver detta av dem, men agerandet måste vara själva definitionen av att ställa grupp mot grupp.

Polletten har trillat ned, men i vissa fall är det förmodligen redan för sent. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att 42 procent av de inskrivna är utrikes födda och att hälften av dessa har som mest grundskole-utbildning. Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, tror inte att det kommer bli möjligt att ge ens alla unga vuxna en motsvarande gymnasieutbildning. Givet att det saknas tusentals lärare i landet är det ett rimligt antagande.

Resultatet av detta misslyckande blir ett permanent utanförskap och en segregation som biter sig fast. Det betyder högre kostnader för kommunerna (läs: skattehöjningar) och ökade sociala spänningar. I ett sådant läge känns det inte särskilt betryggande att veta att polisen inte har förmåga att hantera situationen ens i dag. Vad händer om eller när det blir värre?

Från politiskt håll kan vi under de kommande åren räkna med fler verkningslösa integrationssatsningar, fler seminarier och inte minst fler subventionerade anställningsformer som givetvis kommer få bort folk från arbetslöshetsstatistiken men som fortfarande inte betyder att människor blir självförsörjande.

När ett problem har tillåtits växa sig större för varje år för att slutligen glida en helt ur händerna återstår bara paniklösningar. Vi kommer få se mer av den varan under de kommande åren.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Mirakelekonomi

På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:

Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.

Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen™
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

Ett samhälle som stänger ute

I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".

Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.

Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.

Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.

Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.

Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.

Myten om det rasistiska Sverige

Det moderna samtalet handlar inte om fakta. Det handlar om känslor. Om upplevelser av verkligheten. Alla har rätt till sin egen upplevelse, heter det numera. Denna postmoderna uppfattning har blivit ett gift i samhällsdebatten, ty sakpolitik har numera reducerats till en kamp om vem som känner mest. Och känslor kan ju aldrig ha "fel".

Ännu ett i raden av exempel på detta är en debattartikel i Expressen skriven av en säljare med kongolesiskt ursprung, Kevin Pedral. Efter nästan 20 år i Sverige funderar han på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Skälet är att han upplevt hur "djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden".

Som bevis för detta tar Kevin Pedral att han trots bra referenser "många gånger fått kalla handen av arbetsgivare". Välkommen till verkligheten, Kevin Pedral. Tror du på allvar att det är på grund av din hudfärg du inte får alla de jobb du vill ha? Vad ska då jag som vit heterosexuell man skylla på när jag nobbas på arbetsmarknaden? Vad ska min fru skylla på när hon inte får jobb som motsvarar hennes kinesiska utbildning och kvalifikationer? Rasism? Sinofobi? Nej, man biter ihop och kämpar vidare. För det är så livet är för de flesta av oss.

Jag kan inte ta ifrån dig dina upplevelser, Kevin Pedral. Finns det idioter där ute? Ja. Finns det rasister där ute? Ja, det också. Innebär detta att Sverige är ett rasistiskt samhälle? Nej! Det finns helt enkelt inget stöd för en sådan uppfattning i den empiriska forskningen. Vad attitydstudier tvärtom visar är att svenskar i gemen är mer toleranta än de flesta andra folk i världen. Inklusive kongoleser.

Kevin Pedral, du gör precis som många vänsterfeminister; du skyller egna misslyckanden på andra och försöker hitta strukturella förklaringar till att du inte lyckats med precis allt du företagit dig.

Men vet du, detta är livet. Vi får inte alltid det jobb vi vill ha. Vi får ibland sparken på ett sätt som vi inte anser är rättvist. Vi blir inte befordrade när vi tycker att vi borde bli det eller får inte den höga lön vi förväntat oss. Detta är inte strukturer. Det är verkligheten, och den är inte bara fylld av blå himmel och solsken utan också moln, regnskurar och hagelstormar.

Av alla mänskliga känslor är självömkan den absolut lägsta. Människor som drivs av självömkan förtjänar inte omgivningens respekt.

Känner du dig kränkt? Jaha, trist för dig. Jag bryr mig faktiskt inte om vad du känner. Jag bryr mig om fakta, om det som är empiriskt bekräftat. Fakta är att Sverige inte är ett mer rasistiskt land än andra, tvärtom.

Så avsäg dig ditt svenska medborgarskap, Kevin Pedral, och bli i stället medborgare i den demokratiska stormakten Demokratiska Republiken Kongo. Ingen kommer hindra dig.

Vi kan väl följa upp detta i höst så får vi höra hur det gick? För det var väl inte så att du aldrig menade allvar?

Kom hit och titta på de enkla jobben, Alliansen

Det är ingen vild gissning att nästa valrörelse kommer domineras av integrationsfrågan. Hur ska den nästan miljon människor som lever på någon form av bidrag eller ersättning, må det vara a-kassa, sjukersättning eller försörjningsstöd, bli självförsörjande?

Alliansen, i synnerhet Centerpartiet, har tryckt på behovet av så kallade enkla jobb. Annie Lööf vill öppna upp för jobb som inte kräver vare sig utbildning eller yrkeskunskap och uppmanar arbetsmarknadens parter att sätta lägre ingångslöner för att fler ska kunna få ett första jobb.

Stefan Löfven viftar bort allt vad lägre ingångslöner heter men har faktiskt på sistone börja ta begreppet "enkla jobb" i sin mun. Hans recept är att i första hand stat och kommun ska erbjuda arbeten som tidigare inte utförts - av typen att kopiera papper på kontor eller märka upp vandringsleder - och att privata företagare ska följa efter. För detta ska den anställde få en "riktig lön", vilket betyder att få privata företag kommer vara särskilt sugna att hoppa på Löfvens projekt.

Här i Kina finns massvis av enkla jobb. Det är människor som sopar gatorna, det är vakter som kollar din resväska i tunnelbanan, det är säkerhetspersonal som skannar din väska innan du kliver på snabbtåget, det är massvis av personal på varje restaurang och det är inte minst tusentals och åter tusentals migrantarbetare (wailaigong, 外来工）som reser landet runt och tar de jobb som erbjuds till låga löner och usla villkor. Det är ofta migrantarbetare som bygger de stora idrottsarenor och skrytprojekt som tornar upp sig i skyn runt om i Kina, inte sällan till 100 yuan om dagen (ca 140 kr).

När politikerna nu yrvaket har börjat inse att den lågutbildade, i många fall outbildade, arbetskraft som under lång tid har invandrat till Sverige måste komma ut i arbete är Kina inte en irrelevant parallell att dra. Ty det är ungefär sådana här jobb som måste till om människor helt utan relevant utbildning eller kompetens som är efterfrågad på svensk arbetsmarknad ska få ett arbete (noteras kan att Sverige har lägst andel enkla jobb i hela EU).

Jag tror, försiktigt uttryckt, att detta kommer att bli väldigt svårt. Dels eftersom Sverige av goda skäl har rationaliserat bort många av de arbeten som finns i Kina, dels för att "den svenska modellen" med starka fackföreningar som skyddar de som har arbete och stöter bort dem som inte har det, helt enkelt motverkar framkomsten av dylika arbeten.

Trots detta kommer enkla jobb säkerligen vara Alliansens universallösning i nästa valrörelse. Seså, alliansledare. Kom hit och titta då.

Utmaningen™

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här.

Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. Jag har säkert själv använt uppgiften någon gång eftersom den varit så etablerad. Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Det senaste året har alltfler börjat se att situationen egentligen är betydligt värre. När centerpartisten Staffan Danielsson bad riksdagens utredningstjänst ta bort subventionerade anställningar ur beräkningen när de räknade på förvärvsfrekvensen hos de som kom till Sverige som asylsökande blev resultatet förfärande.

Nu har till och med DN yrvaket börjat intressera sig för frågan. Detta är en vändning av den tidning som skrev om den så kallade Sandvikenrapporten (som visade att invandring är en massiv vinst för samhället, i detta fall Sandviken) Men även DN anar förmodligen att arbetslösheten bland utrikes födda i allmänhet och asylinvandrare i synnerhet kommer bli en mycket stor fråga i kommande valrörelser. Här dräneras nämligen kommunernas resurser.

Enligt DN är arbetslösheten bland utrikes födda i 108 av landets 290 kommuner över 30 procent. Men i vissa ser det ännu värre ut:

Den högst noterade arbetslösheten bland utrikes födda i en kommun har sedan 2011 stigit från 48,7 procent till 58,7 procent 2016. Så sent som 2012 hade ingen kommun en arbetslöshet bland utrikes födda över 50 procent. Nu handlar det om 12 kommuner. 

Högst ligger flera kommuner som tagit emot många asylinvandrare tidigare, som Norberg. Men fjolårets asylsökande räknas inte in i statistiken än. De som får uppehållstillstånd kommer slussas in i systemet under kommande år och då kommer läget i kommuner som Norberg och Bollnäs att bli ännu dystrare.

Denna utveckling har det varnats för länge, men föreställningen att Sverige behöver en hög asylinvandring för att klara framtidens pensioner och en upprätthållen välfärd har effektivt tystat alla invändningar. Så asylinvandringen från länder som Irak, Syrien, Afghanistan och Somalia har fortsatt.

Nu ser diskussionen helt annorlunda ut. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för att det kommer krävas rejäla skattehöjningar ute i landets kommuner för att klara försörjningen av alla nya invånare. Moderaterna har varnat för att hela välfärdsstaten hotas. Till och med Socialdemokraterna tvingades dra i nödbromsen i höstas för att "försvara svensk välfärd".

Det är just allt det här som gör att Stefan Löfvens retoriska fråga till oppositionen - "Är ni inte glada för att det går bra för Sverige?" - är så världsfrånvänd. En hög tillväxt just nu räddar månne finansministern från att tvingas till större skattehöjningar och nedskärningar i år. Men regeringens egen prognos visar på stigande arbetslöshet under de kommande åren, och Arbetsförmedlingens egna experter har länge sett hur utrikes födda är en växande del av de som står allra längst från arbetsmarknaden.

Snabbspår och beredskapsjobb i all ära - den utmaning som väntar Sverige under de kommande tio åren är sannolikt större än vad både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, eller för all del Annie Lööf, har velat begripa. Detta just för att deras analys hela tiden har varit fel.

Frågan är egentligen vad dessa politiker trodde skulle ske med en hög asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till en högspecialiserad arbetsmarknad med starka fackföreningar. Är de förvånade över resultatet?

Klicka för större bild.

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

Nu ska staten anställa lågutbildade

Den 1 maj är sedan många år en symboldag för svunna segrar snarare än en dag för dagsaktuell kollektiv kamp. Det är ett illa tilltygat 25-procentsparti i en skakig rödgrön maktkonstellation som samlas och håller nostalgiska tal om den svenska modellen i dag. Socialdemokraternas gamla paroller består, men i ett helt annat samhälle än det i vilket socialdemokratin växte fram känns de allt mer obsoleta.

Stefan Löfven passade före sitt tal i Göteborg på att kalla till pressträff för att upprepa mantrat att regeringen inte vill avvecka utan utveckla den svenska modellen. Hotet, menar Löfven, kommer från höger.

Statsministern gick även ut med att regeringen vill skapa 5 000 statliga "moderna beredskapsjobb" för personer som står längst från arbetsmarknaden (PDF). Dessa ska bestå i sådant som att märka vandringsleder, rensa stränder, skanna dokument och annat enkelt kontorsarbete. Löfven nämnde även en idé med "lärarassistenter" och "socialsekreterarassistenter".

Anställningsformen ska vara i max två år och ej vara a-kassegrundande. Lönerna ska vara avtalsenliga, vilket kommer betyda hög lön för ett enkelt arbete. Redan här uppstår frågetecken. Vem ska efterfråga dessa tjänster?

Regeringen börjar där den har direkt kontroll: staten. Alla myndigheter får i uppdrag att inventera vilka dessa så kallade beredskapsarbeten kan tänkas vara och sedan rapportera detta. Statliga myndigheter ska alltså konstruera jobb som tidigare inte behövts. Skattebetalarna får i vanlig ordning stå för notan.

Löfven förväntar sig att kommuner, landsting och privata företag ska följa efter. Men frågan kvarstår: vem ska efterfråga arbeten som tidigare rationaliserats bort? Någon lönesubvention nämndes inte. Regeringen har alltså inte reflekterat över möjligheten att dessa jobb inte finns i dag därför att de faktiskt inte behövs?

Enligt regeringen är det ungefär 30 000 nyanlända som saknar gymnasieutbildning och är över 39 år gamla. Det är denna grupp som beredskapsjobben riktas mot. Den grupp som har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad är emellertid så mycket större än den snävt definierade grupp som Löfven redogjorde för. Regeringen underskattar därmed den utmaning den står inför.

Det är trots detta inte underligt att Löfven såg nöjd ut i dag. De statliga beredskapsjobben är nämligen klassisk socialdemokratisk politik. I stället för att förbättra villkoren för företagare så att dessa kan anställa fler i privat sektor, ser regeringen till att tvinga myndigheter att anställa tusentals fler i statlig tjänst. De femtusen beredskapsjobben innebär grovt räknad en lönekostnad på ungefär 2,5 miljarder skattekronor (om man räknar på att årskostnaden för en heltidstjänst motsvarar runt en halv miljon kr).

Inget sades om vad som händer när tjänsterna löper ut efter max två år. Ingen ställde heller frågan. Kommer den som har skannat papper på Sjöfartsverket plötsligt bli glödhet på arbetsmarknaden?

Ursäkta. Men detta är klassiskt sossetrams! 

Läs även:
Tove Lifvendahl, Fnordspotting

Om dygden att försörja sig

"A-kassan är en försäkring, inget bidrag!" brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den.

Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

Att försörja sig själv borde vara en dygd. Det är det inte i dag. I takt med att bidragssystemen vuxit i omfattning har människor fått möjlighet att välja bort jobb för att de anser att just det där jobbet inte riktigt passar dem.

Här finns en ideologisk strid som borgerligheten måste ta. Den handlar om det klassiska temat arbete vs bidrag. Temat är bekant och har förstås debatterats i valstugor i många valrörelser. Men denna gång måste striden tas med en större kompromisslöshet, ty Sverige står inför ett vägval. Vi kan inte ha ett bidragssystem som ger människor högre inkomster än vad pensionärer som arbetat hela sina liv får varje månad. Det är oanständigt, orimligt och ohållbart.

Under lång tid har "gratis" varit ett mål för partierna på den politiska vänsterkanten, och borgerligheten har inte bekämpat detta nog. Gratis betyder som bekant "betalas av någon annan via skatten". I en situation när Arbetsförmedlingen och Migrationsverket kräver 160 miljarder extra under fyra år och regeringen själv spår ökad arbetslöshet och underskott för de kommande åren, föreslås ändå gratis glasögon till alla barn (kostnad: 120  miljoner). En helt bisarr prioritering i ett läge när varje skattekrona borde vridas och vändas på.

Är det då inte så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb? Nej, så är det inte. En egenföretagare i ett städföretag berättar hur det kan gå till vid rekryteringsträffar hos Arbetsförmedlingen. Hur det kan se ut när ingen vill ha jobbet som erbjuds:

Jag har hört så många anledningar till varför jobbet jag kan erbjuda inte passar. Jag får höra att det är "pinsamt" att vara lokalvårdare, att man är morgontrött, att man inte är så "pepp" på det, att det är tråkigt att städa, att man hellre vill "jobba med media eller något kontorsjobb".   

Man vill inte jobba med lokalvård, men det känns helt okej att sitta hemma och bli försörjd av människor som jobbar, bland annat oss lokalvårdare. Är det mer heder i det?

Detta är upprörande. Men inte ett dugg förvånande. Det finns ingen heder i att försörja sig själv längre, och denna attityd har möjliggjorts av det generösa bidragssystem som politikerna har skapat. Det handlar dels om generösa ersättningar, men också om utbildningspolitiken.

Högre utbildning har i allt högre grad blivit en avstjälpningsplats för de som inte vet vad de vill göra med sitt liv. De registrerar sig för en kurs, inkasserar CSN-pengar och får tiden att gå. Alla vi som läst vid svenska universitet och högskolor har, tror jag, sett vår beskärda del av studenter som egentligen inte är ett dugg motiverade utan bara finns där för att få tiden att gå. Detta är personer som över huvud taget inte har inom den högre utbildningen att göra, men i en tid när lärarens auktoritet är i botten får motiverade studenter helt enkelt stå ut med att dras ned av sina omotiverade kurskamrater.

Stefan Löfven har sedan han blev partiledare för Socialdemokraterna upprepade gånger talat om att människor ska "göra sin plikt och kräva sin rätt". Ordningen i detta mantra är förstås ingen slump. Först gör man sin plikt, sedan kan man kräva sin rätt.

Problemet för Löfven är att hans politik inte kräver av någon att göra sin plikt för att få rättigheter. Det hela är en chimär (och vi kan notera att ingen journalist har frågat honom vad som händer om man inte gör sin "plikt"). Löfven har talat om "utbildningsplikt" för nyanlända, som om gratis utbildning vore en uppoffring. Han har däremot inte föreslagit att den som tackar nej till jobb ska bli av med alla ersättningar.

Statsministerns ord om ordning och reda och plikt och rätt är tom retorik. Därför måste borgerligheten nu ta striden på allvar. Uppvärdera arbetets värde. Göra egenförsörjning till en dygd igen. Stå upp för alla som försörjer sig själva, betalar skatt och sköter sig. Och slutligen: ta en ideologisk strid mot bidragssamhället.

Alla kommer inte i alla lägen att vara självförsörjande. Men vi måste få till stånd ett värderingsskifte där målet är att den som kan arbeta också ska göra det. Politiken måste leva upp till detta mål i praktiken, inte bara i retoriken.

Det finns inga dåliga jobb. Om det är något som är dåligt, är det att bli försörjd av andra.

Vägen framåt?

(Stulen från Facebook)

Sverige står inför en rad utmaningar under det kommande decenniet. Kostnaderna för sjukskrivningarna skenar, skolresultaten fortsätter att falla och bostadskrisen är mer akut än någonsin tidigare i modern tid.

Det förstnämnda hotar statsfinanserna, det andra riskerar Sveriges konkurrenskraft och det sistnämnda får både tillväxthämmande konsekvenser och kan leda till en bostadsbubbla som till slut tvingar folk att gå från hus och hem.

Därtill lägger vi integrationsproblematiken. Detta är en extrem utmaning. Jag skulle säga att den är minst lika svårlöst som bostadskrisen. Både rent praktiskt men också sedd i tidsperspektiv. Det som är mest oroväckande är inte att Sverige har misslyckats med integrationen av asylinvandrare i över 20 år. Det som oroar mig mest är att ingen i dag har några nya idéer som skulle möjliggöra att det kommer gå bättre under de kommande 20 åren.

För några mandatperioder sedan pratades det en hel del om "flexicurity", en mer flexibel arbetsmarknad där det både var lättare att anställa och avskeda. Sedan valde Moderaterna att omfamna allt socialdemokratiskt och debatten om alternativ dog ut.

I dag förs den politiska debatten i en annan ringhörna. Nu handlar det enbart om ingångslöner och skattesubventioner till enskilda branscher (RUT och ROT). Ibland skriker någon ungliberal efter ändringar i Las också.

Det förefaller vara svårt att prata om mer än en eller två saker samtidigt. Jag tror att vi behöver återuppväcka diskussionen om en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad. Las är ett exempel, men det behövs mycket mer. Det behöver bli både enklare och billigare att anställa och avskeda. Det är nödvändigt att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra arbetsgivare mer benägna att ta en chans när de anställer.

Regeringen vill helst prata om snabbspår för läkare och en mer rask validering av examina. Den mest komplicerade frågan är emellertid hur alla som helt saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet, som kanske har några års skolgång i Afghanistan eller Syrien i bagaget, ska bli självförsörjande.

Detta är en mycket större grupp, och vi har som bekant inte lyckats tidigare. Endast 25 procent av flyktingarna som kommit till Sverige har ett helårsarbete efter åtta år i Sverige. Efter 15 år har siffran stigit till blygsamma 34 procent, enligt den uträkning som Riksdagens utredningstjänst gjort på centerpartisten Staffan Danielssons begäran.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har i peppande ton sagt att Sverige har lyckats förr. Det är faktiskt inte sant. Vi har inte lyckats förr, och den slutsatsen gäller oavsett om du använder SCB:s generösa tolkning av vad ett arbete är eller om du går till Rut:s mer restriktiva beräkning som exkluderar alla bidragsanställningar och inte betraktar en timmes anhörigvård i hemmet per vecka som ett arbete.

Socialdemokraterna inbillar sig att problemet löses om nyanlända skickas ut för att röja i skogen, Miljöpartiet menar å sin sida att billigare cykelreparationer är lösningen. Allt detta är förstås nonsens. Regeringens satsningar kan möjligen få några hundra människor i arbete på några års sikt, och det hade varit bra om Sverige haft Europas lägsta invandring. Men de volymer som behöver komma i egen försörjning nu räknas i tiotusental (då exkluderar vi ändå de som redan bor i Sverige och befinner sig i bidragsförsörjning sedan många år, personer som samhället sannolikt gett upp hoppet om).

Jag tror att idén med en framväxande låglönemarknad för outbildade i Sverige är fruktlös. Det finns ingen efterfrågan på skoputsare, varupackare i livsmedelsbutiken eller vindrutetvättare vid rödljuset. Detta är yrken som finns i lågutvecklade samhällen, och nog är det en smula ironiskt att det är just liberaler som brukar prisa framgång och välstånd som nu predikar framväxten av just ovannämnda u-landsarbeten.

Vi kan med rätt åtgärder lindra de negativa effekterna till viss del. Men min slutsats är att den sortens invandring som Sverige haft de senaste åren nästan vad vi än tar oss till kommer att förbli en kostnad för mottagarlandet och att vi kommer få leva med en hög arbetslöshet i dessa grupper med höga ekonomiska och sociala kostnader som följd. Detta är konsekvensen av ett stort experiment som genomförts av såväl borgerliga som socialistiska partier och vars konsekvenser kommer vara kännbara i 30 år framåt.

Sverige som land är helt enkelt inte konstruerat för att integrera stora mängder lågutbildad arbetskraft från tredje världens konflikthärdar, ej heller är det intresserat av att förändras så till den grad att dessa människor kanske kan bli självförsörjande som skoputsare.

Det finns därför fullgoda skäl att vara pessimistisk, precis som Magnus Henrekson nedan. 

Fromma förhoppningar räcker inte

Regeringen hoppas att den har det värsta bakom sig. Att migrantkrisen har nått sin kulmen och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hädanefter kan ägna sig åt det de är riktigt bra på: tramsfrågor, bidragshöjningar och löften om mer till alla.

Om det visar sig att den värsta krisen är över vad asyltrycket beträffar är det inte främst Stefan Löfvens förtjänst utan en följd av att länder i södra och mellersta Europa har stängt sina gränser och därigenom förhindrat passage vidare norrut.

Och om det nu är så att asyltrycket även under våren fortsätter att ligga avsevärt lägre än under hösten, innebär det inte att Löfven och Fridolin kan slå sig till ro och börja prata hen-toaletter och genusförskolor. Den allra svåraste utmaningen, avsevärt knepigare än att ordna sängplatser med kort varsel, är förstås det vi kallar integration.

Precis som i fallet med asylpolitiken, där Sverige länge har varit ett extremt land, har integrationspolitiken styrts av naivitet och fromma förhoppningar. Krismedvetandet har över huvud taget inte funnits trots många års ackumulerade misslyckanden. Vi har kunnat se utvecklingen med sjunkande skolresultat, alltfler som uppbär försörjningsstöd under en allt längre tid, trångboddhet och utanförskap som går i arv. Detta är inga nyheter.

Men trots alla mänskliga och ekonomiska kostnader har den politiska eliten blundat. Inte velat veta för mycket. Det är delvis därför som Miljöpartiet är så sällsynt illa passade att sitta i regeringsställning, och särskilt nu. Partiet har naivitet som livsluft och verklighetsförankring som ett slags huvudfiende i sin politiska lära.

Tyvärr delas naiviteten av betydligt fler partier. Det vore lätt att skylla allt på att Löfven tog med MP i regeringen, men faktum är att statsministern ärvde ett kaos. Reinfeldts nya moderater bär ett mycket tungt ansvar för dagens situation.

Under de kommande åren kommer vi få höra ord som "integration", "jobb", "sysselsättning", "utanförskap" och "utbildning" tusentals gånger. Problemen kommer att beskrivas. Men lösningarna sannolikt utebli. Helt enkelt därför att ingen har kunnat presentera dem de senaste 20 åren. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, och vi vet att bland just de största asylinvandrargrupperna är utgångsläget som allra sämst. Det är svårt att se att några mirakellösningar ska värkas fram just nu.

För att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande ska tillfälliga uppehållstillstånd bli huvudregel. Tanken är dock att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände får jobb. DN har sin syn klar:

Den som har ett arbete som följer lag och kollektivavtal, och går att försörja sig på när det tillfälliga tillståndet går ut, ska enligt förslaget få ett permanent. Det är mycket bra och ett sätt att öka incitamenten för nyanlända att skaffa arbete.

Detta är ett exempel på hur feltänkt politiken fortfarande är, även när den nu förändras. Nej, DN, det är inte alls bra. Förslaget riskerar att leda till en uppsjö av skenanställningar, men framför allt rör det ihop asylpolitik och arbetskraftsinvandring på ett obegripligt sätt.

Den som beviljas asyl ska inte få det för att den vill komma hit och arbeta utan för att den behöver skydd. När Migrationsverket tittar på huruvida ett uppehållstillstånd ska förlängas är det skyddsaspekten som är relevant, inte om personen i fråga har ett arbete eller ej. Här har Moderaternas arbetsfokus fått dem att göra logiska kullerbyttor.

Avslutningsvis.

Det finns en risk för att krismedvetandet snabbt försvinner om antalet asylsökande fortsätter att ligga på en relativt låg nivå jämfört med de senaste två åren. Både politiken och medielogiken talar dessvärre för det.

Tvärtom skulle vi behöva prata mer om konsekvenserna av att socialtjänsten är i kris, om förfallet i många av landets skolor, om bostadshaveriet och de skenande kostnaderna för försörjningsstöd. Där ligger några av de gigantiska bekymmer som väntar både dagens och framtidens regeringar.

Stefan Löfven har sagt att Sverige, det vill säga han själv och den politiska och mediala eliten, har varit naiva när det gäller terrorhotet. Den naiviteten ser ut att bestå även i integrationpolitiken.

Integrationspolitiken bygger fortfarande på fromma förhoppningar och föreställningar om hur saker och ting borde vara, inte hur de egentligen är.