Föraktet för dig som arbetar

"Skattesänkningar är något gammalt och mossigt." Smaka på orden. De tillhör landets finansminister Magdalena Andersson. Som socialdemokrat och högskattevän är det inte förvånande att just Andersson yttrar dessa ord. Men låt oss dyka lite djupare in i vad de egentligen säger om henne.

I den svenska politiska retoriken är skatt något som tillhör staten. Politikerna tävlar om att omfördela dessa pengar till olika intressen. Väldigt sällan nämns varifrån pengarna ursprungligen kommer, även om ingen förstås är så dum att den inte begriper det.

Här finns en tydlig konfliktlinje för borgerligheten att ta fasta på. Synen på skatt är en av få frågor som går att göra begriplig i en valrörelse utifrån ett ideologiskt perspektiv. Tyvärr misslyckades Alliansen med detta i regeringsställning. Reinfeldts linje var alltid att lägre skatt på arbete var bra för sysselsättningen. "Arbetslinjen" blev det nya ledordet. Sällan eller aldrig fick väljarna veta varför det var moraliskt rätt att den som arbetar får behålla så mycket som möjligt av sin intjänade inkomst.

Möjligheten att börja föra en debatt utifrån detta perspektiv finns fortfarande. Men det kommer bli svårare att argumentera för skattesänkningar framöver med skenande kostnader för sjukskrivning, etablering av nyanlända och en förmodat stigande arbetslöshet efter 2018. Det är nämligen så den svenska diskursen ser ut. Det är så skattepolitiken vinklas i medierna. Socialdemokraterna har, märk väl utan större motstånd, lyckats sätta uppfattningen "skattesänkning=nedskärning" i pannan på både politiker, journalister och väljare.

Vem vågar argumentera för sänkta skatter när vården, skolan och polisen krisar? Knappast Sveriges förtappade allianspartier. Om de borgerliga inte lyckades argumentera för sänkta skatter med frihetliga argument förra gången lär de inte lyckas nu heller.

Alla problem som Socialdemokraterna deltagit i skapandet av underlättar ironiskt nog för dem i dag i den politiska retoriken. Vi riskerar därför att hamna i ett högskatterace framöver där den som lovar högst skatt framstår som mest ansvarstagande.

Socialdemokraterna kallar sig för arbetareparti men uppvisar ett illa dolt förakt för den arbetande befolkningen. De tar alla som kliver upp på morgonen och tar sig till jobbet i ur och skur, som lydigt betalar sina skatter utan att klaga, för givna. Att låta dessa människor behålla mer av sina egna pengar är enligt landets finansminister "mossigt". Samtidigt vill S fortsätta att bygga ut bidragssystemen för alla som inte arbetar.

Om ni nu ursäktar så måste jag jobba. Magdalena Andersson behöver nämligen mina pengar att omfördela.

Nu ska staten anställa lågutbildade

Den 1 maj är sedan många år en symboldag för svunna segrar snarare än en dag för dagsaktuell kollektiv kamp. Det är ett illa tilltygat 25-procentsparti i en skakig rödgrön maktkonstellation som samlas och håller nostalgiska tal om den svenska modellen i dag. Socialdemokraternas gamla paroller består, men i ett helt annat samhälle än det i vilket socialdemokratin växte fram känns de allt mer obsoleta.

Stefan Löfven passade före sitt tal i Göteborg på att kalla till pressträff för att upprepa mantrat att regeringen inte vill avvecka utan utveckla den svenska modellen. Hotet, menar Löfven, kommer från höger.

Statsministern gick även ut med att regeringen vill skapa 5 000 statliga "moderna beredskapsjobb" för personer som står längst från arbetsmarknaden (PDF). Dessa ska bestå i sådant som att märka vandringsleder, rensa stränder, skanna dokument och annat enkelt kontorsarbete. Löfven nämnde även en idé med "lärarassistenter" och "socialsekreterarassistenter".

Anställningsformen ska vara i max två år och ej vara a-kassegrundande. Lönerna ska vara avtalsenliga, vilket kommer betyda hög lön för ett enkelt arbete. Redan här uppstår frågetecken. Vem ska efterfråga dessa tjänster?

Regeringen börjar där den har direkt kontroll: staten. Alla myndigheter får i uppdrag att inventera vilka dessa så kallade beredskapsarbeten kan tänkas vara och sedan rapportera detta. Statliga myndigheter ska alltså konstruera jobb som tidigare inte behövts. Skattebetalarna får i vanlig ordning stå för notan.

Löfven förväntar sig att kommuner, landsting och privata företag ska följa efter. Men frågan kvarstår: vem ska efterfråga arbeten som tidigare rationaliserats bort? Någon lönesubvention nämndes inte. Regeringen har alltså inte reflekterat över möjligheten att dessa jobb inte finns i dag därför att de faktiskt inte behövs?

Enligt regeringen är det ungefär 30 000 nyanlända som saknar gymnasieutbildning och är över 39 år gamla. Det är denna grupp som beredskapsjobben riktas mot. Den grupp som har svårt att komma in på svensk arbetsmarknad är emellertid så mycket större än den snävt definierade grupp som Löfven redogjorde för. Regeringen underskattar därmed den utmaning den står inför.

Det är trots detta inte underligt att Löfven såg nöjd ut i dag. De statliga beredskapsjobben är nämligen klassisk socialdemokratisk politik. I stället för att förbättra villkoren för företagare så att dessa kan anställa fler i privat sektor, ser regeringen till att tvinga myndigheter att anställa tusentals fler i statlig tjänst. De femtusen beredskapsjobben innebär grovt räknad en lönekostnad på ungefär 2,5 miljarder skattekronor (om man räknar på att årskostnaden för en heltidstjänst motsvarar runt en halv miljon kr).

Inget sades om vad som händer när tjänsterna löper ut efter max två år. Ingen ställde heller frågan. Kommer den som har skannat papper på Sjöfartsverket plötsligt bli glödhet på arbetsmarknaden?

Ursäkta. Men detta är klassiskt sossetrams! 

Läs även:
Tove Lifvendahl, Fnordspotting