Löfvensk motoffensiv

Att Stefan Löfvens regering går dåligt i opinionen är ingen nyhet. Så har det sett ut sedan han tillträdde som statsminister. I ett flertal mätningar ligger Socialdemokraterna på ett väljarstöd under 25 procent. Regeringen som helhet samlar bara runt 30 procent. Det vittnas om krisstämning i regeringskansliet.

För att möta de dalande opinionssiffrorna ska regeringen nu börja kampanja. För "den svenska modellen". Löfvens plan är att allianspartiernas förslag om lägre ingångslöner och en inledd diskussion om ett kvalsystem till välfärden ska utmålas som ett skott mot den generella välfärdsmodellen. Socialdemokraterna hoppas därmed att de äntligen ska få den vänster-höger-konflikt som de så länge har längtat efter.

Aftonbladet kallar det för en "jätteoffensiv". Snarare handlar det om att kommunicera vissa sakpolitiska skillnader mellan regeringen och de borgerliga. Det räcker heller inte att bara säga att S minsann vill ha en skola för alla, en bra sjukvård och en socialtjänst som inte klappar ihop. Den åsikten delas av alla partier. S måste visa hur detta ska uppnås, i synnerhet då regeringspartnern Miljöpartiet inte vill ha ett lägre asylmottagande än under 2015, vilket skapade en kris som fått kommuner att anmäla sig själva till IVO.

Svaret kan inte bara vara "mer pengar". Aldrig så många miljarder kan inte trolla fram lärare, socialsekreterare, vårdplatser, bostäder och stödboenden. Eller arbetsgivare som efterfrågar personer utan utbildning och formell yrkeskompetens.

Löfvens strategi är inte riskfri. Det finns en uppenbar risk för att regeringens vurm för "den svenska modellen" slår tillbaka om väljarna de kommunicerar med inser att det är S och MP som just nu utgör ett hot mot en bibehållen välfärd.

Dessutom: om syftet är att få bort migrationen från dagordningen lär regeringen inte lyckas. Den frågan tränger nämligen in på alla välfärdsområden. Oavsett om Löfven vill prata skola, vård eller socialtjänst kommer han inte runt migrationens och asylpolitikens påverkan på dessa områden.

Det finns därtill orosmoln som Löfven inte kan undkomma hur mycket han än vill. Från och med i morgon börjar den nya lagen om mottagningstvång av nyanlända gälla landets alla kommuner. En fördelningsmekanism utifrån storlek, arbetsmarknad och tidigare mottagande ska fördela personer med beviljat uppehållstillstånd runt om i landet.

För många kommuner kommer detta uppdrag bli oerhört svårt. Nacka har redan flaggat för att de inte lär lyckas hitta boende, även villakommunen Vellinge är fundersam över hur det ska gå. På grund av ebo-lagen kommer dessutom redan belastade kommuner inte kunna vara säkra på någon större avlastning på sikt. Alla har ju rätt att flytta dit de vill.

Under 2017 kommer många som sökte asyl under 2015 kommunplaceras. Det är betydligt fler än årets 21 702 personer. Hur detta ska gå vägen i bostadskrisens Sverige är för mig en gåta. Det bäddas för fler paniklösningar som är kostsamma både ekonomiskt och socialt.

Icke-integrationsminister Ylva Johansson är inte orolig. Skulle kommunerna inte klara av att ordna boende åt de nyanlända de tvingas ta emot får regeringen överväga sanktioner, säger hon. Staten ska alltså straffa kommuner för att det råder en politiskt skapad bostadsbrist i nästan hela landet.

Prosit, svenska folk.

Tidigare bloggat:
Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

Palmemordet förblir olöst

Det har i dag gått 30 år sedan Olof Palme sköts ned på öppen gata i korsningen Sveavägen Tunnelgatan en kall februarikväll 1986. Palmeutredningen är en av världens mest omfattande. Men ingen har slutligt dömts för mordet. Chanserna att få ett svar på vem som mördade Sveriges statsminister är i dag närmast obefintliga.

Spåren har varit många och fantasifulla. Inget har lett någon vart. Christer Pettersson, en alkohol- och drogmissbrukare, misstänktes för mordet. Han pekades sedermera ut av Lisbet Palme i en kritiserad videokonfrontation, dömdes av tingsrätten men friades av hovrätten efter att ha fått alibi och fick fram till sin död sin mer än beskärda del i rampljuset.

Det är i dag uppenbart att polisens sjabbel under de första minuterna och timmarna kraftigt kom att försvåra möjligheterna att någonsin klara upp detta mord. Inga större avspärrningar gjordes, medierna släpptes nära brottsplatsen och kunde klampa omkring och förstöra eventuella spår.

Christer Pettersson är fortfarande mångas svar på vem mördaren var. Lisbet Palmes vittnesmål ger jag emellertid inte mycket för, och det beror bland annat på att videokonfrontationen vid vilken hon pekade ut Pettersson gjordes så lång tid efter mordet samt att hon informerades om den misstänktes missbruksbakgrund.

Socialdemokrater, från Ingvar Carlsson till Stefan Löfven, uppger att de "litar" på Lisbet. Carlsson säger rent av att hon, eftersom hon är utbildad psykolog, har "ett fotografiskt minne". På sådana föreställningar biter inga sakliga invändningar. Det är dessutom lite anmärkningsvärt att Löfven gör en Lambertz och pekar ut en man som friats i hovrätten som mördare.

Det vi vet är att vittnesuppgifter sällan ska tas som sanningar. Det finns exempel från USA på kvinnor som våldtagits och pekat ut fel man efteråt. Det mest uppmärksammade fallet rörde en kvinna som fick en svart man dömd för våldtäkt på henne. Mannen friades med DNA-bevis efter många år och kvinnan trodde fortfarande att han var den skyldige när hon såg honom.

Enligt Innocence Project är ögonvittnesuppgifter den mest bidragande faktorn till att personer som sedan friats med DNA över huvud taget blev dömda. Människor tar miste, helt enkelt. Ändå är det ofta vittnesmål vi har att gå på när brott ska utredas. Vi måste givetvis använda dem, men vi bör göra det med försiktighet.

I fallet Palme fanns ett vittne på andra sidan gatan som betraktade mördaren på håll i vad han uppskattar som flera minuter före mordet. Han beskriver honom som "effektiv", "vältränad" och en person "som visste precis vad han gjorde". Vittnet bakom byggbarackerna ger en liknande beskrivning av mördarens fysik. Det är väldigt svårt att få ihop den beskrivningen med en missbrukare med ölmage.

Bara för att Christer Pettersson är ett offer och inte en mördare i denna historia, behöver det inte nödvändigtvis ligga en avancerad konspiration bakom. Det räcker faktiskt att någon med politiska motiv velat ta livet av Palme och lejt en man att utföra dådet.

Vem som utförde det och varför kommer vi aldrig få veta. 

Gina-TV

Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" i den svenska nationalsången ändrats till "Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden."

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en... Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden". Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.

När de tycker att jag borde byta namn på bloggen

Ja, jag vet att min blogg har samma namn som en viss sajt. Det dyker upp påminnelser om detta i mejlboxen med jämna mellanrum, och jag får uppmaningar via Facebook om att jag borde byta namn.

Jag vet inte hur länge den andra sajten har funnits, men min blogg startade för snart nio år sedan. Namnet känns inarbetat nu, och en sökning på en rad olika bloggportaler visar att de flesta tänkbara alternativa namn redan är upptagna.

Så ett namnbyte är inte aktuellt. Just nu. Jag kan lite vresigt hänvisa till det som konstaterades redan i klassikern Office Space före millennieskiftet.

Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

Stefan Löfven är förvånansvärt öppenhjärtig när han på ett besök i Volvos Torslandafabrik får frågor om migrantkrisen. Han säger att det finns en "stor risk för kaos" om EU:s medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam fördelningsmekanism. Då, hävdar statsministern, kommer "alla länder att skydda sitt".

Det är förstås redan det vi ser ske, och det var just detta, att skydda det egna landet, som fick regeringen att införa gränskontroller och sedan id-kontroller. EU är alltså redan i en situation där de enskilda medlemsländerna ser om sitt eget hus.

Löfven har tidigare sagt att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om id-kontrollerna och de föreslagna skärpningarna av asylpolitiken inte räcker för att få ned antalet asylsökande till en hanterbar nivå. Men han har inte velat bli mer specifik än så. Nu undslipper han sig faktiskt att det pågår ett arbete i regeringskansliet för att vara beredd ifall trycket ökar igen. Om detta stämmer, är det positivt. Det visar nämligen att regeringen för första gången sedan den tillträdde har en förmåga till aktion, inte bara reaktion.

Men bilden är splittrad. Löfvens regeringspartner Miljöpartiet tolkar dessa förberedelser som något helt annat än planer på fler begränsningar i inflödet. Gustav Fridolin menar nämligen att regeringen vill bygga ut mottagningskapaciteten och att kommuner mer eller mindre skriker efter asylinvandrare. Fridolins perspektiv vittnar om en sorts verklighetsresistens endast värdig ett parti befolkat av elallergiker och chemtrailskonspiratorer.

Att underskatta problems omfattning har annars varit Löfvens signum som statsminister. Hans parti ville få bort integrationsfrågorna från dagordningen, vilket gjorde att han inte ens tillsatte en integrationsminister. Nu, ett och ett halvt år och en kvarts miljon asylsökande senare, har Löfven vaknat och gett arbetsmarknadsministern ett slags Führerbefehl att kliva in på andra ministrars områden för att samordna integrationspolitiken. Tiden är dock väldigt knapp innan resultaten ska granskas i en valrörelse.

Naivitet och underskattning har präglat svensk migrations- och integrationspolitik i många år. Såväl socialdemokrater som borgerliga bär ett gemensamt ansvar för detta. De senaste sju åren har det satsats 50 miljarder kr på olika sorters lönesubventioner för inte minst nyanlända. Resultatet är katastrofalt dåligt. Från instegsjobb (lönesubvention för nyanlända) gick endast sju procent vidare till en riktig anställning 2014.

Det mesta tyder på att regeringen fortfarande kraftigt underskattar de ekonomiska effekterna av sin gamla migrationspolitik. Den förra budgeten var underfinansierad med många miljarder, detta riskerar att drabba även framtida budgetar. Knäckfrågan är hur personer som inte efterfrågas på arbetsmarknaden plötsligt ska bli attraktiva? Idéskafferiet gapar tämligen tomt.

Miljöpartiet vill möjliggöra för en asylinvandring på uppemot 150 000 asylsökande per år genom att sänka momsen på cykelreparationer, Socialdemokraterna vill inte göra några större förändringar av vare sig arbets- eller bostadsmarknaden. Detta gör det omöjligt att begripa hur alla nyanlända ska kunna komma i egen försörjning och bli just den förtjänst för landet som det har pratats så länge om. Det har ju inte lyckats hittills.

Stefan Löfven gör nog rätt i att förbereda sig på kaos. Inte ett kviddevitt tyder på att EU lyckas enas om kvoter för asylsökande, vilket innebär att Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett mål för många migranter.

Höstens kaos får inte upprepas, slår Löfven fast. Samtidigt regerar han ihop med ett parti vars mål är att ha fjolårets invandringsnivåer som normalläge. Få ihop den ekvationen den som kan.

Detta är socialtjänsten

Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.

Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson

Brandattack mot ett socialkontor.

Början på slutet för EU

Orden "EU" och "kris" tycks ständigt förbundna med varandra. Hur många gånger har vi inte sett hur EU:s regeringschefer träffats i "krismöten"? EU befinner sig, som Göran Persson en gång konstaterade, i ett ständigt slags kristillstånd. Men den här gången tror jag att det är allvar.

Migrationen till Europa har satt fingret på en väldigt öm punkt för EU-anhängarna: solidariteten mellan medlemsländerna. Det är detta kit, övertygelsen om att ett enat Europa tjänar alla medlemsländer väl, som är tänkt att hålla ihop en spretig union bestående av 28 väldigt olika länder med skilda intressen.

Nu ser vi att solidariteten inte finns där när den sätts på prov i skarpt läge. Det är månne en ögonöppnare för många ja-sägare, men vi som varit lite mer skeptiska till EU:s utveckling och det politiska projektet som sådant, får nu vatten på vår kvarn.

Jag tror att den växande skepsis mot EU som vi ser i och med att EU-kritiska partier får vind i seglen i bland annat Ungern, Polen, Storbritannien och Frankrike till stor del beror på att EU:s strävan efter det som kallas "ever closer union" inte alls gått i takt med vad folken själva vill. EU har expanderat sin makt på medlemsländernas (och därmed demokratins) bekostnad alldeles för snabbt. Hanteringen av folkomröstningar som gett "fel" resultat vid fördragsändringar är ett tydligt exempel på den arrogans som länge präglat EU-projektet.

Federalister har velat skynda fram och köra över dem som önskat behålla ett samarbete mellan suveräna stater. Detta har samtidigt gjort det mer än lovligt att skylla det egna landets problem på EU även när de är inhemskt skapade. Inte heller svenska politiker är för goda för att använda detta knep. Statsminister Löfven fortsätter nämligen att beskylla EU för kollapsen i det svenska asylmottagandet. Andra länder, har vi fått veta, måste "ta sitt ansvar". Men tänk om det är just detta som dessa länder har gjort? Att ta sitt ansvar gentemot de egna väljarna.

Migrationskrisen accelererar nu en redan påbörjad uppdelning av Europa i öst och väst. Igen. Just den uppdelning som vi trodde att vi hade kommit bort från. Schengen riskerar att falla.

Eftersom migranttrycket på Grekland är högre nu än det var under samma tid i fjol, och fjolåret ledde till gränskontroller och stängsel, finns det egentligen ingenting som tyder på att 2016 kommer att bli ett år då EU hanterar migrationen bättre.

Det lär snarare bli ett år där uppdelningen i öst och väst förstärks, och där alla ser om sitt eget hus. Precis som Sverige, väldigt senkommet, började göra i november efter att ha pekat finger mot de länder som gått före.

I förlängningen kan det vi nu bevittnar vara början på slutet för EU som vi känner det. Det behöver inte betyda kaos och elände. Det öppnar nämligen upp för ett alternativ till den överstatliga superstat som EU-ledarna velat bygga, ett projekt som nu närmast kan dödförklaras.

I bästa fall kan vi komma att få ett handelssamarbete mellan Europas suveräna stater. Utan en "president". Utan ett gemensamt försvar. Utan en gemensam valuta. Det som vi EU-skeptiker helst av allt vill se.

Visst, resan dit kan komma att bli lite skakig. Det är å andra sidan inget som Europa är ovant vid.

Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp

Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:

Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.

Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting

Moderaternas SD-sväng normaliserar debatten

Förr i tiden, i betydelsen för ungefär femton år sedan, visste vi vad de politiska partierna stod för. Sedan kom Fredrik Reinfeldt och förvirrade socialdemokratin så till den milda grad att de förlorade två val i rad. Det tog tid för sossarna att begripa att Nya Moderaterna faktiskt hade blivit sossar på riktigt. Reinfeldts triangulering hade fungerat.

I dag är det om möjligt ännu mer förvirrat. Nu behöver partierna inte ens byta partiledare eller förlora val för att allt ska vändas upp och ned. Regeringspartierna vänder om i 180 grader så frekvent att väljarna börjar bli yra i bollen. Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, har beslutat att Sverige ska ligga på EU:s miniminivå i asylpolitiken. Hans justitieminister sätter siffror på hur många asylsökande Sverige kan hantera. Så sent som i oktober fanns över huvud taget inga tak eller gränser.

I Moderaterna rör det också på sig. I rasande fart. M är i hög grad ett annat parti nu än under Reinfeldt. Det senaste utspelet från moderatledningen är att nyanlända ska tvingas gå en samhällskurs och dessutom skriva ett prov efteråt för att få sin etableringsersättning. En kurs i samhällsorientering är något av en käpphäst för Sverigedemokraterna men har inte varit något som Moderaterna intresserat sig nämnvärt för tidigare.

Att utbilda nyanlända i det svenska samhället är förstås viktigt. Däremot har jag svårt att se vad ett "examensprov" skulle göra för konkret nytta. Att känna till något är dessutom inte detsamma som att tycka något. Kursen blir därmed en relevanta informationsinsats, men den kommer inte nödvändigtvis få föräldrar att sluta slå sina barn eller hedersnormer att upphöra. För detta krävs helt andra insatser.

Moderaterna har sedan tidigare begärt att alla asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land ska avvisas vid gränsen. Tillsammans med de förslag som presenterats i omgångar under den senaste tiden fortsätter Moderaterna, skulle nog vissa hävda, att anamma Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik.

En annan sak som kan uppmärksammas är att moderatledningen har upphört med att klistra rasiststämpel på SD-förslag, helt enkelt eftersom just dessa förslag inom en snar framtid kan göras till partiets egna.

Jag måste medge att Anna Kinberg Batra rattat denna fråga på ett skickligt sätt sedan hon tog över som moderatledare. Av den reinfeldtska naivismen finns i dag inte mycket kvar. M har uppenbarligen beslutat sig för att närma sig SD:s politik utan att samarbeta med dem och på detta sätt försöka locka tillbaka väljare som gått dit. Vad detta resulterar i återstår att se, men hittills är mitt intryck att SD-ledningen känt sig lite pressad att komma med ännu skarpare förslag för att visa på skillnaderna mellan det egna partiet och Moderaterna.

Den omprövning Moderaterna nu gör är en välgärning även för det politiska samtalet. När SD hade ensamrätt på alla förslag som syftade till att på något sätt begränsa asylinvandringen eller ställa högre krav på nyanlända, blev dessa förslag brunstämplade och omöjliga att ens diskutera. Men det var budbäraren som var problemet, inte förslagen i sig. Den moderata nypolitiken kommer förhoppningsvis minska antalet brunstämplingar och fascistanklagelser i debatten. Då kanske vi kommer framåt sakpolitiskt också.

Jag kan inte låta bli att undra hur alla moderater som omfamnade Reinfeldts svängdörrspolitik och fortfarande är kvar i partiet känner i dag. Personer som egentligen kan definieras som grönhöger, vissa från ungdomsförbundet, andra i partiet på lokal nivå. Nu när det som förut utan tvekan kunde kallas fascism i dag är den nya moderata partilinjen måste förvirringen vara monumental.

Kanske är den lika stor som för hobbyhistorikern Henrik Arnstad, som förvånande nog fortfarande släpps in i föreläsningssalar här och var. Han gör en egen lågstadienivåanalys av varför SD lockar så många väljare: "Gemensamt för SD:s väljare är att de är rasister, det är de rasistiska åsikterna som lockar dem. Sedan finns det även icke-rasister som kanske röstar på dem av misstag eller något."

Det är förstås en bisarr och helt orimlig slutsats som Arnstad drar. Men om man på allvar tycker och resonerar som han gör, är det förståeligt att världen blir helt obegriplig. Vi bör nog bespara Arnstad bekymret att förklara Moderaternas nya migrationspolitik.

Samhällskontraktet och vi

Samhällskontraktet. Vad har vi som boende i Sverige egentligen rätt att förvänta oss av den allmänna service vi betalar för?

Jag ser det vi kallar samhällskontraktet som ett slags oskriven överenskommelse mellan de boende i ett land och den offentliga makten. Som medborgare hyser du vissa rättigheter som icke-medborgare saknar (exakt vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke-medborgares kan diskuteras), men även en icke-medborgare har rätt att få sin egendom fredad från intrång eller att slippa bli utsatt för hot och våld.

För att upprätthålla detta skydd betalar vi en del av vår inkomst till det offentliga. Problemet är att detta kontrakt inte är en överenskommelse bland likar. Vi tvingas alltid betala, annars åker vi faktiskt i fängelse. Men den som ska tillhandahålla den tjänst vi betalar för, den offentliga makten, politikerna, riskerar ingenting om den låter bli.

Detta är således ett synnerligen ojämlikt maktförhållande. Ena parten tvingas göra sin del av avtalet under hot om fängelse och kan bara hoppas att den andra parten gör sin del. Några konsekvenser av att inte göra det finns alltså inte.

Konsekvensen skulle möjligen vara att vi vart fjärde år kan använda vår knutna näve i fickan till att försöka rösta bort de politiker som inte levt upp till sin del av kontraktet. Det finns alltid någon annan där som lovar att sköta det bättre.

Så där fortsätter det, år efter år. Det är en rätt klen tröst att kunna proteströsta vart fjärde år om man som medborgare drabbats av att operationer ständigt skjuts upp, av en skola som inte håller måttet, av inbrott som aldrig blir lösta och av att partnern blivit misshandlad eller våldtagen på väg hem från jobbet. För att inte säga den som blir pensionär och märker att pensionen endast är marginellt större för den som arbetat hela livet jämfört med den som inte arbetat alls. Sådant färgar oss och får oss förstås att ställa frågan vad i hela friden det är vi betalar för.

En förklaring kan vara att den andra parten har valt att även syssla med en massa annat. Ty vid sidan om att försöka skydda liv och egendom samt ha en sjukvård och skola som håller måttet, tycker staten och kommunen att det är oerhört intressant att även ägna sig åt att HBTQ-certifiera bibliotek, att lägga ofantliga summor på att människor i andra länder ska kunna höja sin levnadsnivå genom att komma till och bli försörjda i Sverige samt att ge barnbidrag till mångmiljonärer.

Är någon förvånad över att det blir lite sura miner här och var? Är det konstigt att många undrar vart pengarna tar vägen? Världens högsta skatter räcker uppenbarligen inte. Då är det något som är fel på riktigt.

Det pratas mycket om hur polariserat Sverige håller på att bli. Den offentliga makten tillsammans med det mediala etablissemanget vill att allt ska vara som förut. Att människor inte ska protestera utan finna sig i att betala allt högre skatter och få allt mindre tillbaka. Jag tror att den tiden är förbi.

Det är hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet nu. Vad får vi för skattepengarna? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Och om vi inte får det vi betalar för, hur kan de ansvariga ställas till svars?

Det är dags att sluta ducka nu.

Se även:
Lars Trägårdhs resonemang om samhällskontraktet och vilka förändringar som krävs om vi vill ha öppna gränser.

Cameron spelar högt

Förhandlingen är över. David Cameron har nu satt allt på ett kort: att britterna ska se de nya villkor Storbritannien erbjudits av EU som så pass avgörande att de övertygas om att Storbritannien måste stanna som medlem. Folkomröstningen hålls den 23 juni.

Både Labour och Tories kommer driva en ja-kampanj. Men delar av Camerons egen regering vill gå ur och den brittiska pressen är inte alls imponerad av resultatet av Camerons förhandling.

Janet Daley skriver i The Telegraph att EU inte går att reformera och att den förhandling som drog ut så på tiden mest liknade ett skådespel. En charad.

It is characteristic of our historic relationship with the EU that no one could be sure whether any of this was actually happening: was there really a knife edge, cliff-hanging drama playing itself out in Brussels with threats and counter-threats, promises made and the broken, offers of concessions followed by threats and refusals? Or was it all a choreographed charade in which the final outcome was agreed long ago?

Daley tillägger att hon visserligen inte tror att allt var en enda stor charad (den här gången), och skälet är enkelt: EU är helt enkelt för oorganiserat och splittrat för att lyckas med något sådant.

En sak är säker: Cameron försökte i går framställa uppgörelsen som en stor seger för Storbritannien. Han talade upprepade gånger om att han vill stanna "i ett reformerat EU". Någon reformering är det emellertid inte tal om, och det har nog även mindre insatta väljare förstått. Det Cameron fick var brödsmulor. Att han inför den samlade pressen tog upp att Storbritannien inte kommer behöva gå med i eurosamarbetet – som om det någonsin varit en fråga – visar hur pass lite han hade att komma med.

Folkomröstningen är ett högt spel. Visserligen är det mest troliga att britterna röstar ja för att stanna, men Cameron kan inte vara säker. Mycket hinner hända under fyra månader, och migrantkrisen är en joker som kan ställa till det för ja-sidan. Det kommer betydligt fler migranter till EU i år än under samma tid i fjol. Ingen vet vart detta tar vägen. Det vi vet är att EU hittills har misslyckats med att hantera situationen.

Detta är främst ett bekymmer för Grekland och i förlängningen för de länder som hittills tagit emot flest asylsökande (trycket på Sverige kommer ånyo att öka), men risken för Cameron är att britterna går till val mitt under en migrantkris som EU misslyckas med att hantera.

Det kan sätta bilden av en handlingsförlamad union som saknar ledning och glider isär. Vem vill egentligen vara med där?

Läs även:
Fnordspotting

Apple tar en viktig strid

Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.

USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.

Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:

The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable. 

Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.

Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.

Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.

Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.

Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.

Apple måste vinna denna fajt.

Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.

Brexit skulle öppna dörren även för andra

David Cameron går just nu första förhandlingsronden om nya villkor för Storbritannien i EU. Landets EU-medlemskap står på spel. Nästa år ska britterna rösta, och just nu är det mer eller mindre dött lopp i opinionsundersökningarna. Därför behöver Cameron få med sig resultat hem. Hans politiska framtid hänger på det: han kan antingen blir den som räddade kvar Storbritannien i EU eller den som misslyckades med det.

Från svenskt håll hörs nu många oroade röster om vad ett brittiskt utträde skulle innebära. Jag hoppas tvärtom att Storbritannien röstar för att lämna. Det skulle öppna upp för fler länder att följa efter. Till slut även Sverige. Varför är det viktigt?

Därför att EU är utom räddning. Bortom reformering. Unionen har blivit för stor och dess anspråk på att flytta allt mer makt från medlemsstaterna (folket) till EU-tjänstemän (icke-valda byråkrater) kommer inte att upphöra. I svenska EU-valrörelser har borgerliga politiker propagerat för ett "smalare men vassare EU" ända sedan Sverige blev medlem. Utvecklingen har varit den motsatta.

Det pratas mycket om extremhögerns tillväxt ute i Europa. Många drar okunniga paralleller till 30-talet när de i själva verket borde titta på det som förenar partier som Fidesz, Nationella fronten, Dansk folkeparti och så vidare: EU-skepticismen. EU och euron är politiska prestigeprojekt. Unionens makt har vuxit alldeles för fort på medlemsstaternas bekostnad. Den demokratiska legitimiteten är i botten, vilket illustreras väl av att EU:s enda demokratiska pelare, parlamentet, saknar reell makt.

Den som tror på villfarelsen "ett smalare men vassare EU" får fortsätta att göra det. Jag menar att de senaste 20 åren har visat på att det inte finns något intresse bland unionens tungviktare att på allvar reformera unionen i rätt riktning. EU kommer därför fortsätta svälla.

Målet är ett slags Europas förenta stater med en valuta, en krigsmakt och en polis som likt FBI får arbeta i hela Riket. Eftersom det saknas folkligt stöd för en sådan utveckling kommer missnöjespartier fortsätta att växa. Och folk på vänsterkanten och inom borgerligheten fortsätta att undra varför.

Storbritannien kommer givetvis inte gå under som nation om landet går ur EU. Det viktiga är att upprätthålla handelsrelationer med andra stater. Samtidigt kommer de slippa all överstatlighet och kan själva besluta om sin framtid utan att fråga EU-byråkrater om lov först. Det borde vara lockande nog.

Lägenheter som privilegium

Den senaste tiden har Rörelsen kritiserats för en rad lägenhetsaffärer. Mest uppmärksamhet fick Kommunals beslut att ge utrikesminister Margot Wallström en lägenhet i centrala Stockholm. Senast i raden av socialdemokrater som fått hyra en lägenhet i attraktivt läge är försvarsminister Peter Hultqvist.

Hultqvist får hyra av Militärhögskolans bostadsstiftelse. Dessa ska normalt förse försvarsmaktens anställda med bostäder.

Även jag begriper förstås att ministrar måste bo någonstans. Det är fullt rimligt att de erbjuds övernattningslägenheter. Men inte av särintressen. Det var därför det var fel att Wallström fick hyra av Kommunal men inte lika upprörande att Hultqvist får hyra av en stiftelse. Medan Wallström granskas för mutbrott kommer någon förundersökning mot försvarsministern ej att inledas.

Ministrars boende borde lösas inom samma bestånd som förser riksdagsledamöter med boende under riksdagsuppdraget. Det vore rimligt.

Stefan Löfven går till angrepp mot granskningen i media. Skälet till att frågan om lägenheter till ministrar och fackfolk är så känslig är förstås att det i dag närmast har blivit ett privilegium att ha en lägenhet i centrala Stockholm. Kötiderna för en hyresrätt är 15-20 år och priserna på bostadsrätter har skenat över rimlighetens gränser vilket beror på begränsad tillgång till lägenheter till följd av den kollapsade hyresmarknaden.

Den bedrövliga bostadssituationen på många håll i landet, i synnerhet i Stockholm och en rad universitetsstäder, är skapad av politiker. När samma politiker som företräder de partier och intressen som ligger bakom denna bostadspolitik själva ser till att få bostäder i Stockholms mest attraktiva lägen, sticker det i ögonen på folk. Med all rätt. Det stinker dubbelmoral. De drabbas inte själva av den politik de för. De behöver inte köa. De behöver inte ens ta miljonlån för att lösa sin boendesituation, även om det vore en lätt match för någon med en ministerlön.

Om politikerna tog itu med bostadsproblematiken genom att bland annat avreglera hyresmarknaden, skulle det inte behöva bli en så stor diskussion när medlemmar av regeringen får hyra en lägenhet i centrala Stockholm. Men det känns som att vi redan har passerat det stadiet nu.

Politiker som skiter i vanligt folk men mer än gärna maximerar sin egen nytta av ämbetet förtjänar faktiskt bara förakt. 

Läs även:
Fnordspotting

Sverige och krisberedskapen

Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.

Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.

Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.

En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.

De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.

Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.

Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.

Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.

Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).

Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.

Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.

En konsekvens av asylkaoset

Världen har krympt. Vi reser som aldrig förr och möter även människor på andra sidan jordklotet genom några klick framför datorn. Detta innebär att allt fler träffar kärleken i andra länder.

När två personer från olika länder, kanske rent av olika kontinenter, beslutar sig för att de vill leva ihop dyker en fråga omedelbart upp: var ska vi bo? I ditt land eller mitt? Det var denna resa jag påbörjade 2009. Den ledde till Kina och tillbaka. 2011 ansökte jag och min nuvarande fru om tillfälligt uppehållstillstånd för henne. Vi hade hört mycket om vad som kunde vänta. Lång väntan och intervjuer med konstiga frågor om färgen på tandborsten.

Inget av detta hände. Inom tre månader hade hon beviljats TUT och på hösten kom hon hit. Ingen intervju. Inga konstiga frågor. Jag inbillar mig att det kanske hjälpte att jag pepprade Migrationsverket med allt från mejlkorrespondens till kontoutdrag (för att visa att jag kunde försörja henne initialt) och bilder av familjerna tillsammans.

Efter två år var det dags att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Det kunde man göra online. Efter en månad kom brevet: "Du har beviljats permanent uppehållstillstånd." Med detta glada besked kunde vi bortse från att min frus första kontakt med Myndighetssverige frånsett asylprocessen var ett braskande erbjudande om cellprovtagning i underlivet (välkommen till Sverige, liksom).

Migrationsverkets snabba och professionella handläggning blev en nyttig motbild till den mediala bilden av en myndighet enbart bestående av inkompetenta handläggare som bara vill de sökande illa.

I dag ser situationen radikalt annorlunda ut, vilket ett svensk-bolivianskt par fått erfara. I fjol var medianväntetiden över ett år. Skälet är att handläggare som tidigare arbetat specifikt med kärleksinvandringsärenden nu har flyttats till att handlägga asylansökningar. Givet att de har en kvarts miljon ansökningar att handlägga från de senaste två åren, lär det dröja innan väntetiden för kärleksinvandrare blir någotsånär acceptabel igen.

Människor som träffar kärleken utomlands får just nu betala priset för en urspårad svensk asyl- och migrationspolitik.

Rättsstaten Sverige

Källa: Jeanders bilder

Den stora ängsligheten

Om någon för tio femton år sedan frågade mig vad rasism var skulle jag ha svarat att det definitionsmässigt var en övertygelse om existensen av mänskliga raser och att deras genetiska olikheter också betingade olika värde. Det hade varit den korta och enkla definitionen.

I dag är det inte lätt att veta vad som är rasism och inte. Ribban har sänkts till marknivå. Under åren har rasism kommit att vara allt från chokladgodis till  religionskritik.

Ovanstående bild delades av moderatpolitikern Christer Wallin på Facebook vilket genast resulterade i påståenden om att den skulle vara "klockrent rasistisk" och "tendentiös, xenofobisk smörja".

Wallin säger att han ångrar sig. Andras överdrivna och högst märkliga reaktioner fick alltså politikern att backa. Varken Sydsvenskan eller SVT gör någon ansats att förklara bakgrunden till bilden, vad själva poängen är.

Bakgrunden är dels kommuners planer på att köpa bostäder åt nyanlända, dels det miljöpartistiska förslaget i Stockholm att välkomna återvändande jihadkrigare med "inkluderande insatser" i ett samarbete mellan bland annat Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och bostadsbolagen. Denna strategi, som MP kallade "Stockholmsmodellen", kritiserades så kraftigt att den plockades bort från Stockholms stads hemsida (lyckligtvis har jag den sparad som pdf).

Sedan kan man verkligen fråga sig varför stora svenska medier ska ägna intresse åt vad kommunpolitiker delar för bilder på sociala medier. Såvida det inte är något alldeles oerhört uppseendeväckande, vilket verkligen inte var fallet här.

Något som nästan retar mig mer än det inskränkta svenska medie- och debattklimatet är att det är så lätt att få folk att backa och be om ursäkt för sådant som inte ska behövas bes om ursäkt för. Rädslan för Twitterdrev och arga kommentarer på Facebook har gjort oss alldeles förbaskat ängsliga. Mediernas fokusering på vad som skrivs och sägs i sociala medier gör saken ännu värre, i synnerhet för offentliga personer som kan hudflängas för minsta lilla.

Tänk om fler kunde bry sig mindre. 

Läs även:
Jeanders bilder

Om befogad och obefogad oro

Det brukade vara vänstern som skrek om jordens undergång, om att allt håller på att gå åt skogen. Men sedan nyvänstern insåg att kampen mot SD var överordnad allt, låter det annorlunda. Väldigt annorlunda.

Nu går det knappast en dag utan att vi i Aftonbladet, DN, Metro eller någon av public service-medierna kan läsa krönikor eller nyheter med ett tydligt budskap: din oro är obefogad. Allt blir i själva verket bättre. Brottsligheten sjunker. Tryggheten ökar. Att påstå annat är att gå extremhögerns ärenden.

Ändå är många människor oroliga. När en nära anhörig säger att hon inte vill vistas i "vissa" områden kvällstid, när hon tackar nej till extrajobb ibland bara för att jobbet ligger på en plats som gör att hon måste passera "vissa" områden kvällstid, vad ska jag säga? Att hon inte behöver vara rädd? Att det är trams? Att Aftonbladet vet att hennes rädsla är obefogad? Det kan jag inte gärna göra. Hennes upplevelse är en känsla av otrygghet, och den är inte unik.

Jag kan inte påstå att den är helt obefogad heller. Sanningen är att Sverige är tryggt. Generellt sett. Men tryggheten är väldigt ojämnt fördelad. I "vissa" områden är det inte tryggt längre. Och framför allt: om du drabbas av ett brott kan du inte räkna med någon uppbackning från rättsväsendet. Polisen är nu så ansträngd att den till och med nedprioriterar mordförsök på vissa håll i landet. Var fjärde rättegång ställs in för att den tilltalade inte dyker upp till förhandlingen. Och om en person väl blir dömd för misshandel eller våldtäkt, kan den se fram emot ett lindrigt straff.

Det sistnämnda är rättssamhällets tydliga besked till brottsoffret: du är inte värd mer. I det här landet tänker vi mer på gärningsmannens väl och ve än på dig om brottsoffer.

När en person som deltagit i en oerhört grov gruppvåldtäkt får nio månaders ungdomsvård som straff och illa kvickt är på rymmen, finns det faktiskt sakliga skäl att vara på sin vakt. Jag förstår dem som tappat förtroendet för polis och rättsväsende. Jag förstår dem som är oroliga.

Denna förståelse finns inte hos nyvänstern och grönhögern. Dessa grupper menar att oro är ett sätt att svartmåla Sverige, att den som ringer i varningsklockor är okunnig.

De bortser från att oro är en känsla. En upplevelse. Den kan vara mer eller mindre befogad ur ett statistiskt perspektiv. Men vi människor lever vanligtvis inte våra liv efter statistik. Om grannen drabbas av inbrott är sannolikheten att jag skaffar bättre lås ganska stor. Om fruns väninna blir våldtagen är risken stor att hon börjar känna oro. Om den som begår en grov våldtäkt dessutom kommer undan straff genom att påstå att den är minderårig, betyder det att rättssamhället har misslyckats med det mest grundläggande. Vilket också föder oro.

I grunden är allt detta förstås inte enskilda polisers eller nämndemäns fel utan politikernas. Det är i riksdagen lagarna stiftas. Det är regering och riksdag som bär det fulla ansvaret. Det inkluderar tidigare alliansregeringar.

Något håller på att gå sönder i Sverige, förklarade Stefan Löfven inför valet 2014. Han har fortfarande ingen aning om hur detta odefinierade trasiga ska lagas. Och nog är det konstigt att regeringen vill ha fler poliser om tryggheten i samhället faktiskt ökar?

Krutdurken

Mordet på den 22-åriga anställda på ett HVB-hem i Mölndal, Alexandra Mezher, fick stor publicitet både i och utanför Sverige. Pojken som mördade henne visade sig vara en man. Migrationsverkets nya bedömning är att han är "minst 18 år gammal", vilket betyder mycket för straffpåföljden.

Nu har det hänt igen. Mord på ett asylboende, denna gång i Ljusne utanför Söderhamn. Det inträffade beskrivs som ett internt bråk på boendet. Migrationsverkets enhetschef i Söderhamn Lars Ulander tycker att det inträffade är tragiskt men tillägger "att man slåss kan jag ju förstå". Hans resonemang kan verka urskuldande, men Ulander sätter fingret på en viktig punkt i sitt fortsatta resonemang. Det handlar om boendesituationen.

Vi har i dag en situation där asylboenden har förtätats i omgångar. Trängseln på landets asylboenden har ökat. Kvaliteten på boendena är lägre eftersom Migrationsverket i praktiken tvingats upphandla allt som funnits tillgängligt på marknaden. För att klara sitt uppdrag att ge asylsökande tak över huvudet har myndigheten helt enkelt inte kunnat kosta på sig lyxen att ställa så hårda krav längre.

Lägg till detta en dramatiskt förlängd handläggningstid för alla asylärenden. Personer som sökte asyl hösten 2014 börjar först nu få sina besked. Väntetiden för dem som sökte asyl under den värsta anstormningen i höstas kan dröja ända till slutet av 2017 om det vill sig illa. Många bor på isolerade boenden med låg standard, hopträngda med andra människor som de inte känner och som de rent av kan ha etniska och religiösa konflikter med från hemlandet.

Det är klart att denna situation kommer att leda till bråk. Nu har vi haft två mord på kort tid. Min farhåga är att detta snart kommer att vara något som allt färre höjer på ögonbrynen för. Något som ingår i den påstått humanistiska migrationspolitik som Sverige länge har drivit.

Den 20 oktober i fjol skrev jag att "en perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu." Bara veckor senare drog regeringen i nödbromsen för att stoppa inflödet av nya asylsökande. Men de som redan har kommit hit måste hanteras. Migrationsverkets boendesituation är fortsatt akut. Det har kommit närmare en kvarts miljon asylsökande till Sverige på bara två år, och nu måste myndigheten skaka fram över 20 000 nya platser när alla säsongsboenden som campingar och turistanläggningar behöver tömmas på asylsökande. Det kommer bli trångt.

Det är den förra och den sittande regeringen som har skapat den här situationen. De är inte direkt ansvariga för vare sig bråken eller morden som begås på landets asylboenden. Skulden ligger alltid på den enskilde gärningsmannen. Men de är skyldiga till att ha skapat en situation som gjort dessa händelser sannolika och möjliga. Ingen kan säga att det inte kommer att hända igen.

Sveriges asylboenden har blivit krutdurkar. 

Och nu lite reklam

Jag tror inte att jag någonsin har länkat till en reklamfilm för en amerikansk presidentkandidat tidigare. Och det ska sägas att jag inte direkt sympatiserar med Ted Cruz, även om han är mer slipad än de övriga i det republikanska startfältet.

Men den här var kul. Och ja, det krävs förstås att du har sett klassikern Office Space för att förstå.

Schizofreniregeringen

Jag kände nästan, men bara nästan, lite medlidande med statsminister Stefan Löfven när han lät sig bli bortgjord i gårdagens Aktuellt-sändning.

Aktuelltredaktionen hade förberett en fin set up. Först fick Stefan Löfven svara på vad regeringen avser att göra om de nu föreslagna åtgärderna om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring, som är ute på remiss, inte räcker för att hålla nere antalet asylsökande på en önskvärd nivå. Löfven ville inte ge något svar trots programledarens idoga försök, och han vägrade att antyda vad hanterbara nivåer kan vara. Detta trots att Morgan Johansson sagt att Sverige måste hamna på Migrationsverkets lägstaprognos på 70 000 asylsökande för helåret, helst under.

Efter detta var det dags för Gustav Fridolin, som egentligen var inbjuden för att diskutera barngrupperna i förskolan, att få frågan. Tydligt besvärad försökte Fridolin skämta bort skillnaderna i ministrarnas olika utspel. Han konstaterade att Aktuellt hade "ett väldigt välplanerat upplägg". Ja, precis så här borde det se ut oftare i svenska nyhetsprogram. Politiker som ställs till svars för sina uttalanden och för den politik de bedriver.

Faktum är nämligen att Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver två olika linjer i migrationspolitiken samtidigt som de sitter tillsammans i regeringsställning. Det är minst sagt schizofrent. Fridolin opponerar mot den regering han själv sitter i när han kallar dess beslut för "skit". Medan Morgan Johansson pratar om volymer och Anders Ygeman om utvisningar, hävdar Gustav Fridolin att några ytterligare åtstramningar av den generösa asylpolitiken inte är tänkbara.

Löfven driver fortfarande linjen att övriga EU-länder måste ta sitt ansvar. Det är en retorik som inte imponerar på någon längre. Alla vet att Sverige inte kan räkna med att få en livboj kastad från EU. Regeringen måste ta kontroll över situationen. Det är ännu oklart vilka effekter ID-kontroller och föreslagna tillfälliga uppehållstillstånd retroaktivt från den 24 november har fått. Det kommer vi bli varse till våren när antalet asylsökande alltid ökar igen.

Den stora frågan är vad som händer då. Socialdemokraterna har nu släppt tabut att prata om volymer och att ställa invandring mot välfärd. De kommer att införa ytterligare skärpningar om det anses nödvändigt. Kommer Miljöpartiet då självmant lämna regeringen? Det skulle ge Löfven större manöverutrymme att förhandla med inte minst Moderaterna. Samtidigt kan han "beklaga" MP:s avhopp utåt.

En regering utan MP är trots allt bättre än en med.

Tino: Vart är Sverige på väg?

Löfvens Wunderwaffen

Socialdemokraterna och regeringen går dåligt i opinionen. Så har det varit sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Nu är inte frågan när S ska nå 30 procent igen utan snarare när partiet landar under 20.

Löfven har en krisplan, berättar Expressen. Denna består enligt uppgifter till tidningen i digitala insamlingskampanjer, "kreativa utredare" och nya stora politiska reformer. Det hela "andas bristande självförtroende", anser statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors. Ja, det är ett snällt sätt att uttrycka saken på.

Jag hade trott att landets största politiska parti inte direkt var i behov av mer pengar från sina medlemmar. Problemet är brist på idéer. Detta verkar partiet plötsligt ha insett ty nu ska det tillsättas arbetsgrupper för att förnya politiken. Dessa grupper, bestående av ministrar, riksdagsledamöter och kommunalråd, ska bland annat titta på integrationen, skolan och arbetsmarknaden. Idéerna ska ligga till grund för en valseger 2018, menar partisekreteraren Carin Jämtin.

Jag vet inte om jag har sett ett regeringsparti göra något dylikt efter bara ett och ett halvt år vid makten. Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta långa år i opposition? Det är i opposition som förnyelsearbetet ska ske. Inte när regeringsmakten väl har erövrats. Då ska de idéer som mejslats fram omsättas i praktisk politik. Detta blir förstås svårt när inga idéer finns, när ett parti kommer till regeringstaburetterna utan mer än en dimmig bild av vad det vill åstadkomma.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sade i Ekots lördagsintervju att "vi" håller på att knäcka ungdomsarbetslösheten. Det är fantastiskt vad regeringen har lyckats med efter att ha regerat på en alliansbudget under sitt första halvår. På andra områden går det däremot inte lika bra.

Genom att tillsätta arbetsgrupper för att utveckla en politik på tre så grundläggande områden som integrationen, skolan och arbetsmarknaden ger S alla väljare ett tydligt kvitto på att partiet inte har någon politik att tala om i dag. Allt Löfven kan göra i nuläget är egentligen att knäppa sina händer och be.

Det ska bli spännande att följa utvecklingsarbetet. Och ja, det var skadeglatt menat.

Knockout

Ett hopplöst val

Om vi har ont om dugliga och trovärdiga politiker i Sverige, är det inte en mycket roligare situation på andra sidan Atlanten. Den kanske ende vettiga kandidaten, Rand Paul, har hoppat av.

Det amerikanska presidentvalsracet påminner mig om Jönssonligan. Hillary (Doris) struttar omkring och tror att hon ska bli poppis bara för att hon är kvinna. Trump (Dynamit-Harry) kommer långt bara på att vara högljudd och politiskt inkorrekt och Ted Cruz (Vanheden) är en smooth talker som doftar riktig bilhandlare. Någon person med en plan verkar det däremot inte finnas.

Jag kan förstå varför folk stöder Trump. Han är ett symptom på ett växande politikerförakt och ett eroderat förtroende för den politiska klass som styrt USA i decennier. Många är helt enkelt less på de mediatränade politiska broilers som alltid ställer upp i presidentvalen. Ingen av dem, inte heller Barack Obama, har lyckats åstadkomma en verklig förändring.

Trump är en politisk idiot och skulle riskera att bli en ren säkerhetsrisk som president och överbefälhavare. Han skulle med sitt ignoranta sätt kunna orsaka diplomatiska kriser med Kina, Sydkorea, Japan och EU. Å andra sidan kan även en person som Trump säkert tyglas om han omger sig med duktiga rådgivare som har en återhållsam effekt på honom.

Lite spännande är det, trots allt...

Migration som storpolitiskt maktspel

The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.

In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.

Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

Svenska politiker ska jobba för Sverige

Regering och riksdag ska företräda folket. Statsministern är i hög grad svenska folkets röst ute i världen. Det är därför allvarligt när denne och hela regeringen driver en politik och agerar utifrån helt andra intressen än det svenska folkets.

Invandringsfrågan är den överlägset hetaste just nu om man frågar svenska folket. Hela 4 av 10 sätter denna fråga främst. Före skola, arbetsmarknad, vård och äldreomsorg. Det beror förstås på att den påverkar hela samhället i grunden nu.

Länder väljer själva vilken migrationspolitik de vill ha. Det finns ingen överstatlig makt som tvingar något land att anta en miljö- eller centerpartisk linje. Flera olika vägar finns att ta. En är Australiens oerhört restriktiva linje. En annan är Kanadas selektiva där de efterfrågade och produktiva släpps in. I korthet har Sveriges linje i många år gått ut på att släppa in de minst produktiva av alla, människor från krigshärjade klansamhällen utan vare sig hög utbildning eller relevant arbetserfarenhet för den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden.

Integrationen har blivit därefter. I dag är var femte utrikesfödd arbetslös och bland gruppen asylsökande som fått uppehållstillstånd har endast två tredjedelar fått någon sorts egen inkomst efter 16 år (inte nödvändigtvis självförsörjande).

Vilken av ovanstående tre tänkbara linjer kan tänkas vara mest framgångsrik ekonomiskt och socialt för mottagarlandet? Knappast Sveriges. Så varför har då politiker på båda sidor blockgränsen då envisats med att föra denna linje i så många år? Solidaritet, säger vissa. Det är rätt att hjälpa utsatta människor.

Visst, Afghanistan, Irak, Somalia och Eritrea har under lång tid varit väldigt dassiga länder med dåliga förhållanden för flertalet att bygga ett bra liv. Att komma från en bergsby utan el i Afghanistan till ett modernt västerländskt samhälle i norra Europa med gratis utbildning i och boende är något ingen skulle tacka nej till. Ett synnerligen enkelt val för den enskilde.

Men ligger det i mottagarlandets intresse? Är det ett bra val för alla som redan bor i landet att ha en politik som syftar till att vara solidarisk med och snäll mot omvärlden, oaktat konsekvenserna? Nej. Det är en dålig och oerhört kostsam politik. Ty det kan aldrig ligga i ett samhälles intresse att skolor, socialtjänst, vårdcentraler och annan offentlig service går på knäna. Detta kan aldrig vara en acceptabel effekt av politiken.

De politiker som varit ansvariga för denna migrationspolitik, såväl tidigare alliansregeringar som den sittande rödgröna sammanbrottsregeringen, har solat sig i den internationella glansen och dess smattrande godhetsomdömen. Men de har helt glömt bort vilket land de företräder och de människor som redan bor här. De har inte tagit hänsyn till konsekvenserna på hemmaplan. Hade de lett ett företag på det här sättet hade de åkt ut med huvudet före för länge sedan.

Det är först nu, när det knakar betänkligt i fogarna i välfärdens kärna, som även Socialdemokraterna har vaknat till liv och börjat inse att deras älskade universella välfärdsprojekt är hotat i grunden. Huruvida de förmår dra rätt slutsatser återstår att se. Jag tvivlar.

Att ta emot kvotflyktingar är en uppoffring som ett land som Sverige kan bära och samtidigt bibehålla en god offentlig service för de som redan bor här. Att bedriva en migrationspolitik som öppnar portarna för ekonomiska migranter som söker ett bättre liv på andra människors bekostnad äventyrar både frihet och trygghet för människorna i mottagarlandet. Det är en vettlös politik.

Svenska politikers jobb är faktiskt att göra det som är bäst för Sverige och de människor som bor här. Inte att inkassera godhetspoäng i utlandet. Det är hög tid att de börjar förstå sitt uppdrag nu.

Centerpartiet och verkligheten

Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad  där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".

Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.

Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!

Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.

C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.

Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.

Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.

Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.

Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården. 

Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)