En värdig sorti

David Cameron aviserade sin avgång kort efter att britterna röstat för att lämna EU. Hans plan att Storbritannien skulle rösta för att stanna i EU och ge honom möjlighet att regera vidare i lugn och ro, med det starka mandat han fick i förra valet, gick i kras. Cameron tog konsekvenserna av detta.

Tanken var att få en ny partiledare och premiärminister på plats i september, men kanske var det på grund av gnället från EU-adeln som processen snabbades på.

Storbritannien fick redan i går en ny premiärminister. Rasande fort har det gått. Theresa May ersätter David Cameron som partiledare för Tories och som landets ledare. Hon överraskade direkt genom att utse Brexit-anhängaren Boris Johnson till utrikesminister. Ett vågat och väldigt roligt val.

Johnson är oortodox, men han är ingen dumsnut eller fåntratt - även om hans politiska motståndare gärna vill framställa honom som det och likna honom vid allt ifrån Donald Trump till Beppe Grillo.

Frågan är nu hur DN:s och Aftonbladets respektive tyckarredaktioner ska tolka detta. De dömde ju ut Boris Johnson som en fegis när denne utannonserade att han inte kandiderade som partiledare. Boris Johnson "gömde sig", hävdades det. Nu får Johnson en av de tyngsta posterna i den nya regeringen. En tvärtom-analys är förmodligen redan under konstruktion på respektive mediehus.

Det finns mycket att säga om David Camerons politik. Han fortsatte exempelvis att expandera en av världens mest välutbyggda övervakningsstater. Men politikens innehåll åsido måste jag säga att jag är imponerad av Camerons sorti. Han avgick med hedern i behåll. Ingen bitterhet (åtminstone inte utåt). Inga känsloutspel. Inga utfall mot de britter som röstat för utträde. Bara ett lugnt och sakligt konstaterande att resultatet ska respekteras.

Talande för Cameron som politiker är att han både kort efter EU-omröstningen och i sitt sista framträdande som premiärminister i parlamentet bjöd på en hel del skratt. Viktigast var kanske hans konstaterande att han som premiärminister tjänar folket och att detta är ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag. En position man bara har till låns. Inte en livstidsförsörjning.

Cameron spelar högt

Förhandlingen är över. David Cameron har nu satt allt på ett kort: att britterna ska se de nya villkor Storbritannien erbjudits av EU som så pass avgörande att de övertygas om att Storbritannien måste stanna som medlem. Folkomröstningen hålls den 23 juni.

Både Labour och Tories kommer driva en ja-kampanj. Men delar av Camerons egen regering vill gå ur och den brittiska pressen är inte alls imponerad av resultatet av Camerons förhandling.

Janet Daley skriver i The Telegraph att EU inte går att reformera och att den förhandling som drog ut så på tiden mest liknade ett skådespel. En charad.

It is characteristic of our historic relationship with the EU that no one could be sure whether any of this was actually happening: was there really a knife edge, cliff-hanging drama playing itself out in Brussels with threats and counter-threats, promises made and the broken, offers of concessions followed by threats and refusals? Or was it all a choreographed charade in which the final outcome was agreed long ago?

Daley tillägger att hon visserligen inte tror att allt var en enda stor charad (den här gången), och skälet är enkelt: EU är helt enkelt för oorganiserat och splittrat för att lyckas med något sådant.

En sak är säker: Cameron försökte i går framställa uppgörelsen som en stor seger för Storbritannien. Han talade upprepade gånger om att han vill stanna "i ett reformerat EU". Någon reformering är det emellertid inte tal om, och det har nog även mindre insatta väljare förstått. Det Cameron fick var brödsmulor. Att han inför den samlade pressen tog upp att Storbritannien inte kommer behöva gå med i eurosamarbetet – som om det någonsin varit en fråga – visar hur pass lite han hade att komma med.

Folkomröstningen är ett högt spel. Visserligen är det mest troliga att britterna röstar ja för att stanna, men Cameron kan inte vara säker. Mycket hinner hända under fyra månader, och migrantkrisen är en joker som kan ställa till det för ja-sidan. Det kommer betydligt fler migranter till EU i år än under samma tid i fjol. Ingen vet vart detta tar vägen. Det vi vet är att EU hittills har misslyckats med att hantera situationen.

Detta är främst ett bekymmer för Grekland och i förlängningen för de länder som hittills tagit emot flest asylsökande (trycket på Sverige kommer ånyo att öka), men risken för Cameron är att britterna går till val mitt under en migrantkris som EU misslyckas med att hantera.

Det kan sätta bilden av en handlingsförlamad union som saknar ledning och glider isär. Vem vill egentligen vara med där?

Läs även:
Fnordspotting

Ukip tar plats i brittiska parlamentet

Britterna har sagt sitt. Tories ser ut att vinna en majoritet, tvärtemot vad opinionsmätningarna visade så sent som på valdagen. SVT och Sveriges Radio hade på förhand utsett Ed Miliband till näste premiärminister - det börjar bli en vana. Lite som när de på förhand alltid utser demokratiska presidentkandidater till segrare i det amerikanska presidentvalet.

Britterna ville annorlunda. Kanske var det så att Ed Miliband, som The Telegraph uttryckte saken, inte var radikal nog för vänstern och helt enkelt för konstig för alla andra.

Förutom att David Cameron ser ut att få en majoritet kan även det skotska nationalistpartiet SNP och i viss mån EU-kritiska Ukip glädjas åt goda valresultat. SNP:s framgångar tycks vara skälet till att Labour förlorade valet.

För Ukip:s del ser det dock ut att bli endast två platser i parlamentet, och i skrivande stund är det oklart om partiledare Nigel Farage ens vann sitt hemmadistrikt. Det magra utfallet har förstås med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar att göra. I en svensk riksdag skulle Ukip bli fjärde största parti. 3 miljoner röster ger kanske två stolar i parlamentet samtidigt som SNP:s knappa 4,2 miljoner ger 59 platser. Rubbat, om du frågar mig.

Enmansvalkretsar har sina fördelar. Det blir väldigt tydligt eftersom man röstar på en person i första hand, vilket stärker förändringen mellan väljare och vald. Men när rösterna ska fördelas blir det orättvist. I praktiken blir röster på kandidater från andra partier helt bortkastade om de råkar kandidera i ett område som domineras av ett visst parti.

Uppdatering: Ukip ser ut att få en plats, och den tillfaller inte Nigel Farage. Han avgår därför som partiledare. Vi lär dock kunna räkna med att han sitter kvar i EU-parlamentet.

Obama sätter ned foten mot privat kommunikation

Underrättelsemyndigheterna har länge arbetat för att underminera säkerheten på internet i syfte att oinskränkt komma åt all information de önskar. De vill ha tillgång till våra mejlkonton, vår SMS-trafik, all vår kommunikation i alla lägen. Ju bättre krypteringslösningar som görs tillgängliga för allmänheten, ju säkrare den enskilda användaren blir, desto mer irriterade blir därför makthavarna.

Barack Obama var tydlig när han efter mötet med David Cameron, som handlade om bland annat terrorismbekämpning, uttalade sig mot möjligheten att kryptera. Som vanligt är "war on terror" det slitna argumentet som används.

Wall Street Journal återger Obamas kommentar:

"If we find evidence of a terrorist plot ... and despite having a phone number, despite having a social media address or email address, we can't penetrate that, that's a problem," Obama said. He said he believes Silicon Valley companies also want to solve the problem. "They're patriots."

Ursäkta, men jag vill inte ha "patrioter" som internet- och mobiloperatörer. I synnerhet inte amerikanska sådana. Jag vill ha en operatör som tänker på min, kundens, säkerhet.

Det är uppenbart att Obama nu har tagit bladet från munnen. Inget mer mummel om "rätt balans" mellan personlig integritet och polisiära befogenheter, inget mer teaterspel om att presidenten bryr sig om alla internetanvändares rätt till privat kommunikation. Obama har låtit masken falla.

Obama har i stället låtit sig slukas av NSA:s argumentation om rätten att samla in allt, hela tiden, för evigt. Alla som inte är terrorister, vilket trots allt är de flesta av oss, ska bara lita på att staten inte bryr sig om oss. Vilket vi redan vet är en oärlig och falsk argumentation.

I Cameron har Obama en villig vapendragare som inte drar sig för att slå ned på grundläggande fri- och rättigheter, hota tidningar som rapporterar som obekväma sanningar och massövervaka befolkningen. Tillsammans kommer de trycka på för mer övervakning av alla i syfte att fånga några få.

Välkommen till en värld där alla är misstänkta hela tiden. Den värld vi brukade kalla "den fria världen". Ett uttryck som nästan känns lite nostalgiskt i dag.

Kriget mot porren är ett krig mot internet

Alla politiska ledare behöver sina fiender. Om de politiska visionerna har blivit Reinfeldts är porren definitivt David Camerons.

Den brittiske premiärministern bedriver ett korståg mot pornografin. Detta har tagit sig uttryck som förslag på filtrering, registrering och förbud. Den mest konkreta effekten är att varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Cameron har förvandlat internetoperatörerna till moralpoliser som tvingas lagra information om vilka kunder som önskar porrsurfa.

Så kallad "extrem porr" förbjuds. Dit hör enligt Cameron "rape porn", dvs. simulerade våldtäkter. Att se på sådan pornografi ska kunna ge tre års fängelse. Det finns förstås ingen som helst rim och reson i detta. Vuxna människor som vill titta på när andra vuxna gör saker tillsammans ska alltså kastas i fängelse, och detta bara för att en efterbliven politiker anser att sådant material "förgiftar" ungdomar.

Det kan kallas äpplen och päron, men faktum är att allting började med barnporren. Inte främst för att det rör sig om pornografi i sig utan för att politikerna i såväl Storbritannien som andra länder enades om att filtrering av internet är en bra arbetsmetod. Nu har den blivit allmänt accepterad. Så sent som i går meddelades att Google och Microsoft ska blockera 100 000 sökord för att göra det svårare att hitta barnpornografi.

Detta är ett samarbete mellan två storföretag och inget tvång från staten. Men det ena initiativet ger det andra. Politiker och företagare vill trumfa varandra i att vara mest gudfruktig. Efter att Cameron nu intensifierat kriget mot internetpornografin, vilket blir nätjättarnas svar?

Räkna med att annat än bara sökord efter barnpornografi kommer att blockeras i framtiden.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren