Sossar på juridiska villospår

Det är inte en mänsklig rättighet att köpa sex utomlands, hävdar tre socialdemokrater i ett svar till Beatrice Asks nej till att förbjuda svenskar att köpa sexuella tjänster utanför landets gränser. Nej, men det är en mänsklig rättighet att få bestämma över sin egen kropp. Just detta förbjuder svenska politiker när det talar om för oss vilka slags sexuella överenskommelser samtyckande vuxna får ha.

Huvudproblemet med förslaget om att utvidga sexköpsförbudet till att omfatta svenskar var de än befinner sig är att det bryter mot legalitetsprincipen. Som Per Hagwall konstaterar i sin välskrivna artikel i SvD ska en handling för att vara straffbar vara det där och när den begås. Om det är lagligt att köpa sexuella tjänster i Tyskland ska jag inte kunna straffas för det när jag återvänder till Sverige. Detta måste vara huvudregeln.

Att Socialdemokraterna inte fäster så stor vikt vid petitesser som juridiska rättsgrundsatser borde vara uppseendeväckande. Dessvärre är det inte det, ty vi vet alla att Socialdemokraterna saknar rättslig ryggrad. Därför förmår artikelförfattarna inte se problematiken från ett annat håll, nämligen att om Sverige kan straffa sina medborgare när de i ett fjärran land gör något som i svensk kontext betraktas som omoraliskt, borde rimligen andra länder kunna göra detsamma mot sina medborgare. Och vad som är omoraliskt varierar som bekant från land till land, från kultur till kultur, från regim till regim.

Tyvärr har moralistiska sossar gott sällskap av moralister i den borgerliga regeringen. Att Beatrice Ask säger nej till att förbjuda svenskar att köpa sex i länder där det är lagligt får närmast betraktas som ett olycksfall i arbetet för hennes del (och jag kan svära på att det inte är hon som har skrivit denna stringenta och välformulerade artikel). Ask har hela tiden varit drivande för att pressa den sexuella friheten mot väggen. Hon drev på för att få en straffskärpning av sexköpslagen, hon tillsatte en utvärdering vars resultat i praktiken var förbeställda och hon har på fullt allvar föreslagit att misstänkta sexköpare borde skämmas på torget och inför sin familj.

Sverige har blivit ett sexualpolitikens u-land och den utvecklingen har vi svenska politiker från höger till vänster att tacka för. Att socialdemokrater och vänsterpartister (säkerligen i sällskap av en hel del folkpartister) i denna fråga är lite extra galna gör inte alliansregeringen särskilt mycket bättre.

Pub Liberal om datalagringen

I kväll är det dags för en ny Pub Liberal. Anna Troberg (Piratpartiet), Camilla Lindberg (f.d. Folkpartiet), Johan Öbrink (liberal debattör) och Markus Bylund (SICS) ska diskutera datalagringsdirektivet. Heta känslor garanteras.

Ämne: "Datalagringsdirektivet - årets hetaste debatt i Europa" Tid: Onsdag 30 april kl 18.30
Var: Bysis, Hornsgatan 82, Stockholm

Själv är jag i vanlig ordning på jobbet. Men jag kommer att dyka upp på aktiviteter i april. Äntligen.

Beväpna rebellerna en lösning

Det kan tyckas lite märkligt. George W Bush skickade tusentals amerikanska soldater i döden i två krig i fjärran länder och blev, åtminstone tillfälligt, hjälteförklarad på hemmaplan. Barack Obama hjälper till att upprätthålla en flygförbudszon över Libyen för att förhindra att en diktator slaktar sitt eget folk. Obama får kritik av sina egna. Den kritiken är rätt obegriplig.

Obama har sagt att det är möjligt att USA kommer att stödja rebellerna med vapen. Det tycks nämligen vara svårt för rebellerna att avancera vidare mot Tripoli, en viktig orsak är den bristfälliga utrustningen. Om omvärlden öppet skulle stödja rebellsidan med vapen och ammunition skulle det vara en ganska unik handling. Givet alternativet - att Gadaffi segrar, att Libyen sönderfaller eller att det uppstår ett slags status quo med år av stridigheter - är det ingen dålig lösning att beväpna rebellerna och låta dem besegra förtryckaren.

Detta är något att fundera på även för framtiden. Dels betyder det att omvärlden tar ställning för demokratikämpar, dels att de slipper direkt inblandning i ett krig i ett annat land med alla bekymmer det betyder för alla parter. En betydligt smidigare lösning än de krig som föregångaren Bush satte igång.

Vi har redan en EU-skatt

Marit Paulsen, Cecilia Wikström och Olle Schmidt i ständigt EU-heilande Folkpartiet vill ha en så kallad EU-skatt. En tänkbar lösning är att låta en del av momsen gå direkt till EU. Mer makt till EU, således.

Det var ju oväntat. Motivet tycks vara att EU ska göra fler bra saker i stället för dåliga saker. Och det kan man ju tycka. Saken är bara den att sedan Sverige blev medlem i EU har utvecklingen varit att unionen ständigt ägnat sig åt att stärka makten på medlemsländernas, på din och min, bekostnad. Det är endast ett enfaldigt drömmande att tro att denna utveckling som genom ett trollslag ska vändas när hela unionen pressar på för att den ska fortsätta.

Saken är förstås också att vi redan i praktiken, blott genom vårt medlemskap i denna pengaslukande union, betalar en EU-skatt. Varje år betalar Sverige runt 30 miljarder svenska kronor till EU. Det kan jämföras med budgeten för hela det svenska försvaret på runt 40 miljarder.

Det är dags att börja lösgöra sig från detta politiska elitprojekt. Sverige tjänar inget på det, svenska folket tjänar inget på det. Den politiska klassen och alla som vill bygga ut politiken på medborgarnas bekostnad tjänar på det. Dit hör också, har vi kommit att förstå, Folkpartiet.

Johan Ingerö säger det bra.

Quick frias igen

Sture Bergwall, känd som Thomas Quick, har i praktiken friats för ännu ett mord, denna gång gäller det mordet på Therese Johannessen (som aldrig återfunnits). Det är ett slags dominoeffekt vi nu ser. Åklagaren konstaterar att det inte finns någon bevisning som direkt binder Bergwall vid brottet och lägger ned åtalet. Advokat Thomas Olsson går nu vidare med nästa resningsansökan.

Samtidigt som det är befriande att en högst sannolikt helt oskyldig person frias i mål efter mål blir varje resning en påminnelse om vilken oerhörd rättsskandal det är frågan om. Sannolikt den värsta i Sverige någonsin. Inte bara Bergwall är lättad - även anhöriga till offret Therese Johannessen uppger att de är lättade över beskedet. I likhet med Johan Asplunds föräldrar har de tvivlat på Bergwalls skuld. Tidigare överåklagaren Christer van der Kwast skyller på mediatrycket. I själva verket borde Bergwall aldrig ha dömts för något av morden.

Resursslöseriet

Det är bister läsning när somaliska invandrare berättar om hur de efter 14 år i Sverige ännu inte fått lämna "flyktingbåten": inget arbete, fortsatt utanförskap och en tillvaro som hålls uppe med hjälp av försörjningsstöd. Det kostar samhället pengar och det är ett slag i ansiktet på alla som inget hellre vill än att arbeta och klara sig själva. Följden blir att många flyttar vidare, till bland annat Storbritannien. Där startar de butiker, där försörjer de sig.

En attitydförändring från den sittande regeringen innebär att en nyanländ inte ska skickas till Socialtjänsten utan till Arbetsförmedlingen. Det är, för att använda politikerspråk, en viktig signal. Men sedan då? Studier visar att somaliska invandrare i Kanada har flera gånger större chans att få ett arbete och klara sig själva än deras landsmän som anländer till Sverige. Vad beror det på? I Sverige tar det i snitt sju år för en flykting att etablera sig på arbetsmarknaden. I Rapport i SVT nyligen berättades om hur en psykolog från Colombia läst in de kurser han ombetts läsa in för att få sin svenska legitimation men fortfarande, efter flera år, satt i väntans tider. Svenska myndigheter, det svenska samhället, har helt enkelt ingen brådska att utnyttja invandrande människors kompetens och färdigheter. De kan gott vänta, allra helst passiva, tycks vara devisen.

Det är ett enormt resursslöseri. Vi ska naturligtvis skilja på flyktingar och personer som av andra skäl väljer att invandra, deras förutsättningar är olika. Men oavsett bakgrund behöver de ett arbete, de behöver lära sig svenska och stå på egna ben. Hur allt detta ska gå till på ett framgångsrikt sätt har svenska politiker aldrig riktigt velat prata om. Nu när Sverigedemokraterna finns i riksdagen blir de kanske tvungna. Det behövs en uppryckning och en ansvarsfull debatt där det vänds på alla stenar. Att göra det lättare att starta och driva företag är kanske ett sätt. Att höja kvaliteten i SFI-undervisningen, med den föreslagna bonusen som morot, ett annat. Ska fler förslag komma fram behöver dock svenska politiker lära sig att diskutera frågan utan att vara livrädda för ett visst smårasistiskt skitparti.

Bluffen

I det nya underhållningsprogrammet Fenomen i Kanal 5, deltar bland andra Uri Geller. Mentalister som inte deltar i programmet påstår att han är en charlatan. Ändå har han i åratal fått folk att tro att han kan böja skedar och nycklar och lista ut vad någon tecknar utan att titta. Hur gör man? Ja, kanske så här...

Ett ögonblicks klarsynthet

Vänsterparties Lena Olsson vill förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Socialdemokraterna hakade på förslaget. Hanne Kjöller i DN säger nej. Hon gillar inte sexköpande män (oklart vad hon tycker om kvinnliga köpare) och har tidigare drivit med hur en sexköpare ser ut ("breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar") och liknat sexturister i Thailand vid "forna plantageägare" som "tar sig rätten att köpa människor". Kjöller står med andra ord på sexmoralisternas sida och vill bekämpa den fria sexualiteten.

Att Kjöller ifrågasätter förslaget att förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder kan förstås ses som åtminstone ett ögonblicks klarsynthet i debatten. Hon förstår det orimliga i att bestraffa svenska medborgare utomlands för något som råkar vara olagligt just i Sverige och vilka märkliga följder det i konsekvensens namn borde få när andra länder rimligen torde kunna göra samma sak med sina medborgare i Sverige. Tänk abortförbud och otrohetsstraff.

Kjöllers grundinställning till sexhandel är dock rent moralistisk. I Sverige bestämmer politikerna över din sexualitet, även när du har blivit myndig. Hanne Kjöller kallar det "utveckling". Vi har nått lite längre än andra länder. Men sedan när blev en från politiskt håll dikterad sexualmoral lika med utveckling?

När polisen vill se dina semesterbilder

Ekot i Sveriges Radio berättade i dag om hur tullen i en europeisk insats mot barnsexturism granskat passagerares datorer, telefoner och kameror när de landat på Arlanda efter en vistelse i Thailand. Granskningen skedde bakom stängda dörrar, trots att den vars ägodelar som granskas har rätt att få närvara.

Bertil Lintner, journalist i bland annat Burma, fick sina två datorer, sin iPhone och en kamera granskad utan att själv få närvara under granskningen. Personalen försvann bakom en dörr och det dröjde en timme. Totalt berördes 28 personer i insatsen.

Det rörde sig alltså om en insats mot barnsexturism. Tullen och polisen ville förstås se om det fanns några digitala bevis på övergrepp i resenärernas datorer, telefoner och kameror. Att utan konkret misstanke genomföra en sådan kontroll är förstås oerhört kränkande för den som drabbas. Bertil Lintner hade andra skäl att vara orolig eftersom han som journalist i ett land som Burma hade känsliga uppgifter på sin dator.

Även för en helt vanlig resenär finns det dock skäl vara orolig. Ty även om man inte har gjort något brottsligt under sin semester kanske man inte vill dela alla sina semesterbilder med polisen. Och hur kommer detta förfarande att påverkas om Sverige, som både Socialdemokraterna och en vänsterpartist har föreslagit, får en utvidgad sexköpslag som även gäller svenskar som vistas i andra länder? Kommer svensk tull och polis att granska våra semsterbilder efter Thailandsresan? Jag drar mig till minnes hur två bekanta efter sitt besök i Nordkorea fick sina kameror granskade på tåget innan de reste in i Kina...

Tullverket hävdar att det av praktiska orsaker inte alltid är möjligt att få närvara när ens dator, telefon eller kamera granskas. Men de verkar inte tycka att det är något problem. "Man måste ju lita på de myndigheter som är inblandade", tycker de.

Inte nog med att vi förväntas visa oss nakna eller få våra skrev granskade på allt fler flygplatser - vi ska visa allt innehåll i våra datorer, telefoner och kameror också. Hur många och övergripande kränkningar tål vi innan nog är nog?

En meningslös timme i mörker

Vår jord behöver inte fler aktioner, fler som klickar ”gilla” på facebook eller uppmanar andra att agera. Vår jord behöver inte fler ljus som släcks utan fler ljus som tänds – och fler som själva deltar i kampen för bättre miljö och minskad fattigdom. Om dina barn föds i Angola, istället för i Sverige, skulle de löpa 73 gånger större risk att dö innan fem års ålder. Barnadödligheten blir inte mindre i Angola för att vi släcker ner ett par caféer på Södermalm.

Magnus Andersson (C) angriper det totalt meningslösa Earth Hour (som hålls i kväll).

Vänstern och miljönissarna älskar sådana här symbolhandlingar. Personligen tycker jag att de är oerhört fåniga och, som Magnus Andersson belyser, snarast kontraproduktiva. Jag kommer inte att vara hemma i kväll men lämnar en lampa tänd när jag går till jobbet. Det är ett slags symbolhandling det också.

Nostalgi ledordet på S-kongressen

Det var ett väldigt traditionellt socialdemokratiskt tal som Håkan Juholt höll som nyvald partiordförande. Mycket nostalgi, många återblickar, citat av Palme, beröm till Per-Albin - ja, även Göran Persson, som fanns i publiken, fick beröm av den nye S-ledaren. Det innehöll också de obligatoriska flosklerna om "social demokrati" och att "hålla upp ett paraply för den som står i ösregn". Konflikten mellan den varma vänstern och den kalla högern fortsätter att vara Socialdemokraternas livsluft. I alla fall när de är tillsammans och kan egga varandra.

Talet var förstås främst skrivet för att uppmuntra och ge partiets trogna aktiva energi och framtidstro, inte för att slå fast exakt vilken sakpolitik partiet kommer att driva under de kommande åren. Men Håkan Juholt undslapp sig ändå en del saker som gör att han framstår som en mer konservativ sosse än Göran Persson. Har vi mer återställarpolitik att vänta under Juholts ledning? Han talade om såväl återreglering av elmarknaden som hårdare tag mot valfrihet i vård och skola.

Om Juholt kan bli en seriös utmanare till den nuvarande regeringen vet vi inte förrän valåret närmar sig. Hur han ska förmå locka storstadsväljarna med sin 1960-talsretorik är ännu en gåta. Men en sak är i alla fall redan nu tämligen säker: vi kommer att få se roligare och mer fartfyllda debatter mellan Juholt och Reinfeldt än vi någonsin fick se mellan Reinfeldt och Sahlin. Det tackar vi för. Kanske är det just detta som en insomnad borgerlig allians behöver också.

Allsmäktiga poliser

De två poliser som åtalades för ofredande, egenmäktigt förfarande och olaga tvång alternativt tjänstefel för att ha trakasserat vänsteraktivisten Jesper Nilsson och hotat med att ta in honom för drogtestning frias av tingsrätten.

När ord står mot ord går rätten i princip alltid på polisens version. Men denna gång fanns för en gångs skull filmbevis över händelsen. Ändå friar tingsrätten med motiveringen att filmklippet inte visar allt som sägs och att ord står mot ord. Det skulle indikera att det är i princip hopplöst att få en polis fälld för övergrepp mot en enskild medborgare.

Detta är riktigt illa. Men tyvärr inte särskilt förvånande. Ändå hade jag någonstans trott att filmbevis denna gång kanske skulle få rätten på andra tankar. Det går förstås också att fråga sig om Polisen själv vill ha sådana här poliser i sin kår. Som kollega skulle jag skämmas.

Kröning

En stukad socialdemokrati ska välja ny ordförande. Igen. Det var bara fyra år sedan sist. Då valdes Mona Sahlin som första kvinnliga partiordförande och förhoppningarna var höga. I dag väljs Håkan Juholt, en outsider som är obekant för väljarna och som får det svåra uppdraget som Sahlin misslyckades med: att driva partiet framåt i oppositionsställning.

Den senaste tidens farsartade spel inför partiledarvalet är ett av flera tecken på att Socialdemokraterna fortfarande famlar efter att hitta en identitet som oppositionsparti. Partiet har ju valt ledare tidigare också men då i regeringsställning. Nu har två raka ordförandeval skett i opposition. Väl i opposition blir sprickorna i partifasaden tydligare och mer öppna.

Någon Juholteffekt går det inte att tala om ännu. Väljarna vet helt enkelt alldeles för lite om honom ännu. Att han tycks väcka mest entusiasm hos betong- och gråsossar indikerar inte att han lär göra någon succé mot Reinfeldt framöver heller. Samtidigt ska han inte underskattas. Socialdemokraterna är revanschsugna medan alliansregeringen ger ett ganska trött och oengagerat intryck. Förr eller senare ledsnar folk på sina regeringar, det kommer att hända Reinfeldt också.

Nu behöver ett växande stöd i opinionen för Socialdemokraterna under de kommande åren inte betyda särskilt mycket i slutändan. Minns vilka siffror partiet red på under Sahlins ledning, egentligen ända fram till valåret 2010. Det är således först i början av 2014 som vi kan börja se vartåt det skulle kunna barka i nästa val. Allt innan dess är förspel. Och en sjuhelsikes uppförsbacke för Juholt med cykelhjälmen att trampa sig ur.

Skamlagen

Gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning handlade om en stor så kallad kopplerihärva. Förmedlaren av tjänsterna, hallicken, ställde upp för en intervju. Det gjorde också en sexsäljare och några köpare.

Skam och ånger är det som sexköparna förmedlar i reportaget. Inte att undra på. Sexköpslagen är tänkt att få köparen att känna sig som en brottsling och att se säljaren som ett försvarslöst och viljelöst offer. Det är naturligtvis lagstiftningen, inte själva handlingen, som skapar dessa känslor. Skammen finns i många fall även hos säljarna när de i själva verket inte har gjort något fel.

Jag har varit inne på det tidigare. Det finns en stolthet hos många sexsäljare. Viljan att försörja sig själv, att inte ligga andra människor eller samhället till last, väcker respekt. Den sexsäljare som ställer upp för en intervju i programmet beskriver sig som ensamstående småbarnsmamma i ekonomisk knipa. I stället för att begära försörjningsstöd valde hon att lösa sina ekonomiska problem på egen hand. Det vittnar om både stolthet och handlingskraft och det finns ingen anledning att se ned på hennes beslut bara för att du skulle ha fattat ett annat beslut i det läget.

Sexhandel vilar på det enkla förhållandet utbud-efterfrågan. En part har något att erbjuda som den andra parten är villig att betala för. I så måtto skiljer sig denna kommers inte från någon annan verksamhet på marknaden. Skillnaden är förstås att medan köparen inte begår något brott riskerar köparen (hittills visserligen mest i teorin) att dömas till fängelse. Detta gör att det blir riskabelt att bedriva verksamhet i större skala.

Sexköpslagen syftade till att "minska både prostitutionen och våldet i samhället". Prostitution sågs som ett uttryckt för en ojämn maktfördelning mellan kvinnor och män, vilket inte bara drabbade sexköpare och sexsäljare utan "hela samhället". Det fanns således en tydlig betoning på samhällelig moralisk resning i propositionen. Eftersom sexualdriften är så grundläggande för människan kommer förstås sexhandel aldrig att försvinna. Den kommer att anta nya former beroende på rådande lagstiftning. I länder där sexhandeln är laglig eller åtminstone accepterad kommer den att vara öppen. I Sverige, där vi vill sopa smuts under mattan för att hålla det "offentliga rummet" rent, pågår verksamheten mestadels under ytan. De traditionella prostitutionskvarteren finns visserligen kvar men befolkas i dag mestadels av utländska kvinnor på jakt efter snabba pengar i ett fjärran land. De flesta är mer diskreta vilket gör det hart när omöjligt för polis eller socialtjänst att veta vilka de är, vilka deras kunder är och hur verksamheten går till. Segern i detta sammanhang är att prostitutionen verkar ha minskat eftersom den inte är lika synlig.

I programmet hävdas att den som inte erkänner i princip kan räkna med att gå fri. Riktigt så enkelt är det förstås inte, vilket fallet med Magnus Hedman visade. Eftersom någon betalning inte behöver erläggas för att det ska räknas som sexköp behöver själva köpet inte bevisas. Hedman dömdes för sexköp mot sitt nekande. Rätten ansåg att kvinnornas sminkning, utmanande klädsel och engelska med brytning borde ha fått Hedman att inse vad det var för personer han festade med.

I grunden handlar sexköpslagen, precis som förbudet mot bastuklubbar och pornografisk framställning, om att beivra det omoraliska sexet. Precis som alltid när moralister sitter och bestämmer ska de som anses skyldiga till omoraliska handlingar göra avbön och berätta hur dåligt de mår av det inträffade. Kanske är detta för somliga den största segern.

Religionen backar, moralismen består

Allt fler kallar sig ateister. Religionen är på utdöende i delar av västvärlden, visar vissa studier. I Nederländerna betraktar sig 40 procent av befolkningen som icke-religiösa, i Tjeckien är siffran 60 procent. Det är förstås uppmuntrande om allt färre tror på kringsvävande andeväsen och i stället resonerar rationellt.

Samtidigt behöver det sjunkande stödet för religionerna inte nödvändigtvis betyda att andligheten bland dessa människor minskar. Många kan se sig själva som mycket andliga utan att för den sakens skull tro på Jesus eller en specifik helig skrift. Religionen har inneburit ett ohyggligt förtryck genom årtusenden och verkar än i dag moraliserande och förtryckande även i överlag hyggliga demokratiska länder. Inte minst har detta varit tydligt när det gäller kristendomens oerhört stora påverkan på vår syn på sex. Här har religionen gjort enorm skada.

Att allt fler är sekulära är således något positivt. Detta innebär emellertid inte att moralpaniken och sexmoralismen är på utdöende. Tvärtom ser vi en trend där nakenhet ses som något fult och där vi blir allt mer pryda, där gamla begränsande normer ska ersättas av nya (senast i raden av dumheter är censuren av Anders Zorns målningar på Facebook). Och att Socialdemokraterna skulle göra galenpannorna i Vänsterpartiets sällskap med förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands kunde man ju ge sig tusan på... Feminismen har tagit över religionens sexmoraliserande roll.

Statsmannen

Man ska inte såga någon innan personen fått chansen. Men det går förstås att ställa sig frågan om Sverige vill ha en statsminister som ställer upp i glasstest i Aftonbladet (något som normalt brukar skötas av personer i åttaårsåldern). Bättre tillfälle att göra sig själv till åtlöje är nog svårt att hitta. Fast Juholt fick å andra sidan gott sällskap av glassätande handläggare på Palmecentret...

Frihetsfrontens talarkväll: mars

I morgon är det dags för mars månads talarkväll med Frihetsfronten. Nima Sanandaji, vd för Captus, kommer och talar om "Kapitalism utan kapitalister".

Tid: Torsdag 24 mars kl 19.00.

Plats: Restaurant Republik, Tulegatan 17 i Stockholm

Alla är välkomna!

Den heliga kon

Det har blivit hart när omöjligt att kritisera de beslut som fattas i EU, än mindre ifrågasätta unionen som helhet. Den som kritiserar detta superstatsprojekt pekas ut som knäppskalle, bakåtsträvare och oseriös. Politiker som företräder partier som normalt är väldigt pigga på att kritisera när staten lägger sig i våra liv faller helt utanför ramarna när det är EU som vill bestämma.

Centerpartisten Johan Linander anser att vi måste följa EU:s direktiv "hur dåliga de än är" (jawohl, mein Führer!). Moderaten Johnny Munkhammar håller med och exemplifierar det på följande sätt: "Ifall Opus Dei får stöd i EU för sin linje och det blir ett direktiv ska vi följa det." Slutsats: EU får aldrig ifrågasättas, aldrig trotsas, aldrig kritiseras. Jag undrar bara vad det är som ligger bakom denna fullständigt fanatiska trohet.

I en tid när ideologi och principer har blivit något man läser om i historieböckerna snarare än ser i riksdagen var det inte ett dugg förvånande att riksdagsdebatten kring propositionen om tidernas mest integritetskränkande lagstiftning i Sverige kom att handla om hur omoraliskt och dyrt det vore att gå emot EU. Moderater, folkpartister, sossar och centerpartister avlöste varandra i talarstolen och manade alla till att knäböja inför EU. Att lyda EU har blivit den enda kvarvarande principen. Detta innebär inte bara att Sverige ska sträva efter att ständigt vara bäst i klassen när det gäller att snabbt implementera EU:s direktiv utan också att all kritik mot sättet på vilket unionen fungerar eller inte fungerar måste viftas bort.

Svenska medier, av lathet, ointresse eller för att få tillgång till maktens korridorer i Bryssel, gör sitt bästa för att nedprioritera allt som kan tolkas som EU-negativt. Skandaler som ges stort utrymme i andra EU-länder förblir därför helt okända för gemene man i Sverige. Knappast någon vet hur ersättningssystemen ser ut, väldigt få känner till det enorma demokratiska underskottet i unionen och vilka konsekvenser det får på Sveriges suveränitet och demokratin i stort. De flesta vet förmodligen inte hur pass stort inflytande EU-besluten har över svenskars liv. Alla skandaler som med ojämna mellanrum dyker upp får den som enbart följer svenska riksmedier heller inte veta något om.

Här hemma har det på sistone förts en debatt om huruvida det bör införas regleringar för lobbyism inom politiken, liknande sådana som finns i USA. Men när den större EU-skandalen på senare tid briserar, där Sunday Times-reportrar med dold kamera visar hur europaparlamentariker går med på att lägga lagstiftningsförslag i utbyte mot miljontals kronor från just lobbyister, är det tyst i de stora riksmedierna. Detta är riktigt sprängstoff som borde få gott om tid i vilken Rapport-sändning som helst. Vem är det som stoppar dessa nyheter? Och varför?

Läs och se klippen: HAX, Europaportalen, EU Observer

S-kvinnorna ställer krav - igen

"Man blir tokig på dem", skrattade Göran Persson i SVT-dokumentären Ordförande Persson när S-kvinnorna höll hov på en S-kongress och krävde kvoterad föräldraförsäkring. Snart kommer Håkan Juholt få erfara samma känslor. S-kvinnorna har nämligen varit högljudda under hela processen när valberedningen sökt en efterträdare till Mona Sahlin. När ledaren nu är funnen ställer de fler krav på honom.

De kräver "ett jämställt familjeliv" (kvoterad föräldraförsäkring), "ett jämställt arbetsliv", mer feminism i partiets ställningstaganden och kamp mot fattigdom. S-kvinnorna påstår att fem år av moderat politik har resulterat i en "fattigdom vars like vi inte har sett sedan i början på förra seklet". Det är ett häpnadsväckande påstående. Sverige har blivit rikare, inte fattigare. Denna utveckling har pågått länge och har inte avtagit under den borgerliga regeringen. S-kvinnorna struntar alltså fullständigt i vad Social Rapport 2010 säger om inkomstspridning och fattigdomsminskning i Sverige.

Problemet för S-kvinnorna är att svenska folket vill bestämma mer, inte mindre, över sitt eget familjeliv. Om Juholt lyssnar till S-kvinnorna kan Socialdemokraterna sannolikt se fram emot ett nytt nederlag 2014. Go ahead.

Frankrike överraskar

Det är lite ovant, minst sagt, att se Frankrike ligga i framkanten för något bra. Det har de dock gjort när omvärlden slutligen ställt sig upp mot Muammar Gadaffi och sent omsider beslutat att med militära medel söka försvara civilbefolkningen från diktatorns övergrepp. Frankrike var tidigt ute och krävde handling och är också först på plats med flygplan över libyskt territorium. Det är mycket möjligt att det ändå är för sent för rebellerna, men det fråntar inte känslan av tillfredsställelse att någon i alla fall gör något i stället för att bara komma med skarpa formuleringar och innehållslöst pladder.

Som ett av de huvudansvariga länderna för att folkmordet i Rwanda fick fortgå 1994 har Frankrike ett minst sagt solkat rykte när det gäller att skydda mänskliga rättigheter. Lyckas de bidra till Gadaffis fall, eller åtminstone att civila i Benghazi inte slaktas, är det bara att applådera.

Normbrottet

Hur pass stark tvåsamhetsnormen är och hur begränsande den svenska sexualmoralen är har åter igen blivit tydligt. Otrohetssajten Victoria Milan har nämligen rört upp känslor genom sina annonser i Stockholm. Sajten har funnits sedan i höstas, och är långt ifrån någon unik företeelse, men det är först nu som folk har fått upp ögonen för den. Nu sitter det nämligen annonser vid busshållplatser med budskapet "Är du gift? Gör livet levande - ha en affär".

Med otrohet är det lite som med sexhandel. Alla vet att det förekommer i villor, radhus, lägenheter och på hotell. Men det är bara den del som syns som är relevant. Därför demonstreras det mot de så kallade "porrbilarna" som gör reklam för dyra och dåliga strippklubbar i Stockholm. Därför är statens utredare endast intresserad av omfattningen av prostitutionen på Malmskillnadsgatan. Där den syns. Nu när annonser uppmanar gifta att ha en affär tar det hus i helsike (vilket förstås ger sajten i fråga ännu mer uppmärksamhet). Trots att alla vet att folk alltid har varit otrogna till höger och vänster.

Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz tycker att sajtens approach är "extremt upprörande". Hon är inte ensam. Reklamombudsmannen har fått in över 90 anmälningar så långt. Jag undrar vad folk skriver i sina anmälningar. Att deras äktenskap kränks av att någon erbjuder ett bekvämt sätt att vara otrogen? Ty precis som VD:n Sigurd Vedal konstaterar, kommer knappast den som är lycklig i sin relation att springa och vara otrogen bara på grund av en annons. Om så är fallet, kanske det finns något att fundera över i äktenskapet.

Otrohetssajten utmanar viktiga grundstenar i det svenska samhället, nämligen tvåsamhetsnormen och monogamin. Det gör för övrigt även sexhandeln, vilket är en förklaring till att konservativa ofta är så arga kritiker av all sorts handel med sex. Men det sajten egentligen gör är endast att lyfta på locket till något som redan pågår men som folk bara inte vill se eftersom det stör den perfekta bilden av alla lyckliga par som gifter sig i tid och otid (varav hälften skiljer sig efteråt, men det är en annan diskussion) och för den monogama traditionen vidare.

Jag kan instämma i det omoraliska i att vara otrogen. Äktenskap, eller bara ett förhållande, är ett slags kontrakt. Att bryta överenskommelser är aldrig bra. Många gånger går det att betrakta som rent svineri. Ändå händer det och det finns tusen orsaker till det. Sexlivet dör i relationen, småbarnen kommer och tar all tid, förhållandet utvecklas mer till en kompisrelation och så vidare. Dessutom är ju affärer spännande.

Det är inte så konstigt att många sexsäljare berättar om att den stora majoriteten av deras kunder är gifta eller har en stadig relation. En del av sexsäljarens arbete blir därför att vara lite amatörpsykolog och erbjuda en trygg famn. Nu är det ju olagligt att betala för sexuella tjänster i Sverige, en otrohetssajt är därför ett strålande alternativ för dem som har det behovet. Och alla ni som är lyckliga i era förhållanden - varför bry er?

Sexmoralisterna på frammarsch

Sexmoralisterna vann en stor seger när förbudet mot att köpa sexuella tjänster röstades igenom i Sveriges riksdag 1998 och trädde i kraft året efter. Sedan dess har motståndet mot lagen i riksdagen i praktiken helt försvunnit. Det finns visserligen en och annan ledamot som öppet motsätter sig lagen, men det spelar mindre roll. Den borgerliga alliansregeringen har förvaltat det sexmoralistiska arvet från tidigare socialdemokratiska regeringar med den äran.

Den 1 juli höjs maxstraffet för sexköp till ett års fängelse. Sexmoralister till både vänster och höger kan därmed åter igen räkna hem en seger. Lagskärpningen betyder att många sexköpare sannolikt kommer att dömas till fängelse i stället för böter framöver. Många vuxna människor som har haft sex med andra vuxna under frivilliga former kommer oundvikligen att kastas i fängelse.

Förslaget att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands har funnits länge. Norge har redan en sådan lag. Vänsterpartiets Lena Olsson påstår att det handlar om att skydda kvinnor i andra länder mot sexköpande svenska män (notera att hon inte tycks ha reflektera över att även kvinnor köper sex och att män säljer, men det var väl inte heller att vänta). Det är förstås struntprat. Sexköpslagen har aldrig handlat om att skydda någon, lagens förespråkare har aldrig på allvar varit intresserade av hur sexsäljarna mår, vad de tycker om sitt arbete och hur lagen påverkar dem i realiteten. De använder ständigt ett von oben-perspektiv. Det är därför första rangens hyckleri som Lena Olsson sysslar med i sin debattartikel. Hon vill påtvinga oss en viss (inskränkt) sexualmoral och att denna moral ska bli global.

Dessvärre finns det skäl att vara lite orolig. Den sittande regeringen har med justitieminister Beatrice Ask i spetsen visat prov på fullkomlig omdömeslöshet i dessa frågor. Ett förbud mot att köpa sexuella tjänster utomlands kan därför inte bara viftas bort utan vidare. Frågan lär leva kvar bland sexmoralisterna. Hur denna korkade lag skulle efterlevas i andra länder är förstås en annan fråga. Ska svensk polis tillåtas spana på svenska sexköpare i Thailand? Ska tysk polis rapportera till svensk polis när svenska turister gör något som är fullt lagligt i Tyskland? Om vi förbjuder svenskar att göra något som är lagligt i andra länder bara för att det råkar vara olagligt i Sverige hamnar vi i en mycket märklig situation. Den borde nämligen i rimlighetens namn även ställa krav på Sverige gentemot andra länder. Borde inte tyska medborgare få köpa sex i Sverige eftersom det är lagligt i Tyskland? Eller tänkte Lena Olsson inte så långt?

För sent?

I elfte timmen, eller fem i tolv om man så vill, kom slutligen ett FN-beslut om flygförbudszon över Libyen. Frågan är om det inte redan är för sent. Reaktionen från Gadaffi blev visserligen att inte genast inta staden Benghazi som han utlovade i går. Men rebellerna är ändå tillbakatryckta till ett sista fäste och kan sannolikt besegras även utan diktatorns flygvapen.

Jag kan förstå USA:s tvekan. Fattar man ett beslut om upprättandet av en flygförbudszon måste den upprätthållas i praktiken också. För ett land som redan har fått sin stolthet begravd i den irakiska öknen och i de afghanska bergen är ännu en militär konflikt i ett muslimskt land verkligen inte önskvärd. Samtidigt vore det rent ut sagt pinsamt att bara sitta med händerna i kors (och det gäller naturligtvis i lika hög grad EU). Så beslutet togs alltså, till slut. Utan Tysklands, Rysslands, Indiens, Brasiliens och Kinas stöd. Däremot kommer vårt grannland Norge att delta.

Kommer detta att stoppa Gadaffi från att behålla kontrollen i landet? Knappast. Kommer det att förhindra en massaker i Benghazi? Inte nödvändigtvis. Flygförbudszonen borde ha upprättats för en vecka sedan, innan diktatorn började driva tillbaka oppositionen och det fortfarande fanns momentum hos rebellerna. Det är svårt att se hur rebellerna långsiktigt ska kunna hålla ut, och åter igen avancera, i detta läge. Om nu inte vi börjar se stora avhopp från regimens armé.

Det kallas demokrati, Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt är en riktigt dålig förlorare. Han har fått se sin regering förlora omröstningar flera gånger sedan den tillträdde i höstas. Vilket inte är så konstigt eftersom det faktiskt rör sig om en minoritetsregering. Så fungerade det även när Socialdemokraterna satt vid makten. Titt som tätt röstade Miljöpartiet med de borgerliga och den socialdemokratiska regeringen fick pisk i riksdagen.

Skillnaden denna gång är att tungan på vågen heter Sverigedemokraterna. Reinfeldt är besviken och arg över att de rödgröna röstar på samma förslag om Sverigedemokraterna och därmed fäller regeringens propositioner. "Ni lovade ju!" gnäller han och ser både irriterad och moloken ut i TV. Men skulle de rödgröna helt avstå från att rösta på sina egna förslag bara för att SD råkar vara överens med dem i sakfrågan vore det också att ge SD ett avgörande inflytande. Fast till Reinfeldts fördel. Det är nog snarare detta som grämer statsministern än att SD får inflytande över utgången.

7,5 miljoner vetelängder

Strax efter klockan 16 i dag röstades det om teledatalagringen i riksdagen. Röstsiffrorna för propositionen om datalagring blev 281-62 vilket innebär att de nödvändiga fem sjättedelarna ej uppnåddes. Förslaget blir därmed vilande i minst 12 månader. Därmed är ett litet slag i kriget vunnet då datalagringen av all vår elektroniska trafik skjuts på framtiden och bereder tid för alla motståndare att samla kraft. Vi har vunnit lite tid.

Att lagförslaget har bordlagts tills vidare är bra. Åter igen har vi emellertid fått se precis hur lite borgerliga riksdagsledamöter bryr sig om grundläggande fri- och rättigheter när det inte räcker att bara prata utan då de med handling måste välja sida. Det blev bara inga Federley-tårar i riksdagen den här gången.

Morgonens debatt som föregick omröstningen kom tyvärr att handla mer om de väntade böter som Sverige kommer få betala till EU för att inte ha implementerat teledatalagringsdirektivet än den betydligt mer relevanta integritetsdiskussionen. Det var dessutom endast ett fåtal personer som deltog i debatten. Johan Linander (C) anförde samma argument som för över två år sedan: det är slöseri med skattemedel att inte rätta sig efter EU:s vilja. Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V) försökte föra in integritetsaspekterna i diskussionen. Johan Pehrson (FP), som inte skäms det minsta över att kalla sig liberal och samtidigt bedriva radikalt antiliberal politik, undrade apropå EU:s vite på (gissningsvis) 100-150 miljoner kronor: "Vet du hur många undersköterskor det är?". Nej, jag har ingen aning. Jag brukar inte mäta saker i antal undersköterskor. Vi kan väl i stället mäta i antalet vetelängder?

150 miljoner kronor i böter till EU motsvarar cirka:
- 7 500 000 vetelängder
- 30 miljoner koppar kaffe på kafé (inklusive påtår)
- 15 miljoner liter mjölk
- 150 000 helårsprenumerationer på Allers

Nu har ni starka argument för att säga ja till den mest integritetskränkande lagstiftningen i svensk historia, kära moderater, sossar, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.

Tänk de på äldre!

En förlorad borgerlighet

Debatten om datalagringsdirektivet, som kunde följas via webb-TV, visar på hur fullkomligt förlorad borgerligheten är i grundläggande integritetsfrågor. Det finns inget kvar. Det är slut, finito, ett avslutat kapitel. Att det finns gott om personer i de borgerliga partierna som struntar fullständigt i integritetsfrågor är förstås ingen nyhet. Det är däremot häpnadsväckande att se hur personer som faktiskt har något slags rättspatos, som egentligen vet vad som är rätt och fel, lik förbannat röstar ja till fruktansvärt integritetskränkande lagstiftning. Det är fegt, principlöst och förtjänar ingen som helst respekt.

"Integritet är ett viktigt begrepp. Det är också svårt", tyckte Johan Pehrson (FP) i ett debattinlägg. Jag har förstått att Pehrson måste anstränga sig för att begripa integritetsfrågor. Det är OK. Vi har olika talanger och svårigheter här i livet, Johan Pehrson begåvades tyvärr inte med förmågan att förstå att han som politiker ska skydda grundläggande mänskliga rättigheter. För oss andra är det ingen svår fråga. Grundläggande fri- och rättigheter ska försvaras. Integritetsinskränkningar ska alltid ses ur perspektivet vad de kan leda till på många års sikt, vilka falluckor som de öppnar och hur de kan utnyttjas av framtida makthavare. Det är inte alls svårt.

"Fri kommunikation är en förutsättning för det öppna samhället", fortsätter Pehrson och påpekar att Sverige i internationella jämförelser ses som ett av världens mest fria länder. Ja, varför vill ni i Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna rasera den bilden? Varför vill ni förstöra den frihet vi så länge har åtnjutit bara för att gå EU till mötes? I praktiken erkänner den svenska riksdagen på detta sätt att Sverige har förlorat sin självbestämmanderätt.

Datalagringsdirektivet är en kompromiss mellan den totala friheten och möjligheten att bekämpa grova brott, tycker Johan Pehrson. Sedan när det blev det total frihet att slippa få all sin elektroniska kommunikation lagrad? Att hänvisa till vad polisen vill är förstås bekvämt. Självfallet vill polisen alltid ha ökade befogenheter, precis som alla verksamheter vill ha mer pengar om du frågar dem. En politiker med någon sorts moraluppfattning borde kunna se denna enkla intresse- och målkonflikt. Det är lagstiftarens uppgift att balansera sådana intressekonflikter, inte att kort hänvisa till vad polisen vill.

"Är det rimligt att skicka den notan till skattebetalarna, verkligen?" frågar sig Ulrika Karlsson (M) och påpekar att frågan handlar om "heder". Jag tror inte att Karlsson är rätt person att prata om vad som är hedersamt och inte som politiker. Även Centerpartiets Johan Linander fokuserade på hur oooerhört mycket pengar Sverige skulle vara tvunget att betala till EU i vite. Han kallar det "en sorglig dag" och konstaterar på sin blogg att "datalagring är skit". Men han tycker att det är viktigare att Sverige gör som EU har beslutat än bevarar integriteten för medborgarna. Det finns ingen paragraf i Lissabonfördraget som ger oss rätten att betala oss fria, påpekar Linander. Han tycker att vi ska ha större respekt för medborgarnas pengar än så. Jag tycker att svenska politiker ska ha större respekt för medborgerliga rättigheter än så. Tyvärr blev riksdagsdebatten ännu ett bevis på hur ryggradslös och principlös den svenska borgerligheten har blivit.

Precis som Maria Abrahamsson tycker Johan Linander egentligen inte om datalagringsdirektivet. Men de röstar ja ändå. Frågan är vad som är värst? Borgerliga politiker som Johan Pehrson, som helt saknar en rimlig rättsuppfattning och över huvud taget inte förstår integritetsaspekter i de lagar som riksdagen stiftar, eller sådana som Abrahamsson och Linander som egentligen tycker rätt men ändå röstar fel.

Med sådana borgerliga politiker kan vi lika gärna lägga ned. Det är tråkigt att behöva säga det, men i dessa frågor är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som står upp för våra fri- och rättigheter. Hur de hade agerat i regeringsställning vet vi förstås inte. Men just nu är de ensamma om att försvara våra fri- och rättigheter i riksdagen.

150 miljoner i böter för att strunta i datalagringen fick Johan Pehrson
att utbrista: "Vet du hur många undersköterskor det är?"

Moderaterna R.I.P.

Maria Abrahamsson gillar inte datalagringsdirektivet. Men hon kommer att rösta ja i morgondagens omröstning i riksdagen. Hon tycker att regeringen har gjort vad den kan för att "lindra skadeverkningarna" av direktivet (vilket hon kallar populistiskt). Detta räcker tydligen för att trycka ja till historiens förmodligen mest integritetskränkande lagstiftning i Sverige (hittills, bör väl tilläggas).

Det är sådana här dagar man inser hur illa ställt det är. Det är när de personer som egentligen tycker rätt men ändå röstar fel som det blir tydligt. Moderaterna är utom all räddning.

Sökes: ett land som respekterar oss

Sverige är bra på så många sätt. Vi har historiskt sett haft fantastiska yttrande- och tryckfrihetslagar. Vi har sluppit vara rädda för att systematiskt bli övervakade av staten eller behöva självcensurera oss själva. Vi har en fungerande rättsstat som absolut kan bli bättre men som trots sina brister fortfarande förtjänar relativt hög tillit. Vi lever i ett rent land med kanske världens bästa dricksvatten direkt ur kranen. Det är dessutom, trots kvällstidningarns krigsrubriker, ett tryggt land att bo i. Sverige är dessutom ett land som inte drabbas av vare sig naturkatastrofer eller politiska härdsmältor i tid och otid. Det är kort sagt ett stabilt land.

Det är därför obegripligt att våra politiker i det nya årtusendet vill försämra så mycket av detta. Yttrande- och tryckfriheten hotas av den nya Yttrandefrihetskommitténs förslag. Med hjälp av FRA och teledatalagringen skapas ett omfattande övervakningssamhälle som, tillsammans med nakenskannrar i framtiden (tack, EU!) kommer att möjliggöra för makthavarna att granska oss in på bara kroppen. Rättssäkerheten hotas av idiotiska lagar som resulterar i att människor döms för brott trots att bevis för gärningen inte finns och att personer med extrema politiska åsikter får stort inflytande över lagstiftningen. Orosmolnen hopar sig och väldigt få tycks reagera över vilken utveckling som just nu pågår i Sverige. Plånboksfrågor fortsätter att skymma sikten för de verkligen avgörande frågorna. De frågor som avgör om Sverige kommer att vara ett land att bo i eller ej i framtiden.

Sverige är förstås ingen isolerad ö i detta sammanhang, inte minst övervakningsstaten byggs ut på alla håll i världen. Det är därför lätt att misströsta. Finns det ens något land som respekterar de mänskliga rättigheterna? Ge mig ett land som tar yttrandefrihet på allvar och begriper att internet är det mest fantastiska som har hänt mänskligheten sedan saniteten uppfanns. Som inte betalar årliga mångmiljardbelopp för att få delta i ett politiskt eliprojekt som endast ger mer regleringar och mindre frihet åt befolkningen. Som tar alla myndiga människors sexuella självbestämmanderätt på allvar. Ett land som inte vill tvinga oss att leva hälsosamt eller tänka "patriarkat" när vi ska dela upp hushållssysslorna och barnpassningen. Som inte aningslöst ger staten ständigt nya befogenheter för att övervaka befolkningen. Kort sagt ett rimligt land som tar mänskliga rättigheter på allvar.

Ge mig.

Och världen tittar på

För varje dag ökar min beundran för rebellerna i Libyen. Det är vanligt folk, affärsidkare, skomakare, unga och gamla, som plockar upp vapnen för att med sina liv som insats kämpa för ett demokratiskt Libyen.

Just nu står demokratins hopp till dåligt utrustade och dåligt tränade medborgare som drivs av sin längtan efter frihet och sitt hat mot diktatorn. Mot sig har de en vältränad militär med artilleri, flygvapen och pansar till sitt förfogande. Utgången torde vara ganska klar. Så länge Gadaffi har militärens stöd är rebellerna chanslösa. Men innan diktatorn kan återta makten över hela landet kommer blodet att flyta. Slutstriden lär stå i Benghazi, en stad som militären antingen kan inta direkt eller först skära av och med en kniptångsrörelse steg för steg utplåna.

Jag är som sagt full av beundran för dessa orädda människor som i stället för att fly stannar och slåss mot den man som förtryckt dem i över 40 år. Det är bara synd att resten av världen verkar ha bestämt sig för att låta Gadaffi slakta dem.

Kvinnofälla, sade Schyman

Det visar sig att bland de flitigaste användarna av rutavdraget återfinns äldre ensamstående kvinnor och par med barn. I gruppen över 65 år var det vanligare att kvinnor använde avdraget än män.

Nu tycker jag att det är bättre att sänka skatterna för folk så att de själva kan avgöra vad de vill lägga sina slantar på. Staten ska inte subventionera hela branscher. Men när nu avdraget finns där är det intressant att det dels blivit allt mer populärt, dels att det används i hög grad av kvinnor. Argumenten från vänstern håller således inte riktigt längre.

Fläckfria politiker

Att vi får de poitiker vi förtjänar är en gammal sanning. Kraven på perfekta människor utan "lik i garderoben" har gått så långt att varje nytillsatt minister eller partiledare väntas erkänna sina synder publikt innan han eller hon börjar sitt jobb. Oftast handlar det om fortkörningar eller kanske någon parkeringsbot. Håkan Juholt erkände utan omsvep tre fortkörningar, "alla kopplade till valrörelser".

Sådana erkännanden är förstås sköna att ha för arbetsgivaren, i det här fallet det socialdemokratiska partiet. Men vad rör det oss väljare? Har du lägre eller högre förtroende för en person om han eller hon har eller inte har åkt dit för fortkörning eller inte betalat sin TV-licens? Är det verkligen riktiga människor vi får om vi kräver ett fläckfritt förflutet?

Politikerrollen har gått från att vara ett förtroendeuppdrag till att bli en livslång karriär. Vägen är ofta utstakad från första början. Unga människor fostras i ungdomsförbunden, får lära sig lojalitet och lydnad samt att vara lite allmänt menlösa och ryggradslösa. Allt handlar om partiets väl, idéer kommer i andra eller tredje hand. Principer finns knappast. På detta sätt odlas människor som ofta inte haft ett vanligt arbete, inte har en aning om hur det är att arbeta på en restaurang eller sitta i kassan på ICA ,men heller inte har tagit sig tid att ordna en akademisk examen. Tittar vi på partiledarnas bakgrund förefaller allt färre veta hur det är att vara student. Utbildningsgraden tycks nämligen sjunka. Man har valt en karriär inom partiet, där lydnad snarare än kompetens ofta belönas, i stället för att skaffa sig en riktig utbildning i den riktiga världen utanför partipolitikens trygga barm.

För vanliga människor på den vanliga arbetsmarknaden krävs ofta väldigt specifika kunskaper (läs en utbildning) för ett kvalificerat jobb. Så icke inom politikens värld. Jag kan tycka att det är ett problem att en person som kandiderar som partiledare för Sveriges fortfarande största parti, och därmed i högsta grad är en kandidat till statsministerposten, saknar akademisk examen. Det säger en del om snuttefieringen av politiken i dagens mediala värld där ytan är allt och ingen orkar ta del av innehållet.

Hellre en intelligent akademiker med fortkörningsböter och några sexköpsdomar än en icke-akademiker med fläckfritt förflutet. Även om inget av detta nu borde diskvalificera en person för ett högre politiskt uppdrag.

Så kallad jämställdhet

Flickorna fick semlor för att fira internationella kvinnodagen, pojkarna fick knäckebröd. Det är förstås ett klockrent exempel på hur man inte ska bete sig mot barn i förskoleåldern då allting handlar om rättvisa.

Könsrättvisa är i vissa förvirrade människors värld att ge kvinnor och flickor fördelar, ofta med argumentet att de är utsatta och utsatta för systematiskt diskriminering. Då måste man liksom diskriminera tillbaka lite för att jämna ut.

Jag skulle gissa att vi är många som har upplevt detta under grundskoleåren och kan minnas tillfällen då bara tjejerna fick glass eller där olika regler gällde för pojkar och flickor med motiveringen att flickor som grupp är mer skötsamma än pojkar.

Det brukar sägas att det är tufft att vara flicka i skolan i dag. Det är nog inte så jäkla kul att vara pojke alla gånger heller.

Effekterna är ointressanta

Den så kallade utvärderingen av sexköpsförbudet, lett av JK Anna Skarhed (som månader innan utredningen presenterades konstaterade i tidningen Neo att några nackdelar med lagen inte kunnat skönjas), kom fram till att resultatet efter dryga tio år sannolikt var att prostitutionens omfattning minskat i Sverige. Detta var precis den slutsats som justitieminister Beatrice Ask sökte när hon tillsatte utredningen och bakband dess utredare. Det var fråga om ett rent beställningsjobb.

Paulina Neuding ifrågasätter sexköpslagen i allmänhet och straffskärpningen i synnerhet i SvD. Ett års fängelse för att ha betalat för sex med "förnedrande inslag" (vad är förnedrande för vem?) kan jämföras med straffet för grov misshandel eller grovt vållande till annans död, påpekar hon. Det är kanske inte så konstigt eftersom sexköpslagen var ett resultat av en kvinnofridsproposition och att köp av en sexuell tjänst beskrivs som våld mot kvinnan (frågan är vad en kvinnas köp av sexuella tjänster räknas som). En av förhoppningarna med lagen var att "minska både prostitutionen och våldet i samhället".

Huruvida sexköpslagen har minskat sexhandeln vet ingen. Inte heller Anna Skarhed eller Beatrice Ask. Majoriteten av sexsäljarna står nämligen inte i de tre största städernas kända prostitutionskvarter utan säljer sex via nätet, ofta på deltid. Detta faktum har regeringens utvärdering valt att i princip ignorera. Min poäng är att lagens påverkan på prostitutionens omfattning inte spelar någon som helst roll i den principiella diskussionen. Sexköpslagen ska inte avskaffas därför att den inte haft avsedd effekt utan för att den stigmatiserar en redan utsatt grupp och kränker vår bestämmanderätt över vårt sexliv. Politiker ska inte reglera medborgarnas sexuella aktiviteter när dessa sker på frivillig grund.

Att lagen får rent bisarra konsekvenser, som att en person kan dömas för sexköp utan att ens ha betalat, och att den förmodligen inte alls har minskat sexhandeln kan visserligen fungera som ingångar till en debatt om lagens vara eller icke vara. Men de riskerar främst att bli utgångspunkter för hur lagen bör förändras i repressiv riktning för att bli mer effektiv. Tidigare framfördes som argument mot sexköpslagen att sexköparna ändå bara fick böter. Efter halvårsskiftet kommer sannolikt allt fler sexköpare att skickas i fängelse.

Debatten bör föras utifrån den principiella övertygelsen att politiker inte har i våra sovrum att göra. Att få bestämma över sin egen sexualitet är faktiskt en mänsklig rättighet.

Kvinnor som köper sex

När sexhandel diskuteras är det underförstått att det är män som köper sex av kvinnor. Kvinnan är horan, mannen är torsken. I Sverige där sexhandel är förbjuden betyder det att kvinnan är offret, mannen är förövaren. I radikalfeministens värld är det till och med så att mannen dominerar kvinnan genom sin sexualitet. I Sven-Axel Månssons och Annulla Linders bok Sexualitet utan ansikte (1984) beskrivs sexköpet som en följd av den sociala inlärningsprocess i vilken pojkar görs till män i den västerländska kulturen. En grundläggande aspekt i denna inlärningsprocess är att pojkar får lära sig att dominera sexuella förhållanden till flickor. Manligheten sitter i penisen, hävdar de.

I den svenska debatten i dag beskrivs sexköp nästan alltid som ett slags övergrepp som begås av en starkare part mot en svagare. Bilden av sexsäljaren är en utsatt person som är nödd och tvungen att sälja sex för sin överlevnad. Detta trots att vi vet att sexhandeln är betydligt mer mångfasetterad än så. Det målas emellertid också karikatyrer av männen som betalar för den sexuella handlingen. Hanne Kjöller spanade på män som väntade på flyget till Thailand och såg personer med "breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar". Hon liknar dem vid "plantageägare som tar sig rätten att köpa människor". Som om all sexhandel gick att likställa med något slags slaveri.

Med den utgångspunkten är det kanske inte så förvånande att mitt försök att hitta ett rationellt svar på frågan varför vissa köper och andra säljer sex av somliga tolkas som ett sätt att legitimera sexuella övergrepp och därför väcker upprörda känslor.

Om män som åker till Pattaya för att köpa sex och festa loss gör det för att, som Hanne Kjöller uttrycker saken, "våldföra sig på lydiga och undergivna kvinnor", vad handlar det om när kvinnor åker till Bali för att "rida på en Kuta Cowboy"? Det som framkommer i den brittiska dokumentären Cowboys in paradise om kvinnor som åker till Bali och har sällskap av unga älskare under semestern (notera att ordet "älskare" används i dokumentären, inte "prostituerad") har väldigt mycket gemensamt med sexhandeln i exempelvis Pattaya. Det är intressant att se, ty det är samma spel från säljarens sida gentemot turisterna - turister som är lika benägna att tro på illusionen av kärlek på stranden på Bali som på stranden i Pattaya. Det ena ett himmelrike för kvinnor, det andra ett himmelrike för män. Två himmelriken för människor som längtar efter att släppa loss. Men Pattaya upprör uppenbarligen mer än Bali.

Även sponsringsverksamheten förefaller vara densamma på Bali och i exempelvis Thailand. Under de månader när turisten är i sitt hemland skickar han eller hon pengar till säljaren. Detta kan dels bero på att sexsäljaren ljuger om påstådda olyckor i familjen för att mjölka köparen på pengar, men pengarna ökar också köparens tro på att säljaren är henne eller honom trogen under den tid de är separerade. Om säljaren får pengar med jämna mellanrum behöver den ju inte sälja sex under tiden. Vilket förstås är rent önsketänkande.

Många lever i en fantastisk illusion under resan och återvänder sedan till den grå vardagen hemma. Men andra släpper inte taget utan fortsätter att tro att den där snygge balinesiske killen på stranden eller den där vackra kvinnan i baren i Pattaya verkligen var Kärleken personifierad. Förutom kulturskillnader och språkförbistringar (sådant går trots allt att övervinna) är det lätt att glömma bort att alla problem i världen försvinner under en solig semester i ett badparadis, där alkoholen är billig, maten är god, jobb och stress känns fjärran och där man som turist till råga på allt jagas av supersnygga unga män/kvinnor. Att skapa ett seriöst förhållande under dessa förutsättningar måste vara minst sagt vanskligt. Att lämna semesterparadiset innebär nämligen också att kliva ur illusionen.

Det är svårt att tänka sig att SVT skulle sända en dokumentär av samma snitt som handlar om män som köper sex i Pattaya - utan att de moralistiska undertonerna sipprar ut. Dokumentären är intressant därför att den bekräftar att kvinnors och mäns behov faktiskt inte skiljer sig åt särskilt mycket och att sexhandel inte är effekten av någon manlig strävan efter kvinnlig underkastelse. På så vis är filmen en aning befriande.

Jag vidhåller att sexhandel precis som vilken annan handel som helst är att betrakta som en högst rationell handling mellan köpare och säljare. På många sätt är det i många fall rent av ett slags biståndsinsats.

Dokumentären kan ses på SVT Play fram till den 9 april.

För då kommer han med mustaschen

Socialdemokraterna kan just ha cementerat sin roll som oppositionsparti.

Det var svårt att välja bland så många goda kandidater, försökte surpuppan Berit Andnor (själva sinnebilden för en sursosse). Jo, tjena. Håkan Juholt var knappast valberedningens förstahandsval. Han var en kompromisskandidat när Nuder, Wallström, Eneroth och Pagrotsky sade nej och varken Palm, Damberg, Östros eller Österberg lyckades entusiasmera mer än några partidistrikt vardera. När Mona Sahlin valdes var det devisen "vem som helst utom en man" som gällde. Nu tycks det ha varit "vem som helst utom en stockholmare". Kvar stod den mest oväntade kandidaten.

Juholt är säkert en rejäl och hygglig person. Men partiledare? Och, än värre, statsminister? Han kan säkert locka tillbaka en del gamla besvikna socialdemokrater under de första åren genom att låta som en väldigt traditionell socialdemokrat. Det är dock ett varningens tecken att han applåderas av både Lars Ohly och Göran Greider. Och det är ytterst svårt att se hur han, som är "trött på prat om förnyelse", ska kunna locka tillbaka Stockholmsväljarna.

Kan verkligen en gråsosse som inte fick något förtroende som minister av Göran Persson eller någon hög post i partiet under Mona Sahlin lyfta det socialdemokratiska partiet? Det är svårt att tro, men än så länge vet egentligen ingen var han står i de stora politiska frågorna. Förutom att han gillar "social demokrati". Vill han samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? I så fall på vilket sätt? Kommer han att driva en återställarlinje?

Mona Sahlin ville trots allt förändra sitt parti. Hon stötte på patrull i de egna leden. I sitt linjetal gick hon till hårt angrepp och erkände i praktiken att hon aldrig fick mandat att förnya partiet som hon hade velat. Valförlusten var således ingalunda enbart hennes nederlag. Under Juholt riskerar Socialdemokraterna att åter bli nostalgiska. För ett parti som saknar självinsikt är en valförlust 2014 ganska given. Det som möjligen kan förhindra detta är en ny internationell kris som drabbar Sverige eller, troligare, att svenska folket helt enkelt börjar ledsna på regeringen Reinfeldt. Det hände Göran Persson 2006 och kan givetvis hända Reinfeldt efter åtta långa år vid makten 2014. Och om det skulle hända - ja, då kommer han med mustaschen.

Kompromiss

Ja, det var minsann en skräll. Jag hade trott att Thomas Östros skulle ta det till slut när de övriga föll bort en efter en. Men han ansågs helt enkelt alldeles för belastad av de två senaste valförlusterna, i synnerhet den senaste.

Det långsiktigt bästa alternativet för Socialdemokraterna kanske hade varit Mikael Damberg. Nu blir det alltså Håkan Juholt. En veteran inom partiet som varit ordförande i försvarsutskottet sedan valet men säkerligen är tämligen okänd för de flesta väljare. Det går inte att komma ifrån att detta val känns en som framstressad kompromiss.

Juholt har gett mig intrycket av att vara en tämligen traditionell socialdemokrat. Han är mig veterligen inte känd för några dramatiska utspel och heller inte för att vara en särskilt begåvad talare. Valet av Juholt kan därför uppfattas som valet av en god förvaltare i väntan på att hitta en mer långsiktig lösning på socialdemokratins ledarskapsbekymmer.

För könsbalansens skull uppges Carin Jämtin föreslås som partisekreterare.

Sexmoralisternas seger

Den 1 juli kommer skärpningen av sexköpslagen, som innebär att maxstraffet höjs från sex månader till ett år, att träda i kraft. Svenska politiker vill alltså att människor som har omoraliskt sex och bryter mot de av lagstiftaren uppsatta sexualnormerna ska kastas i fängelse. Ty en straffskärpning av detta slag lär oundvikligen betyda att dömda sexköpare framöver inte bara får böter utan faktiskt också sitta bakom lås och bom. De kommer att fängslas bara för att de har haft sex på ett sätt som politikerna inte gillar. Den politiska kontrollen över vår sexualitet skärps därmed ytterligare.

Den 12 maj ska riksdagen debattera och rösta om frågan, skriver Riksdag & Departement. Den debatten lär bli rätt kort. Det finns väldigt få öppna kritiker mot sexköpsförbudet i Sveriges riksdag (Camilla Lindberg var en, men hon förlorade som bekant sin riksdagsplats i höstens val) och även om dessa kritiker sopar banan med motståndet i talarstolen kommer stödet för skärpningen att vara nära nog enhälligt. Sexmoralisterna har vunnit ännu en seger.

Är det synd om plankare nu?

Genom att ta den förfärliga historien om Jesper Nilsson, som trakasserades av två poliser vid tunnelbanespärren vid Hornstull, som exempel på hur jobbigt och integritetskränkande det är med kontroller i tunnelbanan tror sig en plankare göra ett case mot hela avgiftssystemet i kollektivtrafiken. Det är förstås två skilda frågor. Att göra rätt för sig kan inte vara integritetskränkande.

Plankare bidrar inte bara till att biljettpriserna för att åka med SL stiger för alla som vill göra rätt för sig. Deras plankande är även ett slags kränkning. När jag passerar en spärr med mitt Accesskort och en person bredvid mig samtidigt hoppar över spärren och åker gratis räcker plankaren med den handlingen ett långt finger åt mig och alla andra som betalar och ser till att kollektivtrafiken går runt ekonomiskt. Tänk dig motsvarande situation i en mataffär. Du står i kön och väntar på att få betala flera hundra kronor för det du har lagt i kundvagnen när plötsligt någon kommer med lika mycket saker i sin vagn och bara går förbi kön och ut från affären. Utan att betala ett öre. Kassörskan tittar inte ens, hon är så van. Skulle det kännas OK?

Plankare är självömkande snyltare. Jag vill har fler kontroller, dryga böter för plankare och bättre spärrar som är svårare att ta sig förbi utan att göra rätt för sig. Det ska alltid löna sig att göra rätt för sig. Personer som vill snylta sig genom livet på andras bekostnad förtjänar bara förakt.

Historiska tider

Det som nu sker i svensk inrikespolitik är helt unikt. Vi har en borgerlig allians som har vunnit två val i följd och ett socialdemokratiskt parti som har gjort två riktiga katastrofval. Som om inte detta vore nog för att stuka självförtroendet för landets under decennier enda statsbärande parti har jakten efter en ny partiordförande, den andra på fyra år, utvecklats till rena fiaskot.

Processen att välja en ny partiordförande för Socialdemokraterna har alltid varit speciell. Ingen får säga ja utåt utan måste säga nej eller nja. Endast valberedningen får veta personens verkliga inställning. Detta slutna förfarande ska undvika öppna stridigheter och ena partiet, är det tänkt. Följden blir emellertid att endast en liten klick får delta aktivt i processen att få fram en efterträdare. Det är inte konstigt att det muttras i leden och framkommer krav på mer öppenhet. Även gamla rävar som Stig Malm tar bladet från munnen.

I takt med att de svenska Socialdemokraterna, som sista parti i det tidigare så S-dominerade Europa, har blivit ett parti bland andra har även attraktionskraften att bli partiledare minskat. Ilija Batljan går till näringslivet. Thomas Bodström struntar i sitt riksdagsuppdrag och stannar i USA och skriver deckare i stället. Ulrica Messing gifter sig rikt och försvinner från politiken. Pär Nuder, impopulär kronprins under Göran Persson, går till näringslivet. Kvar blir andrahandssorteringen, politiker som lär få svårt att ena partiet och ännu svårare att leverera valsegrar.

Man måste ha respekt för den traditionella valprocessen i partiet, tycker en av de påstådda partiledarkandidaterna Thomas Östros. Frågan är om partiet någonsin har åtnjutit mindre respekt och förtroende än just nu. Det tidigare så stolta partiet har närmast rasat samman när det inte kan ta sina väljare för givna längre. Plötsligt finns skäl att ställa sig frågan vad det egentligen var som gjorde Socialdemokraterna så skickliga och svårslagna i alla år.

Det är alltid underhållande när den till synes oövervinnerlige inte vinner längre. Efter valsegern 2002 såg vi ett starkt, kaxigt och till synes oslagbart socialdemokratiskt parti lett av en populär statsminister. Partiet nosade på 40 procent. Knappt tio år senare är partiet slaget i spillror efter två valförluster och två partiledarbyten på fyra år, skvalpar kring 29 procent i väljaropinionen och har uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i sin roll som oppositionsparti. Lägg därtill en historiskt stark borgerlighet (även om dess politik lämnar mycket i övrigt att önska). Det är historiska tider.

Pinsamt

Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.

Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.

Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.

Kvinnliga offer, manliga förövare

Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Lita på att det kommer att snackas genus så det står härliga till i dag. Metros löpsedel skriker ut "Ta för dig!" med underrubriken "Därför är kvinnor bättre än män". Det är svårt att föreställa sig den omvända vinkeln.

Kvinnor utmålas ständigt som svaga och utsatta av svenska medier. Män, å andra sidan, är förövare. Män våldtar, misshandlar och sitter i sina soffor och dricker öl medan kvinnan i hushållet sliter i sitt anletes svett med hushållssysslor och barnskötsel. Bilden av kvinnan som hushållsslav stämde en gång i tiden. Den gör det inte längre. Nya generationer svenska män tar större ansvar för både barn och hem. Det vi vill är dock att få bestämma detta själva, att slippa påbud från politiker och genusvetare för hur vi ska förväntas bete oss. Kvinnor är alltså offer i mediernas dramaturgi. Både hemma och ute på stan. Det spelar då ingen roll att de flesta som misshandlas och mördas är män och att det farligaste, eller minst säkra, man kan vara på stan en svensk lördagskväll är en ung man, inte en kvinna.

Nu är jag ingen manschauvinist utan tvärtom en helt vanlig man som diskar, städar, tvättar, stryker skjortor, hänger gardiner och lagar mat. För mig är det en självklarhet att dela på hushållssysslorna i en samborelation. Hur andra människor väljer att fördela sitt arbete bryr jag mig däremot inte i. Det borde ingen annan göra heller, men det är just här många får så svårt att hålla fingrarna i styr. Det är helt enkelt för lockande att med lagstiftning tvinga andra att leva efter ens egna värderingar.

Könsroller kritiseras ofta som själva motorn i ojämlikheten mellan könen. Jag tror inte att dessa invanda roller nödvändigtvis enbart behöver vara något negativt. De kan både ge trygghet och vara begränsande. Även om det oftast är kvinnor som avses när könsroller diskuteras finns förstås också stereotypa bilder av hur en man ska vara. Som man förväntas man ofta vara praktiskt lagd, kunna fixa med bilen och vara allmänt händig. Är det något fel på datorn på jobbet ropas det normalt också efter närmsta man. Så här fungerar vi människor. Det är lätt att säga att vi alltid i varje situation ska se människor som unika individer, inte som kön eller sexuella läggningar, men för att vår verklighet ska bli begriplig behöver vi ett visst mått av generalisering och systematisering i vardagen. Sådant får vi helt enkelt leva med.

Samtidigt som vi simmar vidare i vår lilla svenska ankdamm pågår ett fruktansvärt kvinnoförtryck i många länder. I skurkstater som Iran är förtrycket lagstiftat. I andra länder, som Afghanistan, är det gamla sedvänjor som lever kvar och gör livet surt för den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt som kvinnor stenas till döds i Iran och småflickor gifts bort i Afghanistan diskuteras hur många pappamånader män ska tvingas ta ut i Sverige. Ändå hävdar tokfeminister som Gudrun Schyman att förtryckets strukturer är desamma i dessa tre länder. Sådana uttalanden, adderat till Fru Gårman, jämställdhetsstrateger och det förtryckande i rosa flickkläder, fäller onekligen ett löjets skimmer över den svenska jämställdhetsdebatten. Vad dessa fånigheter kan resultera i lär vi få bevittna i Simrishamn, där Fi gjorde ett starkt val i höstas.

Radikal- och statsfeminister får givetvis tycka vad de vill. Det grundläggande problemet är att de vill att politiken ska gå in och reglera hur du och jag lever våra liv. Det är således fråga om samma klassiskt kollektivistiska politik som vänsterpartier propagerat för i alla tider (vilket gör borgerliga politikers omfamning av vänsterfeminismen svårbegriplig). Allt detta för att vi alla ska uppnå Jämställdhetsutopia. Den sortens politiska klåfingrighet måste även fortsättningsvis bekämpas med kraft.

Känn din fiende

Socialdemokraternas egen superhjälte, riksdagsledamoten Monica Green, rasar nu mot spelet för att utse en ny partiledare. Som företrädare för S-kvinnorna i Skaraborg ser hon partistyrelsens misslyckade arbete med att få fram en kandidat till ordförandeposten som en konsekvens av "manlig dominans i diskussionerna" och lyfter därför fram Ylva Johansson som kandidat.

Green menar att orsaken till kaoset är "de manliga strukturerna" i partidistrikten. De bär sig åt som "gamla gubbar", tycker hon. Näst efter "nyliberalismen" kommer de "manliga maktstrukturerna"...

Jämställdhetsmanin

Den 8 mars infaller den så kallade internationella kvinnodagen. Inför denna dag fylls tidningarna av kvinnoporträtt och skildringar av kvinnokamp av olika slag. Personligen är så jag oerhört trött på genusvetenskap, feministiska maktanalyser och den ensidiga synen på jämställdhet att jag nästan kräks så fort de kommer på tal. I Sverige är det emellertid nästan omöjligt att undkomma denna orkan. Därför är årliga resor till exempelvis Asien att rekommendera för att få lite andrum.

Efter "män är djur"-utspelet från dåvarande ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt drabbades den mest extrema formen av vänsterfeminism i Sverige av en backlash. De uteblivna framgångarna för Gudrun Schymans feminister stärker bilden av att det saknas ett brett folkligt stöd för de allra mest stolliga vänsterfeministiska idéerna. Men idéerna om samhället som ett patriarkat, om kvinnor som systematiskt underordnade och om behovet av att med politikens hjälp rätta till dessa upplevda orättvisor lever och frodas bland politikerfrälset. De finns därmed representerade där besluten fattas i vårt land.

Med alliansregeringen har utvecklingen bromsats upp något jämfört med vad vi hade fått se under en rödgrön regering besatt av tokfeminister av borgströmskt snitt. Men Alliansen har likafullt köpt den vänsterfeministiska verklighetsbeskrivningen om samhället som ett patriarkat som systematiskt underordnar kvinnor. Vilket är oroväckande. Inom flera av de borgerliga kvinnoförbunden, i synnerhet det folkpartistiska, förs en utpräglat statsfeministisk argumentation. Det är politiken som ska diktera villkoren för våra liv i syfte att nå det högre målet om fullständig jämlikhet mellan könen. De enda protesterna kommer egentligen från konservativa röster.

När internationella kvinnodagen närmar sig ser vi kompletta idioter som Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad kliva fram och väcka liv i frågan om en "mansskatt". Det är märkligt att se hur en man kan kissa på sig själv på detta sätt. Med sin fåniga krönika statuerar Bergdahl att jämställdhet är lika med kvinnomakt. Han accepterar att män som grupp skuldbeläggs ("vi män" våldtar och misshandlar). Han gör sig till en nyttig idiot för den värsta sortens extremfeminister och bidrar till att skapa en helt onödig konflikt mellan könen, precis den "könskamp" som extremisterna vill ha för att driva igenom sina förslag.

Det är alltid fel att generalisera och klumpa ihop grupper. När det gäller etniska grupper är det rent av olagligt i Sverige att säga något som kan tolkas som starkt nedsättande. Men när det gäller män är det helt OK att häva ur sig vad som helst. Begreppet "mäns våld mot kvinnor", som används i alla medier, är ett exempel på hur alla män görs ansvariga för vad vissa män företar sig. När Sveriges Radio för en tid sedan hade ett inslag om den oro som vissa kvinnor känner när de är ute sent i dåligt belysta områden, ställdes även frågor till ett par unga män. "Vad gör du om du går bakom en kvinna i en park? Försöker du gå om henne?" Jo, försäkrade männen. Det brukar de göra för att inte kvinnorna ska känna oro för att vara förföljda.

Dessa tankar visar hur långt det har gått. Kvinnor går omkring och är rädda för att bli våldtagna (trots att de allra flesta våldtäkter sker inomhus och begås av någon närstående), män är oroliga för att bli sedda som misstänkta våldtäktsmän. Den onödiga konflikten tycks redan finnas där i mångas sätt att tänka. Extremisterna jublar.