"Att vara partiordförande är som att vara gravid"

 Ekot firar 75 år och bjuder in - Håkan Juholt.

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar karln. Han var förstås aldrig en seriös statsministerkandidat - eller ens partiledare. Men det fanns något befriande över honom. Och till hans styrkor hörde hans debattkapacitet. Och svarslös är han, som märks i intervjun, aldrig.

Den minst sagt öppenhjärtliga intervjun med Juholt i Sveriges Radio visar dock på ett närmast övertydligt sätt varför han var tvungen att lämna posten som S-ordförande.

Lyssna på intervjun med Håkan Juholt (med publik)!

Juholt blickar tillbaka

Hetsjakten på och mediedrevet mot Håkan Juholt var precis så vidrigt som väntat när medier och motståndare får blodsmak på högt uppsatta politiker. Juholt hade för få mäktiga vänner runt sig när det började storma. Så långt är hans analys korrekt i den kommande boken.

Men det vore förstås klädsamt om han även insåg sina egna tillkortakommanden. Det fanns ju trots allt konkreta orsaker till det utbredda interna missnöjet med hans ledarskap. En partiledare kan inte trampa i klaveret hur många gånger som helst och tro att det inte får några följder.

Jag och många med mig såg Juholt som nästan beundransvärt stryktålig under den korta men intensiva match han gick som socialdemokratisk partiordförande. Men kanske är sanningen en annan, nämligen att han själv aldrig riktigt förstod att han gjort något fel.

Partier i kris

Håkan Juholt har redan avgått, Göran Hägglund kan stå på tur. Medan Juholt utsattes för krypskytte och fick obefintligt stöd när han trampade snett utmanas Hägglund öppet av Mats Odell. Så gör man normalt inte i svenska partier. Man håller god ton, uttalar stöd utåt tills partiledaren själv inser att han eller hon saknar tillräckligt stöd i partiet och avgår självmant. Detta har förändrats.

Det pratas mycket om Socialdemokraternas kris, men jag är benägen att hålla med KG Bergström här: allt ska inte målas i nattsvarta färger. S kan under nytt ledarskap mycket väl komma tillbaka inför nästa val och faktiskt vinna regeringsmakten. Försvagat, förstås, men med ett MP och V på frammarsch och borgerliga småpartier som bara krymper och krymper är det inte alls omöjligt med en rödgrön regering 2014. Vi glömmer lätt hur pass svag alliansregeringen egentligen är. Oförutsedda händelser kan förändra opinionsläget, misstag från regeringen kan orsaka förtroendefall. Det är långt kvar till valet. Men det krävs att S får en samlande gestalt.

Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan gjort det. Socialdemokraterna tvingas göra det igen. Och Kristdemokraterna måste också göra det snart innan partiet har eliminerats så till den grad att inte ens konservativa moderater finner det värt att stödrösta. Nya ledare måste ta över.

Gemensamt för S och KD är att de saknar en berättelse, en vision. Även om Mats Odell gör ett kompetent intryck är det oklart vad hans "värderingsbaserade" politik egentligen står för och hur den ska rädda KD. I likhet med Juholt verkar Göran Hägglund vara en trevlig och hygglig person. Men ingen av dem gör sig särskilt bra som partiledare. Det är faktiskt så att jag önskar dem ett bättre liv än så.

Exit Håkan - men krisen består

Precis som det ryktades om redan efter det senaste socialdemokratiska krismötet avgick Håkan Juholt i dag efter bara tio månader som partiordförande. I den bakvända verklighetens parti ställde Verkställande utskottet ett ultimatum: VU uttalar stöd för Juholt - om han avgår.

Det finns ett antal faktorer som tillsammans gjorde att Håkan Juholts tid som partiledare blev så kort:

- Juholts egna tillkortakommanden. Håkan Juholt själv bär förstås huvudansvaret för sin korta partiledartid. Han har begått en rad snedsteg och varit precis så yvig som han själv beskrivit innan han blev partiledare. I dagens stenhårda politiska klimat finns inget utrymme för sådant. Han saknade den erfarenhet som tidigare S-ordföranden haft och därmed också det nätverk och det stöd i partiet som en ordförande behöver för att samla ett så stort parti. Katastrofsiffror i opinions- och förtroendemätningarna gjorde allt etter värre.

- Partiets sätt att välja ledare. Håkan Juholt var inget förstahandsval, knappt ens ett tredje- eller fjärdehandsval. Sättet på vilket han valdes undergrävde genast hans position i partiet. Det fanns aldrig något starkt stöd för Juholt, han vaskades fram av valberedningen och deras val överraskade alla. För många var Juholt helt eller tämligen okänd.

Det som har hänt borde få Socialdemokraterna att fundera över hur de ska välja framtida ledare. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt fick det stöd eller det mandat som skulle ha behövts för att genomföra nödvändiga förändringar i SAP. Under Juholts tid bedrevs dessutom omfattande krypskytte, eller skott inifrån som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt saken.

I grunden fanns inget enormt avgångstryck mot Juholt bland partiets medlemmar. Allt tyder på att Håkan Juholt slogs för sin politiska framtid in i slutet och att det var VU som i slutändan fällde avgörandet.

- Mediedrevet. När en person tillträder på en politisk topposition startar medierna omedelbart en kraftig granskning. Minsta spricka i fasaden, minsta misstag får snabbt enorma konsekvenser. När ett misstag läggs till det andra blir situationen snart ohållbar - hur små de än är var för sig.

Juholt har själv öppnat för drevet genom att göra misstag, snubbla på orden och säga saker som inte stämmer. Men mediedrev är en synnerligen äcklig företeelse och på ett mänskligt plan går det verkligen att förstå vilken olustig situation som Juholt har befunnit sig i de senaste månaderna.

Och nu då? Partiets situation har på intet vis förbättrats. Socialdemokraternas kris har i grunden väldigt lite med Håkan Juholt att göra. Somliga skulle säga att den började under Göran Perssons tid och att en splittrad borgerlig opposition sköt den något på framtiden. Partiet har fortfarande ingen klar riktning, ingen tydlig vision. Ingen vet vad Socialdemokraterna har att erbjuda.

Antalet starka kandidater till partiledarposten har inte blivit fler. Pär Nuder lär inte vara mer intresserad nu när det är ett 25-procentsparti som söker en ledare. Thomas Östros behandlades synnerligen styvmoderligt när Juholt tog över och är kanske inte alls sugen på att ta på sig ledartröjan.

Socialdemokraternas kris är inte ett dugg mindre nu när Håkan Juholt har lämnat ledarskapet. I grunden är det dessutom en fråga om att få något slags opposition i Sverige.

Ge karln ett manus!

Håkan Juholt kommer tillbaka från semestern och det tar bara några timmar innan han trampar i klaveret - igen. Det börjar bli svårt att undgå detta enkla faktum nu: Håkan Juholt är inkompetent. Han säger saker innan han hunnit tänka och hamnar ständigt i försvarsposition.

Juholt är emellertid inte den förste inkompetente politiske ledaren någonsin. Vi har sett gott om stendumma och fullständigt olämpliga ledare genom historien. Många av dem har dock lyckats dölja sina svagheter genom att omge sig med kunniga medhjälpare. Håkan Juholt behöver all hjälp han kan få. Någon borde skriva manus åt honom och be honom följa det till punkt och pricka. Hellre Ringholm än Juholt, liksom.

Men med tanke på de ständiga knivsticken bakifrån är det kanske så illa, att ingen vill ställa upp och hjälpa till längre.

Sverige behöver ingen EU-förmyndare

Det känns konstigt att säga det, men för en gångs skull har Håkan Juholt rätt. Sverige ska inte vara med i någon europakt vars syfte är en fortsatt maktöverföring från Sveriges riksdag till EU:s tjänstemän. Fredrik Reinfeldt tvekar men skulle faktiskt behöva lyssna på S-ledaren i denna fråga.

Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton - tre folkpartister tillika fanatiska anhängare av allt som kommer från EU - tycker att Sverige ska tillhöra "EU:s kärna". De varnar för ett "riskfyllt utanförskap". Jag förstår det inte. Plötsligt ska vi vara rädda för att fatta våra egna beslut. Plötsligt är det hotfullt att besluten som rör Sverige fattas i Sveriges riksdag i stället för av tjänstemän i Bryssel. Det är en ytterst märklig demokratiuppfattning folkpartisterna uppvisar. Svenska folket sade ett tydligt nej till euron 2003. Stödet för ett svenskt deltagande är i dag under tio procent. Ändå vill Folkpartiet driva Sverige in i eurosamarbetet, steg för steg.

Nu är Folkpartiet visserligen extremt i sin EU-forism. Men Moderaterna ligger inte långt efter. Risken är därför stor att Reinfeldt bestämmer sig för att driva frågan om ett svenskt deltagande i europakten. Och Juholt har ju inte direkt gjort sig känd för att stå fast vid sina ställningstaganden.

Sverige behöver en opposition

Det är inte Håkan Juholts fel att Socialdemokraterna inte är ett 40-procentsparti i dag. Det är inte heller Mona Sahlins fel. Den nedåtgående trenden har pågått länge.

Göran Persson ledde partiet i flera förlustval - med undantag av segervalet 2002 när S fick närmare 40 procent av rösterna gjorde partiet egentligen inget riktigt bra val under Persson. 2006 räckte det inte heller till att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratins kris började således långt innan Juholt blev aktuell som S-ordförande. Den påskyndades definitivt av bildandet av Alliansen och den har eskalerat i takt med att allt färre under borgerligt styre identifierar sig med Socialdemokraterna eller vet vad de vill åstadkomma. I Stockholm, som trots allt är viktigt för utgången av riksdagsvalet, kommer S sannolikt få finna sig i att vara tredje största parti i de kommande valen.

Men vad vore skillnaden med ett socialdemokratiskt styre? Alliansen har visserligen sänkt inkomstskatterna rejält, vilket är positivt, men Sverige är fortfarande en högskattestat jämfört med övriga länder i Europa eller världen. Sverige är socialdemokratiskt. Skillnaden är att statsministern kallar sig moderat. Förutom att lätta på kedjorna en aning med avskaffat apoteksmonopol och lite skattejusteringar har politiken i princip legat fast sedan Göran Perssons dagar.

Socialdemokraternas problem är att de inte har något att erbjuda väljarna förutom andra ansikten än de som nu sitter vid makten. Ingen politik, inget mål. Det är illa, inte minst ur demokratiskt hänseende. Sverige behöver en stark opposition som kan utmana, ifrågasätta och komma med nya idéer. I opposition var allianspartierna starka och livskraftiga. De verkade ha visioner för ett Sverige bortom socialdemokratin. Nu har de drabbats av alla regeringspartiers öde och stagnerat.

I ett sådant läge skulle en stark opposition ha ett utmärkt tillfälle att förklara varför de är bättre lämpade att ta över. Sveriges rödgröna opposition har inte ens kommit nära.

Stoisk Juholt

Sex av tio S-väljare sluter upp bakom Håkan Juholt (om man vill kan man som SvD vända på steken och hävda att 4 av tio vill att han avgår). Det är svårt att tro att det enorma mediedrevet inte har bidragit till detta. Människor känner sympati för de som sparkas på när de redan ligger ned, kanske gäller det även personer inom politikens empatistörda värld.

Nu är Juholt alls inget offer, han har sig själv att skylla och som ledare för landets största parti måste han vara medveten om vilken oerhört utsatt position han har. Minsta snedsteg bevakas minutiöst. När journalisterna känner vittring av blod ger de inte upp förrän bytet är infångat och slaget till marken. Så fungerar tyvärr dagens medielogik - och gör vi en historisk tillbakablick inser vi att detta ingalunda är ett nytt fenomen. Många är de människor som knäckts av mediernas hets genom åren.

Jag är dock lite imponerad av att Håkan Juholt lyckats stå pall, lugnt svara på journalisternas ofta idiotiska frågor och upprepa att de flesta uppgifter som spridits inte är fakta utan spekulationer och rykten. Månne är det detta lugn och denna övertygelse som har fått partiet att, med stor tvekan, ställa sig bakom honom. Att det inte är ett trevligt alternativ att avsätta en S-ledare efter bara sex månader och att det inte finns någon given ersättare spelar förstås också in.

Media ska inte avsätta politiker, det ska partiernas egna medlemmar göra. Därför är det bra att Juholt nu stannar som S-ledare. Han kommer dock att förföljas av bidragshistorien under resten av sitt partiledarskap - och liv.

Nu får vi ännu tristare politiker

Håkan Juholt har det tufft. Hans framtid som socialdemokratisk partiordförande kan hänga på en skör tråd. Dagens avslöjande om att han ska ha fuskat med reseersättning vid ett besök i Vitryssland 2006 förbättrar knappast hans chanser att sitta kvar.

Jag är tudelad i detta. Dels tycker jag givetvis att även politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att de inte ska fuska med ersättningar eller utnyttja systemet till maximal vinning. Jag gillar ödmjuka människor. Å andra sidan tycker jag genuint illa om mediedrev. Ty det är ett sådant som Juholt nu har hamnat i, endast sex månader in i sitt partiledarskap. Och när journalisterna väl känner lukten av blod, då ger de sig aldrig. Lita på att Juholts hela liv vänds upp och ned just nu i jakten på nytt godis. Än så länge har Juholt stöd av partiet, men han klarar sannolikt inte många fler skandaler av detta slag.

Problemet för Juholt är att även om han överlever denna höststorm, kommer den att påverka människors syn på honom under lång tid framöver. Fuskarstämpeln är ohyggligt svår att tvätta bort. Mona Sahlin är väl det bästa, och tråkigaste, exemplet. Minns begreppet "tobleronepolitik" så sent som inför valet 2010. Det politiska minnet är kort, men skandalerna minns vi.

På sikt får detta samma konsekvenser som tidigare politiska skandaler har fått: kraven på och granskningen av våra politiker skärps. Vilket i förlängningen resulterar i att vi får tråkiga, trista, platta politiker som inte så mycket som släppt en fis i sina liv. Typ Fredrik Reinfeldt.

Jag vill ha personer av kött och blod. Som kört för fort, varit pruttfulla, köpt sex och testat droger. Personer som inte drömde om att bli elitpolitiker när de var 13. Om det är något Juholt ska ha bannor för mer än något annat, är det att hans klanteri får följden att alla morgondagens elitpolitiker blir färglösa och själlösa.

Vi som betalar

Det är klart att politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att förmåner inte ska överutnyttjas eller missbrukas. Så långt är allt väl med mediernas rapportering om att S-ledaren Håkan Juholt har låtit riksdagen, det vill säga skattebetalarna, betala hela hyran för den fyrarummare han delar med sambon i Västertorp. Nu blir han återbetalningsskyldig och rapporteringen kan upphöra tills nästa politiker avslöjas.

Det är faktiskt ganska tröttsamt att konstatera att journalisterna är så oerhört pigga på att påpeka när politiker brister i att redovisa kronor och ören - mer än en politiker har fallit på grund av detta - medan de generella frågorna om politikernas särskilda förmåner, om bristen på markkontakt (som slarvet eller fusket ofta är ett symptom på) ignoreras.

Berätta vilka förmåner riksdagsledamöterna har och ställ frågan till läsare, lyssnare och tittare om dessa är rimliga. Informera om hur det fungerar i EU - där allt är sju resor värre - och ställ frågan om vi verkligen vill vara med och betala det kalaset.

Många går omkring med en vag uppfattning om att politiker både här och i Bryssel förmodligen har det väldigt bra, men få känner till omfattningen och hur systemen verkligen fungerar. Det är dags att svenska journalister tar sitt uppdrag på lite större allvar.

Det är inkomstskillnaderna S vill åt

Tidigare drev våra båda kvällsblaskor frågan om "det nya Fattigsverige" och exemplifierade det med barn vars föräldrar inte hade råd att köpa märkeskläder eller långväga semesterresor till dem. Rädda barnen har lobbat på samma tema. Nu har turen kommit till Socialdemokraternas ledning.

Jag har bloggat om känslan av fattigdom tidigare (exempelvis här och här) samt skrivit på samma tema på Newsmill. Det som har hänt sedan dess är att Socialdemokraternas Håkan Juholt har gjort barnfattigdomen till en prioriterad fråga för partiet. Det handlar naturligtvis i första hand om populism. Ingen är positiv till att barn har det knapert. Det är lätt att vinna politiska poänger på utspel om att "inte svika en enda knatte" - ett fluffigt utspel vars konkreta betydelse är högst oklar.

Tapio Salonen, som tidigare varit ute i frågan och kritiserat regeringen, hävdar att det skulle kosta 15 miljarder att "avskaffa barnfattigdomen". Detta ställs förstås mot regeringens femte jobbskatteavdrag som kostar statskassan lika mycket. Det gamla motsatsförhållandet mellan skattesänkningar och välfärd återupplivas med ett ryck. Frågan är om folk är lika benägna att falla för det den här gången.

I grunden handlar nämligen barnfattigdomsdebatten inte om barns väl utan om inkomstskillnader. Om att inte ha det andra har. Också känt som avundsjuka. En fullt mänsklig upplevelse men knappast något att bygga en politisk debatt på. Det är dock detta perspektiv intervjuerna med så kallade fattiga familjer utgår från. Barn uppmanas i princip att jämföra sig själva med sina kompisar. Vem får vad av sina föräldrar? På detta sätt blir orättvisorna tydliga. Men är det verkligen orättvist att familjer med två heltidsinkomster har mer pengar över än en person som är sjukskriven? Är det fel att vissa har råd att åka till Thailand medan andra får nöja sig med att semestra hemma i all enkelhet? Och viktigast av allt: lider barnen av det?

Regeringen kan förstås inte blunda för frågan om barnfattigdom, ens i ett av världens rikaste länder. Det skulle få den att framstå som hjärtlös. Men förhoppningsvis faller den inte till föga för den juholtska populismen. Inkomstskillnaders vara eller icke vara är en diskussion som hör förra seklet till. Låt oss gå vidare.

Allt-i-ett-partiet

Nya Moderaterna vill vara ett parti för alla. Det är därför partiet har gått från tydligt ideologiskt borgerligt parti till "det nya arbetarpartiet", som kramar facket, pratar om kollektiva värden och nu även vill erövra begreppet "rättvisa".

Nu ska Moderaterna blir ett miljöparti också. Partisekreterare Arkelsten brinner för miljöfrågor och gör säkert sitt för att få upp frågorna i partiet. Men det finns en mer långsiktigt taktisk förklaring. Två av allianspartierna hänger på en skör tråd, i synnerhet Kristdemokraterna som har kanske 2-3 procent kärnväljare som de kan räkna med stödjer partiet i vått och torrt. Moderaterna är inte redo att offra egen tid i rampljuset för att hjälpa sina allianskamrater. Således är de medvetna om att valet 2014 kan resultera i att en av deras alliansbröder faller ur riksdagen. Då är det viktigt att ha nära band till Miljöpartiet.

Just nu är det svårt att se hur Håkan Juholt ska lyckas formera en enad front mot Alliansen. Socialdemokraterna kommer inte att bilda något valtekniskt samarbete inför nästa val. Vänsterpartiet har redan återfallit i gamla synder, synbart lättade av att inte längre vara begränsade av verklighetens bojor. Miljöpartiet, å andra sidan, kan gå åt mitten under Gustav Fridolins ledning. Vilket gör ett samarbete med Lars Ohly allt mer otänkbart. Samtidigt kämpar Socialdemokraterna med att hitta sig själva under sin nye ledare, mellan alla tal om regn, pingviner och social demokrati. Det är svårt att över huvud taget se en aktiv opposition.

När Mona Sahlin tog över partiet red Socialdemokraterna länge på dopade opinionssiffror. De rödgröna ledde ett tag med 19 procentenheter mot Alliansen. Det räckte ändå inte för att vinna valet. Om opinionseffekten av Sahlins tillträde som partiledare var en 6:a på Richterskalan har Juholt endast lyckats åstadkomma en vibration värdig en medelmåttig smartmobil på samma skala. Sahlin tjänade på att inte konkretisera politiken, för Juholt verkar inte ens de stora visionerna, som folk själva kan tolka, vinna röster. Ska denne man verkligen lyckas utmana regeringen?

Effekten av jovialiske Juholt kan bli att Alliansen åter igen vinner ett val utan att få majoritet och denna gång regerar vidare med stöd av Miljöpartiet.

Med könet som vapen

Håkan Juholt fortsätter att skapa sitt nya lag. Ut med Östros och Österberg och nu senast ut även med den bostadspolitiske talespersonen Maryam Yazdanfar. SSU och S-kvinnorna är förstås sura. De sade inte ett pip när Juholt petade män, men nu drabbar det en kvinna. Till råga på allt en kvinna med invandrarbakgrund!

Roligast av allt är dock Yazdanfars egen reaktion. I TV sade hon att hon tyckte att det i en representativ demokrati även borde finnas kvinnor med invandrarbakgrund på ledande positioner. Hon blev alltså inte bara petad som bostadspolitisk talesperson, hon blev petad som invandrarkvinna. Det är ett ytterst märkligt sätt att argumentera för sin egen sak. Man skulle kunna tycka att "kompetent" eller "hög arbetskapacitet" skulle räcka. Men för personer som ser världen med genus- och etnicitetsglasögonen på gör det förstås aldrig det.

Nostalgi ledordet på S-kongressen

Det var ett väldigt traditionellt socialdemokratiskt tal som Håkan Juholt höll som nyvald partiordförande. Mycket nostalgi, många återblickar, citat av Palme, beröm till Per-Albin - ja, även Göran Persson, som fanns i publiken, fick beröm av den nye S-ledaren. Det innehöll också de obligatoriska flosklerna om "social demokrati" och att "hålla upp ett paraply för den som står i ösregn". Konflikten mellan den varma vänstern och den kalla högern fortsätter att vara Socialdemokraternas livsluft. I alla fall när de är tillsammans och kan egga varandra.

Talet var förstås främst skrivet för att uppmuntra och ge partiets trogna aktiva energi och framtidstro, inte för att slå fast exakt vilken sakpolitik partiet kommer att driva under de kommande åren. Men Håkan Juholt undslapp sig ändå en del saker som gör att han framstår som en mer konservativ sosse än Göran Persson. Har vi mer återställarpolitik att vänta under Juholts ledning? Han talade om såväl återreglering av elmarknaden som hårdare tag mot valfrihet i vård och skola.

Om Juholt kan bli en seriös utmanare till den nuvarande regeringen vet vi inte förrän valåret närmar sig. Hur han ska förmå locka storstadsväljarna med sin 1960-talsretorik är ännu en gåta. Men en sak är i alla fall redan nu tämligen säker: vi kommer att få se roligare och mer fartfyllda debatter mellan Juholt och Reinfeldt än vi någonsin fick se mellan Reinfeldt och Sahlin. Det tackar vi för. Kanske är det just detta som en insomnad borgerlig allians behöver också.

Kröning

En stukad socialdemokrati ska välja ny ordförande. Igen. Det var bara fyra år sedan sist. Då valdes Mona Sahlin som första kvinnliga partiordförande och förhoppningarna var höga. I dag väljs Håkan Juholt, en outsider som är obekant för väljarna och som får det svåra uppdraget som Sahlin misslyckades med: att driva partiet framåt i oppositionsställning.

Den senaste tidens farsartade spel inför partiledarvalet är ett av flera tecken på att Socialdemokraterna fortfarande famlar efter att hitta en identitet som oppositionsparti. Partiet har ju valt ledare tidigare också men då i regeringsställning. Nu har två raka ordförandeval skett i opposition. Väl i opposition blir sprickorna i partifasaden tydligare och mer öppna.

Någon Juholteffekt går det inte att tala om ännu. Väljarna vet helt enkelt alldeles för lite om honom ännu. Att han tycks väcka mest entusiasm hos betong- och gråsossar indikerar inte att han lär göra någon succé mot Reinfeldt framöver heller. Samtidigt ska han inte underskattas. Socialdemokraterna är revanschsugna medan alliansregeringen ger ett ganska trött och oengagerat intryck. Förr eller senare ledsnar folk på sina regeringar, det kommer att hända Reinfeldt också.

Nu behöver ett växande stöd i opinionen för Socialdemokraterna under de kommande åren inte betyda särskilt mycket i slutändan. Minns vilka siffror partiet red på under Sahlins ledning, egentligen ända fram till valåret 2010. Det är således först i början av 2014 som vi kan börja se vartåt det skulle kunna barka i nästa val. Allt innan dess är förspel. Och en sjuhelsikes uppförsbacke för Juholt med cykelhjälmen att trampa sig ur.

Statsmannen

Man ska inte såga någon innan personen fått chansen. Men det går förstås att ställa sig frågan om Sverige vill ha en statsminister som ställer upp i glasstest i Aftonbladet (något som normalt brukar skötas av personer i åttaårsåldern). Bättre tillfälle att göra sig själv till åtlöje är nog svårt att hitta. Fast Juholt fick å andra sidan gott sällskap av glassätande handläggare på Palmecentret...

För då kommer han med mustaschen

Socialdemokraterna kan just ha cementerat sin roll som oppositionsparti.

Det var svårt att välja bland så många goda kandidater, försökte surpuppan Berit Andnor (själva sinnebilden för en sursosse). Jo, tjena. Håkan Juholt var knappast valberedningens förstahandsval. Han var en kompromisskandidat när Nuder, Wallström, Eneroth och Pagrotsky sade nej och varken Palm, Damberg, Östros eller Österberg lyckades entusiasmera mer än några partidistrikt vardera. När Mona Sahlin valdes var det devisen "vem som helst utom en man" som gällde. Nu tycks det ha varit "vem som helst utom en stockholmare". Kvar stod den mest oväntade kandidaten.

Juholt är säkert en rejäl och hygglig person. Men partiledare? Och, än värre, statsminister? Han kan säkert locka tillbaka en del gamla besvikna socialdemokrater under de första åren genom att låta som en väldigt traditionell socialdemokrat. Det är dock ett varningens tecken att han applåderas av både Lars Ohly och Göran Greider. Och det är ytterst svårt att se hur han, som är "trött på prat om förnyelse", ska kunna locka tillbaka Stockholmsväljarna.

Kan verkligen en gråsosse som inte fick något förtroende som minister av Göran Persson eller någon hög post i partiet under Mona Sahlin lyfta det socialdemokratiska partiet? Det är svårt att tro, men än så länge vet egentligen ingen var han står i de stora politiska frågorna. Förutom att han gillar "social demokrati". Vill han samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? I så fall på vilket sätt? Kommer han att driva en återställarlinje?

Mona Sahlin ville trots allt förändra sitt parti. Hon stötte på patrull i de egna leden. I sitt linjetal gick hon till hårt angrepp och erkände i praktiken att hon aldrig fick mandat att förnya partiet som hon hade velat. Valförlusten var således ingalunda enbart hennes nederlag. Under Juholt riskerar Socialdemokraterna att åter bli nostalgiska. För ett parti som saknar självinsikt är en valförlust 2014 ganska given. Det som möjligen kan förhindra detta är en ny internationell kris som drabbar Sverige eller, troligare, att svenska folket helt enkelt börjar ledsna på regeringen Reinfeldt. Det hände Göran Persson 2006 och kan givetvis hända Reinfeldt efter åtta långa år vid makten 2014. Och om det skulle hända - ja, då kommer han med mustaschen.

Kompromiss

Ja, det var minsann en skräll. Jag hade trott att Thomas Östros skulle ta det till slut när de övriga föll bort en efter en. Men han ansågs helt enkelt alldeles för belastad av de två senaste valförlusterna, i synnerhet den senaste.

Det långsiktigt bästa alternativet för Socialdemokraterna kanske hade varit Mikael Damberg. Nu blir det alltså Håkan Juholt. En veteran inom partiet som varit ordförande i försvarsutskottet sedan valet men säkerligen är tämligen okänd för de flesta väljare. Det går inte att komma ifrån att detta val känns en som framstressad kompromiss.

Juholt har gett mig intrycket av att vara en tämligen traditionell socialdemokrat. Han är mig veterligen inte känd för några dramatiska utspel och heller inte för att vara en särskilt begåvad talare. Valet av Juholt kan därför uppfattas som valet av en god förvaltare i väntan på att hitta en mer långsiktig lösning på socialdemokratins ledarskapsbekymmer.

För könsbalansens skull uppges Carin Jämtin föreslås som partisekreterare.