Fail av Feiler

Vänsterpartisten Dror Feiler har åter gjort sig till både åtlöje och offer. När nazistiska Svenskarnas Parti höll möte i Almedalen, efter tillstånd från polisen, tog han sig friheten att med sin saxofon spela Pippi Långstrumpvisan. En sedvanligt oregerlig Feiler avlägsnades då från platsen.

Dror Feiler påstår felaktigt att det pågår en "normalisering av hatideologier" i Sverige. Han ser SvP:s framträdande i Almedalen som en svensk kapitulation inför nazismen. Att det i ett av världens minst rasistiska länder, där nazistiska symboler är förbjudna, där stödet för ett multietniskt samhälle ökar och där det är straffbart att hetsa mot minoriteter, skulle pågå en normalisering av nazism och rasism är ett befängt påstående.

Anmärkningsvärt nog anser Dror Feiler att hans demokratiska rättigheter kränks när han inte får ta sig rätten att störa ett politiskt möte vars åsikter han inte delar. Detta är en perverterad syn på yttrandefrihet som många inom den politiska aktivistvänstern delar - och praktiserar.

I Feilers samhälle skulle bara av den politiska makten godkända åsikter få yttras. Men yttrandefriheten är meningslös och tom på innehåll om den bara omfattar de åsikter som är accepterade av de styrande. Den sortens "yttrandefrihet" finns i alla länder, inklusive Syrien och Nordkorea.

Yttrandefriheten måste gå mycket längre än så för att fylla något syfte. Verklig yttrandefrihet accepterar obekväma åsikter som går på tvärs med majoritetssamhället. Verklig yttrandefrihet tillåter det äckliga, obehagliga och provocerande. Verklig yttrandefrihet gäller nazister i lika hög grad som folkpartister.

Det är viktigt att påpeka en sak som ofta glöms bort: Att alla har rätt att yttra sig betyder inte att alla andra måste lyssna. I stället för att störa politiska sammankomster med visselpipor, vuvuzelor och saxofoner kan man faktiskt göra något så enkelt som att inte vara där. Låt nazisterna tala inför tomma torg.

Ja, det är djupt obehagligt att se nazister stå i talarstolen på Sveriges största politiska branschmässa. Men jag är övertygad om att den svenska demokratin klarar även detta. Ty om vårt demokratiska samhälle inte förmår hantera något tusental skräniga nazister, vad är det då för samhälle vi försvarar?

Valgrubblerier

De politiska partierna samlas just nu på sin och alla lobbyisters stora firmafest i Almedalen. Det kommer hållas möten i alla tänkbara frågor om stort och smått, men i mediernas blickfång finnas riksdagspartierna (och givetvis Fi).

Stefan Löfven kallade till presskonferens i dag och talade om en socialdemokratisk satsning på "maxgrupper" i förskolan. Det var en precis så oinspirerad och ofokuserad genomgång som vi vant oss att få från S-ledaren. Är det en sådan uppvisning som ska väcka engagemang behöver nog Socialdemokraterna tänka till lite (Löfven lär dock få hård konkurrens i konsten att hålla tråkiga framträdanden i Almedalen).

Aldrig är en liberals grubblerier så svåra som under ett valår. I färskt minne finns å ena sidan de gångna fyra årens bakslag. En utbyggd övervakningsstat. Nästan fullständig frånvaro av liberal reformvilja. Kapitulation inför vänsterns problemformuleringar. Statsfeminism. Å den andra finns en insikt om att alternativet faktiskt är ännu värre.

Tanken att rösta på något av allianspartierna är motbjudande. Moderaterna har exempelvis inte bara blivit ett arbetar-, utan också ett hen- och hbtq-parti. Ändå måste saken åtminstone övervägas eftersom alternativet inte bara heter Socialdemokraterna utan också Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi kan komma att få gamla kommunister i en svensk regering. Frågan är då vad en liberal väljare ska göra för att söka förhindra detta.

Inför tanken på en tredje Reinfeldt-regering känner jag mest likgiltighet. Jag tror att det vore bra om Reinfeldt förlorade, Moderaterna fick en ny partiledare och påbörjade något slags idéarbete igen. Dessutom är det mycket värt bara att bli av med Beatrice Ask som justitieminister.

Men en S-ledd regering med miljöpartister och vänsterpartister är verkligen inget roligt scenario. Vi kan räkna med högre skatter, mer förmynderi och ännu mer tokfeminism. Mer politik och mindre frihet är den huvudsakliga beståndsdelen i det rödgröna receptet.

Det kompletta skräckscenariot är förstås en regering bestående av S, Mp, V och Fi. Riktigt så illa vill jag ännu inte tro att resultatet av höstens val kommer att bli. Men jag vågar samtidigt inte utesluta det, om Löfven vill ha en majoritetsregering i stället för en svag minoritetsregering som tvingas söka stöd hos mittenpartierna.

Det bästa vi kan hoppas på är nog trots allt att det blir ett dödläge med en regering som inte kan göra så mycket alls. Det förutsätter sannolikt att Sverigedemokraterna växer för att kunna bli vågmästare igen.

Väldigt nya Moderaterna.

DN kampanjar för Fi

Dagens Nyheter har gett sig tusan på en sak: Feministiskt initiativ ska in i riksdagen. Allt tidningen kan göra för att hjälpa till kommer den också att göra.

Den slutsatsen kan vi dra efter att partiet först fått mängder av positiv publicitet under EU-valrörelsen och DN nu trummar igång samma hyllningssånger inför riksdagsvalet.

DN har frågat ut alla riksdagspartiers ledare, en i taget mellan den 12 och 27 juni. Sist ut var Jimmie Åkesson. Men det tog inte slut där. I dag, när alla riksdagspartier är avverkade, dyker plötsligt Gudrun Schyman och Fi upp. Hur tänkte DN här? För inte kommer de väl fortsätta med Piratpartiet, Junilistan och Svenskarnas Parti?

Fi ligger högt i opinionsmätningarna men fick faktiskt bara 0,4 procent i riksdagsvalet 2010. Dagens utfrågning utgår från antagandet att Fi kommer in i riksdagen. Schyman får frågor om hur hon ser på Stefan Löfvens ställningstagande om tvångsdelad föräldraförsäkring och, givetvis, om hon kan tänka sig att bli jämställdhetsminister.

Allvarligt talat, DN. Detta är oseriöst och inte värdigt en morgontidning som är landets största. Har DN helt gett upp den granskande journalistiken?

Men OK, nu vet vi. DN ingår härmed i Fi:s riksdagskampanj. Det är bra att veta när valrörelsen nu drar igång i Almedalen.

"Jag är inte för ett förbud, men..."

Titt som tätt dyker de upp - krönikorna om porrens påstådda skadeverkningar. Känslan är att det sker lite mer frekvent just nu, månne har det något med den berömda feministiska våren att göra.

Senast i raden att göra en infantil analys av pornografin är Aftonbladets Sanna Lundell. Hon bekymrar sig, precis som Gail Dines, över vilka effekter porrkonsumtion får på unga människor.

Normalt sett ska man inte bemöta krönikor av så låg kvalitet som Lundells. Tiden är för dyrbar för att ägna den åt att läsa och besvara barnslig dynga av detta slag.

Jag gör dock ett undantag av det enkla skälet att absurditeten i hennes grundläggande analys blir särskilt uppenbar när man applicerar den på en annan filmgenre (mer om det nedan).

Om porrens påverkan på mannen skriver Sanna Lundell:

"Får man inte ha analsex hemma så går man ju bara helt sonika ut och köper det. Att den fula, kåta flickan där egentligen är en trafickad [sic!] sexslav, eller en fattig thailändska väljer man att bortse från."

Min första fundering är vem Lundell avser med "man" är. Den vanlige porrkonsumenten? Och vad stöder hon sitt antagande på? Har Lundell stöd för att porrkonsumenter i större utsträckning än icke-porrkonsumenter köper sex? Vilken betydelse har ett sådant stöd när i stort sett alla killar och män har sett på eller med viss regelbundenhet konsumerar porr?

Jag tror att Sanna Lundell bara använder sina egna fullt utvecklade fördomar för att göra en koppling mellan pornografi och människohandel. Just den kopplingen som ohederliga feminister älskar att göra (resonemanget brukar sluta i att sexköpslagen måste skärpas).

Kontentan av krönikan är att porren skapar "en skev bild av sex". Det är ett väldigt vanligt argument som ofta används efter att personen i fråga deklarerat att den "inte är för ett förbud, men...". Om nu porren skapar en skev bild av sex, och detta anses vara ett bekymmer, känner jag mig tvungen att påpeka att Morden i Midsomer skapar en skev bild av brott och brottsbekämpning.

Serien utmålar landsbygdsbor som mordiska bortom alla gränser, och den sprider en karikatyrartad bild av polisarbetet. Man får lära sig att den misstänkte sällan fälls på teknisk bevisning utan på ett erkännande. Bevisning är sällan nödvändig eftersom saken aldrig prövas i domstol. Så fort den misstänkte har erkänt, är saken över för den gången. Sedan är det bara att invänta nästa mord. Och nästa. Inte sällan ligger omfattande släktkonspirationer bakom brottet.

Morden i Midsomer skapar alltså en skev bild av hur brott begås och bekämpas. I likhet med pornografiska filmer är dock den brittiska kriminalserien en fantasi, inte en trovärdig verklighetsskildring. Alla som tittar på den förstår detta.

Till skillnad från fallet med porren skrivs inga infantila krönikor om vilken potentiell skada som Morden i Midsomer skapar för verklighetsuppfattningen hos den som tittar. De flesta verkar begripa att det som visas är underhållning och inte en dokumentär skildring av verkligheten.

Kan det månne vara pornografins sexuella innehåll som får somliga att förlora förmågan till rationellt tänkande?

Tidigare bloggat:
"Porr skapar mördare"

Flyktingar i arbete

Det har blivit något slags officiell sanning att det tar sju år för en flykting att bli självförsörjande i Sverige.

Siffran har använts för att visa på de stora utmaningar som finns för flyktingar att etablera sig i sitt nya hemland, och samtidigt varit en nagel i ögat på politikerna. Ansvaret för att det ser ut så här bärs ju av sju av riksdagens åtta partier, som i decennier försvarat en hög invandring och omfattande regleringar på arbetsmarknaden. Uppenbarligen helt utan insikt om att det är en väldigt dålig kombination.

Men som Tino Sanandaji visar genom att hänvisa till offentlig SCB-statistik, är siffran inte korrekt. Läget är i själva verket värre än så. Ungefär hälften av flyktingarna har kommit i arbete efter sju år i Sverige. Siffran är marginellt bättre i dag (mätår 2012) jämfört med för 15 år sedan (1997). Efter 15 år hade ungefär 60 procent kommit i arbete.

Detta är förfärligt deprimerande siffror som borde göra integrationsministern och alla arbetsmarknadspolitiska företrädare sömnlösa. Men de är inte särskilt chockerande. Det är möjligen endast den infantila debatten i Sverige, som handlat om huruvida invandring är lönsam eller ej och inte komplicerat frågan med vilken sorts invandring som är lönsam, som kan göra någon förvånad över nedanstående statistik.

Jag har tidigare konstaterat att svaret på frågan om huruvida invandring är lönsam eller ej är "det beror på". Vi måste skilja på å ena sidan arbetskrafts- och kärleksinvandring, som är nettobidragsgivande, och å den andra sidan flyktinginvandring från krigshärjade länder där läskunnigheten är väldigt låg och matchningen mot den svenska arbetsmarknaden problematisk.

Det säger sig självt att den sistnämnda gruppen kommer att behöva längre tid att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed kosta mer pengar för samhället. Den stora frågan borde vara hur personer utan utbildning ska kunna bli självförsörjande genom eget arbete på kortast möjliga tid. Att 4 av 10 flyktingar efter 15 år i Sverige fortfarande inte förvärvsarbetar är ohyggligt illa.

Hittills har vi inte sett någon regering, oavsett färg, presentera en trovärdig lösning. Allt har handlat om vuxenutbildning (som inte leder någonvart), praktik (som inte ger jobb) och subventionerade anställningar som visserligen gör att individen inte är arbetslös men som i realiteten fortfarande gör att personen inte är självförsörjande eftersom staten betalar lönen.

Det vore önskvärt att politiker från alla partier tog denna fråga på betydligt större allvar. Om Sverige ska ta emot flest asylsökande i hela EU måste det finns någon sorts plan för hur människor som kommer hit ska komma i arbete och hitta en bostad. Det saknas i dag.

De senaste fyra åren har partierna i stället tävlat i vem som kan markera mest mot Sverigedemokraterna. Den sortens billiga poängplockning har inte hjälpt en enda flykting till ett mer självständigt liv.

Feministerna och guldet

"Både i Sverige och i många andra länder finns åtskilliga ton guldtackor lagrade i diverse bankvalv och källare, till vilka en omfattande bevakning är kopplad. Till ingen nytta ligger dessa guldtackor lagrade som ytterst kostsamma hyllvärmare i decennier och sekler."

Jag ger er - Feministiskt initiativ. Det behövs ingen som parodierar det här partiet.

Sveriges (feministiska) Radio

Att journalister i public service, och i andra medier också för den delen, älskar feminismen är ingen nyhet.

P1 gillar feminismen så mycket att kanalen låter två företrädare för Feministiskt initiativ diskutera tvångsdelad föräldraförsäkring. Mer uppmärksamhet till Fi, alltså.

Ingen är väl särskilt förvånad. Men om detta är en försmak på hur valrörelsen kommer att se ut, har vi några tunga månader framför oss.

Om att sätta rubriker...

Det är semestertider. De som inte redan har gått på sin semester sitter just nu och längtar. Men alla har det inte lika bra, får vi veta av sanningsorganet DN.

DN blåser på med rubriken "Var tredje har inte råd med semester". Det låter ju inte alls bra. Jobbar alltså dessa människor året om utan att vara lediga?

Nej, så förhåller det sig givetvis inte. Det artikeln berättar är att var tredje lågutbildad kvinna uppger att hon inte har råd att åka bort på semestern. Inga Thailandsresor eller påkostade utflykter runt Sverige, alltså.

Är det en mänsklig rättighet att ha råd att åka utomlands? Nej. Är det en rättighet att inte vara hemma under sin semester? Nej.

Man anpassar munnen efter matsäcken och håller sig hemma om man inte har pengar att resa. Det borde inte vara så anmärkningsvärt att det förtjänar en nyhet i landets största morgontidning.

En ny liten Saab-kris...

Biltillverkaren Saab, som gick i konkurs 2011, har vi inte hört så mycket om på sistone. Den nya ägaren Nevs har sedan de köpte konkursboet startat en närmast hobbyliknande produktion av den i år 12 år gamla Saab 9-3 samtidigt som de uppgett att de fortsätter utveckla Phoenixplattformen, som ska bli den nya "riktiga" bilen.

Nyligen blev vi dock varse att Nevs, precis som alla Saabs tidigare ägare, har ekonomiska bekymmer. De kan inte betala leverantörerna (känns igen) och har därför tvingats stoppa produktionen (känns också igen).

Det visar sig nu vara ännu värre än så. Nevs har pantsatt nybilslagret och tagit korttidslån till höga räntor för att hålla sig flytande. Detta håller naturligtvis inte. Precis som Victor Muller köper sig Nevs tid i väntan på att en räddande ängel med djup plånbok ska komma flygande.

Jag vill inte säga "vad var det jag sa". Men ärligt talat - vad var det jag sa? "Risken för en konkurs inom något år känns påfallande stor", bloggade jag våren 2012.

Om inte en pengastinn kinesisk eller indisk räddare köper upp askan av det brända Saab ganska omgående, är det konkurs som väntar. Igen.

Den arroganta makten

Datalagringen diskuterades i förmiddags i justitieutskottet. Inbjudna till detta eminenta sällskap var utredarna som gav datalagringen grönt ljus Sten Heckscher och Iain Cameron, generaldirektören för PTS, företrädare för branschen samt Rikskriminalpolisen.

Och jodå, det inövade barnporrargumentet användes givetvis flitigt. Denna gång av både Morgan Johansson (S), polisen och flera andra ledamöter. Det blev branschen mot resten. Tyvärr framstod den hårt ansatta branschföreträdaren Kajsa Frisell som väldigt defensiv. Det hade räckt att hon hänvisat till EU-domstolens utslag. Det är trots allt orsaken till att flera nät- och teleoperatörer valt att sluta lagra. Just nu har vi ett osäkert rättsläge, menar de.

Polisen kallar situationen där bara vissa nät- och teleoperatörer beredvilligt överlämnar data om sina kunder för "otroligt otillfredsställande", och det faktum att vissa operatörer inte alls lagrar trafikinfo "otroligt bekymmersamt".

Så långt polisens högst väntade syn på saken. Lite mer besvärande är justitieutskottets inställning till datalagringen. EU-domstolen har ogiltigförklarat direktivet på vilket den svenska lagen bygger. Det borde få politiker vid sunda vätskor att tänka till och vilja trycka på pausknappen. I stället går man till angrepp mot teleoperatörerna.

Att Heckscher tycker att EU-domen inte spelar någon roll bör operatörerna faktiskt inte ta någon hänsyn till. Det är uppenbart att EU-domstolens utslag inte räcker här. Därför bör operatörer driva enskilda fall i domstol, vilket säkert också kommer att ske.

Juristerna i EU:s ministerråd anser att en generell datalagring inte längre är möjlig. Men på justitieutskottet låter det som att svensk lag över huvud taget inte får ifrågasättas, och att de lagar som stiftas av riksdagen per automatik är goda. Mantrat "svensk lag gäller!", utan förbehåll, är en både farlig och maktfullkomlig syn på den lagstiftande makten i en demokrati.

Det är uppenbart att justititeutskottet helt saknar förståelse för frågans moraliska dimension. Att Johan Pehrson i vanlig ordning lyckades framstå som en arrogant idiot helt utan respekt för rättsstatens principer var bara crescendot i detta tragiska skådespel.

Utfrågningen i justitieutskottet kan ses här (den börjar ca 11 minuter in). Ta något starkt först.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Sökes: Ett Sverige för vuxna

Tyskland är ett Sverige för vuxna, har Horace Engdahl sagt. Det ligger oväntat mycket sanning i det påståendet.

Tyskland är likt Sverige på flera sätt. Det är en stabil demokrati, ett välfungerande och oftast välorganiserat samhälle med någorlunda pålitlig byråkrati. Det finns något över det tyska lynnet som passar oss svenskar.

Tyskland är inget liberalt paradis, men det annorlunda och provocerande tillåts existera utan att kuvas av politiska pekpinnar och indignerade moralkärringars högljudda protester.

Dessutom tycks människor i Tyskland faktiskt bry sig om individuella rättigheter på riktigt. Edward Snowdens läckor startade en bred diskussion i tyska medier, en diskussion om massövervakningen och dess konsekvenser som pågår än i dag ett år senare. I Sverige - tystnad. Likgiltighet, rent av. Att regeringen skulle tiga var väntat, men att intresset hos de största mediehusen och även gemene man skulle vara så obefintligt skrämmer mig.

Tyskarnas reaktion mot massövervakning och statliga övergrepp har säkert delvis historiska orsaker. Nog känns det ibland som att Sverige har varit så förskonat från allt från krig till diktatur och större katastrofer att landet har drabbats av en sorts kollektiv glömska om hur viktigt det är att ständigt, i varje enskilt läge, försvara individens rätt till sitt eget liv och sätta gränser för hur långt staten får gå i sin strävan efter kontroll.

Min aversion mot det land Sverige håller på att förvandlas till ökar för var dag. Det går knappast att lyssna på svensk statsradio längre. I synnerhet P3 har fullständigt kidnappats av radikalfeministiska miljöpartister och Fi-anhängare som inte försitter ett enda tillfälle att sprida infantil politisk propaganda, trycka till borgerligheten och hylla feminismen. Detta går bra eftersom det ofta bakas in i så kallad "humor".

Inte mycket lyckligare blir man av att titta på svensk TV. Vi skrattar ofta och gärna åt hur statliga medier i demokratiskt tveksamma länder vinklar nyheter till regimens fördel. Det är ett skratt som borde fastna i halsen. I Sverige vinklas nyheter ständigt för att passa vänsterväljares öron. Därför får vi aldrig höra den andra sidan utan endast den sida som bekräftar vänsterväljares världsbild. En vänsteranalys, gärna kryddad med mer än en gnutta genus, är defaultläget för all nyhetsrapportering. Varje dag. Året runt.

Den enda gången det går att komma undan med att vara lite kontroversiell är när man kallar det konst. Då kan man å andra sidan bete sig hur som helst.

Hur blev Sverige så här politiskt korrekt och humorlöst? Så stelt och intolerant? Så fritt från genuin livsglädje? Kanske är det helt enkelt så att politiken har gått ett steg för långt. Ty är det något som effektivt kan lägga sordin på den bästa av fester är det politiska regleringar och förbud.

Sverige kryllar som bekant av dessa, vilket blir särskilt tydligt när vi plötsligt slipper dem under vistelser i andra länder. Det känns ibland som att vi svenskar lever i ett slags reservat här uppe i norr. Vi är noggrant inringade, i all välmening. Gränserna är tydliga för vad vi får företa oss. Vi ska helst inte ha för trevligt. Allt för vår egen trygghet.

Det finns goda skäl att känna oro. Snart kan vi ha ett extremfeministiskt parti i riksdagen. Jag vägrar tro att det kommer att ske, men jag är genuint orolig för utvecklingen i Sverige och börjar faktiskt, helt ärligt, att titta på alternativ. Jodå, det har ni hört förut, men det är åtminstone ett sätt att stå ut i stunden.

Att flytta till ett annat land bär med sig en rad komplikationer. Men också möjligheter. Och känslan av frihet finns det trots allt inget pris på.

Dagens kvinnovinkel

"Kvinnor hör till de som drabbas värst av skjutvapen i USA", skriver DN (ännu ej online). Det är en försåtlig inledning på en text som handlar om amerikanska vapenlagar och de många skjutningar som drabbar landet årligen.

Jag blir fundersam. Ty inte kan det var väl vara så att kvinnor drabbas i högre utsträckning än män? Nej, det är inte så DN räknar för att kunna sätta den braskande rubriken "Tusentals kvinnor har dödats med skjutvapen". De jämför med kvinnor i andra länder. DN-journalisten Sanna Björling har uppenbarligen ansträngt sig för att få den vinkel hon sannolikt på förhand bestämt sig för.

För sanningen är ju att det framför allt är män som drabbas av våld, så även våld med skjutvapen. Till och med den unge man som beskrivits som kvinnohatare, Elliot Rodger, tog faktiskt livet av fler män än kvinnor. Hans påstådda kvinnohat till trots var fyra av de sex offren män - ändå kom diskussionen efteråt att handla om "män som hatar kvinnor".

Ännu en helt vanlig dag i svensk nyhetsrapportering, med andra ord. Men jag kan inte låta bli att fundera över om rubriken "Män löper störst risk att dödas med skjutvapen" hade varit otänkbar eller bara mindre intressant för DN. Och i så fall varför.

Frihetsfrontens sommarseminarium 2014

Varje år träffas frihetsvänner på ett politiskt seminarium på Barnens Ö, arrangerat av Frihetsfronten.

I år hålls Frihetsfrontens sommarseminarium helgen den 22-24 augusti på en kollogård en bit norr om Norrtälje.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295 med betalningsmottagare Nyliberalt forum. Ange epost-adress för utskick av information, såsom vägbeskrivning för både bilburna och kollektivt resande.

I priset ingår mat och husrum. I år kommer det serveras ännu mer god riktig BBQ-mat.

Talarlistan ser ut så här:

Kareem Amer, egyptisk bloggare och numera bosatt i Norge, talar om möjligheterna till demokrati i arabvärlden.

Amelia Andersdotter, f.d. EU-parlamentariker för Piratpartiet.

Sofia Arkestål, riksdagskandidat för Centerpartiet, talar om hur hon ska lyckas vara liberal i riksdagen.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokratisk debattör, talar på temat "Socialdemokratin, nyliberalismen, 80-talet och framtiden".

Henrik Malm Lindberg, forskare vid Ratio och lärare vid Stockholms universitet, talar på temat "Scialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall".

Peter J Olsson, politisk redaktör på Kvällsposten.

Mattias Svensson, liberal författare och debattör, talar om svensk alkoholpolitisk historia.

En blind man vid ratten

Sverige tog under 2013 emot flest asylsökande av alla EU-länder, enligt siffror från Eurostat. Inte per capita, utan i absoluta tal. Det betyder att lilla Sverige gav fler positiva asylbeslut än giganter som Tyskland och Frankrike. Vi står för ungefär en femtedel av allt asylmottagande i EU:s 28 medlemsländer.

Detta kan man ha olika åsikter om. Men det rimmar illa att kalla andra länders politiker för extremister när det i själva verket är de svenska politikerna som avviker från normen i EU.

Ett uppenbart problem med asylmottagningen uppstår när vi ställer ovanstående siffror mot bekymren på den svenska arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skolan. De tre pelarna som är grunden integreringen i samhället - att ha en egen försörjning, en egen bostad och en god skolgång för barnen så att även de kan få ett arbete och en bostad i framtiden - har mer eller mindre kollapsat i Sverige.

Vi vet att det hårt belastade Migrationsverket inte klarar att tillgodose asylsökandes behov av bostäder. Vi vet att Arbetsförmedlingen, namnet till trots, inte klarar att förmedla arbeten och att insatser med etableringslotsar och jobbcoacher har varit ett stort fiasko (de sistnämnda ska nu helt avvecklas).

Vi vet också att den reguljära marknaden på hyresrätter i dag har passerat det stadium då den kan anses ha vissa bekymmer. Den har på sina håll helt brakat samman. Stockholm är värst, men nästan överallt i hela Sverige råder bostadsbrist.

Lägg därtill en skola i fritt fall och det blir ganska tydligt att utmaningarna som väntar en nyanländ som kommer till Sverige inte är små. Risken att fastna i bidragsberoende, meningslösa sysselsättningskurser och osäkra tredje- och fjärdehandsboenden (eller boendeinsatser via Socialtjänsten) är skyhög.

Tyvärr tycks det från politiskt håll saknas ett genuint intresse för att komma tillrätta med de strukturella problemen på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolan. De helt nödvändiga reformer som skulle behövas vill/vågar varken Alliansen eller de rödgröna ta i.

Regering och riksdag väljer att bara köra vidare likt en blind man vid ratten. Det säger sig självt att en sådan färd förr eller senare slutar i diket. Ett antal varningsskyltar har redan blivit påkörda.  


Läs även:
Merit Wager, Fnordspotting

"Porr skapar mördare"

Feministen och porrmotståndaren Gail Dines skräder inte orden när hon i SVT:s Kulturnytt beskriver pornografins påverkan på unga människor.

Visst har pornografin en påverkan på de som tittar, i synnerhet unga utan egna sexuella erfarenheter. Men att påstå att den skapar ungas sexualitet är en grov överdrift. Det antyder att porr är ungdomars enda informationskälla. Att de inte tillgodogör sig någon som helst information om sex och samlevnad än den som presenteras i amerikanska mainstreamporrfilmer.

Riktigt så illa tror jag inte att det är, och i synnerhet inte i dagens uppkopplade värld där diskussionsforum där man kan vara anonym bara är några klick bort. Det finns trots allt annat än porr på nätet också.

Dines drar dock en ännu mer hårresande slutsats av porrens skadeverkningar:

Tänk dig en vanlig 12-14 årig pojke som har lärt sig allt om sex genom våldsam pornografi, när han blir sexuellt aktiv kommer han vilja ha den typen av sex som han tittat på. Vanliga tjejer och kvinnor kommer inte att ställa upp på det, så vill han ha våldsamt sex kommer han att söka sig till kvinnor som är tvingade att säga ja till den typen av sex. Kvinnor som är prostituerade och blivit utsatta för trafficking. Kvinnor som misshandlas eller mördas om de säger nej.

Detta resonemang bygger på en smått fantastisk logik: Tittar på porr - vill ha våldsamt sex - söker sig till sexarbetare - träffar offer för människohandel - misshandlar eller mördar personen.

Porr skapar alltså i praktiken mördare, om vi får tro Gail Dines. Sug på den, om uttrycket ursäktas.

Kameraövervakning förebygger inte brott

 

Övervakningskameror förebygger inte brott. Det slår Brottsförebyggande rådet (Brå) fast i en utvärdering av kameraövervakningen på Stureplan och Medborgarplatsen i Stockholm.

Resultatet är intressant. Ett huvudargument för kameraövervakning är ju att det inte bara hjälper polisen att identifiera förövare utan också förebygger brott. Tesen är att vi avstår från att begå brott när vi vet att vi är övervakade. Detta tillbakavisas alltså av Brå, som menar att polisen inte lyckats påvisa några sådana effekter.

Då återstår alltså argumentet att kamerorna kan användas i bevissyfte när brott redan har begåtts. När vittnen till ett brott saknas eller när vittnesmål inte räcker kan övervakningsbilder vara väldigt användbara i en domstol. Det finns därför poänger med kameraövervakning på vissa platser, under vissa förutsättningar.

Men de ska inte användas slentrianmässigt, och vi ska inte ha en övertro på dess effekter. En kamera ersätter inte polisiär närvaro i oroliga områden. En kamera kan inte bygga förtroende eller arbeta förebyggande med sociala insatser. Det finns många sätt att arbeta på för att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Låt oss hellre diskutera dessa än att börja sätta upp övervakningskameror i varje gatuhörn.

Samtidigt är det viktigt att ha perspektiv i övervakningsdiskussionen. Kameraövervakning på allmänna platser är inte ett tillnärmelsevis lika stort problem som övervakning och kartläggning av vad vi företar oss på nätet.

En gata passerar vi, på internet lever vi.

Feministpopulisterna

Feministiskt initiativ har fått kritik (ja, inte av de etablerade medierna utan av många av oss andra) för att partiet i praktiken saknar en ekonomisk politik.

Gudrun Schyman medgav inför EU-valet att Fi inte räknat på sina förslag och tillade att hon tröttnat på den "ekonomism" som präglar svensk politik. Eller annorlunda uttryckt: Det är jobbigt att behöva tänka på finansieringen när man vill så mycket!

Nu har Fi släppt sitt valmanifest inför riksdagsvalet. Den som hoppats på att Schymans feminister skulle ha lärt sig att räkna eller tagit intryck av den kritik som framförts har gjort det förgäves. Detta valmanifest är lika extremt, lika verklighetsfrämmande och lika tossigt som det som lades fram inför EU-valet.

Fi vill bland annat...

- inrätta en jämställdhetsfond [löntagarfond, någon?] för att finansiera höjda löner i kvinnodominerade arbeten och sektorer

- införa sex timmars arbetsdag

- att kollektivtrafiken ska vara gratis

- införa skatt på växthusgaser från mat

- införa ett slags medborgarlön genom att slå ihop a-kassan, sjukförsäkringen och försörjningsstödet till en social försäkring med garanterad lägstanivå

- förbjuda vinster i välfärden, eventuella överskott måste återinvesteras eller återbetalas till stat och kommun

- att normkritisk pedagogik ska genomsyra all undervisning i både förskola, skola och fritids

- införa ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagen

- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter

- ge alla s.k. papperslösa uppehållstillstånd

- sänka försvarsbudgeten och i stället göra stora investeringar i "våldsförebyggande arbete"

Fi påminner inte väljarna om att de även vill "omskola män", men det förslaget finns som vi alla vet i partiprogrammet.

Det är viktigt att minnas att Fi är ett extremistiskt men även populistiskt parti. Partiet tar ingen hänsyn till ekonomiska begränsningar. Fi för fram en reflexmässig tillväxtkritik och säger sig vilja ha en annan sorts ekonomi, men ger inga trovärdiga alternativ.

Schyman tycker inte att feminismen kan trängas in i några "kamrersliknande räkneövningar". Fi:s politik är därför en enda lång kravlista på saker partiet vill ha men inte har några medel att finansiera.

Efter påståenden som "klyftan mellan mäns och kvinnors inkomster har vidgats" (vilket är fel) följer en uppräkning av allt som partiet upplever som galet i det svenska samhället. Men i de allra flesta fall jämför Fi inte samhället i dag med förr utan med det feministiska idealsamhället med obegränsade resurser till alla.

Rasismen ökar inte alls i det svenska samhället.  Påstådda "inskränkningar i rätten till stöd och service för personer med funktionsnedsättning" är i själva verket en LSS-budget som aldrig har varit större.

Fi säger sig vilja "värna mångfald och alternativa driftsformer inom välfärden". Ändå har partiet inskrivet i partiprogrammet att det både vill förbjuda vinster och avskaffa lagen om valfrihetssystem (LOV). Politiken går inte ens ihop retoriskt.

Sverige har råd, tycker Fi. Men frågan var pengarna till alla enormt kostsamma reformer ska tas är en gåta. Särskilt som Fi vill bekämpa en tillväxtpolitik som möjliggör det välstånd som partiet så ivrigt vill fördela till kvinnor och andra påstått förtryckta grupper i samhället.

Feministiskt initiativ drivs av manshat, fördomar och en vilja att utöka den politiska klåfingrigheten på alla nivåer. Dessutom saknar partiet alltså helt och hållet en trovärdig ekonomisk politik. Detta är det bra om fler får veta innan de går och röstar i höst.

Flykten från de lättkränktas land

Det är befriande, ja helt nödvändigt, att lämna Sverige emellanåt för att få andas lite luft i ett friare klimat.

På utlandsvistelser slås jag ofta av hur okomplicerat mycket är när det kommer till alkohol, droger och sex. Tänk att det finns länder där det faktiskt går att sälja sprit, choklad och frukt i samma butik utan att samhället kollapsar eller rännstenen fylls av alkoholister. Tänk att det faktiskt går utmärkt att ha stripp- och sexklubbar och samtidigt respektera kvinnors rättigheter.

Oavsett om jag besöker Berlin eller Prag eller någon annan väst- eller östeuropeisk stad av dignitet, framstår Stockholm som en snobbig och väldigt homogen stad. Den svenska nymoralismen har huvudstaden, och självfallet även resten av Sverige, i ett järngrepp. Det gör att allt är väldigt städat, för att inte säga rensat, på sådant som anses omoraliskt och kan väcka anstöt hos de lättkränkta. Följden blir sterila och tillrättalagda miljöer.

Det är därför otänkbart att Stockholm skulle vara platsen för ett sexleksaksmuseum av det slag som finns i Prag. På museet görs en tillbakablick på sexhjälpmedlens historia. Det är uppenbart att människan under väldigt lång tid har haft god fantasi när det kommer till att tillvarata sina lustar.

En pornografisk film från 1925 visas i en liten salong. Jag kan kort konstatera att porren har blivit bättre sedan dess. Men också att filmen nog aldrig hade fått visas på ett svenskt museum. I alla fall inte utan protester.

Ibland är Sverige bara så förfärligt efterblivet. Men resten av världen ligger lyckligtvis bara en flygplats bort.

Pojkarna som busar...

Den här banderollen var tydligen inte populär hos Twittermaffian. Själv tycker jag att den håller precis den nivå som ska hållas på ett studentflak.

Jag minns hur både killar och tjejer sjöng med i Björn Rosenströms låtar. Det var fester det, och inte en kotte nämnde ordet "våldtäktskultur"...

Fortsatt fulspel om datalagringen

Hade det gjorts en buskisrevy om politiken hade den förmodligen hetat något i stil med "Tjuvnyp och rackarspel". Det är nämligen en ganska bra beskrivning av vad politik är. Vi blev just varse det igen.

När EU-domstolens ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, på vilket svensk lagstiftning bygger, sade justitieminister Beatrice Ask att det inte automatiskt påverkar den svenska lagen.Saken skulle utredas. En trogen soldat, Sten Heckscher, fick uppdraget. För att inte riskera något såg Ask till att resultatet skulle presenteras efter EU-valet.

Regeringen kunde glatt skicka ut ett pressmeddelande. Beställningsjobbet måste ha varit till belåtenhet. Heckscher konstaterade nämligen på sin pressträff att EU-domstolens utslag inte påverkar svensk lagstiftning. Svensk lag strider inte mot EU-rätten. Heckscher tycker (ja, tycker) att svensk lag med god marginal är godtagbar och att den inte kränker integriteten. Han understryker också att den svenska riksdagen tog flera extra steg för att säkra den personliga integriteten - vilket blir ett märkligt påstående när själva datainsamlingen som sådan är ett slags kränkning.

Regeringen valde Heckscher som utredare därför att den visste att han skulle komma fram till just den här slutsatsen. Hans presskonferens är ett enda långt försvarstal av den svenska datalagringen och riksdagens kamp för vår integritet.

Lagringen av alla våra trafikdata - SMS, uppkopplingar, mobilpositioner och e-postmeddelanden - kan därmed fortsätta som om inget har hänt. Men striden är inte över. Med EU-domstolens dom i ryggen är det nu möjligt för operatörer att ta strid mot den svenska lagen. Det kommer Bahnhof att göra. Förhoppningsvis blir de inte ensamma.

Läs även: 
HAX, Christian Engström

Andningspaus

Jag lämnar det feministiska örnnästet för några dagars avkoppling i Prag. Lite god mat och tjeckiskt öl är vad som behövs nu när såväl jobb som en del annat går på högtryck.

Tillbaka med nyvunna krafter på måndag. Men det kan förstås dyka upp någon bloggpost längs vägen...

Nigel Farages perfekta söndag

Detta är en intressant och avslappnad intervju med UKIP:s Nigel Farage. Om EU, partiet, ledarskapet men även homoäktenskap och droglegalisering.

Aftonbladet underblåser pedofilskräcken

Aftonbladets Kerstin Weigl tycker inte att det är bra eller viktigt att fler män arbetar i förskolan. Anledningen: Med män i förskolan kan man inte garantera att den är "pedofilfri".

Jo, hon skriver faktiskt så. Det är en vidrig och kollektivistisk människosyn Weigl uppvisar med sin krönika. Hon dömer alla män för vad en enskild man gjort. Fallet med den så kallade dagispedofilen är unikt i Sverige. Vi har aldrig tidigare känt till ett fall av denna omfattning. Han har erkänt och kommer att dömas. Den berörda förskolan kommer säkerligen se över hur det kunde hända.

Det Kerstin Weigl gör är att underblåsa föräldrars skräck för pedofiler. Helt i onödan. Sådana här krönikor ökar misstänksamheten mot män i förskole- och grundskoleverksamheten, trots att den absoluta majoriteten aldrig ens har kommit på tanken att förgripa sig på eller skada ett barn. Trots att i stort sett alla bara vill göra ett bra jobb.

Jag avundas verkligen inte de män som arbetar som förskolepedagoger eller lågstadielärare just nu. Den sexbrottsmittänkte 21-åringen har ställt till nog med skada. Men det räckte tydligen inte enligt Kerstin Weigl. Hon vill vrida om kniven ytterligare några varv genom att hetsa mot alla män och peka ut dem som potentiella barnvåldtäktsmän. Detta är ett lågvattenmärke, även för att vara publicerat i Aftonbladet.

Migrationsminister Tobias Billström tillhör de som reagerat kraftfullt på Weigls artikel. På sin Facebooksida skriver han:

"Dagens vurpa: En manlig praktikant begår alltså övergrepp på en förskola. Vidrigt. Oförsvarligt. Men utifrån detta drar Kerstin Weigl slutsatsen att det är meningslöst och farligt att slåss för att få in fler män i förskolan (underförstått - då får du fler pedofilskandaler). Det är så makalöst dumt att det nog bara är i Aftonbladet som man kan läsa sånt dravel. År 2014 dessutom.

Men här är några sanningar till dig Kerstin Weigl:

Kvinnor kan också begå och begår också övergrepp mot barn. Det är ett sorgligt men sant faktum. Det sker i närmiljöer och oftast av kvinnor som barnet känner förtroende för. Precis som med män, nota bene. Får vi höra om din slutsats av detta också blir att kvinnor är olämpliga att umgås med barn? Nähä! Inte det?

Det är BRA att barn har manliga förskollärare och barnskötare i förskolan. För dem. För vårt samhälle. Och jag märker som förälder med två barn i förskolan att det är en skillnad på bemötande gentemot barnen och en bra sådan! Din analys är uppbyggd kring en kollektivistisk princip om att straffa den som råkar vara man och som vill jobba med barn - därför att några av samma kön begår brott som den absoluta majoriteten inte gör. Låt mig få se dig använda samma argumentation för att valfri kategori av sydamerikaner/HBTQ-personer/skåningar inte bör anställas på arbetsmarknaden därför att några med samma bakgrund begår brott. Tänkte väl det.

Jag tror att det är mycket nyttigt att arbetsplatser som domineras av kvinnor får in fler män. Och vice versa, vilket om jag känner dig rätt är ett ämne som du gärna lägger ut texten kring. En mångsidig sammansättning bidrar till andra perspektiv och jag vill för egen del att mina barn möter både män och kvinnor i sin vardag. Därför får du, som den Aftonbladet-krönikör du är, ett stort rött kort för dina antika åsikter om kön och lämplighet.

Och ja, jag är arg."

Att återta skolan

Händelse läggs till händelse och allra mest slås jag av elevernas attityd och avsaknad av respekt. Bristen på elevansvar, och bristen på regler och konsekvenser från lärarnas och skolledningens sida. En del har ytterkläderna på sig under lektionerna, mössor och jackor. Elever kommer och går, lite hur som helst. Tuggummin tuggas. Elever brottas med varandra. Hög musik på. Några dansar på borden. Ögon stirrar stint in i mobilerna. Spottloskor på golvet. De skriker. Brölar. Okvädingsord riktas mot katedern.

Detta vittnesmål från en lärarvikarie på en vanlig högstadieskola i en Stockholmsförort skrämmer och förfärar. Skolans lärare pratar om att "återta skolan", som vore det ett krig mot ett gäng ligister.

I en arbetssituation som ser ut som läraren beskriver den är det inte bara omöjligt för läraren att visa någon som helst pedagogisk talang - det är också omöjligt för enskilda elever att utnyttja sin förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Alla förlorar. Alla mår i slutändan dåligt.

Det är en skam. Inget mindre. Ett grundproblem är att svenska politiker har fråntagit läraren dennes auktoritet. Eleverna har fått makten. De har förvandlats till kunder som förväntas ställa krav på tjänsten (undervisningen), vilket har förskjutit resultatet undervisningen till läraren i stället för eleven. Detta har förgiftat hela skolsystemet.

Det finns naturligtvis motexempel. Skolor som fungerar jättebra, där lärarna får utrymme och en realistisk chans att göra ett bra jobb. Men jag tror att skräckexemplen är ett tecken på något större och mer omfattande än bara problem på en enskild skola.

Jag känner själv igen stycken av lärarens berättelse från min tid i grundskolan. Då pratar vi 90-tal. Förfallet har pågått under lång tid. I decennier.

Det pratas mycket om betygssystem och driftsformer. Alliansen har infört ett nytt betygssystem. Vänsterpartiet vill att friskolor ska bli kommunala igen. Men om det är någon som ska återta något är det lärarna. Det Sveriges lärare som måste återta svensk skola.

Varm alliansluft om integriteten

De senaste tio åren har mer lagstiftning som kränker integriteten kommit på plats än genom hela den svenska historien sammantaget. Alla vet detta.

Vad gör riksdagspartierna åt problemet? En motsvarande brevhemlighet ska gälla även för den digitala kommunikationen, tycker bland andra Vänsterpartiet. Lösningen? En ny myndighet, tycker politikerna.

Jag vet inte vad en ny integritetsmyndighet skulle lösa när det stora problemet är att lagstiftaren, alltså politikerna själva, klubbar lagar som kränker medborgarnas rätt till privat kommunikation och personlig integritet. Gång efter gång.

Caroline Szyber (KD), Johan Pehrson (FP) och Johan Linander (C) tycker alltså att integritetsskyddet bör stärkas. Men deras partier har både röstat igenom IPRED-lagen, FRA-lagen och datalagringsdirektivet i riksdagen. Samtliga tre har i debatter både i och utanför riksdagen försvarat dessa lagar. Pehrson tillhör de mer hårdföra integritetsbekämparna, vilket gör hans prat om att "det är så värt att skydda den enskildes integritet" till inget annat än varm luft.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet har tillsammans med Sverigedemokraterna och Socialdeokraterna ingen som helst trovärdighet i frågor som rör skyddet av den personliga integriteten på nätet. Det har de visat i konkret handling. Och handling väger tyngre än ord. Alliansen undvek integritetsfrågan i EU-valrörelsen och har även sett till att begrava den inför höstens val. De vill inte diskutera den eftersom de vet att de löper stor risk att stå med byxorna nere.

Tekniken utvecklas för fort, tycker Linander. Lagstiftaren hinner inte med. Det är en sanning med stor modifikation eftersom det i grunden inte främst handlar om teknik utan om principer. Det handlar om rätten till privat kommunikation och rätten att inte få sina digitala spår lagrade eller granskade. En rättighet som Alliansen aktivt motarbetat.

Idén att den som inte är misstänkt för brott ej heller ska övervakas handlar inte om teknikutveckling. Det är en grundläggande rättsprincip. Vi kan börja där. Ställer allianspartierna upp på denna princip, har vi kommit långt. Hittills har dock ingenting talat för det.

Välfärdsmyter

 

Det finns en vida spridd uppfattning att Alliansen har nedmonterat välfärdssamhället. Att det satsas mindre pengar nu än tidigare, och att detta är en ond strategi från en borgerlighet som innerst inne vill avskaffa välfärdsstaten.

De rödgröna partierna brukar vilja göra valrörelser till en fråga om välfärdssatsningar. Vänsterpartiet tenderar att vinna dessa tävlingar eftersom de har en outtömlig skattkista att ösa ur.

Bilden av ett land som var ett paradis på 70-talet men som i dag har blivit kallt och osolidariskt understöds av Borzoo Tavakoli, som DN Kultur härom dagen lät fabulera fritt om vilket hemskt land Sverige har utvecklats till. Med stöd av myter och rena felaktigheter landar Tavakoli i slutsatsen att det inte bara var bättre förr utan att "den svenska modellen" rent av är död.

Tavakoli är långt ifrån ensam om att sprida denna uppfattning om Sverige. Vi hör och ser den ständigt. Men som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar är detta en myt.

Det är tvärtom aldrig satsats så mycket på välfärden som i dag. Pengar är inte allt, men att påstå att välfärdsstaten är utsatt för ett angrepp när den samtidigt slår rekord i omsättning är en smula oärligt.

Det är också viktigt att minnas att enigheten kring en gemensam finansiering av vård, skola och omsorg och en högskattestat för att möjliggöra detta, är hundraprocentig i Sveriges riksdag. Partierna skiljer sig åt på marginalen, inte mer.

Fler borde läsa SKL:s rapport Välfärdstjänsternas utveckling 1980-2012. Men det är förstås betydligt roligare att sprida felaktigheter i ett politiskt syfte. Låt mig gissa att SKL:s rapport inte kommer göra något avtryck i de rikstäckande medierna under detta valår.

Tidigare bloggat:
Vänsterns välfärdslögner

Feministiskt väckelsemöte

På torsdag startar Nordiskt forum om kvinnors rättigheter i Malmö. Det är en uppföljning av tidigare konferenser i Oslo och Åbo, och syftet är att sätta ihop ett slutdokument med krav och uppmaningar till de nordiska länderna.

Till dagens pappersupplaga av DN säger statsvetaren (och aktivisten, tydligen) Drude Dahlerup att "Nordiskt forum blir feministisk mobilisering och ett sätt att sätta press på politikerna". Dahlerup tycker att de som anser att de nordiska samhällena är mest jämställda i världen har "sovit en Törnrosasömn". Titta bara på Norge, påpekar hon. Där har den nya regeringen minskat antalet föräldraveckor vikta till pappan från fjorton till tio. Katastrof!

Dahlerup fortsätter med att konstatera att Danmark skiljer ut sig genom synen "att staten inte ska lägga sig i och den attityden kan bli farlig". "Kvotering", tillägger hon, "är till exempel inte alls till att tala om". Feminism är ett fy-ord i Danmark, menar Drude Dahlerup.

Inte nog med att Dahlerups absurda exempel visar att hon är förlorad i den feministiska sektmentaliteten där antalet pappadagar och motstånd mot kvotering är ett mått på hur jämställt hela samhället är - hon visar också att det som innerst inne betyder någonting inte är att länder arbetar för jämställdhet mellan könen. Det är att de ställer upp på de feministiska käpphästarna. Allt annat är barbari. Tydligare kan den enorm smala feministiska åsiktskorridoren knappast beskrivas.

Nordisk forum ska handla om kvinnors rättigheter, får vi veta. I själva verket kommer det bli ett enda långt feminisiskt väckelsemöte. Det känns faktiskt lite befriande att jag just dessa dagar kommer att vara utomlands och därmed på behörigt avstånd...

Självdistans?

"Min taktik blir att föra in den feministiska dimensionen i alla politiska beslutsprocesser, jämställdhet och jämlikhet. Och det är ju ingenting som man kan motarbeta."

Fi:s EU-parlamentariker Soraya Post om valet av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Kvinnor som slår

Reaktionerna på det som sker i nedanstående klipp är väldigt talande, och ger en obehaglig känsla i magen.

Jag tror att många har en bit kvar innan de känslomässigt upprörs lika mycket när en kvinna slår en man som tvärtom.

Det borde ju vara så enkelt: Våld är fel. Oavsett vem som slår.




I ett lite äldre klipp ser vi något liknande ske - men här tillfrågas de som promenerat förbi efteråt. Vad tänkte de?

Är män skräp?

Det blåser en feministisk vind över Sverige. I alla fall om vi får tro Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och några andra framstående politiker som säger sig kämpa för jämställdhet men som i stället valde att bli feminister.

Tydligt är i alla fall att såväl de politiska partierna som journalisterna som ska granska dem har feminism på tungan i var och varannan mening.

Svensk nyhetsrapportering är i dag kraftigt vinklad för att belysa kvinnors situation. Det slår igenom på alla tänkbara nivåer och i alla möjliga ämnen. När ungas hälsa granskas är det flickor som är i blickfånget. Inte pojkar. Att det finns skäl att tro att pojkar missgynnas betygsmässigt i skolan är irrelevant. Att fler unga killar än tjejer tar livet av sig är tydligen inte viktigt när hälsa diskuteras.

När arbetsmiljö kommer på tal är det kvinnors arbetsmiljö som är intressant. I Arbetsmiljöverkets rapport (PDF) lyfts särskilt kvinnors arbetsskador och stress på jobbet fram, och det täcks givetvis beredvilligt av medierna som inte missar ett tillfälle att vinkla en nyhet.

Ingen frågar efter männen. Att nästan alla som dör på sitt arbete är män tas det ingen notis om. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik dog år 2013 totalt 33 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige - 32 av dem var män. Vart tog genusanalysen vägen nu plötsligt?

Allt detta har fått mig att fundera över om det inte är så att vi män betraktas som skräp i samhället. Kanske är det precis det vi anses vara. Vi är ju våldtäktsmän. Vi misshandlar våra fruar och flickvänner (tydligen för att vi hatar kvinnor och har ett maktbegär). Vi startar krig. Våra synder gör att vi förväntas stå ut med att bli hånade, förlöjligade och tilltufsade. Slaget kommer ju "underifrån". Hämnden är ljuv.

Jag tillhör verkligen inte de lättkränktas samfund. Men det retar mig att det kollektivistiska tänkandet gått så långt att det blivit kutym i Sverige att prata illa om män som grupp, och att klistra begreppet "hat" på all kritik mot den feministiska konformismen.

Könskodningen av problem i samhället är obehaglig. Den ger grönt ljus åt att klämma åt en påstått privilegierad grupp - alla män. Och den vore otänkbar om den riktats mot vilken annan grupp som helst. Men eftersom män, i synnerhet vita, anses vara så förfördelade i samhället verkar misandri ses som berättigat. Nästan något slags självförsvar.

Jo, visst finns undantag, medger feministerna. Alla män våldtar inte, alla män har inte mer makt än kvinnor. "Men generellt sett så...", säger de och upprepar sedan: Män våldtar. Män misshandlar. Män krigar. Och som om inte detta vore nog kör män sämre i trafiken också. Det finns knappast någon gräns för vad det manliga könet är ansvarigt för. Känner du, manlige läsare, tyngden på dina axlar?

Att feminister strävar efter ett jämställt samhälle i vilket människor behandlas som unika individer motsägs med kraft av det kollektiva skuldbeläggandet av män och den generaliserande bilden av mannen som social varelse. När samma feminister är lika intresserade av båda könens lika rättigheter och skyldigheter, kan en fruktbar diskussion skapas. Men dit är det uppenbarligen väldigt långt.

Längs resans gång tänker jag inte känna skuld eller ta ansvar för vad andra individer företar sig. Det borde inte du heller göra, oavsett vilket kön du råkar ha fötts med. 

Finns det något att fira?

Nationaldagen. En dag på året som kommer att passera obemärkt precis som vanligt - för mig liksom för de flesta svenskar.

En viktig orsak till ointresset är inte bara svenskars rädsla för att vifta med svenska flaggor utan att den 6 juni saknar en historisk koppling för svenskarna. Det är en påtvingad helgdag.

I dag är det 70 år sedan Dagen D. Hade Sverige varit skådeplats för ett dylikt slag i kampen om oberoende under ett brinnande världskrig hade engagemanget i dag säkerligen sett helt annorlunda ut. Åtminstone för de flesta av oss. Ty det är vad många länders nationaldagar handlar om. Firandet av landets oberoende.

I stället lägger många svenskar ned tid på ett förtvivlat tjat om vad "svenskhet" är. Jag känner inte till något annat land som har en så nervös diskussion om nationalitet, etnicitet och nationaldagsfirande som just Sverige. Allt ska vridas och vändas på. Vad innebär det att vara svensk? Hur känner man sig svensk? Finns det ens något som kan kallas svenskt? Finns svenska värderingar?

Det pågår ett intensivt krypskytte från kulturrelativister på vänsterkanten som vill utplåna alla tankar på existensen av ett svenskt samhälle. Jimmie Åkesson och andra företrädare från hans parti får ofta frågan om vad som är "svenska värderingar". När han och andra misslyckas med att leverera ett klockrent svar som övertygar alla, är saken klar. Det finns inga svenska värderingar!

Ändå tillfrågas ofta personer med utländsk bakgrund - ibland turister, ibland personer som bott länge i Sverige - om vad som är svenska värderingar och typiskt svenskt. Senast i gårdagens pappersupplaga av DN ställdes frågan "Vad är svenskhet?" till flera med utländsk bakgrund. Då är plötsligt alla svar giltiga. Då kan vi svenskar beskrivas i generella termer som "kalla", "trevliga" eller "miljövänliga" utan att någon ifrågasätter det.

Rädslan för R-ordet har gjort Sverige litet och inskränkt. Vi vågar inte diskutera längre. Vi vågar knappt hissa flaggan utan att se oss om. Jag firar inte nationaldagen eftersom jag anser att det är en politiskt påtvingad helgdag och därtill ser allt färre skäl att fira detta land. Men det gör inte att jag förnekar att svenska folket skulle ha särdrag i både kultur, traditioner och leverne som gör just oss till svenskar och inte till irländare eller polacker.

Eftersom jag råkar vara gift med en person med rötter utanför Europa blir det nästan dagligen tydligt för mig att Sverige inte är som alla andra länder och att vi svenskar inte är som andra folk. Det ligger ingen värdering i detta konstaterande.

Men Sverige har förändrats. Vi lever i dag i en genusvetenskapens borg. Ett land med en åsiktskorridor så smal att det är bäst att dra in axlarna och hålla med. Eller hålla käft. En nation med en av världens mest feminiserade manliga befolkningar, men där kvinnor anses förtryckta och extremfeminister stormar mot riksdagen. Ett land där regering och riksdag vill reglera vad vi äter och dricker och hur vi har sex med varandra men där politiken anses ha kapitulerat och individualismen vunnit för mycket mark.

Så låt oss föreslå en uppdaterad version Carl Johan De Geers verk "Skända flaggan", som innehöll uppmaningen "vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell" kombinerat med ett "Kuken" kluddat på den brinnande fanan.

Den känns inte längre ett dugg provokativ eller kontroversiell. Snarare väldigt PK. Version anno 2014 borde i stället se ut som nedan.

Ovanstående bild är tagen från bloggen Fnordspotting.

Den slappa svenska skolan

För många nationella prov. För många läxor. Ett orättvist betygssystem. För mycket stress. Risk för ökad psykisk ohälsa bland unga.

Kritiken mot den svenska skolan har haglat på senare tid. Ett antal rektorer har krävt att de nationella proven görs om. Där finns säkert saker att förbättra, men påståendet att svensk skola har för många prov har flera lärare ställt sig frågande till.

Ordföranden i Sveriges Elevråd, Mimmi Garpebring, kritiserar det nya betygssystemet. Det finns säkert brister i detta precis som i alla betygssystem. Men den omåttligt stora fokuseringen på just betygen gör att alla andra aspekter som påverkar om en skola är bra eller dålig, och om eleverna får med sig nödvändiga kunskaper till vidare studier, läggs åt sidan. Problemet i dag är ju att universitet och högskolor får sökande som inte ens har baskunskaper i de ämnen de vill läsa.

Vi måste dessutom försöka lyfta blicken lite över den svenska skolan och titta på hur det ser ut i andra länder. Ställs verkligen så hårda krav på svenska skolungdomar att svensk utbildnings- och skolpolitik skapar "en generation elever med psykisk ohälsa"?

Nej. Problemet med svensk skola har under lång tid tvärtom varit att kraven varit för låga. Om vi jämför med studiebördan i de konfucianska lärosystemen i länder som Kina, Japan och Sydkorea - som jag för övrigt inte anser att vi ska kopiera - glider svenska skolungdomar på en räkmacka i 12 år. Detta är också något vi hör från utbytesstudenter vid svenska universitet. De chockas av den låga kravnivån.

Om man har gått i skola i nio år och kraven hela tiden har varit låga, är det såklart oangenämt när det plötsligt ställs högre krav på gymnasiet. Men alternativet - en kravlös skola som värderar "elevinflytande" högre än kunskap - vore en fortsatt väg utför.

Till detta ska adderas att skolan i dag är en kundmarknad där kunden, eleven, och dennes föräldrar ställer krav på att läraren minsann ska erbjuda så bra undervisning att gosse- eller flickbarnet får högsta betyg. Precis som vi kräver att bredbandsuppkopplingen ska vara så snabb som utlovats. Udden riktas mot lärarens pedgogiska kapacitet i stället för elevens förmåga att tillgodogöra sig undervisningen.

Detta tankesätt har jag själv stött på många gånger även på svenska universitet. Lärare kritiseras, examinationer ifrågasätts. Allt handlar om att eleven själv ska komma vinnande ur striden. Jag tycker kort sagt synd om lärarna i dagens svenska skola. Respekten för deras yrke och kompetens är helt borta. För detta bär partier till både höger och vänster ett gemensamt ansvar.

Mest av allt behöver nog svensk skola lugn och arbetsro just nu. Inte att kastas in i ännu en förändringsprocess, som mycket väl kan komma om en rödgrön regering vill visa handlingskraft efter valet.

Detaljstyrningen av skolan måste upphöra. Respekten för läraryrket behöver återupprättas. Makten över klassrummet ska inte ligga på den enskilde eleven.

Tyvärr tror jag att många mörka år väntar för svensk skola.

Om nätneutralitet

"If you want to do something evil, put it inside something boring."

Alla måste titta.

Just sayin'...

*stulen från internet

6月4日

För 25 år sedan öppnade kinesiska soldater, på order från regeringen, eld mot fredliga demonstranter i Beijing. En demokratirörelse som spirade inte bara i huvudstaden utan i hundratals städer runt om i landet slogs i spillror och har inte repat sig sedan dess.

Deng Xiaoping har gått till historien som mannen som bröt med Maos misslyckade ekonomiska politik, som öppnade upp landet mot omvärlden och möjliggjorde de decennier av tillväxt som har fört Kina från fattig jordbruksnation till den ekonomiska andraplatsen i världen. Kina väntas gå om USA som världens största ekonomi redan i år.

Men Deng var även mannen som med brutalt våld slog ned fredliga protester och lät armén skjuta obeväpnade civila på öppen gata. Något regeringen i dag gör allt för att dölja. Han var den som visade precis hur oresonligt Kommunistpartiet är, och vad som händer med den som aktivt utmanar dess makt.

Ändå var det inte riktigt det demonstranterna gjorde. De ifrågasatte inte partiet per se. Allt började som en sorgedemonstration för den avlidne Hu Yaobang. Studenterna krävde demokratiska reformer, inte att KKP skulle kastas ut från makten. Men det räckte.

I dag kommer kinesisk polis att vara extra vaksam på Himmelska fridens torg. Så är det alltid på årsdagar. Sedan de stora folkliga protesterna våren 1989 verkar regeringen ha bestämt att det stora torget i centrala Beijing aldrig igen ska bli en skådeplats för någon sorts opposition mot makten. Det patrulleras därför ständigt.

Det tragiska är att censur fungerar. Många unga kineser som är födda efter 1989 eller var väldigt unga då, har ingen eller mycket liten kunskap om vad som hände på och kring Himmelska fridens torg i början av juni för 25 år sedan. Något av det första jag gjorde när min fru flyttat till Sverige var att visa henne YouTube-dokumentärer om regeringens massaker på demonstranter och vanliga Beijingbor. Hon hade aldrig sett dem förut.

Berlinmuren har rivits. Sovjetunionen har fallit. Men den kinesiska enpartiregimen står starkare än kanske någonsin tidigare. Regeringen kommer under de kommande fem åren genomföra fler ekonomiska reformer med syftet att ge marknadsmekanismerna större spelrum.

Men det är i nuläget svårt att se hur en politisk förändring ska kunna komma till stånd. Partiets grepp om domstolar och medier är kompakt. Utbildningsväsendet uppmanar inte till kritiskt tänkande. Internet censureras ivrigt och framgångsrikt. Varje tillstymmelse till viljeyttring som kan anses hotfull mot partiets makt slås omedelbart ned.

En demokratisk vår känns väldigt avlägsen. Det enda hoppet i dag är att en stegvis förändring kommer inifrån. Dessvärre har alla som hoppats på Xi Jinping redan blivit besvikna. Han tycks inte ett dugg mer liberal än Hu Jintao i detta avseende, och även om det talats om politiska reformer tidigare har det bara varit varm luft.

Den kinesiska ledningen brukar säga att Kina inte ska bli som Väst. Vi är inte som ni. Därför är mänskliga rättigheter och ett fritt internet ett västligt påfund som inte passar kineserna. Men även om Kina varken kan eller ska bli som länderna i västvärlden, är grundläggande mänskliga rättigheter inget västligt påfund. De tillhör kineserna i lika hög grad. De är universella.

Även diktaturer är beroende av en viss acceptans från befolkningen. Kinas storlek gör att massiva protester runt om i landet skulle bli väldigt svåra att hantera för KKP utan eftergifter. Jag tror inte att Xi, eller någon annan av ledarna, skulle vilja skjuta demonstranter så som skedde i juni 1989. Inte i dagens uppkopplade värld.

Men det behövs något som tänder gnistan hos befolkningen när insikten om att de stegvisa politiska reformer som många hoppas på inte kommer. 

Piratpartiet och besvikelsen

Ty ingenting blir längre lika mycket värt i ett samhälle som gått in i en panopticistisk era. Vänster eller höger, skola och arbetsmarknad... dagens differenser i praktisk politik är ingenting mot skillnaden mellan en värld som massövervakar alla medborgare och en värld som inte gör det.

Kjell Häglund sammanfattar mina känslor om massövervakningen, Piratpartiet och EU-valrörelsen på ett strålande sätt.

Dasspartier!

I kvällens Rapport i SVT lät Socialdemokraternas Morgan Johansson oss veta att partiet vill samarbeta med Moderaterna för att behålla datalagringen.

Detta trots att EU-domstolen ogiltigförklarat datalagringsdirektivet, som låg till grund för svensk lagstiftning, med hänvisning till att det bryter mot mänskliga rättigheter.

Sa någon att Piratpartiet inte behövs?

Att räkna fel för den goda sakens skull

I Sandviken tjänar kommunen årligen en halv miljard kronor på invandringen, kunde vi läsa om i flera medier. Detta skulle tydligen ses som det definitiva slaget mot Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning, knockouten på all invandringskritik.

Nyheten spreds och delades okritiskt på sociala medier. Som brukligt brydde sig få om att granska hur revisionsbyrån PwC hade räknat, hur resultatet blev som det blev. Några kritiska röster (som alltid tillfrågas när SD:s beräkningar blir offentliga) syntes inte till. Demokratiminister Birgitta Ohlsson hyllade i stället resultatet. Hon kallade invandringen för "en välfärdsvinst för kommunen". Även integrationsminister Erik Ullenhag stämde in i hyllningskören.

Men som flera med stor tydlighet har visat, ger beräkningarna ett väldigt missledande resultat. Dels räknas det bara på gruppen 20-64 år, det vill säga den ålderskategori som ska vara en samhällsvinst. Grupperna 0-19 och pensionärer är förstås en nettoförlust, men räknas inte med.

Dels räknas bara kommunens kostnader och inkomster. Det innebär att landstingets och statens kostnader ignoreras. Dit hör effekterna av ersättnings- och skatteutjämningssystem. Det mesta av kostnaderna finns således inte med i beräkningen. Sandviken får pengar från staten, vilka tacksamt tas emot. Andra skattebetalare möjliggör alltså för Sandviken att räkna fram fina siffror.

Nu kan ju vissa invända att man inte ska sätta en prislapp på människor. Men det är precis vad Sandvikens kommun har begärt att PwC ska göra. Sedan har de presenterat ett försåtligt och missvisande resultat.

Sådana här räknefel döljer att Sverige har en dålig, kanske rent av usel, integration. Att arbetslösheten är mycket större bland utlandsfödda än bland infödda svenskar. Att människor fastnar i mångårigt bidragsberoende, tvingas in på värdelösa SFI-utbildningar och inte lyckas bli självständiga. Det är ett vansinnigt resursslöseri, och första steget till en bättre integration är inte att söka dölja dess brister.

Fakta är bästa vapnet mot rasism, säger Patrik Häljeryd, vice ordförande i Arbetsmarknads- och trafiknämnden i kommunen. Tråkigt då att Sandviken väljer att fara med osanning. Just den här sortens slapphet slår tillbaka direkt. Sverigedemokraterna fick just en hel spann vatten på sin kvarn.

Rapporten kan laddas ned via Per Hagwalls blogg.

Läs även: 
Per Hagwall, Fnordspotting