Skit ska skit ha, brukar man säga. Därför kritiserar jag den borgerliga regeringen ofta och länge. Men ibland gör den faktiskt bra saker också. Satsningen på infrastruktur är en sådan satsning.
Både väg- och järnvägsnätet är eftersatt i Sverige. Det behövs förbifartsleder i både Stockholm och Göteborg, det krävs en upprustning av vägarna på landsbygden i Norrland och det behövs en satsning på höghastighetståg mellan landets tre största städer - något vi dock inte lär se än på länge. Det rör sig kanske om flera hundra miljarder kronor. 46 miljarder alltså otillräckligt, men det är ett bra steg framåt om pengarna används rätt. Botniabanan är däremot inte en vettig satsning.
Något jag brukar reagera över när jag besöker andra länder är kvaliteten på vägnätet. I det avlånga och glesbefolkade Sverige är vi beroende av bra vägar. Varje satsning är således mycket välkommen.
tisdag 30 september 2008
Vidsynta Aftonbladet
Att svenska medier har dålig koll på allt öster om Tallinn har vi vetat länge. Bloggen Alex i Kina exemplifierar detta åter igen. Här gäller det Aftonbladets rapportering om en svensk cyklist i Kina, som berättar om var han har varit.
"Marcus rabblar upp några namn på ställen han kom till. Några, som Chengdu, Kanton och Hong Kong, låter välbekanta. Men Chongqing, Yangshuo och Shenzhen? Krummelurnamnen förstärker onekligen känslan av att allt och alla är helt annorlunda i Kina."
"Krummelurnamnen" är alltså Chongqing (som ibland brukar kallas världens största stad sett till invånarantal, vilket dock är en sanning med stark modifikation, det gäller snarare kommunen som helhet), Yangshou (världskänt för sin fantastiska natur, främst sockertoppsbergen, som inspirerat massor av konstnärer genom historien) och Shenzhen (grundades av Deng Xiaoping som en ekonomisk frizon 1979).
Krummelurnamn skulle väl vara Stäket, Örnsköldsvik och Kristianopel...
Yangshuo - obekant och krummelurigt för Aftonbladet.
"Marcus rabblar upp några namn på ställen han kom till. Några, som Chengdu, Kanton och Hong Kong, låter välbekanta. Men Chongqing, Yangshuo och Shenzhen? Krummelurnamnen förstärker onekligen känslan av att allt och alla är helt annorlunda i Kina."
"Krummelurnamnen" är alltså Chongqing (som ibland brukar kallas världens största stad sett till invånarantal, vilket dock är en sanning med stark modifikation, det gäller snarare kommunen som helhet), Yangshou (världskänt för sin fantastiska natur, främst sockertoppsbergen, som inspirerat massor av konstnärer genom historien) och Shenzhen (grundades av Deng Xiaoping som en ekonomisk frizon 1979).
Krummelurnamn skulle väl vara Stäket, Örnsköldsvik och Kristianopel...
Yangshuo - obekant och krummelurigt för Aftonbladet.måndag 29 september 2008
RFSU når bara halvvägs
RFSU vill frånta kyrkan vigselrätten och föreslår en civilrättslig registrering av äktenskap. Det vore en viktig förändring av ett system som trots att staten är skild från kyrkan fortfarande diskriminerar människor utifrån sexuell läggning.
Äktenskapet är för man och kvinna, säger lagen. Den som är bög eller flata får ingå partnerskap i stället. I praktiken är det inget problem eftersom ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap mellan man och kvinna. Men det är inte poängen, poängen är att många homosexuella vill gifta sig på "vanligt" sätt och att lagen i dag förbjuder dem att göra det.
Jag tycker inte att man kan tvinga kyrkan att viga homosexuella. Den frågan måste kyrkan själv besluta om. Däremot måste hela förfarandet ändras. Det bästa vore att låta staten ha hand om registreringen av äktenskapet, den kan precis som RFSU föreslår skötas av länsstyrelserna eller Skatteverket. Sedan kan alla själva sköta ceremonin som de finner bäst. I kyrkan, på badstranden, på nattklubben, vad som nu passar.
Förslaget är alltså bra. Men det är samtidigt otillräckligt eftersom det fortfarande utgår från tvåsamhetsnormen. Fler personer än två får inte gifta sig. Inte heller får två människor i samma familj ingå äktenskap med varandra. Ska vi avskaffa diskrimineringen ska vi väl löpa linan ut och inte bara gå halvvägs? Kasta bort tvåsamhetsnormen i lagstiftningen och låt alla vuxna människor som frivilligt vill leva ihop göra det under samma rättsliga skydd som den heterosexuella kärnfamiljen! Allt annat är en halvmesyr.
Äktenskapet är för man och kvinna, säger lagen. Den som är bög eller flata får ingå partnerskap i stället. I praktiken är det inget problem eftersom ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap mellan man och kvinna. Men det är inte poängen, poängen är att många homosexuella vill gifta sig på "vanligt" sätt och att lagen i dag förbjuder dem att göra det.
Jag tycker inte att man kan tvinga kyrkan att viga homosexuella. Den frågan måste kyrkan själv besluta om. Däremot måste hela förfarandet ändras. Det bästa vore att låta staten ha hand om registreringen av äktenskapet, den kan precis som RFSU föreslår skötas av länsstyrelserna eller Skatteverket. Sedan kan alla själva sköta ceremonin som de finner bäst. I kyrkan, på badstranden, på nattklubben, vad som nu passar.
Förslaget är alltså bra. Men det är samtidigt otillräckligt eftersom det fortfarande utgår från tvåsamhetsnormen. Fler personer än två får inte gifta sig. Inte heller får två människor i samma familj ingå äktenskap med varandra. Ska vi avskaffa diskrimineringen ska vi väl löpa linan ut och inte bara gå halvvägs? Kasta bort tvåsamhetsnormen i lagstiftningen och låt alla vuxna människor som frivilligt vill leva ihop göra det under samma rättsliga skydd som den heterosexuella kärnfamiljen! Allt annat är en halvmesyr.
Jämställdhetskampen går vidare
Nu har jämställdheten tagit ett enormt kliv framåt i Sverige. Vägverket har i samarbete med JämO tagit fram en kvinnligare version av Herr Gårman. Snart kan alltså det hemskt patriarkale Herr Gårman få sällskap av den feminina Fru Gårman. En hel nation kan knyta näven i seger.
Samtidigt gör den uppmärksamme en annan observation om att inskränktheten gör sig påmind i det nya förslaget. Det kan ju faktiskt vara en man i kjol! EllertyckerkanskeJämoattkjolarbaraärtillförkvinnorva? När kommer Queer Gårman?
Symbolen för patriarkatets makt får snart konkurrens.
Vila la revolucion.
Samtidigt gör den uppmärksamme en annan observation om att inskränktheten gör sig påmind i det nya förslaget. Det kan ju faktiskt vara en man i kjol! EllertyckerkanskeJämoattkjolarbaraärtillförkvinnorva? När kommer Queer Gårman?
Symbolen för patriarkatets makt får snart konkurrens.Vila la revolucion.
söndag 28 september 2008
Inte en tår
Läsaren av denna blogg kanske tycker att det har blivit lite väl mycket bloggande om den elake Reinfeldt och hans nya moderater, men orsaken är enkel: jag försöker dels reda ut vad omsvängningen i Sveriges största borgerliga parti kommer att betyda för politiken på sikt, dels förstå hur tusan de resonerar. En bärande tes tycks vara att folk är idioter.
Jag får intrycket av att alliansregeringen i allmänhet och Reinfeldts nya moderater i synnerhet inte bryr sig särskilt mycket om sina kärnväljare. De tar för givet att de kommer att rösta på dem i nästa val igen eftersom de helt enkelt inte kan rösta på sossarna. Jag skulle inte kalla mig själv kärnväljare, som frihetlig är man i grunden partilös, men jag har aldrig någonsin funderat över att rösta på (s), (v) eller (mp). Egentligen har det bara funnits ett parti tidigare och det är moderaterna. Där fanns i alla fall lite visioner om framtiden i en positiv anda, där fanns kritiken mot den stora staten, där fanns hoppet om ett annat samhälle än socialdemokraternas. Sedan kom Reinfeldt och kastade begreppen över ända. Därför valde jag centerpartiet i förra valet. Inte för att partiet i sig är särskilt liberalt utan för att det verkade vara på väg i rätt riktning. Nu har vi sett att partiet gjort halt. Inget av allianspartierna är något trovärdigt alternativ för liberaler längre.
Reinfeldt med rådgivare tror att sänkta skatter för vanliga löntagare kommer att vinna valet åt alliansen 2010. Problemet för alliansen är dels att svenska folket aldrig varit särskilt betuttat i skattesänkningar till att börja med, dels att skattesänkningen för många äts upp av andra utgifter. Och människor som bevisligen har fått mer pengar över i plånboken varje månad upplever det inte så. Skattesänkningar är viktiga, men de vinner definitivt inga val i Sverige. Det krävs mycket mer än så. Det lär dessutom bli svårt att entusiasmera de egna väljarna med en förväntad stigande arbetslöshet och allmän oro för framtiden ju närmare valet vi kommer.
Ett problem för borgerligheten är att den regerar så sällan att när den väl efter lång tid i opposition kommer till makten, är förväntningarna skyhöga hos de egna och i princip omöjliga att leva upp till. Det är vad som har skett nu. Alliansen brukar försvara sig med sitt "höga reformtempo". Mycket riktigt har regeringen hunnit göra väldigt mycket av det som utlovades inför förra valet och innan nästa val kommer förmodligen de flesta punkterna vara avbockade. Ändå är väljarna besvikna och det gäller inte minst människor som alltid röstat borgerligt. Det beror på en rad svek i för borgerliga väljare viktiga frågor - och då handlar det inte främst om FRA.
Ur mitt perspektiv har regeringen sig själv att skylla eftersom den frångått borgerliga värderingar på viktiga områden och lagt sig i famnen på socialdemokraterna i frågor som försvaret och arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avskaffar runt 60 myndigheter/nämnder men startar 14 nya (och listan på myndigheter som avskaffas är inte överdrivet imponerande, där finns bland annat stängselnämnden som haft typ två arbetstimmar per år att redovisa), regeringen fortsätter att omfamna gamla monopol som moderaterna tidigare ville avskaffa och vill precis som de rödgröna lägga sig i våra mat- och levnadsvanor. Det är mycket som inte alls rimmar med borgerlig politik. Regeringen tror att väljarna inte ska bry sig eftersom det hade varit ännu värre om Mona Sahlin fick bestämma, vilket är underförstått just det Reinfeldt kommer att säga i valrörelsen om knappt två år. Det är, tror jag, att överskatta väljarnas partilojalitet på valdagen. Trogna väljare kommer inte att byta block, men om regeringen misslyckas med att entusiasmera dem för sitt eget alternativ blir soffan ett lockande alternativ.
Allt detta gör att jag inte kommer att fälla en tår när denna regering avgår efter valet 2010. Ibland mår man bäst av en tid i opposition där det ges tid att begrunda vad som gick fel. Och det är mycket som har gått fel. I opposition får alliansen tid att läka, att fundera och förhoppningsvis att börja bygga från början igen på ett riktigt alternativ till dagens socialdemokratiska politik. Om gudarna vill oss väl får vi en ny borgerlighet som går till val 2014 ledd av en person som tror på idéer mer än han tror på makten och sin egen förträfflighet.
Nej, det blev inte så bra det här...
Jag får intrycket av att alliansregeringen i allmänhet och Reinfeldts nya moderater i synnerhet inte bryr sig särskilt mycket om sina kärnväljare. De tar för givet att de kommer att rösta på dem i nästa val igen eftersom de helt enkelt inte kan rösta på sossarna. Jag skulle inte kalla mig själv kärnväljare, som frihetlig är man i grunden partilös, men jag har aldrig någonsin funderat över att rösta på (s), (v) eller (mp). Egentligen har det bara funnits ett parti tidigare och det är moderaterna. Där fanns i alla fall lite visioner om framtiden i en positiv anda, där fanns kritiken mot den stora staten, där fanns hoppet om ett annat samhälle än socialdemokraternas. Sedan kom Reinfeldt och kastade begreppen över ända. Därför valde jag centerpartiet i förra valet. Inte för att partiet i sig är särskilt liberalt utan för att det verkade vara på väg i rätt riktning. Nu har vi sett att partiet gjort halt. Inget av allianspartierna är något trovärdigt alternativ för liberaler längre.
Reinfeldt med rådgivare tror att sänkta skatter för vanliga löntagare kommer att vinna valet åt alliansen 2010. Problemet för alliansen är dels att svenska folket aldrig varit särskilt betuttat i skattesänkningar till att börja med, dels att skattesänkningen för många äts upp av andra utgifter. Och människor som bevisligen har fått mer pengar över i plånboken varje månad upplever det inte så. Skattesänkningar är viktiga, men de vinner definitivt inga val i Sverige. Det krävs mycket mer än så. Det lär dessutom bli svårt att entusiasmera de egna väljarna med en förväntad stigande arbetslöshet och allmän oro för framtiden ju närmare valet vi kommer.
Ett problem för borgerligheten är att den regerar så sällan att när den väl efter lång tid i opposition kommer till makten, är förväntningarna skyhöga hos de egna och i princip omöjliga att leva upp till. Det är vad som har skett nu. Alliansen brukar försvara sig med sitt "höga reformtempo". Mycket riktigt har regeringen hunnit göra väldigt mycket av det som utlovades inför förra valet och innan nästa val kommer förmodligen de flesta punkterna vara avbockade. Ändå är väljarna besvikna och det gäller inte minst människor som alltid röstat borgerligt. Det beror på en rad svek i för borgerliga väljare viktiga frågor - och då handlar det inte främst om FRA.
Ur mitt perspektiv har regeringen sig själv att skylla eftersom den frångått borgerliga värderingar på viktiga områden och lagt sig i famnen på socialdemokraterna i frågor som försvaret och arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avskaffar runt 60 myndigheter/nämnder men startar 14 nya (och listan på myndigheter som avskaffas är inte överdrivet imponerande, där finns bland annat stängselnämnden som haft typ två arbetstimmar per år att redovisa), regeringen fortsätter att omfamna gamla monopol som moderaterna tidigare ville avskaffa och vill precis som de rödgröna lägga sig i våra mat- och levnadsvanor. Det är mycket som inte alls rimmar med borgerlig politik. Regeringen tror att väljarna inte ska bry sig eftersom det hade varit ännu värre om Mona Sahlin fick bestämma, vilket är underförstått just det Reinfeldt kommer att säga i valrörelsen om knappt två år. Det är, tror jag, att överskatta väljarnas partilojalitet på valdagen. Trogna väljare kommer inte att byta block, men om regeringen misslyckas med att entusiasmera dem för sitt eget alternativ blir soffan ett lockande alternativ.
Allt detta gör att jag inte kommer att fälla en tår när denna regering avgår efter valet 2010. Ibland mår man bäst av en tid i opposition där det ges tid att begrunda vad som gick fel. Och det är mycket som har gått fel. I opposition får alliansen tid att läka, att fundera och förhoppningsvis att börja bygga från början igen på ett riktigt alternativ till dagens socialdemokratiska politik. Om gudarna vill oss väl får vi en ny borgerlighet som går till val 2014 ledd av en person som tror på idéer mer än han tror på makten och sin egen förträfflighet.
Nej, det blev inte så bra det här...fredag 26 september 2008
FRA: Pinsamt för Reinfeldt
Regeringen Reinfeldts värsta kris ser ut att vara över. FRA-kritikerna har fogats in i ledet med hjälp av 15 ändringsförslag i lagen. Det är ännu upp till var och en att tolka om det är ärligt menade förändringar eller om de döljs av fiffigt konstruerade formuleringar, om glaset är halvfullt eller halvtomt. Detaljerna är nämligen ännu inte kända. Dessutom ifrågasätts hur effektiv lagen i själva verket kommer att bli.
"Vi har sedan omröstningen i riksdagen i somras varit väldigt tydliga med att vi velat lyssna på, ta in och bemöta den oro som funnits bland kritikerna i våra partier", säger Reinfeldt utan att rodna det minsta. Den där karln kan verkligen säga vilka dumheter som helst. Hanteringen av kritiker inom sitt eget parti talar statsministern förstås inte gärna högt om. Sanningen är att folk har pressats att följa partilinjen genom hot och mobbning, det har inte ens förnekats av Reinfeldt i direktsänd TV.
Har regeringen gått stärkt eller försvagad ur denna kris? Har Reinfeldt stärkts eller försvagats? Det är tudelat. Om regeringen hanterat frågan professionellt från första början och sedan, på kritikernas begäran, omarbetat lagförslaget, hade bilden av en lyssnande statsminister och en pragmatisk regering troligen stärkts. Nu kom omvändelsen under galgen, efter hot mot och mobbning av oliktänkande, efter upprepade demonstrationer där riksdagsledamöter öppet kritiserat sina egna partier och efter att gammelmedia uppmärksammat frågan. Denna omvändelse är snarast pinsam för både Reinfeldt och regeringen. Det hade gått så pass långt att oavsett vad regeringen hade beslutat göra - köra på eller ändra lagen - hade det öppnat för kritik och missnöje.
Både Reinfeldt och Tolgfors har stora pedagogiska problem med att motivera ändringar i en lag som de ansåg var säker ut integritetssynpunkt från första början. Reinfeldt försökte själv slinka undan genom att säga att "det är inte jag har som beställt det [ändringsförslaget]". Att behöva göra 15 markanta ändringar i en lag som statsministern och försvarsministern satt heder och ära på spel för att försvara från första början måste kännas synnerligen genant.
Om alliansen tror att alla som kämpar för personlig integritet i det här landet ska glömma sveket den 18 juni, begår de ett stort misstag.
"Vi har sedan omröstningen i riksdagen i somras varit väldigt tydliga med att vi velat lyssna på, ta in och bemöta den oro som funnits bland kritikerna i våra partier", säger Reinfeldt utan att rodna det minsta. Den där karln kan verkligen säga vilka dumheter som helst. Hanteringen av kritiker inom sitt eget parti talar statsministern förstås inte gärna högt om. Sanningen är att folk har pressats att följa partilinjen genom hot och mobbning, det har inte ens förnekats av Reinfeldt i direktsänd TV.
Har regeringen gått stärkt eller försvagad ur denna kris? Har Reinfeldt stärkts eller försvagats? Det är tudelat. Om regeringen hanterat frågan professionellt från första början och sedan, på kritikernas begäran, omarbetat lagförslaget, hade bilden av en lyssnande statsminister och en pragmatisk regering troligen stärkts. Nu kom omvändelsen under galgen, efter hot mot och mobbning av oliktänkande, efter upprepade demonstrationer där riksdagsledamöter öppet kritiserat sina egna partier och efter att gammelmedia uppmärksammat frågan. Denna omvändelse är snarast pinsam för både Reinfeldt och regeringen. Det hade gått så pass långt att oavsett vad regeringen hade beslutat göra - köra på eller ändra lagen - hade det öppnat för kritik och missnöje.
Både Reinfeldt och Tolgfors har stora pedagogiska problem med att motivera ändringar i en lag som de ansåg var säker ut integritetssynpunkt från första början. Reinfeldt försökte själv slinka undan genom att säga att "det är inte jag har som beställt det [ändringsförslaget]". Att behöva göra 15 markanta ändringar i en lag som statsministern och försvarsministern satt heder och ära på spel för att försvara från första början måste kännas synnerligen genant.
Om alliansen tror att alla som kämpar för personlig integritet i det här landet ska glömma sveket den 18 juni, begår de ett stort misstag.
torsdag 25 september 2008
FRA: Besvikelse och förvirring
Jag känner fortfarande viss förvirring kring den kompromiss som uppnåtts i FRA-frågan. Fredrik Reinfeldt stod och myste framför TV-kamerorna tillsammans med Sten Tolgfors (som för övrigt var iförd decenniets fulaste slips) när han sa att alliansens samtliga ledamöter nu enats om FRA-lagen. Men vad är det man har enats om? Vad betyder skillnaderna mellan lagen som godkändes den 18 juni och detta nya kompromissförslag i praktiken?
Hax fick i kväll följande uppgift, det ska vara osagt från vem:
"Enligt moderata tjänstemän på försvarsdepartementet, så är frågan om huruvida det är FRA, någon annan statlig myndighet eller ISP:erna som skall filtrera trafiken inte avgjord i och med dagens uppgörelse. I stället skall den beredas av försvarsdepartementet."
Vi pendlar alltså mellan två olika tolkningar här. Antingen är det precis som Camilla Lindberg säger en "helt ny lag" eller så har kritikerna blivit blåsta på fiffiga omskrivningar. Förvisso finns där bra tillägg, men har grundfrågan verkligen ändrats...? Lagen går fortfarande ut på spaning av allas vår kommunikation.
Fredrick Federley är "supernöjd" och slår sig (fantastiskt nog) för bröstet för sitt och Annie Johanssons agerande i hela FRA-cirkusen. Cecilia Wikström (fp), en av de kvinnor som stod på Sergels torg och lovade att arbeta för att lagen rivs upp och en parlamentarisk kommitté tillsätts, säger att överenskommelsen är något som "de flesta medborgare inte bara kan acceptera utan även uppskatta". Jag har ännu inte hört ett ord från den som kanske haft högst svansföring av alla kritiker de senaste veckorna, Birgitta Ohlsson, vilket förvånar lite. Har hon ens varit med på tåget? Har hon tvingats tiga? Är hon nöjd? Klart är i alla fall att Mark Klamberg inte är det. Och han är inte ensam.
Några kritiska bloggare:
Kulturbloggen, PromeMorian, Rick Falkvinge
Hax fick i kväll följande uppgift, det ska vara osagt från vem:
"Enligt moderata tjänstemän på försvarsdepartementet, så är frågan om huruvida det är FRA, någon annan statlig myndighet eller ISP:erna som skall filtrera trafiken inte avgjord i och med dagens uppgörelse. I stället skall den beredas av försvarsdepartementet."
Vi pendlar alltså mellan två olika tolkningar här. Antingen är det precis som Camilla Lindberg säger en "helt ny lag" eller så har kritikerna blivit blåsta på fiffiga omskrivningar. Förvisso finns där bra tillägg, men har grundfrågan verkligen ändrats...? Lagen går fortfarande ut på spaning av allas vår kommunikation.
Fredrick Federley är "supernöjd" och slår sig (fantastiskt nog) för bröstet för sitt och Annie Johanssons agerande i hela FRA-cirkusen. Cecilia Wikström (fp), en av de kvinnor som stod på Sergels torg och lovade att arbeta för att lagen rivs upp och en parlamentarisk kommitté tillsätts, säger att överenskommelsen är något som "de flesta medborgare inte bara kan acceptera utan även uppskatta". Jag har ännu inte hört ett ord från den som kanske haft högst svansföring av alla kritiker de senaste veckorna, Birgitta Ohlsson, vilket förvånar lite. Har hon ens varit med på tåget? Har hon tvingats tiga? Är hon nöjd? Klart är i alla fall att Mark Klamberg inte är det. Och han är inte ensam.
Några kritiska bloggare:
Kulturbloggen, PromeMorian, Rick Falkvinge
FRA-lagen blir kvar
Även SVT:s Rapport har meddelat att folkpartiets riksdagsgrupp har sagt ja till FRA-lagen med de ändringsförslag som Hax fått reda på via Camilla Lindberg.
Det är oerhört förvirrande. Om uppgifterna stämmer blir FRA-lagen kvar men genomgår så pass stora förändringar att det i praktiken blir fråga om en helt annan lag än den som riksdagen röstade ja till den 18 juni. Vad detta säger om sättet att stifta lagar på i det här landet kanske vi ska låta vara osagt...
I praktiken betyder det dock att de sex folkpartistiska riksdagsledamöter som den 16 september för applåderande människor på Sergels torg lovade att arbeta för att riva upp lagen och tillsätta en parlamentarisk utredning, valde den bekväma vägen. Detta kommer knappast att göra alla fräna kritiker nöjda. Men utan support från några av riksdagens ledamöter blir det svårare att driva frågan och få massmedialt gehör framöver.
Den som är mest nöjd just nu heter förmodligen Fredrik Reinfeldt.
Det är oerhört förvirrande. Om uppgifterna stämmer blir FRA-lagen kvar men genomgår så pass stora förändringar att det i praktiken blir fråga om en helt annan lag än den som riksdagen röstade ja till den 18 juni. Vad detta säger om sättet att stifta lagar på i det här landet kanske vi ska låta vara osagt...
I praktiken betyder det dock att de sex folkpartistiska riksdagsledamöter som den 16 september för applåderande människor på Sergels torg lovade att arbeta för att riva upp lagen och tillsätta en parlamentarisk utredning, valde den bekväma vägen. Detta kommer knappast att göra alla fräna kritiker nöjda. Men utan support från några av riksdagens ledamöter blir det svårare att driva frågan och få massmedialt gehör framöver.
Den som är mest nöjd just nu heter förmodligen Fredrik Reinfeldt.
FRA-kompromissen
Nu har HAX bloggat om den FRA-kompromiss som ligger på bordet just nu. Det är en rad förbättringar vi ser vad gäller både integritet och öppenhet.
Några viktiga punkter:
¤ Det blir inga samverkanspunkter i meningen att det inte blir någon kopiering av all trafik till FRA.
¤ Den så kallade FRA-shopen stängs. Tullen, polisen, Säpo, Migrationsverket med flera får inte skicka beställningar till FRA.
¤ Material från FRA får endast beställas av försvaret och regeringen/UD.
¤ Den som blir oriktigt avlyssnad skall få kompensation av staten.
Allt detta är bra. Men det löser inte huvudfrågan, nämligen risken för att helt vanliga oskyldiga medborgare med massor av rent mjöl i respektive påsar kan få sin kommunikation avlyssnad.
Dessutom: borgerliga riksdagsledamöter har så här i efterhand hävdat att de visste för lite om FRA-lagens konsekvenser när de röstade för den och att de i dag skulle ha röstat nej. Detta är i sig ett argument för att göra om hela denna process. Det är inte så svårt. Det borde vara naturligt. Men risken känns allt större att vi snart står inför ännu ett FRA-svek.
Några viktiga punkter:
¤ Det blir inga samverkanspunkter i meningen att det inte blir någon kopiering av all trafik till FRA.
¤ Den så kallade FRA-shopen stängs. Tullen, polisen, Säpo, Migrationsverket med flera får inte skicka beställningar till FRA.
¤ Material från FRA får endast beställas av försvaret och regeringen/UD.
¤ Den som blir oriktigt avlyssnad skall få kompensation av staten.
Allt detta är bra. Men det löser inte huvudfrågan, nämligen risken för att helt vanliga oskyldiga medborgare med massor av rent mjöl i respektive påsar kan få sin kommunikation avlyssnad.
Dessutom: borgerliga riksdagsledamöter har så här i efterhand hävdat att de visste för lite om FRA-lagens konsekvenser när de röstade för den och att de i dag skulle ha röstat nej. Detta är i sig ett argument för att göra om hela denna process. Det är inte så svårt. Det borde vara naturligt. Men risken känns allt större att vi snart står inför ännu ett FRA-svek.
Segrar i EU ger ett visst hopp
Det har hänt en hel del positiva saker på kort tid.
¤ Telekompaketets tillägg mot att operatörerna ska kunna/tvingas stänga av Internetanvändare röstades igenom. Seger, således.
¤ Marianne Mikkos rapport om mediekoncentration, som bland annat innehöll reglering av bloggar, föll inte helt. Men det mesta av rapportens trams och rena galenskaper förefaller vara borttagna. Seger, således.
Detta är två exempel på där bloggare gjort skillnad, där människor intresserat sig, engagerat sig och förmått ledamöter i Europaparlamentet att stoppa idiotiska förslag. Det visar dels vilken kraft som finns i bloggosfären när den samlas, dels vilket engagemang som finns när principiellt viktiga frågor dyker upp! Det är glädjande eftersom det där med principer inte är politikers starkaste sida...
Återstår FRA-frågan, där bloggosfären sannerligen haft en viktig påverkan för att få frågan på kartan. FRA-kritiska folkpartister försöker nu förändra lagstiftningen tillräckligt för att göra den acceptabel ur integritetssynpunkt. Det kanske är möjligt. Att informationen tydligen inte ska gå direkt till FRA är ett bra steg i rätt riktning. Men frågan är om förslaget på en specialdomstol kommer att lugna alla oroliga och uppretade människor där ute, om det räcker att förändra en lag som har blivit så oerhört ifrågasatt i grunden.
Jag tror att resultatet skulle bli mer tillfredsställande om hela processen gjordes om med utgångspunkt i den fällande domen mot den brittiska lagen och svenska folkets oro för att få sin integritet kränkt. Om FRA-lagen blir kvar, om än i kraftigt modifierad form, kommer regeringen att se det som en seger, kanske rent av ett tecken på regeringsduglighet. Den kan då gå vidare med annan kränkande lagstiftning framöver.
Om, jag säger om, vi får en FRA-lag som kan accepteras även av integritetskämpande bloggare får vi ändå inte glömma bort vilken lag som nästan samtliga borgerliga riksdagsledamöter gav sitt godkännande till den 18 juni, långt innan några eventuella förändringar kom till stånd. Det ger oss en nyttig fingervisning om var dessa ledamöter i praktiken kommer att stå i integritets- och frihetsfrågor i framtiden. Bara en påminnelse för den som mot förmodan hade tänkt rösta på alliansen...
¤ Telekompaketets tillägg mot att operatörerna ska kunna/tvingas stänga av Internetanvändare röstades igenom. Seger, således.
¤ Marianne Mikkos rapport om mediekoncentration, som bland annat innehöll reglering av bloggar, föll inte helt. Men det mesta av rapportens trams och rena galenskaper förefaller vara borttagna. Seger, således.
Detta är två exempel på där bloggare gjort skillnad, där människor intresserat sig, engagerat sig och förmått ledamöter i Europaparlamentet att stoppa idiotiska förslag. Det visar dels vilken kraft som finns i bloggosfären när den samlas, dels vilket engagemang som finns när principiellt viktiga frågor dyker upp! Det är glädjande eftersom det där med principer inte är politikers starkaste sida...
Återstår FRA-frågan, där bloggosfären sannerligen haft en viktig påverkan för att få frågan på kartan. FRA-kritiska folkpartister försöker nu förändra lagstiftningen tillräckligt för att göra den acceptabel ur integritetssynpunkt. Det kanske är möjligt. Att informationen tydligen inte ska gå direkt till FRA är ett bra steg i rätt riktning. Men frågan är om förslaget på en specialdomstol kommer att lugna alla oroliga och uppretade människor där ute, om det räcker att förändra en lag som har blivit så oerhört ifrågasatt i grunden.
Jag tror att resultatet skulle bli mer tillfredsställande om hela processen gjordes om med utgångspunkt i den fällande domen mot den brittiska lagen och svenska folkets oro för att få sin integritet kränkt. Om FRA-lagen blir kvar, om än i kraftigt modifierad form, kommer regeringen att se det som en seger, kanske rent av ett tecken på regeringsduglighet. Den kan då gå vidare med annan kränkande lagstiftning framöver.
Om, jag säger om, vi får en FRA-lag som kan accepteras även av integritetskämpande bloggare får vi ändå inte glömma bort vilken lag som nästan samtliga borgerliga riksdagsledamöter gav sitt godkännande till den 18 juni, långt innan några eventuella förändringar kom till stånd. Det ger oss en nyttig fingervisning om var dessa ledamöter i praktiken kommer att stå i integritets- och frihetsfrågor i framtiden. Bara en påminnelse för den som mot förmodan hade tänkt rösta på alliansen...
Frihetsfrontens talarkväll: september
Efter sommaruppehållet drar nu Frihetsfrontens höstaktiviteter igång igen. Först ut bland höstens talarkvällar är piratpartiets Rick Falkvinge.
Ämne är integritet, nätets frihet och upphovsrätt.
Plats: Restaurang Samborombon (källaren), Stora Nygatan 28 i Gamla stan, Stockholm.
Tid: tordagen den 25 september klockan 19.
Rick Falkvinge leder ett av de nya partier som utmanar blockpolitiken, piratpartiet. Ta chansen att ta pulsen på partiet och hör om dess planer inför kommande val.
Ta även möjligheten att diskutera upphovsrätt, fildelning och frihet på Internet med en av landets mest insatta debattörer på området.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta under mer ordnade former går det alltid att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timme innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.
Efter talarkvällen blir det som vanligt barhäng i Gamla stan.
Välkommen!
Ämne är integritet, nätets frihet och upphovsrätt.
Plats: Restaurang Samborombon (källaren), Stora Nygatan 28 i Gamla stan, Stockholm.
Tid: tordagen den 25 september klockan 19.
Rick Falkvinge leder ett av de nya partier som utmanar blockpolitiken, piratpartiet. Ta chansen att ta pulsen på partiet och hör om dess planer inför kommande val.
Ta även möjligheten att diskutera upphovsrätt, fildelning och frihet på Internet med en av landets mest insatta debattörer på området.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta under mer ordnade former går det alltid att göra det på själva restaurangen i gatuplanet någon timme innan eller efter mötet. Det finns även prisvärt käk på flera restauranger i närheten.
Efter talarkvällen blir det som vanligt barhäng i Gamla stan.
Välkommen!
onsdag 24 september 2008
FRA-kritikerna på väg att ge upp?
Enligt DN är riksdagens argaste FRA-kritiker på väg att ge med sig. Förslaget som nu diskuteras är att en specialdomstol ska bestämma sökbegreppen för FRA.
En av de "tongivande borgerliga kritikerna" säger till DN: "Det skulle innebära ett mycket välkommet stopp för den hotande mass-scanningen." Vem denna tongivande kritiker är framgår inte, men den som varit mest frispråkig på sistone är Birgitta Ohlsson (som så sent som den 16 september påstod att det var hos folkpartiet hoppet om en avskaffad FRA-lag fanns). Om hon ger med sig här kan man inte bli annat än besviken.
Kommer de fränaste FRA-kritikerna i riksdagen verkligen att nöja sig med detta? Lagen som sådan blir ju kvar. Det handlar fortfarande om massinhämtning av information från oskyldiga medborgare. Det enda som förändras om detta förslag blir verklighet är att kontrollinstansens funktion ändras. Specialdomstolen tar ifrån FRA makten att själv bestämma sökbegreppen. Vilket är bra. Men det känns som en nödlösning, en panikåtgärd från regeringen för att få kritikerna att ge upp. Gud nåde om den lyckas.
Om kritikerna köper detta, känns det som om vi har blivit blåsta en gång till.
En av de "tongivande borgerliga kritikerna" säger till DN: "Det skulle innebära ett mycket välkommet stopp för den hotande mass-scanningen." Vem denna tongivande kritiker är framgår inte, men den som varit mest frispråkig på sistone är Birgitta Ohlsson (som så sent som den 16 september påstod att det var hos folkpartiet hoppet om en avskaffad FRA-lag fanns). Om hon ger med sig här kan man inte bli annat än besviken.
Kommer de fränaste FRA-kritikerna i riksdagen verkligen att nöja sig med detta? Lagen som sådan blir ju kvar. Det handlar fortfarande om massinhämtning av information från oskyldiga medborgare. Det enda som förändras om detta förslag blir verklighet är att kontrollinstansens funktion ändras. Specialdomstolen tar ifrån FRA makten att själv bestämma sökbegreppen. Vilket är bra. Men det känns som en nödlösning, en panikåtgärd från regeringen för att få kritikerna att ge upp. Gud nåde om den lyckas.
Om kritikerna köper detta, känns det som om vi har blivit blåsta en gång till.
Därför var Irakkriget fel
Jag undrar vad Irakkrigsmotståndarna tycker dessa dagar. Tycker man att det är för djävligt att irakierna nu får frihet, demokrati och utveckling? Är antikrigsaktivisterna fortfarande emot att diktatorns störtades? När man nu ser att det finns framtidshopp, tycker man fortfarande priset för friheten är för högt? Hade man hellre sett att Irak fortsatt vara ett skräckvälde under en blodsbesudlad tyrann?
Dick Erixon bloggar om ett Irak vars utveckling nu går i rätt riktning med ökad säkerhet och mindre våld och undrar om alla vi som motsatte oss kriget motsätter oss denna utveckling. Frågan känns fånig för mig, men eftersom jag var en av dessa Irakkrigsmotståndare (om än ingen antikrigsaktivist) känner jag mig lite träffad. Jag var tidig motståndare till Irakkriget, en av ganska få på den frihetliga kanten dessutom och jag var emot kriget av flera skäl. Argumenten för att gå i krig var usla. Påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen kunde inte styrkas och Colin Powell gjorde USA till åtlöje i FN.
Man kan verkligen ifrågasätta att Bush trodde att Irak hade massförstörelsevapen. Vem vågar anfalla ett land med kapacitet att utplåna städer i sina grannländer, kanske rent av (som det hävdades) kunna använda biologiska vapen inom 45 minuter? Vem tror att Saddam Hussein skulle ha tvekat om kapaciteten fanns där? Om anfallet hade handlat om världens säkerhet och kampen mot massförstörelsevapen i fel händer, som Bush och hans anhängare påstod, varför har USA inte gjort något åt Nordkorea?
Världen hade inga större problem med att USA gick in i Afghanistan. Där fanns träningsläger och konkreta kopplingar till al-Qaida. USA ansågs ha rätt till självförsvar. Jag hade inga problem med den militära operationen heller. Vi vet i dag att anfallet på Irak var något som medvetet kopplades samman med 11 september i ett desperat försök att vinna legitimitet i en tid när världen ville visa sympati för det som drabbat USA. Anfallet skulle genomföras oavsett om några "bevis" hittades, det var tydligt på ett tidigt stadium. Att planeringen av Irak efter diktatorns fall var synnerligen otillräcklig förbättrar inte direkt bilden av Irakkriget för USA:s del.
Ett annat argument mot kriget var och är naturligtvis de civila offren. Att Irak är på rätt väg i dag döljer inte det faktum att omkring 100 000 irakier fått sätta livet till sedan den USA-ledda invasionen. Flera miljoner har flytt sitt hemland. Vem är George W Bush att säga att dessa liv måste offras för demokratins skull? Iraks folk bad inte USA om hjälp. Att påstå att 100 000 människor får finna sig i att deras liv offras för ett högre syfte kan aldrig vara acceptabelt.
Jag är inte principiell motståndare till att diktatorer och tyranner störtas, tvärtom. Jag anser i likhet med många andra att den så kallade folkrätten ofta kan översättas med tyranners rätt att förtrycka sin befolkning i fred. Men ska tyranner plockas bort från makten ska det ske på ett sätt som skonar civila i största möjliga mån och det ska helst ske av de förtryckta själva, inte av en utländsk stat med egna politiska intressen på agendan.
USA har mycket liten trovärdighet i frågor som rör demokrati i världen. Kanske ligger det i en supermakts natur att hyckla och bete sig illa. Men när samma land lierar sig med Saudiarabien och Pakistans Pervez Musharraf och samtidigt säger sig arbeta för demokrati och frihet i världen, är det svårt att ta det på allvar.
Acceptabla offer?Märklig diskussion kring dödsskjutningen
Det är lite märkligt att se medias vinkling av vad som orsakade den senaste tragedin i Finland då tio människor och gärningsmannen själv avled av skottskador. Genast lyfts Finlands vapenlagar in i diskussionen. Felet måste ligga i lagstiftningen! Och varför häktades han inte, bara sådär? Gammelmedia visar sig från sina allra mest simpla sida.
Sådana här dåd beskrivs av experter inte sällan som "utvidgade självmord". Människor som mår väldigt dåligt psykiskt begår handlingarna för att de är utanför, känner sig oälskade, bespottade, längst ned i hierarkin. I stället för att bara ta sitt eget liv gör de det hela till en hämndaktion mot samhället, skolan, klasskamraterna. Det kanske är lämpligare att diskutera vad föräldrar kan göra, vad skolan kan göra, vad psykiatrin kan göra i stället för att tro att skärpta vapenlagar löser allting. Och samtidigt bör man vara medveten om hur oerhört svårt det är att förutse och förhindra sådana här händelser.
Normalt sett brukar man titta på gärningsmannens motiv för att söka förstå varför ett brott har begåtts. Vid den förra skolskjutningen i Finland visade sig gärningsmannen vara ekofascist. Han hatade människor och mänskligheten utifrån ett ekofascistiskt perspektiv. På filmerna bär han en tröja med texten "Humanity is overrated". Det finns saker som tyder på att den senaste gärningsmannen också hade liknande tankegångar. Det kanske är dags att fokusera lite på detta i stället?
Om gärningsmannen hade varit nazist hade det genast uppmärksammats och kanske hade det till och med föreslagits någon liten statlig kampanj. Men lite sunt hat mot mänskligheten för naturens bästa är tydligen inte lika illa.
Sådana här dåd beskrivs av experter inte sällan som "utvidgade självmord". Människor som mår väldigt dåligt psykiskt begår handlingarna för att de är utanför, känner sig oälskade, bespottade, längst ned i hierarkin. I stället för att bara ta sitt eget liv gör de det hela till en hämndaktion mot samhället, skolan, klasskamraterna. Det kanske är lämpligare att diskutera vad föräldrar kan göra, vad skolan kan göra, vad psykiatrin kan göra i stället för att tro att skärpta vapenlagar löser allting. Och samtidigt bör man vara medveten om hur oerhört svårt det är att förutse och förhindra sådana här händelser.
Normalt sett brukar man titta på gärningsmannens motiv för att söka förstå varför ett brott har begåtts. Vid den förra skolskjutningen i Finland visade sig gärningsmannen vara ekofascist. Han hatade människor och mänskligheten utifrån ett ekofascistiskt perspektiv. På filmerna bär han en tröja med texten "Humanity is overrated". Det finns saker som tyder på att den senaste gärningsmannen också hade liknande tankegångar. Det kanske är dags att fokusera lite på detta i stället?
Om gärningsmannen hade varit nazist hade det genast uppmärksammats och kanske hade det till och med föreslagits någon liten statlig kampanj. Men lite sunt hat mot mänskligheten för naturens bästa är tydligen inte lika illa.
tisdag 23 september 2008
Samtidigt, i Nordkorea...
Finns det något hopp för Nordkorea? Jag berörde frågan en aning i bloggposten om synen på Mao i dagens Kina. Mao är fortfarande romantiserad i Kina, han ligger på lit de parade och hans porträtt hänger alltjämt på Himmelska fridens port. Kineser besöker mausoleet och lägger bugande plastblommor framför den stora vita statyn av en sittande Mao (blommorna säljs i en kiosk utanför och samlas sedan ihop för att säljas nästa dag igen). Men det är långt ifrån alla som bugar och bockar för Mao. Och Kina är i dag en kapitalistisk marknadsekonomi, fjärran från Maos Zedongs planekonomiska och socialistiska terrorstat och Maos inflytande på politiken i dag är noll.
Situationen är en annan i Nordkorea, en stat som på många sätt liknar den stat som Mao skapade och styrde över. I Nordkorea är emellertid statschefen ett lik, vilket komplicerar frågan om Kim Jong Ils efterträdarfråga. Det största problemet är kanske indoktrineringen av folket. En dokumentär om Nordkorea för en tid sedan visade hur blindheten i landet är tio gånger vanligare än i andra länder. Det finns helt enkelt ingen utrustning för att operera vanlig starr, vilket gör att ovanligt många blir blinda. Ett fåtal läkare lyckades få tillstånd till att med hjälp av medhavd amerikansk utrustning utföra runt tusen operationer på kort tid och ge människor synen åter. Vad gjorde de nordkoreaner som fått synen åter på grund av att de genom utländsk utrustning fått den behandling som regimen förvägrat dem? Bugar och tackar framför ett porträtt och lovar den store ledaren evig trohet, förstås.
SvD:s Ledarblogg har börjat sin egen YouTubiana, där man ämnar lista 33 favoritämnen under devisen "det kunde varit värre". Och tittar på man klippet ovan, som är kortversionen av gråt- och klagan-hysterin efter Kim Il Sungs död 1994, inser man att den kändiskult som även finns i det västerländska samhället ändå är rätt blygsam...
Maos mausoleum är tämligen välbesökt under dess begränsade öppettider.
Men kineserna har ett alltmer avspänt förhållande till den gamle tyrannen.
Situationen är en annan i Nordkorea, en stat som på många sätt liknar den stat som Mao skapade och styrde över. I Nordkorea är emellertid statschefen ett lik, vilket komplicerar frågan om Kim Jong Ils efterträdarfråga. Det största problemet är kanske indoktrineringen av folket. En dokumentär om Nordkorea för en tid sedan visade hur blindheten i landet är tio gånger vanligare än i andra länder. Det finns helt enkelt ingen utrustning för att operera vanlig starr, vilket gör att ovanligt många blir blinda. Ett fåtal läkare lyckades få tillstånd till att med hjälp av medhavd amerikansk utrustning utföra runt tusen operationer på kort tid och ge människor synen åter. Vad gjorde de nordkoreaner som fått synen åter på grund av att de genom utländsk utrustning fått den behandling som regimen förvägrat dem? Bugar och tackar framför ett porträtt och lovar den store ledaren evig trohet, förstås.
SvD:s Ledarblogg har börjat sin egen YouTubiana, där man ämnar lista 33 favoritämnen under devisen "det kunde varit värre". Och tittar på man klippet ovan, som är kortversionen av gråt- och klagan-hysterin efter Kim Il Sungs död 1994, inser man att den kändiskult som även finns i det västerländska samhället ändå är rätt blygsam...
Maos mausoleum är tämligen välbesökt under dess begränsade öppettider. Men kineserna har ett alltmer avspänt förhållande till den gamle tyrannen.
I terroristbekämpningens namn, Amen
Vätskor av olika slag har beslagtagits på flygplatser utan rättslig grund, slår en av EG-domstolens generaladvokater fast, rapporterar Göteborgs-Posten (som för övrigt verkar ha blandat ihop "EU-domstolen" och EG-domstolen. Generaladvokaterna ger råd till EG-domstolen som ska upprätthålla gemenskapens grunder, Europadomstolen prövar fall som rör mer allmänna mänskliga rättigheter).
Bakgrunden är att det sedan 2003, i terroristbekämpningens namn, beslagtagits vätskor av olika slag vid flygplatsernas säkerhetskontroller utifrån en förordning vars detaljer hållits hemliga för allmänheten ända till augusti i år. EU-medborgare kan inte förväntas följa lagar som inte är offentliga, därför bör lagen och därmed beslagen förklaras ogiltiga, lyder utlåtandet.
Även om EG-domstolen sällan går emot generaladvokaternas utlåtanden, behöver detta inte betyda något i praktiken. Det är högst oklart hur enskilda medborgare, om beslagen förklaras ogiltiga, ska kunna kräva ersättning för uthälld alkohol eller parfym vid en säkerhetskontroll under perioden 2003-augusti 2008.
Förordningen i sig är fånig. Bra säkerhetskontroller ska räcka, resenärer ska inte behöva lämna ifrån sig raklödder, parfym eller drycker innan de går ombord på ett flygplan. Detta trams borde genast stoppas. Om så sker, kan vi nog leva med att inte få ersättning för det som säkerhetspersonalen kasserat eller själva druckit upp... Det måste sättas gränser för hur påträngande och tramsiga åtgärderna för att bekämpa terrorism kan få bli.
Bakgrunden är att det sedan 2003, i terroristbekämpningens namn, beslagtagits vätskor av olika slag vid flygplatsernas säkerhetskontroller utifrån en förordning vars detaljer hållits hemliga för allmänheten ända till augusti i år. EU-medborgare kan inte förväntas följa lagar som inte är offentliga, därför bör lagen och därmed beslagen förklaras ogiltiga, lyder utlåtandet.
Även om EG-domstolen sällan går emot generaladvokaternas utlåtanden, behöver detta inte betyda något i praktiken. Det är högst oklart hur enskilda medborgare, om beslagen förklaras ogiltiga, ska kunna kräva ersättning för uthälld alkohol eller parfym vid en säkerhetskontroll under perioden 2003-augusti 2008.
Förordningen i sig är fånig. Bra säkerhetskontroller ska räcka, resenärer ska inte behöva lämna ifrån sig raklödder, parfym eller drycker innan de går ombord på ett flygplan. Detta trams borde genast stoppas. Om så sker, kan vi nog leva med att inte få ersättning för det som säkerhetspersonalen kasserat eller själva druckit upp... Det måste sättas gränser för hur påträngande och tramsiga åtgärderna för att bekämpa terrorism kan få bli.
söndag 21 september 2008
Hål i väggen
Det galna japanska TV-programmet känt som Human tetris har exporterats till en rad länder och nu är det Sveriges tur. TV6 visar Hål i väggen. Det är samma upplägg, samma rosa frigolitvägg, samma fula dräkter. Kanske är det för att man redan har sett ett otal klipp från den japanska versionen, men det är inte riktigt lika kul i svensk TV.
En succé har det dock genast blivit. Premiäravsnittet sågs av 580 000 tittare, vilket är rekord för TV6.
Japansk TV har mer att erbjuda och när nu rättigheter till detta program har köpts in finns det inget som säger att vi inte kommer att få se även mer vågade underhållningsprogram framöver. Kanske det nedanstående?
En succé har det dock genast blivit. Premiäravsnittet sågs av 580 000 tittare, vilket är rekord för TV6.
Japansk TV har mer att erbjuda och när nu rättigheter till detta program har köpts in finns det inget som säger att vi inte kommer att få se även mer vågade underhållningsprogram framöver. Kanske det nedanstående?
Finlands deltagande i Förintelsen
"Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger." Orden är Gustaf Mannerheims inför erövringen av Fjärrkarelen.
Henrik Arnstad skrev nyligen i DN om Finlands och Nazitysklands gemensamma Lebensraum-anspråk, som dagens Finland gärna vill glömma. När Hitler sätter igång "Operation Barbarossa" i juni 1941 är man allierat med Finland. Den gemensamma fienden heter Sovjetunionen och Finlands drömmar om ett Storfinland kan sättas i verket. President Risto Ryti beordrar två akademiker att planera ett framtida Storfinland. Deras verk trycks på ett tyskt förlag inför angreppet på Sovjetunionen och får namnet "Finnlands Lebensraum". Med detta vill Arnstad visa att tankegodset om territoriellt livsrum var något tyskar och finländare hade gemensamt.
Arnstad skriver vidare: "Den europeiska västerländska demokratin - representerad av Storbritannien - står och faller med Röda arméns förmåga att överleva angreppet. Det kan alltså ses som en paradox att demokratin Finland allierar sig med tyskarna." Detta är förstås ett efterhandsperspektiv. Där och då ansågs Sovjetunionen av många som det stora hotet mot västvärlden. Många svenskar som anmälde sig frivilligt att slåss på tysk sida gjorde det främst eller enbart för att de ville slåss mot Stalin, inte för Hitler. I den tyska propagandan var det förstås ett ödesslag, ett slag mellan kultur och barbari, civilisation och undergång. Så lyder också förklaringen till de extrema åtgärder som vidtogs på östfronten jämfört med västfronten. För att rädda västerlandet från det sovjetiska hotet, bolsjevismen, tvangs tyskarna ta till åtgärder som de annars inte skulle använda sig av, menar överlevande soldater. Det är inget rättfärdigande på något sätt utan snarare en delförklaring till varför inte fler protesterade högljutt. Som en blyg jämförelse kan vi i dag se hur mänskliga rättigheter systematiskt kränks för att "försvara vårt sätt att leva" i kriget mot terrorismen.
Det som är en större nyhet är att Finland enligt ny forskning aktivt deltog i Förintelsen på östfronten. Avhandlingen "Hemliga vapenbröder" visar enligt uppgift på ett nära samarbete mellan den finska säkerhetstjänsten Valpo och tyska Reichsicherheitshauptamt (RSHA). Samarbetet kallades Einsatzkommando Finnland. Många tänker nog genast på tyskarnas Einsatzgruppen, som arkebuserade judar och kommunister på östfronten innan utrotningen effektiviserades i gaskamrarna (och som i sin tur indelades i ett otal Sonderkommandos och Einsatzkommandos).
Men vi befinner oss i en snårskog här. Tyskland hade en hemskans massa myndigheter som organiserade olika nivåer av Förintelsen och en rad olika beteckningar på de enheter som genomförde det praktiska arbetet (alla som läst David Cesaranis Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördare kan nog kännas vid svårigheten att få ordning på dem alla, särskilt som alla överlevande gjort sitt bästa för att tona ned just sin roll) och innan vi får veta exakt vad Einsatzkommando Finnland verkligen sysslade med är det fel att dra långtgående slutsatser om arkebuseringar under finskt befäl. Men om den sysslade med vad den enligt namnet bör ha sysslat med och det dessutom kan styrkas, är detta verkligen sensationella uppgifter.
Lite mer info om ungefär hur organisationen av alla grupper/förband/avdelningar i den tyska utrotningsapparaten på östfronten såg ut.
Skyldig till skuld av Henrik Arnstad.
Kartan över alla arkebuseringsenheter på östfronten kan behöva kompletteras.Snorungar på marsch
Sönderslagna skyltfönster. Kaos i trafiken. En misshandlad man. En massiv polisinsats. För våra skattepengar. Ja, du gissade rätt. Vänstern har varit ute och demonstrerat igen. I vanlig ordning är det tredje man som drabbas. Affärsinnehavare får sina fasader nedklottrade och sina fönsterrutor sönderslagna av människor som säger sig stå för "rättvisa och solidaritet". Det handlar om medelklassungar som inte verkar ha växt ur galonbyxorna som trampar omkring på stadens gator och pratar om att "en annan värld är möjlig". Varje gång får vi se vad denna andra värld egentligen handlar om: våld och intolerans.
Jag ska inte dra alla demonstranter över en kam, majoriteten varken klottrade eller slog sönder skyltfönster. Men jag måste ändå påpeka det faktum att vänsterns demonstrationer alltid leder till skadegörelse och våld. De fredfulla demonstranterna skyller alltid på den lilla minoriteten som orsakar eländet, men mest av allt skylls det på polisen. Det är alltid polisen som provocerat fram bråk och skadegörelse (det vore intressant att se hur polisen gör när de provocerar fram det sistnämnda...), om man får tro vänsterdemonstranterna.
Och är det inte polisens fel, skyler man över det hela med uttalanden som påminner om Mikael Wiehes efter Göteborgskravallerna: "Vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?" Detta vidriga försvar av våld på tredje man får mig att kväljas. Det är svårt att bemöta det nyanserat.
"Rättvisa och solidaritet" var det, ja...
Jag ska inte dra alla demonstranter över en kam, majoriteten varken klottrade eller slog sönder skyltfönster. Men jag måste ändå påpeka det faktum att vänsterns demonstrationer alltid leder till skadegörelse och våld. De fredfulla demonstranterna skyller alltid på den lilla minoriteten som orsakar eländet, men mest av allt skylls det på polisen. Det är alltid polisen som provocerat fram bråk och skadegörelse (det vore intressant att se hur polisen gör när de provocerar fram det sistnämnda...), om man får tro vänsterdemonstranterna.
Och är det inte polisens fel, skyler man över det hela med uttalanden som påminner om Mikael Wiehes efter Göteborgskravallerna: "Vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?" Detta vidriga försvar av våld på tredje man får mig att kväljas. Det är svårt att bemöta det nyanserat.
"Rättvisa och solidaritet" var det, ja...fredag 19 september 2008
FRA-mobbningen
Nu finns Agendas inslag om fulspelet och den interna mobbningen inför FRA-omröstningen på YouTube. Diskussionen i studion, där Per Schlingmann mosas av programledaren Anna Hedenmo, finns dock inte med i detta klipp.
Som vanligt måste alla titta:
Som vanligt måste alla titta:
Spelet bakom FRA
Fokus har en intressant artikel om det politiska spelet innan FRA-lagen blev konkret och bitter verklighet. Här framkommer bland annat hur kritisk justitieminister Beatrice Ask har varit och är mot lagen men att hon skyggade för konflikten. Eller som hon själv uttrycker det: "fri debatt inåt och enad front utåt".
Hur fri debatten i själva verket var visas åter igen av skildringen av Fredrik Reinfeldt som en man med hårda nypor som inte räds att skälla ut sina partikamrater bekräftas åter igen:
"På gruppmötet den 13 mars 2007 tappade Fredrik Reinfeldt till slut humöret. Trött och förbannad skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet, berättar ett vittne:
Via Opassande
Hur fri debatten i själva verket var visas åter igen av skildringen av Fredrik Reinfeldt som en man med hårda nypor som inte räds att skälla ut sina partikamrater bekräftas åter igen:
"På gruppmötet den 13 mars 2007 tappade Fredrik Reinfeldt till slut humöret. Trött och förbannad skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet, berättar ett vittne:
– Han sa: »Jag kan ta allt, jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte acceptera att mina egna inte är med på det här.« Han ställde ett ultimatum, så var det, han hotade att avgå om vi inte ställde upp.
– Jag minns att han sa: »Ni kan alltid sitta i sofforna, men då är ni ensamma«. Han menade att det är lätt att få vara med i morgon-tv om man går emot partiledaren, säger en riksdagsledamot.
Därmed dog den moderata kritiken. Röstboskapet fattade läget. Det fanns inget utrymme för diskussion längre."
Allt stinker verkligen lång väg.Via Opassande
torsdag 18 september 2008
Att brinna i den eviga elden
Magnus Betnér intervjuades i DN:s På stan i dag och förklarade att han vill ha "ett riktigt liberalt parti. Som tar frågorna om individens frihet, yttrandefrihet och religionsfrihet på allvar och som låter folk bestämma själva." Han vill dessutom lägga ned alla myndigheter (eller i alla fall nästan) och tycker att staten ska ge tusan i att bestämma hur vi ska leva våra liv.
Nu har Betnér anmälts av en pastor från Vetlanda för att ha hädat Jesus i metodistkyrkan S:t Jakob i Göteborg. Det är lite underhållande. Snacka om att hälla bensin på brasan! Jag är ganska säker på att Magnus Betnér är helnöjd just nu.
Kolla in Betnér i I ditt ansikte på Kanal 5, måndagar 21:55 och fredagar klockan 23:50.
Ja, frågan är vem som ska avgöra vad som är hädelse och inte. Gud, förstås. Men vem är Gud, egentligen? Varanteatern gjorde ett försök att förklara...
Nu har Betnér anmälts av en pastor från Vetlanda för att ha hädat Jesus i metodistkyrkan S:t Jakob i Göteborg. Det är lite underhållande. Snacka om att hälla bensin på brasan! Jag är ganska säker på att Magnus Betnér är helnöjd just nu.
Kolla in Betnér i I ditt ansikte på Kanal 5, måndagar 21:55 och fredagar klockan 23:50.
Ja, frågan är vem som ska avgöra vad som är hädelse och inte. Gud, förstås. Men vem är Gud, egentligen? Varanteatern gjorde ett försök att förklara...
onsdag 17 september 2008
Reinfeldt: "Ignorera frågor om FRA"
Jag är nog en av många som brukar anta att folk på höga positioner inom såväl privat som offentlig och politisk verksamhet vet vad de gör. Att det finns en plan någonstans. Att de har i alla fall lite koll. Men gång på gång får vi bevis på motsatsen och det gäller allra främst inom politiken.
Johan Ingerös källa inom moderaterna beskriver hur Reinfeldt försöker hantera pressen kring FRA-lagen. Att partiet är dåligt på krishantering har vi sett tidigare, men i FRA-frågan har inkompetensen nått nya höjder. Det påverkar naturligtvis allas vår bild av regeringschefen. Först informationen om vad Reinfeldt sade till Karl Sigfrid inför omröstningen om FRA-lagen och nu detta. Bilden av statsministern har inte direkt blivit ljusare:
"När det närmade sig slutet på mötet frågade en ledamot: "Men, hur ska vi göra med FRA?"
Reinfeldt: Ni har två val med FRA, antingen pratar ni om det och då kommer frågan att leva till 2010 eller så pratar ni inte om den och då är frågan förhoppningsvis borta till 2010.
Riksdagsledamoten: Men det är det enda vi får frågor om, vad ska vi svara?
Reinfeldt: Ignorera frågorna bara, svara ingenting, och ni verkligen måste svara så svara något tekniskt."
Det är lätt att förstå vad Reinfeldt försöker göra. Han hotar med att FRA-lagen, om den fortsätter att ligga högt på dagordningen hos media och väljare, kommer att sänka regeringen i valet om två år. Genom detta svär sig statsministern fri från eget ansvar. Han ger råd till sina riksdagsledamöter och om någon inte följer dem, har vi genast en syndabock. Det blir riksdagsmöterna som bär ansvaret om det går åt pipan.
Självklart är det galet, knäppt och rent ut sagt korkat att tro att FRA-frågan bara kommer att dö om moderata företrädare håller käft eller svarar god dag yxskaft till alla oroliga väljare. Det stärker endast bilden av ett arrogant parti som leds av en arrogant ledning. Hur tusan har Reinfeldt tänkt sig förena detta med bilden av honom som en lyssnande ledare som vandrar sida vid sida med med det folk vars förtroende han bär...? Han kanske helt enkelt inte bryr sig om att hålla uppe fasaden längre.
Regeringsförklaringen är ett sömnpiller, bystigt men fullt av plattityder. Det är 13 sidor blaj. Retoriken är många gånger borgerlig och rent av frihetlig, men den betyder ingenting när vi kan se att politiken i praktiken är tydligt socialdemokratisk och inte verkar ändras. I regeringesförklaringen hittar vi förutom vissa vackra ord även trams som jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag och propaganda för det hemska klimathotet.
Frihet, javisst, men inte frihet för frihetens skull utan för välfärdens, tycker alliansen. Samtidigt som regeringen monterar ned integriteten, samtidigt som Reinfeldt har kastat alla principer och frihetliga ideal överbord och samtidigt som han mobbar sina egna och uppmanar dem att hålla käft om de tycker annorlunda, har han mage att i sin regeringsförklaring påstå att regeringen har "människan som utgångspunkt och värderingar som grund". Det finns ingen skam i den kroppen.
Johan Ingerös källa inom moderaterna beskriver hur Reinfeldt försöker hantera pressen kring FRA-lagen. Att partiet är dåligt på krishantering har vi sett tidigare, men i FRA-frågan har inkompetensen nått nya höjder. Det påverkar naturligtvis allas vår bild av regeringschefen. Först informationen om vad Reinfeldt sade till Karl Sigfrid inför omröstningen om FRA-lagen och nu detta. Bilden av statsministern har inte direkt blivit ljusare:
"När det närmade sig slutet på mötet frågade en ledamot: "Men, hur ska vi göra med FRA?"
Reinfeldt: Ni har två val med FRA, antingen pratar ni om det och då kommer frågan att leva till 2010 eller så pratar ni inte om den och då är frågan förhoppningsvis borta till 2010.
Riksdagsledamoten: Men det är det enda vi får frågor om, vad ska vi svara?
Reinfeldt: Ignorera frågorna bara, svara ingenting, och ni verkligen måste svara så svara något tekniskt."
Det är lätt att förstå vad Reinfeldt försöker göra. Han hotar med att FRA-lagen, om den fortsätter att ligga högt på dagordningen hos media och väljare, kommer att sänka regeringen i valet om två år. Genom detta svär sig statsministern fri från eget ansvar. Han ger råd till sina riksdagsledamöter och om någon inte följer dem, har vi genast en syndabock. Det blir riksdagsmöterna som bär ansvaret om det går åt pipan.
Självklart är det galet, knäppt och rent ut sagt korkat att tro att FRA-frågan bara kommer att dö om moderata företrädare håller käft eller svarar god dag yxskaft till alla oroliga väljare. Det stärker endast bilden av ett arrogant parti som leds av en arrogant ledning. Hur tusan har Reinfeldt tänkt sig förena detta med bilden av honom som en lyssnande ledare som vandrar sida vid sida med med det folk vars förtroende han bär...? Han kanske helt enkelt inte bryr sig om att hålla uppe fasaden längre.
Regeringsförklaringen är ett sömnpiller, bystigt men fullt av plattityder. Det är 13 sidor blaj. Retoriken är många gånger borgerlig och rent av frihetlig, men den betyder ingenting när vi kan se att politiken i praktiken är tydligt socialdemokratisk och inte verkar ändras. I regeringesförklaringen hittar vi förutom vissa vackra ord även trams som jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag och propaganda för det hemska klimathotet.
Frihet, javisst, men inte frihet för frihetens skull utan för välfärdens, tycker alliansen. Samtidigt som regeringen monterar ned integriteten, samtidigt som Reinfeldt har kastat alla principer och frihetliga ideal överbord och samtidigt som han mobbar sina egna och uppmanar dem att hålla käft om de tycker annorlunda, har han mage att i sin regeringsförklaring påstå att regeringen har "människan som utgångspunkt och värderingar som grund". Det finns ingen skam i den kroppen.
Bilder från Hoppets demonstration
Sent omsider lite bilder från Hoppets demonstration i går på ett rätt kyligt Sergels torg. Den 11 oktober väntas nästa stora demonstration mot FRA-lagen.
Folk strömmar till.
Budskapet för dagen.
Banderoller mot FRA (med fallossymbol i bakgrunden).
Fler påhittiga banderoller.
Lars Ohly (v) tittade förbi, dagen till ära (?) i Liverpool FC-jacka.
"Wir sind das Volk!"
Piratpartiets Rick Falkvinge var både stolt och hoppfull.
Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson påminde om
fler hot mot integriteten och varnade för att kampen kan bli lång.
Folk strömmar till.
Budskapet för dagen.
Banderoller mot FRA (med fallossymbol i bakgrunden).
Fler påhittiga banderoller.
Lars Ohly (v) tittade förbi, dagen till ära (?) i Liverpool FC-jacka.
"Wir sind das Volk!"
Piratpartiets Rick Falkvinge var både stolt och hoppfull.
Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson påminde omfler hot mot integriteten och varnade för att kampen kan bli lång.
Bloggar om demonstrationen: Opassande, Magnus blogg, Erik Laakso, Mark Klamberg, Rick Falkvinge
Ledarsidor om demonstrationen och FRA:
Expressen, Aftonbladet, SvD
Ledarsidor om demonstrationen och FRA:
Expressen, Aftonbladet, SvD
Ett lögnaktigt kukhuvud
Det är inte kul att kallas "tomhylsan", särskilt inte när man är försvarsminister, men Sten Tolgfors skulle bli kallad värre saker. När komikern Magnus Betnér tog ton på FRA-demonstrationen på Sergels torg i går förmiddag gav han Tolgfors vad Expressen beskrev som ett "könsbeskrivande öknamn". Han sade vad de flesta nog skulle vilja säga men som bara någon som Betnér kan säga: Sten Tolgfors är ett lögnaktigt kukhuvud. Tolgfors borde tacka Betnér. Hans tal visar nämligen att den anemiska försvarsministern faktiskt kan väcka känslor hos folk...
Det var agitatoriska tal, som Kalle Larssons, det var hoppfulla tal, som Birgitta Ohlssons, det var analyserande tal, som Henrik Alexanderssons. Det var en bra bredd på talarlistan och såväl Mona Sahlin som Lars Ohly syntes till i folkmassan, även om de själva inte talade. Det var frihetsfrontare, centerpartister, miljöpartister, moderater, sossar, vänsterpartister, piratpartister, kristdemokrater, programledare, komiker och helt vanliga engagerade medborgare. Gammal som ung. Det är inte alltid nyliberaler står och applåderar en vänsterpartist och tvärtom, men denna dag lyckades folk lägga sina politiska skillnader åt sidan för att förenas i en enda viktig fråga. Det visar styrka.
Hoppet lever om att lagen ska kunna rivas upp. Hoppet finns framför allt inom folkpartiet. Men först måste man enas om en motion - och våga hela vägen fram den här gången. Det har bara börjat.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
Det var agitatoriska tal, som Kalle Larssons, det var hoppfulla tal, som Birgitta Ohlssons, det var analyserande tal, som Henrik Alexanderssons. Det var en bra bredd på talarlistan och såväl Mona Sahlin som Lars Ohly syntes till i folkmassan, även om de själva inte talade. Det var frihetsfrontare, centerpartister, miljöpartister, moderater, sossar, vänsterpartister, piratpartister, kristdemokrater, programledare, komiker och helt vanliga engagerade medborgare. Gammal som ung. Det är inte alltid nyliberaler står och applåderar en vänsterpartist och tvärtom, men denna dag lyckades folk lägga sina politiska skillnader åt sidan för att förenas i en enda viktig fråga. Det visar styrka.
Hoppet lever om att lagen ska kunna rivas upp. Hoppet finns framför allt inom folkpartiet. Men först måste man enas om en motion - och våga hela vägen fram den här gången. Det har bara börjat.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
måndag 15 september 2008
Riksdagsledamöter som far illa
SVT:s Agenda "avslöjade" i går att enskilda ledamöter farit illa av de borgerliga partiernas interna hantering av FRA-kritiken. Paradexemplet är Karl Sigfrid, som ska ha skällts ut av självaste statsministern på partiets gruppmöte. Detta är inget nytt, det bloggades om det redan före omröstningen i juni. Men det är ändå bra att det tas upp i TV.
För alla de tittare som föreställt sig Fredrik Reinfeldt som en snäll, lyssnande och kamratlig chef blev det måhända ett hårt uppvaknande att se hur det fungerar när TV-kamerorna inte är på plats. Alla andra kan bara säga som min fars slöjdlärare bruka säga när någon elev misslyckats kapitalt med sin skapande uppgift: "Jaha, det här är bara att konstatera det..." Man blir inte partiledare eller statsminister utan hårda nypor, knivhugg i ryggen och kamraters söndertrampade tår. Det är obehagligt och otrevligt men det är den otvättade sanningen om politikens vardag: Stick inte upp. Rätta in dig i ledet. Var lojal mot din partiledare och ditt parti. Var snäll mot din syster. Kör inte bil i vredesmod.
Birgitta Ohlsson har påpekat det och det förtjänar att påpekas igen: den som sticker ut för mycket och har för många egna tankar hålls tillbaka och mobbas i värsta fall ut. Sådan är partipolitiken och en dag som denna känns det fantastiskt skönt att jag inte fortsatte i Moderata ungdomsförbundet. Redan i puppstadiet märks det hur äcklig partipolitiken är.
Det var intressant att se partisekreterare Per Schlingmanns tafatta försök att i Agenda tona ned mobbningen av Sigfrid och Reinfeldts försvar av densamma i morgonsoffan i morse. Ingen av dem förnekar det inträffade, vilket förmodligen är klokt. Gud nåde om de blånekade för att sedan höra hur någon faktiskt har Reinfeldts ord på band. Schlingmann "upplevde det annorlunda", vilket är lika med en bekräftelse, och Reinfeldt försvarade sig med: "Om nyheten är att jag försvarar de propositioner jag undertecknat kan jag säga att det gör jag."
Även om jag kan ha sympati för Sigfrid med tanke på all skit han fick ta, tycker jag fortfarande att det var fel av honom att inte rösta nej. Det kan aldrig vara rätt att som riksdagsledamot inte följa sin vilja i principiellt viktiga frågor. De är trots allt invalda på personliga mandat och det är ingen vild gissning att många av Sigfrids väljare hade väntat sig mer. Det ställer också frågor om personvalet i stort. Vad är poängen om det ändå är Reinfeldt som bestämmer?
För alla de tittare som föreställt sig Fredrik Reinfeldt som en snäll, lyssnande och kamratlig chef blev det måhända ett hårt uppvaknande att se hur det fungerar när TV-kamerorna inte är på plats. Alla andra kan bara säga som min fars slöjdlärare bruka säga när någon elev misslyckats kapitalt med sin skapande uppgift: "Jaha, det här är bara att konstatera det..." Man blir inte partiledare eller statsminister utan hårda nypor, knivhugg i ryggen och kamraters söndertrampade tår. Det är obehagligt och otrevligt men det är den otvättade sanningen om politikens vardag: Stick inte upp. Rätta in dig i ledet. Var lojal mot din partiledare och ditt parti. Var snäll mot din syster. Kör inte bil i vredesmod.
Birgitta Ohlsson har påpekat det och det förtjänar att påpekas igen: den som sticker ut för mycket och har för många egna tankar hålls tillbaka och mobbas i värsta fall ut. Sådan är partipolitiken och en dag som denna känns det fantastiskt skönt att jag inte fortsatte i Moderata ungdomsförbundet. Redan i puppstadiet märks det hur äcklig partipolitiken är.
Det var intressant att se partisekreterare Per Schlingmanns tafatta försök att i Agenda tona ned mobbningen av Sigfrid och Reinfeldts försvar av densamma i morgonsoffan i morse. Ingen av dem förnekar det inträffade, vilket förmodligen är klokt. Gud nåde om de blånekade för att sedan höra hur någon faktiskt har Reinfeldts ord på band. Schlingmann "upplevde det annorlunda", vilket är lika med en bekräftelse, och Reinfeldt försvarade sig med: "Om nyheten är att jag försvarar de propositioner jag undertecknat kan jag säga att det gör jag."
Även om jag kan ha sympati för Sigfrid med tanke på all skit han fick ta, tycker jag fortfarande att det var fel av honom att inte rösta nej. Det kan aldrig vara rätt att som riksdagsledamot inte följa sin vilja i principiellt viktiga frågor. De är trots allt invalda på personliga mandat och det är ingen vild gissning att många av Sigfrids väljare hade väntat sig mer. Det ställer också frågor om personvalet i stort. Vad är poängen om det ändå är Reinfeldt som bestämmer?
söndag 14 september 2008
Sammanfattning snarare än avslöjande i SVT
Kvällens SVT-produktion om FRA-lagen, FRA - Tre bokstäver som skakade Sverige, utmålades av SVT självt som programmet där det "avslöjades" att Sverige utbyter underrättelseinformation med diktaturer. I stort var det halvtimmeslånga programmet snarast en snabb sammanfattning av vad som har hänt i FRA-frågan än något avslöjande.
Jag tycker inte att det är särskilt märkligt om Sverige skulle utbyta information med länder som har låg demokratisk trovärdighet. Sverige är och bör givetvis se till att ta del av utländsk information som är av säkerhetspolitiskt intresse för landet. Carl Bildt var den ende som var ärlig nog att säga detta rätt ut medan FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson kategoriskt förnekade att det skulle ske (vilket ställer en del frågor om vad hans tidigare "rakryggade" ställningstaganden för den personliga integriteten betyder i praktiken). Säkerhetspolitik är smutsigt, förljuget, hemligt. Det hör liksom till. Om det visar sig att det inneburit att enskilda människor råkat illa ut, som i fallet med de utvisade och sedermera torterade egyptierna, ja då är det ett avslöjande. Inte annars.
Fredrick Federley (c) kröp med gömt huvud under programmet. Han kunde inte förstå hur hans egna väljare hade mage kräva av honom att han skulle rösta nej till FRA-lagen. Något sådant hade han ju aldrig lovat. Federley förolämpar därmed alla oss som röstade på honom och som svär att vi aldrig kommer att göra det igen. Personval handlar inte om att den man väljer ska ha tagit ställning i alla enskilda sakfrågor som kan tänkas dyka upp under en mandatperiod. Det är en omöjlighet. Men som väljare vill man när man kryssar en kandidat känna sig någotsånär säker på var personer kommer att landa i principiellt viktiga frågor när det blir dags att rösta. Där var Federley en av många borgerliga ledamöter som svek sina väljare den 18 juni - och han verkar inte ångra sig det minsta. Felet är därmed delvis mitt och alla andra som röstade på honom med felaktiga förväntningar. Vi ska inte göra det misstaget igen, Fredrick. Promise.
När centerpartister och moderater sviker och försvarar lagen eller vägrar kommentera den, hittar vi några modiga själar hos folkpartiet. Camilla Lindberg röstade som enda borgerlig ledamot nej. Birgitta Ohlsson röstade visserligen inte nej, hon röstade inte alls, men hon går till upprepade angrepp mot lagen, mot regeringens hantering av den och behandlingen av de kritiska borgerliga ledamöterna. Ohlsson är tillräckligt tung och erfaren för att fortsätta driva frågan om hon vill och hon verkar till skillnad från vissa centerpartister inte nöja sig med några meningslösa kompletteringar. Det gör att frågan kan hållas levande - om nu någon förmår lägga en motion.
Den stora frågan är vilka politiska konsekvenser FRA-cirkusen kommer att få på sikt. För den sittande regeringen, för kommande regeringar, för vart och ett av de borgerliga partierna. Professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell menar att regeringens klumpiga hantering av FRA-lagen gör att frågan riskerar att kleta sig fast vid inte bara denna regering utan även kommande regeringar under lång tid. FRA-lagen och konsekvenserna av den kan komma att hemsöka alliansen för mycket lång tid framöver.
Om lagen blir kvar kommer de där kaotiska dagarna i juni 2008 att bli symboliska för en borgerlig regerings nesliga svek och för när alliansen vinkade ajöss till den unga generationen för överskådlig tid framöver. Utan att begripa hur det gick till.
Jag tycker inte att det är särskilt märkligt om Sverige skulle utbyta information med länder som har låg demokratisk trovärdighet. Sverige är och bör givetvis se till att ta del av utländsk information som är av säkerhetspolitiskt intresse för landet. Carl Bildt var den ende som var ärlig nog att säga detta rätt ut medan FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson kategoriskt förnekade att det skulle ske (vilket ställer en del frågor om vad hans tidigare "rakryggade" ställningstaganden för den personliga integriteten betyder i praktiken). Säkerhetspolitik är smutsigt, förljuget, hemligt. Det hör liksom till. Om det visar sig att det inneburit att enskilda människor råkat illa ut, som i fallet med de utvisade och sedermera torterade egyptierna, ja då är det ett avslöjande. Inte annars.
Fredrick Federley (c) kröp med gömt huvud under programmet. Han kunde inte förstå hur hans egna väljare hade mage kräva av honom att han skulle rösta nej till FRA-lagen. Något sådant hade han ju aldrig lovat. Federley förolämpar därmed alla oss som röstade på honom och som svär att vi aldrig kommer att göra det igen. Personval handlar inte om att den man väljer ska ha tagit ställning i alla enskilda sakfrågor som kan tänkas dyka upp under en mandatperiod. Det är en omöjlighet. Men som väljare vill man när man kryssar en kandidat känna sig någotsånär säker på var personer kommer att landa i principiellt viktiga frågor när det blir dags att rösta. Där var Federley en av många borgerliga ledamöter som svek sina väljare den 18 juni - och han verkar inte ångra sig det minsta. Felet är därmed delvis mitt och alla andra som röstade på honom med felaktiga förväntningar. Vi ska inte göra det misstaget igen, Fredrick. Promise.
När centerpartister och moderater sviker och försvarar lagen eller vägrar kommentera den, hittar vi några modiga själar hos folkpartiet. Camilla Lindberg röstade som enda borgerlig ledamot nej. Birgitta Ohlsson röstade visserligen inte nej, hon röstade inte alls, men hon går till upprepade angrepp mot lagen, mot regeringens hantering av den och behandlingen av de kritiska borgerliga ledamöterna. Ohlsson är tillräckligt tung och erfaren för att fortsätta driva frågan om hon vill och hon verkar till skillnad från vissa centerpartister inte nöja sig med några meningslösa kompletteringar. Det gör att frågan kan hållas levande - om nu någon förmår lägga en motion.
Den stora frågan är vilka politiska konsekvenser FRA-cirkusen kommer att få på sikt. För den sittande regeringen, för kommande regeringar, för vart och ett av de borgerliga partierna. Professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell menar att regeringens klumpiga hantering av FRA-lagen gör att frågan riskerar att kleta sig fast vid inte bara denna regering utan även kommande regeringar under lång tid. FRA-lagen och konsekvenserna av den kan komma att hemsöka alliansen för mycket lång tid framöver.
Om lagen blir kvar kommer de där kaotiska dagarna i juni 2008 att bli symboliska för en borgerlig regerings nesliga svek och för när alliansen vinkade ajöss till den unga generationen för överskådlig tid framöver. Utan att begripa hur det gick till.
Svar på tal
Den senaste opinionsmätningen, presenterad lagom till tvåårsdagen av alliansens valseger, är ingen rolig läsning för Reinfeldt och kompani. Det rödgröna övertaget fortsätter att vara stort, denna gång nästan 15 procent. Reinfeldt är dock inte svarslös:
"Ibland frågar jag mig om opinionsmätningarna verkligen stämmer."
Ja, det ska väl till lite önsketänkande för att hålla minen i ytterligare två år...
"Ibland frågar jag mig om opinionsmätningarna verkligen stämmer."
Ja, det ska väl till lite önsketänkande för att hålla minen i ytterligare två år...
lördag 13 september 2008
En spottloska i plytet
Två veckor. Så lång tid tycker regeringen att det behövs för att inhämta alla nödvändiga upplysningar och yttranden från remissinstanserna när integriteten ska stärkas i FRA-lagen.
Det är inte bara skandalöst dåligt ur integritetssynpunkt, det är dessutom förbaskat klantigt av regeringen att göra på det här sättet. Det visar nämligen att snacket om de viktiga och, har det sagts, fullt tillräckliga kompletteringarna för att stärka den personliga integriteten i FRA-lagen bara är just snack. Regeringen bryr sig verkligen inte ett skvatt och den drar sig inte för att skylta med det heller.
Det är hånfullt och arrogant - ja, det är en spottloska i plytet på alla kritiker. På hela svenska folket.
Det är inte bara skandalöst dåligt ur integritetssynpunkt, det är dessutom förbaskat klantigt av regeringen att göra på det här sättet. Det visar nämligen att snacket om de viktiga och, har det sagts, fullt tillräckliga kompletteringarna för att stärka den personliga integriteten i FRA-lagen bara är just snack. Regeringen bryr sig verkligen inte ett skvatt och den drar sig inte för att skylta med det heller.
Det är hånfullt och arrogant - ja, det är en spottloska i plytet på alla kritiker. På hela svenska folket.
fredag 12 september 2008
Okunniga ledamöter röstar om våra lagar
Ett antal borgerliga riksdagsledamöter, som tyvärr vill vara anonyma, menar att de inte skulle ha röstat ja till FRA-lagen med den kunskap de har i dag. "Det är många aspekter som har kommit fram sedan vi röstade", säger en av dem.
Detta är dubbelbottnat. Å ena sidan visar det att okunskapen faktiskt finns på ja-sidan snarare än på nej-sidan i den här frågan och att det eviga tjatet om att nej-sidan bara är dåligt insatt blir alltmer krystat. Å andra sidan belyser det problemet med ledamöter som röstar om lagar i Sverige utan att vara insatta i konsekvenserna av dem. Det är desto allvarligare. För det kan väl inte vara så att okunskapen bara skulle finnas i denna specifika fråga?
Den stora frågan är hur representativ FRA-lagen är när det gäller intern hantering, partipiska, allmän okunskap och brist på öppen diskussion innan genomförd omröstning i riksdagen. Det stiftas en fruktansvärd massa lagar varje år, hur många lagar beslutas om på lika lösa boliner?
Lagom till riksdagens högtidliga öppnande den 16 september demonstreras det mot FRA-lagen. Delta du också. Vi vet att motståndet är stort där ute i landet. Nu gäller det att visa det inför våra folkvalda också.
Om du ska delta i någon demonstration i ditt liv, delta i denna. Vi ses.
Nedräkning pågår:
Mark Klamberg, Rick Falkvinge, Opassande, HAX, Dexion
Detta är dubbelbottnat. Å ena sidan visar det att okunskapen faktiskt finns på ja-sidan snarare än på nej-sidan i den här frågan och att det eviga tjatet om att nej-sidan bara är dåligt insatt blir alltmer krystat. Å andra sidan belyser det problemet med ledamöter som röstar om lagar i Sverige utan att vara insatta i konsekvenserna av dem. Det är desto allvarligare. För det kan väl inte vara så att okunskapen bara skulle finnas i denna specifika fråga?
Den stora frågan är hur representativ FRA-lagen är när det gäller intern hantering, partipiska, allmän okunskap och brist på öppen diskussion innan genomförd omröstning i riksdagen. Det stiftas en fruktansvärd massa lagar varje år, hur många lagar beslutas om på lika lösa boliner?
Lagom till riksdagens högtidliga öppnande den 16 september demonstreras det mot FRA-lagen. Delta du också. Vi vet att motståndet är stort där ute i landet. Nu gäller det att visa det inför våra folkvalda också.
Om du ska delta i någon demonstration i ditt liv, delta i denna. Vi ses.
Nedräkning pågår:
Mark Klamberg, Rick Falkvinge, Opassande, HAX, Dexion
torsdag 11 september 2008
Sju förlorade år
Sju år. Sju år av kränkta mänskliga rättigheter i demokratins namn. Den där förbannade attacken mot USA den 11 september 2001 har ställt grundläggande mänskliga värden på ända. Varje gång jag tittar i de kvällstidningar jag sparat från de där första förvirrade dagarna ser jag det uppskruvade tonläget. "Skäggapor med dasspapper runt huvudet" är en inte helt politiskt korrekt benämning av fundamentalistiska muslimer, men det var de orden som användes i Aftonbladet.
George W Bush skulle inte bli en interventionistisk president. 11 september ändrade på detta fullständigt och Bush fick visa världen att han var en krigspresident och ingenting annat. Anfallet på Afghanistan kändes motiverat, trots allt. Det fanns kopplingar till al-Qaida, det fanns till och med fysiska träningsläger att bomba. Det gick att logiskt begripa varför USA ville angripa landet. Få protesterade. Sedan kom plötsligt Irak in i bilden och Bushadministrationen började dammsuga omgivningarna på låtsasargument för att motivera ett anfall på Saddam Hussein. Underrättelserapporter från en rad olika länder visade alla på att den irakiske diktatorn hade massförstörelsevapen. Jag blev aldrig särskilt övertygad. Om bevisen var så tydliga som USA och Colin Powell försökte göra gällande - varför kunde vi vanliga dödliga inte se det? Därför att bevisen aldrig fanns.
Grova övergrepp har begåtts i "kriget mot terrorismen" sedan dess. Inte bara av USA. Ryssland passade genast på ett skjuta lite extra i Tjetjenien och runt om i världen tar regeringar i med hårdhandskarna med hänvisning till "kampen mot terrorismen". I Sverige stiftas det lagar för att "skydda" oss. Terrorismen, som är ett tillräckligt löst begrepp för att kunna passas in lite varstans, har kommit att fungera som en frisedel för den som vill kunna begå övergrepp utan att straffas för det. Det extraordinary rendition-program som startade under Bill Clinton utvidgades. Människor hämtas och flygs kors och tvärs över klotet för att sedan utsättas för tortyr på en plats där USA kan svära sig fritt från ansvar. Sverige har också medverkat till detta, som bekant.
Vi har fått en annan värld. Övervakningen och kontrollen av oss har ökat med hänvisning till terrorhotet. Men känner vi oss säkrare och friare som människor? Nej. Att inskränka demokratin och kränka våra medborgerliga fri- och rättigheter i demokratins namn ökar vare sig vår frihet eller trygghet. 2001-2008 känns verkligen som sju förlorade år.
Åter igen drar jag mig till minnes repliken från filmen Rendition (Utlämnad), där Meryl Streep spelar kall CIA-chef och försvarar de olagliga interneringarna av människor med orden: "7000 människor är vid liv i London i kväll tack vare information vi fått fram på det här viset." Orden skulle kunna komma från vem som helst i Bushadministrationen - när de inte förnekar allt. Och den som tror på dem, tror inte på demokratin.
Alla måste titta:
Mina moderata karameller, Anna Troberg
onsdag 10 september 2008
Om viljan att dö
15 000 människor försöker ta sina liv i Sverige varje år. 1 500 av dem lyckas, vilket är tre gånger fler än alla som omkommer i trafiken. De flesta som försöker ta sina liv är tjejer. De flesta som lyckas är killar.
Uppdrag granskning uppmärksammade i kväll de självmordsguider som finns på nätet och intervjuade bland andra Magnus Brahn på bloggen Fajaf. Programmet försöker lägga ansvaret på Brahn, som publicerat en självmordsguide på svenska, och programmets riktige bad guy, pseudonymen "Makarow" som via email tipsar 23-årige Bijan om självmordsmetoder.
"Makarow" avsäger sig allt ansvar för att Bijan tog sitt liv. Det är inte brottsligt att ta sitt liv och det är inte heller brottsligt att uppmana någon att göra det. Således är inte ansvaret "Makarows" utan den enskilde individens. Jag kan ändå tycka att "Makarow" är ett svin som utan någon egentlig förklaring till det uppmanar och hjälper för honom helt okända människor att ta sina liv. Varför han gör det framkom aldrig i programmet och han verkade aningen skakad av att konfronteras med konsekvenserna (även om det på sätt och vis hedrar honom att han över huvud taget ställde upp i programmet).
Med Internet har allting mellan himmel och jord blivit mer lättillgängligt, självfallet gäller det även tankar om självmord. Självmordsguider kan anses vara ett problem eftersom många som tar sina liv gör det impulsmässigt. Jag känner själv till fall där väldigt unga människor tagit sina liv och vars enda förklaring är att det varit en impulsgrej. Jag känner också till fall där människor lagts in på psyk, skickats hem och sedan tagit livet av sig.
För den som förlorat ett barn genom självmord är detta ett ämne laddat med sådana starka känslor att diskussioner om yttrande- och informationsfrihet ter sig obetydliga i jämförelse. Ändå är det precis detta vi måste prata om. Att censurera självmordsforum och inskränka informations- och yttrandefriheten på nätet, som skett i Australien, är ingen vettig lösning.
Som jag ser det finns det bara en sak att göra: förbättra hjälpen till alla som bär på självmordstankar genom att göra den mycket mer tillgänglig där vi människor tillbringar alltmer av vår tid: online. Att besöka psykakuten (och riskera att bli hemskickad) eller att ringa ett samtal är ett stort steg, men att skriva på ett hjälpforum eller maila och få personliga svar från en kunnig person är enklare. Det känns mer anonymt och tryggt. Här finns mycket att göra. Regeringen har sedan tidigare uttalat en "nollvision" när det gäller självmord, något som klingar så där oerhört tomt och populistiskt som bara ord från politiker kan, men vad det kommer att innebära i praktiken är ännu oklart.
Avslutningsvis bör vi vara medvetna om att det finns en mycket en krass sanning i allt detta: det går inte att förhindra en människa som vill dö att ta sitt liv. Det behövs inte mycket för att lyckas för den som verkligen vill dö. Vad vi kan göra är att försöka ge så många argument och verktyg som möjligt för att fler ska välja livet. Mer än så kan vi inte göra. Valet är i slutändan bara vårt eget.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år.
Uppdrag granskning uppmärksammade i kväll de självmordsguider som finns på nätet och intervjuade bland andra Magnus Brahn på bloggen Fajaf. Programmet försöker lägga ansvaret på Brahn, som publicerat en självmordsguide på svenska, och programmets riktige bad guy, pseudonymen "Makarow" som via email tipsar 23-årige Bijan om självmordsmetoder.
"Makarow" avsäger sig allt ansvar för att Bijan tog sitt liv. Det är inte brottsligt att ta sitt liv och det är inte heller brottsligt att uppmana någon att göra det. Således är inte ansvaret "Makarows" utan den enskilde individens. Jag kan ändå tycka att "Makarow" är ett svin som utan någon egentlig förklaring till det uppmanar och hjälper för honom helt okända människor att ta sina liv. Varför han gör det framkom aldrig i programmet och han verkade aningen skakad av att konfronteras med konsekvenserna (även om det på sätt och vis hedrar honom att han över huvud taget ställde upp i programmet).
Med Internet har allting mellan himmel och jord blivit mer lättillgängligt, självfallet gäller det även tankar om självmord. Självmordsguider kan anses vara ett problem eftersom många som tar sina liv gör det impulsmässigt. Jag känner själv till fall där väldigt unga människor tagit sina liv och vars enda förklaring är att det varit en impulsgrej. Jag känner också till fall där människor lagts in på psyk, skickats hem och sedan tagit livet av sig.
För den som förlorat ett barn genom självmord är detta ett ämne laddat med sådana starka känslor att diskussioner om yttrande- och informationsfrihet ter sig obetydliga i jämförelse. Ändå är det precis detta vi måste prata om. Att censurera självmordsforum och inskränka informations- och yttrandefriheten på nätet, som skett i Australien, är ingen vettig lösning.
Som jag ser det finns det bara en sak att göra: förbättra hjälpen till alla som bär på självmordstankar genom att göra den mycket mer tillgänglig där vi människor tillbringar alltmer av vår tid: online. Att besöka psykakuten (och riskera att bli hemskickad) eller att ringa ett samtal är ett stort steg, men att skriva på ett hjälpforum eller maila och få personliga svar från en kunnig person är enklare. Det känns mer anonymt och tryggt. Här finns mycket att göra. Regeringen har sedan tidigare uttalat en "nollvision" när det gäller självmord, något som klingar så där oerhört tomt och populistiskt som bara ord från politiker kan, men vad det kommer att innebära i praktiken är ännu oklart.
Avslutningsvis bör vi vara medvetna om att det finns en mycket en krass sanning i allt detta: det går inte att förhindra en människa som vill dö att ta sitt liv. Det behövs inte mycket för att lyckas för den som verkligen vill dö. Vad vi kan göra är att försöka ge så många argument och verktyg som möjligt för att fler ska välja livet. Mer än så kan vi inte göra. Valet är i slutändan bara vårt eget.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år.Munkhammar förbryllar
Samtidigt som liberaler som Johan Norberg och många andra kritiserar alliansregeringen och uttrycker sin stora besvikelse med dess politik så här långt, gör Johnny Munkhammar motsatt analys. Och går med i nya moderaterna, "ett parti förankrat i en frihetstradition och som kan vidareutvecklas". Det är lite märkligt att se Munkhammar skönmåla ett fåtal områden i sin strävan att visa att regeringen är på rätt väg i sina reformer.
Munkhammar radar upp en rad skäl till varför regeringen förtjänar beröm. Exempelvis:
"Avdraget för hushållsnära tjänster har varit en framgång". Det stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Skatteverket har fått in mycket färre ansökningar än väntat. Frågan från oppositionen kvarstår faktiskt: varför ska alla skattebetalare sponsra överklassens städhjälp? Även om jag ogillar vänsterns föraktfulla prat om "pigavdrag" och vill mena att de har fel när de bara säger att överklassen i Sverige har råd att anlita hjälp i hemmet, är det ändå sant att det är människor med goda inkomster och inga andra som kan dra nytta av skattesubventionen. Det finns bättre saker att lägga skattepengar på. Eller ingår det månne i moderaternas frihetstradition att tvinga skattebetalarna att betala för vissa arbetande människors städhjälp?
"Skattetrycket sjunker stadigt". Åjovars. Men faktum är att Reinfeldt inte har för avsikt att sänka det särskilt mycket lägre än till dagens dryga 47 procent. Det är ingen lågskattestat som förespråkas, eller ens en stat som kan tävla med de baltiska staterna, och skillnaden mellan en skattekvot på 50 procent och en på 47 är faktiskt inte himmelsvid.
"Skolan reformeras i grunden med inriktning på kunskap och ordning". Jodå. Vi får ett nytt betygssystem i grundskolan och på gymnasiet i (något sånär) enlighet med den Bolognaprocess som vi redan sett träda i kraft på svenska universitet och högskolor. Men det återstår att se hur stora skillnaderna egentligen blir. Det är en positiv utveckling om den socialdemokratiska flumskolan blir ett passerat kapitel och här har regeringen helt klart svenska folket i ryggen. Men vågar regeringen ta steget fullt ut? Ett nytt betygssystem och inskrivet skolk i betyget är bra, men det är i sig ingen reformering av skolan "i grunden".
"Fler poliser och satsningar på psykvård". Detta har varit en paroll från såväl moderater som sossar under det senaste decenniet. Socialdemokraterna har gjort rekordsatsningar på polisen, men fler poliser löser i sig inte orsakerna bakom kriminaliteten lika lite som ett nytt fängelse eller högre murar runt detsamma leder till färre våldsbrott. "Fler poliser" är ett populistiskt knep för på ett synnerligen enkelt och snabbt sätt visa väljarna att man "ta krafttag" mot kriminaliteten. Det förändrar inte det faktum att HVB-hemmen för unga kostar hemska summor samtidigt som de har en värdelös statistik vad gäller återfall i brott. Det förändrar heller inte det faktum att svensk kriminalvård är väldigt lite vård och väldigt mycket förvaring. Fortfarande. En storsatsning på rättssäkerheten i Sverige vore också synnerligen välkommen.
"Sveriges utrikespolitik har blivit aktivare och tyngre". Det har jag inte märkt av. Vi har Carl Bildt som självgott ger sin analys av läget i världen med jämna mellanrum, men särskilt mycket mer aktiv kan man väl knappast påstå att den svenska utrikespolitiken blivit under den nya regeringen. Här är det dock lite för tidigt att döma eller fria. Det svenska ordförandeskapet i EU kan möjligen ge oss några svar.
Jag vet inte vilka visioner Johnny Munkhammar har för Sverige, för alliansen eller för de nya moderaterna. Men att gå med i ett parti sedan dess partiledare envetet arbetat med att göra sig av med den frihetstradition som Munkhammar hänvisar till, är svårt att begripa. Problemet är att Munkhammar inte ser att alliansen, med nya moderaterna i spetsen, med sina återkommande kapitulationer har kommit att omfamna socialdemokraternas samhällsmodell och högskattestat. I stället vänder Munkhammar på resonemanget och drar en parallell mellan New Labours väg bort från socialismen och den svenska oppositionens uttalade acceptans av vissa av alliansens skattesänkningar. Det blir en rätt tveksam tolkning...
Skillnaderna mellan blocken har förvandlats till olika nivåer i ersättningssystemen, om skattekvoten ska vara 50 eller 47 procent och om vem som kan bli bäst kompis med LO. Då är det inte konstigt att idédrivna bloggare och debattörer ger upp.
Munkhammar radar upp en rad skäl till varför regeringen förtjänar beröm. Exempelvis:
"Avdraget för hushållsnära tjänster har varit en framgång". Det stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Skatteverket har fått in mycket färre ansökningar än väntat. Frågan från oppositionen kvarstår faktiskt: varför ska alla skattebetalare sponsra överklassens städhjälp? Även om jag ogillar vänsterns föraktfulla prat om "pigavdrag" och vill mena att de har fel när de bara säger att överklassen i Sverige har råd att anlita hjälp i hemmet, är det ändå sant att det är människor med goda inkomster och inga andra som kan dra nytta av skattesubventionen. Det finns bättre saker att lägga skattepengar på. Eller ingår det månne i moderaternas frihetstradition att tvinga skattebetalarna att betala för vissa arbetande människors städhjälp?
"Skattetrycket sjunker stadigt". Åjovars. Men faktum är att Reinfeldt inte har för avsikt att sänka det särskilt mycket lägre än till dagens dryga 47 procent. Det är ingen lågskattestat som förespråkas, eller ens en stat som kan tävla med de baltiska staterna, och skillnaden mellan en skattekvot på 50 procent och en på 47 är faktiskt inte himmelsvid.
"Skolan reformeras i grunden med inriktning på kunskap och ordning". Jodå. Vi får ett nytt betygssystem i grundskolan och på gymnasiet i (något sånär) enlighet med den Bolognaprocess som vi redan sett träda i kraft på svenska universitet och högskolor. Men det återstår att se hur stora skillnaderna egentligen blir. Det är en positiv utveckling om den socialdemokratiska flumskolan blir ett passerat kapitel och här har regeringen helt klart svenska folket i ryggen. Men vågar regeringen ta steget fullt ut? Ett nytt betygssystem och inskrivet skolk i betyget är bra, men det är i sig ingen reformering av skolan "i grunden".
"Fler poliser och satsningar på psykvård". Detta har varit en paroll från såväl moderater som sossar under det senaste decenniet. Socialdemokraterna har gjort rekordsatsningar på polisen, men fler poliser löser i sig inte orsakerna bakom kriminaliteten lika lite som ett nytt fängelse eller högre murar runt detsamma leder till färre våldsbrott. "Fler poliser" är ett populistiskt knep för på ett synnerligen enkelt och snabbt sätt visa väljarna att man "ta krafttag" mot kriminaliteten. Det förändrar inte det faktum att HVB-hemmen för unga kostar hemska summor samtidigt som de har en värdelös statistik vad gäller återfall i brott. Det förändrar heller inte det faktum att svensk kriminalvård är väldigt lite vård och väldigt mycket förvaring. Fortfarande. En storsatsning på rättssäkerheten i Sverige vore också synnerligen välkommen.
"Sveriges utrikespolitik har blivit aktivare och tyngre". Det har jag inte märkt av. Vi har Carl Bildt som självgott ger sin analys av läget i världen med jämna mellanrum, men särskilt mycket mer aktiv kan man väl knappast påstå att den svenska utrikespolitiken blivit under den nya regeringen. Här är det dock lite för tidigt att döma eller fria. Det svenska ordförandeskapet i EU kan möjligen ge oss några svar.
Jag vet inte vilka visioner Johnny Munkhammar har för Sverige, för alliansen eller för de nya moderaterna. Men att gå med i ett parti sedan dess partiledare envetet arbetat med att göra sig av med den frihetstradition som Munkhammar hänvisar till, är svårt att begripa. Problemet är att Munkhammar inte ser att alliansen, med nya moderaterna i spetsen, med sina återkommande kapitulationer har kommit att omfamna socialdemokraternas samhällsmodell och högskattestat. I stället vänder Munkhammar på resonemanget och drar en parallell mellan New Labours väg bort från socialismen och den svenska oppositionens uttalade acceptans av vissa av alliansens skattesänkningar. Det blir en rätt tveksam tolkning...
Skillnaderna mellan blocken har förvandlats till olika nivåer i ersättningssystemen, om skattekvoten ska vara 50 eller 47 procent och om vem som kan bli bäst kompis med LO. Då är det inte konstigt att idédrivna bloggare och debattörer ger upp.
tisdag 9 september 2008
32 år utan Mao
Tio minuter över midnatt den 9 september 1976 dog Mao Zedong, 82 år gammal. Det är i dag 32 år sedan. Han förblev in i det sista folkrepublikens obestridde ledare.
Läser man Jung Changs och Jon Hallidays bok om ordförande Mao, Mao. Den sanna historien, får man en minst sagt nattsvart bild av Kinas ledare mellan 1949 och 1976. Inga försonande drag går att skönja (vilket boken också kritiserats för) . Oavsett hur han var privat går Maos politiska facit emellertid inte att bortförklara. Under hans ledning förvandlades Kina till en förtryckarstat vars moderna jämförelse egentligen bara går att hitta i Nordkorea.
Det gäller även fattigdomen. Kostnaderna för den kinesiska atombomben har beräknats till 4,1 miljarder dollar i 1957 års penningvärde. Omvandlat till hårdvaluta skulle dessa pengar ha räckt till att ge hela befolkningen 300 extra kalorier dagligen under två år och därmed räddat livet på de runt 38 miljoner kineser som svalt ihjäl när Mao försökte få sin atombomb. Samtidigt som miljoner kineser svalt ihjäl, skänkte Mao rekordbelopp till utlandet. Befolkningen hölls i ett järngrepp. Maos revolutionära vansinne eskalerade under kulturrevolutionen, som uppges vara den period han personligen var mest stolt över.
Det tynger mig att se Maos porträtt på Himmelska fridens port i centrala Beijing. Han är symbolen för en sådan fruktansvärd ondska och ett sådant ofattbart förtryck under 27 långa år att porträttet egentligen borde brännas mitt på Himmelska fridens torg, tillsammans med hans balsamerade lik.
Samtidigt gläds jag åt Kinas förvandling under de senaste 30 åren. Vägen till marknadsekonomi och kapitalism, personlig äganderätt och ökad individuell frihet och ett exempellöst välståndskliv är något vi måste applådera. Mao själv skulle inte känna igen Kina om han klev ur sitt mausoleum i dag och traskade ut på Beijings gator. Därför är den fortsatta mytbildningen kring Maos person i Kina både paradoxal och löjeväckande.
Samtidigt firar den nordkoreanska regimen 60 år. Den store ledaren Kim Jong Il saknades enligt japanska och sydkoreanska medier under firandet, vilket har lett till rykten om att han är svårt sjuk. Efter Maos död kunde vägen mot frihet och välstånd för Kina inledas. Det är en process som fortfarande pågår. Förhoppningsvis kommer Kim Jong Ils död att innebära en liknande vandring för Nordkorea inom en snar framtid.
Ännu hänger porträttet av den gamle tyrannen kvar på Himmelska fridens port.
Och ännu kan man beskåda hans lik i mausoleet inte långt därifrån. Men Kina som
land har tagit en helt annan riktning än den Mao pekade ut och är på väg att bli
den stormakt som Mao Zedong en gång drömde om. Men på ett helt annat sätt.
Läser man Jung Changs och Jon Hallidays bok om ordförande Mao, Mao. Den sanna historien, får man en minst sagt nattsvart bild av Kinas ledare mellan 1949 och 1976. Inga försonande drag går att skönja (vilket boken också kritiserats för) . Oavsett hur han var privat går Maos politiska facit emellertid inte att bortförklara. Under hans ledning förvandlades Kina till en förtryckarstat vars moderna jämförelse egentligen bara går att hitta i Nordkorea.
Det gäller även fattigdomen. Kostnaderna för den kinesiska atombomben har beräknats till 4,1 miljarder dollar i 1957 års penningvärde. Omvandlat till hårdvaluta skulle dessa pengar ha räckt till att ge hela befolkningen 300 extra kalorier dagligen under två år och därmed räddat livet på de runt 38 miljoner kineser som svalt ihjäl när Mao försökte få sin atombomb. Samtidigt som miljoner kineser svalt ihjäl, skänkte Mao rekordbelopp till utlandet. Befolkningen hölls i ett järngrepp. Maos revolutionära vansinne eskalerade under kulturrevolutionen, som uppges vara den period han personligen var mest stolt över.
Det tynger mig att se Maos porträtt på Himmelska fridens port i centrala Beijing. Han är symbolen för en sådan fruktansvärd ondska och ett sådant ofattbart förtryck under 27 långa år att porträttet egentligen borde brännas mitt på Himmelska fridens torg, tillsammans med hans balsamerade lik.
Samtidigt gläds jag åt Kinas förvandling under de senaste 30 åren. Vägen till marknadsekonomi och kapitalism, personlig äganderätt och ökad individuell frihet och ett exempellöst välståndskliv är något vi måste applådera. Mao själv skulle inte känna igen Kina om han klev ur sitt mausoleum i dag och traskade ut på Beijings gator. Därför är den fortsatta mytbildningen kring Maos person i Kina både paradoxal och löjeväckande.
Samtidigt firar den nordkoreanska regimen 60 år. Den store ledaren Kim Jong Il saknades enligt japanska och sydkoreanska medier under firandet, vilket har lett till rykten om att han är svårt sjuk. Efter Maos död kunde vägen mot frihet och välstånd för Kina inledas. Det är en process som fortfarande pågår. Förhoppningsvis kommer Kim Jong Ils död att innebära en liknande vandring för Nordkorea inom en snar framtid.
Ännu hänger porträttet av den gamle tyrannen kvar på Himmelska fridens port.Och ännu kan man beskåda hans lik i mausoleet inte långt därifrån. Men Kina som
land har tagit en helt annan riktning än den Mao pekade ut och är på väg att bli
den stormakt som Mao Zedong en gång drömde om. Men på ett helt annat sätt.
Alliansregeringen har svikit
Johan Norberg sågar alliansregeringen, som han anser kommer att bli en parentes vid makten, för att sudda ut de inbördes skillnaderna mellan partierna, för att sakna en framtidsvision med sin politik och för att underminera framtida reformagendor med sin återhållsamma politik på ett flertal viktiga områden. Det är hård men helt välförtjänt kritik och den delas av många desillusionerade liberaler där ute i stugorna.
Jag har varit mycket hård mot regeringen sedan jag började blogga här (och tidigare även på Moderskeppet) och det är inte för att jag tycker att det politiska alternativet till alliansen i riksdagen är bättre utan för att mitt liberala hjärta är djupt besviket på den sittande regeringen.
Jag inser precis som Johan Norberg att ingen regering kan göra allt på en gång. Det kommer alltid att komma kritik om att det går för långsamt. Men det går att acceptera så länge målet är det rätta, så länge färden går i rätt riktning. Problemet är att färden går åt fel håll och då har jag svårt att hålla tyst eller släta över. Som jag har upprepat flera gånger tidigare ska en sittande regering väljas om på sina egna meriter, inte för att alternativet råkar vara ännu sämre. Alliansen förtjänar inte att väljas om.
Jobbskatteavdraget räcker inte för att göra mig nöjd när samma regering samtidigt ogenerat klubbar en massavlyssningslag, höjer miljöskatterna, omfamnar spelmonopolet och försvarar fackens makt i samhället på arbetstagarnas och företagarnas bekostnad. Det är inte vad vi kommit att uppfatta som borgerlig politik.
Den kanske största besvikelsen är ändå den riktning som det största borgerliga partiet, som en gång brukade stå upp för individens självbestämmande även när det blåste snålt, moderaterna, har tagit under Reinfeldts ledning. Genom att radikalt omforma partiet, kasta ut gamla frihetsideal, acceptera och till och med lovorda den socialdemokratiska högskattemodellen, har Reinfeldt i ett svep eliminerat den enda trovärdiga oppositionen mot dagens socialdemokratiska modell i Sverige. Lagar kan göras om och tas bort, skatter kan sänkas och monopol avskaffas, men att återerövra idéer och värden som en gång kastats ut och offentligt förkastats av partiets ledning är ett svårt arbete. Vi har sannolikt många förlorade år att vänta efter Reinfeldt.
Få verkar i dag inse vilka konsekvenser detta kan komma att få på sikt för frihetliga idéers kraft inom svensk politik. Moderaterna har fungerat som en kanal för frihetliga ideal in i riksdagen. Det har inte alltid resulterat i rätt beslut, många är de unga politiker som fegat ur när de väl blivit riksdagsmän. Men hoppet har i alla fall funnits där eftersom idéerna har levt. I dag ser vi hur de sista motståndsfickorna mobbas ut och tvingas ställa sig bakom en spaningslag som inte har i en demokratisk rättsstat att göra. Vi ser hur hoppet har sinat.
Jag har varit mycket hård mot regeringen sedan jag började blogga här (och tidigare även på Moderskeppet) och det är inte för att jag tycker att det politiska alternativet till alliansen i riksdagen är bättre utan för att mitt liberala hjärta är djupt besviket på den sittande regeringen.
Jag inser precis som Johan Norberg att ingen regering kan göra allt på en gång. Det kommer alltid att komma kritik om att det går för långsamt. Men det går att acceptera så länge målet är det rätta, så länge färden går i rätt riktning. Problemet är att färden går åt fel håll och då har jag svårt att hålla tyst eller släta över. Som jag har upprepat flera gånger tidigare ska en sittande regering väljas om på sina egna meriter, inte för att alternativet råkar vara ännu sämre. Alliansen förtjänar inte att väljas om.
Jobbskatteavdraget räcker inte för att göra mig nöjd när samma regering samtidigt ogenerat klubbar en massavlyssningslag, höjer miljöskatterna, omfamnar spelmonopolet och försvarar fackens makt i samhället på arbetstagarnas och företagarnas bekostnad. Det är inte vad vi kommit att uppfatta som borgerlig politik.
Den kanske största besvikelsen är ändå den riktning som det största borgerliga partiet, som en gång brukade stå upp för individens självbestämmande även när det blåste snålt, moderaterna, har tagit under Reinfeldts ledning. Genom att radikalt omforma partiet, kasta ut gamla frihetsideal, acceptera och till och med lovorda den socialdemokratiska högskattemodellen, har Reinfeldt i ett svep eliminerat den enda trovärdiga oppositionen mot dagens socialdemokratiska modell i Sverige. Lagar kan göras om och tas bort, skatter kan sänkas och monopol avskaffas, men att återerövra idéer och värden som en gång kastats ut och offentligt förkastats av partiets ledning är ett svårt arbete. Vi har sannolikt många förlorade år att vänta efter Reinfeldt.
Få verkar i dag inse vilka konsekvenser detta kan komma att få på sikt för frihetliga idéers kraft inom svensk politik. Moderaterna har fungerat som en kanal för frihetliga ideal in i riksdagen. Det har inte alltid resulterat i rätt beslut, många är de unga politiker som fegat ur när de väl blivit riksdagsmän. Men hoppet har i alla fall funnits där eftersom idéerna har levt. I dag ser vi hur de sista motståndsfickorna mobbas ut och tvingas ställa sig bakom en spaningslag som inte har i en demokratisk rättsstat att göra. Vi ser hur hoppet har sinat.
Även miljöpartiet vill behålla jobbskatteavdraget
Miljöpartiet gav i dag ett tydligt besked: alliansens jobbskatteavdrag ska i allt väsentligt bli kvar. Därmed står vänsterpartiet ensamt när det gäller skattepolitiken. Varken socialdemokraterna eller miljöpartiet vill gå till val på chockhöjda skatter för vanliga löntagare 2010 och frågan är om dessa två partier någonsin har stått närmare varandra än nu.
Mycket talar just nu för en tvåpartikoalition på vänsterkanten efter nästa val - utan vänsterpartiet. Mycket hänger förstås på valresultatet. Troligen kommer (s) och (mp) inte att få egen majoritet, vilket innebär att de blir beroende av (v) för att kunna styra landet efter en eventuell valseger. Samtal mellan partierna har kommit igång, men det verkar gå trögt för vänstern. Medan miljöpartiet under de senaste åren successivt har anpassat sig till socialdemokraterna med regeringsmakten som främsta ledstjärna, står vänsterpartiet fortfarande på en egen planhalva i många fundamentala frågor. Det gäller inte bara EU och utrikespolitiken utan i lika hög grad inhemsk skatte- och budgetpolitik.
Mona Sahlin är nog måttligt intresserad av att ha en skattefnattande Lars Ohly i släptåg under valrörelsen när hon samtidigt ska försöka övertyga väljarna om att de chockhöjda skatter som alliansen varnar för, inte kommer att drivas igenom. Besked kommer att utkrävas och om vänsterpartiet vill komma i närheten av några ministerposter, lär det krävas rejäla eftergifter. Vad säger partiets hårdnackade kärna om det?
Ett svagt valresultat 2010 kan försätta vänsterpartiet i en tillräckligt svag position för att Mona Sahlin tämligen enkelt ska kunna köra över dem när det gäller utrikespolitik, arbetsmarknadspolitiska satsningar och budgetdisciplin. Allt mot löftet att de får några ministerposter. Det köttbenet lär nog kamrat Ohly köpa i slutändan.
Mycket talar just nu för en tvåpartikoalition på vänsterkanten efter nästa val - utan vänsterpartiet. Mycket hänger förstås på valresultatet. Troligen kommer (s) och (mp) inte att få egen majoritet, vilket innebär att de blir beroende av (v) för att kunna styra landet efter en eventuell valseger. Samtal mellan partierna har kommit igång, men det verkar gå trögt för vänstern. Medan miljöpartiet under de senaste åren successivt har anpassat sig till socialdemokraterna med regeringsmakten som främsta ledstjärna, står vänsterpartiet fortfarande på en egen planhalva i många fundamentala frågor. Det gäller inte bara EU och utrikespolitiken utan i lika hög grad inhemsk skatte- och budgetpolitik.
Mona Sahlin är nog måttligt intresserad av att ha en skattefnattande Lars Ohly i släptåg under valrörelsen när hon samtidigt ska försöka övertyga väljarna om att de chockhöjda skatter som alliansen varnar för, inte kommer att drivas igenom. Besked kommer att utkrävas och om vänsterpartiet vill komma i närheten av några ministerposter, lär det krävas rejäla eftergifter. Vad säger partiets hårdnackade kärna om det?
Ett svagt valresultat 2010 kan försätta vänsterpartiet i en tillräckligt svag position för att Mona Sahlin tämligen enkelt ska kunna köra över dem när det gäller utrikespolitik, arbetsmarknadspolitiska satsningar och budgetdisciplin. Allt mot löftet att de får några ministerposter. Det köttbenet lär nog kamrat Ohly köpa i slutändan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)