Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

En demokratisk mönsterstat i Mellanöstern

Efter 11 septemberattackerna skrek hela USA efter hämnd. Och George W Bush var inte den som tänkte vila på hanen särskilt länge.

Först Afghanistan, ett land som stora krigsmaskiner kört fast i tidigare. USA lyckades fälla regimen, men det skulle dröja nära tio år innan terroristledaren Usama bin Ladin kunde hittas och dödas. Det post-talibanska Afghanistan har gjort vissa framsteg, men landets ledning är genomkorrupt och talibanerna är fortfarande, snart 13 år efter regimens fall, ett reellt hot.

Därefter Irak, som styrdes med järnhand av en karismatisk tyrann. Även denna gång lyckades USA fälla regimen relativt snabbt, men Irak utvecklades snart till en mångårig plåga. Irak hade inget med al-Qaidas attacker att göra, men det USA-ledda kriget tog terrorismen till irakisk mark. De mest förödande effekterna av detta ser vi just nu när folkgrupper hotas av utplåning.

Genom att upplösa den irakiska armén gjordes tusentals människor arbetslösa. Vapen kom på drift och landet slets snart itu i ett inbördeskrig. Islamistkrigare strömmade till för att slåss mot USA.

I likhet med i Afghanistan har korruption präglat det nya irakiska styret. Etniska och religiösa konflikter har i flera år sakta men säkert dragit landet isär, och just nu tycks allt färre våga satsa på att Irak kommer bestå som en nation.

Trots två kostsamma krig har USA egentligen inte lyckats uppnå någonting. Talibanregimen och Saddam Hussein är borta. Men Afghanistan är fortfarande ett land plågat av krig, och i Irak råder nu fullskaligt inbördeskrig med en vidrig och välfinansierad fiende som avser skapa ett kalifat.

Det är nu, inte 2003, som amerikanska vapen och män skulle behövas på plats i Irak. Men Barack Obama gick till val på att avsluta dessa två krig, inte att förlänga dem. Uttrycket "if you break it, you buy it" tycks inte gälla i amerikansk utrikespolitik.

Ty det var Bushs krig i Irak som i praktiken lade en av grundstenarna till det helvete som nu utspelas framför våra ögon. Inte nog med att bombattentat blivit vardag i delar av Irak, nu hotas till och med människor av ett folkmord. Vi ser scener som vi inte har sett sedan folk slaktades i Rwanda (men liknande hemskheter verkar tyvärr förekomma även i krigets Syrien, även om den konflikten hamnat i medieskugga). Massavrättningarna för mina egna tankar till östfronten under andra världskriget.

Målet med Irakkriget var att skapa ett slags demokratisk mönsterstat i hjärtat av mellersta östern. Sällan har ett mål sett så avlägset ut.

Inför invasionen 2003 spelade britter och amerikaner teater inför världen för att få en förevändning att invadera Irak. I dag, när omvärldens militära kraft verkligen skulle behövas för att förhindra ett folkmord och slå tillbaka en bestialisk islamistisk armé, tycker dessa humanitära stormakter att det räcker med att släppa ned lite förnödenheter och göra några stickanfall med flyg.

Iraks framtid är förmodligen inte ett land utan tre. Men låt för gudarnas skull inte ett av dem styras av islamister med välfyllda massgravar på sitt samvete.

Stöd frigivningen av Chelsea Manning!

I dag fyller visselblåsaren Chelsea Manning, tidigare Bradley Manning, år. Han avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att bland annat ha läckt information om amerikanska krigsbrott i Irak och Afghanistan.

De verkliga förbrytarna under kriget mot terrorismen, dåvarande presidenten och överbefälhavaren George W Bush, försvarsministrarna Donald Rumsfeld och Robert Gates, CIA-chefen George Tenet samt befäl i den amerikanska armén, går fria.

Manning firar nu sin första födelsedag bakom galler. Låt oss väcka opinion för att det inte blir ytterligare 34.

Skriv under uppropet för Chelsea Mannings frigivning här!

Ge Nobels fredspris till Manning och Snowden

Den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo (刘晓波) dömdes till elva års fängelse för anstiftan till samhällsomstörtande verksamhet. Han tilldelades Nobels fredspris 2010 för sin kamp för demokratin i Kina.

Liu sitter i fängelse, hans fru i husarrest och andra tänkbara mottagare av priset vägrades utresa. Stolen stod därför tom.

Bradley Manning har nominerats till Nobels fredspris av aktivister som stöder hans (vår allas) sak. Det är en ovanligt vettig nominering.

Och det finns fler som är förtjänta av priset. Edward Snowden, inte minst. Snowden och Manning lade inte bara sina karriärer i papperskorgen, de riskerade sina liv för att de ansåg att allmänheten hade rätt att veta vad den amerikanska staten sysslade med.

Manning riskerar 90 år i fängelse. Snowden är på flykt och får resten av sitt liv leva med vetskapen att amerikanska säkerhetsmyndigheter kan hitta och eventuellt döda honom.

Bradley Manning och Edward Snowden. De borde få dela Nobels fredspris. De hade mest sannolikt också fått det om de varit ryssar eller kineser. Nu råkar de vara amerikaner som avslöjat övergrepp begångna av den amerikanska staten. Något Nobels fredspris kommer det därför inte bli tal om.

Sista akten: Bradley Manning döms

Jag undrar hur Bradley Manning, denne späde men modige man, mår just nu.

Domaren Denise Lind dömde Manning på samtliga punkter utom den grövsta - att ha bistått fienden. Detta kan ses som en liten upprättelse och kommer att bli principiellt viktigt för Mannings eftermäle.

Men det är förstås en klen tröst just nu. Bradley Manning kommer att få sitta större delen av sitt liv i fängelse. Hans har redan tillbringat tre år i militärfängelse under förfärliga och tortyrliknande förhållanden.

Något är fundamentalt fel när den som med fara för sitt eget liv avslöjar krigsförbrytelser och övergrepp själv spärras in. Att den amerikanska staten vill spärra in honom har jag full förståelse för. Ur dess perspektiv.

Mer besvärande är att den amerikanska allmänheten inte mer enhälligt har tagit ställning för Bradley Manning under rättsprocessen. Den ger därmed tummen upp för fler statliga övergrepp framöver.

Läs även:
HAX: Bradley Manning fälld för allt utom att ha bistått fienden

Tio år efter Irakkriget - en läxa för journalistiken

Tioårsdagen av den amerikansk-brittiska invasionen av Saddam Husseins Irak är ingen glädjens dag för vare sig amerikaner eller irakier. Föga förvånande har ett dussintal blodiga bombdåd inträffat lagom till tioårsdagen av invasionen. Iraks fortsätter att blöda - utan Saddam Hussein.
Kostnaderna för George W Bushs beslut att invadera Irak är enkla att mäta i rena tal: Minst 116 000 döda civila irakier, 4 500 döda amerikanska och hundratals brittiska soldater samt ett land delvis sönderfrätt av sekteristiskt våld. En miljon irakier är på flykt i sitt eget land.

Lidandet för de enskilda människorna går inte att mäta i siffror. Och de långsiktiga konsekvenserna av kriget är desto svårare att överblicka. Den stabilitet som ett demokratiskt Irak skulle skapa i Mellanöstern har vi inte riktigt sett av. Tvärtom har Irak blivit ett fäste för jihadister. Landets ledning är korrumperad och ingalunda ett gott exempel för andra muslimska länder.

Den bestående lärdomen av Irakkriget är att man ska passa sig för nation building. Samtidigt är det politiska minnet kort. Efter Vietnamkriget trodde nog många att USA hade lärt sig en läxa. Men det tycks ligga i Amerikas natur att vapenskramla. Ibland är det motiverat, men ofta bygger besluten att gå i krig på förfärliga missbedömningar.

Irakkriget var ett sådant exempel. Beslutet att gå in i Irak byggde inte bara på felbedömningar utan direkta fabrikationer. USA:s regering sökte kort efter 11 september "bevis" för att Irak var inblandat till terrorattackerna och/eller utgjorde något annat slags hot mot världen som kunde motivera ett krig.

Bushs polariserande retorik, som egentligen kan sammanfattas med de bevingade orden "either you are with us or you are with the terrorists", fick konsekvenser även för hur medierna rapporterade. Många journalister verkade ta orden på största allvar. Hela nationen skulle samlas till en enhet mot Fienden. Den kritiska journalistiken fick vila. Alla sprang åt samma håll.

Jonathan Landay och Warren Strobel var två journalister som till skillnad från de stora medierna arbetade med ett kritiskt öga och avslöjade Bushadminstrationens propaganda, överdrifter och felaktigheter. Men de arbetade i enorm motvind. Medierna sprang i regeringens ledband och ansträngde sig för att förmedla den bild som Bushregeringen ville ge. Det handlade således inte om att bevisen mot Saddam Hussein var så överväldigande att knappt någon kunde stå emot dem. Det handlade om en kombination av dålig journalistik och flockbeteende.

Detta är inte svårt att begripa. Allt måste sättas i kontexten att hela USA fortfarande var skärrat efter terrorattackerna. Det var ett guldläge för en radikal politiker som Bush. Det var ett utmärkt tillfälle att sätta dit en elak diktator. I samma veva som Bush lade fokus på Irak, släppte USA samtidigt fokus på Afghanistan och skapade därmed inte ett utan två misslyckade krig.

Glöm inte att se diskussionen på CNN om journalistikens roll inför Irakkriget. Jonathan Landay och Warren Strobel medverkar och berättar om hur de arbetade med Bushregeringens lögner inför kriget.

Ökad terrorism efter USA:s krig

I dag berättar Ekot om den minst överraskande nyheten sedan Barbadossångaren Magnus Carlsson kom ut som homosexuell. Sedan USA förklarade krig mot terrorn efter 11 septemberattackerna 2001 har antalet terrorattacker i världen ökat.

George W Bush skröt när han avrundade sitt presidentskap med att världen blivit säkrare. Säkrare utan Saddam Hussein, säkrare med ett försvagat al-Qaida. Men det viktigaste var trots allt att några nya terrorattacker inte hade inträffat på amerikansk mark. Ty världen som helhet har, som Ekot i dag rapporterar, inte alls blivit säkrare.

Siffrorna över en tioårsperiod blir visserligen höga på grund av de mycket blodiga åren 2003-2007 i Irak och Afghanistan. Under 2011 ser vi en utplaning av antalet döda i terrorattacker. Men i siffrorna ryms inte uppgifter om statlig terrorism.

Ett förslag i den rapport i vilken siffrorna framställts, Global Terrorism Index, är att länder som överväger militär intervention bör tänka en gång till. Jo, det hade man kanske inte behövt skriva en rapport för att komma fram till. Krig är ibland oundvikligt, men det ska inte användas lite efter behag.

Effekterna av kriget mot terrorismen är större än antalet döda och skadade i terrorattentat. I spåren av USA:s krig har regeringar världen över lyckats bygga upp en terrornoja hos människor. En rädsla för nya attacker har gjort att vi godkänner intrång i den personliga integriteten i form av övervakning och registrering. Och rädslan står inte alls i proportion till risken att drabbas.

Tillvänjningen har gått väldigt snabbt och i dag accepterar vi statliga intrång på ett sätt vi inte hade gjort före den 11 september. I stället för att visa på en alternativ väg har resten av världen beslutat följa i USA:s fotspår.

Manning inför rätta

I dag ska Bradley Manning, anklagad för spioneri och landsförräderi efter att ha avslöjat övergrepp av den amerikanska militären, framträda inför en militärdomstol i Maryland.

Manning, som utsatts för tortyrliknande behandling under tiden han suttit inspärrad, väntas erkänna vissa brott men neka till spioneri och landsförräderi.

Utsikterna för en frikännande dom eller ens ett kortare fängelsestraff är inte särskilt goda. Allt annat än livstid skulle kännas som en stor överraskning.

Året som gick

Året är snart till ända och i vanlig ordning ska det summeras. Jag brukar alltid gå igenom det jag skrivit under året, men det blir en kortare summering i år än tidigare. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket. Och även om antalet negativa saker tycks överväga nedan har 2011 faktiskt varit ett överlag väldigt bra år.

ÅRETS TUMMEN UPP

Den arabiska våren. Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gadaffi – tre despoter som i decennier förtryckt sina befolkningar störtades i en arabisk revolution som tog alla, inte minst västvärlden, på sängen. En av dem flydde, en fängslades och en dödades. Nu står Syriens Bashar al Assad på tur. Det ryktas att han redan hört sig för om asyl för sig och sin familj. När hundratusentals människor tar till gatorna blir det allt svårare att hävda att demonstranterna bara är lejda terrorister.

Burma. Försiktig optimism. Aung San Suu Kyi släpptes i fjol och tillåts nu resa runt i landet. Partiet har åter registrerats och fångar har släppts. Det finns plötsligt hopp för Burma, även om alla positiva förändringar måste ses på med ytterst försiktig optimism.

Kim är död. Den gamle tyrannen Kim Jong-Il lade näsan i vädret den 17 december. Åter igen syntes i Pyongyang liknande scener som 1994, när fadern Kim Il-Sung dog. Omvärlden hoppas nu på förändringar i den slutna förtryckarstaten.

Irakkriget. Efter nästan åtta års närvaro lämnade de sista amerikanska trupperna Irak i december.

Friad. Sture Bergwall (känd som Thomas Quick) frias igen. Hela målet mot honom, med åtta morddomar, faller sakta men säkert samman. Den största rättsskandalen i modern svensk historia håller på att rullas upp inför våra ögon.

7 miljarder. 2011 var året då vi beräknas ha blivit sju miljarder människor på jorden. Så många människor skulle vi enligt tidigare domedagsprofeter inte kunnat bli utan att i princip gå under. Faktum är dock att vi framför allt lever längre och hälsosammare och av den anledningen blir fler. Vi lever i den bästa av tider.

Island. Efter en fullständig ekonomisk kollaps är Island faktiskt på väg tillbaka och väntas visa svag tillväxt under 2012.

Skifte. Tre svenska riksdagspartier har bytt ledare och ytterligare ett ska göra det i januari. KD:s Göran Hägglund sitter lite löst och frågan är om Juholt sitter kvar till nästa val. Men Reinfeldt blir vi inte av med så lätt.

ÅRETS TUMMEN NED

Teledatalagringen. I mars röstades det om teledatalagringsdirektivet i Sveriges riksdag och bland andra Johan Pehrson försvarade det helhjärtat. Men de fem sjättedelars majoritet som krävdes uppnåddes inte, vilket gör att frågan bordlades. Inga Federley-tårar syntes till, men att borgerliga politiker med kraft försvarar masslagring av oskyldiga medborgares kommunikation är skrämmande.

Eurokrisen. Det som ekonomer varnat för redan innan europrojektet sattes i sjön håller nu på att ske. Tänk att prestige och visioner alltid ska gå före kunskap och rent sunt förnuft.

EU-monstret. I stället för att lära av alla de misstag som har begåtts tar EU:s ledare, med några få undantag, unionens kris som intäkt för att föreslå ytterligare maktöverföring från medlemsländerna till EU:s tjänstemän. Det behövs "mer Europa", tycker Angela Merkel.

Kim tar över. Kim-dynastin fortsätter i Nordkorea när julgrisen Kim Jong-Un, den yngste sonen, tar över efter pappa. Vart Nordkorea tar vägen vet ingen, men regimen har redan låtit omvärlden veta att inget kommer att förändras.

Det ryska valet. I fjol var det Aleksandr Lukasjenkos vitryska regim som iscensatte ett val och sedan fängslade de oppositionella. I år var det Rysslands tur. Men denna gång har det ryska folket inte accepterat valcharaden som ledde till att Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland fick majoritet igen. Kritiken mot Putin, som återkommer som president under 2012, växer.

FRA. Regeringen gör precis det som den lovade att inte göra när kompromissen om FRA:s spaning nåddes 2008: de öppnar upp FRA:s tjänster för fler myndigheter. Socialdemokraterna, som var så kritiska den där sommaren för drygt tre år sedan, ger sitt stöd. Vem i hela världen kan man lita på?

Kriget mot yttrandefriheten. Rätten att få tycka och säga det vi vill har varit under attack länge - och fortsatte att vara det även under 2011.

Irakkriget. Nästan omedelbart efter att de amerikanska trupperna lämnat landet blossade våldet upp igen.

SAP. Socialdemokraterna fick en ny partiledare, men i stället för nystart blev det ett halvår av krishantering. Chanserna att vi innan valet 2014 får se en kraftfull opposition i Sverige förefaller väldigt små.

Saabs konkurs. Victor Muller sade en gång att Saab är som "en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina". Det blev varken giftermål eller några barn. GM:s styvnackade nej till kinesiska investerare i Saab gjorde att Muller tvangs ansöka om konkurs. Därmed går ett ikoniskt svenskt bilmärke i graven. Under nästa år kommer intressenter att slåss om spillrorna.

Gott Nytt År till alla läsare!

Ett misslyckat krig

Barack Obama avslutar nu det krig som George W Bush, påhejad av bland andra Dick Cheney, startade 2003. Irakkriget är över, åtminstone för USA:s del. Var det värt 4 500 amerikanska soldaters liv och runt 100 000 civila irakiers?

Invasionen var välplanerad och Saddam Husseins regim hade inte mycket att sätta emot de amerikanska och brittiska styrkorna. Sedan var det som om invasionsmakterna stod handfallna. Sönderfallet av det irakiska samhället tilläts ske.

En tyrann är borta, men priset har varit oerhört högt. Och än vet ingen hur Iraks framtid ser ut. För USA:s del har kriget ytterligare försämrat landets anseende i en för amerikanerna känslig del av världen samt bidragit till landets urusla ekonomi.

Vi har under 2011 sett hur förtryckta folk själva kan resa sig mot sina förtryckare - och vinna. Den arabiska våren har tagit en hel värld på sängen, inte minst USA och EU. Den visade att det inte behövs några amerikanska bomber för att så demokratiska frön. Däremot kan omvärlden underlätta för frihetskämpar på många sätt, förse dem med vapen, utbilda dem och så vidare. Segern över tyranniet blir så mycket större om den har vunnits av det egna folket, inte en utländsk invasionsmakt.

Amerikas brott mot mänskligheten

Härom veckan sände SVT dokumentären Standard operating procedure, en skakande berättelse om de amerikanska övergreppen på fångar i Abu Ghraibfängelset under Irakkriget. Med utgångspunkt i fotografierna intervjuas flera av dem som deltog i övergreppen på fångar och som dömdes för dem. Den som utpekats som ledaren i de flesta övergreppssituationer, Charles Graner, tilläts dock inte ställa upp på någon intervju. Han avtjänar just nu ett tioårigt fängelsestraff för sin delaktighet i brotten.

Det är en delvis ömklig skara soldater som ställer upp framför kameran. De ger ett obildat intryck och kommer med undanflykter och dåliga ursäkter för sin delaktighet i dokumenterade övergrepp på fängelsets interner ("vi dödade dem ju inte", "jag ler alltid på bilder", "jag brukar alltid göra tummen upp när jag fotograferas"). Sabrina Harman säger att hon insåg att det som hände var fel och att hon tog bilder som "bevis". Det hindrade henne emellertid inte från att själv posera på andra bilder. Lynndie England skyller på att hon var ung och lättmanipulerad. Men även en 21-åring måste kunna se det felaktiga i att tvinga nakna interner att onanera, att stapla dem på varandra och att trä underkläder över deras huvuden.

Det är sant att moraliska gränser flyttas i krig. Krigssituationer har en förråande påverkan på människor. Men det går inte att komma ifrån att övergreppen inte initierades av någon utflippad galning utan faktiskt sanktionerades från högsta ort. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte se hela fängelset under sitt besök. Han tycktes ha bråttom därifrån.

Det går att ha förståelse för den bitterhet som de forna fångvaktarna uppvisar gentemot arméledningen, CIA och en rad andra bokstavsmyndigheter. Tortyren sanktionerades uppifrån. Allt handlade om att "samla information". Att förvänta sig att enskilda soldater modigt skulle gå emot hela systemet är naivt. Granskningen av bilderna visar att mycket av det vi skulle uppfatta som tortyr eller ytterst kränkande behandling, som att kedjas fast naken med underkläder över ansiktet, i själva verket var "standard operating procedure".

Självfallet ska fångvaktarna dömas för de brott de begått, men det huvudsakliga ansvaret hittas betydligt högre upp i hierarkin, nämligen inom arméledningen och Bushadministrationen. George W Bush skryter i sin bok Decision Points om hur bra fångarna har det på Guantánamo. De har tillgång till såväl koran som arabiska versioner av Harry Potter. Men varför har folks spärrats in där? Uppgifter gör gällande att många av dem som fängslats på obestämd tid på basen på Kuba varit helt vanliga medborgare. Affärsmän, herdar, taxichaufförer - personer som var på fel plats vid fel tidpunkt. Fångvaktarna i Abu Ghraib ger samma bild. Hela familjer greps för att komma åt en enda person. Även barn internerades.

USA har systematiskt begått flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i sin jakt på terrorister efter den 11 september 2001. Brott som endast diktaturer brukar syssla med. Som högst ansvarig för dessa brott borde George W Bush ställas inför rätta. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Ty det finns inget som heter global rättvisa.

Sabrina Harman brukar alltid le när hon fotograferas, säger hon.

Så även när hon poserar med en person som torterats till döds.
"Hjärtattack" löd den officiella dödsorsaken.

Frihet utan bomber

Hans Bergström har skrivit något som inte kan ses som annat än en hyllningstext till George W Bushs utrikespolitiska gärning och idé med "förebyggande krig".

En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.

Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare - både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.

Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).

Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för "stabil". USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.

Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.

Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.

Orsaker och konsekvenser

Dagarna efter det lyckligtvis misslyckade försöket att döda oskyldiga stockholmare i julruschen förs diskussioner ur ett flertal perspektiv. Hur kunde Säpo missa denne man? Var han en ensam galning eller ett första steg i en serie attacker? Kommer attacken att påverka hur vi ser på säkerhetspolitiken i Sverige? Ger detta övervakningsstatens tillskyndare vind i seglen?

Att reaktionerna från politiskt håll är så pass lugna har sannolikt främst att göra med att det inte krävdes några dödsoffer. Om gärningsmannen hade tagit ett tiotal oskyldiga civila med sig hade tonläget sannolikt varit betydligt högre. Nu hindrar inte detta somliga från att skylla dådet på svenska politiker. Eftersom den svenska militära närvaron i Afghanistan uppgavs vara en orsak till sprängdådet måste det således vara svenska politiker som är ansvariga, inte gärningsmannen själv. eftersom civila dör i Afghanistan har förstås en förvirrad terrorist rätt att spränga sig på Stockholms gator, argumenteras det. Det är ett utflippat resonemang, särskilt som Sveriges deltagande i Afghanistan är på en så pass minimal nivå jämfört med de främsta krigförande nationerna i landet. Men det kommer alltid att gå att hitta skäl för ett dylikt dåd.

Vi ska visserligen inte blunda för att militär närvaro i Afghanistan medför uppenbara risker. Inte bara för soldaterna på plats utan också för svenskar i allmänhet. Men vi ska inte fatta säkerhetspolitiska beslut utifrån vad religiösa eller politiska extremister kan tänkas tycka om dem. Vi får aldrig låta galenpannor diktera villkoren för demokratiska beslut. Om vi ska ompröva beslutet om svensk närvaro i Afghanistan ska det inte ske mot bakgrund av lördagens händelse. I nuläget finns en plan om ett svenskt tillbakadragande runt 2014 och det finns ingen anledning att förändra den.

Hittills har Säpo, säkerligen med all rätt, bedömt hotnivån mot Sverige som låg och det mesta pekar i detta tidiga skede mot att det var en ensam person som agerade, en person som genom att tala i vi-form ville markera ett deltagande i någonting större (möjligen jihad). Det riktigt intressanta är förstås vilken process han, "en vanlig man", genomgick för att komma fram till ett sådant radikalt beslut. Säkert kommer dokumentärer i TV framöver att psykologisera över detta.

Samtidigt som jag kan beundra Reinfeldts initiala lugn är det viktigt att det politiska ledarskapet med tydlighet markerar att det svenska samhället aldrig kommer att böja sig för terrorism och att det öppna samhället ska bestå. Vi vill inte bli ett nytt USA där de medborgerliga fri- och rättigheterna monteras ned i säkerhetspolitikens namn.

Därför: Gå ut på stan. Rör dig bland andra människor. Handla julklappar. Bete dig precis som vanligt. Det kommer jag att göra.

Vi♥WikiLeaks

Man måste bara älska WikiLeaks.

De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.

Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.

Tack, WikiLeaks.

Nio år senare

Nioårsdagen av terrorattackerna i New York och Washington högtidlighålls och uppmärksammas givetvis i USA medan den lär passera mer obemärkt förbi i Sverige.

Mycket har hänt under denna tid. Vi har, utan att överdriva, fått en helt ny värld. Terrorattackerna möjliggjorde för president George W Bush att landsätta en omfattande övervakningsapparat och expandera staten. I dag arbetar så många amerikanska myndigheter med terrorbekämpning av olika slag att ingen vet hur många de är. Bara att deras arbete slukar miljarder dollar. Människors fri- och rättigheter har systematiskt åsidosatts i "kriget mot terrorn". Länder som över huvud taget inte hade med attackerna att göra har invaderats, med enorma antal civila offer och en nyfödd terrorverksamhet som följd.

Tyvärr har många andra länder hakat på USA och flyttat fram positionerna. I Ryssland passade Putin på att slakta människor i Tjetjenien när världen var upptagen med annat. I Europa, Australien och även i de ickedemokratiska delarna av världen har övervakning och censur utökats och påskyndats. Militären och underrättelsetjänsten har på sina håll fått alla resurser de kunnat drömma om - och mer därtill.

Internets frihet står på spel, våra privatliv står på spel, själva rättsstatens existens står på spel. Kampen måste föras på många fronter. Allt detta elände har blivit möjligt på grund av att islamistiska terrorister, i sin jakt på ett världsomspännande kalifat, dödade nästan 3 000 människor i USA. Bushs analys var klar: de dödar oss därför att de hatar vår frihet. Jag vill mena att detta är en grov förenkling. Visst hatar de västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, men förklaringarna måste sökas i USA:s agerande i bland annat Mellanöstern. En klandervärd amerikansk utrikespolitik har lagt grogrunden för extremism. Inget av detta legitimerar givetvis attacker på civila. Men vi måste förstå hur vår fiende tänker och resonerar om han någonsin ska kunna besegras. Katastroferna i Afghanistan och Irak tyder inte på att vi har kommit närmare någon insiktsfull analys.

Om nu terroristerna bara hatar vår frihet och vi ska bekämpa dem för att undanröja hotet mot denna frihet, är det synnerligen olyckligt att våra demokratiska ledare så ivrigt nedmonterar den. Utvecklingen är svår att driva tillbaka. Politiker minskar inte statens omfattning frivilligt. Endast stora folkliga protester kan tvinga dem att rulla tillbaka övervakningsstaten, att åter igen börja respektera rättsstatens grundläggande principer.

Jag hoppas att vi om tio år kan se märket från övervaknings- och kontrollstatens högsta punkt och säga att jo, vi lyckades faktiskt driva den tillbaka. Men jag är inte optimistisk.

Satans mördare

Den skakande videon på amerikanska soldater som under hånfulla kommentarer skjuter ned ett antal män, varav två Reutersreportrar, i Bagdad 2007 har upprört många.

Den amerikanska krigsmakten har trampat i klaveret för många gånger för att det ska gå att ha förtroende för den. Vi hör ofta rapporteras i medierna hur civila drabbats i amerikanska bombangrepp, både i Irak och i Afghanistan. Men vi får sällan se hur det verkligen gick till. Inte heller tillåter sig de flesta att föreställa sig de mänskliga konsekvenserna för de anhöriga vars nära och kära träffats av kulor och bomber bara för att de råkat befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Att se eländet på film och därtill höra soldaternas lättsamma inställning till att ha ihjäl människor, är oerhört upprörande. Trots att både du och jag innerst inne vet att det är så här det går till i krig, det är egentligen ingen överraskning.

Jag var motståndare till Irakkriget 2003 och har hållit fast vid denna hållning. Jag anser inte att avlägsnandet av Saddam Hussein kan motivera att flera hundra tusen irakier har mist sina liv. Och hur försvarar du en insats som leder till att barn sprängs i bitar? Det här är det stora moraliska dilemmat med alla krig, ty alla krig innebär civila offer. Irakkriget har emellertid, trots skrytet om det "moderna" och "smarta" kriget, inneburit en humanitär katastrof för de irakier som de amerikanska styrkorna påstod sig vilja befria.

Jag är inte pacifist. Det finns tillfällen då användandet av våld är oundvikligt eller helt enkelt moraliskt nödvändigt. Att förhindra folkmord anser jag vara en moralisk plikt och jag ser gärna något slags samarbete mellan demokratier för att lyckas med detta eftersom FN helt uppenbart spelat ut sin roll. Att avsätta diktatorer kan tyckas moraliskt riktigt, men motiven i fallet Irak luktar illa och genomförandet har varit fullkomligt katastrofalt.

USA har skapat ett långsiktigt problem genom sitt agerande i Irak, genom åsidosättandet av internationella konventioner om mänskliga rättigheter och genom Bushadministrationens arroganta hållning gentemot omvärlden, inklusive gamla allierade. George W Bushs åtta år vid makten kan ha gjort historiskt stor skada för USA:s trovärdighet som demokratisk nation. Abu Ghraib, Guantánamo, extraordinary rendition och händelser som den ovannämnda massakern har fött misstro på och även avsky för de värden som USA säger sig stå för: demokrati, öppenhet och frihet. Det går inte att med trovärdigheten i behåll försvara dessa värden genom att begränsa dem. Ändå är det precis vad USA har gjort under lång tid. Det går inte att begå krigsbrott i demokratins namn och inbilla sig att folk ska tro på dig när du pratar om demokrati och frihet. Hur någon kan försvara denna sortens svineri är för mig en gåta.

"Oh, yeah, look at those dead bastards"

Som ett jävla TV-spel.



Sydsvenskan skriver kort om bakgrunden till videon, som är ett bevis för den värsta sortens amerikanska övergrepp på civila i Irak. Det vänder sig i magen.

Via HAX.

Raserad rättssäkerhet Bushs eftermäle

George W Bush vill bli hågkommen som en befriare, en man som befriade 50 miljoner irakier från Saddam Husseins förtryck (och samtidigt startade en konflikt som dödade kanske 100 000 irakier och drev några miljoner på flykt...). Klart att han vill. Men även om det i dag är svårt att veta hur historien kommer att döma Bush Jr (bilden av en amerikansk president kan som bekant omvärderas med åren) är det osannolikt att han kommer att ses som någon fredens eller befrielsens man. Hans presidentskap präglades av hard power. Militära insatser, hårdare tag mot misstänkta fiender till USA, ökad kontroll av vanliga medborgare och frånvaro av konsekvensanalyser i utrikespolitiken. Det är verkligen inget "dukat bord" som överlämnas till den mer diplomatiske Barack Obama i januari.

Jag tycker att George W Bush är genuint obehaglig. Dels på grund av religiositeten, som alltid är en problematisk faktor hos folk med makt och i synnerhet om besluten påverkar resten av världen, men inte minst på grund av hans Vilda västern-syn på rättssäkerhet. I nedanstående intervju, som gjordes i februari, får Bush frågor om Guantánamo men vänder på hela problematiken och menar att han försvarar misstänkta terroristers rättigheter genom att spärra in dem i stället för att döda dem direkt. För det borde vi alla vara tacksamma, är budskapet.

Bush har stora problem att verka sanningsenlig och trovärdig i diskussioner och intervjuer eftersom han har en förmåga att leverera sitt frireligiösa leende på helt fel ställen (se intervjun nedan, särskilt vid 7:12). Om Bush vore bilförsäljare skulle jag välja en annan affär. Det är bara synd att USA och världen fick dras med en så opålitlig försäljare i åtta långa år...

Därför var Irakkriget fel

Jag undrar vad Irakkrigsmotståndarna tycker dessa dagar. Tycker man att det är för djävligt att irakierna nu får frihet, demokrati och utveckling? Är antikrigsaktivisterna fortfarande emot att diktatorns störtades? När man nu ser att det finns framtidshopp, tycker man fortfarande priset för friheten är för högt? Hade man hellre sett att Irak fortsatt vara ett skräckvälde under en blodsbesudlad tyrann?

Dick Erixon bloggar om ett Irak vars utveckling nu går i rätt riktning med ökad säkerhet och mindre våld och undrar om alla vi som motsatte oss kriget motsätter oss denna utveckling. Frågan känns fånig för mig, men eftersom jag var en av dessa Irakkrigsmotståndare (om än ingen antikrigsaktivist) känner jag mig lite träffad. Jag var tidig motståndare till Irakkriget, en av ganska få på den frihetliga kanten dessutom och jag var emot kriget av flera skäl. Argumenten för att gå i krig var usla. Påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen kunde inte styrkas och Colin Powell gjorde USA till åtlöje i FN.

Man kan verkligen ifrågasätta att Bush trodde att Irak hade massförstörelsevapen. Vem vågar anfalla ett land med kapacitet att utplåna städer i sina grannländer, kanske rent av (som det hävdades) kunna använda biologiska vapen inom 45 minuter? Vem tror att Saddam Hussein skulle ha tvekat om kapaciteten fanns där? Om anfallet hade handlat om världens säkerhet och kampen mot massförstörelsevapen i fel händer, som Bush och hans anhängare påstod, varför har USA inte gjort något åt Nordkorea?

Världen hade inga större problem med att USA gick in i Afghanistan. Där fanns träningsläger och konkreta kopplingar till al-Qaida. USA ansågs ha rätt till självförsvar. Jag hade inga problem med den militära operationen heller. Vi vet i dag att anfallet på Irak var något som medvetet kopplades samman med 11 september i ett desperat försök att vinna legitimitet i en tid när världen ville visa sympati för det som drabbat USA. Anfallet skulle genomföras oavsett om några "bevis" hittades, det var tydligt på ett tidigt stadium. Att planeringen av Irak efter diktatorns fall var synnerligen otillräcklig förbättrar inte direkt bilden av Irakkriget för USA:s del.

Ett annat argument mot kriget var och är naturligtvis de civila offren. Att Irak är på rätt väg i dag döljer inte det faktum att omkring 100 000 irakier fått sätta livet till sedan den USA-ledda invasionen. Flera miljoner har flytt sitt hemland. Vem är George W Bush att säga att dessa liv måste offras för demokratins skull? Iraks folk bad inte USA om hjälp. Att påstå att 100 000 människor får finna sig i att deras liv offras för ett högre syfte kan aldrig vara acceptabelt.

Jag är inte principiell motståndare till att diktatorer och tyranner störtas, tvärtom. Jag anser i likhet med många andra att den så kallade folkrätten ofta kan översättas med tyranners rätt att förtrycka sin befolkning i fred. Men ska tyranner plockas bort från makten ska det ske på ett sätt som skonar civila i största möjliga mån och det ska helst ske av de förtryckta själva, inte av en utländsk stat med egna politiska intressen på agendan.

USA har mycket liten trovärdighet i frågor som rör demokrati i världen. Kanske ligger det i en supermakts natur att hyckla och bete sig illa. Men när samma land lierar sig med Saudiarabien och Pakistans Pervez Musharraf och samtidigt säger sig arbeta för demokrati och frihet i världen, är det svårt att ta det på allvar.

Acceptabla offer?

Norberg till välkommen attack mot Bush

Johan Norberg går i dag hårt åt Karl Rove på debattplats i Aftonbladet. Norberg ger uttryck för den kritik mot USA och president Bush som jag har saknat ända sedan George W Bush blev president.

Det verkar finnas något slags hemlig överenskommelse bland liberaler och konservativa att inte kritisera USA. Risken att hamna på samma sida som USA-hatare på vänsterkanten har gjort att inte ens rättsvidriga interneringar, övergrepp på civila och ökad statlig kontroll över den egna befolkningen har fått liberaler att höja sina röster. Det har kritiserats friskt när andra länder begått liknande övergrepp, men så fort det görs i frihetens namn under stjärnbaneret har det accepterats. George W Bush har aldrig varit en president för liberaler. Han är en moralkonservativ person som sätter statens intressen före människors och så har det alltid varit. Men kritiken mot Bushs USA kommer ändå nästan bara från vänsterhåll.

Därför är Johan Norbergs debattartikel mycket välkommen. Det är många liberaler där ute som ser upp till honom och kan han kritisera USA ur en liberal position, kan andra också göra det. Det vore bannemej på tiden.