Stålbadet

Efter kaosets år 2015 har 2016 beskrivits som ett andrummets år. Året då allt återgick till det normala. Året då vissa politiska krafter började prata om att återgå till den gamla politiken igen.

Beskrivningen av 2016 som ett andrummets år är falsk och vittnar om en djup okunskap om hur arbetet med etablering, bostäder och egen försörjning ser ut i kommunerna. Asylinvandringen sjönk drastiskt under fjolåret. Men utplaceringen av nyanlända i kommunerna har bara börjat.

Under 2016 beviljades nämligen nästan 72 000 positiva asylbesked (se Migrationsverkets årsstatistik här). Det är tre gånger så många som i övriga Norden tillsammans (notera att endast förstagångsbesked räknas, inte förlängningar). Samtliga ska ha någonstans att bo. Sverige fortsätter således att sticka ut, att vara ett extremt land. Skillnaden nu jämfört med för 15 eller 20 år sedan är att bostadssituationen är hopplös i nästan alla delar av landet. Och arbetsmarknaden är knappast bättre för lågutbildade personer som inte kan språket.

Stockholms stad misslyckades med bred marginal att nå målet att ordna boende till alla kommunplacerade under fjolåret och har därmed ett särskilt ansträngt läge under 2017 då ytterligare 3 500 personer ska tas emot. Eftersom staden inte avser att följa Malmös exempel att i panik köpa in bostadsrätter, även om det har gjorts i mindre skala tidigare, och heller inte låta nyanlända gå före i landets längsta bostadskö, återstår bara speciallösningar inom stadens eget sociala bostadsbolag SHIS. Men inte ens ett expansivt SHIS kan klara anstormningen av flera tusen nyanlända. Det som återstår är därför ombyggda sovsalar med catering.

Sverige står inte rustat inför det som väntar. Många kommuner klarade inte att möta kvoten för 2016, det säger sig självt att det inte kommer att gå 2017 heller. En lyckad integration är avgörande för om vi ska slippa gigantiska kommunalskattehöjningar under de kommande åren. Men hur ska den som bor i en ombyggd gymnastiksal kunna klara sina studier och hitta ett arbete?

Något av det knepigaste socialtjänsten tvingas syssla med är att guida nyanlända familjer utan inkomst, kunskaper i svenska språket eller boendereferenser till ett boende på den reguljära bostadsmarknaden. Det har nog aldrig varit lätt, men för bara fyra, fem år sedan var det möjligt att hitta lägenheter i andra kommuner utanför storstäderna. Det fanns ett visst utbud av lediga lägenheter på mindre orter.

Så är det inte i dag. Det är fullt. Det hjälper inte längre att slå en signal avfolkningsorter i norra Norrland (de nyanlända skulle visserligen aldrig gå med på att flytta dit ändå när de väl har bestämt sig för en av landets tre storstäder). Det är kort sagt slut på bostäder för den grupp som socialtjänsten arbetar med.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat 1,5 miljoner uppehållstillstånd. Det är nästan ofattbara nivåer och nog vore det märkligt om detta gick obemärkt förbi i antal utlandsfödda arbetslösa eller i tillgången till bostäder. Nu är förstås inte alla som beviljas ett uppehållstillstånd asylsökande eller skyddsbehövande. Det rör sig även om arbetskraftsinvandrare och kärleksinvandrare, som ju har helt andra förutsättningar att ordna boende och försörjning.

Vi kan titta specifikt på asyl- och anknytningsärenden för att få en bild av förhållandet dem emellan. Journalister och politiker tenderar att stirra sig blinda på antalet asylsökande när de i minst lika hög grad borde intressera sig för anknytningsärendena.

Om vi tittar på Migrationsverkets statistik för åren 2009-2016 och räknar bort adoptioner från anknytningsärendena kan vi räkna ihop att det har beviljats 226 384 positiva asylbesked och 276 131 uppehållstillstånd genom anknytning under dessa åtta år. Av en halv miljon ärenden under denna tid har flertalet faktiskt kommit hit som anhöriga. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler som får asyl, desto fler anhöriga kommer att komma efteråt.

Vad kommer att hända framöver? Hur kommer samhället i stort att påverkas? Ingen kan säga exakt, för det som svenska politiker har ägnat sig åt under det senaste decenniet är ett slags socialpolitiskt experiment. Men vi kan gissa.

Härom dagen fick jag från en person som är mycket insatt i hemlöshetsfrågor både lokalt och nationellt veta att var tredje familj i Malmö stad lever på försörjningsstöd. Var tredje familj. Hemlösheten i staden ökade för övrigt med 30 procent under fjolåret. Jag befarar att Stockholm kommer gå i samma riktning, och i ett sådant läge urholkas skattebasen. Vilket kräver högre skatter på de som arbetar. Det är vad jag ser framför mig i många kommuner.

Omskrivningar och glädjekalkyler håller ett tag men möter oundvikligen den hårda och kalla verkligheten. Det är vad som nu gradvis sker. Ett stålbad väntar Sveriges kommuner, och därmed svenska skattebetalare.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta

Läs även:
Gunnar Sandelin

DGS: Tino Sanandaji om utanförskapet

En bok i tiden

Tino Sanandaji är klar med sin bok. Ni vet den han slog crowdfundingrekord med. Den slutliga titeln är Massutmaning.

Den som förbeställer får ett julkort på köpet. Författaren har uppenbarligen humor - ta en titt på detaljerna.

Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

Populisterna

De predikar "alla människors lika värde", de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Aftonbladets ledarkolumnist Fredrik Virtanen skrev en famös krönika under fjolåret (visserligen en av många, men denna blev viral) i vilken han liknade flyktingkrisens påverkan på svenska folket med en prishöjning på rödvin. Komikern Henrik Schyffert gjorde något liknande när han i september 2015, två månader innan hans egen sosseregering drog i den migrationspolitiska nödbromsen, skrev att "det kostar två Quattrio Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar". Detta svammel har sedan dess fått ett viralt namn: schyffertonomics.

Herrarna Virtanens och Schyfferts resonemang är ungefär lika relevant som när Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson i Almedalen slängde ut den retoriska frågan till publiken - stora delar av Sveriges politiska och mediala elit - hur många som fått det sämre på grund av migrationskrisen.

Efter alla imbecilla krönikor som Virtanen har skrivit började jag misstänka lågbegåvning. Jag backar från den misstanken nu. Han är helt enkelt en klassisk vänsterpopulist. Ty Virtanen kan nämligen skatteplanera. Den outtröttlige Hanif Bali har tagit en titt på Virtanens ekonomi och sett att krönikören själv har en vinstmarginal på 66 procent och att han gör det klassiska för att få ned skatten: plockar ut pengar som utdelning i stället för lön.

Detta är varken ovanligt eller olagligt. Expressenkrönikören Alex Schulman gör likadant. Schyffertonomen likaså. Men det rimmar onekligen illa att samtidigt sitta och skriva svavelosande krönikor och tweets om hur förfärligt det är med sänkt skatt för vanliga löntagare och hur "övervinster" måste bekämpas, helst konfiskeras. Genom att skatteplanera undviker Schulman, Schyffert och Virtanen gemensamt miljoner i skatt varje år. De är sina egna fiender.

När det kommer till den egna privatekonomin gäller uppenbarligen inte de grandiosa fraserna om "solidaritet" och att bidra efter förmåga. Nej, då är skatteplanering helt i sin ordning.

Det här är människor som leker hjältar på vänsterkanten men vars konjakspimplande verklighet i villor och paradvåningar är så långt ifrån undersköterskans trettontimmarspass som det går att komma.

Det finns ett ord för detta: hyckleri. I populistens vardag är hyckleriet själva levebrödet. Det är så jag tror att vi ska förstå de häpnadsväckande korkade och faktaresistenta texter som produceras på löpande band i solidaritetens namn.

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

"Fixa det!"

I morgon presenterar regeringen sin budgetproposition, men mycket av dess innehåll är redan känt eftersom regeringen hållit ett antal presskonferenser under vilka de portionerat ut delar av politiken för att varje förslag ska få maximal uppmärksamhet.

Under måndagen höll Ylva Johansson och Per Bolund en gemensam pressträff som fokuserade på nyanlända. Det största bekymret som regeringen har att hantera under de kommande åren är att kapa tiden det tar för nyanlända att komma i egen försörjning.

Innan detta kan ske måste dock ärendena handläggas. Migrationsverket får därför ett påslag på 1,7 miljarder under 2017 och 1,2 miljarder under 2018. Ingen annan myndighet är i närheten av dessa extra belopp - som jämförelse får polisen 180 miljoner extra under nästa år.

Under de efterföljande åren räknar regeringen med att kostnadsökningarna avtar, men det är förstås helt beroende av antalet asylsökande.

Det ska betonas att det regeringen vill beskriva som "satsningar" i själva verket är rena kostnadsökningar. Förutom de tio så kallade välfärdsmiljarderna till kommuner och landsting - som enligt SKL kommer att ätas upp av kostnadsökningar till följd av asylmottagandet - är kostnadsökningen för Migrationsverket regeringens främsta "reform". Det säger en del om hur begränsat reformutrymmet är, och detta är särskilt bekymmersamt då vi befinner oss i en högkonjunktur.

Ett antal journalister ställde envisa frågor om vad som händer om regeringen inte klarar av att effektivisera vägen för nyanlända att komma in i arbete. Ylva Johansson och Per Bolund ville inte riktigt kännas vid frågan. "Vi ska lyckas!" upprepade etableringsministern. Inställningen går att förstå. Ty alternativet till att lyckas är så pass obehagligt att ministern inte ens vill tänka tanken.

Redan i dag är gapet mellan inrikes och utrikes födda i arbetslöshetsstatistiken gigantisk: 4,2 respektive 21,6 procent. Detta betyder i klartext att det går väldigt bra för vissa grupper medan andra halkar efter och aldrig får ett jobb. De fastnar i försörjningsstöd, pysselsättning och "studier".

Inget tyder på en vändning i denna utveckling. Tvärtom kan vi vänta oss en stigande arbetslöshet i gruppen utrikes födda (i synnerhet utomeuropeiskt födda) när de två senaste årens asylinvandrare kommer in i rullorna. Samtidigt sker en stegvis överskjutning av kostnader till kommunerna som enligt SKL kommer bli särskilt kritiska 2019 och framåt. Alltså efter nästa val.

Om vi ska försöka hitta något positivt i denna soppa är det möjligen att regeringen, till skillnas från Reinfeldts regeringar, åtminstone inte förtiger alla fakta. Etableringsministern konstaterar krasst att två tredjedelar av de nyanlända endast har grundskoleutbildning eller inte ens en avslutad sådan i bagaget. Hur dessa ska kunna komma i arbete inom två år förblir en gåta.

Än så länge verkar uppgiften från Riksdagens utredningstjänst, att det tar 15 år innan var tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete, vara lite för svårsmält även för Ylva Johansson att använda vid mötena med pressen. Men etableringsministern uppger att hennes budskap till Arbetsförmedlingen är tydligt: "Det här måste ni bara fixa."

Om regeringen ska ha en skuggans chans att korta nyanländas tid till egen försörjning till en rimlig nivå måste den suga i sig alla fakta på bordet och presentera konkreta och realistiska lösningar. Där är vi inte ännu.

Tidigare bloggat:
Mirakelekonomi

Mirakelekonomi

På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:

Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.

Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen™
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.

Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Vem vill regera landet efter 2018?

"Det är spännande att få vara med när Sverige förändras", sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på den famösa träffen "Sverige tillsammans" i oktober. Det var bara dagar innan det började komma 10 000 asylsökande i veckan. Och nog förändras Sverige nu, men kanske inte riktigt som ministern avsåg.

Malmö har styrts av Socialdemokraterna i 20 år. Staden har under lång tid haft omfattande asylinvandring. Kort sagt borde Malmö vara ett socialdemokratiskt skyltfönster för resten av Sverige och hela världen. Men något gnisslar här. Under dessa 20 år har nämligen utvecklingen gått käpprätt åt skogen.

Skattekraften har rasat jämfört med övriga Sverige, vilket i klartext betyder att dubbelt så stor andel som riksgenomsnittet lever på försörjningsstöd i denna stad och många med jobb har låga inkomster. Antalet hemlösa har ökat från 723 till drygt 2000 på tio år (2005-2015). En fjärdedel av Malmö stads budget på 20 miljarder kommer från det kommunala utjämningssystemet och andra bidrag från staten. Utan generösa bidrag från övriga landet hade alltså Malmö gått i konkurs. Nu behöver staden inte vidta radikala åtgärder utan kan fortsätta som tidigare.

Malmö ligger, som Tino Sanandaji tidigare visat, kanske tio femton år före resten av Sverige. De problem som den sossestyrda staden har kommer vi se i allt högre grad även på annat håll. Ty problemen är knappast unika för Malmö, de har bara hunnit utvecklas under längre tid där.

Det handlar om att människor inte har råd eller möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden och en socialtjänst som blir en allt större hyresvärd till följd av detta. Det handlar om ett växande antal människor i vissa områden som lever på olika sorters bidrag och inte tar sig vidare till egen försörjning. Det handlar om att välfärdssystemen sätts under enorm press. Det handlar om områden som polisen i praktiken betraktar som förlorade i kriminalitet och utanförskap.

Det har under den senaste tiden talats väldigt mycket om de nya asyllagarna. Dessa har nu röstats igenom i riksdagen och ska börja gälla inom kort. Det som ofta glöms bort är att de allra flesta som kom som asylsökande i fjol inte kommer beröras av dem. Det betyder att närmare 150 000 asylsökande kommer prövas enligt de gamla generösa reglerna, vilket gör att minst hälften med stor sannolikhet får stanna. Därtill kommer deras anhöriga för återförening. Än så länge har vi bara sett prislappen för det initiala mottagandet (främst akutboende), snart kommer kostnaderna för integrationen och mer långsiktigt boende och uppehälle.

Den statliga etableringsersättningen löper i två år. Därefter ska kommunerna ta vid. Johan Westerholm har länge påmint om att kommunerna runt valåret 2018 kommer se kostnadseffekter när nyanlända går från statlig ersättning till kommunalt försörjningsstöd.

Jag kan upplysa om att de på många håll i dag får både och, åtminstone i Stockholm. Detta har med höga boendekostnader att göra. Eftersom etableringsersättning och bostadsbidrag inte täcker hyror på uppemot 15 000 kr/månad (här talar vi om tvårummare i stadens egen regi, inga svartkontrakt) och samtidigt levnadsomkostnader, måste socialtjänsten som beviljat boendet komplettera med försörjningsstöd. (Det ska dock bli intressant att se hur samma socialtjänst ställer sig till boendekostnaden när etableringsstödet har löpt ut.)

För många kommuner runt om i landet väntar en kostnadschock. Alltmer tyder på att Sverige är på väg in i en turbulent tid. SKL spår att kommunernas ekonomi kraftigt försämras åren efter 2018. Detta kommer främst slå mot de mest kostnadskrävande verksamheterna (inte minst skolan och äldreomsorgen). Det är därför under nästa mandatperiod den berömda Utmaningen® uppstår på allvar.

Jag kan förstå om Anna Kinberg Batra och övriga alliansvänner, i den mån de är en allians eller ens vänner numera, inte är jättesugna på att ta över ett land där regeringen kommer få hantera kommunala uppror och genomföra gigantiska kostnadsminskningar. Men den som inte är redo att hantera problem den själv varit med att skapa, har över huvud taget inte i politiken att göra.

Det vi nu ser är lugnet före stormen. Njut medan du kan, Stefan Löfven.

Tidigare bloggat:
Välfärdspessimism
Malmö stad köper bostadsrätter - vem betalar?

Läs även:
Så blev Malmö fattigast i Sverige, Widar Andersson

Välfärdspessimism

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:

Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.

Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:

- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  

- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 

- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 

- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 

- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 

- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år

Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Malmö stad köper bostadsrätter - vem betalar?

Malmö stad skulle gå i konkurs om det inte vore för det kommunala utjämningsbidraget som staden får från resten av Sverige. Detta system har gjort att vanskötta kommuner och städer som Malmö har kunnat fortsätta som vanligt. Det rödgröna styret har valts om i val efter val, trots att väljarna rimligen borde begripa att det är vetvillingar som sitter vid makten.

Det kanske börjar synas alltmer nu. En redan pressad situation har blivit värre efter fjolårets asylinvandring. Det märks inte minst i skolan. Malmö stad saknar nämligen såväl fem grundskolor i år som 3 000 lärare fram till 2019. Detta innebär fler barn i varje klass, fler barn per toalett, färre pedagoger som kan ta hand om barn med särskilda behov. Kort sagt sämre miljö och förutsättningar för barnen. Socialdemokraterna gör som de brukar: hoppas att större statsbidrag ska hjälpa till.

Den stora folkökningen i Malmö har gjort behovet av boende akut. Precis som andra kommuner är nämligen Malmö ålagda att ordna tak över huvudet åt barnfamiljer. Nu har beslut fattats att ge sig ut på den öppna marknaden och köpa bostäder.

Att Malmö stad har beslutat köpa in 56 bostadsrätter för att hyra ut till nyanlända familjer har väckt stor uppmärksamhet i sociala medier. Många tycks ovetande om att detta förfarande, att kommunen köper bostadsrätter för att hyra ut i syfte att spara hotellkostnader, ingalunda är unikt. Det sker även i Stockholm, där Fastighetskontoret köper bostadsrätter och sedan hyr ut till någon av Stockholms 14 stadsdelar som i sin tur hyr ut till nyanlända. Det är hopplöst att via Bostadsförmedlingen hitta lägenheter för familjer med sju, åtta eller rent av tio barn (Stockholms stadsdelar använder sig även av stadens sociala bostadsbolag SHIS).

Malmö säger att boendet ska vara tillfälligt tills familjerna hittar ett eget boende. Vi vet av erfarenhet att i bostadsbristens Sverige där fastighetsägare ställer allt högre inkomstkrav, kommer det inte bli frågan om ett tillfälligt boende utan ett boende för överskådlig tid för de familjer som flyttar in i Malmös nyinköpta bostadsrätter.

Ordförande i servicenämnden säger vidare att "vår utgångspunkt är att [köpet av bostadsrätter] inte ska driva priser". Mäklarna håller föga förvånande inte med. Erik Olsson Fastighetsförmedling konstaterar det uppenbara:

Bostadsrättspriserna är ett resultat av utbud och efterfrågan. Om kommunen köper en massa bostadsrätter så försvinner ju dessa från det allmänna och öppna utbudet. Då är det klart att de bostadsrätter som finns kvar på marknaden får ett högre pris.

Detta är inte så svårt att begripa. Därtill har många lyft fram den signaleffekt som det ger när en kommun går in och bjuder över barnfamiljer och unga i desperat jakt efter ett nytt boende. Vi kan dock konstatera att detta redan görs i Stockholm, och rubrikerna har uppenbarligen uteblivit. Emellertid tycker jag att 56 bostadsrätter på en så pass liten marknad som Malmös låter väldigt, väldigt mycket, så det är troligt att effekterna kommer bli större både i opinionen och på marknaden.

Det kan konstateras att när Malmös rödgröna majoritetsstyre uppvisar sådana brister i kunskap om hur marknadsekonomi fungerar, är det inte så konstigt att staden går back med flera miljarder varje år. Hittills har det problemet skjutits till övriga Sveriges skattebetalare. Det är en metod som staden nog tycker fungerar väldigt bra.

Läs även:
Fnordspotting

Utmaningen™

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här.

Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. Jag har säkert själv använt uppgiften någon gång eftersom den varit så etablerad. Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Det senaste året har alltfler börjat se att situationen egentligen är betydligt värre. När centerpartisten Staffan Danielsson bad riksdagens utredningstjänst ta bort subventionerade anställningar ur beräkningen när de räknade på förvärvsfrekvensen hos de som kom till Sverige som asylsökande blev resultatet förfärande.

Nu har till och med DN yrvaket börjat intressera sig för frågan. Detta är en vändning av den tidning som skrev om den så kallade Sandvikenrapporten (som visade att invandring är en massiv vinst för samhället, i detta fall Sandviken) Men även DN anar förmodligen att arbetslösheten bland utrikes födda i allmänhet och asylinvandrare i synnerhet kommer bli en mycket stor fråga i kommande valrörelser. Här dräneras nämligen kommunernas resurser.

Enligt DN är arbetslösheten bland utrikes födda i 108 av landets 290 kommuner över 30 procent. Men i vissa ser det ännu värre ut:

Den högst noterade arbetslösheten bland utrikes födda i en kommun har sedan 2011 stigit från 48,7 procent till 58,7 procent 2016. Så sent som 2012 hade ingen kommun en arbetslöshet bland utrikes födda över 50 procent. Nu handlar det om 12 kommuner. 

Högst ligger flera kommuner som tagit emot många asylinvandrare tidigare, som Norberg. Men fjolårets asylsökande räknas inte in i statistiken än. De som får uppehållstillstånd kommer slussas in i systemet under kommande år och då kommer läget i kommuner som Norberg och Bollnäs att bli ännu dystrare.

Denna utveckling har det varnats för länge, men föreställningen att Sverige behöver en hög asylinvandring för att klara framtidens pensioner och en upprätthållen välfärd har effektivt tystat alla invändningar. Så asylinvandringen från länder som Irak, Syrien, Afghanistan och Somalia har fortsatt.

Nu ser diskussionen helt annorlunda ut. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för att det kommer krävas rejäla skattehöjningar ute i landets kommuner för att klara försörjningen av alla nya invånare. Moderaterna har varnat för att hela välfärdsstaten hotas. Till och med Socialdemokraterna tvingades dra i nödbromsen i höstas för att "försvara svensk välfärd".

Det är just allt det här som gör att Stefan Löfvens retoriska fråga till oppositionen - "Är ni inte glada för att det går bra för Sverige?" - är så världsfrånvänd. En hög tillväxt just nu räddar månne finansministern från att tvingas till större skattehöjningar och nedskärningar i år. Men regeringens egen prognos visar på stigande arbetslöshet under de kommande åren, och Arbetsförmedlingens egna experter har länge sett hur utrikes födda är en växande del av de som står allra längst från arbetsmarknaden.

Snabbspår och beredskapsjobb i all ära - den utmaning som väntar Sverige under de kommande tio åren är sannolikt större än vad både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, eller för all del Annie Lööf, har velat begripa. Detta just för att deras analys hela tiden har varit fel.

Frågan är egentligen vad dessa politiker trodde skulle ske med en hög asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till en högspecialiserad arbetsmarknad med starka fackföreningar. Är de förvånade över resultatet?

Klicka för större bild.

Reinfeldt har roligt

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

"Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?" säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

"Förbättra för människor", var det. Men för vilka? 

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Kändissamhället

De syns överallt. Uttalar sig om allt mellan himmel och jord. Vet alltid bäst. Sätter ned foten mot det ena och det andra. Ställer krav i olika upprop. Det är allas våra älskade kändisar jag tänker på.

Men har de koll? Nej, och det är inte heller nödvändigt. Enbart i kraft av att vara känd får de uppmärksamhet, spaltutrymme och TV-tid.

Henrik Schyffert, som genom sina absurda jämförelser gett upphov till begreppet "schyffertonomics", har själv medgett att han "är känslostyrd" och "inte har koll". Han tycks själv förundrad över att allt han säger i migrationsfrågan får så stor uppmärksamhet.

En annan person som gett sig in i migrationsdebatten är Björn Ulvaeus. Han har i DN liknat asyltrycket mot Sverige med den svenska emigrationen till Amerika och använt denna liknelse som ett argument för att Sverige skulle fortsätta att ha världens mest generösa asyllagar.

Jämförelsen haltar av flera skäl - inte minst eftersom Amerika var oerhört selektivt i vilka som släpptes in (starka och friska personer) och inte försörjde dem som inte förmådde göra det själva - och den säger en del om hur snett diskussionen kan hamna när personer vars enda renommé är ett kändisskap ges utrymme i debatten.

Hur blev kändisar utan koll så oerhört intressanta? Kanske för att inte heller journalisterna har så bra koll längre. Blind höna låter annan blind höna komma till tals. Sannolikt har det även delvis med vårt kändisfokuserade samhälle att göra. Kändisar bakar. Kändisar lagar mat. Kändisar äter maten som andra kändisar lagat. Kändisar tävlar mot andra kändisar. Klart att kändisar även ska få uttala sig om saker de inte förstår sig på.

Schyffert är kanske rolig på scen. Malena Ernman kan sjunga. Och Björn Ulvaeus har bidragit till att skapa en sångskatt. Men något relevant att bidra med politiskt har de inte.

Läs även:
Naomi Abramovicz

När pendeln svänger

TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

Slukhålet

Regeringen har presenterat sin vårbudget. Nästan all uppmärksamhet riktades mot en specifik utgiftspost: migrationen.

Det är inte så konstigt. Kostnaderna har nämligen skenat iväg något alldeles otroligt. Vi talar om en kostnadsökning på 31 miljarder för ett enskilt år. Det betyder att den totala kostnaden för migrationspolitiken under 2016 är större än för hela det svenska försvaret. Så kommer det förbli under de kommande åren. Regeringen spår en minskning först 2018, men även då är det långt över vad den ursprungliga beräkningen var för 2014.

De senaste två årens invandring på en kvarts miljon asylsökande har skapat en exceptionell kostnadsökning. Ja, det är finansministerns egna ord. Tittar vi på kostnadsutvecklingen under de senaste tio åren ser vi hur extrem den är. Ingen annan utgiftspost hade tillåtits skena iväg så här.

2005 var statens kostnader för migration 4,8 miljarder. En hanterbar summa. Tillsammans med integrationskostnaderna, som vi egentligen alltid måste räkna in, var totalsumman runt 11 miljarder. Nu, tio år senare, räknar regeringen med att de landar på över 70 miljarder. I dessa siffror är riktade statsbidrag till kommunerna (tio miljarder) för att kompensera för det höga asyltrycket, kostnaden för att bygga skolor, anställa lärare, specialpedagoger, tolkar, socialsekreterare och många andra inte inräknade (kompensationsmiljarderna är tänkta att täcka en del av detta, så i viss mån tar dessa kostnader ut varandra).

Stefan Löfven uttryckte härom dagen irritation över att svenska folket anser att Sverige går åt fel håll. Alla kurvor, påstod han i Financial Times, pekar ju åt rätt håll. Även finansministern ville vara positiv på gårdagens pressträff. Men den höga tillväxten förklaras delvis av migrationskrisen genom offentlig upplåning och spendering, något politiska bedömare var noggranna med att påpeka i går. Och den fallande arbetslösheten är sannolikt tillfällig. Samtidigt fortsätter även kostnaderna för sjukskrivningar att skena.

I sin budget är regeringen ganska krass. Den spår en ökad arbetslöshet under de kommande åren när uppemot en kvarts miljon asylsökande (att flertalet kommer att utvisas är inte sannolikt) ska ut på arbetsmarknaden. Eftersom regeringen inte har några reformer att presentera för att skapa efterfrågan på lågutbildad arbetskraft kan vi räkna med att en betydande del kommer hamna i någon sorts bidragsförsörjning. Regeringen räknar med att Sverige år 2020 (då vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet) kommer ha närmare en miljon människor som lever på bidrag (se sid. 131 i propositionen), över hälften i sjuk- och aktivitetsersättning.

100 miljoner ska gå till nya skollokaler. 100 miljoner räcker, som Carolin Dahlman konstaterar, till en halv skola. Bara i Malmö behövs 26 nya skolor. Men det kanske är nya gem och suddgummin som avses med satsningen?

Ulf Kristersson (M) hade mycket relevant kritik att framföra mot regeringens budget. Men kritiken tappar något av sin trovärdighet när man betänker att det var Kristerssons eget parti som var drivande i att skapa dagens situation med exceptionella kostnadsökningar på migrationsområdet.

Politik handlar inte bara om att vilja utan också om att välja. Svenska politiker har gjort ett tydligt val om vart svenska skattebetalares pengar ska gå.

Läs även:
Tino Sanandaji, Fnordspotting

Perspektiv.