Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Prisa Sverige - eller håll käft

Det finns inga frågor eller utspel som är för små för att riksmedier och toppolitiker ska ha en åsikt om dem. När sexrådgivaren och barnboksförfattaren Katerina Janouch i tjeckisk TV berättade om hur otryggheten sprider sig i Sverige till följd av ett växande tillskott av män samt hur välfärden är ansträngd på grund av en stor invandring, tog det hus i helsike.

En barnboksförfattares intervju i tjeckisk TV blev en riksnyhet. Plötslig stod människor i kö för att ta avstånd. Längst i sitt avståndstagande gick DN som inte bara uppmärksammade Janouchs uttalande utan gick till våldsamt motangrepp i DN Kultur. Janouch har svarat för sig, även i ett längre inlägg på Facebook. Men det räcker inte, ty nu är motståndarna ute efter blod. Det vill säga Janouchs försörjning. Det är så här det går till numera: det räcker inte att skälla ut någon offentligt, personen ska straffas även privat.

Vad har då Katerina Janouch gjort? Hon gjorde en personlig reflektion om tillståndet i Sverige. För detta har hon blivit ifrågasatt och fått envisa frågor om källhänvisningar. Nog är detta lite intressant, i vårt postmoderna tidevarv där alla har rätt till sin egen upplevelse. En samtid där rikskändisar som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou kan häva ur sig vad som helst i sociala och andra medier utan att en enda journalist ber dem om källor. De får i stället jobb i public service.

Janouchs intervju nådde till slut den politiska toppen i form av ett uttalande av Stefan Löfven. Såklart. Det är ju hos statsministern sådant här måste hamna, det begriper alla. Löfvens omdöme är att Janouch gjort ett "väldigt konstigt uttalande". Carl Bildt uttalade sig generellt om problemet i att det sprids en "bekymmersam bild" av Sverige. Vad kungen tycker i frågan är ännu oklart, men det finns tydliga indikationer på att ärkebiskopen håller med Löfven och att Sametinget förmodligen gör det också.

Att landets statsminister helst skulle vilja att alla pratar gott om Sverige är visserligen inte så konstigt. Löfvens retorik går sedan valet ut på att visa på att regeringen har vänt den negativa utvecklingen och att den nu "investerar" (läs: höjer skatterna) för att få landet på rätt köl. Men minnet är uppenbarligen kort. Socialdemokraterna gick till val på ett Sverige som var på dekis. Löfven hävdade då att "Sverige håller på att gå sönder". Många tyckte att det var ett väldigt konstigt uttalande.

Exakt vad som höll på att gå sönder i Sverige fick vi heller aldrig veta, men så här i efterhand framstår den dåvarande oppositionsledarens beskrivning av landet nästan som en profetia av vad som väntade. Och fortfarande väntar.

Åren 2018-2022 kommer bli mycket kämpiga för välfärdslandet Sverige. Kommunerna sliter med finansieringen av välfärden, polisen sliter med att över huvud taget fungera och en ny etnisk bidragsunderklass växer fram med konsekvenser ingen i dag kan överblicka. I detta läge bekymrar sig alltså landets politiska elit mer om "bilden av Sverige" än om Sverige som land.

Alla medborgare bör emellertid akta sig för att tala om dessa problem. Ty nåde den som sprider en negativ bild av Sverige.

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, PJ Anders Linder

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon

Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier träffades på Grand Hôtel under fredagen för att dela ut vad som beskrivits som ett "alternativt Nobelpris" eller ett "europeiskt frihetspris". Pristagare var den tjeckiske expresidenten och EU-kritikern Václav Klaus.

Sociala medier löpte amok som brukligt. Mer anmärkningsvärt än de förväntat sinnesslöa utspelen på Twitter om ett "farligt toppmöte" är DN:s frontalangrepp på Grand Hôtel. Tidningen ger sig på hotellets marknadschef och kräver svar. Eller, som DN uttrycker saken, ger chefen "chansen" att uttala sig. Vilket hotellet av policyskäl aldrig gör (något som DN-journalisten rimligen redan visste, men det ser ju alltid bra ut när någon vägrar svara).

Uppenbarligen anser Peter Wolodarskis publikation att det är en av landets stora morgontidningar, inte hotellets ägare, som ska bestämma vilka som får hyra hotellets lokaler. Den som inte följer denna rekommendation får räkna med ett drev.

DN beskriver att faktumet att Grand Hôtel upplåter sina lokaler till bland andra SD har mötts av "massiv kritik". Hundratals (!) personer har gått in på hotellets Facebooksida och gett det en etta i betyg. Hundratals, minsann.

Man får tycka vad man vill om SD, Ukip och övriga som samlades på fredagen. Men Nigel Farage är inte "högerextremist". Inte Václav Klaus heller (om nu inte "EU-kritiker" plötsligt har blivit synonymt "högerextremist"). Och vilka är egentligen de där inbjudna nazisterna och fascisterna? Gyllene gryning var inte inbjudna. Inte stöveltramparna i Jobbik heller. Inte Front National. Inte ens Sannfinnländarna och Dansk folkeparti fanns på plats.

Om det är landets större tidningar som ska avgöra vilka partier och expolitiker som får hyra lokaler har vi ett stort demokratiskt bekymmer. Bevare oss väl för en sådan utveckling.

Kanske är det Göran Persson som har sagt det bäst: "DN är en riktigt otäck tidning".

Den sanna bilden av Sverige

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta "surrealistiskt". Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där "samhällsbygget" han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

När statsministern kallar svenska folkets oro för surrealistisk är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har svårt att få ihop sina låga opinionssiffror med den egna självbilden av samhällsbyggare och folkrörelse.

DN har publicerat en artikel som går igenom påståenden om Sverige som publicerats i medier i USA, Ungern och Tjeckien men också av politiker i en rad länder. Bilden av Sverige har förändrats, och det är inte så konstigt. Ty Sverige har förändrats. 

Bilden av detta lilla land i norra Europa har förmodligen aldrig varit med sanningen helt överensstämmande i andra länder, men så länge amerikanska, brittiska och andra medier beskrev Sverige som ett litet bullerbyland som lyckas hålla sig utanför alla problem, som knappt har någon brottslighet och som är ett föredöme på alla tänkbara sätt, klagade varken DN, Aftonbladet eller utrikesdepartementet. Den felaktiga bilden fick de gärna ha.

Nu när rapporteringen intagit den motsatta positionen låter det annorlunda. Då kallas det "desinformation". Både Svenska institutet och UD arbetar för att "korrigera" bilden av Sverige utomlands - UD har skickat ut en vägledning till de svenska ambassaderna för hur de ska bemöta falska påståenden om vårt land.

Visst förekommer överdrifter i utländsk rapportering om Sverige. För oss som bor här är det relativt lätt att genomskåda när en journalist eller debattör uttrycker sig tvärsäkert om Sverige men helt uppenbart inte vet så mycket om landet, ens om det bor två eller tio miljoner människor här. Det må vara hänt, Sverige är litet och perifert i ett globalt perspektiv. Men det är likafullt viktigt att rena sakfel påpekas.

Så vem avgör då vad som är sant när meningarna går isär? DN intervjuar Christian Christensen, professor i journalistik vid JMK, som angående utländska medier hävdar att "man måste fråga sig hur sakliga de är i sin rapportering - inte bara att de rapporterar utan hur de gör det. Hur sant är det?".

Detta trodde jag var en källkritisk hållning som inte bara ska användas på utländska utan även inhemska medier som DN, Aftonbladet och Sveriges Radio. Att utgå från att något är sant bara för att det skrivs i etablerade svenska medier är naivt, på gränsen till infantilt. Den inställningen bäddar för att nyhetskonsumenten får en väldigt tillrättalagd bild av sakernas tillstånd.

Det är när uppgiften att motverka desinformation övergår i en strävan att upprätthålla en förskönande bild som jag reagerar.

Inför Brexitomröstningen i somras punktbevakades Sverige av brittiska medier. Det fick svenska ambassaden i London att slå larm till UD om hur Sverige framställs i asylfrågor för att få den brittiska regeringen att strama åt landets flyktingpolitik: "Daily Mail framhåller Sverige som naivt och ett avskräckande exempel på vilka konsekvenser en liberal migrationspolitik kan ge", stod bland annat i rapporten.

Att svensk migrationspolitik har varit naiv och definitivt bör ses som ett avskräckande exempel råder inga som helst tvivel om. Vi ser detta varje dag - i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten, i rättsväsendet, på asylboendena, på arbetsmarknaden. Naiviteten har rent av kostat människor livet.

Detta är ingen ytterkantsuppfattning. Svenska partier - från Moderaterna till Socialdemokraterna - har backat från den politik som gällde fram till förra hösten. M har omprövat hela sin migrationspolitik och inget tyder i nuläget på att de reinfeldtska öppenhetsidealen kommer vara vägledande i Anna Kinberg Batras parti under överskådlig tid, även om ungdomsförbundet månne tycker annorlunda.

Här handlar det alltså inte om att motverka desinformation eller ryktesspridning (vilket för övrigt är vad den kinesiska regeringen kallar sådant som den anser skadar landet) utan om att upprätthålla en bild av Sverige som ett land det inte längre är.

Det är viktigt att ha i åtanke att medieras trovärdighet inte bara handlar om vad de rapporterar utan i lika hög grad om vad de inte rapporterar. Enstaka ordval kan tona ned eller trissa upp betydelsen av en händelse, något svenska medier arbetar med väldigt noggrant. Ofta för att inte gynna vissa politiska krafter.

Allt detta bör en nyhetskonsument i dag vara medveten om när den öppnar en tidning, klickar på en nyhetslänk eller slår på TV:n. Allt du ser och hör har en avsändare. Den avsändaren har ett syfte med hur nyheten framställs. Om avsändaren sitter i USA, Ungern eller i DN-skrapan är faktiskt av underordnad betydelse.

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Detta är inte en kamp mellan ont och gott utan mellan olika intressen. 

Krig, kampanjer och journalistik

För ett år sedan drev DN en kampanj för att svenskarna skulle öppna sina hjärtan. På uppslag efter uppslag efter uppslag skrev de om migranter på väg till Europa och Sverige. Personliga öden. Ingen analys. Jag fick nog och sade upp prenumerationen.

Sedan kom den 24 november, den stora Vändningen och i dag ser debatten annorlunda ut. Till och med DN:s ledarsida har skärpt tonen något.

I en kort text berättar Peter Wolodarski om nya reportage som DN publicerar så här ett år senare. Det återstår att se om de blir lika kampanjartade som fjolårets flyktingserie eller om tidningen nöjer sig med att visa vidriga bilder på lemlästade barn den här gången. Skälet till att jag undrar är att Wolodarski avslutar sin text så här:

I dag berättar vi vad som pågår i Syrien. Vi gör det genom att visa många, mycket starka bilder. Nästa gång flyktingfrågan kommer på tal, tänk på dessa bilder. Det är inte några arkivfoton från 1900-talet.

Wolodarski vill uppenbarligen att vi ska tänka på sönderslitna barn när vi funderar över migrantkrisen, bostadsbristen, mottagningskapaciteten, segregationen och krisen i välfärdssektorn. Jag tror inte att det är med känslor och ömkan som vi fattar de mest rationella och långsiktigt hållbara besluten. Det krävs mer hjärna och mindre hjärta i svensk politik, för att uttrycka det lite krasst.

Tidningar och TV ska självfallet visa bilder från verkligheten. När det rapporteras från krig betyder det bilder på döda och skadade, även barn. Ty det är så verkligheten ser ut i krig. Det helvete som människor, såväl stridande som civila, genomgår i en krigssituation som den i Syrien går inte att förstå på djupet för den som inte haft samma erfarenhet. Hur många bilder som än visas.

Efter att ha läst ett otal ögonvittnesskildringar och böcker skrivna av stridande från andra världskriget, där det omänskliga helvetet beskrivs en del av vardagen, har jag åtminstone kommit så långt att jag förstår att jag inte förstår.

Däremot får rapporteringen inte bli sensationell eller kampanjartad. Det är här jag befarar att DN har fel syfte med sin rapportering.

Fjolårshöstens kampanj visade DN från sin sämsta sida. Tiden får utvisa hur det går den här gången.

Öppet hjärta eller skärpt sinne?

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu "skenar iväg" i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. "Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade", skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens "hårdare" migrationspolitik skapar "en mental åtskillnad mellan oss och dem". Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

När pendeln svänger

TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette "Det är klart man hänger med". Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre.

Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en "human flyktingpolitik". De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att "stå upp för mänskliga rättigheter". Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Samma tidning som för knappt två år sedan helt okritiskt publicerade uppgiften att Sandvikens kommun gör en årlig vinst på 500 miljoner kronor på invandring (det kan noteras att Sandviken i dag har den högsta arbetslösheten på 19 år), ska nu undervisa svenska folket i vad invandring kostar genom att ta hjälp av tre utländska forskare. Läsaren uppmanas härmed att iaktta viss försiktighet.

Bara ett drygt halvår efter #jagdelar publicerar DN alltså en artikelserie om positiva och negativa effekter av invandring. Plötsligt är vinsterna inte längre givna utan tvärtom något som kan och bör diskuteras. Därmed gör DN som Aftonbladet och låtsas som om de aldrig varit en synnerligen viktig beståndsdel i den skadliga åsiktskorridor och konsensuskultur som dominerade hela Sverige fram till i november 2015 utan tvärtom en pålitlig partner i ett öppet debattklimat!

Det är delvis i ljuset av denna förändring som vi bör betrakta Miljöpartiets yrvakna och ärliga förvåning över att plötsligt bli granskade på höjden och bredden. Detta är något nytt för MP, vilket förklarar partiets oförmåga att hantera situationen. MP har varit fredade från riktig granskning. De senaste veckorna har de fått känna på hur det är att vara ett vanligt parti.

Nu har pendeln svängt. Våra stora medier låtsas att de aldrig befunnit sig någon annanstans än de gör just nu. Ursäkter för ett tidigare oacceptabelt beteende? Glöm det. Men vi kanske kan vara storsinta i denna stund. Det viktigaste är trots allt att vi har börjat komma bort från det obehagliga och skadliga samhällsklimat där ledarskribenter, författare och politiker som vågade lyfta frågan om hur stor asylinvandring som Sverige pallar placerades i stupstock och blev åtgångna på ett oerhört fult sätt.

Problem kopplade till stor asylinvandring diskuteras nu mer öppet, vilket gör att glåporden inte biter lika bra längre. Även om nyvänstern givetvis kommer fortsätta att kasta skit i syfte att svartmåla sina åsiktsmotståndare får den åtminstone inte vind i ryggen av landets största medier just nu. Det är ett steg framåt.

Min farhåga är att pendeln lika snabbt kan svänga tillbaka.

Sedan toppen i höstas har asylinvandringen till Sverige minskat med 95 procent. Situationen är fortfarande pressad ute i många kommuner (vilket säger en del om hur det hade sett ut om höstens nivåer upprätthållits). Men minnet är kort.

Hur länge kommer det dröja innan den sittande eller en framtida regering vill återgå till den politik som skapade höstens kaos? Samhällsklimatet och med vilken öppenhet debatten kan föras här och nu kan påverka svaret på den frågan.

Läs även:
Fnordspotting, Jasenko Selimovic

DN über alles

DN har under lång tid varit en politiskt korrekt tidning. Lite tråkig. Men någonstans i denna tråkighet och fega nyhetsvärdering har det gått att finna ett slags professionalism. De senaste åren under Peter Wolodarskis ledning har tidningen emellertid drivit allt längre bort från en saklig rapportering. Journalistiken har ersatts av kampanjer.

I höstas fick jag nog och sade upp prenumerationen. Då hade DN, i stället för att hålla huvudet kallt och göra en mångsidig rapportering av den högaktuella migrationskrisen, beslutat att dra igång kändiskampanjen #jagdelar för en generös asylpolitik. DN tog stolt ställning. "Vi står upp för medmänsklighet", sade rubriken under vilken kändisar samlades.

Detta var en kändiskampanj värdig slasksidor som Nyheter24 och Aftonbladet och inget som en morgontidning som vill framstå som seriös ska syssla med. Kritik kom också från socialdemokratiskt håll. Men kampanjen kändes förmodligen bra för DN-medarbetarna.

Bara någon månad senare satte regeringen stopp för "medmänskligheten" genom att införa gränskontroller, id-kontroller och lägga fram förslag på en skärpt asylpolitik. DN var tyst. Inga arga upprop. Inga ledarstick som anklagade regeringen och allianspartierna för att vara omänskliga.

Nu har det gått ett halvår, och det är snart dags för ännu en kampanj. Peter Wolodarski skriver i dag:

Just nu engagerar flyktinginvandringen flest svenskar. Journalistiskt måste ämnet skildras med vad de tyska tidskriften Der Spiegels chefredaktör kallat för "kritisk empati", det vill säga båda hjärna och hjärta. Frågan hela komplexitet behöver belysas, alltifrån möjligheter till problem. Det kommer avspegla sig i en stor DN-serie den närmaste månaden som är fokuserad på vad ledande internationella forskare har att säga. Fakta och erfarenhet, inte tyckande, kommer att stå i centrum.

Ansatsen förefaller seriös. Men vi ska inte lura oss själva här. Det är trots allt den tidning som stod bakom #jagdelar som ska göra detta. Det är den tidning som lät Björn af Kleen under falsk flagg intervjua och hänga ut människor på Östermalm som överklassrasister som ska göra detta.

Wolodarski vill framstå som "hatsajternas" motpol, antitesen till skvallret i sociala medier. Ja, sociala medier är ett slags ekokammare (se mitt inlägg om detta i länken nedan). De är konstruerade för att fungera som små bubblor som utestänger sådant vi inte gillar. Det är viktigt att komma ihåg, men det är också därför vi trivs i dem.

Problemet är att DN har vandrat i just denna riktning, vilket gör Wolodarskis stora ord om konsekvensneutralitet och pressetik pinsamma. Vi väntar fortfarande tålmodigt på att DN ska förklara att deras artikel om Sandvikenrapporten inte stod på särskilt saklig grund. Och ja, den delades förstås flitigt i de sociala medier som Wolodarski varnar för.

Tidigare bloggat:
Livet i våra bubblor

DN, halmgubbarna och debattklimatet

Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.

DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade ("Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.") och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:

Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.

Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som "får" betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.

Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.

Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.

Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.

Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.

Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.

Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.

Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.

Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet

Myten om neutrala medier

Folkets förtroende för medierna är lågt, berättar Medievärlden. 6 av 10 svenskar misstror mediernas saklighet, enligt en Novusundersökning som publicerades i februari.

Novus vd Torbjörn Sjöström skriver:

60 % uppger att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. Att 60 % av svenskarna tror att man vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället man föredrar är otroligt allvarligt. Om man inte tror att det är en neutral bild utan en vinklad bild så är det ett enormt problem för hur media uppfattas. 73 % tror också att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på sina sajter.

I en ledare i DN går Peter Wolodarski till hårt angrepp mot bland andra paret Adelsohn som i en intervju i Wolodarskis tidning uppgav att de läste sajten Avpixlat ibland. Chefredaktören ser allvarligt på detta. Nåde den som tar del av andra medier än ers höghets egen tidning.

Jag skulle inte vilja säga att det låga förtroendet nödvändigtvis är negativt. Snarare nyktert. Källkritiskt. Och vettigt. De stora mediehusen försvarar sig alltid med att källkritiken är grundläggande för den goda journalistiken. Stefan Löfven har varnat för utvecklingen där människor bara konsumerar de medier som bekräftar deras egen världsbild. Men ingen av dem verkar tycka att det skulle vara ett problem om människor bara läste DN eller bara tog del av Aftonbladet. Detta bygger på en felaktig uppfattning om att det är i mainstreammedierna som "sanningen" finns.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har uppenbarligen den uppfattningen, som synes av nedanstående urklipp från när hon ombeds kommentera att Lena Adelsohn Liljeroth läser Avpixlat:

Det är mycket anmärkningsvärt att landets oppositionsledare förutsätter att medierna "alltid rapporterar sanningen". Hur naiv får man vara? Menar Anna Kinberg Batra på fullt allvar att allt som står i Aftonbladet alltid är sant? Att det över huvud taget inte finns några vinklar i SVT:s reportage? Att Sveriges Radio alltid är sakliga och helt opartiska?

Detta oroar mig betydligt mer än svenska folkets låga förtroende för landets medier. Och vad är det egentligen för statsministerkandidat som ställer som villkor att hennes framtida ministrar bara tar del av vissa godkända medier? Detta är en farlig utveckling.

Jag erkänner utan omsvep att jag läser både Nyheter Idag, Avpixlat och ETC. Ibland. Jag kan även gå ut med scoopet att jag kollar in obskyra sidor som Svensk-koreanska föreningen någon gång per år. Därtill läser jag pressmeddelanden från Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som av någon anledning dimper ned i mejlkorgen. Och ja, jag läser även Aftonbladet och Expressen (även om jag aldrig skulle betala för det).

Att stänga åsikter och perspektiv ute, att inte ta del av andra sanningar än ens egen, är ju vad Stefan Löfven nyligen varnade för. Ändå är det alltså moderatledarens recept. (Och jag skulle inte direkt tro att Löfven uppmanar någon att läsa Fria Tider för att vidga vyerna.)

Jag kan förstå frustrationen. DN och Aftonbladet med flera känner sig hotade. DN tappade 11 procent av sin upplaga i fjol. Men ju mer trängd tidningen blir, desto mer desperata blir dess utspel. Inte sällan signerade Wolodarski själv.

Vad värre är verkar DN inte ens förstå sig på yttrande- och pressfrihetens funktion i en demokrati. Ewa Stenberg frågar sig, angående Lena Adelsohn Liljeroths utspel om mediernas mörkning, varför hon inte sade något när hon var kulturminister. "Troligen för att uppfattningen saknar stöd i medieforskningen", slår Stenberg fast. Nej. Snarare för att en minister inte ska ha synpunkter på vad som skrivs i landets tidningar. Punkt. Som en oberoende borgerlig röst har emellertid Adelsohn Liljeroth all rätt att uttala kritik.

Låt oss en gång för alla slå fast följande: det finns inga helt oberoende medier. Det finns inga medier som berättar Sanningen™. Däremot finns både tidningar, sajter och bloggar med olika grad av trovärdighet och olika vinklar av samma nyhet. Så bör det vara i ett land med yttrande- och pressfrihet. Det är upp till oss nyhetskonsumenter att väga in allt detta när vi tar del av det som rapporteras.

Peter Wolodarski har inte monopol på begrepp som trovärdighet och sanning. Hans tidning är inte alla svenskars tillhåll för nyhetskonsumtion. Det vore faktiskt ytterst oroväckande om så vore fallet.

Läs även:
Fnordspotting

Nervösa politiker och medier

Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Åsiktsmonopolet är brutet

De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

En polis som södertörnifierats

Det var Nyheter Idag som var först med att berätta att en polis kontaktat DN angående en serie av sexuella övergrepp på kulturfestivalens We are Sthlm i augusti i fjol. Det var killar och unga män som systematiskt och i grupp antastade flickor och kvinnor genom att trycka sig mot dem i publikhavet och föra in händer både här och där.

DN:s Hanne Kjöller blev kontaktad av en anonym polis men valde att inte följa upp historien. Orsaken, enligt Kjöller, var att historien bedömdes vara "SD-fabrikationer".

Så här i efterhand slingrar sig DN som masken på en krok. Men det är inte Peter Wolodarskis tidning som får bära hundhuvudet när fler medier nu hakar på. Hastigt och lustigt har vinkeln på historien blivit att polisen mörkade vad som hade hänt.

Flera av de misstänkta gärningsmännen ska ha haft utländsk bakgrund. DN uppger att tidningen pratat med flera poliser som säger att de i vissa fall väljer att "medvetet mörka händelser där misstänkta har utländsk bakgrund". Polischefen Peter Ågren konstaterar:

Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen.

Förklaringen till varför polisen teg om sina ingripanden på festivalen är således att de gjorde analysen att det kunde gynna ett visst politiskt parti om de misstänktas utländska bakgrund blev känd för allmänheten.

Detta är anmärkningsvärt, närmast sensationellt. Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare att en polischef öppet har medgett att hans medarbetare mörkar händelser för allmänheten av partipolitiska hänsyn.

Visst har vi länge sett hur presstalespersoner trippat på tå i vissa fall, hur signalement gjorts så allmänna att de saknar relevans. Men detta är faktiskt ett steg till i polisens anpassning till ett skadligt PK-klimat. Det är oerhört allvarligt, och det beror sannolikt inte på enskilda medarbetares misstag utan på en kultur inom polisen.

Att en enskild tidning väljer att ignorera vissa nyheter är en sak. Det finns trots allt fler medier att vända sig till. Att polisen tar hänsyn till hur deras arbete påverkar partiopinionen i Sverige är däremot rent hårresande.

Kanske borde vi ändå inte vara så förvånade. Polishögskolan har trots allt flyttat in på Södertörns högskola och rikspolischefen är ingen mindre än Dan Eliasson. Ni minns han som i egenskap av generaldirektör för Försäkringskassan twittrade att han "kräks" på Jimmie Åkesson.

Rikspolischefen säger att polisens agerande ska utredas. Han måste nog tänka igenom om det gynnar SD eller inte först.

Nu återstår bara ohederlighet och personangrepp

Björn af Kleens reportage om Sverigedemokraternas före detta ungdomsförbund SDU hade kunnat bli ett intressant och upplysande från insidan-reportage om den nya nationalistiska unghögern som är för radikal och "fin" för SD. I stället blev det ett insinuant försök att diskreditera ekonomen Tino Sanandaji.

SDU-aren William Hahne har nämligen Tino Sanandaji som "inspirationskälla", och detta räcker för att såväl DN som Aftonbladet ska länka Sanandaji till de uteslutna nationalisternas förbund.

Det går inte att undgå att tänka att tidningens chefredaktör Peter Wolodarski släppte igenom reportaget för att misskreditera den person som sågat både Wolodarski själv och den tidning han leder. DN har sedan länge gett upp sin granskande journalistik och ersatt den med agendasättande kampanjer. Kampanjjournalistiken var det som till slut fick mig att säga upp prenumerationen.

Wolodarski och DN fick häromdagen frän kritik av Johan Hakelius just för att ha blivit ett propagandaorgan. Särskilt tydligt har detta blivit i invandringsfrågan. Wolodarski själv försvarar aktivistuppropet #jagdelar med att "det var ett brett upprop som samlade människor med väldigt skilda politiska åsikter, och som inte var ett ställningstagande för en viss typ av flyktingpolitik."

Det är tydligt ett chefredaktören lever i sin egen bubbla. Ty det var just så det tolkades av många av DN:s läsare (numera före detta läsare). Tidningen övergav för ett antal veckor helt sitt granskande uppdrag och genomförde en politisk kampanj för en viss typ av flyktingpolitik. Jag vet, jag var prenumerant när detta briserade. Varje morgon kunde jag läsa artiklar under paraplyet #jagdelar som speglade de positiva sidorna av asylpolitiken, som fokuserade på enskilda berättelser och inte de stora relevanta dragen. Som inte problematiserade någonting.

Mot denna bakgrund är egentligen reportaget om SDU inte ett dugg förvånande. Tino Sanandaji har under ganska kort tid blivit något av en superstar i sociala medier. Hans inlägg om asylinvandringens ekonomiska effekter på Sverige delas flitigt och han slog crowdfundingrekord när han samlade in pengar till en kommande bok i ämnet.

Men varför blir då vänstern och snällhögern så upprörda? Det Sanandaji gör är ju bara att presentera fakta. Han använder offentlig SCB-statistik som alla har tillgång till och som man inte, vilket Wolodarski tydligen inte visste, måste "be SCB ta fram". Utifrån den drar han sedan slutsatser. Givetvis är det både Tino Sanandajis stil och inte minst hans slutsatser som retar somliga.

Den som förlorat slaget om verklighetsbeskrivningen utifrån statistiska underlag har även förlorat kriget. Krönikörer kan skriva om känslor, om "människors lika värde" och håna sina politiska motståndare på de mest tramsiga vis. Det duger dock inte för chefredaktörer eller andra som vill bli tagna på allvar.

Kanske har Peter Wolodarski gett upp försöket att framstå som trovärdig nu när han får uppskattning av Aftonbladets Anders Lindberg. Då är det kanske lika bra att löpa linan ut med ohederlighet, osaklighet och personangrepp.

Läs även:
Fnordspotting

Fakta. Jobbigt. Klicka om du vågar.

Diskriminering som jämställdhetsmål

Svensk feminism har sedan länge diskvalificerat sig som en trovärdig kraft för jämställdhet. Men det är inte bara uttalade feminister som tar enögt parti för kvinnor i könskampens namn. Det gör även myndigheter och kommissioner.

Tiden är nämligen aldrig fel för nya galna upptåg. Digitaliseringskommissionen har lagt ett förslag till regeringen om att kvinnor som läser en IT-utbildning på universitet ska få sina studieskulder avskrivna efter examen. Dessutom ska bidragsdelen nollställas för att möjliggöra för den kvinnliga studenten att läsa en annan utbildning om hon skulle ångra sig.

Syftet är förstås att få fler kvinnor att läsa på dessa utbildningar, som i dag är mansdominerade. Men det spelar faktiskt ingen roll om syftet är förment "gott". Det är ren och skär diskriminering att låta kvinnor studera avgiftsfritt medan män på samma utbildning får betala för sig genom studielån. Och det går förstås att fråga sig varför ingen har lagt förslag om att skriva av mäns studieskulder om de studerar på kvinnodominerade utbildningar, som vård- och omsorgsutbildningarna.

Det är inte bara förslaget i sig som bör uppmärksammas för sin dumhet utan även hur DN i dag rapporterar om det. Den politiskt korrekta borgens tidning ställer nämligen inte en enda kritisk fråga till Digitaliseringskommissionen.

Så här går det till när extrema idéer och förslag görs till vardagsmat i svenska medier. DN hade haft världens chans här att uppmärksamma idiotin i ett könsdiskriminerande förslag (som förmodligen skulle hamna hos Diskrimineringsombudsmannen) och få igång en diskussion om det sjuka i könsbaserad särlagstiftning. I ställer väljer tidningen, förutsägbart nog, att blunda.

Snart ska IT-minister Mehmet Kaplan titta på förslaget. Det gör mig inte ett dugg tryggare.

Läs även:
Fnordspotting

Faktaresistenta politiker

DN fortsätter sin kampanjjournalistik (det känns väldigt bra att ha avslutat prenumerationen). I dag inleds en serie om extremhögerns "faktaresistens". Heléne Lööw skriver dagens artikel i DN Kultur.

Lööw är en respekterad forskare om svensk nazism sedan många år. Däremot är utgångspunkten i hennes text, att resistens mot (eller ointresse för) fakta skulle vara något unikt för just de nationalistiska och främlingsfientliga grupperna, lite underlig.

Lööw skriver apropå ett utspel från Jimmie Åkessons påstående att människor upplever en ökad brottslighet:

Det är en typ av uttalanden som allt som oftast förekommer, inte minst i debatter på nätsajter: vad vi känner och tycker, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med hur någonting faktiskt ser ut – en åsikt och ett faktum är inte samma sak.

Visst är det så. Människor känner och tycker väldigt mycket. Men detta är ju ingalunda unikt för ljusskygga sajter långt ut på högerkanten. Är det något personer på Aftonbladets ledarredaktion, krönikörer i Metro, forskare inom den så kallade genusvetenskapen och artister som görs till talespersoner för dagens flyktingpolitik gör snart sagt varje dag, är det att känna och tycka.

En av dessa "folkkära" artister, Henrik Schyffert, har själv medgett att han inte har någon koll på själva ämnet migrationspolitik. Han känner mest efter vad som är "rätt". Och för detta ges han ett enormt medieutrymme. Schyffert, av alla människor, har blivit en maktfaktor. Inte för att han kan någonting i sakfrågan, utan för  att han känner och tycker saker (Schyfferts påstående att "vi har råd" visar att han inte ens behärskar grundskolematematik).

Mot denna bakgrund måste det sägas vara minst sagt anmärkningsvärt att DN nu drar igång en artikelserie om extremhögerns resistens mot fakta när det i detta postmoderna tidevarv sedan länge pågår ett slags uppror mot fakta, rationalitet, upplysning och ekonomisk vetenskap – från vänster. Vi har ett medielandskap som i hög grad bygger sin journalistik på att känna och tycka. Inte granska, undersöka eller vetenskapligt vederlägga.

Fakta är intressant – så länge den säger det du vill höra. Så fungerar alla politiker, så fungerar företagsledare, opinionsbildare, journalister och (faktiskt) även vanliga väljare. I hög grad.

När Stefan Löfven hävdar att var tredje syrier som invandrar till Sverige är högutbildad påstår han något som inte stämmer. Men det spelar ingen roll, för han säger det många vill höra. Sedan Löfvens uttalande har Tino Sanandaji flertalet gånger visat, med hjälp av offentlig statistik, att statsministerns påstående är helt uppåt väggarna (siffran är tio procent, och då går vi endast på vad asylsökande syrier själva uppger).

Har någon hört statsministern komma med en rättelse? Självfallet inte. Dels gör politiker inte så för att slippa förlora ansiktet (hur förlorat det än är i Löfvens fall), men framför allt spelar fakta ingen roll för de politiska beslut som fattas. Innerst inne gör den faktiskt inte det.

Det finns mängder av fina utredningar som, vilande på solid vetenskaplig grund, motsäger den politik som förs i dag. Regeringarna har instinktivt stoppat dem i byrålådan. Om fakta spelade roll skulle Sverige ha en annan missbruksvård, en annan narkotikapolitik överlag, en annan skolpolitik, en annan skattepolitik, en politik som inte stigmatiserade och kränkte sexsäljare och så vidare.

Fakta spelar emellertid föga roll när politiska beslut ska fattas. Politikerna återkommer i stället till floskler om "värdegrund" och att "det handlar om vilket samhälle vi vill ha". Svensk politik är i dag i hög grad faktaresistent.

Jag gissar att vi inte kommer få se någon granskning av detta i DN.

Hej då, DN

Bäste Peter Wolodarski,

Kriget i Syrien är inne på sitt femte år, och nu har Ryssland manskap på plats. Flyktingsituationen i Medelhavet är desperat. Libyen som stat faller samman. Migranter ända från Pakistan tar sig nu till Europa för drömmen om ett bättre liv. En miljon väntas komma, därefter fler.

Den fria rörligheten inom EU står på spel. EU har hittills inför öppen ridå misslyckats med att enas om hur trycket från flyktingströmmen ska hanteras, vilket sätter ett allvarligt frågetecken för den påstådda europeiska gemenskapen och solidariteten.

Det händer kort sagt väldigt mycket i vår närhet. Och i Sverige har vi att hantera en historiskt hög asylinvandring i ett läge när vi har en historiskt svår bostadssituation och gigantiska sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda.

Allt detta är oerhört komplext och skulle tjäna på långa analyserande artiklar som går på djupet och erbjuder läsaren olika perspektiv, sådant som inte är möjligt i korta nyhetssändningar men lämpar sig utmärkt för tidningsformatet.

Det vi får från DN är i stället en kampanj under hashtagen #jagdelar. Jag väntade på detta, men jag måste säga att jag är förvånad över att det var just DN som drog igång den och inte Aftonbladet. Dag efter dag matas vi DN-läsare nu med artiklar ur ett enda perspektiv. Ingen problematisering. Bara glädje. Hopp. Berättelser om flyktingars rätt att komma till och bo i Sverige.

Ni visar därmed en sida av myntet. Ni undersöker inte baksidan. Ni problematiserar inte. Jag kan bara anta att syftet är att ge ett slags positiv motbild till all negativ publicitet som sprids inte minst i sociala medier och på vissa sajter. Som läsare av en seriös tidning kan man däremot kräva både och. En balans. Det anspråket har ni definitivt gett upp genom denna kampanj.

Jag är väldigt besviken på att DN har sänkt sig till Aftonbladets nivå. Jag tyckte tidigare att ni var lite bättre än så. Ni stack sällan ut huvudet, men ni var i alla fall professionella. Om det var en politisk kampanj jag ville ta del av varje morgon, skulle jag gå med i ett politiskt parti eller sitta och läsa valkampanjmaterial in på småtimmarna.

Så efter ungefär tio år som prenumerant, om än med kortare avbrott, tackar jag för mig. Om jag ska betala tusentals kronor per år vill jag ha fördjupningar, problematiseringar och utrymme för flera perspektiv. Det erbjuds inte i DN längre. Tyvärr.