Nu återstår bara ohederlighet och personangrepp

Björn af Kleens reportage om Sverigedemokraternas före detta ungdomsförbund SDU hade kunnat bli ett intressant och upplysande från insidan-reportage om den nya nationalistiska unghögern som är för radikal och "fin" för SD. I stället blev det ett insinuant försök att diskreditera ekonomen Tino Sanandaji.

SDU-aren William Hahne har nämligen Tino Sanandaji som "inspirationskälla", och detta räcker för att såväl DN som Aftonbladet ska länka Sanandaji till de uteslutna nationalisternas förbund.

Det går inte att undgå att tänka att tidningens chefredaktör Peter Wolodarski släppte igenom reportaget för att misskreditera den person som sågat både Wolodarski själv och den tidning han leder. DN har sedan länge gett upp sin granskande journalistik och ersatt den med agendasättande kampanjer. Kampanjjournalistiken var det som till slut fick mig att säga upp prenumerationen.

Wolodarski och DN fick häromdagen frän kritik av Johan Hakelius just för att ha blivit ett propagandaorgan. Särskilt tydligt har detta blivit i invandringsfrågan. Wolodarski själv försvarar aktivistuppropet #jagdelar med att "det var ett brett upprop som samlade människor med väldigt skilda politiska åsikter, och som inte var ett ställningstagande för en viss typ av flyktingpolitik."

Det är tydligt ett chefredaktören lever i sin egen bubbla. Ty det var just så det tolkades av många av DN:s läsare (numera före detta läsare). Tidningen övergav för ett antal veckor helt sitt granskande uppdrag och genomförde en politisk kampanj för en viss typ av flyktingpolitik. Jag vet, jag var prenumerant när detta briserade. Varje morgon kunde jag läsa artiklar under paraplyet #jagdelar som speglade de positiva sidorna av asylpolitiken, som fokuserade på enskilda berättelser och inte de stora relevanta dragen. Som inte problematiserade någonting.

Mot denna bakgrund är egentligen reportaget om SDU inte ett dugg förvånande. Tino Sanandaji har under ganska kort tid blivit något av en superstar i sociala medier. Hans inlägg om asylinvandringens ekonomiska effekter på Sverige delas flitigt och han slog crowdfundingrekord när han samlade in pengar till en kommande bok i ämnet.

Men varför blir då vänstern och snällhögern så upprörda? Det Sanandaji gör är ju bara att presentera fakta. Han använder offentlig SCB-statistik som alla har tillgång till och som man inte, vilket Wolodarski tydligen inte visste, måste "be SCB ta fram". Utifrån den drar han sedan slutsatser. Givetvis är det både Tino Sanandajis stil och inte minst hans slutsatser som retar somliga.

Den som förlorat slaget om verklighetsbeskrivningen utifrån statistiska underlag har även förlorat kriget. Krönikörer kan skriva om känslor, om "människors lika värde" och håna sina politiska motståndare på de mest tramsiga vis. Det duger dock inte för chefredaktörer eller andra som vill bli tagna på allvar.

Kanske har Peter Wolodarski gett upp försöket att framstå som trovärdig nu när han får uppskattning av Aftonbladets Anders Lindberg. Då är det kanske lika bra att löpa linan ut med ohederlighet, osaklighet och personangrepp.

Läs även:
Fnordspotting

Fakta. Jobbigt. Klicka om du vågar.

Lägst andel fattiga i Sverige

Sverige har tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder. Enligt SCB lever runt en procent i vad EU definierar som allvarlig fattigdom. EU-snittet är nio procent.

Enligt SCB har andelen fattiga varit konstant i Sverige de senaste åren. Samtidigt har den ökat i andra länder som drabbats hårt av den ekonomiska krisen.

Vi kan anta att organisationer som Rädda Barnen inte kommer att ta intryck av denna statistik. De hävdar fortsatt att andelen fattiga barn växer och att det rör sig om runt 13 procent av alla barn i Sverige. Rädda Barnen fortsätter att mäta på ett sätt som gör att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Ryktet om det nya kalla Fattigsverige är synnerligen överdrivet.

Kriminalpolitik i baklås

Frågan om huruvida längre straff minskar brottsligheten är en gammal tvistefråga. Kriminologer brukar ständigt påpeka att det saknas stöd för att generellt sett längre straff har en avskräckande effekt. Politikerna, inte minst borgerliga, vägrar lyssna eftersom det är alldeles för lätt att ragga röster på budskapet "fler poliser" och "längre straff". Människor som själva inte är inblandade i brottslighet som är allvarligare än fortkörning, tenderar att ta för givet att sambandet "längre straff=minskad benägenhet att begå brott" håller fullt ut. Det bara måste vara så, inte sant?

Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.

Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.

Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.

Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.

Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.

Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.

Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.

Enkel matematik

Sudans regering har beslutat att en folkräkning ska genomföras. Det är nog en uppgift som blir lättare och lättare att genomföra med tiden. FN beräknar nämligen att 300 000 människor har dött i Darfurkonflikten hittills...

Om att tolka statistik

"Kvinnor dricker riskabelt mycket", säger den alarmerande rubriken i SvD. Det finns ett antal fel i en sådan rubrik. För det första riktar sig den gjorda enkätundersökningen enbart till kvinnor i åldrarna 50-59 år, inte till kvinnor i allmänhet. För det andra visar undersökningen att det rör sig om max tio procent av dessa kvinnor som anses ligga i någon sorts riskzon. Sju procent svarade i undersökningen att de drack för att känna sig mindre spända, vilket i sig klassas som en riskfaktor. Jag skulle se sju procent som en väldigt låg siffra. Vem tusan dricker inte ibland för att slappna av efter en jobbig dag eller vecka?

Mer än hälften av kvinnorna hade vid något tillfälle den senaste månaden druckit "intensivt", vilket i detta sammanhang handlar om minst fyra glas vin eller motsvarande vid ett och samma tillfälle. Betydelsen av begreppet intensivt kan diskuteras...

I artikeln slängs det friskt med kompletterande siffror från Folkhälsoinstitutet (som för övrigt länge vägrat erkänna att de positiva verkningarna av ett glas vin om dagen faktiskt är medicinskt bevisade), vilket förvirrar bilden ytterligare. Bland annat hävdas att 48 procent av alla självmord är "alkoholrelaterade". Detta är närapå en ren lögn. I alla fall blir slutsatsen felaktig eftersom begreppet "relaterad" (som i "alkoholrelaterad" när det gäller drunkningsolyckor eller trafikolyckor) förleder oss att tro att det skulle vara på grund av alkoholen som människor tar livet av sig. Suicidforskning, och för all del vanligt sunt förnuft, lär visa att alkoholen inte får människor att ta sina liv utan används som drog för dess både avslappnande och stärkande effekt när den självmordsbenägne ska göra slag i saken.

Vi vet att det är en väldigt liten del av befolkningen som står för en mycket stor konsumtion och att det stora flertalet inte har några konsumtionsproblem utan tvärtom dricker klart under den gräns som anses utgöra en riskzon. Men om det stod givetvis inget i SvD:s artikel.