Spänn av!

"Brittiska turister gripna i USA efter skämt på Twitter", berättar Aftonbladet. Det är precis så absurt som det låter.

Någon borde helt allvarligt köpa lite lugnande medel till amerikanerna.

Bakvägen in i euron

Håkan Juholt avgick, Socialdemokraterna svängde och vips sade Sverige ja till att delta i europakten. Storbritannien väljer dock att tillsammans med Tjeckien stå utanför. Åter igen har britterna markerat sitt behov av självbestämmande.

Sverige har ställt en rad krav för att delta, bland annat att få sitta med vid ett årligt möte med euroländerna och att uttryckligen själv få bestämma om euron ska införas.

Misstanken att detta är ett sätt att smyga in Sverige i eurosamarbetet bakvägen kvarstår. Inte för att vi plötsligt skulle stå inför fullbordat faktum och av EU tvingas till det utan för att det för svenska politiker blir ännu lättare att hävda att vi redan har ett så nära samarbete med euroländerna att det är ett litet men logiskt steg att också införa euron som valuta.

Lita på att Folkpartiet och sedan Moderaterna kommer att påbörja den argumentationen inom något år.

En frihetsreform

Jobbskatteavdraget har varit alliansregeringens viktigaste reform. Men det saknas bevis för att jobbskatteavdraget verkligen leder till fler jobb, enligt Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Reformen är svår att utvärdera.

För en regering som sänker skatten främst av arbetsmarknadspolitiska skäl är det förstås en plump i protokollet. Hade Alliansen bara varit tydligare med att det är en frihetsreform att sänka skatten för vanliga löntagare hade diskussionen om eventuella jobbskapande effekter inte alls varit lika relevant. Det hade varit tillräckligt att konstatera att det är rätt att sänka skatten för att öka människors möjlighet att leva på sin inkomst.

Men eftersom Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har avideologiserats återstår bara att mäta vilka effekter i antalet nya jobb som jobbskatteavdraget ger. Låg- och medelinkomsttagares känsla av ökad frihet genom större ekonomiskt utrymme varje månad blir plötsligt ointressant. Följdriktigt framstår Alliansens viktigaste insats sedan den tillträdde 2006 som ett misslyckande - vilket förstås blir helt obegripligt givet vad pengarna har inneburit för vanligt arbetande folk.

Veckan som gick #12

# Öppen strid i KD. Göran Hägglund vann striden om partiledarposten mot utmanaren Mats Odell. Två tredjedelar av ledamöterna valde Hägglund, en tredjedel (och ungdomsförbundet KDU) gav Odell sitt stöd. Vad som händer med Odell nu när nederlaget är ett faktum är oklart. Men klart är att Hägglund, trots segern, är starkt ifrågasatt och försvagad. Och Ebba Busch höll på att bli vald till förste vice ordförande före Maria Larsson. Kanske är hon framtidsnamnet KD behöver. Men det är Hägglund som leder partiet i nästa val och det är just nu rätt svårt att se hur han ska kunna lyfta KD ens över fyra procent.

# Stefan Löfven tar över. Det blir en fackpamp som tar över Socialdemokraterna. Stefan Löfven kan säkert locka tillbaka gamla sosseväljare som tillfälligt flytt till V eller soffan. Men det är svårt att se hur han ska lyckas attrahera nya väljargrupper. Och visst känns det lite trist att vi inte får se fler debatter mellan Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt. Ty säga vad man vill om Juholt, men han skapar fart i debatterna.

# Stackars kroater. Kroatien har röstat ja till EU, med två tredjedelars majoritet. Visserligen deltog bara 44 procent av de röstberättigade, men ett svagt folkligt stöd är ju EU-politikerna vana vid. Och det är bara att beklaga å kroaternas vägran att de nu knuffats in i ett politiskt elitprojekt i vilket deras självbestämmande kommer att tas ifrån dem.

Så sant

Tipstack: Magnus

Jippodemokrati

De sönderciterade orden från Winston Churchill om att den parlamentariska demokratin är den sämsta styrelseformen, förutom alla andra, känns särskilt aktuell i valtider. Ja, ty trots att valdagen är demokratins "finaste dag" går det inte att förneka att valrörelser är ett hycklande elände, själva den politiska snuskighetens epicentrum.

Värst är det förstås i USA. Svenska medier sitter som bekant klistrade kring primärvalen. Märk väl att någon utmanare till Barack Obama ännu ej är utsedd, det är det republikanska partiets egna utsorteringsval som pågår och får enormt utrymme Sverige. Först efter en långdragen process där partiets kandidater pucklat på varandra i flera månader kan den riktiga valrörelsen ta vid. Om vi svenskar redan börjat ledsna, stackars alla amerikaner som rimligen måste känna sig översköljda av stimotolleende hycklares löften om guld och gröna skogar. Är det på allvar någon som tror att det spelar någon roll vem som vinner?

Jag önskar att jag kunde säga att politikerna kan få hålla på, att det inte berör mig. Problemet är att det ju gör det. I allra högsta grad. Politikerna vill bestämma hur jag ska leva mitt liv. De vill reglera min sexualitet, lägga sig i hur mitt familjeliv ser ut och bestämma vad jag stoppar i mig. De vill strypa friheten på Internet.

Högern har inte längre några frihetsambitioner utan trycker på för en alltmer auktoritär samhällsutveckling, inte minst med EU som något slags överhuvud. Partier som åtminstone många borgerliga väljare trott tämligen gott om sitter och röstar igenom lagar vars integritetskränkande karaktär saknar motstycke i Sverige. Socialdemokraterna är inte sällan ense med dem. Och från vänsterhåll presenteras ingen trovärdig framtidsmodell utan mest klagan om sakernas tillstånd och förslag på fler förbud och mer reglering av våra liv. Alla vill kort sagt jävlas med oss.

Frågan är varför vi står ut med detta, varför vi låter oss hunsas med. Varje valrörelse är likadan. Politikerna går hårt åt varandra. Socialdemokraterna varnade för att Moderaternas skattesänkningar skulle innebära slutet för välfärdssamhället. Efter skattesänkningarna är det tyst. Moderaterna anklagade Socialdemokraternas politik för att vara frihetsfientlig. Nu har det i praktiken kopierat det socialdemokratiska partiprogrammet. Varför går vi på det varje gång?

Vad är då alternativet? Att inte rösta? Kanske inte. Men det politiska etablissemanget behöver en knäpp på näsan, en smäll på käften. Att stödja partier som inte sitter i riksdagen är ett sätt. Huvudproblemet är emellertid systemet i sig. Ty när ett parti väl tar klivet in i den fina församlingen blir det genast en del av etablissemanget (vilket exempelvis förklarar varför Kristdemokraterna efter att ha tagit plats i riksdagen plötsligt inte alls var intresserat av att sänka riksdagsspärren) och kritiken mot det tynar bort.

Den parlamentariska demokratin är ett jippo, ett spel, en lek med höga insatser. Och vi, folket, är alltid förlorarna. Frågan är bara vad vi ska ha i stället - och hur vi når dit.

Läs även: HAX om att ta sitt liv tillbaka

Den ifrågasatta feminismen

Hanna Hellquist känner sig påhoppad som feminist. Hon ifrågasätter att det skulle råda en feministisk konsensus i Sverige och blir "mörkrädd".

Detta är en vanlig uppfattning bland svenska feminister. Trots att samtliga riksdagspartier, möjligen med undantag av Sverigedemokraterna, arbetar för ökad jämställdhet mellan könen. Vissa föreslår hårdföra metoder som kvotering och lagstiftning, Alliansen har valt en mjukare väg och bland annat inrättat en jämställdhetsbonus som belönar familjer som delar föräldraledigheten lika. Gemensamt för dem alla är emellertid att de vill förmå dig och mig att förändra vårt beteende i en viss riktning.

Bakgrunden till Hanna Hellquists upprördhet är att Sverige fortfarande inte är ett helt jämställt land. Kvinnor tjänar mindre än män och lägger enligt Statistisk årsbok för Sverige 2012 hela 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa medan männen lägger blott 69 minuter. Detta är genomsnittssiffror, vilket betyder att det finns omvända fall. Om det är jämställdhet Hanna Hellquist vill ha, är det även ett problem när männen står för merparten av hemarbetet?

Mot ovanstående uppgifter ska ställas undersökningar i vilka framkommer att män upplever att det är kvinnorna som bestämmer hemma. De bestämmer (eller "tar ansvar" för?) vart familjen ska åka på semester, de bestämmer hur hemmet ska se ut, de väljer barnvagn, tapeter och så vidare.

I USA sprids fenomenet med "man caves". Männen skaffar sig ett eget rum, ett vattenhål där de kan få bestämma och vara för sig själva. I svensk TV har detta illustrerats i komediserien Solsidan där Fredde blir grillmissbrukare. Det visar sig att grillen är det enda han har kontroll över hemma. Resten bestämmer frugan. Serien driver mycket med mjäkiga män som hunsas av sina fruar hemma och ständigt drar det kortaste strået.

I Sverige har feminismen gått mycket längre än i de flesta andra länder. En motreaktion är således inte oväntad. I vissa radioprogram kan den komma ofiltrerad i form av burdusa utbrott mot feminister som anses ha fått för lite av den manliga pålen. Emellertid vore det djupt felaktigt att likställa all kritik mot feminismen med sådana pubertala utbrott. Jag tror att det finns ett starkt ifrågasättande av radikalfeministiska dogmer i det svenska samhället, båda bland kvinnor och män. Det är helt enkelt inte längre en valvinnare att hävda att man är feminist och att man vill påtvinga barnfamiljer ett särskilt sätt att leva. Men detta är en motreaktion mot en process som många anser har gått för långt.

Om vi för ett ögonblick utgår från uppgiften att kvinnor generellt sett ägnar mer tid åt att städa, laga mat och tvätta än män - vad gör vi med den informationen? Är den av samhällsrelevans? Är det viktigt för dig att din granne hjälper sin fru att städa och laga mat? Är det viktigt för dig att inte någon av dina vänner och bekanta är hemma mer med barnen än den andre? Om ja, är det då OK att andra som inte delar dina värderingar har synpunkter på och vill påverka ditt familjeliv i en viss bestämd riktning?

För mig personligen är inget av detta relevant. Jag vill leva mitt liv efter bästa förmåga, du får leva ditt. Vi kommer inte att göra samma val, vi kommer inte alltid att tycka att den andre har gjort särskilt bra val, men det gör inget. Ty vi respekterar varandras val. Feminismen handlar för mig om att personer som inte har med ditt och mitt liv att göra ska gå in och peta i syfte att uppnå en samhällsförändring som, enligt feministerna, är positiv för alla - vi som motsätter oss ingreppet vet det bara inte än. Det är snarast en plikt att våga ifrågasätta och bekämpa sådana ingrepp.

Pressofriheten i Kina

Att pressfriheten är kraftigt beskuren i Kina är ingen nyhet. Hur pass illa ställt det är visar emellertid Reportrar utan gränsers rapport om pressfrihet i världen.

Kina har fallit ytterligare till en usel 174:e plats av 179 länder. Bakom Kina återfinns Nordkorea, Syrien och Iran. Näste president Xí Jìnpíng (习近平) tar därmed över ett land där pressfriheten egentligen bara kan bli bättre.

Lite är känt om den anonyme Xís liv. KKP vill hålla det så, även om propagandadepartementet kommer att trumma in en heroisk bild av honom framöver när han väljs. Vet vi lite om privatpersonen Xí vet vi nästan ännu mindre om i vilken riktning han vill ta Kina under åren framöver. Under Hú Jǐntāos ledning har förtrycket skärpts. Vi vet inte om Xí vill välja en något mer liberal väg eller befästa Hús hårdföra linje.

Pressfrihetslistan toppas för övrigt av Finland före Norge, Estland och Nederländerna. Sverige återfinns på plats 12, Storbritannien på plats 28 och USA är 47:a. Noterbart är också att Indien ligger på plats 131.

Här kan du läsa mer om Press Freedom Index 2011/2012.

Stackare med anor i LO

Jaha, det är alltså en gammal fackpamp som ska lösa Socialdemokraternas förtroendekris. IF Metallbasen Stefan Löfven uppges ta över efter Håkan Juholt. Den gamle svetsaren ska nu svetsa ihop partiet.

Löfven är ett rimligt val givet att han är motsatsen till den yvige Juholt. Partiet söker trygghet och då fackpampen inte sitter i riksdagen lär Sven-Erik Österberg få ta debatterna i riksdagen. Två tråkiga, men trygga, alternativ som inte lär orsaka rabalder eller klampa i klaveret utan kan skapa lite lugn under en tid.

Valet av Löfven stärker också banden mellan facket och partiet. Frågan är hur unga och storstadsväljare ska lockas till Socialdemokraterna efter detta. Absolut ingenting skvallrar om att partiet kommer att förnyas med Löfven vid rodret. Partiet kommer att stiga i opinionen i takt med att S-väljarna återvänder efter att ha protestlagt sig på soffan eller tillfälligt rymt till V. Hur partiet ska locka nya väljare är svårare att se.

Ledarkrisen är löst men partiet måste fortfarande försöka förklara för svenska folket varför det behövs. Om det är en gammal IF Metallbas som är bäst lämpad för det uppdraget återstår att se. Jag är lite... skeptisk.

Ta det tillbaka

Flera bloggande feminister försöker ta tillbaka feministbegreppet från manshatarna. Det är ju ett oattraktivt begrepp det där - manshatare. Ingen vill bli utpekad som manshatare och ingen vill bli förknippad med att vara en sådan. Ändå finns de ju. Du hittar dem inom kvinnojourer, i kommentarsfält och lite varstans.

Det är bra, att särskilja manshatare från feminister. Ty alla feminister hatar ju inte män. Majoriteten hatar inte män. Jag vågar påstå att väldigt få personer som kallar sig feminister hatar män. Emellertid finns det en grupp ytterst högljudda kvinnor som verkar drivas av ett genuint hat mot män som grupp.

Feminismen fick en liten backlash efter Evin Rubars SVT-granskning av extremfeminismen. Gudrun Schymans feministiska initiativ har gjort fiasko överallt förutom i lilla Simrishamn. Men radikalfeminismen är ingalunda död, den lever och har hälsan på departement, i myndigheter och i riksdagen. I sexualfrågor är den till och med styrande.

Det kan säkert finnas massor av orsaker till att vissa kvinnor drivs av ett blint manshat. Negativa upplevelser, bitterhet över livet, alltför många radikala genusutbildningar som endast befäster (och förstärker) en negativ bild av män som grupp, i samhället, på jobbet, i skolklassen.

Det är välkommet att även feminister reagerar mot dessa. Ur min synvinkel stavas feminismens problem dock även besatthet vid strukturella förklaringsmodeller och en bristande tilltro till individens egen förmåga att fatta egna beslut i sitt liv. Men att det reageras mot de värsta avarterna, de största galenpannorna, är positivt.

Skattefnatt

Sverige behöver en genomgripande skattereform med brett parlamentariskt stöd, skriver två LO-ekonomer på DN Debatt och slår an en kompromissvillig ton. Men tonen är falsk. Det LO föreslår är endast klassisk socialdemokratisk skattehöjarpolitik.

Den försiktiga tonen till trots handlar allt om att höja skatterna - överallt. Ekonomerna hävdar att "även Moderaterna verkar nu betvivla skattereduktionens (jobbskatteavdraget) effektivitet". Det är högst oklart hur de nått fram till denna slutsats, särskilt som Moderaterna drev på för ett femte jobbskatteavdrag men gjorde halt enbart därför att de inte ville riskera ett förnedrande nederlag i riksdagen då Sverigedemokraterna hotade att rösta med de rödgröna.

De vill öka progressiviteten och därmed skärpa beskattningen av alla högre inkomster (vad som är en hög inkomst är upp till var och en att avgöra, men vi vet att högskattestaten alltid har inneburit en hög beskattning av vanliga inkomster, ty höginkomsttagarna är alldeles för få).

De vill återinföra de skatter som tidigare avskaffats, nämligen gåvo- och arvsskatten.

De vill återlansera den avskydda fastighetsskatten.

De vill harmonisera bolagsskatten i EU så att den inte blir för låg i vissa länder.

De vill höja koldioxidskatten rejält och göra resandet dyrare genom att börja beskatta flyget mycket hårdare.

Avslutningsvis vill de skatteglada LO-ekonomerna också införa EU-skatter på banksektorn.

Allt detta tror de att alla riksdagspartier vill diskutera. Det är nästan lite rörande i all sin naivitet. Frågan är varför i hela friden något borgerligt parti skulle vilja ställa upp på allt detta när de har vunnit två val i rad på motsatt politik.

Frihetsfrontens talarkväll: januari

En ny säsong med talarkvällar med Frihetsfronten inleds denna vecka, närmare bestämt i morgon.

Talare är författaren och frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz, som kommer att tala om sin nya bok Frihet & fruktan: tankar om liberalism.

Tid: Onsdag 25 januari kl 19
Plats: Ferkens gränd 2, Gamla Stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och slottet. På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Observera att datumet avviker från tidigare talarkvällars, som vanligtvis sker på torsdagar.

Alla är välkomna!

Onödigt förnekelseförbud

I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen - på ett känslomässigt plan förståeligt givet den historiska bakgrunden, men icke desto mindre fel väg att gå. Kunskapen om Förintelsens fasor och nazisternas plan på att utrota det judiska folket i Europa är god.

I Frankrike har man även siktat in sig på ett annat folkmord, nämligen det på armenierna 1915. Senaten har beslutat att det ska vara förbjudet att förneka detta. Nu saknas bara presidentens underskrift. Turkiet kallar beslutet för "en historisk skandal" och det riskerar att kraftigt försämra relationerna mellan de två länderna.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är förstås sant. Men det är också sant att historien alltid, och av alla, används i egna syften. Tyskland är överlag ett positivt efterkrigsexempel. Landet har, närmast till självspäkelsens gräns, gjort upp med sitt kriminella nazistiska förlutna. I exempelvis Italien och Österrike är samma tid betydligt känsligare och mer tabu att diskutera. Där är det locket på.

Sådana här idiotlagar påverkar inte bara yttrandefriheten negativt - när vissa saker inte får sägas riskerar också den fria forskningen att strypas. Dessutom öppnar det upp för andra länder att göra sin egen speciella tolkning av historien till lag i syfte att gömma undan övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begångna av staten.

Japan skulle kunna förbjuda sitt folk att yppa något om massakern i Nánjīng (南京), USA förbjuda alla framtida generationer att hävda att landet begått systematiska övergrepp i terrorkampens spår. Och i Kina är det som bekant på egen risk du säger något om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilka övergrepp skulle den svenska staten vilja förpassa i glömska?

Från Frankrikes sida skulle räcka alldeles utmärkt med ett offentligt ställningstagande om att massmorden på armenier de facto var ett folkmord. Nu valde de att gå ett steg längre. Helt i onödan.

Mina kondoleanser...

Det blev en jordskredsseger för jasidan i EU-omröstningen i Kroatien. Premiärminister Zoran Milanovic kallar det "en vändpunkt" i landets historia.

Att bara 44 procent av landets röstberättigade invånare gick till valurnorna verkade inte bekymra politikerna som firade med champagne under natten. Ska man gå in i en union som bygger på brist på demokratisk legitimitet är det ju lika bra att göra det på rätt sätt direkt från start.

春节快乐！

Det kinesiska nyåret är en fest jämförbar endast med den kristna västvärldens julfirande. Drakens år (龙年) infaller den 23 januari i år, men firandet inleddes redan i innan. I Kina samlas familjer, ofta efter att ha varit åtskilda i olika delar av landet, för att klä upp sig, äta god mat och umgås.

I Sverige var firandet lite mer blygsamt. Det firades redan på lördagen med draktåg från Kungsträdgården till Östasiatiska museet på Skeppsholmen. Där vidtog sång och lejondans och traditionella kläder från många av Kinas 56 folkgrupper visades upp för den något kylslagna publiken.

Kinas Sverigeambassadör Lán Lìjùn (兰立俊) tackade för de nära relationerna mellan Sverige och Kina och önskade alla ett gott nytt år. Senare på eftermiddagen väntade aktiviteter för barn på museet, som har en rad pågående utställningar om kinesisk historia och kultur.

Ett gott nytt drakens år!

Veckan som gick #11

# Juholt avgår. Håkan Juholt slogs länge, men lördagen den 21 januari valde han till slut att kasta in handduken. Han hade helt enkelt för mycket emot sig för att lyckas som S-ledare. Dels beror det förstås på honom själv - utan en grund av förtroende att stå på blev betydelsen av varje snedsteg större än vad det hade blivit för vilken som helst av riksdagens andra partiledare. Därtill ska läggas krypskyttet och knivsticken från de egna leden. Inte konstigt att det är så svårt att hitta någon som vill leda Socialdemokraterna.

# FRA-kritikerna får rätt - igen. En granskning som Statens inspektion för underrättelseverksamheten, Siun, har gjort visar på omfattande brister i FRA:s hantering av person- och integritetskänsliga uppgifter. Detta kommer inte som någon överraskning för alla som redan inför riksdagsomröstningen om lagstiftningen varnade för just detta - och för ändamålsglidningen. Nu vill allt fler myndigheter få tillgång till FRA:s signalspaning - och FRA kan alltså inte hantera materialet korrekt. Skäms, politiker! Skäms!

# Ny Quickresning. Thomas Quick, numera Sture Bergwall, fick resning i ännu ett mål, denna gång för mordet på Johan Asplund. Johans föräldrar har aldrig trott att Quick är mördaren. När han tog tillbaka sina erkännande i Hannes Råstams dokumentär var det en lättnad för dem. Tyvärr kommer den som är skyldig till att ha rövat bort Johan Asplund i Sundsvall 1980 aldrig att kunna dömas.

Kroatien och EU

Kroatien röstar om medlemskap i EU under söndagen. Att döma av de reportage som svensk media har gjort tror många kroater att ett EU-medlemskap kommer att påverka landet positivt genom bland annat ökad handel, förbättrad utbildning. Samtidigt hävdar andra att landet 20 år efter sin självständighet åter skulle förlora den genom att bli EU-medlem.

Utgången av folkomröstningen är oviss, men det lutar åt ett ja. Det kroaterna borde veta när de går till valurnorna är att medlemskap i den europeiska unionen innebär att de förlorar stora delar av sitt självbestämmande, att EU kommer att ha synpunkter på allt de gör och tvinga dem att genomföra lagstiftning som det kroatiska folket inte stödjer. Makten kommer att flyttas från demokratiskt valda personer i Zagreb till anonyma tjänstemän i Bryssel.

För det kroatiska folkets skull hoppas jag att de säger nej. Det skulle också vara en liten knäpp på näsan på EU-eliten och en nyttig påminnelse om att alla faktiskt inte vill tillhöra denna klubb för inbördes beundran.

Partier i kris

Håkan Juholt har redan avgått, Göran Hägglund kan stå på tur. Medan Juholt utsattes för krypskytte och fick obefintligt stöd när han trampade snett utmanas Hägglund öppet av Mats Odell. Så gör man normalt inte i svenska partier. Man håller god ton, uttalar stöd utåt tills partiledaren själv inser att han eller hon saknar tillräckligt stöd i partiet och avgår självmant. Detta har förändrats.

Det pratas mycket om Socialdemokraternas kris, men jag är benägen att hålla med KG Bergström här: allt ska inte målas i nattsvarta färger. S kan under nytt ledarskap mycket väl komma tillbaka inför nästa val och faktiskt vinna regeringsmakten. Försvagat, förstås, men med ett MP och V på frammarsch och borgerliga småpartier som bara krymper och krymper är det inte alls omöjligt med en rödgrön regering 2014. Vi glömmer lätt hur pass svag alliansregeringen egentligen är. Oförutsedda händelser kan förändra opinionsläget, misstag från regeringen kan orsaka förtroendefall. Det är långt kvar till valet. Men det krävs att S får en samlande gestalt.

Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan gjort det. Socialdemokraterna tvingas göra det igen. Och Kristdemokraterna måste också göra det snart innan partiet har eliminerats så till den grad att inte ens konservativa moderater finner det värt att stödrösta. Nya ledare måste ta över.

Gemensamt för S och KD är att de saknar en berättelse, en vision. Även om Mats Odell gör ett kompetent intryck är det oklart vad hans "värderingsbaserade" politik egentligen står för och hur den ska rädda KD. I likhet med Juholt verkar Göran Hägglund vara en trevlig och hygglig person. Men ingen av dem gör sig särskilt bra som partiledare. Det är faktiskt så att jag önskar dem ett bättre liv än så.

Exit Håkan - men krisen består

Precis som det ryktades om redan efter det senaste socialdemokratiska krismötet avgick Håkan Juholt i dag efter bara tio månader som partiordförande. I den bakvända verklighetens parti ställde Verkställande utskottet ett ultimatum: VU uttalar stöd för Juholt - om han avgår.

Det finns ett antal faktorer som tillsammans gjorde att Håkan Juholts tid som partiledare blev så kort:

- Juholts egna tillkortakommanden. Håkan Juholt själv bär förstås huvudansvaret för sin korta partiledartid. Han har begått en rad snedsteg och varit precis så yvig som han själv beskrivit innan han blev partiledare. I dagens stenhårda politiska klimat finns inget utrymme för sådant. Han saknade den erfarenhet som tidigare S-ordföranden haft och därmed också det nätverk och det stöd i partiet som en ordförande behöver för att samla ett så stort parti. Katastrofsiffror i opinions- och förtroendemätningarna gjorde allt etter värre.

- Partiets sätt att välja ledare. Håkan Juholt var inget förstahandsval, knappt ens ett tredje- eller fjärdehandsval. Sättet på vilket han valdes undergrävde genast hans position i partiet. Det fanns aldrig något starkt stöd för Juholt, han vaskades fram av valberedningen och deras val överraskade alla. För många var Juholt helt eller tämligen okänd.

Det som har hänt borde få Socialdemokraterna att fundera över hur de ska välja framtida ledare. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt fick det stöd eller det mandat som skulle ha behövts för att genomföra nödvändiga förändringar i SAP. Under Juholts tid bedrevs dessutom omfattande krypskytte, eller skott inifrån som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt saken.

I grunden fanns inget enormt avgångstryck mot Juholt bland partiets medlemmar. Allt tyder på att Håkan Juholt slogs för sin politiska framtid in i slutet och att det var VU som i slutändan fällde avgörandet.

- Mediedrevet. När en person tillträder på en politisk topposition startar medierna omedelbart en kraftig granskning. Minsta spricka i fasaden, minsta misstag får snabbt enorma konsekvenser. När ett misstag läggs till det andra blir situationen snart ohållbar - hur små de än är var för sig.

Juholt har själv öppnat för drevet genom att göra misstag, snubbla på orden och säga saker som inte stämmer. Men mediedrev är en synnerligen äcklig företeelse och på ett mänskligt plan går det verkligen att förstå vilken olustig situation som Juholt har befunnit sig i de senaste månaderna.

Och nu då? Partiets situation har på intet vis förbättrats. Socialdemokraternas kris har i grunden väldigt lite med Håkan Juholt att göra. Somliga skulle säga att den började under Göran Perssons tid och att en splittrad borgerlig opposition sköt den något på framtiden. Partiet har fortfarande ingen klar riktning, ingen tydlig vision. Ingen vet vad Socialdemokraterna har att erbjuda.

Antalet starka kandidater till partiledarposten har inte blivit fler. Pär Nuder lär inte vara mer intresserad nu när det är ett 25-procentsparti som söker en ledare. Thomas Östros behandlades synnerligen styvmoderligt när Juholt tog över och är kanske inte alls sugen på att ta på sig ledartröjan.

Socialdemokraternas kris är inte ett dugg mindre nu när Håkan Juholt har lämnat ledarskapet. I grunden är det dessutom en fråga om att få något slags opposition i Sverige.

Mannen i den vita bilen (tio år senare)

Mannen med den beryktade vita skåpbilen som ska ha vakat utanför skolor i Stockholmstrakten och försökt locka med barn existerar inte, hävdar polisen. Det hela förefaller vara en vandringssägen.

Jag kan förstå om polisen är trött på att få in anmälningar så fort det dyker upp en vit skåpbil någonstans. Det finns rätt många sådana i rörelse. Denna historia bör emellertid också ses i skenet av den eskalerande pedofilhysteri som råder i västvärlden, en hysteri som även drabbade tomten när ett växande antal skolor i Storbritannien började förbjuda traditionen med barn som sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. I Sverige ser vi föräldrar anmälas för övergrepp på sina barn helt utan grund därför att någon har missförstått en situation.

Vill vi lyfta diskussionen ytterligare ett snäpp handlar den om människors obefogade rädslor, något som säkerhetsföretag, experttyckare och vissa andra yrkesgrupper lever gott på. Det kan vara gott att påminna sig om att även förr i världen, innan kameraövervakningens och säkerhetsteaterns förlovade tid, levde människor och tog hand om sina barn. Med dagens enorma krav på trygghet och säkerhet från alla tänkbara och otänkbara hot är det svårt att förstå hur någon i tidigare generationer över huvud taget överlevde.

70 år efter Wannsee

Den 20 januari 1942 samlades 15 tjänstemän i Wannsee utanför Berlin för att slå fast detaljerna i det som nazisterna kallade die Endlösung der Judenfrage, "den slutgiltiga lösningen på judefrågan". Chefen för rikssäkerhetskontoret RSHA (Reichsicherheitshauptamt) Reinhard Heydrich ledde den två timmar långa konferensen, Adolf Eichmann förde protokoll.

Förintelsen planerades inte vid detta tillfälle, ej heller gavs ordern då. Det är inte klart exakt vid vilket tillfälle ordern att utrota judarna gavs. Någon skriftlig order från Hitler existerar inte, däremot hävdade både Himmler och Eichmann att ordern kom från Führern. Vilket den, givet hur den nazistiska staten fungerade, självklart måste ha gjort. Det råder heller ingen enighet om exakt när Förintelsen inleddes - en rimlig tolkning är att den inleddes i samband med att avrättningarna av judar påbörjades efter invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Gaskamrarna kom senare.

Henrik Arnstad rekommenderar filmen Conspiracy (2001). Det är intressant med en film som skildrar förövarnas perspektiv, men jag har själv lite svårt för tyska nazister som pratar engelska och skulle i stället rekommendera den superba BBC-serien Auschwitz - The nazis and the final solution. Det är visserligen en dokumentär, men den innehåller gott om dramatiserade scener och kryddas med datoranimeringar. Precis som tidigare i BBC-serier om nazisterna ställer förövare upp framför kameran och berättar. Heydrich och Eichmann har sällan skildrats så bra.

Wannseekonferensen syftade bland annat till att slå fast vem som egentligen skulle räknas som jude. Ändlösa diskussioner om hur man skulle göra med halvjudar, kvartsjudar och judar som tjänstgjort och prisats för sina insatser under första världskriget fördes i nazisteliten (bra skildrat i Saul Friedländers Utrotningens år 1939-45, läs den också). Det är då man inser att även i Förintelsen fanns djävulen i detaljerna.

Scen ur BBC-serien Auschwitz - The Nazis and the final solution,
en dramatiserad dokumentär med gott om skarpa insatser.
T.h. Rudolf Höss, på väg hem från en sångafton i Auschwitz.

Integriteten som försvann

Det kommer inte direkt som någon överraskning att FRA har överskridit och missbrukat sina befogenheter genom att skicka integritetskänslig information till Säpo utan motivering, missat att gallra databaser och lagrat sådant som inte ska lagras.

Detta är precis sådana brister som kritiker mot FRA-uppgörelsen varnade för. Statens inspektion för underrättelseverksamheten, Siun, har gjort 13 kontroller och hittat brister vid fyra av dessa. FRA medgav så sent som i höstas brister i personuppgiftshanteringen, detta flera år efter riksdagsuppgörelsen om lagen.

Om man ska hitta något positivt med detta är det väl att kontrollerna över huvud taget har gjorts och bristerna uppmärksammats. Men problemet med integritetshoten i lagen kvarstår likafullt. Tänk om politikerna kunde lyssna på alla kritiker någon enstaka gång i stället för att idiotförklara oss?

Förtroendet för svenska politiker i integritetsfrågor är helt urholkat. Respekten är borta och den kommer den sittande regeringen aldrig att återvinna. Frågan är hur länge det tar för framtida regeringar att återskapa ett förtroende i integritetsfrågorna efter dessa upprepade haverier. Jag har i alla fall fått nog för länge sedan.

Läs även: HAX, Anna Troberg, Mina moderata karameller

Sexhandeln och okunskapen

Ingen bryr sig om vad Gudrun Schyman säger längre. De värsta knäppfeministerna sitter inte vid makten och stiftar nya moralistiska lagar. Men radikalfeminismen är inte död. Tvärtom frodas den i partier som utåt sett inte är feministiska men som i allt högre grad befolkas av personer som delar sådana värderingar. Det var en borgerlig alliansregering som skärpte straffet för sexköp.

Idén om all sexhandel som en sorts form av exploatering av kvinnor är djupt rotad i det svenska medvetandet - åtminstone bland människor som uttrycker åsikter om saken i TV och tidningar. Vad människor som inte gör sina röster hörda på detta sätt egentligen tycker vet vi mindre om. Det vi vet är att bland politiker sluter de allra flesta upp bakom tanken att ingen ska få betala för en sexuell tjänst, att pornografi är kvinnoförnedrande men förmodligen inte kan stoppas helt och att det är en politisk uppgift att undervisa befolkningen i korrekt sexualmoral.

När Skavlan ställde frågan om vad som var värst av att röka en pipa hasch, gå till en prostituerad, säga att man älskar sin partner utan att mena det eller att vara otrogen blev gästerna Horace Engdahls och Felicia Feldts svar det sistnämnda. Lars Linder i DN reagerar starkt och frågar sig om otrohet är värre än sexslaveri. Nå, nu handlade faktiskt Skavlans fråga inte om sexslaveri utan om att gå till en prostituerad (läs sexsäljare).

Jag blir så trött på dessa ständiga missförstånd från personer som aldrig har träffat en sexsäljare men har en mycket bestämd uppfattning om deras tillvaro. Personer som inte är intresserade av att lyssna till sexsäljares egna ord utan hellre använder Lilja 4-ever och 14 år till salu som grund för sin bild av fenomenet sexhandel. Jag är trött på alla moralister som omyndigförklarar vuxna människor till följd av beslut som inte faller deras egen privatmoral i smaken, i detta fall beslutet att ta betalt för sexuella tjänster. Hade samma slags fördomar yttrats om andra yrkesgrupper, eller folkgrupper, hade det blivit rabalder. Men trampa på en grupp som redan trampats på i århundranden kan man göra utan att någon reagerar nämnvärt.

Att dra likhetstecken mellan sexhandel och exploatering är felaktigt. Att dra likhetstecken mellan sexhandel och utnyttjande av barn är direkt ohederligt. Ingen försvarar sexuella, eller andra, övergrepp på barn. Frågan har över huvud taget inte med sexköpsförbudet att göra. Människohandel för sexuella ändamål, för övrigt ett brott som enligt Rikspolisstyrelsen har passerats av annan sorts människohandel, har inga kopplingar till den så kallade sexköpslagen.

Trots detta använder försvararna av förbudet mot att köpa sexuella tjänster ständigt ovanstående exempel som argument mot sexhandel i allmänhet och för ett generellt sexköpsförbud. Det gör att diskussionen redan i utgångsläget blir skev - och fruktlös. Tänk vad trevligt det vore med en seriös debatt.

Urval av tidigare bloggposter i ämnet:
Frivillig sexhandel
Varför köpa sex?
Kvinnor som köper sex
Stolthet och fördom
Respektera sexsäljarna!

Resning nummer fyra för Quick

Thomas Quick, numera Sture Bergwall, beviljas resning i ytterligare ett mål, mordet på Johan Asplund. Det är det fjärde av de åtta mål som Bergwall hoppas få resning och till slut frias i.

Johan Asplund försvann i Sundsvall 1980 och har aldrig återfunnits. Hans föräldrar mottog med lättnad Bergwalls påstående 2008 att han inte alls mördat Johan. De har nämligen aldrig trott på hans skuld. Det betyder dessvärre också att en mördare har fått gå fri.

Sedan tidigare har Bergwall friats från morden på Yenon Levi och Therese Johannesen och ett fall med två norska kvinnor ligger hos Svea hovrätt för granskning.

Jag tror att Sture Bergwall till slut kommer att beviljas resning och frias i samtliga åtta fall han dömts i tidigare. Det kommer att göra det tydligt att Sveriges största rättsskandal i modern tid har avslöjats. Hannes Råstam hade en avgörande roll i detta. Det är därför oerhört tråkigt att han inte får uppleva slutresultatet av sitt arbete.

Den attraktiva landsbygden en myt?

Att glesbygden töms på folk är inget nytt fenomen. Det är heller inte unikt för Sverige - för första gången bor majoriteten av Kinas befolkning i städerna. Drivkrafterna att söka sig från landsbygden till staden är desamma i Sverige som i Kina: jobb, utbildning och pengar.

Det är en vanlig uppfattning att det framför allt är Norrlandslänen som är utflyttningslän. Statistiken som DN publicerar visar dock att det finns en del kommuner i Norrlands inland som visar upp en positiv befolkningsutveckling, däribland mina gamla hemtrakter i Jämtland. Majoriteten av dem har dock universitet. Överlag är Norrland en samling avfolkningsbygder, men minuskommuner är även Säffle, Flen, Oskarshamn och Avesta.

Stockholms län väntas nå 2,5 miljoner invånare inom ett decennium eller så. Inflyttningen är massiv. Det ställer enorma krav på nya kreativa lösningar för kollektivtrafiken och på ett högre tempo i bostadsbyggandet. Sett ur detta perspektiv är de ständiga protesterna mot alla nybyggnationer särskilt tröttsamma. Alla kan emellertid inte bo i direkt närhet till huvudstaden. På sikt kommer alla orter som är pendlingsbara till och från Stockholm att bli alltmer attraktiva (och dyra) att bo i.

Kvar blir stagnerande avfolkningsorter som Strömsund, Arvidsjaur och Kramfors. Eller? Vad har dessa orter misslyckats med som Krokom, Östersund och Falun har gjort så mycket bättre? Detta måste kommunalråd och invånare fråga sig. Ty det finns ingen naturlag som säger att landsbygden måste dö.

I ett tidevarv när det pratas alltmer om behovet av att varva ned, slippa storstadsstressen (ja, Stockholm är stressigt jämfört med övriga landet) och fokusera mer på familjen kan det tyckas en aning märkligt att det inte märks mer i flyttströmmarna. Är idén att flytta till "landet" bara en övre medelklassmyt eller en miljöpartistisk vision vi kan läsa om i DN:s söndagsbilaga?

Bilen behövs

"Vi måste åka mindre bil", fastslår miljöminister Lena Ek till Rapport apropå Sveriges miljöåtaganden och mål.

Ja, det är ju lätt att säga. Faktum är dock att bilen är oumbärlig för många i vårt glest befolkade land. I Stockholms län går det ganska bra att ta sig runt med lokaltrafiken, men det gäller verkligen inte de nordliga skogslänen. Där är bilen enda möjligheten att transportera sig.

Lägg därtill SJ:s ständiga haverier och tanken att vi måste åka mindre bil känns alltmer verklighetsfrånvänd - eller Stockholmscentrerad.

Ge oss vettiga kollektivkommunikationer och vi kommer också att nyttja dem.

Brum.

Ge karln ett manus!

Håkan Juholt kommer tillbaka från semestern och det tar bara några timmar innan han trampar i klaveret - igen. Det börjar bli svårt att undgå detta enkla faktum nu: Håkan Juholt är inkompetent. Han säger saker innan han hunnit tänka och hamnar ständigt i försvarsposition.

Juholt är emellertid inte den förste inkompetente politiske ledaren någonsin. Vi har sett gott om stendumma och fullständigt olämpliga ledare genom historien. Många av dem har dock lyckats dölja sina svagheter genom att omge sig med kunniga medhjälpare. Håkan Juholt behöver all hjälp han kan få. Någon borde skriva manus åt honom och be honom följa det till punkt och pricka. Hellre Ringholm än Juholt, liksom.

Men med tanke på de ständiga knivsticken bakifrån är det kanske så illa, att ingen vill ställa upp och hjälpa till längre.

Pengarna tillbaka?

Invandringen

Att väljarstödet för Socialdemokraterna håller på att halveras sedan valet 2002 och att Kristdemokraterna är på väg att utraderas är vardagsmat när opinionsmätningarna publicerar sina resultat. I United Minds senaste mätning går dock både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna framåt, V hamnar strax under och SD strax över åtta procent. De är tydligt större än både FP och C.

SD:s framgångar har analyserats till leda. Ett faktum vi måste förhålla oss till är dock att partiet inte vuxit på grund av att sex procent av befolkningen plötsligt blivit rasister. Det finns en oro för att samhället håller på att förändras i så snabb takt att många inte längre känner sig bekväma. Det finns verkliga problem relaterade till det faktum att vi blandar kulturer, seder och bruk. Jag ser som liberal inga hinder i att leva i samma stad eller land med personer som ber till olika gudar, firar olika högtider eller klär sig annorlunda än jag. Men vi ska inte underskatta betydelsen av att känna sig som en främling i det land man växte upp i och vilka konsekvenser den känslan kan få - inte minst på valdagen.

Att det ska ställas krav på den som kommer till Sverige är en självklarhet. Här uppstår genast många hinder för den som är ny i Sverige. Trots att Sverige på några decennier gått från tämligen monokulturellt till att bli multikulturellt har hela samhället, i form av exempelvis värderingar, inte hängt med. Det är fortfarande lättare att få ett jobb om du heter Lars i stället för Mohamed. Att hitta bostad i Stockholm är svårt nog för en person med god inkomst och flera års kötid vid bostadsförmedlingen. Föreställ dig utmaningen om du saknar kontaktnät, har fel namn och dessutom saknar en fast inkomst. Här framstår Sverige plötsligt som stelbent och otillgängligt.

Jag drar ofta paralleller till hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag flyttade till ett annat land, vilka rättigheter jag skulle våga kräva och vad jag skulle ställa för krav på mig själv. Kina är den självklara parallellen för min egen del, men den kantrar ganska snabbt eftersom du som västerlänning snarast kan bli positivt särbehandlad. Att ta ett kinesiskt namn och lära sig språket blir en självklarhet (i min kinesiska familj kallas jag redan 汉伟). Sedan vore det upp till mig själv att både hitta bostad och jobb, föreställer jag mig.

Det finns de facto stora problem kopplade till personer som invandrat, problem som SD tyvärr bara har en enda lösning på, nämligen att låta dem utvandra och inte släppa in några fler. Tanken är lika enkel som dum: vi ska "ta hand om" dem som finns i Sverige först innan fler kan tillåtas komma hit. Men den tanken bygger ju på att politiken i övrigt förblir densamma, nämligen att det fortsätter att vara lika svårt för personer med utländsk bakgrund att hitta jobb och bostad. Snittiden för att etablera sig på arbetsmarknaden är sju hemska år.

Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade hos Socialtjänsten i frågor som rör bostadslöshet och avsaknad av egen försörjning. Vissa väljer att se detta som ett tecken på lathet, att de utnyttjar systemet. Sådana fall finns givetvis. Men exemplen på personer som verkligen vill jobba och som mår dåligt av att ligga andra till last är desto fler. Och för dem blir utanförskapet förfärligt.

Om Sverige ska vara ett någorlunda funktionellt multikulturellt samhälle måste även andra än Sverigedemokraterna våga ta i dessa frågor. Att vägra sitta i samma sminkloge som SD eller använda dem som en hundlort man kastar på motståndarsidan gör inte livet för alla nysvenskar ett dugg bättre.

CD-skivans svanesång?

Det har pratats länge om CD-skivans förestående död. Men den har, alla nedladdningsalterantiv till trots, visat sig seglivad.

Nu har dock en sorts milstolpe uppnåtts: den digitala musikförsäljningen har passerat den fysiska. Detta trots alla försök från musik- och nöjesindustrin att både bekämpa piratkopiering och förhala alla försök att skapa attraktiva nedladdningstjänster som alternativ till en föråldrad affärsmodell. Bakom den ökade legala nedladdningen står tjänster som Napster, iTunes och Spotify.

I går spelade jag själv en CD-skiva på skivspelaren för första gången på många år. Och jag insåg att det ju faktiskt har sin charm. Det kändes lite gammaldags, lite mysigt, och visst är ljudet trevligare än det är när jag spelar på datorn eller via TV:n. Men att betala 170 kronor för en plastbit gör jag endast i undantagsfall numera.

Till skillnad från ett TV- eller datorspel kan ett skivalbum heller inte innehålla så mycket extra som motiverar priset. Utgivarna inom spelbranschen kan packa in både dokumentärer, plastfigurer och annat, höja priset och sälja bra. Frågan är om musikindustrin kan göra något liknande med stora CD-boxar eller om CD-skivan är dömd till undergång.

Veckan som gick #10

# Hannes Råstam död. Journalisten och musikern Hannes Råstam har avlidit efter en tids sjukdom. Han hann med mycket under sina 56 år. Jag kommer att minnas honom som en av ytterst få svenska journalister som vågade ta sig an fall som andra lät bli, som vågade peka på brister i rättssäkerheten och som alltid tog de utsattas parti. En stor journalist har lämnat jordelivet.

# Guantánamo 10 år. Den 11 januari fyllde USA:s interneringsläger på Kuba tio år. Det är tio långa år av steg i fel riktning. USA har genom en rad lagar nedmonterat rättssäkerheten och skapat ett obehagligt övervakningssamhälle. Europa har följt efter. Det är i de svåraste stunderna som vår tilltro till rättsstatens principer prövas. George W Bush visade hur lite de var värda i USA. Barack Obama har dessvärre förlängt de flesta av Bushadministrationens övertramp. Och för de drygt 170 personer som fortfarande sitter inspärrade, utan rättslig prövning, finns ingen ljusning i sikte.

# L stämmer staten. Liberaldemokraterna har beslutat stämma staten för FRA-lagen. Michael Gajditza menar att lagen kränker de medborgerliga rättigheterna som garanteras i såväl Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Det är positivt att frågan kommer på bordet igen. Regeringen har gjort sig skyldig till ett monumentalt svek. Men Fredrick Federley och Annie Lööf, som utmålade FRA-uppgörelsen till en seger (deras seger), är förstås tysta.

Kontantlös och hopplös

Att den digitala betalningen ska ersätta kontanterna har varit på tal länge. Våra kära sedlar och mynt har dock dröjt sig kvar.

I tider när USA vill ha våra bankuppgifter, företagen vill veta vad vi handlar för att kunna kunna rikta reklam till oss och Facebook kan sälja information om oss vidare, är det inte en helt tillfredsställande tanke att i framtiden inte kunna handla kontant. Frågan är egentligen större än så: hela vårt digitala liv riskerar att bli ett liv i skyltfönster. Allt vi gör kan skådas av andra, därför är det säkrast att vi inte bara avstår från att göra kriminella saker utan även undviker sådant som är pinsamt.

Bankerna har länge strävat efter att få bort kontanterna helt och hållet. För att slippa människor som vill betala sina fakturor i banken har de börjat ta ut hutlösa avgifter för varje betalning. Om du inte är kund i banken kan det kosta uppåt 150 kronor att betala en faktura.

Förutom att slippa kontanthanteringen tjänar bankerna dessutom väldigt bra på att vi betalar med kort. Kortinnehavare betalar en årsavgift, affärer betalar för varje transaktion och småbutiker ser därför inte gärna att vi betalar med kort vid småinköp.

Allt detta är ett led i en samhällsutveckling där medborgarna blir alltmer rättslösa och ställda utan valmöjlighet - men det är återkommande en diskussion som kräver en längre bloggpost än denna.

USA dagdrömmer

USA lägger närmare 700 miljarder dollar på militären varje år. Det är nästan dubbelt så mycket som när George W Bush blev vald till president för drygt tio år sedan.

I jämförelse är Kinas försvarsbudget blygsam - 119 miljarder (Kina lägger å andra sidan lika mycket pengar på den "interna säkerheten", med allt som det inkluderar i en diktatur, som USA gör på militären). Påståendet om ett förestående militärt hot från Kina ter sig överdrivet.

I ett läge när USA:s budgetunderskott bara fortsätter att öka till nya rekordnivåer och demokrater och republikaner misslyckas med ett nå en överenskommelse om hur krisen ska lösas, går republikanska presidentkandidater ut en efter en och pratar om det starka Amerika ute i världen, om bombningar av Iran och om en för vek utrikespolitik under Barack Obama. Den enda kandidat som stått emot detta är Ron Paul.

Jag förstår syftet bakom de bombastiska utfallen från flertalet kandidater. Visst gillar amerikaner att höra att deras land fortfarande är no. 1, the land of the free och frihetens garant i världen. Men samtidigt krävs nog att någon levererar dem några bittra sanningar. Om samtliga kandidater hade som utgångspunkt att den rådande politiken inte håller, att USA inte kan spendera som tidigare och kanske måste söka en ny roll, skulle debatterna bli mer konstruktiva och väljarna sannolikt lite klokare. Nu är det i praktiken bara Paul som har modet att säga detta. Vad den sannolike utmanaren Mitt Romney egentligen vill göra, och framför allt hur, är lite oklart.

60 Minutes hade en intervju med Eric Cantor, den republikanske majoritetsledaren i Representanthuset som utpekats som oresonlig och samarbetsovillig av bland andra Barack Obama. Han intygade att han bristen på samförstånd till trots vill göra det som är bäst för landet. Samtidigt fortsätter USA:s ekonomiska situation att förvärras. Att endast nio procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen borde säga politikerna något. Cantor tyckte inte att det var så farligt.

Obama är frustrerad för att han inte får igenom sin politik. Republikanerna vill låsa presidenten i ett skruvstäd för att göra honom så oattraktiv som möjligt för återval. Så fungerar det politiska spelet. Det är bara synd att det amerikanska folket hamnar i kläm när Washington spelar. USA:s politiker dagdrömmer om gamla goda tider och låter det politiska käbblet dominera. Samtidigt blir det snart dags för att höja skuldtaket igen.

Till Hannes Råstams minne

SVT-journalisten Hannes Råstam är död. Han avled efter en tids cancersjukdom.

Hannes Råstam gjorde på senare år flera uppmärksammade dokumentärer som alla blottade stora brister i det svenska rättsväsendet. Det var avslöjandet om hur barn intervjuats, häktats och förklarats skyldiga till bränderna i Falun på 1970-talet. Det var dokumentären om det så kallade "fallet Ulf", den incestdömde pappan som tack vare Råstams granskning fick resning och till slut friades från alla misstankar om att ha förgripit sig på sin dotter. Och så den största av dem alla, granskningen av hur en psykiskt sjuk person pumpades full med droger och erkände över 30 mord, varav åtta ledde till fällande domar i tingsrätten: fallet Thomas Quick.

Jag hade vissa sporadiska konversationer med Hannes Råstam i samband med att hans SVT-dokumentär om den påstådde seriemördaren Thomas Quick gick i TV (dokumentären i två delar kan ses på SVT Play). Han framstod för mig som en väldigt mjuk person som tog illa vid sig när okända människor hörde av sig med påhopp eller obefogad kritik. Mina bloggposter, som snarast var hyllningar till Råstams journalistiska gärning, värmde tydligen.

Råstam vann Guldspaden fem gånger och fick Stora journalistpriset tillsammans med Janne Josefsson 1998. 2005 belönades han med Lukas Bonniers Stora journalistpris för att han blottlade "rättsmissbruk och missförhållanden". Det var precis detta Råstam gjorde - och det handlade inte om gammal köttfärs på ICA.

Det är ett stor förlust att Hannes Råstam nu har gjort sin sista granskande dokumentär, sitt sista inslag om bristerna i den svenska rättssäkerheten. Vad som händer med den planerade boken om Thomas Quick återstår att se.

Råstam var en av få svenska journalister som jag verkligen respekterade och höll mycket högt. Dels för den integritet han visade, dels för att han så kompromisslöst tog ställning för utsatta och utnyttjade personer i fall som inte ger något stort erkännande från allmänheten (incestdömda pappor, dömda seriemördare).

Hannes Råstam blev 56 år.

Här kan du läsa Magasinet Filters reportage om Hannes Råstam.

Debatten som aldrig dör

Diskussionen om våldsamma TV- och datorspels eventuella skadliga inverkan på ungdomar får ständigt nytt liv. Nu går tre forskare till storms mot Medierådets slutsats att det saknas forskningsstöd för att spelen skulle göra ungdomar mer aggressiva.

Forskarna kritiserar Statens medieråd för att inte vara objektivt och att gå "kraftfulla kommersiella intressens ärenden" (själva är de förstås alltid objektiva och beaktar alla perspektiv).

Problemet med personer som Martin Ingvar är att de tenderar att se människor som en hink med hjärnceller och att allt vi gör måste betraktas ur ett hälsoperspektiv. Ingvar tillfrågas ofta när kampsporternas vara eller icke vara i Sverige kommer på tal. Som hjärnforskare har han naturligtvis föga gott att säga om att folk slår varandra på käften (hans kritik illustreras ofta noggrant av hur hjärnan reagerar på slag).

Det är som att endast fokusera på exakt vad som händer i kroppen, i negativ mening, när vi dricker alkohol utan att ta med alla positiva effekter ett glas öl eller vin kan ha på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka, hur det löser upp knutar hos talträngda svenskar och, inte minst, hur det sannolikt är en viktig orsak till att många av oss över huvud taget kom till världen.

Alla företeelser kan skärskådas ur olika perspektiv. Hälsoperspektivet är ett av dessa, men det är ofta det minst intressanta. Ändå ges läkare och olika hälsoexperter enorm uppmärksamhet i media. Människors rätt att själva välja sin sysselsättning, att göra sina livsval och ta konsekvenserna av dem, väger alltid lätt när herr hjärnforskare får säga sitt.

Detta synsätt återkommer i fallet med TV- och datorspel. Något förbud vill forskarna säkert inte se, eller vågar inte föreslå, men om nu de våldsamma spelen anses ha en aggressiv effekt på unga spelare borde väl lagstiftningsglada personer som gärna vill förbjuda kampsporter för vuxna inte tvekan om att genomföra kraftfulla åtgärder för att skydda de unga?

Sist men inte minst: det den ständigt aktuella frågan om TV- och datorspelens roll i barns och ungdomars liv och avvägningar om lämplig speltid i slutändan landar i, är föräldrars eget ansvar och en god portion sunt förnuft. Det behöver vi inga hjärnforskare för att hantera.

Tio rättslöshetens år

Det amerikanska lägret på Guantánamo Bay på Kuba fyller tio år i dag. Fortfarande sitter enligt uppgift 171 fångar kvar i ett rättsligt vakuum. Ingen anklagelse, ingen rättegång.

Roland Poirier Martinsson gör i Sveriges Radio sitt bästa för att skyla över USA:s flagranta brott mot rättsstatens principer. Att inspektörer besökt lägret förringar inte det faktum att det är fel att spärra in människor i tio år utan anklagelse eller rättegång. George W Bush beskriver i sin bok Decision Points att fångarna har tillgång till både Koran och Harry Potter i arabisk översättning. Inget av detta gör emellertid hanteringen av fångarna mer rättssäker. Möjligheten att bevisa sin oskuld eller åtminstone få sin eventuella skuld prövad är minimal.

Poirier Martinsson har förmodligen rätt i att det är politiskt omöjligt att släppa fångarna. Barack Obama tvingades inse att löftet att stänga lägret inte gick att uppfylla. Frågan är vad det egentligen är för politiskt system USA har när utländska medborgare kan spärras in i ett annat land, men under amerikansk övervakning, utan anklagelse eller rättslig prövning och varje försök att lösa problemet närmast betraktas som landsförräderi. Vittnesmål om gripanden i både Irak och Afghanistan tyder på att många gripna endast varit på fel plats vid fel tillfälle - eller varit släkt med fel personer.

Drygt tio år har gått sedan attackerna på amerikansk mark den 11 september. Det var attacker som startade en rättlöshetens kedjereaktion i hela den demokratiska världen - med enorma övergrepp som följd. Även i Sverige. Frågan är hur vi någonsin ska kunna komma tillbaka till det samhälle vi hade den 10 september 2001.

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Positivt

Att Liberaldemokraterna stämmer staten om FRA-lagen känns positivt. Frågan får inte bara glömmas bort som regeringen vill.

Jag tycker visserligen inte att FRA-lagen är den värsta integritetskränkningen som regering och riksdag (eller EU) hittat på de senaste åren. Men det är viktigt att ta strid ändå. Och vad kan förloras på att få saken prövad?

"Vi välkomnar en granskning" brukar det heta när någon har klantat sig och saken ska utredas. Regeringen är dock tyst.

Vart tar vänstern vägen?

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!

Snart tillbaka...

Jonas Sjöstedt har blivit vald till ordförande för Vänsterpartiet. Det finns en del att säga om det, men jag sitter just nu med en drös flyttkartonger och möbler att sätta ihop. Jag svär, för ett ögonblick, att aldrig köpa en enda bok till.

Efter en synnerligen ansträngande flytt (är de inte alltid det?) är nu det viktigaste på plats. Tack vare fantastiska vänner har det gått bra.

Nu lite te och ännu en kartong...

Vänstern och kampen

Bengt Ohlssons långa välformulerade kritik mot den kulturvänster han länge tillhört har redan blivit en riktig snackis.

Ohlssons text rör förstås om. Många personer på vänsterkanten lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen. Att han bara vågar! Han har flera viktiga poänger och en av dem handlar om identifikation och tillhörighet.

Många vänstermänniskor drivs av en genuin tro på ett bättre samhälle. Om detta hyser jag inget tvivel. Men i sin kamp är de samtidigt så fullkomligt övertygade om att de har rätten på sin sida, och att det är ondskan de bekämpar, att de kan rättfärdiga en mängd övertramp mot sina åsiktsmotståndare.

Det är inte bara frågan om en indelning i vi och dem utan i gott och ont. Fredrik Reinfeldts största förtjänst är förmodligen att han gjort det betydligt svårare att utmåla högermänniskor i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, som kallhamrade och ondskefulla. Han är, tillsammans med Anders Borg, populär även bland socialdemokrater som aldrig kommer att rösta blått.

Jag skrev tidigare om att vi liberaler inte hatar. Jag står för det. En verklig liberal brinner för att tvåla dit vänsterpersoner i debatter, men vi ser liten anledning att systematiskt håna eller förnedra motståndare eller störa deras möten. Du ser oss helt enkelt aldrig med visselpipor eller megafoner vid röda eller bruna partimöten. Vi accepterar inte sådana tilltag. Vi respekterar yttrande- och mötesfriheten, även för nazister, kommunister och sverigedemokrater.

Det kan vara bra för fler på vänsterkanten att ta efter den inställningen. Men då måste man börja inse att det är nyttigt att ifrågasätta sina egna ställningstaganden och att det är bra att pröva dem i debatter emellanåt. Att umgås enbart med personer som tycker exakt lika som en själv, och som inte ens riktigt vet varför de tycker som de gör, är inte särskilt konstruktivt.

Fler på vänsterkanten måste lära sig att respektera oliktänkande. Inte bara genom att inte störa politiska möten utan också genom att visa respekt för oliktänkande på arbetsplatsen och i klassrummet. Då har vi kommit en bra bit.

Locket av

De republikanska primärvalen fortsätter. Resultatet i Iowa gladde framför allt Barack Obamas stab. Mitt Romneys 25 procent imponerar nog på få.

Vi fnyser ofta åt det värdekonservativa USA som ser homosexualitet som en synd och vill förbjuda aborter. Dessa frågor dyker givetvis upp när de republikanska presidentkandidaterna debatterar. Men det är ändå befriande att även frågan om avkriminalisering eller legalisering av narkotika fritt kan diskuteras i amerikansk TV. Det skulle vara helt otänkbart i en svensk valrörelse - eller ens i en partiledarfejd. Här är frågan helt låst.

Gary Johnson, tidigare guvernör i New Mexico, förklarade i en debatt hur oerhört kostsamt kriget mot narkotikan är. Hälften av det som spenderas på fängelser, domstolar och polisinsatser är narkotikarelaterat och nästan alla narkotikafall handlar enbart om prohibition. 2,3 miljoner amerikaner sitter bakom galler, vilket är en fruktansvärt hög siffra. De flesta för narkotikarelaterade brott.

En person med Gary Johnsons inställning till kriget mot narkotikan eller Ron Pauls inställning till värdet av personlig frihet kommer inte att bli vald till USA:s näste president. Men att frågorna åtminstone kan vädras och debatteras inför amerikansk miljonpublik är positivt.

Den bästa av världar

Under året 2012, som på grund av B-filmen med samma namn har uppmärksammats som det år som enligt Mayakalendern är jordens sista, kan det vara lite extra viktigt att påminna sig om hur långt mänskligheten faktiskt har vandrat.

Få gör det bättre än Hans Rosling. I DN tar han upp en rad exempel på att världen faktiskt blir bättre, inte sämre. Exemplen kan göras många fler än vad som ryms i en kolumn, men Roslings huvudpoäng i både föreläsningar och debattartiklar är att vår svartvita uppfattning om världen som strikt indelad i i- och u-länder inte längre stämmer överens med verkligheten.

Jag kan ibland önska att jag hade fått uppleva 10-talet, 30-talet eller 50-talet. Men mest är det bara historiekufen i mig som talar. Det finns liten anledning att önska sig tillbaka till svunna tider. Ty ett så bekvämt och långt liv som vi lever i dag, och som allt fler av jordens invånare får del av, skulle människor i generationer före oss bara kunna drömma om. Rosling har rätt. Det har gjorts fantastiska framsteg.

Det betyder inte att vi har utvecklats färdigt. Det är också en av hans poänger. Vi som kallar oss i-värld kan inte bara sitta med armarna i kors och tro att vi har nått målet, att vi lugnt kan vänta in u-länderna. Då blir vi snabbt omsprungna. Ty länder som utvecklas tittar inte bara på oss, de tänker också nytt. Just därför är pratet om "föregångslandet Sverige" så farligt.

Nya krav på Kinaturister

Tidigare handlades visumansökningar till Kina på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Öppettiderna var knepiga att passa och det var alltid mycket folk på plats som skulle ansöka om visum eller hämta sina pass.

För att möta floden av ansökningar öppnades Chinese Visa Application Service Center på Karlavägen 108. Stora ljusa lokaler och snabbare service blev effekten. Men också en chockhöjd avgift. Plötsligt kostade en vanlig ansökan 500 kronor i stället för 240.

Nu kommer fler förändringar som alla Kinaturister bör vara medvetna om. Från den 1 januari skärps kraven för turistvisum till Kina. Nu måste resenären även bifoga en inbjudan från en person eller ett företag i Kina. Om en sådan saknas måste du i stället bifoga personbevis, resplan samt bekräftelse på flyg- och hotellbokning. Mer papper, alltså.

Detta är i sig ingen jättebörda. Personbevis kan man fixa direkt online, hämta på närmaste skattekontor eller beställa hem inom någon arbetsdag. Resten är bara att printa ut.

Jag har dock lite svårt att se vad de kinesiska myndigheterna tror sig vinna på detta förutom att skapa några fler arbetstillfällen inom pappersvändarbranschen. Redan i dag måste en inträdesblankett fyllas i innan du tillåts komma in i Kina. Denna brukar delas ut på flyget men finns också att plocka i passkön på flygplatsen. På den lilla gula blanketten anges hemadress, vistelseadress samt vilken eller vilka orter du väntas besöka.

Om det är tänkt att denna procedur ska slopas genom att uppgifterna tillhandahålls redan vid visumansökan är jag positivt inställd. Men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det i fortsättningen krävs både och.

Därutöver kan påpekas att den utlänning som tänkt sig stanna i sex månader eller längre snart kommer att få lämna fingeravtryck.

via Krister i Beijing

Guǎngzhōu.

Rätt till sex?

Potenshöjande preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Den som vill få ståfräs får alltså betala själv. Detta innebär att den man som är ryggmärgsskadad i praktiken måste betala för att ha sex med sin partner, berättar Sveriges Radio i ett reportage. Frågan är om vårt sexliv är andras angelägenhet. Var går i så fall gränsen för vad det allmänna ska ställa upp med och vilka tjänster som får erbjudas den som faller utanför ramen?

"Att få höra att man är en bra älskare är bland det största och finaste som finns", säger Anders Alm. Jo, visst är sex oerhört viktigt. Kostnaden för 1-2 piller i veckan blir runt 10 000 kronor om året för honom. Självklart tycker han att det är bättre om någon annan betalar detta, då kunde han ju göra något annat för dessa pengar. Jag skulle tycka att det vore trevligt om någon annan betalade de dyra linser jag är i behov av för att fungera i vardagen - eller kanske finansierade en operation så att jag slapp dem. Men jag förstår inte riktigt varför någon annan skulle behöva betala för mig.

Ingen har rätt till sex, brukar feministerna hävda när frågan om förbud eller inte förbud mot köp av sexuella tjänster diskuteras. Men den som hävdar att skattepengar ska användas till att hjälpa ryggmärgsskadade personer att ha sex måste rimligen också ställa upp på att äldre personer, eller bara ensamstående med nedsatt förmåga att träffa en tillfällig partner, ska få motsvarande hjälp som passar deras unika situation. Detta skulle kunna ske genom en professionell insats av en sexarbetare.

Sådana tjänster finns i andra länder, exempelvis i Tyskland där synen på sexualitet är betydligt mer fördomsfri än i Sverige. Frågan om Viagrasubventioner till ryggmärgsskadade lyfter således på locket till en betydligt större fråga, nämligen huruvida vi alla har rätt till sex och hur vi i så fall ska tillgodose de behov som finns.

Kristna knökar ryter till mot Iran

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Länge leve TV 1000

TV 1000 läggs ned som varumärke och återuppstår som Viasat Film från den 1 mars. Därmed försvinner också det inslag som en gång gjorde kanalen känd: porren.

När jag växte upp var parabol ännu något ganska nytt. Jag minns fortfarande allas avund mot den familj som var först med parabolantenn i byn. Och, tänk, den hade till och med motor! När vi fick vår kanalwok på taket var det stort.

TV-utbudet gick från två statliga kanaler till världens alla kanaler på en och samma gång. Plötsligt fanns (galna) TV3 där, CNN, Sky News, Screen Sport - för att inte tala om MTV, som faktiskt var en bra kanal på 90-talet. Konkurrensen på filmsidan bestod då av TV 1000 och FilmNet (den sistnämnda blev till slut Canal Plus). Det var nytt, häftigt - och lite lyxigt.

Jag tittade mycket på TV 1000 som barn. På morgonen var det barnprogram, bättre sådant än i SVT, på kvällarna film. Och så sände kanalen alltid de stora tungviktsmatcherna i boxning live från Las Vegas, händelser som blev till en manlig familjetradition (hur viktiga dessa sammankomster var visar kanske det faktum att jag sökte ledigt från mitt konfirmationsläger för att få åka hem och se returmatchen mellan Evander Holyfield och Mike Tyson).

Sedan dess har vi vant oss vid tillgång till hundratals kanaler (även om jag faktiskt tittar betydligt mindre på TV i dag än för femton år sedan, men det är en naturlig utveckling till följd av Internets framväxt). Och allt färre betalar dyra pengar för att få se film när de i stället kan ladda ned dessa filmer eller hyra dem online. I stället är det dyra sportevenemang som lockar tittarna.

Att TV 1000 försvinner, eller snarare byter namn och skepnad, är logiskt. Kanalen har funnits sedan 1989 och de senaste åren fortplantats till flera olika skepnader för att öka valfriheten. Nu ska alla kanaler ha prefixet Viasat.

Enligt Viasats presschef Karin Zingmark är porren "otidsenlig". Det är oklart om detta är ett utslag av moralism eller bara en nykter syn på vad marknaden vill ha. Klart är i alla fall att den inte alls är lika attraktiv i dag när all världens porr bara finns några musklick bort. Ändå går det inte att komma ifrån, att tiden när Ylva Maria Thompson efter midnatt presenterade de erotiska filmerna på TV 1000 nog var lite mer spännande än nu när all porr finns så lättillgänglig. Porren var förmodligen dålig och endimensionell, gjord för att passa alla, men ändå.

Frågan är hur TV-landskapet ser ut om fem tio år. Finns det ens några renodlade filmkanaler kvar? Vill någon betala för dem? Jag har svårt att se det när bredbandstjänsterna med pay-per-view växer. Däremot ser intresset för sportkanaler ut att fortsätta växa.