En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

Nu har vi barnäktenskap i Sverige

Det låter som invandringskritisk satir. Men det är det dessvärre inte. Sveriges Radios reportage om asylsökande barn som är gifta visar på ett samhälle som mer eller mindre har kapitulerat.

Barnäktenskap är förbjudna i svensk lag. Det är heller inget större problem att svenska 13-åringar gifter sig med varandra. Däremot förekommer det som bekant i vissa kulturer att minderåriga gifts bort, antingen med män som är flera gånger äldre, eller med en annan minderårig. Denna sedvänja har nu hittat till Sverige.

Socialtjänsten berättar om asylsökande barn visar sig vara gifta. Hur hanterar socialtjänsten denna situation? Den biträdande chefen på socialjouren i Stockholm säger:

Om det är möjligt så ska man inte bo tillsammans, särskilt inte om man är jätteung, men det kan ju också vara så att det är två minderåriga som är gifta med varandra så det går inte att generalisera och enkelt säga att det ska vara på det ena eller det andra sättet.

Jag kan tycka att det visst går att generalisera. Lagar är just generella, och det råkar vara illegalt med barnäktenskap. Under hösten har 70 gifta barn noterats, vilket sannolikt bara är en del av sanningen eftersom statistiken är ofullständig. Alla erkänner inte sitt civiltillstånd. De flesta uppges vara flickor.

Det ska bli intressant att se hur alla som menar att det inte finns några kulturella olikheter mellan asylinvandrarnas hemländer och ankomstlandet Sverige reagerar på dessa uppgifter. Hur ska de tona ned detta?

Om de senaste årens utspel är något att gå efter, slipas det just nu på de mest bisarra bortförklaringar. Samtidigt lever 14-åringar som gifta i Sverige.

Läs även:
Fnordspotting

När alla ska bli feminister

Makthavare har alltid velat komma åt barnen. Barn är nämligen lättare att övertyga och påverka än vuxna. Det är därför det finns politiska ungdomsförbund, dessa små sekter som blivit plantskolor till framtida lagstiftande församlingar och regeringar.

Just för att barnet saknar den vuxnes konsekvenstänkande och tror på det vuxna säger, vill politikerna söka påverka barnen redan i skolåldern. Ju tidigare desto bättre.

När jag gick i mellanstadiet var försurningen av svenska sjöar och skogar ett hett ämne. Vi fick lära oss att utsläppen inte respekterade landgränser utan tog sig från andra länder och föll ned som regn här hos oss. Allt var Polens fel.

Jag kan bara föreställa mig vad dagens mellanstadiebarn får lära sig om klimatförändringarna. Enligt Världsnaturfonden oroar sig 7 av 10 högstadiebarn för klimatförändringar. Psykiatrin rapporterar att de tar emot tonåringar som är deprimerade på grund av "klimathotet". Barn i mellanstadiet är förstås ännu känsligare för skräckrapporter i medierna. Gissningsvis går många unga pojkar och flickor med ont i magen för att de tror att jorden håller på att gå under.

Ett sätt att påverka unga i en önskad riktning är att förse skolor med vinklad information. Därför delas boken med den neutrala titeln Alla borde vara feminister ur på svenska gymnasieskolor. "Feminism kan vara en räddning, särskilt för de tjejer och killar som mår dåligt av omvärldens krav och förväntningar", skriver företrädare för bland annat Bonniers förlag och Sveriges Kvinnolobby angående projektet att dela ut boken.

Ja, var ska man börja...? Att omvärlden har krav och förväntningar på gymnasieelever är både rimligt och nödvändigt. Hur skulle vårt samhälle se ut om ingen förväntade sig någonting av någon? Det är ett sådant lealöst och respektlöst samhälle som feministerna i Feministiskt initiativ och dillrunkarna i Miljöpartiet vill skapa, och som i hög grad redan blivit verklighet.

Detta synsätt har skadat den svenska skolan något oerhört. Lärarna har förlorat sin auktoritet och elever som borde underkännas släpps igenom för att dels lätta lärarens arbetsbörda, dels inte skapa jobbiga konflikter med eleven. Det skadar även tilliten i samhället när ingen längre kan förvänta sig något av någon, när ingen längre ska ta ansvar för sitt eget liv och sina handlingar utan där allt ska analyseras ur strukturella maktperspektiv.

Svenska gymnasieelever behöver inte läsa en bok om varför de borde vara feminister. Mellanstadiebarn behöver inte känna någon klimatångest. De behöver tydliga krav på vad som förväntas av dem och god guidning för att nå dit.

Världen ur en åttaårings ögon

Som 50-talist växte jag upp i ett Stockholm där allt var möjligt, nu behöver vi ickekommersiella mötesplatser, barn ska kunna vara och vistas ute och föräldrarna ska kunna känna sig trygga med det.

Orden är Ewa Larssons, miljöpartistiskt socialborgarråd i Stockholm. Ni vet hon som anser att det är hårt och kallt att avhysa människor som olovligen bosätter sig i parker och privat mark.

Larsson tycker att allt var möjligt på 50-talet. Vilket är lite intresant eftersom Sverige var ett helt annat samhälle då. Ett samhälle som Miljöpartiet i dag förmodligen skulle kalla sexistiskt, homofobiskt och homogent. Vad som var möjligt på 50-talet men som i dag skulle begränsas av kommersialismen, framgår inte.

Den rödgrönrosa majoriteten kommer inrätta en barnombudsman i Stockholms stad. Tanken är att barnperspektivet ska få större genomslag i hela samhällsbygget. Jag måste säga att detta ligger helt i linje med Miljöpartiets syn på världen. Partiets storögt naiva perspektiv får nu en egen ombudsman.

Det ska för övrigt bli spännande att se barnombudsmannens perspektiv på Nya Slussen, Förbifart Stockholm och hyresrättsmarknaden, för att nämna några områden.

Men jag tar för givet att innan personen i fråga tillträtt har titeln ändrats till barnombudshen. Allt annat vore ju att slå vakt om könsstereotypa normer.

Vem har inte råd med en banan?

Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.

Sexismen i skolan

Efter att en sjuårig flicka fått sina byxor neddragna av jämnåriga pojkar på en skola i Malmö drevs en process som resulterade i att skolan dömdes att betala skadestånd till familjen för hanteringen av det inträffade. "Diskriminering" löd domen. Rektorer i Malmö ska nu "utbildas".

Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot "sexismen" i skolan. Visst förekommer det tråkigheter mellan barn. Men att barn beter sig illa mot varandra i skolan är knappast en nyhet.

Om Birgitta Ohlsson tycker att det är fruktansvärt när flickor blir tafsade på bör hon ta sig en titt på vad pojkar gör mot varandra. Och vad flickor utsätter varandra för. Kränkande behandling är inget könsspecifikt fenomen. Jag vill snarare påstå att det är en fråga om uppfostran hemifrån och ett vakande öga från skolpersonal.

Ja, självfallet har flickor (och pojkar) rätt till sin kroppsliga integritet. Men att som Ohlsson dra enorma växlar på enskilda incidenter på lågstadieskolor - som vore de representativa för hela samhället, och inte bara för barn utan även för vuxenvärlden - är att gå för långt. Ohlsson vill göra en feministisk poäng här, det är väldigt tydligt.

I skolan utsätts barn och unga för kränkande behandling av en mängd olika skäl. På min byskola räckte det med att ha glasögon eller vara lite överviktig. Men vissa klarar sig alltid lite bättre medan andra får skit oavsett vad de gör. Det är därför inte alltid lätt att förutse vem som blir offer.

Jag vet inte om det har blivit bättre eller värre under de 20 år som har passerat sedan jag gick i mellanstadiet. Men jag vet att vi pojkar besökte tjejernas omklädningsrum då (när vi var i förskoleåldern duschade alla tillsammans utan att det var något konstigt med det) och att det förekom mobbning bland både killar och tjejer. Detta har jag egentligen förstått först senare när jag med vuxna ögon sett tillbaka på skolgången.

Jag tror emellertid inte att vi som var nyfikna på flickornas omklädningsrum var sexister, att vi "hatade flickor" eller att vi önskade dem illa. För detta krävs något slags medvetenhet. Vi var barn. Och det sätt på vilket vi betedde oss då har inget att göra med hur jag och andra beter oss som vuxna individer i dag.

Norska Nobelkommittén fegade ur

Det blev inte helt oväntat Malala Yousefzai som fick Nobels fredspris. 17-åringen delar priset med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi.

Det är svårt att invända mot pristagarna den här gången. Ändå hade jag hellre sett att priset tilldelats Edward Snowden. Han som gav upp ett bekvämt liv på Hawaii för att avslöja den världsomfattande massövervakningen av alla dator- och telefonanvändare. Överallt. Hela tiden.

Han som fick sitt pass indraget och blev kvar på en flygplats i Moskva. Han vars framtid är oklar eftersom han stämplats som spion och förrädare av den regering han avslöjat som kriminell.

Vi visste med stor säkerhet att den norska Nobelkommittén inte skulle våga ge priset till Snowden. Det gick bra att stöta sig med Kina genom att 2010 ge fredspriset till Liu Xiaobo (刘晓波). Det var tydligen jobbigare att stöta sig med USA.

Kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Den norska Nobelkommittén gav ju trots allt fredspriset till Barack Obama, den man som byggt ut det massövervakningskomplex som avslöjades av Snowden.

 Värd priset.

Liberalism utan feminism

Skådespelerskan Emma Watson höll ett känslosamt och uppmärksammat tal om jämställdhet inför FN för att uppmärksamma jämställdhetskampanjen HeForShe.

Tydligt är att Watson stirrar sig blind på begreppet feminism när det hon egentligen vill propagera för är lika rättigheter för män och kvinnor i världen. Det behövs ingen feminism för att uppnå detta.

Lika rättigheter är en grundläggande liberal princip. Men många som kallar sig feminister är egentligen inte alls för lika rättigheter för båda könen. De vill se särskilda rättigheter för vissa grupper, däribland kvinnor. De vill ifrågasätta och bekämpa sådant de upplever som "negativa normer" i samhället, och riktar eggen mot majoritetssamhället. Detta är ingen storartad frihetsvision utan en inskränkt och bitter kamp mot det som av flertalet betraktas som "normalt".

Alla har rätt att vara annorlunda - men vi ska heller inte förringa människors rätt att vara "som alla andra". Att vara helt heterosexuell och alldaglig. Det har ju närmast kommit att bli provocerande i dessa dagar.

I sin strävan att prioritera kvinnors rättigheter blundar många feminister lätt för situationer, regler och normer som missgynnar män. De tar inte sällan ställning för den som diskriminerar i dessa fall, vilket gör att de vackra talen om "jämställdhet" ekar ihåligt. I själva verket förefaller det handla om ett slags kvinnlig revansch.

Tidskriften Times Cathy Young sammanfattar detta bra:

Watson clearly believes that feminism - which, she stressed, is about equality and not bashing men - will also solve men's problems. But, unfortunately, feminism in its own present form has too often ignored sexist biases against males, and sometimes has actively contributed to them. Until that changes, the movement for gender equality will be incomplete.

Feminism i dagens mening är kvinnokamp i första hand, inte jämställdhet mellan könen. Det är här jämställdhetskampen har styrt så snett. Misandri är inte ovanlig inom kvinnosaksrörelsen. Detta betyder inte att det inte finns vettiga feminister där ute. Det är klart att det gör. Men även dessa tenderar ibland att kliva i "anti-män"-gropen.

De feminister som ställer upp på ovanstående är inte för jämställdhet mellan könen. De är inte intresserade av lika rättigheter och skyldigheter. De vill ha särskilda rättigheter för kvinnor. De vill alltså ha ett samhälle med lagstadgad könsdiskriminering. Och gärna skälla lite på män som grupp under tiden.

Den kampen kan de förstås föra om de vill. Men sluta kalla det för jämställdhetskamp.

Vilka värderingar finns i en sko?

Sedan den nyfrälste feministen Joakim Lamotte blev pappa till en dotter har han letat patriarkala strukturer och könsroller i varje skrymsle. Den här gången riktades eggen mot Coop.

Butiken hade nämligen barnskor med hög bakdel (ej klack). När Lamotte såg detta "brast" något inom honom, därav den upprörda debattartikeln.

Coop backar, förstås. Skon dras tillbaka med motiveringen att den inte är förenlig med företagets värderingar. Vilka värderingar finns i en barnsko, undrar jag då. Förklaringen enligt Coops pressansvariga är att de inte vill sälja barnkläder eller skor "som bidrar till att befästa stereotypa könsroller".

En sko med en hög bakdel är alltså ett uttryck för en stereotyp könsroll, om vi får tro Coop. Frågan om vari det skadliga ligger i att bära denna sko förblir däremot obesvarad. Ty stereotyp är inte nödvändigtvis detsamma som skadlig. På vilket sätt en flicka i treårsåldern skulle fara illa av att ha de där skorna på sig får vi sväva i ovisshet om.

Föräldraansvaret tycks som bortblåst. Eller kanske snarare förändrat. I dag ska en förälder anmäla sådant som anses skadligt eller oönskat i idealbilden av samhället som det egna barnet ska växa upp i. Ingen har tvingat någon att köpa de där skorna till sitt barn. Men det spelar ingen roll. Bara det faktum att de står där på hyllan räcker för att uppröra.

Det finns ett väldigt enkelt sätt att bekämpa sådant man inte tycker om: köp inte. Om för få köper skor som befäster stereotypa könsroller, vad de nu betyder, kommer de inte längre saluföras. Så löser marknaden problemet åt oss.

Att alltfler föräldrar tycks likställa föräldraansvar med ett behov av att anmäla och kritisera produkter de inte gillar är kanske ett tecken så gott som något på att vi lever i kränkthetens och ansvarslöshetens tidevarv.

Men det är också en ett bevis för att många av dagens medborgare ser som sin uppgift att rensa samhället från sådant de personligen inte tycker om. Precis så skapar vi i förlängningen ett tråkigare samhälle.

Aftonbladet underblåser pedofilskräcken

Aftonbladets Kerstin Weigl tycker inte att det är bra eller viktigt att fler män arbetar i förskolan. Anledningen: Med män i förskolan kan man inte garantera att den är "pedofilfri".

Jo, hon skriver faktiskt så. Det är en vidrig och kollektivistisk människosyn Weigl uppvisar med sin krönika. Hon dömer alla män för vad en enskild man gjort. Fallet med den så kallade dagispedofilen är unikt i Sverige. Vi har aldrig tidigare känt till ett fall av denna omfattning. Han har erkänt och kommer att dömas. Den berörda förskolan kommer säkerligen se över hur det kunde hända.

Det Kerstin Weigl gör är att underblåsa föräldrars skräck för pedofiler. Helt i onödan. Sådana här krönikor ökar misstänksamheten mot män i förskole- och grundskoleverksamheten, trots att den absoluta majoriteten aldrig ens har kommit på tanken att förgripa sig på eller skada ett barn. Trots att i stort sett alla bara vill göra ett bra jobb.

Jag avundas verkligen inte de män som arbetar som förskolepedagoger eller lågstadielärare just nu. Den sexbrottsmittänkte 21-åringen har ställt till nog med skada. Men det räckte tydligen inte enligt Kerstin Weigl. Hon vill vrida om kniven ytterligare några varv genom att hetsa mot alla män och peka ut dem som potentiella barnvåldtäktsmän. Detta är ett lågvattenmärke, även för att vara publicerat i Aftonbladet.

Migrationsminister Tobias Billström tillhör de som reagerat kraftfullt på Weigls artikel. På sin Facebooksida skriver han:

"Dagens vurpa: En manlig praktikant begår alltså övergrepp på en förskola. Vidrigt. Oförsvarligt. Men utifrån detta drar Kerstin Weigl slutsatsen att det är meningslöst och farligt att slåss för att få in fler män i förskolan (underförstått - då får du fler pedofilskandaler). Det är så makalöst dumt att det nog bara är i Aftonbladet som man kan läsa sånt dravel. År 2014 dessutom.

Men här är några sanningar till dig Kerstin Weigl:

Kvinnor kan också begå och begår också övergrepp mot barn. Det är ett sorgligt men sant faktum. Det sker i närmiljöer och oftast av kvinnor som barnet känner förtroende för. Precis som med män, nota bene. Får vi höra om din slutsats av detta också blir att kvinnor är olämpliga att umgås med barn? Nähä! Inte det?

Det är BRA att barn har manliga förskollärare och barnskötare i förskolan. För dem. För vårt samhälle. Och jag märker som förälder med två barn i förskolan att det är en skillnad på bemötande gentemot barnen och en bra sådan! Din analys är uppbyggd kring en kollektivistisk princip om att straffa den som råkar vara man och som vill jobba med barn - därför att några av samma kön begår brott som den absoluta majoriteten inte gör. Låt mig få se dig använda samma argumentation för att valfri kategori av sydamerikaner/HBTQ-personer/skåningar inte bör anställas på arbetsmarknaden därför att några med samma bakgrund begår brott. Tänkte väl det.

Jag tror att det är mycket nyttigt att arbetsplatser som domineras av kvinnor får in fler män. Och vice versa, vilket om jag känner dig rätt är ett ämne som du gärna lägger ut texten kring. En mångsidig sammansättning bidrar till andra perspektiv och jag vill för egen del att mina barn möter både män och kvinnor i sin vardag. Därför får du, som den Aftonbladet-krönikör du är, ett stort rött kort för dina antika åsikter om kön och lämplighet.

Och ja, jag är arg."

Alla är rädda för Rädda Barnen

Rädda Barnen har släppt rapporten "Ung röst", som är en enkätundersökning med närmare 25 000 elever i årskurs 6, 8 och första året på gymnasiet (det sägs inget om bortfall).

När det kommer till "snälla" organisationer, till vilka Rädda Barnen onekligen hör, bör man vara på sin vakt och granska utspel och undersökningar både en och två gånger. Ofta stämmer rubriker och uttalanden inte riktigt överens med resultaten.

Undersökningen "Ung röst" fick genast uppmärksamhet i landets större medier. I SVT fick vi veta att "var fjärde barn eller tonåring har fått kränkande meddelanden på nätet" och att 17 procent att flickorna haft ätstörningar. Andra delar av undersökningen har återberättats i andra medier.

En sak går att utläsa väldigt tydligt: barn har det generellt sett bra i Sverige. Väldigt bra. I undersökningen uppger 98 procent att de känner sig trygga hemma. Runt 97 procent känner sig trygga till och från skolan samt på lektioner och raster. 90 procent säger sig få den hjälp som hon eller han behöver i skolan, och en övervägande majoritet (79 procent) erbjuds läxhjälp av lärarna.

Rädda Barnen gör föga förvånande en stor sak av att många gymnasister känner sig stressade över skolarbetet eller betygen. Jag är snarare förvånad över att bara runt hälften svarade ja. Vem var inte stressad i den åldern?

Stress har en negativ klang men behöver inte bara vara något negativt. Stress gör oss fokuserade på uppgiften, får oss att prioritera. Stress är en högst naturlig del av det moderna livet, och en helt igenom stressfri tillvaro är det nog få som egentligen önskar sig. En stressfri skola kan inte vara ett rimligt mål, i synnerhet inte om skolan ska vara en förberedelse för vuxenlivet.

När det gäller ett ständigt aktuellt ämne som mobbning är det svårt att dra några slutsatser av Rädda Barnens resultat eftersom kategorin klumpats ihop med frågan om huruvida eleven någon gång under skolåret känt sig kränkt (79 procent svarar trots detta "inte alls").

Rädda Barnen drar som brukligt stora växlar på resultaten. Det är organisationen jobb, antar jag. Men medierna är alldeles för slappa och ställer inte relevanta motfrågor. Det är fortfarande lite jobbigt att göra det mot organisationer som "bara vill väl".

Det Rädda Barnen gör är att hitta smulor och kalla dem för surdegsbröd. Ordföranden Inger Ashing slår på organisationens hemsida fast att "[b]arnens bild av skolan visar att situationen i skolan inte är acceptabel för många". Ett litet fåtal elever översätts till "många".

Nio av tio barn i undersökningen tyckte att det är viktigt att "de som bestämmer lyssnar på barn". Jo, det är klart att barn vill bli lyssnade på. Det ville jag också när jag var 12. Men det är inte samma sak som att låta barn styra skolan.

Snällhetsorganisationerna fortsätter att behandlas med silkesvantar av medierna. Ingen vill stöta sig med Rädda Barnen, Ecpat eller Naturskyddsföreningen. De ses som godhetens objektiva språkrör i samhället. I själva verket har även dessa organisationer sina egna agendor och vrider och vänder på fakta för att uppnå sina mål. Precis som de politiska partierna.

Men nåde den som ifrågasätter. Efter Janne Josefssons utskällda Uppdrag Granskning-reportage om den snedvridna och överdrivna barnfattigdomsstatistiken, drar sig förmodligen ännu fler för att höja sin röst mot godhetens apostlar.

Ny rond i pedofilhysterin

När en man begår ett uppmärksammat brott ställs genast frågan om det har att göra med att han är man. Feminister söker gärna en korrelation mellan manlighet och våld, och drar sig inte för att föreslå radikala åtgärder.

Nu menar SVT-journalisten Joakim Lamotte, mot bakgrund av den övergreppsmisstänkte förskolepraktikanten, att närvaron av män i förskolan ökar risken för övergrepp på barn. Han säger att han tyckte "att det var skönt att inga män jobbade i förskolan som min dotter går i".

Uttalandet är både upprörande och tragiskt. Men det ligger i tiden att koppla enskilda mäns handlingar till män som grupp. Detsamma görs aldrig eller väldigt sällan för kvinnor. Vän av ordning och konsekvens undrar förstås hur Lamotte ser på sitt eget föräldraskap. Han är ju man. Vågar han vistas ensam med sin dotter?

Jag tror att Lamotte lyckligtvis är ganska ensam om sin bisarra hållning. Han faller sannolikt inte under kategorin manshatare av traditionellt radikalfeministiskt snitt. Vi kan trösta oss med att Joakim Lamotte nog bara är okunnig. Och lite dum.

Familjer ska förmås välja "rätt"

Männen tar ut en allt större andel av föräldrapenningen. Under 2013 var andelen runt 25 procent. "Det går åt rätt håll", säger Försäkringskassans familjeekonomiske talesperson.

"Rätt håll" var det, ja. Om statsfeministerna får bestämma ska alla föräldrar givetvis dela helt lika. Helst tvingas till det, alldeles oavsett sin unika familjesituation.

I de familjer där männen i allt högre grad är hemma med barnen tjänar kvinnan ofta bättre än mannen. Således finns det ett ekonomiskt incitament att låta kvinnan jobba. Skälet till att kvinnor i högre utsträckning är föräldralediga har samma orsaker i andra familjer där männen tjänar mer. Och i många fall är uttaget av föräldrapenningen helt enkelt en överenskommelse utifrån vad som passar bäst just då. Människor väljer inte detta utifrån ideologiska förtecken, hur gärna politikerna i detta fall vill tro det.

Idén att föräldrar själva måste få bestämma hur de disponerar tiden mellan barn och arbete står under hårt angrepp i Sverige. Inte bara feministiska partier och debattörer utan även talespersoner hos en av Sveriges största myndigheter talar för att familjer ska välja "rätt".

Efter en rödgrön valseger i höst kommer frågan om kvoterad föräldraförsäkring åter bli het.

Ullgrens rädsla för naket

Malin Ullgren är upprörd. Har en våldtäktsman blivit frikänd nu igen? Tycker hon att det är bedrövligt att staten övervakar all vår elektroniska kommunikation? Eller är det kanske förtrycket mot kvinnor i Afghanistan som får henne att rasa?

Nej, det är tre nakna flickor på en skylt utanför Moodgallerian i Stockholm. Upphovsman till bilden är den brittiske fotografen David Hamilton. Ullgren ondgör sig över placeringen (hon hänger tydligen mycket utanför Moodgallerian) men också över bilden som sådan. Hon tycker att tilltaget är "så sunkigt" att hon väljer att kalla det "flickporr".

Man kan förstås ha åsikter om reklamens placering (även om jag aldrig kommer förstå somligas upprördhet över lite naket) och tycka att det är både det ena och det andra. Men porr...? Pornografi är "skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande" (Norstedts ordbok).

Begreppet kan även användas i andra sammanhang för att antyda något skamlöst eller allvarligt (ex. socialpornografi), men det är inte vad Malin Ullgren menar här. Hon verkar på fullt allvar tycka att en bild på tre (nästan) nakna flickor är pornografi. Hon har förstås fel, ty skulle det vara fråga om pornografi skulle skylten aldrig placerats i centrala Stockholm då den varit att klassa som barnpornografi. Konstnären själv skulle få påhälsning av polisen.

Att Malin Ullgren väljer att se en bild på tre nakna flickor som pornografi, således något som ska verka sexuellt upphetsande, får stå för henne. I väntan på att någon ska göra en pudel och plocka bort skylten i fråga (om den inte hinner bli nedsprejad eller vandaliserad innan dess), tillåter jag mig att sucka lite över den mänskliga inskränktheten och rädslan för att se människan som hon faktiskt är. Fortfarande år 2013.

Rena porren, enligt vissa.

Om barn som måste få vara barn

Låt barn vara barn! Hur många gånger har vi inte hört det? Oftast utropas det triumfatoriskt efter någon upplevd skandal. Föräldern knyter handen i fickan och sträcker den andra i luften och skriker: Barn måste få vara barn! Någon emot?

Barn som leker vuxna är inte vare sig utnyttjade eller fråntagna rätten att vara barn. Vem ville inte leka vuxen som barn? Att slåss med plastvapen och bygga kojor är också ett sätt att härma de vuxna. Precis som att sminka sig.

Expressen berättar om ett uppror mot att flickor på åtta nio år vill bära bh och sminka sig. Det är i sanning ett märkligt uppror. Ty vilka är det som köper dessa bh:ar och bikinitoppar? Knappast barnen själva. Och KappAhl tvingar ingen att köpa dem heller. Ansvaret är föräldrarnas. Alltså just de som nu gör "uppror". (Expressen har naturligtvis pratat med en barnpsykolog också, för att signalera bh:ns potentiella skadeverkan på barnen).

Att påstå att butikerna marknadsför produkterna för barnen och att det kan vara "svårt att motarbeta" är nonsens. Det enda förnuftiga föräldrar behöver göra är att inte köpa dem. Om en produkt säljer för dåligt kommer den att plockas bort ur sortimentet. Folk glömmer ständigt bort vilken makt de har i sina plånböcker.

Avslutningsvis: prata med din dotter om det nu är så att hon vill sminka sig och ha en bikinitopp och du inte tycker att det är en bra idé. Och framför allt: spänn av.

Bilshow i Kina - och barn är barn där också.

Har föräldrar rätt att indoktrinera sina barn?

Kränker religiösa föräldrar sina barn genom att lära dem vad de uppfattar som den rätta läran? Bör alla barn till troende föräldrar därför påtvingas en sekulär motbild i syfte att undvika religiös indoktrinering?

Barn formas av sina föräldrar, det går inte att komma ifrån. De flesta mammor och pappor kommer vilja uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar och lära dem vad som är rätt och fel i föräldrarnas subjektiva ögon.

Men är det värre att lära ut att Jesus offrade sig för våra synder än att kommunismen är den största gåvan till mänskligheten? Är det värre att tvingas med till kyrkan än att dras med i ett utdraget politiskt väckelsemöte (också kallat valrörelse)? Det är inte alls självklart. Barn syns överallt i svenska valrörelser. Vad skulle göra politisk påverkan bättre än religiös? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokrater stolt proklamera att de röstar som sina föräldrar och farföräldrar och att det aldrig funnits något alternativ? Hur reagerar vi när en ung muslim förmedlar samma sak om sin religiösa tillhörighet?

I Sverige tillåter vi religiösa friskolor. Vi tillåter emellertid inte hemskolning. Det är alltså fritt fram för en muslim eller kristen att sätta sina barn i en skola som visserligen måste hålla sig till en nationell skolplan men som fokuserar på religionen. Samtidigt är det förbjudet för en sekulär familj att undervisa sina barn hemma. Det är svårt att få ihop den bilden om det nu är barnets bästa som intresserar oss. Förklaringen är förstås politisk och har väldigt lite med barnens väl och ve att göra.

I en perfekt värld skulle alla barn få möjlighet att välja både sin religiösa och politiska tillhörighet. Vi vet emellertid att vi påverkas av våra föräldrar, även om alla inte medvetet försöker styra eller påverka i en viss riktning. Jag tror inte att det är en slump att jag som tonåring gick med i Muf i stället för Ung vänster - samtidigt var mina föräldrar aldrig pådrivande på något sätt.

Det finns ingen bra väg runt detta. Ansvaret för barnuppfostran måste trots allt ligga på föräldrarna, inte samhället. Att detta inbegriper att lära barnen "den rätta tron" i just det specifika hushållet får vi helt enkelt acceptera. Det är faktiskt bättre med ett aktivt föräldraskap som sätter ramar och förmedlar normer än ett icke-existerande sådant.

Lägst andel fattiga i Sverige

Sverige har tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder. Enligt SCB lever runt en procent i vad EU definierar som allvarlig fattigdom. EU-snittet är nio procent.

Enligt SCB har andelen fattiga varit konstant i Sverige de senaste åren. Samtidigt har den ökat i andra länder som drabbats hårt av den ekonomiska krisen.

Vi kan anta att organisationer som Rädda Barnen inte kommer att ta intryck av denna statistik. De hävdar fortsatt att andelen fattiga barn växer och att det rör sig om runt 13 procent av alla barn i Sverige. Rädda Barnen fortsätter att mäta på ett sätt som gör att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Ryktet om det nya kalla Fattigsverige är synnerligen överdrivet.

Vem äger din kropp?

Barn är ingen rättighet. Ingen har en av Gud given rätt att få barn. Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt för den som drabbas, men samhället har inget ansvar att sörja för att den barnlöse på något alternativt sätt får bli förälder. Detta måste vara upp till den barnlöse att lösa på egen hand.

Synen på surrogatmödraskap bör emellertid inte bottna i en syn att den som inte kan få barn på egen hand bara måste finna sig i detta naturens straff. Här är det dels fråga om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, dels vuxna människors rätt att ingå avtal. Det kan inte vara så att en kvinnas kroppsliga rättigheter tas ifrån henne om hon väljer att vara surrogatmamma. Tvärtom har hon då gjort ett val, på grunder som varken du eller jag har att göra med, som bottnar just i hennes rätt att bestämma över sin egen kropp.

Statens medicinsk-etiska råd, Smer, rekommenderar att surrogatmödraskap ska tillåtas. Saken ska utredas. I den svenska riksdagen är såväl Vänsterpartiet som Kristdemokraterna motståndare till idén. Smer vill emellertid inte tillåta surrogatmödraskap i kommersiell form, vilket skapar en märklig gräns för kvinnans självbestämmande. Surrogatmödraskap ska endast tillåtas om det finns en nära relation mellan surrogatmodern och de blivande föräldrarna.

Det pratas ofta vitt och brett om kvinnans rätt till sin kropp i Sverige, inte minst i feministiska kretsar. Så lyder argumentet för rätten till abort: kvinnan måste få bestämma själv. Samtidigt är rätten inget värd när kvinnan gör något med sin kropp som inte uppskattas av moraliska eller ideologiska skäl. Det är visserligen inte förbjudet att sälja sex, men på grund av sexköpslagen markerar samhället starkt mot sexhandel och sexsäljaren stigmatiseras. Att sälja sex anses inte vara ett hederligt sätt att försörja sig, och med en sådan motivering kan polisen kasta ut människor som utsatts för människohandel.

Detta påminner lite om synen på yttrandefrihet. Alla är för yttrandefrihet - så länge inte någon säger sådant de inte tycker om. Då kallas det med nyspråk att "missbruka yttrandefriheten", ett påstående som blottar ett förbluffande oförstånd. Precis som i fallet med yttrandefriheten är ställningstagandet för vuxna människors rätt till sin kropp behäftat med en rad undantag grundade på moraliska och ideologiska övertygelser. Kvinnor ska inte sälja sex, de ska inte "låta sig utnyttjas" inom pornografi och heller inte upplåta sina kroppar till surrogatmödraskap då de faller in i "patrarkala strukturer". Lite tröttsam är allt denna von oben-attityd.

Vår tilltro till vuxna människors förmåga att själva fatta beslut som berör dem och deras eget kött och blod måste vara större än så.