Jag kan inte rösta på Folkpartiet eftersom det är ett på många sätt galet parti. Men Mathias Sundins personvalskampanj, som redan startat och går ut på att knacka dörr hos 10 000 svenska hushåll innan valdagen, är en frisk fläkt. Liksom självdistansen i reklamfilmen.
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
Fattigdom 2.0
Expressen fortsätter att kräla allt längre ned i sensationsträsket. Dagens tidning har en framsida med rubriken "Gustav, 14, äger bara ett par jeans". Jag borde tro att det är ett skämt, en blinkning till HippHipp!-gängets i-landsproblemssketcher. Men det är ju Expressen vi talar om. Jag konstaterar detta faktum, fnyser högljutt, betalar mitt bröd på ICA och går hem igen.
Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.
Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.
Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).
Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.
Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.
Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.
Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).
Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.
Kroppslig integritet går före sedvänjor
Jag har stor respekt för att vissa människor hyser religiösa uppfattningar, även om jag personligen inte är det minsta religiös. Jag är för religionsfrihet och anser att religiösa friskolor är en naturlig del av ett öppet samhälle. Människor bör få leva i sina egna religiösa, etniska eller andra grupperingar med egna sedvänjor så länge de inte skadar andra. Det är sålunda inte där skon klämmer.
Det finns flera aspekter att beakta när det gäller omskärelse av pojkar. Omskärelse är ett tydligt ingrepp i den kroppsliga integriteten. Det bör finnas gränser för vad människor får göra mot varandra på religiös grund även i ett mångkulturellt samhälle - i synnerhet när det handlar om minderåriga.
Sanna Rayman frågar sig om inte även män har rätt till sina kroppar och undrar "vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?" Frågan är i högsta grad motiverad. Respekt för traditioner anförs nämligen bara när det gäller manlig omskärelse, inte kvinnlig. Att tvinga en liten pojke till omskärelse är faktiskt en tämligen vidrig handling.
I slutändan måste respekten för barnets kroppsliga integritet komma i första rummet. Därmed får faktiskt de religiösa traditionerna stå åt sidan. Det sägs att manlig omskärelse inte alls orsakar några bekymmer, vilket ju den kvinnliga omskärelsen/stympningen onekligen gör när den utövas i sin fulla vidrighet. Men huruvida ingreppet som sådant är bra eller dåligt är inte poängen. Poängen är att små pojkar inte kan fatta ett välövervägt beslut. Av denna anledning bör manlig omskärelse bara tillåtas när barnet har blivit lite äldre, förslagsvis 15 år. Då är vi i lagens mening myndiga att ingå avtal och bör således även ha förmåga att fatta beslut om eventuell omskärelse.
Det finns flera aspekter att beakta när det gäller omskärelse av pojkar. Omskärelse är ett tydligt ingrepp i den kroppsliga integriteten. Det bör finnas gränser för vad människor får göra mot varandra på religiös grund även i ett mångkulturellt samhälle - i synnerhet när det handlar om minderåriga.
Sanna Rayman frågar sig om inte även män har rätt till sina kroppar och undrar "vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?" Frågan är i högsta grad motiverad. Respekt för traditioner anförs nämligen bara när det gäller manlig omskärelse, inte kvinnlig. Att tvinga en liten pojke till omskärelse är faktiskt en tämligen vidrig handling.
I slutändan måste respekten för barnets kroppsliga integritet komma i första rummet. Därmed får faktiskt de religiösa traditionerna stå åt sidan. Det sägs att manlig omskärelse inte alls orsakar några bekymmer, vilket ju den kvinnliga omskärelsen/stympningen onekligen gör när den utövas i sin fulla vidrighet. Men huruvida ingreppet som sådant är bra eller dåligt är inte poängen. Poängen är att små pojkar inte kan fatta ett välövervägt beslut. Av denna anledning bör manlig omskärelse bara tillåtas när barnet har blivit lite äldre, förslagsvis 15 år. Då är vi i lagens mening myndiga att ingå avtal och bör således även ha förmåga att fatta beslut om eventuell omskärelse.
onsdag 29 juli 2009
Ventura om tortyr
Jesse Ventura om waterboarding (se honom även på Larry King Live).
"If waterboarding is OK then why don't we let our police do it to suspects so that they can learn what they know? ... You give me a waterboard, one hour and Dick Cheney and I'll have him confessing to the Sharon Tate murders."
I-landsfattigdom och vardagshjältar
Hon kallar sig "världens rikaste fattiga människa". Det lyser optimism om henne. Ändå är hon en fembarnsmamma utan jobb. Inte att undra på att hon har det tufft ekonomiskt.
Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.
Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.
För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.
Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.
Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.
Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.
Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.
För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.
Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.
Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.
måndag 27 juli 2009
Jag var ung och behövde pengarna
Gatuprostitutionen är på väg upp igen, tio år efter sexköpslagens födelse (detta har vi kunnat se en längre tid). Det kommer emellertid inte att locka till eftertanke eller skapa ett ifrågasättande av lagen. Tvärtom lär det leda politikerna till slutsatsen att lagen inte är sträng nog. Nästa vår kommer utredaren Anna Skarheds "utvärdering" av lagen att presenteras. Vi kan då räkna med skärpta straffsatser för sexköp.
Så fort sexköp kommer på tal, ska det pratas lycka. "Myten om den lyckliga horan" är en populär ingång i diskussionen. Eftersom det inte sägs finnas några "lyckliga horor", måste köp av sexuella tjänster vara förbjudet, lyder argumentet. Så även i DN:s senaste artikel i ämnet, där socialarbetaren Miki Nagata säger:
En första reflektion är att det ingalunda är majoriteten av sexsäljarna i Sverige som står på Malmskillnadsgatan. Det borde även socialarbetare på fältet begripa. Således är det inte seriöst att göra sexarbetare på nämnda gata till talespersoner för alla sexarbetare i landet. Dessutom kan det möjligen finnas en orsak till att de mest utsatta sexarbetarna går på gatan i stället för att sköta det hela mer diskret. Sexarbetare finns nämligen även i andra grupper än de mest utsatta. Men dessa varken syns eller hörs som de utsatta kvinnorna på Malmskillnadsgatan. De är inte en del av den schablonbild som skapats av sexarbetaren och sålunda inte intressanta.
Och så var det det här med lyckobegreppet. Vem tusan är lycklig på sitt jobb, egentligen? Det är bara av sexarbetare vi kräver en känsla av lycka på jobbet för att legitimera deras arbete. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har jobbat på en hel del ställen som många skulle betrakta som "skitjobb". Om någon hade frågat mig om jag kände mig lycklig på jobbet, skulle svaret ha blivit ett högljutt "nej". Om någon frågat varför jag stannade på jobbet trots att det inte gjorde mig lycklig, skulle svaret ha blivit att jag gjorde det för pengarna. Gör vi inte alla det?
Så fort sexköp kommer på tal, ska det pratas lycka. "Myten om den lyckliga horan" är en populär ingång i diskussionen. Eftersom det inte sägs finnas några "lyckliga horor", måste köp av sexuella tjänster vara förbjudet, lyder argumentet. Så även i DN:s senaste artikel i ämnet, där socialarbetaren Miki Nagata säger:
"De människor vi möter är trasiga individer. Jag har arbetat här i tre år, min kollega i 20 år. Vi har hittills inte mött några "lyckliga horor" här."
En första reflektion är att det ingalunda är majoriteten av sexsäljarna i Sverige som står på Malmskillnadsgatan. Det borde även socialarbetare på fältet begripa. Således är det inte seriöst att göra sexarbetare på nämnda gata till talespersoner för alla sexarbetare i landet. Dessutom kan det möjligen finnas en orsak till att de mest utsatta sexarbetarna går på gatan i stället för att sköta det hela mer diskret. Sexarbetare finns nämligen även i andra grupper än de mest utsatta. Men dessa varken syns eller hörs som de utsatta kvinnorna på Malmskillnadsgatan. De är inte en del av den schablonbild som skapats av sexarbetaren och sålunda inte intressanta.
Och så var det det här med lyckobegreppet. Vem tusan är lycklig på sitt jobb, egentligen? Det är bara av sexarbetare vi kräver en känsla av lycka på jobbet för att legitimera deras arbete. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har jobbat på en hel del ställen som många skulle betrakta som "skitjobb". Om någon hade frågat mig om jag kände mig lycklig på jobbet, skulle svaret ha blivit ett högljutt "nej". Om någon frågat varför jag stannade på jobbet trots att det inte gjorde mig lycklig, skulle svaret ha blivit att jag gjorde det för pengarna. Gör vi inte alla det?
En börda vid namn EU
Du tar mina pengar och beter dig illa. Jag tycker inte om dig för det. Då tar du ännu mer pengar och satsar på oblyg propaganda för att få mig att tycka om dig.
Låter det rimligt? Givetvis inte, men det är så EU fungerar. Timbro har tittat närmare på det.
Rapporten Den Europeiska unionens börda finns att ladda ned här.
Låter det rimligt? Givetvis inte, men det är så EU fungerar. Timbro har tittat närmare på det.
Rapporten Den Europeiska unionens börda finns att ladda ned här.
söndag 26 juli 2009
Windows 7
Tiden går. Jag tyckte att Windows Vista nyss kom. Men det har tydligen funnits ute sedan den 30 januari 2007 för privatpersoner. Själv har jag knappt använt det, jag körde vidare på Windows XP tills jag bytte från PC till Mac förra hösten. Nu slipper jag således Windows helt och hållet.
Men det hindrar inte Microsoft från att släppa ett nytt operativsystem igen. Windows 7 (ta dig en titt). Microsoft lovar bland annat att det ska gå snabbare att starta upp datorn med det nya operativsystemet. Vilket ju kan vara en bra idé. När jag besökte min mor nyligen och använde hennes PC slogs jag av hur mycket längre tid det faktiskt tar att både starta upp och stänga av den jämfört med min Mac. Och hennes dator kan inte beskyllas för att vara gammal och seg, jag packade nämligen upp den åt henne när jag kom.
Frågan är hur många som kommer att byta upp sig. Windows 7 kommer förstås att förinstalleras på nya PC:ar så den som köper nytt lär inte ha så mycket val (såvida man inte väljer Mac). Många företag använder fortfarande XP och varför skulle de inte göra det? Vista tar upp en massa utrymme i onödan och kräver mer av datorn.
Nej, ibland känns det rätt skönt att sitta med en Mac...
Men det hindrar inte Microsoft från att släppa ett nytt operativsystem igen. Windows 7 (ta dig en titt). Microsoft lovar bland annat att det ska gå snabbare att starta upp datorn med det nya operativsystemet. Vilket ju kan vara en bra idé. När jag besökte min mor nyligen och använde hennes PC slogs jag av hur mycket längre tid det faktiskt tar att både starta upp och stänga av den jämfört med min Mac. Och hennes dator kan inte beskyllas för att vara gammal och seg, jag packade nämligen upp den åt henne när jag kom.
Frågan är hur många som kommer att byta upp sig. Windows 7 kommer förstås att förinstalleras på nya PC:ar så den som köper nytt lär inte ha så mycket val (såvida man inte väljer Mac). Många företag använder fortfarande XP och varför skulle de inte göra det? Vista tar upp en massa utrymme i onödan och kräver mer av datorn.
Nej, ibland känns det rätt skönt att sitta med en Mac...
Ekologisk odling en bluff
Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, menar att ekologisk odling inte är bättre för miljön än vanligt konventionellt jordbruk. Den är till och med skadligare, berättar SVT:s Rapport.
Ekologisk odling utarmar markens näringsförråd, ger hälften så stora skördar och ger ett minst lika stort växtnäringsläckage som det vanliga jordbruket. Därtill minskar växtproduktionen med 25-50 procent, visar SLU:s studie (som inte verkar finnas på deras hemsida ännu). Ekoodlingen kräver alltså dubbelt så mycket mark för att producera lika mycket som den konventionella odlingen och har inga andra direkta fördelar odlingsmässigt.
Staten pumpar in 500 miljoner skattekronor i det ekologiska jordbruket varje år. Vågar vi hoppas på att det blir ett slut på detta efter SLU:s rapport? Knappast. Detta är egentligen gamla nyheter och de har hittills ignorerats. Förra året kritiserade SLU-forskarna Olof Andrén och Holger Kirchmann ineffektiviteten i det ekologiska jordbruket med omdömet att det var ett "moraliskt förkastligt" slöseri. Och redan 1998 lades det fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet som visade att ekologiskt odlade råvaror fick sämre egenskaper än de som odlades med konventionella metoder (vilket bland annat märktes i sämre smak och lägre proteininnehåll).
Trots detta kommer folk säkerligen fortsätta att betala extra för sämre varor odlade på ett sämre vis. Det ger dem, märkligt nog, ett gott samvete.
Ekologisk odling utarmar markens näringsförråd, ger hälften så stora skördar och ger ett minst lika stort växtnäringsläckage som det vanliga jordbruket. Därtill minskar växtproduktionen med 25-50 procent, visar SLU:s studie (som inte verkar finnas på deras hemsida ännu). Ekoodlingen kräver alltså dubbelt så mycket mark för att producera lika mycket som den konventionella odlingen och har inga andra direkta fördelar odlingsmässigt.
Staten pumpar in 500 miljoner skattekronor i det ekologiska jordbruket varje år. Vågar vi hoppas på att det blir ett slut på detta efter SLU:s rapport? Knappast. Detta är egentligen gamla nyheter och de har hittills ignorerats. Förra året kritiserade SLU-forskarna Olof Andrén och Holger Kirchmann ineffektiviteten i det ekologiska jordbruket med omdömet att det var ett "moraliskt förkastligt" slöseri. Och redan 1998 lades det fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet som visade att ekologiskt odlade råvaror fick sämre egenskaper än de som odlades med konventionella metoder (vilket bland annat märktes i sämre smak och lägre proteininnehåll).
Trots detta kommer folk säkerligen fortsätta att betala extra för sämre varor odlade på ett sämre vis. Det ger dem, märkligt nog, ett gott samvete.
lördag 25 juli 2009
Det nordkoreanska helvetet
Renlärighet. Så skulle man delvis kunna sammanfatta bilden den nordkoreanska regimen. Men bilden är falsk. Längst upp sitter "den käre ledaren", vars idéer ett helt folk tvingas följa, och trycker i sig hummer och konjak samtidigt som nordkoreanerna svälter och pinas i världens värsta förtryckarsystem.
I likhet med Mao Zedong styr Kim Jong-Il ett land där människor hålls under extrem bevakning och där även smådetaljer i vardagen kontrolleras. Den senaste galenskapen från den slutna regimen handlar om att kvinnor inte längre ska få ha byxor utan tvingas bära kjol. För det har den käre ledaren bestämt. Viss musik och teater var förbjuden under Mao, själv unnade sig ordföranden emellertid rikligt av bådadera. Föga förvånande delar inte heller Kim Jong-Il sitt folks vedermödor. Ledarskiktet äter och dricker gott samtidigt som folket svälter. Kim unnar sig även lustjakter. En hårdför diktator vars stat styrs enligt jucheideologin, som går ut på totalt oberoende från omvärlden, trycker samtidigt i sig franska lyxviner och svindyr hummer. Det är beklämmande och visar samtidigt att ideologin egentligen inte betyder ett skvatt. Det är alltjämt ett medel för att sitta vid makten och utöva kontroll.
Om det är något folk jag tycker genuint synd om, är det det nordkoreanska. De lever i ett land som skulle kunna vara rikt och blomstrande på alla sätt, precis som sin granne i söder. Det är ett både vackert och rikt land - egentligen. Men politisk idioti och maktfullkomlighet har gjort Nordkorea till ett helvete på jorden.
Världens mest paranoida och oförutsägbara regim håller dessutom på att skaffa sig kärnvapen. Det kanske hade varit mer prioriterat att avväpna Nordkorea i stället för ett Irak som över huvud taget inte hade några vapen...
Väldigt sevärd är The Vice Guide to North Korea. Kan dock orsaka visst obehag och magont.
Eller se filmen i korta YouTube-klipp (14 delar).
I likhet med Mao Zedong styr Kim Jong-Il ett land där människor hålls under extrem bevakning och där även smådetaljer i vardagen kontrolleras. Den senaste galenskapen från den slutna regimen handlar om att kvinnor inte längre ska få ha byxor utan tvingas bära kjol. För det har den käre ledaren bestämt. Viss musik och teater var förbjuden under Mao, själv unnade sig ordföranden emellertid rikligt av bådadera. Föga förvånande delar inte heller Kim Jong-Il sitt folks vedermödor. Ledarskiktet äter och dricker gott samtidigt som folket svälter. Kim unnar sig även lustjakter. En hårdför diktator vars stat styrs enligt jucheideologin, som går ut på totalt oberoende från omvärlden, trycker samtidigt i sig franska lyxviner och svindyr hummer. Det är beklämmande och visar samtidigt att ideologin egentligen inte betyder ett skvatt. Det är alltjämt ett medel för att sitta vid makten och utöva kontroll.
Om det är något folk jag tycker genuint synd om, är det det nordkoreanska. De lever i ett land som skulle kunna vara rikt och blomstrande på alla sätt, precis som sin granne i söder. Det är ett både vackert och rikt land - egentligen. Men politisk idioti och maktfullkomlighet har gjort Nordkorea till ett helvete på jorden.
Världens mest paranoida och oförutsägbara regim håller dessutom på att skaffa sig kärnvapen. Det kanske hade varit mer prioriterat att avväpna Nordkorea i stället för ett Irak som över huvud taget inte hade några vapen...
Väldigt sevärd är The Vice Guide to North Korea. Kan dock orsaka visst obehag och magont.
Eller se filmen i korta YouTube-klipp (14 delar).
fredag 24 juli 2009
Det gör ont även i Kina
Kina är ju känt för sina piratkopior av märkesvaror. De kopierar dock även musik. ABBA-covers florerar (och många kineser verkar inte veta att det faktiskt finns ett svenskt original) och nu visar det sig att de har sjunkit så djupt att det gjorts en rak kinesisk cover av Lena PH:s Det gör ont. Tja... Den taiwanesiska sångerskan Jolin Tsai (Cai Yi Lin, 蔡依林) är i alla fall snyggare än sin svenska kollega.
Medea, klimatet och dumheten
Klimatalarmismen accelererar i styrka och galenskap. Nu är det tvågradersmålet som alla pratar om. Politikerna har nämligen bestämt sig för att medeltemperaturen på Jorden inte får öka med mer än två grader. Och det som klubbas i god demokratisk ordning, det gäller förstås. Även naturen måste följa demokratiska beslut. Drömmer jag? Jag väntar bara på att politikerna en dag ska samla till presskonferens och säga till världen: "Det var bara på skoj alltihop! Haha, gick ni på det?"
Vart tog alla kloka och reflekterande röster vägen? Finns det ingen plats för sansade analyser längre? Nä, diskussionen är ju över, brukar det sägas. Reinfeldt skulle kanske säga att alla tjänar på om debatten lägger sig. Någon borde skicka alla världens ledare på en snabbkurs i livets historia. Det finns nämligen olika teorier om livets beskaffenhet. Gaia-hypotesen menar i korthet att livet är sin egen bästa vän då det samverkar med den fysiska miljön som ständigt förbättrar möjligheten till liv. Det finns dock mothypoteser. Den så kallade Medea-hypotesen går ut på att livet på Jorden är självdestruktivt. Flera gånger har livet varit nära på att utplåna sig självt, låååångt innan människan vandrade sina första steg på denna planet.
Enligt Medea-hypotesen strävar alla organismer bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen är således synnerligen hitlersk. Eller, snarare: Hitler följde mycket riktigt naturlagarna när han ansåg att tyskarna hade rätt att breda ut sig på "mindervärdiga rasers" bekostnad. Lyckligtvis har vi människor lyckats skapa civilisationer som bygger på något slags samförstånd och där vi, förvisso med upprepade undantag, inte har ihjäl varandra för personlig vinning.
Idén om människans avgörande påverkan på klimatet och djurlivet är en farlig myt. Den visar ingen förståelse för de verkliga villkoren i naturen, där djurarter i enlighet med Medea-hypotesen, utrotar varandra. I stället skapas bilden av någon sorts Disneyvärld där djuren mänskliggörs och målet är att hela världen, alla djur och människor, ska leva i gullig harmoni med varandra. Det är bland annat denna ding-ding-världsbild som vägleder klimatalarmisterna. Det pratas om att "skapa ett bättre klimat", denna absurda tanke. Det tycks inte finnas några gränser för vad människan kan åstadkomma! Evolutionen borde ha lärt oss att vi anpassar oss efter planetens förutsättningar, vi kontrollerar dem inte.
Just nu är det alltså tvågradersmålet som är i fokus för klimatarbetet. Hur människan, som inte ens kan förutspå vädret fem dagar framåt, ska kunna kontrollera en hel planets temperatur med två graders marginal, begriper jag inte. Vi ser politisk narcissism när den är som allra mest grotesk. Och det värsta är att alla andra faktorer, som solens aktivitet, inte kommer att spela någon roll. Varje temperaturökning kommer att tas som intäkt för att klimatfascismen inte gått långt nog.
Om det höga tonläget tillåts fortsätta styra politikernas beslut, om tillväxt- och människofientliga knäppskallar inom olika naturskyddsföreningar världen runt tillåts sätta agendan, kan det här sluta i fullständig katastrof. Först ekonomiskt och i slutändan mänskligt. När tillväxt och ekonomisk utveckling blir skällsord, får vänstern äntligen sin vilja igenom: ökad politisk kontroll över ekonomin och människorna. Klimatalarmismen är därför i högsta grad ett vänsterprojekt.
Vi kan rädda miljoner liv genom att göra en satsning på rent vatten i länder där miljoner barn dör av diarré varje år bara för att de har sin grannes avföring i dricksvattnet. Vi kan rädda nästan lika många genom att satsa på myggnät mot malariamyggor. Med mycket små ekonomiska medel kan vi åstadkomma en bättre värld för miljoner människor.
Alla dessa frågor är plötsligt bortglömda, ointressanta. För nu ska vi ordna ett bättre klimat! Det finns tillfällen när den mänskliga dumheten inte ser några gränser. Detta är ett sådant.
Vart tog alla kloka och reflekterande röster vägen? Finns det ingen plats för sansade analyser längre? Nä, diskussionen är ju över, brukar det sägas. Reinfeldt skulle kanske säga att alla tjänar på om debatten lägger sig. Någon borde skicka alla världens ledare på en snabbkurs i livets historia. Det finns nämligen olika teorier om livets beskaffenhet. Gaia-hypotesen menar i korthet att livet är sin egen bästa vän då det samverkar med den fysiska miljön som ständigt förbättrar möjligheten till liv. Det finns dock mothypoteser. Den så kallade Medea-hypotesen går ut på att livet på Jorden är självdestruktivt. Flera gånger har livet varit nära på att utplåna sig självt, låååångt innan människan vandrade sina första steg på denna planet.
Enligt Medea-hypotesen strävar alla organismer bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen är således synnerligen hitlersk. Eller, snarare: Hitler följde mycket riktigt naturlagarna när han ansåg att tyskarna hade rätt att breda ut sig på "mindervärdiga rasers" bekostnad. Lyckligtvis har vi människor lyckats skapa civilisationer som bygger på något slags samförstånd och där vi, förvisso med upprepade undantag, inte har ihjäl varandra för personlig vinning.
Idén om människans avgörande påverkan på klimatet och djurlivet är en farlig myt. Den visar ingen förståelse för de verkliga villkoren i naturen, där djurarter i enlighet med Medea-hypotesen, utrotar varandra. I stället skapas bilden av någon sorts Disneyvärld där djuren mänskliggörs och målet är att hela världen, alla djur och människor, ska leva i gullig harmoni med varandra. Det är bland annat denna ding-ding-världsbild som vägleder klimatalarmisterna. Det pratas om att "skapa ett bättre klimat", denna absurda tanke. Det tycks inte finnas några gränser för vad människan kan åstadkomma! Evolutionen borde ha lärt oss att vi anpassar oss efter planetens förutsättningar, vi kontrollerar dem inte.
Just nu är det alltså tvågradersmålet som är i fokus för klimatarbetet. Hur människan, som inte ens kan förutspå vädret fem dagar framåt, ska kunna kontrollera en hel planets temperatur med två graders marginal, begriper jag inte. Vi ser politisk narcissism när den är som allra mest grotesk. Och det värsta är att alla andra faktorer, som solens aktivitet, inte kommer att spela någon roll. Varje temperaturökning kommer att tas som intäkt för att klimatfascismen inte gått långt nog.
Om det höga tonläget tillåts fortsätta styra politikernas beslut, om tillväxt- och människofientliga knäppskallar inom olika naturskyddsföreningar världen runt tillåts sätta agendan, kan det här sluta i fullständig katastrof. Först ekonomiskt och i slutändan mänskligt. När tillväxt och ekonomisk utveckling blir skällsord, får vänstern äntligen sin vilja igenom: ökad politisk kontroll över ekonomin och människorna. Klimatalarmismen är därför i högsta grad ett vänsterprojekt.
Vi kan rädda miljoner liv genom att göra en satsning på rent vatten i länder där miljoner barn dör av diarré varje år bara för att de har sin grannes avföring i dricksvattnet. Vi kan rädda nästan lika många genom att satsa på myggnät mot malariamyggor. Med mycket små ekonomiska medel kan vi åstadkomma en bättre värld för miljoner människor.
Alla dessa frågor är plötsligt bortglömda, ointressanta. För nu ska vi ordna ett bättre klimat! Det finns tillfällen när den mänskliga dumheten inte ser några gränser. Detta är ett sådant.
torsdag 23 juli 2009
Lägre skatter för din skull
I dag infaller den så kallade skattefridagen. Förenklat kan man säga att alla dina hoparbetade slantar gick till staten till och med i går. Först nu får du behålla det du tjänar.
En genomsnittlig löntagare i Sverige betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt - om vi räknar med alla skatter. Och det bör vi ju. Utslaget på antalet dagar på ett år innebär det att först i dag, på dag nummer 204, infaller den första skattefria dagen. Danmark har visserligen passerat Sverige när det gäller den totala skattekvoten, men det betyder inte att Sverige kan luta sig tillbaka. Visionen om radikalt sänkta skatter måste återtas.
Från borgerligt håll har det i många år använts som argument att trots att Sverige har världens högsta skatter, har vi inte världens bästa sjukvård, världens bästa skolor och så vidare. Förhoppningen var sannolikt att detta skulle få människor att tycka att de betalade för mycket och att eftersom höga skatter ändå inte gav oss bättre vård och skola, kan vi lika gärna bli ett lågskatteland. Naivt är väl bara förordet. Så länge saker fungerar i högskattestaten (om än ibland hellre än bra), kommer det inte att uppstå något landsomfattande krav på radikala skattesänkningar. Det de borgerliga måste göra är att förklara varför det är moraliskt bättre med ett samhälle som inte tar mer än hälften av medborgarnas pengar, varför det är rätt att låta oss behålla mer av våra egna inkomster. Svensken är inte van vid detta, svensken är vad vid att överlåta ansvar åt stat, kommuner och landsting via skattsedeln. Det är därför många års opinionsbildning vi pratar om.
I Sveriges riksdag sitter sju partier som antingen tycker att skatteläget är helt OK eller att skatterna är alldeles för låga. Regeringen Reinfeldt har sänkt inkomstskatterna för de som arbetar. Det går sakta i rätt riktning. Men viljan att radikalt sänka skattekvoten i Sverige har sinat. Nya moderaterna har ingen sådan ambition. Finansministern väger skattesänkningar mot mer pengar till vården och skolan, precis som Socialdemokraterna alltid har gjort. Och skattesänkningarna motiveras inte med medborgarnas rätt till sina egna intjänade pengar. Nej, här tas bara arbetsmarknadspolitisk hänsyn. Skatterna ska sänkas för att det tjänar den förlovade arbetslinjen, inte för att öka din och min frihet. Det är ett obehagligt brott mot den frihetliga argumentationen.
Jag förstår vad Nya moderaterna vill göra, jag begriper att partiet inte längre vill framstå som ett hot mot välfärdssamhället och förlora val efter val på det. Reinfeldt har lyckats i sin strävan att framstå som en god garant för både ekonomi och välfärd, på annat sätt kan man inte tolka hans popularitet bland socialdemokratiska väljare. Men vilka konsekvenser får detta för Sverige på sikt när oppositionen mot högskattestaten tynar bort? Vilka effekter får det på liberal opinionsbildning när Sveriges två största partier i både retorik och handling är förvillade lika?
Lägre skatter är en viktig del i ett frihetligare samhälle. Det minskar politikernas makt, de behöver nämligen skattemedel för att rota i ditt och mitt liv. Emellertid är ett lågskattesamhälle ingalunda en garant för ett tryggat privatliv och avskaffade moralistiska lagar. Samtidigt som skatterna sakta sjunker i Sverige, stärks övervakningsstaten och moralismens grepp om lagstiftningen. Frihet handlar om så mycket mer än bara skattekvoter.
En genomsnittlig löntagare i Sverige betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt - om vi räknar med alla skatter. Och det bör vi ju. Utslaget på antalet dagar på ett år innebär det att först i dag, på dag nummer 204, infaller den första skattefria dagen. Danmark har visserligen passerat Sverige när det gäller den totala skattekvoten, men det betyder inte att Sverige kan luta sig tillbaka. Visionen om radikalt sänkta skatter måste återtas.
Från borgerligt håll har det i många år använts som argument att trots att Sverige har världens högsta skatter, har vi inte världens bästa sjukvård, världens bästa skolor och så vidare. Förhoppningen var sannolikt att detta skulle få människor att tycka att de betalade för mycket och att eftersom höga skatter ändå inte gav oss bättre vård och skola, kan vi lika gärna bli ett lågskatteland. Naivt är väl bara förordet. Så länge saker fungerar i högskattestaten (om än ibland hellre än bra), kommer det inte att uppstå något landsomfattande krav på radikala skattesänkningar. Det de borgerliga måste göra är att förklara varför det är moraliskt bättre med ett samhälle som inte tar mer än hälften av medborgarnas pengar, varför det är rätt att låta oss behålla mer av våra egna inkomster. Svensken är inte van vid detta, svensken är vad vid att överlåta ansvar åt stat, kommuner och landsting via skattsedeln. Det är därför många års opinionsbildning vi pratar om.
I Sveriges riksdag sitter sju partier som antingen tycker att skatteläget är helt OK eller att skatterna är alldeles för låga. Regeringen Reinfeldt har sänkt inkomstskatterna för de som arbetar. Det går sakta i rätt riktning. Men viljan att radikalt sänka skattekvoten i Sverige har sinat. Nya moderaterna har ingen sådan ambition. Finansministern väger skattesänkningar mot mer pengar till vården och skolan, precis som Socialdemokraterna alltid har gjort. Och skattesänkningarna motiveras inte med medborgarnas rätt till sina egna intjänade pengar. Nej, här tas bara arbetsmarknadspolitisk hänsyn. Skatterna ska sänkas för att det tjänar den förlovade arbetslinjen, inte för att öka din och min frihet. Det är ett obehagligt brott mot den frihetliga argumentationen.
Jag förstår vad Nya moderaterna vill göra, jag begriper att partiet inte längre vill framstå som ett hot mot välfärdssamhället och förlora val efter val på det. Reinfeldt har lyckats i sin strävan att framstå som en god garant för både ekonomi och välfärd, på annat sätt kan man inte tolka hans popularitet bland socialdemokratiska väljare. Men vilka konsekvenser får detta för Sverige på sikt när oppositionen mot högskattestaten tynar bort? Vilka effekter får det på liberal opinionsbildning när Sveriges två största partier i både retorik och handling är förvillade lika?
Lägre skatter är en viktig del i ett frihetligare samhälle. Det minskar politikernas makt, de behöver nämligen skattemedel för att rota i ditt och mitt liv. Emellertid är ett lågskattesamhälle ingalunda en garant för ett tryggat privatliv och avskaffade moralistiska lagar. Samtidigt som skatterna sakta sjunker i Sverige, stärks övervakningsstaten och moralismens grepp om lagstiftningen. Frihet handlar om så mycket mer än bara skattekvoter.
Rätt ska vara rätt
Vänsterpartiet försökte utmåla Alliansen som kvinnofientlig på gårdagens DN Debatt. Dels är det en populistisk svada som lägger all skuld för finanskrisens effekter på den svenska regeringen. Dels är artikeln osaklig även i själva sakfrågan. Det är inte alls kvinnor som drabbas värst av den ekonomiska krisen och "regeringens politik".
Förra veckan var 142 000 män arbetslösa i Sverige mot 104 000 kvinnor. Medan kvinnor blir deltidsarbetslösa i större utsträckning, blir männen helt utan jobb. Det förhållandet var tydligen inte intressanta för Lazze Ohlyz. Det ser likadant ut när våld i samhället diskuteras. Det är ständigt "mäns våld mot kvinnor" som lyfts fram i debatten (gärna formulerat för att skapa en kollektiv skuld) och sällan påpekas att de som oftast drabbas av våld faktiskt är män.
Könsskillnader kan vara intressanta. Men att dra sådana enorma växlar på dem och bygga hela sin världsbild på (påstått påtvingade) skillnader mellan kvinnor och män, som Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ gör, är bara dumheter.
Förra veckan var 142 000 män arbetslösa i Sverige mot 104 000 kvinnor. Medan kvinnor blir deltidsarbetslösa i större utsträckning, blir männen helt utan jobb. Det förhållandet var tydligen inte intressanta för Lazze Ohlyz. Det ser likadant ut när våld i samhället diskuteras. Det är ständigt "mäns våld mot kvinnor" som lyfts fram i debatten (gärna formulerat för att skapa en kollektiv skuld) och sällan påpekas att de som oftast drabbas av våld faktiskt är män.
Könsskillnader kan vara intressanta. Men att dra sådana enorma växlar på dem och bygga hela sin världsbild på (påstått påtvingade) skillnader mellan kvinnor och män, som Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ gör, är bara dumheter.
onsdag 22 juli 2009
Inga muskelberg, tack
Det är trendigt för tjejer att vara vältränade, säger Aftonbladet. Eftersom det står i en tidning med samma trovärdighetsgrad som en hink med använt snus, frestar det att tro att det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Svenska folket blir exempelvis bara fetare. 44 procent av befolkningen är överviktig.
Men tittar man sig omkring i Stockholm, den svenska snobbighetens näste, är det uppenbart att det är viktigt för folk att se bra ut. Det springs, promeneras och gymmas så det står härliga till.
En vältränad kropp är inte fel i sig. Men en muskulös kvinnokropp är inte sexig. Om jag ville ha något muskulöst i sänghalmen skulle jag ha bytt sida och valt en man i stället...
Nä, detta är desto sexigare.
Men tittar man sig omkring i Stockholm, den svenska snobbighetens näste, är det uppenbart att det är viktigt för folk att se bra ut. Det springs, promeneras och gymmas så det står härliga till.
En vältränad kropp är inte fel i sig. Men en muskulös kvinnokropp är inte sexig. Om jag ville ha något muskulöst i sänghalmen skulle jag ha bytt sida och valt en man i stället...
Nä, detta är desto sexigare.
Vänsterns genusflum
Att alliansen vann valet har ingalunda inneburit att vänsterfeminismen i Sverige besegrats eller ens pressats tillbaka. Tvärtom har moderata företrädare, ja självaste finansministern, kommit ut som vänsterfeminister. Moderatkvinnornas Hillevi Engström har tillåtits hålla den radikalfeministiska fanan högt i partiet, vilket är något jag aldrig trodde att jag skulle få se hos Moderaterna. Men mycket har ju som bekant hänt i det partiet sedan 2003.
En sak är dock säger: om de rödgröna vinner valet kommer det att bli etter värre. Lars Ohly (V) vill exempelvis tillsätta "ett oberoende jämställdhetsråd med ekonomer som har genuskompetens". Vi riskerar att åter gå in i ett genusflummeri där förvirrade könsmaktanalyser vägleder arbetet, stänger ute alla kritiska röster och bara kör på i sina radikalfeministiska ullstrumpor.
Det är illa nog att borgerligheten inte orkat/vågat/förmått/velat ta strid mot radikalfeminismen. Vi behöver inte genusutbildade ekonomer också.
En sak är dock säger: om de rödgröna vinner valet kommer det att bli etter värre. Lars Ohly (V) vill exempelvis tillsätta "ett oberoende jämställdhetsråd med ekonomer som har genuskompetens". Vi riskerar att åter gå in i ett genusflummeri där förvirrade könsmaktanalyser vägleder arbetet, stänger ute alla kritiska röster och bara kör på i sina radikalfeministiska ullstrumpor.
Det är illa nog att borgerligheten inte orkat/vågat/förmått/velat ta strid mot radikalfeminismen. Vi behöver inte genusutbildade ekonomer också.
måndag 20 juli 2009
Glesbygdsgranskning
Från Östersunds-Postens ledarsida (18/7, ej online):
Jo, politik är också att veta vilken politiker man egentligen pratar om...
"Piratpartiets Rick Falkvinge har klarat första veckan på nya jobbet. Väl en plats i europeiska parlamentet, men dessvärre ingen politik att föra. Jo, de ideologiska diskussionerna tar han gärna. Men politik är inte bara att babbla runt i radio och TV, mest gäller det att komma fram till något och ta beslut. Det är med själva praktiseringen Falkvinge kommer stöta på patrull. Den genomtänkta linjen saknas."
Jo, politik är också att veta vilken politiker man egentligen pratar om...
Kriminalpolitik i baklås
Frågan om huruvida längre straff minskar brottsligheten är en gammal tvistefråga. Kriminologer brukar ständigt påpeka att det saknas stöd för att generellt sett längre straff har en avskräckande effekt. Politikerna, inte minst borgerliga, vägrar lyssna eftersom det är alldeles för lätt att ragga röster på budskapet "fler poliser" och "längre straff". Människor som själva inte är inblandade i brottslighet som är allvarligare än fortkörning, tenderar att ta för givet att sambandet "längre straff=minskad benägenhet att begå brott" håller fullt ut. Det bara måste vara så, inte sant?
Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.
Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.
Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.
Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.
Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.
Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.
Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.
Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.
Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.
Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.
Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.
Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.
Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.
Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.
lördag 18 juli 2009
Flest rattfyllor i Jämtland
Det är mycket som skiljer landsbygden från städerna. Tempot är lägre. Människorna öppnare. Och folk kommer oinbjudna för att få sig en kopp kaffe. "Glesbygdsbeteende..." brukar jag muttra när jag är på besök norröver och det dyker upp folk från höger och vänster, helt oanmälda. Bara att plocka fram fika. I Stockholm skulle människor ringa polisen om vi betedde oss så.
Även drickandet är annorlunda. Eftersom jag bodde i Jämtland till och med studenten är jag inte förvånad över uppgiften att Jämtland är det län som har flest anmälningar för rattfylla. Jag minns själv hur det var. Busskommunikationerna var usla, vilket gjorde att man fick ha en "fyllechaffis", det vill säga någon som ställde upp på att vara nykter för att köra bilen. Utan bil tar man sig ingenstans. Men skulle man bara till någon kompis och inte på dans eller på krogen, skaffade man sig såklart ingen egen chaufför. Jag har själv kört onykter ett antal gånger, både hem från krogen och vid andra tillfällen - men aldrig sedan jag flyttade från Jämtland.
Toleransnivån för vad som ansågs acceptabel nykterhetsnivå bakom ratten var en helt annan än vad den skulle vara i Stockholm. Vilket naturligtvis hänger samman med de långa avstånden och den begränsade risken att åka fast. Att hålla fartbegränsningarna hörde också till ovanligheterna när jag körde bil, men nu har det satts upp så pass många fartkameror mellan Sundsvall och Östersund att den lilla friheten har försvunnit.
Sedan ska det tilläggas att Sverige generellt har en lägre toleransnivå än många andra länder när det gäller tillåten promillehalt i blodet vid bilkörning. Kanske är således jämtar mer normala i ett internationellt perspektiv...
Även drickandet är annorlunda. Eftersom jag bodde i Jämtland till och med studenten är jag inte förvånad över uppgiften att Jämtland är det län som har flest anmälningar för rattfylla. Jag minns själv hur det var. Busskommunikationerna var usla, vilket gjorde att man fick ha en "fyllechaffis", det vill säga någon som ställde upp på att vara nykter för att köra bilen. Utan bil tar man sig ingenstans. Men skulle man bara till någon kompis och inte på dans eller på krogen, skaffade man sig såklart ingen egen chaufför. Jag har själv kört onykter ett antal gånger, både hem från krogen och vid andra tillfällen - men aldrig sedan jag flyttade från Jämtland.
Toleransnivån för vad som ansågs acceptabel nykterhetsnivå bakom ratten var en helt annan än vad den skulle vara i Stockholm. Vilket naturligtvis hänger samman med de långa avstånden och den begränsade risken att åka fast. Att hålla fartbegränsningarna hörde också till ovanligheterna när jag körde bil, men nu har det satts upp så pass många fartkameror mellan Sundsvall och Östersund att den lilla friheten har försvunnit.
Sedan ska det tilläggas att Sverige generellt har en lägre toleransnivå än många andra länder när det gäller tillåten promillehalt i blodet vid bilkörning. Kanske är således jämtar mer normala i ett internationellt perspektiv...
Hellre Obama än Bush
Barack Obama kritiseras häftigt från högerhåll. Neocons är besvikna över att inte ha en trigger happy president i Vita huset längre. Obamas nedtonade och mer diplomatiska framtoning gillas icke och den nye presidenten anklagas för att vara naiv. Men diplomati är inte per definition naivitet.
Det är främst utrikespolitiken som intresserar mig. George W Bush var tuff mot vissa skurkstater. Det gav föga framgång. Att markera genom att kalla Nordkorea för en ondskans axelmakt fick inte den stalinistiska regimen på bättre tankar. Att anfalla Irak minskade inte terrorismen - tvärtom såg vi ett fruktansvärt våldsutbrott och ökade rekryteringsbas för terrornätverk som al-Qaida. Även relationerna med Ryssland frös till is. Bush saknade den diplomatiska smidighet som krävs för att bygga relationer. Han ägnade i stället sina sista sju år som president åt att riva ned relationer med både gamla och nya vänner. Relationerna med EU var stundom riktigt usla. Obama får därför ägna tid och kraft åt att försöka vända blad.
Samtidigt som tonen mot vissa skurkstater var hård, lierade sig USA med diktatorn Pervez Musharraf, som pakistanierna nu äntligen blivit av med efter tio år, och banden med Saudiarabien fortsätter att vara starka. Bushs yviga prat om demokrati och mänskliga rättigheter blev ganska ihåligt. Det vore egentligen ärligare att göra som Bill Clinton gjorde under folkmordet i Rwanda och erkänna det rakt ut: USA kommer bara att ingripa när det gynnar deras egna intressen.
Bushs konfrontationspolitik är ingen framkomlig väg i världspolitiken. Det kan vara bra att markera, men det måste hela tiden ske med tanken att det framöver ska byggas relationer igen. Att det sträcks ut händer mellan Kuba och USA är utmärkt. Isolations- och handelsblockadpolitiken har varit synnerligen misslyckad. De har inte drabbat Castros regim utan den vanliga kubanen. Ledarskap är inte att räcka finger åt halva världen och tro att det hjälper.
Det ironiska med Bush är att han när det verkligen fanns möjlighet att rädda liv, kanske hundratusentals, under folkmordet i Darfur, togs beslutet att inte ingripa. Bushs engagemang i Afrika har varit positivt, men det sträckte sig tydligen inte längre än att han kunde avstå från att skicka trupp till Darfur.
Att Bushadministrationen gjorde karottunderlätt av mänskliga rättigheter i terrorkampens spår blev tidigt uppenbart. Utåt fortsatte administrationen att förneka att den använde sig av tortyr, men i dag vet vi att den ljög. Ju mer som framkommer om regeringens ruttna syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, desto gladare ska vi vara att vicepresidenten inte längre heter Dick Cheney. Obama tar avstånd från tortyr och har lovat att stänga Guantánamo. Förhoppningsvis är tiden med omfattande rättsövergrepp av detta slag över.
Obama är ingalunda en perfekt president. De förväntningarna ska vi inte ha på någon. Men världen är tvivelsutan en bättre plats utan Bush.
Bush och Cheney vinkar adjö till rättssäkerheten.
Det är främst utrikespolitiken som intresserar mig. George W Bush var tuff mot vissa skurkstater. Det gav föga framgång. Att markera genom att kalla Nordkorea för en ondskans axelmakt fick inte den stalinistiska regimen på bättre tankar. Att anfalla Irak minskade inte terrorismen - tvärtom såg vi ett fruktansvärt våldsutbrott och ökade rekryteringsbas för terrornätverk som al-Qaida. Även relationerna med Ryssland frös till is. Bush saknade den diplomatiska smidighet som krävs för att bygga relationer. Han ägnade i stället sina sista sju år som president åt att riva ned relationer med både gamla och nya vänner. Relationerna med EU var stundom riktigt usla. Obama får därför ägna tid och kraft åt att försöka vända blad.
Samtidigt som tonen mot vissa skurkstater var hård, lierade sig USA med diktatorn Pervez Musharraf, som pakistanierna nu äntligen blivit av med efter tio år, och banden med Saudiarabien fortsätter att vara starka. Bushs yviga prat om demokrati och mänskliga rättigheter blev ganska ihåligt. Det vore egentligen ärligare att göra som Bill Clinton gjorde under folkmordet i Rwanda och erkänna det rakt ut: USA kommer bara att ingripa när det gynnar deras egna intressen.
Bushs konfrontationspolitik är ingen framkomlig väg i världspolitiken. Det kan vara bra att markera, men det måste hela tiden ske med tanken att det framöver ska byggas relationer igen. Att det sträcks ut händer mellan Kuba och USA är utmärkt. Isolations- och handelsblockadpolitiken har varit synnerligen misslyckad. De har inte drabbat Castros regim utan den vanliga kubanen. Ledarskap är inte att räcka finger åt halva världen och tro att det hjälper.
Det ironiska med Bush är att han när det verkligen fanns möjlighet att rädda liv, kanske hundratusentals, under folkmordet i Darfur, togs beslutet att inte ingripa. Bushs engagemang i Afrika har varit positivt, men det sträckte sig tydligen inte längre än att han kunde avstå från att skicka trupp till Darfur.
Att Bushadministrationen gjorde karottunderlätt av mänskliga rättigheter i terrorkampens spår blev tidigt uppenbart. Utåt fortsatte administrationen att förneka att den använde sig av tortyr, men i dag vet vi att den ljög. Ju mer som framkommer om regeringens ruttna syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, desto gladare ska vi vara att vicepresidenten inte längre heter Dick Cheney. Obama tar avstånd från tortyr och har lovat att stänga Guantánamo. Förhoppningsvis är tiden med omfattande rättsövergrepp av detta slag över.
Obama är ingalunda en perfekt president. De förväntningarna ska vi inte ha på någon. Men världen är tvivelsutan en bättre plats utan Bush.
Bush och Cheney vinkar adjö till rättssäkerheten.fredag 17 juli 2009
Sommarseminarium 2009
Varje sommar anordnar Frihetsfronten ett sommarseminarium på Barnens ö, några mil norr om Norrtälje. Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge
och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor. Och ha kul tillsammans.
Sommarseminariet är som våra talarkvällar - fast ännu roligare. Inbjudna talare håller föredrag, vi käkar och festar ihop från fredag till söndag. Och vi brukar alltid ha strålande väder, av någon anledning (vilket alltid resulterar i både fotbollsmatcher och bad för den som vill).
Sommarseminariet brukar alltid bli fulltecknat. Försäkra dig om en plats i tid!
Kostnad för studerande och värnpliktiga betalar 690 kronor, övriga 890 kronor. I priset ingår kost och logi och givetvis tillträde till alla föredrag.
Avgiften sätts in på PlusGirokonto 449 71 84-4 eller Bankgiro 268-5295 med Nyliberalt Forum som betalningsmottagare. Glöm för allt i världen inte att uppge namn! Vill du ha mer information, ange din emailadress.
Har du frågor, kan du även maila mig på angiven emailadress under min info till vänster.
Bokning av fler talare pågår fortlöpande.
I år hålls seminariet den 21-23 augusti (fredag e.m. - söndag lunch) på en kollogård på Barnens ö norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.
Hoppas vi ses där då!
Ingemar Nordin och Oscar Swartz är två tidigare talare.
och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor. Och ha kul tillsammans.
Sommarseminariet är som våra talarkvällar - fast ännu roligare. Inbjudna talare håller föredrag, vi käkar och festar ihop från fredag till söndag. Och vi brukar alltid ha strålande väder, av någon anledning (vilket alltid resulterar i både fotbollsmatcher och bad för den som vill).
Sommarseminariet brukar alltid bli fulltecknat. Försäkra dig om en plats i tid!
Kostnad för studerande och värnpliktiga betalar 690 kronor, övriga 890 kronor. I priset ingår kost och logi och givetvis tillträde till alla föredrag.
Avgiften sätts in på PlusGirokonto 449 71 84-4 eller Bankgiro 268-5295 med Nyliberalt Forum som betalningsmottagare. Glöm för allt i världen inte att uppge namn! Vill du ha mer information, ange din emailadress.
Har du frågor, kan du även maila mig på angiven emailadress under min info till vänster.
Bokade talare är hittills:
Ted Goldberg, professor
Anders Edwardsson, historiker
Mats Olin, grundare av Second Opinion
Camilla Lindberg, riksdagsledamot Folkpartiet
Peter J Olsson, politisk redaktör på Kvällsposten
Rick Falkvinge, ordförande för Piratpartiet
Ted Goldberg, professor
Anders Edwardsson, historiker
Mats Olin, grundare av Second Opinion
Camilla Lindberg, riksdagsledamot Folkpartiet
Peter J Olsson, politisk redaktör på Kvällsposten
Rick Falkvinge, ordförande för Piratpartiet
Bokning av fler talare pågår fortlöpande.
I år hålls seminariet den 21-23 augusti (fredag e.m. - söndag lunch) på en kollogård på Barnens ö norr om Norrtälje, ca 10 mil norr om Stockholm.
Hoppas vi ses där då!
Ingemar Nordin och Oscar Swartz är två tidigare talare.onsdag 15 juli 2009
Alla betalar för sex
I Sverige är det förbjudet att betala för sexuell massage. Den svenska sexuella frigjordheten sträcker sig bara till sex inom vissa bestämda ramar. Ju mer man granskar dem, desto snävare framstår de. I dagens kvart i fem-eko i P1 moraliserades det över att många thaimassageställen även erbjuder ett "happy ending" (handjobb) mot extra betalning. Vilket man inte får göra. Några poliser näckade tidigare för att genom bevisprovokation avslöja verksamheten på ett ställe. SR har granskat tidigare.
Inställningen mot tjejerna som tillhandahåller tjänsten är alltid nedlåtande från de som säger sig värna dem. Ett exempel är kriminalinspektör Ann Martins kommentar om thaimassöser som även erbjuder det lilla extra: "I deras värld blir de uppskattade för det de gör". "I deras värld"... inte i "vår", den normala världen. Hur mycket hon ser ned på kvinnorna illustreras än mer av att Ann Martin skulle vilja beslagta de pengar som sexarbetarna har tjänat när polisen kommer på dem. Den människosyn som polisens traffickinggrupp representerar är förfärlig.
Vad är grejen med sex mot betalning, egentligen? Vad gör det så avskyvärt? Och vad gör besöket hos en sexsäljare så speciellt? Har du aldrig bjudit din dejt på middag med förhoppningen om ett riktigt "happy end"? Har du aldrig bjudit på drinkar på krogen för att få någon på kroken? Alla betalar för sex. Betalningen ser bara olika ut, sker i olika miljöer och är ibland mer subtil.
Jag vet att jag tjatar. Men jag tänker fortsätta tjata. Personer som Ann Martin som ser ned på andra människor är inte bättre än rasister. Människosynen är lika rutten, lika vidrig och måste bekämpas.
Inställningen mot tjejerna som tillhandahåller tjänsten är alltid nedlåtande från de som säger sig värna dem. Ett exempel är kriminalinspektör Ann Martins kommentar om thaimassöser som även erbjuder det lilla extra: "I deras värld blir de uppskattade för det de gör". "I deras värld"... inte i "vår", den normala världen. Hur mycket hon ser ned på kvinnorna illustreras än mer av att Ann Martin skulle vilja beslagta de pengar som sexarbetarna har tjänat när polisen kommer på dem. Den människosyn som polisens traffickinggrupp representerar är förfärlig.
Vad är grejen med sex mot betalning, egentligen? Vad gör det så avskyvärt? Och vad gör besöket hos en sexsäljare så speciellt? Har du aldrig bjudit din dejt på middag med förhoppningen om ett riktigt "happy end"? Har du aldrig bjudit på drinkar på krogen för att få någon på kroken? Alla betalar för sex. Betalningen ser bara olika ut, sker i olika miljöer och är ibland mer subtil.
Jag vet att jag tjatar. Men jag tänker fortsätta tjata. Personer som Ann Martin som ser ned på andra människor är inte bättre än rasister. Människosynen är lika rutten, lika vidrig och måste bekämpas.
måndag 13 juli 2009
Ibland vill man bara kräkas
EU-ministern Cecilia Malmström och nya Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (båda fp) har en rätt tragisk debattare i Östersunds-Posten. De säger sig förespråka "ett tryggt och öppet Europa" och slår samtidigt ett slag för Stockholmsprogrammet som, menar de, "bland annat slår fast hur EU-länderna ska kunna samarbeta bättre för att bekämpa brott". Jaha. Är de bara dumma i huvudet eller stänger de medvetet av allt kritiskt tänkande så fort EU kommer på tal?
Cecilia & Cecilia hoppas att det svenska ordförandeskapet i EU ska ta tag i "konkreta frågor som tar sin utgångspunkt i människors vardag". Vilket bland annat kommer att gälla övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår, tillgång till uppgifter om våra resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning och även fingeravtryck och bild.
"Ta utgångspunkt i människors vardag" fick plötsligt en helt ny innebörd... Eller har folkpartisterna humor?
Cecilia & Cecilia hoppas att det svenska ordförandeskapet i EU ska ta tag i "konkreta frågor som tar sin utgångspunkt i människors vardag". Vilket bland annat kommer att gälla övervakning genom aktiv insamling av enskilda medborgares elektroniska fotspår, tillgång till uppgifter om våra resor, bankaffärer, mobilpositioner, internetanvändning och även fingeravtryck och bild.
"Ta utgångspunkt i människors vardag" fick plötsligt en helt ny innebörd... Eller har folkpartisterna humor?
söndag 12 juli 2009
Du borde gilla mig
"Liberaler är själviska".
Det ligger i politikens natur att vilja reglera, bestämma och diktera villkoren för människor. En politiker som inte får göra det känner sig värdelös. Det vill inte politikern göra. Därför uppfinns ständigt nya sätt att styra medborgarna på olika sätt. Det kan handla om allt från att bestämma vilken skola barnen får gå i, vad vi får berusa oss med eller hur avancerade vi får vara i sänghalmen. Alltid finns det något att tycka till om. I ett land som Sverige, där vi har lyckats besegra svält, har god sjukvård och lever i stor trygghet, måste politikerna hitta nya vägar in i vår vardag. Varje års motionsflora i riksdagen är beviset för hur långt det har gått.
Detta spänner över alla partigränser, över alla politiska färger. Socialister vill reglera ekonomin och ställa så mycket som möjligt av våra inkomster under "demokratisk kontroll". Medborgarna ska göras beroende av staten, det vill säga politikerna. Och givetvis styra och ställa i vårt privatliv också. Konservativa tillåter viss ekonomisk frihet och riktar i stället in sig på vår moral. Även om konservativa i Sverige har accepterat preventivmedel och abort har de fortfarande svårt för en fri syn på sexualitet och vill, i praktiken, att vi håller händerna på täcket.
Samtidigt som denna syn blir allt ovanligare i Sverige, har radikalfeminismens inskränkta syn på sex fått allt större inflytande på politiken - från höger och vänster. Socialliberaler agerar megafoner åt samma sorts radikalfeministisk rappakalja som Margareta Winberg och Gudrun Schyman förespråkar.
På den gröna sidan finns det viss tolerans för individens valfrihet, men miljöfrågorna tar överhanden och skapar tillväxtskepsis och i praktiken ett förakt för att leva ett gott liv. I kampen för miljön/klimatet är människans intressen underordnade klimatideologins.
Nej, de enda som bryr sig om din frihet och dina intressen är vi frihetliga. Så, från höger till vänster: Ni borde gilla mig. Jag fördömer nämligen varken kommunistiska fåntrattar eller konservativa idioter, så länge ni sköter ert. Och allt jag begär i utbyte är att bli lämnad i fred, att få leva mitt liv som jag vill. Men det är tydligen för mycket begärt. För ni vill alla att jag ska leva det enligt era ideal och underordna mig ert tänkande och era krav. Nyliberaler kallas ofta själviska, i själva verket står vi frihetliga för höjden av osjälviskhet när vi vill låta dig, din familj och dina vänner leva era liv precis som ni vill så länge ni inte skadar någon annan.
Hax har en bloggpost på samma tema - utifrån ett övervakningsperspektiv.
Kina, värme och en kall och billig öl. Ibland är livet enkelt.
Det ligger i politikens natur att vilja reglera, bestämma och diktera villkoren för människor. En politiker som inte får göra det känner sig värdelös. Det vill inte politikern göra. Därför uppfinns ständigt nya sätt att styra medborgarna på olika sätt. Det kan handla om allt från att bestämma vilken skola barnen får gå i, vad vi får berusa oss med eller hur avancerade vi får vara i sänghalmen. Alltid finns det något att tycka till om. I ett land som Sverige, där vi har lyckats besegra svält, har god sjukvård och lever i stor trygghet, måste politikerna hitta nya vägar in i vår vardag. Varje års motionsflora i riksdagen är beviset för hur långt det har gått.
Detta spänner över alla partigränser, över alla politiska färger. Socialister vill reglera ekonomin och ställa så mycket som möjligt av våra inkomster under "demokratisk kontroll". Medborgarna ska göras beroende av staten, det vill säga politikerna. Och givetvis styra och ställa i vårt privatliv också. Konservativa tillåter viss ekonomisk frihet och riktar i stället in sig på vår moral. Även om konservativa i Sverige har accepterat preventivmedel och abort har de fortfarande svårt för en fri syn på sexualitet och vill, i praktiken, att vi håller händerna på täcket.
Samtidigt som denna syn blir allt ovanligare i Sverige, har radikalfeminismens inskränkta syn på sex fått allt större inflytande på politiken - från höger och vänster. Socialliberaler agerar megafoner åt samma sorts radikalfeministisk rappakalja som Margareta Winberg och Gudrun Schyman förespråkar.
På den gröna sidan finns det viss tolerans för individens valfrihet, men miljöfrågorna tar överhanden och skapar tillväxtskepsis och i praktiken ett förakt för att leva ett gott liv. I kampen för miljön/klimatet är människans intressen underordnade klimatideologins.
Nej, de enda som bryr sig om din frihet och dina intressen är vi frihetliga. Så, från höger till vänster: Ni borde gilla mig. Jag fördömer nämligen varken kommunistiska fåntrattar eller konservativa idioter, så länge ni sköter ert. Och allt jag begär i utbyte är att bli lämnad i fred, att få leva mitt liv som jag vill. Men det är tydligen för mycket begärt. För ni vill alla att jag ska leva det enligt era ideal och underordna mig ert tänkande och era krav. Nyliberaler kallas ofta själviska, i själva verket står vi frihetliga för höjden av osjälviskhet när vi vill låta dig, din familj och dina vänner leva era liv precis som ni vill så länge ni inte skadar någon annan.
Hax har en bloggpost på samma tema - utifrån ett övervakningsperspektiv.
Kina, värme och en kall och billig öl. Ibland är livet enkelt.lördag 11 juli 2009
Gråzoner i Xinjiang
Det är svårt att veta vad som egentligen pågår i Xinjiang-provinsen just nu. Vilka uppgifter som stämmer. Vad som är propaganda. Det finns en uppenbar risk i att endast utmåla Beijing som boven i dramat och skapa en hyllningskör till uiguriska demonstranter. Situationen är emellertid mer komplicerad än så, vilket också framkommit i den begränsade svenska rapporteringen.
En sak är klar. Kina ska inte isoleras. I dag är det knappast heller möjligt i takt med att Mittens rike växer till en världsmakt. Isolering och olika sorters blockader och bojkotter är kontraproduktiva och drabbar alltid vanligt folk värst (av just detta skäl är det viktigt att USA omprövar sin Kubapolitik och underlättar för handel). USA, EU och andra aktörer har en knepig balansgång att gå. Att i kraftfulla ordalag fördöma den kinesiska ledningen och kräva demokrati skulle mötas med kalla handen från Beijing. Plakatpolitik vinner möjligen lättledda hemmaopinioner eller ser bra ut i bloggosfären, men det löser inget mellan länder internationellt (något som också Göran Persson begrep när USA invaderade Irak).
Att som Ryssland hävda att det som sker bara är "inre kinesiska angelägenheter" är å andra sidan att helt kapitulera och frånsäga sig rätten att över huvud taget ha en åsikt. Det går att förstå varför Ryssland, som också brukar beskylla andra länder för att blanda sig i landets "inre angelägenheter", agerar så. Men USA och EU ska inte göra det. De bör kritisera Kina när landets ledning begår övergrepp, men samtidigt ha moderata förhoppningar om effekten. Vi kommer inte att få se ett demokratiskt Kina på många år än. Och oavsett utveckling vad de politiska rättigheterna beträffar, kommer västvärlden och Kina att vara ömsesidigt beroende av varandra i ökande grad under många år framöver. När protesterna i Xinjiang-provinsen har upphört ska det byggas relationer mellan väst och Kina som vanligt igen.
Det finns mycket att kritisera Kina för. Det finns mängder av orosmoln i landets utveckling - inte minst regimens sätt att använda den nya tekniken för sina syften. Samtidigt har så oerhört mycket blivit bättre sedan Maos död, ja även de senaste 10 åren, att det är svårt att inte imponeras. Förändringstakten går fortfarande nästan att ta på.
Avslutningsvis: borgerliga skribenter kallar Kina för en kommunistdiktatur, vänsterbloggare skriver kapitalistdiktatur. Inget är egentligen särskilt rättvisande. Men frågan är vad man kallar ett land som numera är en kapitalistisk marknadsekonomi men som fortfarande styrs av kommunistpartiet. Ska vi kanske nöja oss med "diktatur" rätt och slätt?
En sak är klar. Kina ska inte isoleras. I dag är det knappast heller möjligt i takt med att Mittens rike växer till en världsmakt. Isolering och olika sorters blockader och bojkotter är kontraproduktiva och drabbar alltid vanligt folk värst (av just detta skäl är det viktigt att USA omprövar sin Kubapolitik och underlättar för handel). USA, EU och andra aktörer har en knepig balansgång att gå. Att i kraftfulla ordalag fördöma den kinesiska ledningen och kräva demokrati skulle mötas med kalla handen från Beijing. Plakatpolitik vinner möjligen lättledda hemmaopinioner eller ser bra ut i bloggosfären, men det löser inget mellan länder internationellt (något som också Göran Persson begrep när USA invaderade Irak).
Att som Ryssland hävda att det som sker bara är "inre kinesiska angelägenheter" är å andra sidan att helt kapitulera och frånsäga sig rätten att över huvud taget ha en åsikt. Det går att förstå varför Ryssland, som också brukar beskylla andra länder för att blanda sig i landets "inre angelägenheter", agerar så. Men USA och EU ska inte göra det. De bör kritisera Kina när landets ledning begår övergrepp, men samtidigt ha moderata förhoppningar om effekten. Vi kommer inte att få se ett demokratiskt Kina på många år än. Och oavsett utveckling vad de politiska rättigheterna beträffar, kommer västvärlden och Kina att vara ömsesidigt beroende av varandra i ökande grad under många år framöver. När protesterna i Xinjiang-provinsen har upphört ska det byggas relationer mellan väst och Kina som vanligt igen.
Det finns mycket att kritisera Kina för. Det finns mängder av orosmoln i landets utveckling - inte minst regimens sätt att använda den nya tekniken för sina syften. Samtidigt har så oerhört mycket blivit bättre sedan Maos död, ja även de senaste 10 åren, att det är svårt att inte imponeras. Förändringstakten går fortfarande nästan att ta på.
Avslutningsvis: borgerliga skribenter kallar Kina för en kommunistdiktatur, vänsterbloggare skriver kapitalistdiktatur. Inget är egentligen särskilt rättvisande. Men frågan är vad man kallar ett land som numera är en kapitalistisk marknadsekonomi men som fortfarande styrs av kommunistpartiet. Ska vi kanske nöja oss med "diktatur" rätt och slätt?
fredag 10 juli 2009
Just beat it
Jag kan inte säga att jag var ett stort fan av Michael Jackson. Jag köpte aldrig en skiva och lyssnade inte särskilt mycket på hans musik. Men det betyder inte att jag aldrig begrep fenomenet Jackson. Jag tycker att det är förbaskat tråkigt att han har gått bort. Han var en fantastisk artist och jag skulle väldigt gärna ha sett hans comeback på DVD.
Hyllningarna till MJ är många och spridda. Den här är den kanske häftigaste hittills.
Via Hax
Hyllningarna till MJ är många och spridda. Den här är den kanske häftigaste hittills.
Via Hax
Ich hab' ein Pianola zu Haus' in mein' Salon
Det har kommit så många filmer som utspelas under andra världskriget att jag har börjat bli mätt. Väldigt sällan är det något sevärt. Men när det väl är det, är det ofta något utomamerikanskt. Paul Verhouvens (Basic Instinct, Robocop) Zwartboek (Black Book) visade sig vara en överraskande bra film.
Den är inspirerad av verkliga händelser (vilket ju ger visst handlingsutrymme för manusförfattaren) och utspelas under den tyska ockupationen i Nederländerna. Judinnan Rachel Stein (Carice van Houten) erbjuds att fly med sin familj. De avslöjas och hon lyckas undkomma ensam. Övriga familjen avrättas och rånas på allt de äger. Därefter börjar hon arbeta för motståndsrörelsen med målet att nästla sig in hos tyskarna. Mannen hon ska snärja spelas av utmärkte Sebastian Koch (De andras liv, Djävulens arkitekt). Filmen har vissa förutsägbara stunder, men innehåller både obehagliga och starka scener och tar en rad vändningar under sina 130 minuter. Och Carice van Houten har definitivt charm.
Förutom spänning erbjuder Black Book dessutom ett riktigt skönt soundtrack - däribland sköna Ich bin die Fesche Lola. Så lät de sexiga sångerna på den tiden. Inte för att det direkt rycker i baguetten, men trallvänlig är den ju. Ja, inte i den bemärkelsen, men ändå. Äsch, se filmen, vet ja!
Den är inspirerad av verkliga händelser (vilket ju ger visst handlingsutrymme för manusförfattaren) och utspelas under den tyska ockupationen i Nederländerna. Judinnan Rachel Stein (Carice van Houten) erbjuds att fly med sin familj. De avslöjas och hon lyckas undkomma ensam. Övriga familjen avrättas och rånas på allt de äger. Därefter börjar hon arbeta för motståndsrörelsen med målet att nästla sig in hos tyskarna. Mannen hon ska snärja spelas av utmärkte Sebastian Koch (De andras liv, Djävulens arkitekt). Filmen har vissa förutsägbara stunder, men innehåller både obehagliga och starka scener och tar en rad vändningar under sina 130 minuter. Och Carice van Houten har definitivt charm.
Förutom spänning erbjuder Black Book dessutom ett riktigt skönt soundtrack - däribland sköna Ich bin die Fesche Lola. Så lät de sexiga sångerna på den tiden. Inte för att det direkt rycker i baguetten, men trallvänlig är den ju. Ja, inte i den bemärkelsen, men ändå. Äsch, se filmen, vet ja!
Ja, das ist meine Melodie...
Klimatevangeliet
"Barosso och Reinfeldt står fast vid att den globala uppvärmningen får bli högst 2 grader Celcius. Fint, kan ni justera jordens omloppsbana runt solen medans ni ändå håller på?"
Klimatbluffen har lika svårt som jag att förstå hur politikerna resonerar. Idén att man kan kontrollera klimatet är så absurd att den trotsar all beskrivning. Den stora frågan är om politikerna själva tror att de verkligen kan kontrollera jordens klimat eller om de bara vill låtsas att de har den gudomliga makten? De klimatmål som har satts upp tar sikte mot 2050, då alla nu ansvariga politiker är döda och begravda. Det finns således ingen som helst möjlighet att hålla någon ansvarig för eventuellt missade mål. Snacka om drömsits för politiker! De kan lova jordens räddning men behöver inte finnas där när utvärderingen av de uppsatta målen sedan sker.
Det finns, som Dick Erixon konstaterar, ett obehagligt frälsningsskimmer över klimathysterin. Ifrågasättanden motas tillbaka. Människor som kommer med invändningar fryses ute och kallas "förnekare", ett illa dolt försök att bunta samman oss med Förintelseförnekare. Det är helt enkelt PK att vara pessimist och undergångsromantiker. Vänstern har alltid varit det, det nya är att nu har även högern hoppat på tåget och lovar kamp mot det elaka klimatet. Hans Bergström talar, med rätta, om en grön fatwa.
Sunt förnuft har visserligen aldrig hört hemma i politiken. Politikens värld är och förblir rutten, inskränkt, girig och maktfullkomlig. Men när man låter trädkramare från Greenpeace och Naturskyddsföreningen sätta agendan och säger sig vilja "rädda världen", blir det obehagligt på en helt annan nivå.
torsdag 9 juli 2009
Det svenska förmynderiet
"Jag påstår att de som klagar på regeringens planer att höja priset antingen har alkoholproblem av varierande grad eller är helt oförstående inför alkoholproblematiken. Ett stort samhällsskadligt nöje ska också vara ett dyrt nöje."
Så mycket mer svenskt än så här blir det inte. Skatten är universalmedlet med vilket allt som "vi" (det vill säga vissa intoleranta jävlar) ogillar ska besegras. Jag har aldrig och kommer heller aldrig att förstå detta förvridna tänkande. Det är förmynderi och moralism förklädd till något slags omtanke om andra människors väl och ve. Ordet "solidaritet" används ofta för att förstärka denna illusion.
Alkohol orsakar en massa problem, sägs det. Jag skulle vilja säga att människor orsakar problemen. Vissa efter att de har supit sig fulla. I stället för att erkänna att människor själva har ansvar för sina handlingar, skylls allt på alkoholen. Visst gör vi alla många dumma saker på fyllan. Men betyder det att vårt ansvar minskar i takt med berusningen? Det gör det inte. Det finns således ingen anledning att 90 procent av befolkningen ska behandlas som småbarn av stat och myndigheter bara för att en minoritet har problem att ta ansvar när de dricker.
Alternativet till detta förmynderisystem är mer av tertiär prevention, det vill säga insatser mot dem som de facto har problem med sitt drickande. Låt oss övriga vara i fred, tack.
Riktig reklam. onsdag 8 juli 2009
Ett Kina
Händelserna i nordvästra Kina, i Xinjiang-provinsen, har fått stor uppmärksamhet i både svenska och internationella medier. Många drar paralleller till protesterna i Tibet. Och precis som i Tibet, förekommer sammandrabbningar mellan hankineser och den övriga befolkningen. Helt klart är att den kinesiska ledningen ser med oro på utvecklingen i Xinjiang. Det är inte den första händelsen av detta slag.
Jag har egentligen för dålig kännedom om de exakta förhållandena för uigurerna i Xinjiang för att ha en klar uppfattning om deras situation och hur motiverade protesterna är. Men vi kan slå fast några enkla utgångspunkter. Alla minoritetsfolk bör ha rätt att utöva sin religion och få uttrycka sig fritt, en frihet som är minst sagt begränsad i Kina. Samtidigt bör även en annan aspekt lyftas fram. Xinjiang-provinsen har varit en del av Kina i över 200 år. Den som kräver att provinsen bör få bli självständig har ett ganska tufft case att göra. Ökat självstyre går däremot att diskutera, precis som i fallet Tibet. Framför allt bör vi lyfta fram kraven på ökade mänskliga rättigheter - men det gäller Kina som nation, inte bara Xinjiang.
Kina är ganska unikt med sina 56 minoritetsfolk. Det vore oerhört illa om utvecklingen med etniskt våld mellan hankineser och etniska minoriteter spreds ytterligare. Den kinesiska ledningen borde försöka få till stånd något slags samtal med dessa grupper och söka gå dem till mötes i någon mån. Att ständigt slå ned protester med våld kommer inte att minska ilskan och missnöjet utan riskerar tvärtom att leda till ännu värre protester framöver. Det, om något, borde oroa den kinesiska regimen. Kampen för det "harmoniska samhället" kan i värsta fall leda till att Kina spricker.
Jag har egentligen för dålig kännedom om de exakta förhållandena för uigurerna i Xinjiang för att ha en klar uppfattning om deras situation och hur motiverade protesterna är. Men vi kan slå fast några enkla utgångspunkter. Alla minoritetsfolk bör ha rätt att utöva sin religion och få uttrycka sig fritt, en frihet som är minst sagt begränsad i Kina. Samtidigt bör även en annan aspekt lyftas fram. Xinjiang-provinsen har varit en del av Kina i över 200 år. Den som kräver att provinsen bör få bli självständig har ett ganska tufft case att göra. Ökat självstyre går däremot att diskutera, precis som i fallet Tibet. Framför allt bör vi lyfta fram kraven på ökade mänskliga rättigheter - men det gäller Kina som nation, inte bara Xinjiang.
Kina är ganska unikt med sina 56 minoritetsfolk. Det vore oerhört illa om utvecklingen med etniskt våld mellan hankineser och etniska minoriteter spreds ytterligare. Den kinesiska ledningen borde försöka få till stånd något slags samtal med dessa grupper och söka gå dem till mötes i någon mån. Att ständigt slå ned protester med våld kommer inte att minska ilskan och missnöjet utan riskerar tvärtom att leda till ännu värre protester framöver. Det, om något, borde oroa den kinesiska regimen. Kampen för det "harmoniska samhället" kan i värsta fall leda till att Kina spricker.
tisdag 7 juli 2009
måndag 6 juli 2009
Det underskattade vänstervåldet kartlagt
Det pratas ofta om "högerextremt" våld (ett begrepp som går att ifrågasätta, men det är en annan diskussion). Vänstern uppmanar liberaler och konservativa att ta avstånd. Det görs politiska statements. Men det pratas väldigt lite om det vänsterextrema våldet som både drabbar politiker, politiska aktivister och vanligt hederligt folk. Sådant våld, oavsett om det riktas mot människor eller egendom eller både och, trivialiseras och bortförklaras ofta med att det handlar om frustrerade ungdomar.
I rapporten Våldsam politisk extremism - Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten visar Brottsförebyggande rådet, Brå, och Säpo att andelen politiskt motiverad våldsbrottslighet är ungefär lika stor inom den nationalistiska och rasideologiska rörelsen som inom den autonoma extremvänstern. Från vänsterhåll är det populärt att enbart lyfta fram det bruna våldet och tona ned det våld som finns inom den autonoma vänstern. Här tas sällan avstånd. Våldsromantiken gör säkerligen sitt till för att vänstervåldet trivialiseras och bagatelliseras. Stenkastarvänstern ges ständigt ursäkter för sitt beteende, som om frånvaro av samlingslokal eller "oro" för globaliseringen skulle vara skäl nog för att med våld ge sig på andra människor.
För avhoppare inom de nationalistiska och rasideologiska rörelserna finns Exit. För avhoppare på vänsterkanten finns ingenting. Det kan vara en god idé att utvidga verksamheten även för personer som vill lämna den hatiska vänstervärlden. Likheterna är många. Det handlar om klass/rashat och kollektiva fördömanden av människor i samhället enbart utifrån vilken grupp de tillhör. De här grupperna bör bekämpas med alla till buds stående medel i en demokratisk stat. Att sluta bagatellisera vänstervåldet är ett steg på vägen.
Ett sätt att uttrycka sig, enligt vissa.
"Den är jämnt fördelad, den politiskt motiverade brottsligheten, det vill säga den autonoma miljön begår lika mycket politiskt motiverade brott som vit makt-miljön."
I rapporten Våldsam politisk extremism - Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten visar Brottsförebyggande rådet, Brå, och Säpo att andelen politiskt motiverad våldsbrottslighet är ungefär lika stor inom den nationalistiska och rasideologiska rörelsen som inom den autonoma extremvänstern. Från vänsterhåll är det populärt att enbart lyfta fram det bruna våldet och tona ned det våld som finns inom den autonoma vänstern. Här tas sällan avstånd. Våldsromantiken gör säkerligen sitt till för att vänstervåldet trivialiseras och bagatelliseras. Stenkastarvänstern ges ständigt ursäkter för sitt beteende, som om frånvaro av samlingslokal eller "oro" för globaliseringen skulle vara skäl nog för att med våld ge sig på andra människor.
För avhoppare inom de nationalistiska och rasideologiska rörelserna finns Exit. För avhoppare på vänsterkanten finns ingenting. Det kan vara en god idé att utvidga verksamheten även för personer som vill lämna den hatiska vänstervärlden. Likheterna är många. Det handlar om klass/rashat och kollektiva fördömanden av människor i samhället enbart utifrån vilken grupp de tillhör. De här grupperna bör bekämpas med alla till buds stående medel i en demokratisk stat. Att sluta bagatellisera vänstervåldet är ett steg på vägen.
Ett sätt att uttrycka sig, enligt vissa.Kristdemokraternas förbudslinje
Kristdemokraternas Göran Hägglund har hyllats från borgerligt håll efter sitt kraftfulla tal i Almedalen. Många har hävdat att Kristdemokraterna borde söka sig bort från mittenfåran och i stället slå vakt om partiets konservativa sida. Jag skulle uppskatta en sådan utveckling. Inte för att jag bryr mig om hur det går för partiet utan för att det innebär att åtminstone ett alliansparti lämnar den geggiga mittensörjan. Tydliga alternativ i politiken är alltid positivt och det är utan tvekan en bristvara i dag.
Om det funnits hopp om borgerlig nytändning efter Hägglunds ideologiska utfall mot kulturvänstern och till "vanliga Svenssons" försvar, fick vi i dag en ny påminnelse om vad partiet egentligen står för: förbud. En av toppkandidaten Ella Bohlins hjärtefrågor i EU-valrörelsen var minskade införselskvoter för alkohol. Nu går socialminister Hägglund ut och kräver både höjd alkoholskatt och förbud mot alkoholreklam till ungdomar. Detta är Kristdemokraterna i ett nötskal. Allt snack om valfrihet för familjer faller märkbart platt så fort partiets rullar igång sitt förbuds- och regleringsmaskineri i en rad andra frågor.
Den som röstar på Kristdemokraterna ska alltså veta att det är ett förbudsparti rösten hamnar på och att dess företrädare mestadels är moralistiska hängbukar som inte tycker att det ska vara för roligt att leva.
Aja baja.
Om det funnits hopp om borgerlig nytändning efter Hägglunds ideologiska utfall mot kulturvänstern och till "vanliga Svenssons" försvar, fick vi i dag en ny påminnelse om vad partiet egentligen står för: förbud. En av toppkandidaten Ella Bohlins hjärtefrågor i EU-valrörelsen var minskade införselskvoter för alkohol. Nu går socialminister Hägglund ut och kräver både höjd alkoholskatt och förbud mot alkoholreklam till ungdomar. Detta är Kristdemokraterna i ett nötskal. Allt snack om valfrihet för familjer faller märkbart platt så fort partiets rullar igång sitt förbuds- och regleringsmaskineri i en rad andra frågor.
Den som röstar på Kristdemokraterna ska alltså veta att det är ett förbudsparti rösten hamnar på och att dess företrädare mestadels är moralistiska hängbukar som inte tycker att det ska vara för roligt att leva.
Aja baja.lördag 4 juli 2009
Krig och solidaritet hör inte ihop
Dick Erixon gratulerar USA den fjärde juli och tackar för att USA gett oss européer vår frihet.
"Tiotusentals unga amerikaner offrade sina liv för vår frihet. Utan att de hade blivit angripna. De kom enbart som befriare. Det är solidaritet, det."
Jag vet inte om det beror på historisk okunskap eller bara USA-patriotisk blindhet, men att påstå att USA gick in i andra världskriget utan att ha blivit angripet är synnerligen märkligt. USA gick in i kriget först efter Pearl Harbor. Hitler förklarade faktiskt krig mot USA efter att Tysklands allierade, Japan, angripit Pearl Harbor. USA gick inte in i kriget för att vara snälla och solidariska, de försvarade sina egna intressen och de slog tillbaka mot de axelmakter som angripit dem på hemmaplan. Varför skulle det annars ha dröjt över två år innan kriget i Europa blev intressant?
USA var utan tvekan en viktig faktor i kriget. Tyskland skulle inte ha klarat ett krig mot Amerika på sikt. Men det var, med handen på hjärtat, inte USA som vann kriget åt de allierade. Det var Sovjetunionen. Hur många offer som Sovjetunionen gav får vi aldrig veta, men vissa siffror visar på runt 15 miljoner, en effekt av Hitlers och Stalins terrorkrig. Dessa bör således lyftas fram mer än de knappa tre hundra tusen liv som den amerikanska sidan förlorade. I alla fall om vi ska prata om orsakerna bakom krigets utgång. Förlusterna på båda sidor är så oerhörda att de inte går att förstå - men rätt ska vara rätt.
Och vad solidaritet och krig beträffar, hör de över huvud taget inte ihop.
Sovjetunionen led överlägset störst förluster i andra världskriget
HD sätter ned foten
I uppmärksammade våldtäktsmål när den dömde anser sig vara dömd endast på målsägandes berättelse sägs det alltid att så går det minsann inte till i svenska domstolar. Nej, det krävs alltid stödbevisning. Vi vet att det där inte är sant. Bo Larsson, känd från Uppdrag granskning som "fallet Ulf" är kanske det mest anmärkningsvärda kända exemplet på att svenska domstolar kan skicka människor i fängelse på enbart en berättelse - efter att polis och åklagare struntat i att kontrollera sanningshalten i densamma.
Att Högsta Domstolen river upp två våldtäktsdomar med hänvisning till just detta, att man inte ska kunna döma någon på enbart en persons berättelse, är därför både oerhört glädjande och viktigt. Även om det tvistas om prejudikatsvärdet i dessa domar är de facto HD:s domar prejudicerande. Samtidigt är det förfärande eftersom det innebär att två instanser, både tingsrätt och hovrätt, uppenbarligen har dömt just på ett sådant sätt som de inte ska göra enligt mången expertis: utan någon sorts stödbevisning.
Tänk dig själv situationen att bli anklagad för något du inte har gjort och bli dömd på enbart anklagelsens existens och en annan persons påstående att du ska ha gjort det du inte har gjort. Skulle det kännas rimligt? Övergrepp kan ha begåtts, men det ska bevisas! Så ska det fungera i ett rättssamhälle.
I vanlig ordning protesteras det kraftigt från feministiskt håll. Rapports vinkel var Elisabeth Massi Fritz' perspektiv, advokaten som i princip alltid för fram krav på lägre beviskrav i sexualbrottsmål. Rättssäkerheten förefaller ointressant. Att vanligt folk hytter med näven och kräver hårdare straff för våldtäktsmän är vi vana vid. Det är desto mer upprörande att en advokat kan propagera för urholkad rättssäkerhet och få lägga ut texten på bästa sändningstid i den statliga televisionen.
Att Högsta Domstolen river upp två våldtäktsdomar med hänvisning till just detta, att man inte ska kunna döma någon på enbart en persons berättelse, är därför både oerhört glädjande och viktigt. Även om det tvistas om prejudikatsvärdet i dessa domar är de facto HD:s domar prejudicerande. Samtidigt är det förfärande eftersom det innebär att två instanser, både tingsrätt och hovrätt, uppenbarligen har dömt just på ett sådant sätt som de inte ska göra enligt mången expertis: utan någon sorts stödbevisning.
Tänk dig själv situationen att bli anklagad för något du inte har gjort och bli dömd på enbart anklagelsens existens och en annan persons påstående att du ska ha gjort det du inte har gjort. Skulle det kännas rimligt? Övergrepp kan ha begåtts, men det ska bevisas! Så ska det fungera i ett rättssamhälle.
I vanlig ordning protesteras det kraftigt från feministiskt håll. Rapports vinkel var Elisabeth Massi Fritz' perspektiv, advokaten som i princip alltid för fram krav på lägre beviskrav i sexualbrottsmål. Rättssäkerheten förefaller ointressant. Att vanligt folk hytter med näven och kräver hårdare straff för våldtäktsmän är vi vana vid. Det är desto mer upprörande att en advokat kan propagera för urholkad rättssäkerhet och få lägga ut texten på bästa sändningstid i den statliga televisionen.
fredag 3 juli 2009
En liten debatt om sexköpslagen
Magnus Betnér, som röstade på Feministiskt initiativ i förra riksdagsvalet och ofta har vissa feministiska anslag i sina shower, är motståndare till sexköpslagen utifrån ett frihetligt perspektiv. Politiker ska inte reglera vad vi ska få göra med våra kroppar, säger Betnér.
Nedan i debatt med Miljöpartiets Zaida Catalán. Det vill säga en lugn, resonerande person mot en hektisk, förbudsivrare som försöker spela intellektuell. Det komiska är att Catalán faktiskt talar emot sig själv när hon påtalar hur mycket kriminalitet som finns inblandad i prostitutionen - på grund av förbudet, ja!
Debatt om sex, ur vilket perspektiv och i vilket sammanhang det än gäller, väcker alltid känslor. Nedanstående klipp är ännu ett bevis på hur mycket man vinner på att vara lugn och resonerande i stället för upprörd och mästrande.
Nedan i debatt med Miljöpartiets Zaida Catalán. Det vill säga en lugn, resonerande person mot en hektisk, förbudsivrare som försöker spela intellektuell. Det komiska är att Catalán faktiskt talar emot sig själv när hon påtalar hur mycket kriminalitet som finns inblandad i prostitutionen - på grund av förbudet, ja!
Debatt om sex, ur vilket perspektiv och i vilket sammanhang det än gäller, väcker alltid känslor. Nedanstående klipp är ännu ett bevis på hur mycket man vinner på att vara lugn och resonerande i stället för upprörd och mästrande.
torsdag 2 juli 2009
Mexiko på väg avkriminalisera droger
Ingen annanstans i världen har kriget mot drogerna så tydligt visat sitt våldsamma ansikte som i Mexiko. Knarkkartellernas öppna gatustrider med tusentals döda som följd är en direkt effekt av förbudet mot narkotika. De oerhörda problemen har fått politiker att börja tänka om.
Det finns ett förslag om att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk. Förslaget ska ha kommit från president Felipe Calderón själv men saknar ännu hans underskrift för att träda i kraft. Avkriminaliseringen gäller alltså inte bara cannabis utan även amfetamin, heroin, kokain och andra droger. Det skulle i så fall ta ett helhetsgrepp om problematiken eftersom avkriminalisering av cannabis inte löser någonting. Det är inte där pengarna finns, det är inte gräset som knarkkartellerna slåss om.
Presidentens syfte med avkriminaliseringen är inte genuint frihetligt utan mer av praktisk natur: polisens resurser ska ägnas omfattande langning i stället för småskaligt bruk. Det är en rimlig ståndpunkt. Och syftet spelar egentligen mindre roll bara förslaget går igenom.
Det är inte första gången Mexiko försöker avkriminalisera. För tre år sedan lades ett liknande förslag, men den dåvarande presidenten tvangs dra tillbaka det efter påtryckningar från den stora grannen i norr och kritik från president Bush. Den här gången menar vissa att det finns större chans att presidenten står på sig. Därtill ska läggas att det sitter en ny president i Vita huset som inte är lika bindgalen vad narkotikapolitiken beträffar.
Först och främst får vi invänta att förslaget verkligen går igenom, därefter hoppas på att det sköts på ett bra sätt. Mexikos omfattande problem på grund av narkotikaförbudet kommer inte att försvinna över en natt. För att nå framgång krävs att lagstiftarna förstår varför de har avkriminaliserat och vilka möjligheter som nu ligger framför dem. Mexiko kan, precis som Portugal, blir ett exempel för hela världen.
Det har varit märkvärdigt tyst om den här historien, ungefär lika tyst som det är om exemplet Portugal. Kanske är det ett gott tecken...
Det finns ett förslag om att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk. Förslaget ska ha kommit från president Felipe Calderón själv men saknar ännu hans underskrift för att träda i kraft. Avkriminaliseringen gäller alltså inte bara cannabis utan även amfetamin, heroin, kokain och andra droger. Det skulle i så fall ta ett helhetsgrepp om problematiken eftersom avkriminalisering av cannabis inte löser någonting. Det är inte där pengarna finns, det är inte gräset som knarkkartellerna slåss om.
Presidentens syfte med avkriminaliseringen är inte genuint frihetligt utan mer av praktisk natur: polisens resurser ska ägnas omfattande langning i stället för småskaligt bruk. Det är en rimlig ståndpunkt. Och syftet spelar egentligen mindre roll bara förslaget går igenom.
Det är inte första gången Mexiko försöker avkriminalisera. För tre år sedan lades ett liknande förslag, men den dåvarande presidenten tvangs dra tillbaka det efter påtryckningar från den stora grannen i norr och kritik från president Bush. Den här gången menar vissa att det finns större chans att presidenten står på sig. Därtill ska läggas att det sitter en ny president i Vita huset som inte är lika bindgalen vad narkotikapolitiken beträffar.
Först och främst får vi invänta att förslaget verkligen går igenom, därefter hoppas på att det sköts på ett bra sätt. Mexikos omfattande problem på grund av narkotikaförbudet kommer inte att försvinna över en natt. För att nå framgång krävs att lagstiftarna förstår varför de har avkriminaliserat och vilka möjligheter som nu ligger framför dem. Mexiko kan, precis som Portugal, blir ett exempel för hela världen.
Det har varit märkvärdigt tyst om den här historien, ungefär lika tyst som det är om exemplet Portugal. Kanske är det ett gott tecken...
"We were somewhere around Barstow..."
Hunter S. Thompson har fascinerat många. Och han fortsätter att fascinera efter sin död. Dokumentären om hans liv, Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson, är rolig, rapp, informativ och välproducerad och trots sina två timmar väl värd din tid om du är intresserad av eller vill veta mer om mannen som uppfann Gonzojournalistiken, älskade vapen, och var full och/eller hög varje dag i åratal.
Att Johnny Depp, som spelade Hunter i den fantastiska Fear and Loathing in Las Vegas, gör voice over i dokumentären gör inte saken sämre. Köp!
onsdag 1 juli 2009
Nytt lågvattenmärke av Expressen
Alla har vi "skelett i garderoben". Men hur länge ska gamla synder få förfölja en människa? Frågan är synnerligen relevant i Sveriges politiska värld, där obetald TV-licens kan fälla en minister. Den här gången handlar det dock knappast ens om synder.
Expressen, som en gång gjorde en story av att Hax avslöjade Carl Serungs snaskigheter, vänder nu 180 grader och använder samma story för att kasta skit på Hax och Piratpartiet. Ja, det är så media fungerar. Men det känns en aning lågt. Och dessutom meningslöst. Det rör sig inte om något våldsbrott här (även om jag inte tycker att det heller borde diskvalificera någon från att vara assistent åt en Europaparlamentariker), faktiskt inte något brott över huvud taget. Nu snackar vi bara om moral(ism). Att Hax faktiskt avslöjade Serungs eskapader i svensk press stärker inte direkt Expressens story heller. Det blir bara fånigt.
Visst retar sådan här information alltid vissa snorkfröknar där ute, men min gissning är att de inte röstade på Piratpartiet i alla fall. Om partiet vill ha kompetent personal på plats i Bryssel kan de faktiskt inte bry sig om huruvida personen i fråga höll en filmkamera i handen vid en porrfilmsinspelning för 15 år sedan.
Hax får stöd av Christian Engström, därmed torde inte Expressen ha så mycket mer att hämta i det här. Dessutom förekommer Hax andra eventuella "avslöjanden" på sin blogg.
Expressen, som en gång gjorde en story av att Hax avslöjade Carl Serungs snaskigheter, vänder nu 180 grader och använder samma story för att kasta skit på Hax och Piratpartiet. Ja, det är så media fungerar. Men det känns en aning lågt. Och dessutom meningslöst. Det rör sig inte om något våldsbrott här (även om jag inte tycker att det heller borde diskvalificera någon från att vara assistent åt en Europaparlamentariker), faktiskt inte något brott över huvud taget. Nu snackar vi bara om moral(ism). Att Hax faktiskt avslöjade Serungs eskapader i svensk press stärker inte direkt Expressens story heller. Det blir bara fånigt.
Visst retar sådan här information alltid vissa snorkfröknar där ute, men min gissning är att de inte röstade på Piratpartiet i alla fall. Om partiet vill ha kompetent personal på plats i Bryssel kan de faktiskt inte bry sig om huruvida personen i fråga höll en filmkamera i handen vid en porrfilmsinspelning för 15 år sedan.
Hax får stöd av Christian Engström, därmed torde inte Expressen ha så mycket mer att hämta i det här. Dessutom förekommer Hax andra eventuella "avslöjanden" på sin blogg.
Skelett - som dansar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)