Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Hela Sverige deppar

Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

Vi deppar och misströstar men av helt olika skäl. Konservativa och liberalkonservativa, och för all del en hel del gammelsossar i väljarkåren, oroas över utvecklingen i Sverige. De känner oro för en skola i förfall, en polis i kris, en sjukvård som ständigt är flera händer kort, en bostadsmarknad som är helt ur spel och en migrationspolitik som har gjort situationen ännu värre på alla dessa områden. Det gungar betänkligt om den så kallade svenska modellen.

Vänstern oroar sig emellertid mer för vart väljarna tar vägen. Efter Brexit och Donald Trumps valseger är det som om ledarskribenter och kommentatorer sitter klara med sina svavelosande texter, redo att trycka på "send" så snart ett land har gått till val. Inväntande ännu en seger för "högerpopulismen".

Helgen bjöd på spridda skurar. Folkomröstningen i Italien gick inte Matteo Renzis väg. Men i Österrike borde etablissemanget jubla. Aftonbladet och DN hade laddat för att Norbert Hofer skulle vinna det österrikiska presidentvalet. När så inte skedde passar Aftonbladets ledarsida på att åtminstone förfasa sig över att Hofer "nästan" blev president. Till och med när en miljöpartist går och vinner ett europeiskt presidentval ska det deppas.

Det är dock inte bara vänstern som misströstar över valresultat. Inom högern sitter Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt - tre personer som satt mat på bordet på föreställningen att allt egentligen bara blir bättre - i en gemensam podd och deppar ikapp efter Trumps valseger.

Det frossas kort sagt i negativitet och missmod just nu. Av lite olika skäl och ur olika perspektiv. Det finns goda skäl att känna viss pessimism (och nej, Brexit är knappast ett sådant). Samtidigt leder deppandet ingenvart. Det bidrar inte med något konkret. Det löser inga problem.

Precis som efter ett dödsfall finns det en försvarlig tid för ältande. Men denna period bör inte vara för länge, för då övergår den i bitterhet. Och bitterhet gör att vi äts upp inifrån.

Den som vill vinna en framgång i nästa val har en knepig balansgång att gå. Å ena sidan beskriva verkligheten som den faktiskt är: inte alls särskilt upplyftande. Å den andra presentera ett positivt och trovärdigt framtidsbudskap. Det vete tusan om något av dagens riksdagspartier har förmågan till både och.

Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Anpassning till värdegrunden

Det är egentligen dumt att uppmärksamma en pinsam storm i ett vattenglas som hela debaclet kring Sverigedemokraternas gala på Grand Hôtel är. Snart har den fallit glömska och indignerade människor på båda sidor har hittat något nytt att bli frustrerade över, var så säker.

Några korta kommenterar är ändå på sin plats, ty det finns en principiellt intressant diskussion bakom alla överord som handlar om vår nervösa samtid. På flera sätt har händelsen en del gemensamt med Bokmässans agerande runt tidskriften Nya Tider.

Politiskt inkorrekta bokar in sig på ett event. De godkänns. Personer på vänsterkanten får nys om det hela. Medier som Aftonbladet och DN hakar på och gör en "granskning" och försöker ställa ansvariga till svars. Twittervänstern vaknar till liv framför tangentbordet, kammar hipsterskägget, sveper en kopp ekologiskt kaffe och sätter igång med dagens värv.

Vänsterfolk hotar med bojkott. DN, Aftonbladet och public service sprider budskapet. De som godkände bokningen backar med hänvisning till värdegrunden (i fallet med Bokmässan skulle de rent av hinna backa fram och tillbaka). Politiskt inkorrekta klagar över hot mot yttrande/mötesfriheten.

I slutändan fick dessa två incidenter samma slut: såväl Nya Tider som SD kunde hålla sina aktiviteter som planerat. Men den makt som ett mindre antal röststarka vänstertwittrare har på stiftelser, organisationer och företag i Sverige är bekymmersam. Det blir särskilt illa när mainstreammedierna ger detta fåtal ett inflytande de inte alls förtjänar.

Arga människor i sociala medier, märk väl med rätt värdegrund, har därmed blivit en reell maktfaktor. Troll på Twitter har blivit polis, åklagare och bödel. Företagare förväntas numera tänka efter både en och två gånger innan de gör en reklamfilm, godkänner ett arrangemang, bjuder in en gäst eller ens äter lunch med någon. Frågor de måste ställa sig är: vad tycker Twittervänstern om detta? Kan det uppstå ett drev och hur bemöter vi i så fall ett sådant?

Sannolikt har denna försiktighet även bidragit till att många nu känner sig tvungna att ta ställning för Den Rätta Läran offentligt. Genom att omfamna rätt organisationer och idéer köper de sig så att säga fria från drev. Även om det kan svänga fort, ty toleransen för snedsteg är låg.

Uppenbarligen är intolerans, ilska och lättkränkthet vinnande attribut i dagens samhälle. Det är genom att ständigt kräva att omgivningen ska anpassa sig efter just din värdegrund som du når fram i mediebruset. Det är så du "visar civilkurage" på 2010-talet.

Det finns egentligen bara två sätt att bemöta detta: foga sig eller gå till motangrepp. Sveriges förenade fisliberaler inom borgerligheten och i dess närhet har valt att inte bara foga sig utan göra gemensam sak med den indignerade vänstern. Personligen tycker jag att motangrepp är en bättre metod.

Detta kommer leda till ökad polarisering, men det är oundvikligt eftersom det uppenbarligen saknas förhandlingsmån med dagens lättkränkta nyvänster. Den är inte intresserad av kompromisser eller tolerans med oliktänkande. Den söker konfrontation.

Låt den då få det.

Tidigare bloggat:
Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Läs även:
Fnordspotting

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen. 

Ett annat Sverige

För exakt ett år sedan ställde jag frågan om det finns något att fira på den svenska nationaldagen och funderade över varför så många svenskar inte firar den. Orsakerna till detta är inte så svåra att lista ut.

Den 6 juni är en påtvingad helgdag. Den har ingen särskilt viktig historisk betydelse för svenskar som 17 maj har för norrmän eller 4 juli har för amerikaner. Det faktum att Sverige höll sig utanför andra världskriget har högst verkliga effekter på svenskars syn på både nationaldagens betydelse och värdet av att fira Sverige som land.

I dag är det nämligen inte bara så att entusiasmen för den 6 juni är begränsad i folkdjupet. Den delen kan jag lätt förstå och även dela av ovan givna orsaker. Nej, i dag pågår från den identitetspolitiska och "antirasistiska" vänstern även ett intensivt krig mot allt som kallas "svenskt". Målet tycks vara att svenskar ska gå omkring med ett ständigt dåligt samvete. Om inte för något annat så för den svenska slavhandeln.

På ledarplats i Sveriges största kvällstidning publiceras numera texter som kräver att Sverige, som har det näst största flyktingmottagandet i hela EU och regelmässigt delar ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande, ska be om ursäkt för den långa handläggningstiden. Denna fullständigt rabiata inställning till vad andra människor är skyldiga dig speglar den perverterade synen av "allt åt alla" som nyvänstern driver.

Lyckligtvis finns det mer förnuftiga röster. Som utmärkte Adam Cwejman, vars föräldrar flydde till Sverige och kände det som normala människor borde känna - tacksamhet. Detta betyder inte att den som flyr för att starta ett nytt liv i ett annat land i all evighet ska förväntas bocka och buga med mössan i hand. Verkligen inte. Men tacksamhet torde vara en normal mänsklig känsla i början när man tas emot och ges skydd. Så icke för nyvänstern.

Nyvänsterns förfärande stora utrymme i svenska medier får mig att fundera över vad Sverige har blivit. De dominerar inom public service. De sopar i stort sett rent bland krönikörerna i landets större tidningar. Vänstervridningen av riksmedierna är ett välkänt problem, men det handlar numera inte bara om att klassiskt marxistiska analyser och kritik mot marknadsekonomin får stort utrymme utan snarare om ett åsiktsmonopol från den identitetspolitiska, "antirasistiska", intersektionalitetstroende och hbtq-anstuckna tokvänster som nog egentligen är en ganska begränsad skara människor men som genom sin mediala makt ger sken av att representera hela folket.

Om vi inte reagerar snart riskerar det också att bli så. Ty i dag slås ständigt nya rekord i absurditet. Det senaste tillskottet till samlingen är att Gotland inte kan försvaras på grund av rådande miljölagstiftning (månne förväntar sig våra politiker att Putins soldater ska rätta sig efter både strandskyddslagstiftning och bullerregler när de slår läger).

Vi måste visa att det finns ett visst mått av sunt förnuft kvar. Att alla dessa galenskaper inte är representativa för Sverige som land och svenskarna som folk. Att miljöpartism inte är definitionen av det svenska. Att välviljans politik nått vägs ände.

Detta måste även politiker inom borgerligheten visa. De har tassat alldeles för länge runt nyvänsterns frågor och givit upp försöken att vinna problemformuleringsprivilegiet. Steg för steg har därför förskjutningen på absurditetsskalan fortsatt.

Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land. Ett land som säger att du får komma hit om du kan bidra med något. Ett land som säger att de flesta kan bidra, och att rättigheter alltid innebär skyldigheter. Ett land som inte skäms för sina traditioner, som inte ber om ursäkt för sin existens och som rakryggat står upp för att den som sköter sig ska lämnas i fred.

Jag inser att det är ett annat Sverige än det vi ser i dag. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartism gone wild
Cyklopjournalisterna bor på Södermalm
Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Läs även:
PJ Anders Linder, Alice Teodorescu, Toklandet, Fnordspotting

Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Polishögskolan diskriminerade män vid antagningen. Sämre kvalificerade kvinnor prioriterades för att skolan önskade en jämn könsfördelning.

Centrum för rättvisa drev männens fall - och vann. Förutom att särbehandla personer av kvinnligt kön, visade det sig även att Polishögskolan använt en etnisk kvot i syfte att särbehandla personer med annan etnisk bakgrund än svensk.

Att Diskrimineringsombudsmannen var ointresserad av ärendet är ganska talande. Föreställ dig motsatt scenario med kvinnor och utrikes födda som diskriminerats, och DO hade givetvis kastat sig över ärendet med lysten blick.

Nu var det män och etniska svenskar som drabbats, och då var det tydligen inte lika angeläget. I Sverige har vi blivit enögda, precis som Karl Ove Knausgård så träffsäkert skrev i sin text i DN Kultur.

I stället för att stå upp för alla människors lika rättigheter, för den enskilda individen, görs ett enögt urval. Det kan nämnas att det som Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt har gemensamt är att de samtliga gratulerade Rättviseförmedlingen på organisationens femårsdag. I ett Sverige som börjat räkna penisar och mäta hudfärg på folk, faller det sig helt naturligt för borgerliga partiledare att hävda att detta är ett sätt att öka "mångfalden".

Det talas väldigt mycket om lika rättigheter i Sverige. Men få verkar vilja ha lika rättigheter på riktigt. Då hade man nämligen inte brytt sig om könet på den som sitter i TV-studion. Då hade man sett bortom hudfärgen på den som skriver i tidningen. Då hade man fokuserat på innehåll och stringens, inte på yttre attribut.

Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se utrikes födda som funktionshindrade och erbjuda dem bidragsanställningar med särskilda villkor. Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se kvinnor som oförmögna att ta sig fram i karriären utan statlig hjälp.

Om vi menar allvar med lika rättigheter måste vi se bortom hudfärg, kön, sexualitet och religion. Just det som den "antirasistiska" och "normkritiska" vänstern säger sig göra men i själva verket motverkar genom sin närmast patologiska fokusering på just dessa attribut. Vänstern går vilse i sina maktteorier och hypoteser om rasifiering och den vite mannens eviga skuld, och diskvalificerar sig därmed som förespråkare av lika rättigheter för alla människor. Det säger sig själv att särskilda rättigheter och så kallad positiv särbehandling aldrig kan förenas med idén om lika rättigheter.

Det må vara hänt att vänstern trampar så fatalt snett. Värre är att högern har svansat efter, köpt problemformuleringen och därmed möjliggjort för tokfeministerna, intersektionalitetsteoretikerna och och de nya "goda" rasisterna att ytterligare flytta fram sina positioner. Att stå upp för lika rättigheter för alla, på riktigt, har blivit reaktionärt. Det galna har blivit normalt. Det sjuka kutym.

För detta borde Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och deras partivänner skämmas.

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Människan är inte svag

I Sverige talas det ofta om "svaga grupper". Det är dessa som politikerna vill hjälpa, stötta och satsa på, får vi veta.

Till gruppen "svag" räknas tydligen alltfler - ungdomar, kvinnor, invandrare, homosexuella. Låginkomsttagare, personer med utländskt efternamn, boende i förorten, lågutbildade. Människor med funktionshinder, missbrukare, pensionärer. Listan kan göras väldigt lång, och om du faller under flertalet kategorier är det, förmodar jag, bara att ge upp och sätta sig i Socialtjänstens väntrum.

"Svag" är ett oförskämt epitet, närmast en anklagelse. Ty precis som Tove Lifvendahl skriver i SvD är svaghet ett tillstånd, inte en egenskap. Vi kan alla hamna i ett tillstånd av svaghet i våra liv. Men hur jobbigt det än är där och då kommer de flesta av oss ur det tillståndet med en ny erfarenhet och kanske en mer ödmjuk inställning till livet.

Politikerna kräver föreställningen om "svaga" människor för att motivera både sin egen existens och förekomsten av ingrepp i våra liv. Sålunda fruktar makthavarna starka individer som inte behöver dem. En politiker som inte behövs är snart arbetslös.

I ett samhälle där positiva rättigheter är det enda som diskuteras är beskrivningen av individer och grupper som svaga helt följdriktig. Men den är falsk. Är det några som inte kan tillåta sig att vara svaga är det väl just missbrukare, fattigpensionärer och personer med funktionshinder! Och den som flytt sitt land undan krig och förföljelse och nått ända till Sverige, hur kan hon någonsin kallas svag?

Vi människor är inte svaga. Vi genomgår perioder i våra liv när vi inte är på topp fysisk och psykiskt, perioder då vi kan vara i behov av hjälp och stöd för att komma på fötter igen. Det är vad socialt arbete, privat eller professionellt, ska handla om. Inte att bära en person utan att stötta personen att bära sig själv.

Att inte tro på människans styrka, hennes förmåga, hennes inneboende kraft, är att sakna en tro på människan som varelse. Då är vi alla en fårskock, utan kompass och förmåga att navigera i våra egna liv. Med en sådan utgångspunkt blir politiken naturligtvis viktigare än allt annat.

Det är en förfärlig människosyn som ligger till grund för den svaghetsorienterade politiken. Den borde utmanas tydligare av liberala men även i viss mån konservativa krafter som tror på människans egen förmåga, som vill tillåta henne att välja sin egen väg, att få blomstra och skörda frukterna av eget arbete.

Den konfrontationen saknas i allt väsentligt i svensk politik i dag.

Vänsterns gosiga mörker

Att först läsa en Metrokrönika av Johan Norberg, i vilken han konstaterar att 2012 förmodligen var det bästa året någonsin, och därefter titta på Malin Ullgrens totalt motsatta perspektiv är ganska upplysande. Det bekräftar åter min tes att personer med vänstersympatier tenderar att ha en mer negativ bild av världen än vi som enligt den förenklade politiska skalan ligger till höger.

Ullgren är rädd och lider av bristande framtidstro. Det är arbetslöshet och fascistiska framgångar i Europa och Sverige. Det är världsekonomin. Det är den så kallade nedmonteringen av välfärden. Och barnfattigdomen. Och klimathotet. För Malin Ullgren finns det således mycket att tynga sinnet med och hon tycks göra det mer än gärna.
Men när hon målar en så dyster bild av vår tid talar Malin Ullgren antingen mot bättre vetande eller ignorerar genom sin selektiva perception de stora ekonomiska, sociala, medicinska och demokratiska framgångar som gjorts inte bara under 2012 utan under betydligt längre tid.

Inte blir hennes världsbild mer sann om vi för ett ögonblick lämnar det globala perspektivet och blickar inåt. Välfärden har ingalunda nedmonterats under det borgerliga styret - tvärtom satsas mer pengar på välfärdens kärnområden i dag än under socialdemokratiska regeringar (genom outsourcing används dessutom pengarna generellt sett mer effektivt).

Genom skattesänkningar har vanligt arbetande folk fått ekonomiska marginaler i sina liv som vänsterpartierna aldrig tillät dem. Inkomsterna har ökat även för de grupper med lägst inkomst, vilket gör att Rädda Barnens barnfattigdomssiffror ekar tomt. Det som har ökat är inkomstspridningen, inte den långvariga fattigdomen.

Minskad fattigdom, färre militära konflikter och förbättrad hälsa i världen går när allt kommer omkring inte att bortförklara. Ej heller kan någon med bibehållen trovärdighet hävda att livet har blivit sämre för flertalet under Alliansens styre eftersom de flesta kan se i sina plånböcker att det inte stämmer.

Nej, det vi bevittnar är snarare en tilltagande frustration från vänsterhåll över den socialistiska drömmens död. Inte bara har de kommunistiska experimenten kastats på historiens skräphög, den socialistiska välfärdsstaten har öppnats upp, delvis privatiserats och förvaltas numera av en borgerlig regering i det land som gärna vill se sig som välfärdens vagga. Kanske är det inte så konstigt att många med vänstersympatier blir en aning desillusionerade.

Jag kan avslutningsvis ge Ullgren rätt i en sak: Konflikterna i svensk politik behöver tydliggöras. Eller kanske snarare väckas till liv. Ty i dag består det politiska spektrat mer av ett klägg i mitten än ett spektra. Därför är förslaget till centerpartistiskt idéprogram så upplyftande. Äntligen är det någon som diskuterar idéer och visioner. Vänsterpartiet får mer än gärna börja prata om kapitalismens avskaffande igen. Sverige skulle må bra av lite ideologisk strid.

Eller inte?

"Däremot kan man inte låta bli att fundera på varför det enbart är vänsterskribenter som verkar ge ut böcker om eurokrisen just nu? Är det en tillfällighet eller beror tomrummet på att Europa till större delen leds av högerregeringar?"

SvD:s recensent Therese Larsson har läst flera böcker om eurokrisen. Men hon har uppenbarligen helt missat Johan Norbergs Eurokrasch, vilket gör ovanstående fundering en aning märklig. (Norberg skrev för övrigt även en bok om finanskrisen, En perfekt storm, härom året.)

Så sent som den 20 oktober diskuterade Johan Norberg och Stefan de Vylder, båda författare till böcker om eurokrisen, i Ekonomiekot utifrån temat "Vad är det för fel på euron?". De verkade ganska överens. Therese Larsson måste ha missat det inslaget också.

En bok om eurokrisen.

Att plocka terrorpoäng

Muhammed Mehras mordorgie i Frankrike utnyttjas av extremhögern, skriver Aftonbladets ledarsida. Och så är det naturligtvis. Islamofoba krafter tackar och tar emot att en islamist har mördat militärer och barn. Det understryker förstås uppfattningen att extrema muslimer är ett hot mot samhället. Och visst ja, en imam strök med också.

Men är folket på vänsterkanten så mycket bättre? Ända sedan det blev känt att en Anders och inte en Muhammed var ansvarig för massmorden i Norge har det analyserats och sökts efter kopplingar mellan Breivik och i princip hela Europas höger. Alla är medansvariga på något sätt. Vissa för att ha pratat om "verklighetens folk" (Magnus Linton uppehåller sig en hel del vid Göran Hägglund i sin bok De hatade), andra har (ve och fasa) tagit debatten med Sverigedemokraterna och ytterligare andra har haft mage att hävda att det finns problem med migrationspolitiken.

Timbro, Le Pen, Hägglund, Fremskrittspartiet, nyliberalerna, Pia Kjærsgard - Anders Behring Breivik kan kopplas till i stort sett vem som helst om man har ett tillräckligt brett perspektiv. Många på vänsterkanten har varit synnerligen vidlyftiga i sina analyser av tragedin i Norge.

Allra minst Aftonbladet bör således kasta sten sittande i sitt dyra glashus.

Det legitima hatet

Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.

Lena Andersson skriver om indignationsprivilegiet och vad som avgör vad som gör oss upprörda och inte. Hon har vissa poänger, men går för långt i sina slutsatser.

Jag vänder mig emot tanken att en person som inte är feminist innerst inne skulle anse att feministen sitter på indignationsprivilegiet för att hon egentligen har rätt. Det är inte därför liberaler går i polemik mot feministerna, socialisterna och kommunisterna. Det är därför att de, enligt vårt sätt att se det, har fel. Vi gör olika analyser och vi vill ofta olika saker. Att tycka olika är inte att hata, märk väl.

Jag har skrivit om det tidigare. Vissa rörelser, som miljörörelsen, tillfrågas som vore de oberoende parter i frågor som de är högst partiska i. Naturskyddsföreningen får ofta uttala sig som om deras åsikt var något slags allmängiltig sådan och inte en del av en vänster- eller extrem miljörörelse. Detsamma gäller nykterhetsorganisationerna. Man kan ibland fråga sig vilken poängen är. Någon som tror att IOGT-NTO kommer att uttala sig positivt om längre öppettider på Systembolaget? Varför ens fråga dem?

Ingen skulle till uppräkningen över hyckleri lägga en invandringsmotståndare som gömmer flyktingar. Inte heller betraktas Oskar Schindler som hycklare för att han var nazist och räddade judar. Hyckleritanken infinner sig först när man bedömt anspråken som riktiga – och irriterar sig på det uppfordrande i dem.

Här har Lena Andersson fel. Hyckleritanken infinner sig när någon ställer särskilda skötsamhetskrav på andra men i handling inte på sig själv (exempelvis att alla ska betala hög skatt för att inkomsterna behövs till välfärdssatsningar medan personen själv skatteplanerar och gör allt inom lagens riktmärken för att minimera sin egen skatt) eller vill bestämma över hur andra ska leva medan personen själv försöker slippa undan samma krav (exempelvis den som vill förbjuda privata vårdgivare men själv går till sådana för att slippa den offentliga vårdens köer).

Listan med sådana exempel kan göras rätt lång bland svenska politiker. Extra känsligt blir det förstås när någon har haft en särskilt hög svansföring i moralfrågor och sedan blir påkommen med ett "omoraliskt" leverne. En kristdemokrat som köper sex eller en sosse som fuskar med skatten är något ytterst smaskigt för medierna.

[J]ag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Som vi såg bara för några dagar sedan hatas det minst lika mycket bland dessa, enligt Lena Andersson, "goda" krafter som bland de som av folk med vänstersympatier betraktas som onda ("högern", "antifeministerna", "rasisterna"). Tron på att inte bara ha rätt utan också vara företrädare för den goda saken ger dessutom hatet legitimitet. Man kan klampa folk på tårna, kalla dem "extremister" och klumpa ihop dem med alltifrån folkmördare till terrorister.

Det är denna övertygelse om att inte bara ha rätt utan också stå för det goda i samhället som vissa på vänsterkanten och inom den radikala djurrättsrörelsen anser ger grönt ljus för övergrepp och påhopp på enskilda människor. Då har hatet fått just de konsekvenser den "goda saken" skulle motverka.

Vänstern och kampen

Bengt Ohlssons långa välformulerade kritik mot den kulturvänster han länge tillhört har redan blivit en riktig snackis.

Ohlssons text rör förstås om. Många personer på vänsterkanten lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen. Att han bara vågar! Han har flera viktiga poänger och en av dem handlar om identifikation och tillhörighet.

Många vänstermänniskor drivs av en genuin tro på ett bättre samhälle. Om detta hyser jag inget tvivel. Men i sin kamp är de samtidigt så fullkomligt övertygade om att de har rätten på sin sida, och att det är ondskan de bekämpar, att de kan rättfärdiga en mängd övertramp mot sina åsiktsmotståndare.

Det är inte bara frågan om en indelning i vi och dem utan i gott och ont. Fredrik Reinfeldts största förtjänst är förmodligen att han gjort det betydligt svårare att utmåla högermänniskor i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, som kallhamrade och ondskefulla. Han är, tillsammans med Anders Borg, populär även bland socialdemokrater som aldrig kommer att rösta blått.

Jag skrev tidigare om att vi liberaler inte hatar. Jag står för det. En verklig liberal brinner för att tvåla dit vänsterpersoner i debatter, men vi ser liten anledning att systematiskt håna eller förnedra motståndare eller störa deras möten. Du ser oss helt enkelt aldrig med visselpipor eller megafoner vid röda eller bruna partimöten. Vi accepterar inte sådana tilltag. Vi respekterar yttrande- och mötesfriheten, även för nazister, kommunister och sverigedemokrater.

Det kan vara bra för fler på vänsterkanten att ta efter den inställningen. Men då måste man börja inse att det är nyttigt att ifrågasätta sina egna ställningstaganden och att det är bra att pröva dem i debatter emellanåt. Att umgås enbart med personer som tycker exakt lika som en själv, och som inte ens riktigt vet varför de tycker som de gör, är inte särskilt konstruktivt.

Fler på vänsterkanten måste lära sig att respektera oliktänkande. Inte bara genom att inte störa politiska möten utan också genom att visa respekt för oliktänkande på arbetsplatsen och i klassrummet. Då har vi kommit en bra bit.

Den onda högern

Jag tror att det är väldigt få politiker som verkligen vill människor illa - undantagen är de bruna partierna och vissa inom extremvänstern (även om också dessa grupper har en övertygelse om vad som är ett bra samhälle att leva i). De flesta har sin uppfattning och driver den, övertygade om att det ger bästa resultat för största möjliga antal.

I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.

Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.

Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.

Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.

Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.