Folk har alltid varit lite okunniga

Det hävdas att falska nyheter på nätet köps med hull och hår av intet ont anande medborgare. Det är därför vissa partier går framåt i opinionen medan andra tappar, ska vi förstå. Det talas om faktaresistens, vilket har liknats vid "klimatförnekelse", och att sanningen inte längre spelar någon roll i den politiska debatten.

Allt detta är förstås överdrifter, men framför allt tror jag att vi bör ta en titt bakåt och se efter hur välinformerat svenska folket har varit tidigare. Det räcker att titta på enskilda sakfrågor ett knappt decennium bakåt i tiden. Hur många vanliga väljare hade stenkoll på FRA-lagen när den under stora protester klubbades i riksdagen 2008? Hur många vet vad datalagringen innebär eller känner till att den faktiskt har ogiltigförklarats av EU-domstolen men ändå fortgår med politikernas goda minne? Hur många vet exakt hur mycket skatt de betalar varje månad? Vem har egentligen koll på pensionssystemet?

Svaret på dessa frågor är att de allra flesta inte har koll. Det är inte så konstigt. Livet är komplicerat, nu mer än någonsin, och det går inte att begära att människor ska kunna allt (även om det hade varit trevligt om fler brydde sig om annat än snöröjningen utanför villan och hanteringen av köttfärs på ICA). Det är just därför att vi inte har koll som vi har en representativ demokrati där vi väljer företrädare som ska representera och tala för oss i olika svåra frågor.

Så länge dessa väljare röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna var det inte så stigmatiserande att vara oinformerad. Och så länge utlandet hade en felaktig Sverigebild som var överdrivet positiv var det inget fel i falska nyheter och överdrifter om det fredliga bullerbylandet i norr.

Nu, däremot, är okunskap, faktaresistens och påstådda vrångbilder av Sverige plötsligt ett gigantiskt problem som måste tacklas med statens fulla kraft. Utrikesdepartementet ska ge svenska ambassader hjälp att gå till motangrepp mot desinformationen. Ursäkta om jag inte är så värst imponerad av trovärdigheten i denna kampanj.

Problemet med vår representativa demokrati är att våra företrädare tänker mer på sig själva och sina politiska partier än på oss som valt dem. De är så att säga inga oberoende sanningsvittnen utan ger en vinklad bild av samhällsproblem och fenomen som passar deras egen agenda. Ibland ideologisk, ibland rent partitaktisk.

Politiker säger det som gynnar den egna saken och kan plötsligt svänga från en position till en annan utan att väljarna, som ofta vill tro på politikernas ord, hänger med. Givetvis är detta inget svenskt fenomen, men det är ett gott argument för att ge politikerna så lite makt och inflytande som möjligt över våra liv.

Att stora delar av den politiska, mediala och kulturella eliten nu har gått på vandringsmyten att folk hastigt och lustigt har blivit faktaresistenta och inte längre lyssnar på rim och reson är besvärande eftersom det kan leda till att de får för sig att "åtgärda problemet".

Vi kan ha stora uppfostringskampanjer att se fram emot.

Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.

Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

En stilla undran

Sahlin lämnar scenen

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan.

Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar. Det finns uppgifter om svart betalning och att skulder skulle ha gått vidare till Kronofogden.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan det vara värt att titta på vilka resultat som Mona Sahlin har åstadkommit i sin roll som nationell samordnare i en så aktuell fråga. Som tidigare konstaterat hade Sahlin helt uppenbart hoppats få jobba mot högerextremism och fokusera på nazistiska och rasideologiska grupper i sitt arbete. I takt med att inte ens blinda hönor kunnat undvika att det är jihadistiska grupper och inte ett fåtal nazister som står för den samhällshotande verksamheten i dag, tvangs Sahlin ändra sitt fokus.

Tillsättandet av nationella samordnare har fullkomligen exploderat. Politiker identifierar ett problem som är komplext och utbrett. De tillsätter en s.k. nationell samordnare som får två år på sig att resa landet runt, prata, identifiera problemet en gång till, presentera en slutrapport och sedan avgå. Problemet ifråga blir förstås inte löst. Däremot har politiker lyckats lyfta frågan upp på agendan under en tid och gett en gammal kollega ett bra jobb i några år.

Så här gjorde den borgerliga regeringen även med hemlöshetsproblematiken, där den tillsatte nationelle hemlöshetssamordnaren Mikael Anefur reste land och rike runt, presenterade en slutrapport och där socialdepartementet våren 2014 anordnade en intressant konferens i Västerås på vilken jag deltog. Men hemlösheten och bostadsbristen har knappast minskat som en följd av Anefurs arbete.

Det mest konkreta resultatet från Sahlins tid som samordnare är en stödtelefon för anhöriga till blivande jihadister, en telefon som hittills mottagit noll samtal. Sahlins linje har varit dialog och mammors kraft. Därför beskrev hon Örebros idé om att hjälpa återvändande IS-krigare med jobbsök och psykologkontakter, något som senare anammades av Stockholms rödgrönsrosa majoritet och kallades "Stockholmsmodellen", som "ett bra exempel".

Att en person som fått uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttrycker sig så, är anmärkningsvärt. Andra dagar har Sahlin varit ute i media och kritiserat kommuner för bristfällig eller obefintlig kunskap om de extremistmiljöer det svenska samhället nu måste bekämpa. Frågan verkar ha aktualiserats ute i kommun-Sverige, men vårt land fortsätter att vara europeiska mästare (tillsammans med Belgien) i att exportera IS-krigare. Problemet med hatpredikanter i landets moskéer vågade Sahlin aldrig lyfta, och så sent som härom dagen förklarade hon jihadismen med växande islamofobi i västvärlden.

Det mest konkreta resultatet av Mona Sahlins tid som nationell samordnare är alltså en telefon som aldrig ringer. Det säger onekligen något om en politiker som under sin 40-åriga politiska karriär egentligen aldrig har åstadkommit någonting.

Låt oss hoppas att vi sett det sista av henne i offentlig statlig tjänst. Sahlin behöver knappast återvända för sin försörjning. Efter många år som riksdagsledamot och minister har hon både sin pension tryggad och vänner på Solsidan som säkert kan bjuda på ett glas som tack.  

Läs även:
Fnordspotting

Nervösa politiker och medier

Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Lägenheter som privilegium

Den senaste tiden har Rörelsen kritiserats för en rad lägenhetsaffärer. Mest uppmärksamhet fick Kommunals beslut att ge utrikesminister Margot Wallström en lägenhet i centrala Stockholm. Senast i raden av socialdemokrater som fått hyra en lägenhet i attraktivt läge är försvarsminister Peter Hultqvist.

Hultqvist får hyra av Militärhögskolans bostadsstiftelse. Dessa ska normalt förse försvarsmaktens anställda med bostäder.

Även jag begriper förstås att ministrar måste bo någonstans. Det är fullt rimligt att de erbjuds övernattningslägenheter. Men inte av särintressen. Det var därför det var fel att Wallström fick hyra av Kommunal men inte lika upprörande att Hultqvist får hyra av en stiftelse. Medan Wallström granskas för mutbrott kommer någon förundersökning mot försvarsministern ej att inledas.

Ministrars boende borde lösas inom samma bestånd som förser riksdagsledamöter med boende under riksdagsuppdraget. Det vore rimligt.

Stefan Löfven går till angrepp mot granskningen i media. Skälet till att frågan om lägenheter till ministrar och fackfolk är så känslig är förstås att det i dag närmast har blivit ett privilegium att ha en lägenhet i centrala Stockholm. Kötiderna för en hyresrätt är 15-20 år och priserna på bostadsrätter har skenat över rimlighetens gränser vilket beror på begränsad tillgång till lägenheter till följd av den kollapsade hyresmarknaden.

Den bedrövliga bostadssituationen på många håll i landet, i synnerhet i Stockholm och en rad universitetsstäder, är skapad av politiker. När samma politiker som företräder de partier och intressen som ligger bakom denna bostadspolitik själva ser till att få bostäder i Stockholms mest attraktiva lägen, sticker det i ögonen på folk. Med all rätt. Det stinker dubbelmoral. De drabbas inte själva av den politik de för. De behöver inte köa. De behöver inte ens ta miljonlån för att lösa sin boendesituation, även om det vore en lätt match för någon med en ministerlön.

Om politikerna tog itu med bostadsproblematiken genom att bland annat avreglera hyresmarknaden, skulle det inte behöva bli en så stor diskussion när medlemmar av regeringen får hyra en lägenhet i centrala Stockholm. Men det känns som att vi redan har passerat det stadiet nu.

Politiker som skiter i vanligt folk men mer än gärna maximerar sin egen nytta av ämbetet förtjänar faktiskt bara förakt. 

Läs även:
Fnordspotting

Jag har aldrig haft så lågt förtroende för politiken som nu

För en liberal hör det till att vara skeptisk mot politiker och kritisk mot politiken rent generellt. Den representativa demokratin innebär att medborgarna lämnar ifrån sig makt över det egna livet till folkvalda i utbyte mot att dessa representanter rattar riket, sörjer för rättssäkerhet, rättstrygghet och en varierande grad av sociala rättigheter.

Detta bär oundvikligen en konfliktlinje eftersom politiker vill maximera sin makt på medborgarnas bekostnad. Men det är svårt att se ett trovärdigt alternativ. Dock bör det politiska inflytandet över våra liv ständigt pressas tillbaka och hållas på ett minimum. En futil kamp, kan tyckas.

Jag tyckte väldigt illa om regeringen Reinfeldts andra mandatperiod. Dels för att reformarbetet helt avstannade, dels för att alltmer kom att handla om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen, inte att presentera en egen politik som väljarna kunde känna förtroende för. Det politiska innehållet urholkades.

Ändå måste jag konstatera att den sittande regeringen befinner sig på en helt egen inkompetensnivå. Dess första 15 månader vid makten är det tarvligaste jag sett från en svensk regering under min livstid.

Stefan Löfven är säkert en hygglig karl. Men som statsminister är han direkt oduglig. Han leder en regering som reagerar, inte regerar. Den låter sig kastas runt av omständigheter i stället för att ligga steget före. Den kommer till insikt om sådant som vanliga väljare sett för länge sedan och den gör det först när det är för sent.

Migrationspolitiken är ett flagrant exempel. Om den förra regeringen och den nuvarande bara agerat stegvis tidigare, hade dagens panikåtgärder aldrig behövts. Titta på Danmark. I stället valde politikerna att stänga ute allt förnuft.

Regeringen har under det senaste året konsekvent pekat finger mot EU och hävdat att migrantkrisen, delvis felaktigt kallad "flyktingkris", hade gått att lösa om alla länder bara varit lika generösa som Sverige. Genom detta påstående visar Löfven och hans ministrar åter igen att de inte förstår sig på incitament. De lever alltså i tron att antalet asylsökande inte hade påverkats av om alla EU:s 28 medlemsländer haft samma generösa asylregler som Sverige.

Den så kallade flyktingkrisen är inte ett europeiskt problem utan i första hand ett svenskt, tyskt och österrikiskt. Det är inte på grund av kriget i Syrien som det svenska mottagningssystemet har klappat ihop. Det är till följd av den svenska migrationspolitiken som gjort Sverige till ett attraktivt land för asylsökande. Trots att detta enkla förhållande borde vara begripligt för envar fortsätter statsministern envist att hävda att Sveriges problem är EU:s fel. Det är oärligt och, faktiskt, rent absurt.

Löfven höll sitt jultal under lördagen. Det var 17 minuter av floskler och trams. Antingen visade han sig sällsynt dåligt insatt i hur situationen i Sverige ser ut eller så antog han att åhörarna inte har hela bilden klar för sig.

Alla barn ska ha en bra skolgång, sa statsministern samtidigt som hans egen regering möjliggjort för en situation där undervisning bedrivs i förråd och där nyanlända elever får vänta på att börja skolan på grund av kapacitetsbrist. Alla som kan ska arbeta, sa Löfven samtidigt som mer än var femte utrikes född går arbetslös. Socialtjänsten finns där för dig när och om du behöver den, sa Socialdemokraternas partiordförande samtidigt som 7 av 10 socionomer vill lämna socialtjänsten.

"Vi ska inte skapa skuggsamhällen", sa Löfven. Anmärkningsvärda ord från en statsminister vars politik gör att den som fått avslag på sin asylansökan inte avvisas utan kan stanna och leva i det fördolda, att marockanska ungdomar som begår brott och bor på svenska gator inte skickas hem och att antalet utanförskapsområden fortsätter att öka i antal.

Så här låter det när landets statsminister går i otakt med den verklighet han bidragit till att skapa. 

Jag har aldrig haft ett så lågt förtroende för en svensk regering tidigare, eller för riksdagen som helhet. Sveriges politiska ledarskikt har under de senaste åren visat prov på en så låg kompetensnivå, en sådan arrogans och en så bristande verklighetsförankring att den sannolikt har förlorat människors förtroende för en hel generation framåt.

Löfven kan predika hur mycket han vill om sammanhållning, om "vårt Sverige" och hur vi ska bygga landet tillsammans. Många av oss har redan tappat tron på det Sverige han beskriver. Det räcker inte att presentera floskler längre. Inte ens i ett jultal. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Stefan Löfven pratar om ett land som inte finns. 

Ni är bara värda förakt

Natten mot fredag sov asylsökande i Malmö ute i kylan, försedda med täcken av Migrationsverket. Det som myndigheten varnat för under en tid blev nu verklighet.

Jag tror att vi närmar oss något slags avgörande nu. Migrationsminister Morgan Johansson kritiserade i går Danmark för att de inte infört gränskontroller utan släpper vidare asylsökande till Sverige. Danmarks svar blev rena rama knocken. Regeringspartiet Venstres migrationspolitiska talesperson svarade:

Det låter ju vackert när Sverige först bjuder in alla världens flyktingar till landet, men när systemet sedan brakar samman vill de skjuta ansvaret vidare.

Morgan Johansson framhärdar att "flyktingkrisen är Danmarks fel", vilket är ett absurt och direkt oförskämt påstående. Om skuld ska läggas på något annat land bör det i så fall läggas på första EU-land, inte det femte.

Skulden för Sveriges situation är förstås inte Danmarks, Italiens eller Tysklands utan den svenska regeringens. Att det ska vara så förbenat svårt att förstå att svensk migrationspolitik, den politik som Alliansen förde med stöd av Miljöpartiet och som nu upprätthålls av den rödgröna regeringen, är orsaken till att just Sverige attraherar så många asylsökande.

Samtidigt som regeringen skyller sitt eget misslyckande på ett grannland, säger migrationsministern faktiskt att det behövs fler förändringar av migrationspolitiken. På en direkt fråga i går hur länge regeringen kan vänta i detta akuta läge svarade Johansson "inte särskilt länge". Det är således troligt att något kommer hända redan innan månadsskiftet, förutsatt att regeringen kan komma överens inbördes och med tillräckligt många andra partier. Det kommer inte bli lätt.

Moderaterna har lagt ett förslag om att vid gränsen avvisa asylsökande som kommer via annat säkert land, vilket är de allra flesta. I ett läge när boendeplatserna är slut, när folk får sova utomhus i regnet, när personal tas från hemtjänst för att hantera mottagandet av asylsökande och när migrationspolitiken tränger ut ordinarie verksamhet inom socialtjänsten och vården, måste regeringen gå Moderaterna till mötes.

Migrationsministern medger att Sverige måste få ned antalet asylsökande rejält. Detta hade varit upprörande att säga för bara ett halvår sedan. Då fanns ingen gräns för vad Sverige klarar av. Nu ser vi gränsen för Sveriges kapacitet varje dag, med förtvivlade konsekvenser för både personal och asylsökande och med oöverskådliga effekter på Sverige som land på sikt.

För att uppnå en reell minskning krävs kraftfulla åtgärder som regeringen hittills inte övervägt. Hittills har Stefan Löfven ropat på hjälp från EU och pekat finger åt andra EU-länder. Trycket på Sverige har inte minskat, däremot håller Sveriges relation till vårt södra grannland på att märkbart försämras till en följd av regeringens arrogans och inkompetens.

Detta måste få ett slut. Det är dags för regeringen att för en gångs skull se till vad som är bäst för Sverige som land och för de människor som bor här.

Politiker som beter sig så här ansvarslöst förtjänar inte folkets förtroende. De förtjänar vårt förakt. En del av mig önskar faktiskt att Fredrik Reinfeldt fortfarande var statsminister. Det som nu sker i Sverige är nämligen i hög grad hans verk. Han kunde gott ha fått hantera effekterna av sin politik. 

Läs även:
Fnordspotting

Förlåt dem, ty de vet icke vad de gör

En Facebookuppdatering fick spridning och blev plötsligt till en bild. Den sammanfattar det politiska läget i Sverige just nu.

Tack till Ola Andersson för hantverket.

Faran med korkade människor

John Cleese har sagt att det krävs viss intelligens för att förstår hur korkad man är. Därför är det omöjligt för en korkad person att begripa hur korkad personen faktiskt är.

Resonemanget stämmer väl in på svensk politik. Jag förbryllas något oerhört över hur människor som borde vara intelligenta kan göra sådana felslut och felanalyser av inte särskilt komplicerade frågor. Hur de inte kan förstå att hyresregleringar leder till bostadsbrist och därmed köer. Att de kan undgå att ta in konsekvenserna av öppna dörrar för fattiga till ett rikt land med universell välfärdsstat.

Om det har med ideologiska skygglappar att göra ska jag låta vara osagt. Men sett utifrån liknar det bara dumhet. Ett resultat av en korkad persons bristfälliga omdöme.

En titt på vad som skrivs i sociala medier kan få även den med en ängels tålamod att tappa hoppet och bli deprimerad. Det blir på ett ögonblick så smärtsamt uppenbart att det finns väldigt många korkade människor där ute. Många av dem är dessutom framstående i sitt gebit och vad som i dag populärt kallas "folkkära". De är alltså både korkade och uppskattade.

Har sociala medier gjort människor till idioter? Är det så?

Jag tänker på historien om läraren som klagade på sin elevs gräsliga handstil. Eleven fick i uppgift att förbättra den. Han slet och slet med sitt skrivande och en dag kallade läraren honom till sig. "Din handstil har förbättrats avsevärt", berömde läraren. "Problemet är att jag nu kan se hur dåligt du stavar."

På samma sätt tror jag inte att sociala medier eller dokusåpor har gjort människor korkade. Folk har alltid varit korkade, vi har bara sluppit se i vilken omfattning. Tack vare internet och sociala medier kan vi nu dagligen se hur människor är inkompetenta och gör bort sig inför öppen ridå.

Och de vet inte om det. De verkar inte alls begripa hur dumma de är. Veronica Palm vet inte hur korkade hennes tweets är. Aftonbladets Anders Lindberg har ingen aning om hur fullkomligt pantade hans analyser är. Och frågan är om bostadsministern begriper vilket praktfiasko han är i sin roll.

Korkade människor kan göra mycket skada när de placeras på fel plats. Det ser vi dagligen inte bara på Aftonbladets ledarsida och inom Moderata ungdomsförbundet utan inte minst inom regering och riksdag, där beslut fattas som påverkar miljoner svenskar.

Om man ska styra ett land krävs inte bara en minst medelmåttig intelligens utan också erfarenhet, förmåga till adaption, att lära nytt, att låta hjärnan tala före hjärtat och att inte dras iväg i tillfälliga känslostormar som leder till dåligt underbyggda och, ja korkade, beslut.

Sveriges ledning uppfyller i nuläget inget av dessa kriterier. Och den vet förstås inte om det.

Käbblarnas afton

En sak kunde jag bistert konstatera efter gårdagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, och det är att jag helt saknar förtroende för hela landets politiska ledarskikt.

Asylpolitiken borde ha varit kvällens stora diskussionsämne. Nu, när det kommer tvåtusen asylsökande per dag till Sverige (och ungefär lika många enligt polisen invandrar utan att söka asyl), och regeringen har aviserat att gymnastiksalar, idrottshallar och tält kommer att användas, kan man tycka att tillfället att visa på konkreta lösningar på denna ohållbara situation var kommen.

Men icke. Hela flyktingdebatten slutade i ett käbbel om RUT- och ROT-avdragen. Det var hårresande att se, och det är symptomatiskt för hur handfallen såväl regeringen som Alliansen står inför det som nu sker.

Ingen kom med konkreta förslag på hur hela situationen ska hanteras nu och på sikt.
Regeringen vill skicka nyanlända ut på skattefinansierade beredskapsarbeten. TUT i stället för PUT är en förändring på marginalen. Stärkta gränskontroller behövs men syftar inte till att minska inflödet i sig, bara hålla bättre koll på vilka som kommer. Och Stefan Löfven kan prata hur mycket han vill om att andra EU-länder måste ta emot fler asylsökande - trycket på Sverige kommer inte att minska av detta skäl. Det vi nu ser är en folkvandring av människor som söker ett bättre liv i en rikare del av världen. Även om det blir fred i Syrien i morgon kommer denna migration att fortsätta.

Statsministern har kallat situationen för en nationell kris. Men i handling finns det inget som tyder på att regeringen faktiskt ser så på saken. I dag samlas delar av den rödgröna regeringen under rubriken "Sverige tillsammans". Deltar gör även Forum för levande historia, LO:s ordförande, en företrädare för Swedbank, ärkebiskopen, ordföranden för Sveriges kommuner och landsting, generalsekreteraren för Svenska Basketbollförbundet och ordföranden för Rättviseförmedlingen. Jo, här kommer det hända saker, kan man ana sig till.

Gissningsvis kommer LO propagera mot låglönejobb, ärkebiskopen prata om allas lika värde, Rättviseförmedlingen berätta om hur viktigt det är att vita människor inte anställs och Svenska Basketbollförbundet förmodligen prata om vikten av integration.

En snackverkstad, således. Detta mitt under brinnande kris när skolor ute i landet varnar för att undervisning snart kan komma att ske utomhus på grund av lokalbrist.

Det är i sanning ett politiskt ledarskap helt frikopplat från verkligheten som Sverige har just nu.

Politiker ingen har förtroende för

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

Politikerna ljög om datalagringen

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, "enlighet med svensk lag".

När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden. NSA samlade och samlar fortfarande in mängder av trafikuppgifter från vanliga amerikaner. De ser operatören AT&T som "en partner".

Dessvärre har inget läckt från FRA, så vi vet inte om myndigheten följer svensk lag. Men eftersom FRA-lagen inspirerades av den amerikanska lagstiftningen, och systemet med en nickedockadomstol (edit: Försvarsunderrättelsedomstolen, tack för påpekande från läsare) påminner om den amerikanska motsvarigheten, ser jag tyvärr liten sannolikhet i att FRA skulle sköta sig klanderfritt jämfört med NSA och brittiska GCHQ.

Ett varningens finger om ändamålsglidning höjdes även mot datalagringen. Nu ser det ut som om vi får rätt. Datalagringen skulle, precis som FRA:s och NSA:s massövervakning, inte riktas mot "vanliga medborgare". Systemet är nödvändigt för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Och barnporr, förstås.

Åter igen ser vi hur politikerna visat sig vara kallhamrade lögnare. Skatteverket har använt trafikuppgifter i vanliga taxeringsärenden. Nu är även Tullverket med på tåget. Genom att ha tillgång till alla svenskars digitala kommunikation kan man säkert få tag på en och annan smugglare. Och det är ju kul. Men är det proportionerligt?

Försäkringskassan är också intresserad. I fall av grov ekonomisk brottslighet, även grovt bidragsbrott, vill myndigheten få möjlighet att inhämta information som samlats in med hjälp av den svenska datalagringen. Den datalagring som av EU-domstolen förklarades bryta mot de mänskliga rättigheterna (och därför avskaffades i en rad EU-länder), den datalagring som bara skulle användas för att kunna bekämpa riktigt grov brottslighet - den ska nu alltså användas för att jaga bidragsfuskare.

Vi måste fråga oss vad som blir nästa steg. Ty inbilla er inte att detta är slutet, att politiker och myndigheter kommer nöja sig med detta. Datalagringen är ett smörgåsbord, och det är helt naturligt att fler hungriga vargar kommer vilja ha sin beskärda del av festligheterna. Det vill säga din och min digitala information. Vår integritet är till salu.

Sällan har politiker ljugit så flagrant och öppet och kommit undan med det. Och det är tyst, så tyst, i de svenska medierna. 

Läs även:
HAX, Oisín Cantwell

Politikens natur

Först tar politiker en stor del av den arbetande befolkningens inkomst och utlovar en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle i utbyte.

Sedan misslyckas de med detta. Sitt enda jobb.

Då kräver de ännu mer pengar och utlovar att den här gången ska vi minsann få en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle för pengarna.

Tiotals miljarder vill den rödgröna regeringen nu satsa. Notera väl av dina och mina pengar. Detta för att leverera det de misslyckades med förra gången.

Den som vill kan ju tro dem. Kan vi inte få tillbaka våra pengar i stället?

Politikerfrälse utan skam i kroppen

För tre år sedan sände SVT ett inslag om miljöpartisten Mikael Johansson. Han lämnade riksdagen efter valet 2010 och levde gott på sin riksdagspension. Johansson förklarade att han nog tänkte hitta ett jobb vad det led. I dag skriver vi 2015 och samme man dyker upp i ett liknande inslag.

Nu har Mikael Johansson "slagit ur hågen" att hitta ett arbete. Han är ju 55 år. Vilken fantastisk inställning. Herr Johansson tillhör just det parti som menar att det inte behövs några incitament för att arbeta. Folk vill ju göra rätt för sig. Att göra arbetslösa fattigare ger inga fler jobb, brukar det hävdas.

Ändå är Johansson själv ett perfekt exempel på just hur incitament fungerar - och vad frånvaron av dem leder till. Det är klart att det inte lockar att söka några arbeten när man får 38 000 kr varje månad för att hasa omkring hemma i mjukisbyxor och dricka kaffe.

Om riksdagspensionen, som egentligen kallas omställningsstöd, upphörde skulle Johansson bli tvungen att göra det alla vi andra måste göra när vi slutat en anställning - söka nytt jobb. Även om man är 55 år. Men han behöver inte göra det. För han är före detta riksdagsledamot.

Runt 60 procent av alla som slutade i riksdagen efter förra valet lever fortfarande på inkomstgarantin. Centerpartisten Johan Linander är en av dem. Han får 50 000 kr i månaden för att göra ingenting. Linander säger att han "var lite naiv" (om en enda politiker till ursäktar sig med "jag var naiv" osäkrar jag revolvern) som trodde att det skulle vara mycket lättare att hitta ett arbete efter tiden som riksdagsledamot.

Jag gissar att herr Linander inte har sökt alla tänkbara lediga arbeten som finns där ute utan fokuserat på de som passar hans juristutbildning. Det är förstås ett naturligt ställe att börja på, men Linander har kunnat ge tusan i att söka andra jobb tack vare inkomstgarantin som ger honom en månatlig inkomst långt över vad flertalet arbetande svenskar tjänar.

Detta är så förbaskat oanständigt!

Systemet är genomruttet. Samtidigt som borgerliga politiker talar om "arbetslinjen", ökar skillnaden mellan förvärvsarbetande och arbetslösa+sjukskrivna samt hävdar att man måste flytta dit jobben finns, sitter de alltså själva och håvar in pengar utan att göra ett skit när de väl slutat som riksdagsledamot.

Men inkomstgarantin har ju reformerats? Ja, för de som valdes in i Sveriges riksdag i höstas är den mindre generös. Men har du suttit i en mandatperiod får du ett helt års försörjning efter avslutad tjänstgöring som ledamot. Har du suttit i två mandatperioder får du två år. Sådana förmåner ser vi egentligen bara bland näringslivstoppar, även om det då förstås handlar om högre belopp.

Måste man inte ha en särskild trygghet för politiker för att kunna locka folk till politiken? Nej, jag har ingen förståelse för att politiker ska behandlas annorlunda än andra. Dessutom torde det vara fullt möjligt för välbetalda riksdagsledamöter att lägga undan pengar under sina fyra eller åtta år i riksdagen för att skapa en omställningsbuffert åt sig själva. Så får vi andra göra. Det kallas att planera sin ekonomi för oförutsedda händelser.

Tanken slår mig. Kan svårigheten ett hitta ett nytt jobb månne ha att göra med att de inte var så kompetenta till att börja med? Det finns kanske en orsak till att vissa blivit kvar i riksdagen i flera decennier...

Littorin startar asylboende

Minns ni Matz Hammarström? Han var miljöpartistiskt språkrör 2000-2002. Han var också mannen som lade förslaget på en ny djurskyddsmyndighet när hans parti var stödparti åt Göran Persson och sedan, som av en händelse, själv blev generaldirektör för den nya myndigheten.

Politiker brukar prata om att "skapa jobb". Matz Hammarström skapade i alla fall ett åt sig själv. Driftigt. Om det nu inte vore för detaljen att skattebetalarna tvingades stå för kalaset.

Nyheten att Filippa Reinfeldt startar asylboende visade sig vara ett aprilskämt. Men när vi i dag nås av uppgiften att den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin gör just detta, skriver vi den 12 maj. Inte 1 april.

Det är egentligen ganska fantastiskt. Littorins förre chef bistod genom sin politik med kundunderlaget till Littorins företag.

Självklart ska hans asylboenden bli mycket bättre än Bert Karlssons, och inte alls göra några storvinster. De kaplanska modulbyggnaderna kommer nu realiseras av en före detta moderat minister.

Verkligheten överträffar dikten ibland.

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm