Motståndarna lägger grunden för en ny Trumpseger

Få saker har skakat om världen och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget i både USA och Sverige som Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Fler och fler börjar inse att inget kommer bli som förr.

Redan dagen efter inleddes mer eller mindre våldsamma protester. Människor gick alltså ut och protesterade mot ett valresultat. Inte för att det förekommit oegentligheter, inte för att de var "too close to call", utan för att demonstranternas kandidat förlorade. Men OK, det är ett känslosamt ögonblick, och eftersom vissa har protesten och plakatbärandet i sitt DNA var det kanske inte så konstigt.

Reaktionerna efteråt är desto mer talande. Trumpanhängare har fått stryk, protesterande startade bränder och förstörde egendom när Trumpsupportern Milo Yiannopulous skulle tala på Berkley och alla stora medier ägnar all sin vakna tid åt att håna den nyvalde presidenten och därmed indirekt hans väljare.

Det är uppenbart att det etablissemang som åkte på en välplacerad käftsmäll i november inte har lyckats göra en analys av varför det hände. Efter chocken kom inte eftertänksamheten utan ilskan och hämndbegäret. De beter sig som boxaren som blivit nedslagen i ena ronden och går ut i nästa utan att hålla garden uppe. Det kommer smälla igen.

Just nu, dag efter dag, vecka efter vecka, upprepar medierna, kändisarna och de politiska analytikerna exakt samma misstag en gång till. Intresset för de så kallade "fly over states" har inte ökat. Endast antipatin. De räcker inte bara finger åt Trump utan åt alla hans väljare. De förstår inte. De vill inte förstå.

Det hade förmodligen gått att tala med många av Trumps väljare i ett försök att mötas och ena landet. Med en rimlig kandidat 2020 hade det rent av varit möjligt att locka tillbaka många som tidigare röstade på Obama. För varje dag som går blir detta emellertid alltmer osannolikt. Ju mer ovett Trumps väljare får ta emot, desto mindre sannolikt att de kommer vända honom ryggen om fyra år. Det enda sättet de har att ge igen på det mäktiga etablissemanget som ständigt hånar dem är i valbåset. Igen.

Vi har sett exakt samma tendens i Sverige där Sverigedemokraterna växer trots att den som är öppen med sitt partival är paria. Partiet lyckas ändå fördubblas i storlek i varje val, och mer än så på lokal nivå.

Jag kan inte begripa att så många förstår så lite. Att de inte har lärt ett dugg av händelser som Brexit, Trump och för all del SD:s framgångar i Sverige. De fortsätter precis som vanligt, beklagar sig lite över tingens tillstånd men gör inte ett dugg för att förändra dem.

Det vi nu bevittnar är hur Trumps argaste motståndare lägger grunden för en andra Trumpseger om fyra år. Av samma skäl kan vi även vänta oss fler utträden ur EU. Och sannolikt en ännu större valframgång för SD 2018.

En ny era

Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

Putin den allsmäktige

Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:

Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.

Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

När privilegierna hotas

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?

I söndagens Agenda i SVT fick partisekreterarna från Socialdemokraterna och Moderaterna frågor om deras partiers roll i bland annat Sverigedemokraternas tillväxt. Det blev en pinsam tillställning. Både Lena Rådström Baastad (S) och Tomas Tobé (M) lyckades nämligen visa precis varför allt färre tror på deras partier. En stor del av tiden ägnades åt att beskylla det andra partiet för oansvarighet innan Tobé mot slutet kritiserade "feministisk snöröjning".

Om det är raka svar och en öppen och självkritisk diskussion som önskas är det alltid en dålig idé att bjuda in partisekreterare, som ju är partiernas egna förträfflighetsmegafoner. Du kommer inte få något vettigt ur dem. Därför gjorde Agenda egentligen Jimmie Åkesson en stor tjänst genom att först intervjua honom och sedan släppa loss två floskelgeneratorer från S och M.

I samma program stod DN:s Peter Wolodarski och GP:s Alice Teodorescu mot varandra för att diskutera medias roll i de nationalistiska partiernas framväxt. Wolodarski verkar övertygad om att Ryssland snart anfaller Sverige och att Donald Trump kommer se till att Nato kollapsar.

Alla domedagsscenarier är förstås överdrivna, och det är lite underhållande att just de personer som drev med begreppet "systemkollaps" till följd av migrantvågen nu på fullt allvar pratar om ett nytt världskrig och Hitler 2.0. De utmålar händelseutvecklingen i två uppmärksammade val 2016 som närmast steget före Harmagedon.

När bloggar och sociala medier slog igenom för ett decennium sedan fnös de traditionella medierna åt utvecklingen. Nu när alternativa nyhetsmedier på nätet lockar alltfler läsare och tittare är det dessa som är i blickfånget. Traditionella medier och de stora mediehusen räds givetvis en utveckling där alltfler vänder sig bort från dem och i stället till andra nyhetskanaler.

En del av förklaringen till vreden är att vänstern och den socialliberala högern inte varit särskilt framgångsrika i att skapa nya egna informationskanaler. De sitter fast i gamla strukturer och tycks oförmögna att hantera det nya medielandskapet. Det är kanske i detta sken vi ska betrakta medieutredningens förslag om ett nytt mediestöd förbehållet dem som "står för människors lika värde".

Fasan över Brexit, även från tidigare uttalade EU-motståndare inom borgerligheten, och Trumps valseger handlar inte bara om sakpolitiska skillnader. Det är en reaktion på de privilegier som nu hotas. I över hundra år har samma partier växelvis abonnerat på makten. De har vuxit ihop med staten och i förlängningen har även de stora medierna klistrat sig väldigt nära den politiska makten i ett slags symbiotiskt förhållande.

Denna treenighet ser nu sin ställning hotad på allvar. Nya krafter som misstror såväl det politiska som det mediala etablissemanget vinner alltfler människors förtroende. Många av dem kommer aldrig vända tillbaka igen. Det är inte ett dugg konstigt att detta väcker starka reaktioner hos dem som nu utmanas.

Alla som vill bevara status quo är nu nervösa. Det har de all rätt att vara. Det blåser isvindar mot etablissemangspolitiker, traditionella medier och politisk korrekthet.

Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

Motreaktionen har kanske bara börjat.

Populism och normativa hot

Aftonbladet tycker sig ha fått vatten på sin kvarn när tidningen basunerar ut att hälften av alla européer är högerpopulister. Detta enligt en mätning utförd av YouGov. Som vanligt är det hela lite mer komplicerat än vad kvällspressen vill förmedla.

Det är Buzzfeed som har spridit nyheten om studien som är gjord på 12 europeiska länder med runt tusen deltagare i varje land. Föga förvånande hamnar Polen och Rumänien högt medan Sverige och Tyskland ligger betydligt lägre.

Men vilket värde har egentligen studien? För att klassas som "auktoritär populist" krävdes att man är mot invandring, mot mänskliga rättigheter för minoriteter, mot EU och integrationspolitik (definitionen oklar) och har ett starkt fokus på utrikesfrågor. Dessa svepande och luddiga definitioner av vad auktoritarianism och populism är gör breda lager av såväl högern som vänstern i hela västvärlden till auktoritära populister. Inte konstigt att siffrorna blir så höga i exempelvis EU-skeptiska länder.

Risken med sådana här studier är att de befäster fördomar och cementerar en alltmer polariserad politisk verklighet där all kritik mot EU stämplas som "populism" och där kritik mot en havererad asylpolitik blir ett exempel på "auktoritarianism". Om människor med fullt legitima invändningar mot EU:s växande makt eller särrättigheter för minoriteter (mångkulturalism) stämplas som extremister, är det inte så förvånande om dessa vänder de etablerade partierna och medierna ryggen.

Med detta sagt är det uppenbart att det finns en växande antietablissemangsrörelse i stora delar av västvärlden just nu. Orsakerna varierar från land till land, men gemensamt för många länder är den kompletta tafattheten i hur denna nya rörelse ska hanteras. Sverige sticker ut som ett särskilt dåligt exempel. Här har vi egentligen inte kommit längre än att sätta etiketter.

Jag tror mycket på det enkla förhållandet reaktion-motreaktion. Om pendeln svänger väldigt långt åt ena hållet kommer den oundvikligen att svänga tillbaka lika hårt åt det andra. Det finns många exempel på detta.

Så länge feminister kämpade för lika rättigheter mellan könen fanns goda möjligheter att uppnå en bred konsensus i det moderna samhället. Men så snart feminismen blev en anti-rörelse (anti-hetero, anti-vit, anti-män, anti-kärnfamilj) och började förfäkta extremistiska och separatistiska idéer, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

Så länge antirasister var ärliga i sin kamp för lika rättigheter för alla oavsett hudfärg och härkomst fanns det alla chanser i världen att ena liberaler, konservativa och socialister under samma fana. Ingen vettig människa kan vara emot. Men när antirasisterna själva började använda rasbegreppet, ordna separatistiska möten där personer med vit hudfärg utesluts och snarare elda på en konflikt mellan etniciteter, växte motreaktionen. Konsekvensen blev polarisering.

På samma sätt har globalismen, synsättet att världen är en enhet, att nationalstaten är ett ont påfund som splittrar och att alla människor måste ha samma rättigheter, inklusive rätten till välfärd i Sverige, mött en motreaktion i en växande nationalism. Pendeln har faktiskt redan svängt tillbaka i Sverige, vilket bland annat märks i att det nu på sina håll börjar föras diskussioner om hur vi uppnår en "sund nationalism" som är inkluderande.

När samhället runt oss förändras snabbt, när vi inte längre känner igen oss och kanske rent av börjar uppleva oss såsom varande främlingar i det egna landet, tenderar vi att söka efter alternativ som säger sig vilja bemöta hotet mot tingens ordning. Statsvetaren Karen Stenner kallar detta för "normativa hot". När människor från olika kulturer ska leva tillsammans och minoriteter ställer krav på särbehandling, reagerar majoriteten genom att vilja försvara de normer och värden som anses hotade.

Jag tror att idén att snabba samhällsförändringar och inte minst extrema ytterkantspositioner oundvikligen skapar en motreaktion är viktig att ta till sig för att förstå den politiska utveckling vi nu ser i västvärlden. Även i Sverige.

Läs även:
Jonathan Haidt (översatt i Axess)

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.

Gapet mellan folket och makten

Folk runt om i världen tror allt mindre på sina politiker. Det är kontentan av Edelmans attitydstudier av människors tilltro till politiska institutioner.

Det finns ett gap mellan välutbildade och personer med lägre utbildning. Misstron mot auktoriteter som politiker och massmedia är större bland lågutbildade, även om skillnaden inte är stor i alla länder. Av de uppmätta länderna är gapet störst i USA, Frankrike, Brasilien, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige är skillnaderna mindre, men frågan är om det kommer förbli så.

I den brittiska EU-omröstningen var det tydliga inkomstskillnader bland dem som stödde stanna- respektive lämna-sidan.

Något håller på att hända. Folket tror i allt mindre grad på samhällseliten. I stället, menar Edelman, har människor numera en större tillit till människor i sin egen grupp och närhet:

Elites used to possess outsized influence and authority [...] but now they only have a monopoly on authority. Influence largely rests with the broader population. People trust their peers much more than they trust their political leaders or news organizations.

Är fallande förtroende för politiker en förklaring till ett fenomen som Donald Trump? Det är svårt att tro att det inte hänger ihop. Många amerikaner är så urless på det politiska etablissemangets snack och oförmåga att ta itu med växande samhällsproblem att de är beredda att välja nästan vem som helst som inte är som detta etablissemang.

Trump blir här ett begripligt val, ty även om han i likhet med Hillary Clinton är stenrik och vet väldigt lite om villkoren för USA:s fattigaste och mest utsatta, är han inte en del av den politiska adeln. Det räcker långt (fast jag hade önskat att en vettigare populist än Trump hade haft förmågan att dra nytta av detta politiska läge).

De fallande förtroendesiffrorna och gapet mellan väl- och lågutbildade är intressanta, och analyserna av dem är förstås relevanta även för Sverige, även om misstron mot politiker och myndigheter inte är lika avgrundsdjup här som i USA (där en undersökning härom året visade att åtta procent av amerikanerna hade förtroende för kongressen).

Det finns dock skäl att tro att etablissemangets förtroendesiffror kommer att sjunka även i Sverige framöver. När välfärdsstaten slutar leverera, när polisen ger upp hela bostadsområden, när ett skuggsamhälle växer fram i takt med att alltfler asylsökande får avslag men inte kan utvisas och när bostadsmarknaden utestänger hela grupper av människor, kommer vreden och frustrationen att växa.

Risken är att det i detta läge kommer dyka upp politiska alternativ som är betydligt mindre välborstade än Sverigedemokraterna.

"Procent av amerikaner som alltid eller oftast litar på sin regering". 

En viss skepsis mot den politiska makten är bara nyttig. Väljarna tjänar knappast på att köpa politikernas floskler och valfläsk utan att ifrågasätta, och endast om vi ifrågasätter och kritiserar har makthavarna ett incitament att utvecklas och bli bättre.

Vi får problem om medborgarna helt tappar förtroende för den styrande eliten - även om eliten förtjänar det. Men vem kan egentligen klandra dem som gör det? Varje valrörelse ser ungefär likadan ut, oavsett om det är i Sverige eller USA. Ingen, oavsett från vilket läger denne kommer, visar förmåga att lösa de riktigt stora frågorna på systemnivå. Det är inte ett dugg konstigt att vanliga väljare, efter att ha knutit handen i fickan i många år, känner för att dela ut en pungspark i vallokalen.

Önskan att ersätta den politiska klassen med något helt nytt och fräscht är begriplig. Jag kan själv sympatisera med den när jag ser dagens politiker slå knut på sig själva när de låtsas att den åsikt de hade i går inte gäller längre nu när de plötsligt har hittat en annan åsikt att möta väljarna och opinionsinstituten med.

Det politiska landskapet behöver förändras. Kanske måste de gamla eliterna, den politiska adeln, rensas ut via valurnan. Frågan är bara vad vi ska ha i stället. 

Demokratiföraktet

"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

Nu surar etablissemanget

En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: "Maken till fräckhet!"

Annie Lööf kallar resultatet en "katastrof", Carl Bildt tycker att det är "en mardröm", Jan Björklund anser att det är "chockartat", Birgitta Ohlsson kallade det för "en sorgens dag". Aftonbladets Anders Lindberg är förstås värst när han på Twitter kallar det för en "fascisternas seger" (vilket han senare döpte om till "högerpopulism").

Stefan Löfven är försiktigare i sitt omdöme, men beklagar föga förvånande britternas beslut. När han blir intervjuad i Sveriges Radio tycks Löfven emellertid även beklaga att David Cameron, som väljer att avgå i oktober, över huvud taget utlyste en folkomröstning. Att fråga folket innebär ju alltid en risk, och det kan störa den stabilitet som politikerna mest av allt vill ha.

Löfven återkom i intervjun till behovet av stabilitet och att en folkomröstning kan "skapa spänningar" i folket. Han vill inte omförhandla medlemsvillkoren för att ge Sverige en bättre deal och ännu mindre se en svensk folkomröstning. I stället vill Löfven utveckla ett "medborgarnas EU". Han säger, utan ironi i rösten, om dagens EU: "Det är för folkets skull vi gör detta." Men tack, snälla statsministern.

Löfvens ord visar hur långt ifrån verkligheten det politiska etablissemanget befinner sig och hur djup klyftan mellan politiker och väljare är.

Många hoppas att EU ska lära av Brexit och bli mer effektivt och demokratiskt. Tyvärr tror jag inte att det kommer ske. För varje gång när medlemsländer tidigare har röstat "fel" har EU-ledarskapet visat att det inte förstått varför. EU präglas av tondövhet, fartblindhet , maktfullkomlighet och arrogans vilket har fått direkt antidemokratiska resultat. Brexit är en konsekvens av flera decennniers vanstyre i EU.

De bittra kommentarerna från politiker i både Sverige och andra EU-länder visar att problemet snarare anses vara att hålla folkomröstningar. Det rubbar ju, som Stefan Löfven uttryckte saken, stabiliteten och skapar spänningar.

Enklare är därför att inte fråga folket alls i fortsättningen. 

Läs även:
HAX