Putin den allsmäktige

Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:

Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.

Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

Det är val i Ryssland i dag...

I dag hålls parlamentsval till den ryska duman. Många kommer inte att rösta i vetskap om att valet är riggat.

Jag kan förstå dem. Håll särskilt koll på valarbetaren till höger i bild bakom en nätt liten mur av kollegor.

Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

En i samlingen

Appeasement stoppar inte Putin

Vad vill Vladimir Putin? Denna fråga torde uppehålla västvärldens alla underrättelsetjänster och regeringar just nu. För att kunna svara på den frågan måste man veta mer om Putins världssyn, och då borde man nog lyssna en del på personer som arbetat nära honom. Som Andrej Illiaronov.

Det är svårt att inte låta tankarna driva iväg till 30-talets Europa och Tysklands gradvisa expansion när man läser Illiaronovs tolkning av Putins mål. Hitler lyckades faktiskt gå in i det demilitariserade Rhenlandet, ta Sudetområdet, ansluta Österrike och ta kontroll över Tjeckoslovakien innan de demokratiska staterna fick nog och förklarade krig.

Putin har de senaste sex åren visat att Väst är svagt, splittrat och oförmöget till annat än att prata. Det enda pris han fått betala för annekteringen av Krim är halvhjärtade sanktioner. Ryssland har som väntat svara med att införa liknande sanktioner mot Väst.

Vad blir nästa steg? Vill Putin bara ha en marionettregim i Ukraina som han kan styra efter behag? Eller vill han de facto annektera hela landet? Hur ser han på Baltikum och Finland? Enligt Andrej Illiaronov anser Putin att samtliga områden borde "återlämnas" till Ryssland. Men han har sannolikt lite för mycket realpolitiskt vett för att veta att konsekvenserna skulle bli för stora om han gapade efter för mycket på en gång.

Om detta skulle stämma, och Abchazien, Sudossetien och Krim bara var uppvärmning för Putin, är det bara en sak som kan stoppa honom: militär kraft. Eller hot om sådan. Hittills har Västs och inte minst Obamas svaghet snarast triggat Putin att gå vidare. Appeasement fungerar inte.

Putin har nu bedyrat att han inte ämnar gå in i övriga Ukraina. Också Hitler predikade fred, och även den tyska regimen lovade mycket. Men när Hitler fyllde 50 i april 1939 fick hamn en väldigt speciell present av sin utrikesminister - ett skrin med alla de avtal som Joachim von Ribbentrop ingått i det tyska rikets namn och som sedan brutits av Tyskland. Hitler skrattade så att tårarna rann.

Putin gör precis som han vill

Krim är på väg att åter bli ryskt. Vladimir Putin spelar ett högt spel men han har befolkningen bakom sig och vet att det han gör är ganska riskfritt. Omvärlden står som vanligt handfallen när en stormakt agerar.

Både USA och EU riktar sanktioner mot enskilda ryssar som anses delaktiga i annekteringen av Krim. Putin svarar med att uppmana "herr Obama och eurobyråkraterna" att sätta upp hela duman på listan. "Ta er i häcken", med andra ord.

Viss kritik som Putin rutinmässigt framför mot väst, och som han upprepade i sitt tal, är faktiskt legitim. Västländerna har generellt sedan andra världskriget sett på sig som världens föredöme. Inte helt utan orsak, givetvis. Det var här som den moderna demokratin först slog rot. I västvärlden har historiens friaste och rikaste samhällen skapats.

Men framgångarna har gjort väst närmast berusat av sin egen förträfflighet, vilket lämnat blinda fläckar på förståelsen av andra kulturer och uppfattningar. Inte minst är detta tydligt i fall som Ryssland och Kina. När Putin hävdar att USA och EU hycklar när de kritiserar andra länder för brott mot mänskliga rättigheter och sedan själva begår dem, har han rätt.

Problemet är att den störste hycklaren är Putin själv. Han jämför folkomröstningen på Krim med Kosovos utropade självständighet. Ryssland har emellertid inte erkänt Kosovo, vilket gör att parallellen faller. Han har inte lyckats ge en rimlig förklaring till varför det för ett land, som under lång tid pläderat för att stater inte lägga sig i andras inre angelänheter, är rätt och riktigt att med vapenmakt annektera delar av en annan suverän stat.

Nu riktar alltså USA och EU sanktioner mot Ryssland. De kommer förmodligen få liten eller noll effekt. Visserligen kan de kan få vissa ekonomiska effekter för Ryssland, men de lär i så fall få ekonomiska konsekvenser även för EU. Det Europa i detta läge borde är att försöka göra sig oberoende av rysk gas. Vilket är lättare sagt än gjort.

Det vore oerhört olyckligt om Putins agerande orsakade en kollaps i de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och väst under de kommande åren. Samtidigt är det just nu svårt att se hur detta ska kunna undvikas.

Nu är försvaret poppis igen (i några dagar)

Det är ett yrvaket Politikersverige som nu anser att satsningar på försvaret kanske inte är en så dum idé ändå. Till och med Vänsterpartiet uttrycker en sådan ståndpunkt, om än försiktigt och motvilligt.

Skälet är givetvis den ryska aggressionen mot det ukrainska Krim. Men hur kan detta komma som en blixt från en klar himmel? Vladimir Putin visade sitt rätta ansikte redan i Tjetjenien. Och så sent som 2008 stöddes Abchazien och Sydossetien av rysk militär i sina utbrytningsförsök från Georgien. Då slutade det med att Ryssland drog sig tillbaka när målet var uppnått.

För Sverige har ingenting egentligen förändrats. Men det obehagliga i att Ryssland skickar in trupp i ännu ett grannland gör att till och med Fredrik Reinfeldt nu tycker att Sverige (kanske, eventuellt) måste satsa lite på försvaret. Månne är det svenska försvaret inte längre ett särintresse i statsministerns ögon.

Reaktionen från svenska försvarspolitiker och partiledare är förstås pinsamt. Man bygger inte en långsiktigt trovärdig försvarspolitik genom att agera på enskilda händelser i närområdet. Även om det i dag funnits en total uppslutning för en omfattande svensk upprustning skulle det ta lång tid att nå en kapacitet som var märkbart större än den är i dag.

Inte bara svenska politiker gör bort sig. Ännu större grodor kommer från amerikanskt håll. "Inget land har rätt att oprovocerat sända in trupp i ett annat land", sa Barack Obama i kväll på en presskonferens i Vita huset. Utrikesminister John Kerry sade i går att "på 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning".

Politiker borde faktiskt ha vett att hålla munnen stängd ibland.

Ryssland agerar som stormakter brukar

Västvärlden tävlar just nu i att ta avstånd från Rysslands militära operation på ukrainskt territorium på Krim.

Det är inte svårt att kritisera Vladimir Putin den här gången heller. Men egentligen gör Ryssland nu exakt det stormakter alltid brukar göra - stärker sitt inflytande i den egna intressesfären. Putin är knappast den förste och heller inte den siste ledaren som gör detta.

Ukraina är definitivt en rysk intressesfär, och när nu Viktor Janukovitj har flytt fältet (och verkar befinna sig i Ryssland) kan Putin gå miste om inflytande. På Krim bor dessutom en rysk majoritet, vilket komplicerar frågan ytterligare. 

Moderaten Gunnar Hökmark tycker att väst måste vända Ryssland ryggen. Detta eftersom Ryssand nu har som mål att "invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Moskvas styre och att strunta i allt vad internationella regler och lagar säger". 

Precis som Carl Bildt är Hökmark väldigt pigg på att kritisera Ryssland när felaktigheter begås - men fullständigt ointresserad när USA begår dem. Hyckleriet är häpnadsväckande. Ty vad gjorde inte USA i Irak om att invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Washingtons inflytande och strunta i allt vad internationella regler och lagar säger?

Inte heller Putin lär önska ett storskaligt krig mot Ukraina. Det han främst vill är att markera mot väst, att visa Ukraina vem som bestämmer. Att besätta Krim är ett sätt att uppnå bådadera.

Ryssland förbjuder massdemonstrationer?

Utvecklingen vad beträffar mänskliga fri- och rättigheter fortsätter utför i Ryssland. Det ryska parlamentets underhus vill anta en lag som förbjuder "massiv närvaro på offentliga platser", enligt Ekot.

Trots att Vladimir Putin återvänt som president, och kan komma att sitta där ända till 2024, fanns det positiva tecken att uppmuntras av. Det ryska folket blev ilsket. det vågade trotsa regimen. Det gick ut och protesterade.

Om den nya lagen antas kommer alla regimkritiska demonstrationer i praktiken att förbjudas. Kraftiga böter kommer att drabba den som vågar sig ut. Rent konkret innebär detta att Ryssland i stället för att närma sig väst på allvar slår sig i lag med regimer som den vitryska.

Lukasjenko kommer inte vara Europas siste diktator längre.

Putin är tillbaka

Vladimir Putin är åter Rysslands president. Som väntat vann han söndagens presidentval långt före konkurrenterna. Han siktar därmed på 12 nya år som landets ledare.

Misstankarna om omfattande valfusk kvarstår trots att Putin låtit installera kameror i samtliga vallokaler. Kamerorna är förstås en åtgärd som bara begränsar en del av fusket. Att människor kommenderas till vallokalerna och ombeds rösta på Putin - genom hot eller med löfte om pengar - kan inga övervakningskameror få stopp på. Korruptionen är ett enormt problem i Ryssland.

Vallokalsundersökningarna säger att Putin får runt 58 procent av rösterna, en förkrossande seger före kommunistkandidaten Ziuganov som väntas landa på runt 17 procent.

Efter parlamentsvalet i december utbröt oväntat stora protester runt om i Ryssland. Det återstår att se om Putins seger, som innebär att det inte blir någon andra valomgång, blir tändvätska för nya protester eller om ryssarna helt enkelt resignerar.

Tanken svindlar. Putin vid makten fram till 2024. Då är han 72 år gammal och har styrt landet i totalt 20 år, plus fyra år som premiärminister. Vi kan räkna med fortsatta steg bort från det som en gång började likna demokrati. Det är svårt att hitta ljuspunkter i Ryssland just nu.

På östfronten intet nytt

På Enade Rysslands partikongress har framkommit det många har befarat: Putin kommer åter att kandidera till posten som president. Dimitrij Medvedev föreslår Putin till posten och sig själv till jobbet som premiärminister.

De ska alltså fortsätta med sitt "tandemsystem", fast denna gång med omvända roller. Putin var Rysslands president 1999-2008 och fick inte fortsätta ännu en mandatperiod. 2012 kan Putin alltså återvända till presidentposten. Eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år kan han faktiskt bli kvar vid makten ända till 2024.

Det är inte mycket nytt under solen i vårt stora grannland i öster. Och det är väldigt svårt att se någon demokratisk ljusning.