Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

En övervakningsstat som sväller

På senare tid har både medier och politiker uppmärksammat cyberattacker och spionage mot svenska intressen. Detta måste betraktas som ett något yrvaket uppvaknande.

Här görs dock en distinktion mellan när utländsk makt spionerar/avlyssnar/övervakar, och när den svenska staten gör det. Public service, DN och andra stora medier har inte direkt drivit integritetsfrågorna sedan FRA-lagen klubbades 2008. Ej heller ger det några större rubriker att Sveriges lag om datalagring ligger fast trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet som lagstiftningen bygger på.

När politiker drabbas blir det plötsligt intressant. DN berättar att Miljöpartiets partisekreterare är en av flera politiker vars telefon kan avlyssnas. Även riksdagsledamöternas datorer har varit öppna för angrepp länge. För den som vill ta sig in och har lite kunskap om hur, är det alltså inte så svårt.

Visserligen är det bra att detta uppmärksammas. Kanske, kanske kan det rent av få upp integritetsfrågan på agendan igen. Men sannolikt inte, ty detta behandlas inte som en sådan utan som en säkerhetsfråga i första hand. Och säkerhetsfrågor brukar normalt landa i krav på mer övervakning, inte mindre.

Att regering och riksdag kan skyddas mot angrepp och övervakning är självfallet viktigt. Men frågan är varför medborgarna inte borde ha samma rätt till privat kommunikation utan en spanande statligt öga. I fallet med FRA-lagen vet vi dessutom att det inte bara är svenska öron som lyssnar utan att det sker ett informationsutbyte med främmande makt. Vi kan utgå från att alla trådar leder till NSA på ett eller annat sätt.

Edward Snowden har formulerat rätten till personlig integritet väl:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning går inte att överskatta. I sommar är det fyra år sedan han flydde till Hongkong och till slut hamnade i Ryssland utan pass att ta sig vidare. Massövervakningen blev ett hett diskussionsämne i stora delar av världen.

Sedan dess har egentligen mycket lite hänt. Massövervakningen fortsätter som förut. Den stora skillnaden är att vi nu känner till den. Signifikativt för alltings beständighet är att James Clapper (som har avgått), som då satt och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet om att NSA inte samlade in information om alla amerikaner, nyligen åter satt i utfrågningar och lovade och svor.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara utländska stater vill åt din information. Det gäller även din egen regering, som ofta råkar samarbeta med just utländska stater.

Jag växte upp med ett internet som var fritt. Oreglerat. Nytt. Spännande. I dag är det på många sätt bättre, men samtidigt har politiken insett att det här finns något de bara måste få kontroll över. Det finns skäl att vara orolig för såväl internets framtid som för den personliga integriteten generellt. Allt vi gör online är i dag övervakat, tillsammans har IT-jättar och statliga spionmyndigheter mycket god koll på vem du är och vad du har för dig.

Visst finns möjligheter att surfa och mejla anonymt, men lösningarna är inte alltid så användarvänliga och problemet är att de allra flesta inte tycker att de har något att dölja. Rent mjöl i påsen-argumentet verkar ha vunnit utan något större motstånd.

Övervakningsstaten byggs ut ett steg i taget, och det senare steget motiveras alltid med att det förra inte var så farligt. Så sker en långsam tillvänjning. Snart har vi vant oss vid att aldrig vara privata på riktigt. Vad händer med människan när hon är ständigt övervakad?

För den som är intresserad av utvecklingen är Kina landet att hålla koll på. Där har övervakningsstaten byggts ut på ett så skickligt sätt att många kineser i dag nog inte skulle vilja vara utan den. Ett exempel är att man genom appen WeChat (微信, Wēixìn) kan handla, boka hotell, beställa taxi och mycket annat. Regeringen har förstås fullständig koll på appen eftersom den har skapat den.

Förra sommaren bokade jag och min fru hotell genom hennes systers konto och satte efter vistelsen ett lågt betyg på hotellet. Systern blev sedermera uppringd av hotellet och uppmanad att ta bort eller ändra sitt omdöme. I Kina skapas nu ett system där ditt beteende online påverkar din kreditvärdighet och trovärdighet som samhällsmedborgare. Detta är det slutliga steget till det absoluta övervakningssamhället.

I dessa tider av värdegrundsarbete och social utfrysning av personer med fel åsikter, vore det inte förvånande om många i västvärlden sneglade på den kinesiska modellen och slickade sig lite om munnen kring dess potential även i våra västliga demokratier. 

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Kvinnoförtryckets apologeter

Varje år uppdateras Svenska Akademiens ordlista med nya svenska ord. 2015 noterades 13 000 nya ord medan 9 000 fick stryka på foten. Den politiska och sociala utvecklingen i Sverige har berikat landet med nya fenomen och därmed språket med nya ord. Som balkongflicka och barnbrud.

Det förstnämnda har varit ett okänt fenomen i Sverige fram till för något decennium sedan. För somliga har polletten ännu inte riktigt trillat ned när det gäller hedersproblematiken (det är ju så känsligt att säga att det finns olika kulturer och att vissa av dem är avskyvärda). Bland dem hittar vi skribenter, debattörer och politiker på vänsterkanten som gör allt för att relativisera det förtryck som drabbar framför allt kvinnor och flickor men även det manliga könet i hederns och traditionens namn.

I dag är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon blev mördad för att hon inte ville leva enligt familjens önskemål. Mördad för att hon inte ville gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Sahindal var modig och vågade trotsa familj och släkt. Hon talade till och med i riksdagen bara månader före sin död.

Aftonbladets Somar Al Naher skriver om vilken skillnad Fadime Sahindal sannolikt har gjort för andra kvinnor och flickor i samma situation genom att uppmärksamma problematiken. Kunskapen har ökat i samhället, men denna kunskap har uppenbarligen inte nått Aftonbladets ledarredaktion.

Al Naher aktar sig noga för att nämna begreppet "heder". I stället kallar hon det som drabbade Fadime Sahindal för "mäns våld mot kvinnor" - som om detta var exakt samma fenomen som när herr Karlsson i fyllan pucklar på sin fru.

Begrepp som "hedersvåld" eller "hedersmord", som specifikt syftar på brott som begås i hederns och traditionens namn, nämns över huvud taget inte. Aftonbladet gör sig till hedersbrottens apologeter, och det är rent ynkligt att skåda.

Det är just den här sortens relativisering och vägran att se saker för vad de är som har bidragit till att hedersbrotten har kunnat spridas i Sverige. Varje dag drabbas flickor och kvinnor av detta. Varje dag kringskärs deras frihet. Varje dag riskerar de att fara illa enbart för att de vill leva som alla andra.

Svenska språket har fått ännu ett nyord: barnbrudar. Även här blundas det aktivt. Regeringens barnminister Åsa Regnér har varit påfallande passiv och undfallande när frågan om barnäktenskap kommit upp. Migrationsverket och socialtjänsten märker att alltfler asylsökande minderåriga är gifta. Ibland med en annan minderårig, ibland med en betydligt äldre person. Inte sällan väntar paret barn.

Hur ska samhället se på detta? Regnér har inte gett något tydligt svar. Hon har konstaterat att barn inte ska vara gifta och sedan lagt till ett besvärande "men": "Men det är också en ny tid och nya situationer." 

Det är anmärkningsvärt hur lätt mänskliga rättigheter, och i synnerhet flickors och kvinnors rättigheter, väger för den feministiska regeringen och dess anhängare när kränkningarna begås av minoritetsgrupper och inte den vita majoritetsbefolkningen.

Den enda slutsats vi kan dra av detta är att mänskliga rättigheter för somliga är ett politiskt slagord som hellre används på plakat än i den politiska vardagen. De borde skämmas. 

Läs även:
SVT: Få fälls för hedersbrott

Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

Sverige inget att lita på

"Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? - Tjuv." Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. [...] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med "mentorering" i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

I stället för förbud

Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

Värdet av ett fritt internet

Internet var något nytt och spännande när jag växte upp. Det var först under slutet av högstadiet som vi skaffade hemdator, och över en dag öppnades en hel värld upp framför mina ögon.

I den åldern var det ärligt talat mest spel och porr som intresserade. Men snart blev nätet även en utmärkt plats för att träffa likasinnade. Diskussionsforum växte upp som svampar ut jorden. Allt och alla verkade finnas på internet. Märk väl att detta var tiden innan varje webbsida var dränkt i kasinoreklam (däremot envisades folk med att ha musikslingor på sina hemsidor, vilket kunde vara nog så plågsamt).

Väldigt mycket vatten har flutit under broarna sedan den där dagen då jag upptäckte nätet. Internet är i dag både bättre och smidigare men också betydligt mer uppstyrt. Det kontrolleras i praktiken av en handfull amerikanska storbolag som övervakar precis varje steg du tar. Google vet kort sagt allt om dig.

Internet är inte längre bara en tjänst för rekreation och intellektuellt utbyte; det är en infrastruktur.

Detta är en viktig skillnad, ty det avgör hur vi bör se på nätets betydelse. Politikerna har aldrig gillat internet, i synnerhet inte ett fritt sådant.  Det är inte bara diktaturer som försöker få kontroll över den enorma informationsbank och det gigantiska kommunikationsflöde som nätet utgör. Även demokratiska regeringar bekämpar kryptering och VPN-tjänster så gott de kan, givetvis med "terrorism" och "barnporr" som förevändning.

Det pågår ett veritabelt krig mot internet som vi känner det, eller kanske snarare har känt det. Problemet är att så få verkar bry sig. Kanske är det för att det har varit en stegvis process.

Vid 90-talets slut började politikerna på allvar bekämpa barnporren på nätet. Men blockeringar och till och med ett förbud mot att titta på sidorna i fråga löste inte mycket. Dessa sidor uppges nu ha flyttat till darkweb tillsammans med annan ljusskygg verksamhet.

Genom att använda metoden mot just barnporren lyckades politikerna utan större ansträngning vinna folks acceptans för blockeringar och filtreringar som verktyg för att bekämpa misshagligt material på nätet. Att skrika "terrorism!" har fungerar rätt bra det också.

Nästa steg är att använda detta mot politiska åsikter. Det är här kampen mot så kallat näthat kommer in. Någon har kanske noterat hur både politiker och mainstreammedier kampanjat för hårdare tag mot näthatare. Sångerskan Zara Larsson har blivit affischnamn för den rörelse som dels vill bedriva en sorts krig mot vita män som grupp, dels sätta dit de så kallade näthatarna.

"Näthat" har i dag blivit lika urvattnat som "rasist" eller "kränkt". Det betyder snart ingenting eftersom personer som inte är vana vid att någon har en avvikande åsikt upplever att de utsatts för "hat" när denna någon har mage att framföra den.

Det finns givetvis riktigt hat, personer som beter sig oacceptabelt. Såväl online som i riktiga livet. Problemet jag har med begreppet är att det endast används i de fall där "rätt" person drabbas. En person som Zara Larsson, som är vänsterfeminist och manshatare.

Hennes hatfulla tweets kallas inte för näthat. Hon bjuds i stället in till TV-studior för att prata om dem. När Marcus Birro får delar av Twittervänstern efter sig startas inga kampanjer mot näthat. Han får bara skylla sig själv eftersom han tror på och tycker fel saker.

(Detta är ingalunda ett svenskt fenomen. Ta exemplet med Ghostbusters-skådisen Leslie Jones, som lyckades få provokatören Milo Yiannopolous livstidsavstängd från Twitter samtidigt som hennes egen Twitterhistorik visar på uppenbar rasism som lämnas helt utan åtgärd.)

Ett fritt internet förutsätter att människor skaffar sig lite tjockare hud och slutar bli kränkta av allt som sägs. Man måste faktiskt inte läsa allt. Dagens lättkränkta samhällsklimat borgar tyvärr inte för ett friare utan tvärtom ett mer reglerat och kontrollerat internet.

Politikerna kommer inte ens behöva ta till barnporr- och terroristkorten längre när de vill begränsa friheten på nätet - det kommer räcka med att nämna "näthat", "rasism" och "islamofobi" för att lagstiftaren ska få fritt spelrum.

Detta oroar mig. Inte bara för att internets fantastiska potential slösas bort utan för att vi samtidigt bygger ett ängsligare och mer lättkränkt samhälle.

Jag är övertygad om att nätets betydelse i vår tidsålder gör att mänskliga fri- och rättigheter förutsätter ett fritt internet. Internet ska vara precis som livet i övrigt, med allt det fula, äckliga, vackra, provocerande, geniala och idiotiska som möter oss varje dag. Brott ska givetvis bekämpas. Men med rätt metoder. Och proportionerligt.

Om du blir upprörd över att någon skriver saker du inte gillar är det faktiskt ditt problem. Inte samhällets.

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.

Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp

Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:

Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.

Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

Var inte rädd

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter - som ska tjäna folket - ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket "öppet samhälle" är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor.