Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

Den moralistiska stormakten

Den rödgröna regeringen vill förbjuda svenskar att köpa sex i andra länder, oaktat hur lagstiftningen ser ut i det land köpet görs.

Att ta bort kravet på dubbel straffbarhet, det vill säga att en handling måste vara ett brott både i Sverige och i landet den begås för att personen ska kunna åtalas i Sverige, är djupt problematiskt. Att göra det för ett brott som i regel ger böter är rent barockt.

I åtta år hade Sverige en justitieminister som saknade förståelse för rättsstatens grundläggande principer. Beatrice Ask ville skicka hem brev i grälla färger till misstänkta sexköpare så att hela familjen skulle se vad den misstänkte är för typ. En sorts skamstraff, alltså.

Nu har vi Morgan Johansson, kanske den ende socialdemokraten som kan matcha moderaten Ask och folkpartisten Johan Pehrson i att vara sämst lämpad för posten som justitieminister. Det var Johansson som tillsatte utredningen och det blir han som får ta emot resultatet om ett sexköpsförbud för svenskar utomlands när den presenteras den 9 mars 2016.

Sverige har en absurt repressiv syn på sexköp. Företrädarna för sexköpsförbudet, kopplerilagstiftningen och den breda kampen mot kommersiellt sex överlag, använder både sin egen privatmoral (sexköp är fel därför att det är fel!) och ohederliga paralleller till människohandel i sin argumentation.

Det kan inte nog tydligt sägas att vi måste göra skillnad på tvång och frivillighet. Att alla som säljer sex inte har det som sitt förstahandsalternativ i livet är inte detsamma som att de är tvingade till det. Människohandel är en sorts slavhandel som bedrivs av grovt kriminella. Den ska inte reduceras till ett "ojämnt maktförhållande" mellan köpare och säljare (vilket för övrigt är en förenkling som förtjänar att granskas och kritiseras när det gäller vanlig sexhandel).

Det finns ingen likhet mellan trafficking och en person som överenskommer med någon annan om att byta en sexuell tjänst mot pengar. Ingen. Tyvärr har radikalfeministiska maktanalyser förblindat svenska politiker i frågan, och det finns få skäl att hysa hopp om en tillnyktring.

Jag skulle önska att Sverige tog efter den nya zeeländska modellen, som kommit att tjäna som ett föredöme för hur livet för sexarbetare kan förbättras utan att köpare eller säljare beläggs med förbud. Den har gjort livet för sexarbetarna säkrare, minskat förekomsten av våld genom tydliga rättigheter för sexarbetarna, och därmed ökat deras förtroende för polis och sociala myndigheter (stigmat kvarstår dock). Så sent som 2014 avvisade Nya Zeeland en sexköpslag efter svensk modell.

I stället vill svenska politiker fortsätta på den repressiva vägen. Sverige är inte bara en humanitär stormakt utan även en moralistisk makt av rang.

De rödgröna behöver stöd av något av allianspartierna för att lagförslaget ska bli verklighet. Det finns därför goda anledningar att hålla koll på oppositionspartiernas hållning i frågan. Jag hoppas att de icke-socialistiska partierna fortsätter säga nej.

Men jag håller inte andan. Snart kan Folkpartiets ledare heta Birgitta Ohlsson. Hon har bland annat föreslagit förbudsskyltar i populära stråk för gatuprostitution.

Norskt sexköpsförbud kan avskaffas

Den norska sexköpslagen är under utvärdering. Om inga positiva överraskningar kommer ur utvärderingen kan lagen avskaffas, uppger företrädare för Venstre, som stöder den norska regeringen. Eller som flera svenska medier väljer att uttrycka saken: "Norsk sexköpslag i fara".

Precis som i Sverige var stödet för sexköpslagen inte enhälligt när lagen klubbades. Den norska sexköpslagen infördes av den rödgröna regeringen 2009. Med Venstres stöd kan Höyre och Fremskrittspartiet se till att lagen avskaffas.

Detta vore inte bara bra för Norges sexarbetare utan också en välkommen markering mot de svenska feminister som ser sexköpslagen som Sveriges stoltaste exportvara. Norge kan visa att en dålig lag är fullt möjligt att avskaffa, vilket kan möjliggöra en pånyttfödd debatt i Sverige.

Norge har inte bara ett förbud mot sexköp inom utan även utom landets gränser. Det skiljer den från det svenska sexköpsförbudet, även om ett liknande förbud även diskuterats av feminister i Sverige.

Vad talar för ett avskaffande? Möjligen val av utredare. I Sverige fick blivande JK Anna Skarhed uppdraget att utvärdera effekterna av sexköpslagen. I direktiven framgick att lagens existens inte fick ifrågasättas, däremot fick straffskärpningar föreslås. Skarhed uttryckte själv stöd för lagen privat. I Norge valdes ett fristående analysföretag.

I augusti ska utvärderingen presenteras för Stortinget.

Sexarbetare får skadestånd efter trakasserier

En sexarbetare i Nya Zeeland tilldöms ett skadestånd på 25 000 nyzeeländska dollar (motsvarande 160 000 kronor) efter att ha blivit trakasserad av en bordellägare. Trakasserierna hade pågått under tre månader och gjort att kvinnan farit illa.

Domen var möjlig tack vare den nyzeeländska skyddslagstiftningen som ger sexarbetare rättigheter som de saknar i exempelvis Sverige. Att en människorättstribunal säkerställer att en sexarbetares fri- och rättigheter upprätthålls på detta sätt är en tydlig signal till andra länder att Nya Zeeland tar frågan på allvar inte bara i ord utan i handling.

Nya Zeeland är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera - om syftet är att skydda sexarbetare från övergrepp. Vi kan bara dra slutsatsen att det är något svenska politiker inte vill.

Sexköpshat och horstigma

Religionen vill kontrollera den. Politikerna likaså. Vår sexualitet har alltid varit föremål för makthavares intresse. Hur ska den tyglas? Kontrolleras? Begränsas?

Det har aldrig saknats idéer. Att belägga sex med känslor av skam och skuld har effektivt fått människor att må dåligt av helt normala sexuella handlingar, både som barn och vuxna, och därmed skapat ett stigma kring sexuell öppenhet.

Vissa regimer, som röda khmerernas Kampuchea, har gått så långt som att försöka få fullständig kontroll över medborgarnas samliv. Men det enda sättet att nå dithän, om det ens är möjligt, är att skapa den sortens totala övervakningsstat som den kommunistiska röda khmerregimen var och den stalinistiska nordkoreanska är.

Religiösa normer har väglett oss till monogami, prydhet och att skyla våra kroppar. I många länder är religionens makt fortfarande stor. I det sekulära och förment upplysta Sverige har den ersatts av en statsfeminism som banat väg för en nypuritan samhällsordning. Denna gång är det inte Gud som befaller oss att ha sex på rätt sätt utan den heliga genuspolisen.

Porrblaskorna är bortrensade. Strippklubbar väcker vrede hos politiker och genusaktivister så snart de dyker upp någonstans. Och så har vi själva fundamentet i den feministiska ordningen, sexköps- och kopplerilagarna.

En konsekvens av dessa lagar är att det skapats ett hat mot dem som köper sex. De har blivit ett villebråd. Så pass att landets justitieminister vill hänga ut dem inför anhöriga. Det juridiska straffet anses inte räcka.

Hatet mot sexköparna måste få ett slut. Stigmatiseringen av sexarbetarna måste upphöra. Det finns en annan väg, en mer human väg för alla inblandade, en väg som skiljer mellan frivillighet och slaveri och som tar din rätt att bestämma över din egen kropp på allvar.

Den vägen heter avkriminalisering.

Läs även:
Carl Johan Rehbinder skriver om hatet mot sexköpare och stigmat mot sexsäljare på SVT Debatt.

En f.d. sexsäljare rosar Amnesty

I dag tvingas den som säljer sex att arbeta ensam utan säkerhet och skydd. Sexarbetare kan på grund av kopplerilagen inte arbeta med andra för att trygga sin säkerhet eftersom de då kan bli dömda för koppleri. Därför tvingas den som säljer sex att välja mellan att arbeta säkert och riskera att bli dömd för brott eller att arbeta ensam och riskera sin egen säkerhet. 

Den som säljer sex i hemmet blir vräkt från sitt hem om hyresvärden/bostadsrättsföreningen kommer på sexsäljandet. Personer som jobbar på gatan har mindre tid att förhandla med kunder efter sexköpslagen eftersom kunderna är rädda för att bli tagna av polisen.

Läs hela Emma Rosenqvists inlägg om varför det är bra att Amnesty kan komma att ta tydligt ställning för sexarbetarnas rättigheter, och varför.

Amnesty tar strid för sexarbetarnas rättigheter

Amnestys internationella sekretariat i London föreslår att organisationen ska arbeta för en legal sexhandel. En avkriminalisering kan öka de inblandades rättigheter beträffande hälsa, säkerhet och personlig integritet, hävdas det. Precis så resonerade Nya Zeeland när landet avkriminaliserade handeln, med väldigt goda resultat (läs mer om dessa här).

Detta har föga förvånande fått radikalfeminister och vänsterfolk i det reaktionära Sverige att gå i taket. Sveriges Kvinnolobby reagerar med "bestörtning och djup besvikelse", enligt ordföranden Gertrud Åström. Hon upprörs över att Amnesty, som arbetar för mänskliga rättigheter, anser att även sexarbetare ska omfattas av dessa.

Dagens ETC är inne på samma spår. Valet, menar chefredaktören Andreas Gustavsson, står mellan "legalisering av könshandel" och människorätt. Jämställdhetsminister Maria Arnholm tycker att förslaget är "obegripligt".

Dessa reaktionerna är ganska avslöjande, och väldigt typiska för den svenska kontexten. Åström, Gustavsson och Arnholm är alla fastkilade i den svenska diskursen där all sexhandel betraktas som en form av våld, och där det inte finns några nyanser mellan frivilliga avtal och slaveri. Denna ideologiska låsning påminner mycket om den svenska hållningen i narkotikafrågan, där det trots all den kunskap vi i dag har fortsatt hävdas att nolltolerans och hårda straff hjälper de mest utsatta.

Amnesty gör precis det organisationen ska göra: den lyfter viktiga fri- och rättighetsfrågor för en förtryckt grupp. Sexarbetare är över hela världen marginaliserade, diskriminerade och får väldigt sällan komma till tals i frågor som rör dem.

Detta gäller i högsta grad Sverige, som sedan drygt tio år har en lag som gör sexarbetare till en andra klassens medborgare. De misstänkliggörs av socialtjänst och rättsväsende. De utsätts för en ökad fara på grund av förbudet. Och debatten förs alltid över deras huvuden.

I en av regeringen beställd utvärdering 2010, i vilken lagen inte fick ifrågasättas, konstaterade utredaren Anna Skarhed (i dag JK) att det är positivt att vissa sexarbetare är kritiska till sexköpslagen. Då kanske de slutar sälja sex.

Sexköpslagens försvarare döljer sin cynism i tama uttryck av omtanke för sexarbetarna. Men dessa är inte svåra att genomskåda. Sveriges Kvinnolobby, jämställdhetsminister Maria Arnholm och Dagens ETC uppvisar alla ett människoförakt när de vägrar erkänna sexarbetares fri- och rättigheter.

En avkriminalisering av sexhandel är inte Amnestys officiella ståndpunkt ännu. Från svenskt håll lär det bråkas och skrikas. Men om Amnesty i slutändan står fast vid denna hållning skulle det få stor principiell betydelse i kampen för sexarbetares rättigheter världen över. För det är och förblir en fråga om individuella fri- och rättigheter.

Tidigare bloggat:
Nyhet till Margareta Winberg: Sexarbetare är människor!

Reinfeldts totala sexköpshaveri

Fredrik Reinfeldt ägnade en stor del av sitt jultal åt att prata om människohandel för sexuella ändamål. Talet kunde lika gärna ha varit Margareta Winbergs.

Moderaterna var motståndare till sexköpslagen när den klubbades av riksdagen 1998. I dag låter det helt annorlunda. Den moderata justitieministern Beatrice Ask såg till att lagen skärptes för några år sedan. Nu vill Reinfeldt gå ännu längre.

Försvaret av sexköpslagen är i hög grad emotionellt. Lagens försvarare vill väcka äckelkänslor runt sexköp och upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett utnyttjat och hjälplöst offer. Givet hur sexköpsförbudet numera har stöd av samtliga riksdagspartier har denna strategi lyckats väl. Genom att blanda in förfärliga berättelser om människohandel i sexköpsdiskussionen kan det skapas en konsensus kring lagens absoluta nödvändighet.

Det är därför ingen slump att Reinfeldt pratar om 18-20-åriga "flickor", om Lilja 4-ever och om människohandlare som tjänar fyrahundratusen kronor på ett ungt offers sexuella tjänster. Självständiga sexsäljande entreprenörer har ingen plats i Reinfeldts berättelse.

Statsministern är noggrann med att konsekvent använda ordet "flickor" och "unga flickor" som vore det personer i yngre tonåren eller rent av förpubertal ålder. Detta är ett ohederligt sätt att beskriva sexhandeln på, men det känns igen från när radikalfeminister och organisationer som Ecpat ger sig in i debatten och kräver hårdare tag. Det är alltid fråga om "flickor".

Sexhandeln domineras emellertid inte av "unga flickor" utan av vuxna kvinnor. Och det finns inget stöd för att de flesta skulle vara tvingade att sälja sex. Reinfeldt ignorerar detta faktum och nämner hellre luddiga och obekräftade siffror på 400-600 människohandelsoffer i Sverige. En signal för att något måste göras.

Reinfeldt vill skärpa sexköpslagen för att komma åt människohandlare. Men hur tänkte han där? Sexköpslagen förbjuder frivilliga sexöverenskommelser mellan samtyckande vuxna. Att låsa in, misshandla och tvinga någon att sälja sex (för att sedan stjäla inkomsten) var inte lagligt innan sexköpslagen tillkom. Heller.

Statsministern blandar äpplen och päron lika friskt som någonsin första bästa radikalfeminist och kommer därtill på allvar ut som en supermoralist.

"Moderaterna är frihetens parti i Sverige", säger Reinfeldt. Och frihet är "makt att bestämma över sitt eget liv". Det sistnämnda är korrekt. Det är därför tråkigt att Moderaterna vill skärpa en lag som förvägrar människor just detta.

Nyhet till Margareta Winberg: Sexarbetare är människor!

Jag fick för en tid sedan tillfälle att delta i utbildningsturnén "Våga prata", som utgick från Ewa Cederstams erfarenhet av en våldtäkt för många år sedan och syftade till att sprida kunskap om sexuellt våld ur offrets perspektiv.

Ämnet är synnerligen relevant. Det behövs ett kunskapslyft inom såväl socialtjänst som polis för att bättre bemöta våldtäktsoffer. Utbildningsmaterialet som fanns tillgängligt, finansierat av Länsstyrelsen i Stockholm, visade däremot tyvärr på den infantila syn som ofta sprids i ämnet sexhandel (i sig givetvis skilt från sexbrott).

I broschyren "Ska vi byta? Sex mot...?" diskuteras olika sätt att byta sex mot ersättning. Här återfinns påståenden som:

- "De flesta som har sålt sex har farit illa av det."

- "De flesta som säljer sex börjar med det när de är runt 14 år."

- "Den som betalar får automatiskt makt över den person som han eller hon köper." (Notera att köparen anses köpa en person, inte en tjänst).

Sådana här tendentiösa påståenden är inte ovanliga i Sverige. De är tvärtom grundbultar i den feministiska villfarelsen om sexarbetare som offer som, i motsats till andra människor, är oförmögna att fatta egna beslut i sina liv. Därför måste någon annan göra det åt dem.

Så när UN Women erkänner "alla sexarbetares rätt att välja sitt arbete eller lämna det" och konstaterar att "sammanblandningen mellan sexarbete i samförstånd och trafficking leder till olämpliga reaktioner" går organisationens svenska ordförande Margareta Winberg i taket.

Winberg var en av pådrivarna bakom den svenska sexköpslagen och är lika övertygad i dag om att sexarbete aldrig kan vara frivilligt. Hon säger sig vara förvånad över UN Womens "ensidiga fokus på de prostituerade".

Detta är så dumt och oförskämt att man storknar. Margareta Winberg ifrågasätter alltså att UN Women lägger fokus på sexarbetarna i stället för att, som vi gjort i Sverige, utelämna dem helt ur diskussionen och låta politiker formulera vad som är bäst för dem.

Grundläggande i allt gott socialt arbete är att låta den enskilde komma till tals i frågor som rör denne. När det gäller sexarbetare vill Margareta Winberg och andra radikal- och statsfeminister frångå denna självklara princip. Tydligare än så kan knappast människoförakt manifesteras.

Läs även:
Laura Augustín

Myter om sexarbete tillbakavisas

Nathalie Rotschild på Spiked ställde för flera år sedan den kontroversiella frågan om trafficking för sexuella ändamål är en myt (eller åtminstone ett väldigt uppförstorat fenomen). Bakgrunden till frågan var en stor irländsk undersökning som endast hittade två möjliga fall av människohandel trots en mängd razzior på bordeller och klubbar.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis, och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är ofta uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda.

Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande vad en ny studie i just Irland har kommit fram till. 195 sexsäljare, som alla arbetar inomhus, tillfrågades om sin situation i den första studien i sitt slag i Irland. De kom från totalt 29 olika länder och nästan alla var fristående, det vill säga ej knutna till en eskortfirma (även om en tredjedel hade en sådan erfarenhet). Studien fann inga bevis på underåriga sexarbetare - endast en tillfrågad var under 18 (i Irland är åldersgränsen 16).

Alkohol- och drogkonsumtionen bland sexarbetarna var låg, kondomanvändningen hög och säkerhetstänkandet utbrett. Två tredjedelar som utsatts för brott hade inte gjort någon anmälan, vilket är en indikation på det låga förtroendet för polisen (något som Nya Zeeland lyckats råda bot på genom sin hälsofokuserade lagstiftning kring sexarbete). En orsak som gavs till den låga anmälningsbenägenheten var det stigma som omgärdar sexarbete.

Framför allt konstateras att samhällets bild av sexsäljarna ökar deras utsatthet och risk för att bli ett brottsoffer. Mediabilden av sexsäljaren som särskilt utsatt, utan rättigheter och utan förmåga att säga nej gör personen till ett attraktivt offer för presumtiva gärningsmän. Samhället medverkar alltså aktivt till att skapa en bild av sexarbetaren - som sedan delvis uppfylls som en konsekvens av densamma. Det blir ett slags självuppfyllande profetia.

Men det skulle inte behöva vara så. Det går att välja en väg som fokuserar på sexarbetarnas hälsa, säkerhet och rättigheter som samhällsmedborgare och människor. Det är i alla händelser den väg vi bör välja. Då måste vi emellertid först sluta se alla sexarbetare som offer, och vi måste göra distinktioner mellan olika sorters sexarbete. Annars kommer vi ingenvart.

Ovanstående irländska studie berörde inomhussexarbetarna, vilka utgör den breda majoriteten av alla sexarbetare. Ändå fortsätter gatusexsäljarna att vara i medias och politikers blickfång. Förklaringen är naturligtvis att det är i denna sistnämnda grupp som de mest utsatta personerna hittas, de vars situation överensstämmer med den mediabild av sexarbete vi kommit att få och som politiker gör allt för att bevara.

En sådan hållning skadar de kvinnor och män som inget hellre vill än att bli behandlade som människor med samma rättigheter som alla vi andra.

Rapporten Crime and Abuse Experienced by Sexworkers in Ireland (2013) kan laddas ned här.

Stå upp för sexarbetarna!

Att Sverige och Tyskland har valt helt olika vägar i synen på sexarbete är ingen nyhet. Frågan har dock blivit brännande het efter att den svenska sexarbetaren Eva Marree Smith Kullander (känd som Petite Jasmine) mördats.

Hon höggs ihjäl av sin exman när hon skulle besöka sina barn, som hon på grund av sitt val av arbete förlorat vårdnaden om. Mannen vann vårdnaden trots sin historia av våld mot henne.

Sociala myndigheter fråntog alltså en kvinna vårdnaden om barnen enbart på grund av att hon arbetade som sexsäljare. Socialtjänsten borde skämmas. Men ingen kan vara förvånad. Detta är en direkt konsekvens av den rigida synen på sexarbete som råder i Sverige. Och det handlar egentligen inte ens direkt om sexköpslagen, även om den naturligtvis är en viktig pelare i den statsfeministiska sexhandelsdiskursen.

I utländska medier har fallet fått betydligt större uppmärksamhet än i Sverige. Demonstrationer har hållits utanför svenska ambassader, bland annat i Tyskland. Här hemma kommer mordet arkiveras som ännu ett fall av mäns våld mot kvinnor, och därmed perverst nog användas av de feminister som står upp för den syn på sexarbete som faktiskt kostade Jasmine livet.

Huffington Post summerar svensk syn på sexarbete på följande sätt:

"Despite being the poster nation for sexual equality, Sweden's laws on sex work and attitudes towards it are woefully patriarchal. The purchase of sex is illegal and the prevailing view is that sex work is a form of self-harm and woman who choose to work in the sex industry are victims without agency or reason."

"Litet och konservativt." Så beskriver den tyske bordellägaren Sascha Erben Sverige i en DN Plus-artikel. Sexarbetare är en stigmatiserad, diskriminerad och bespottad grupp nästan överallt i världen. Och i Sverige, som slår sig för bröstet som ett jämställdhetens och frihetens land, betraktas inte sexarbetare som människor med samma värde som andra. I Tyskland har sexarbetare däremot rättigheter. De betalar skatt och får därmed rätt till samma välfärdsförmåner som anställda på Lidl.

Petite Jasmine valde att engagera sig. Hon bloggade och var styrelsemedlem i organisationen för sexarbetares rättigheter Rose Alliance. Hon var sålunda en av de där som stats- och radikalfeministerna gillar att kalla "enstaka högljudda individer". En intelligent och driftig person som valde att strida för rätten att vara sig själv. Hennes röst har nu tystnat.

Inom det sociala arbetet är det vanligt med fördomar och fördömanden mot sexarbete. Till viss del är detta begripligt (om än inte försvarligt) eftersom de personer som socialsekreterare, behandlingsassistenter och andra möter ofta är människor med omfattande problematik. Sexarbetet kan ibland vara ett symptom på detta.

Men det finns också en ryggmärgsreaktion på begreppet prostitution som är osund. Hur mycket Prostitutionsenheten i Stockholms stad än bedyrar att den inte värderar eller moraliserar över sexsäljarens arbete som sådant, är det helt uppenbart att den gör just detta. Utgångspunkten att det inte finns något frivilligt sexarbete omöjliggör egentligen en annan inställning än att klienten är ett offer.

Det finns naturligtvis sexarbetare som far illa och vill sluta. Dessa bör erbjudas professionell hjälp. Men varken dessa eller alla sexarbetare som gillar sitt arbete blir hjälpta av den stigmatisering och diskriminering som svenska politiker och myndigheter utsätter dem för i dag. Att ge människor rättigheter är aldrig fel.

Den svenska modellen inte bara kränker och sårar. Den dödar. 

Amsterdam och sexhandeln

Amsterdam har beslutat att ta ett fastare grepp om prostitutionen genom en rad åtgärder. Minimiåldern höjs från 18 till 21 år och bordeller får inte hålla öppet tidigt på morgonen.

Positiva delar finns absolut. Bordellägare måste kunna uppvisa en affärsplan för hur de tillvaratar sexsäljarnas rättigheter. Där ingår arbetstider, priser och arbetsförhållanden. Poängen är att undvika att sexsäljare utnyttjas. Kalla det modern arbetsrättslagstiftning.

De nya åtgärderna sägs syfta till att stärka sexsäljarnas rättigheter. Men det går att misstänka att det i lika hög grad handlar om att försöka minska sexhandeln och tvätta bort det blinkande red light district från kartan i Amsterdam. Sedan 2006 har staden arbetat hårt för att pressa in konstgallerier och företag i det välkända distriktet. Det är ingen hemlighet att politikerna inte är förtjusta i sexhandeln.

Under alla omständigheter är den nederländska approachen avsevärt bättre än den repressiva i Sverige.

A-kassa för sexarbetare en självklarhet

Man måste älska Danmark ibland. Landet som bara ligger en kort tågresa från Sverige befinner sig i vissa avseenden på ljusårs avstånd. Inte minst gäller det synen på sexhandel.

I november satte danska Straffelovrådet (Lagrådet) ned foten mot planerna på att införa ett sexköpsförbud - med hänvisning till de negativa konsekvenser en sådan lag skulle få för sexarbetarnas livssituation. Den danska regeringen svarade att den avsåg att följa Lagrådets rekommendation. Ingen dansk sexköpslag, således.

Nu vill Konservative Folkparti möjliggöra för sexarbetare att gå med i facket och ansluta sig till a-kassan. Eftersom verksamheten är laglig är det ett självklart ställningstagande. Den S-ledda regeringen är inte lika förtjust i förslaget, men ska enligt DN lägga ett eget förslag om sexarbetares rättigheter.

Smaka på det. Sexarbetares rättigheter. I grund och botten handlar det om lika rättigheter. Förbudsivrarna envisas med att sexarbetare ska exkluderas ur samhällsgemenskapen och behandlas annorlunda än andra. De ska vara ett slags andra klassens människor.

En viss stigmatisering lär alltid vara förknippad med sexarbete. Men det minsta man kan begära är att lagstiftaren åtminstone garanterar allas lika rättigheter i lag. Det kommer också på sikt att minska stigmatiseringen och utsattheten för sexarbetarna och därmed förbättra deras livssituation.

Svenska sexköpsmotståndare lär håna förslaget. Men lika rättigheter är en självklar liberal princip.

Sverige har valt att diskriminera sexsäljarna

I dagens SvD skriver moderaterna Beatrice Ask och Elena Drenjanin att Sverige "fått gehör" för den svenska hållningen i sexhandelsfrågan då EU:s regionkommitté lyft fram förbud mot köp av sexuella tjänster som en åtgärd mot människohandel.

Enligt Ask och Drenjanin ger kommitténs yttrande uttryck för "en europeisk samsyn rörande sambandet mellan prostitution och människohandel". Så är det emellertid icke. Om de tror att resten av EU ska följa efter Sverige ägnar sig artikelförfattarna åt rent önsketänkande.

Sverige är ganska ensamt i Europa om sin moralistiska repressionsmodell. Inte ens i Norden finns en samsyn. Norge har följt - och gått längre än - det svenska exemplet. Men i fjol beslöt Lagrådet i Danmark att inte rekommendera kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Detta av hänsyn till sexsäljarnas situation, som försämras av ett sexköpsförbud.

I Sverige har politikerna valt att bortse från sexsäljarens situation och enbart fokusera på en radikalfeministisk tolkning av sexhandel: mannens (strävan efter) makt över kvinnan.

I vanlig ordning demonstrerar sexköpslagensa försvarare en slående oförmåga att se skillnad mellan frivilligt och ofrivilligt, vuxna människors egna val å ena sidan och tvång å den andra. Det är tröttsamt att debatten i Sverige inte har kommit längre än så. Samtidigt illustrerar det hur lövtunn argumentationen faktiskt är.

Det brukar sägas att sättet på vilket vi behandlar personer dömda till fängelse säger mycket om vårt samhället i stort. Detsamma gäller tvivelsutan behandlingen av sexsäljarna. Här är Sverige verkligen inte ett föredöme. Riksdagen har valt en väg som fokuserar på köparen men som genom att göra detta helt lyfter bort säljaren ur ekvationen.

Det finns, som jag påpekat tidigare, en alternativ väg: Nya Zeelands. Vi kan stärka sexarbetarnas rättigheter genom att avkriminalisera sexköp och koppleri. Vi kan välja att lägga makten och rätten hos sexarbetaren. Ge dem rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Ge dem rätten att kräva kondom vid samlag.

Om vi är intresserade av effekterna av en annan politik, finns utvärderingar att ta del av (bland annat i Nya Zeeland, se PDF). Men för politiker som Beatrice Ask och Elena Drenjanin, för att nämna blott två, är det viktigare att "sända signaler" än att arbeta evidensbaserat.

Det säger förstås en hel del om deras oförmåga att ta till sig fakta. Det säger också mycket om deras människosyn. De har valt diskriminering och stigmatisering framför skademinimering och empowerment.

Sexhandeln och moralismen

Aftonbladet håller tydligen på med något slags kampanj mot sexarbete. Tidigare var det sexhandel på svenskhotell i Thailand som vi förväntades bli upprörda över. Nu gäller det prostitutionen i den populära turistorten Playa del Inglés på Gran Canaria.

Aftonbladet är förstås inte ute efter några djupare insikter. Redan i rubriksättningen blir det tydligt vad tidningen vill ha sagt: "Sexslavar i charterparadiset". Det vi får är föga förvånande en moralistisk överton om att sexhandel är en fråga om utnyttjande. 

Visst förekommer det tvång och utnyttjande, i synnerhet bland utländska sexarbetare i många länder. Människohandel ska bekämpas var den än finns (men det är värt att fråga sig varför endast den sexuella intresserar medierna). Om detta råder inget tvivel.

Men att ständigt lyfta fram de värsta exemplen för att visa på prostitutionens natur färgar vår uppfattning om vad sexhandel är. Självfallet ska slavliknande förhållanden uppmärksammas och bekämpas, men vi behöver ta till oss hela bilden, inte bara avarterna. När människohandel blir den bestående bilden på näthinnan är det inte konstigt att folk applåderar en sexköpslag.

Det finns en annan väg än att förbjuda sexköp: Nya Zeelands. Stärk sexarbetarnas rättigheter. Avkriminalisera sexköp och koppleri men lägg makten och rätten hos sexarbetaren. Rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Rätten att kräva kondom vid samlag.

Utvärderingar av avkriminaliseringen i Nya Zeeland har visat att effekterna är positiva. Sexsäljarnas hälsa har förbättras. Våldet har minskat och förtroendet mellan sexarbetare och myndigheter blivit bättre. Däremot består stigmatiseringen, vilket indikerar att den ligger på en annan nivå än den rent rättsliga (även om ett sexköpsförbud förvärrar det hela).

Det finns sätt att göra livet bättre för sexarbetarna utan att moralisera över deras arbete. Men det är inte så prostitutionsenheterna arbetar. Det är inte så vänsterfeministerna resonerar. Individperspektivet är för dem främmande.

Kvar återstår det samhälleliga, strukturella synsättet där politiken ska putta oss in på den rätta vägen och där de människor som det egentligen handlar om - sexarbetarna - lämnas därhän. Det är en människofientlig linje som ingen liberal kan ställa upp på och som varje person med någon sorts anständighet har ett ansvar att bekämpa. 

Abortfrågan ingen EU-angelägenhet

"Vi ska gemensamt ta kampen för att abortfrågan ska förbli en nationell angelägenhet. Medborgarinitiativet får inte användas till att kidnappa EU för att inskränka kvinnors rättigheter att bestämma över sina kroppar."

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver om abortfrågan tillsammans med Frankrikes "minister för kvinnors rättigheter" Najat Vallaud-Belkacem på Aftonbladet Debatt. Medborgarinitiativet från EU har använts för att lyfta abortfrågan till EU-nivå och ministrarna räds resultatet.

Åsikterna går isär mellan olika EU-länder. Det visar på vanskligheten i att låta EU diktera villkoren i frågor som borde vara upp till varje medlemsland att besluta om. Det kan ju faktiskt bli en åsiktsmotståndare som vinner...

Ty om nu Nyamko Sabuni anser att abortfrågan ska avgöras på EU-nivå borde hon rimligen också anse att det är upp till varje medlemsland att självt besluta om inställning till och lagstiftning rörande sexhandel. Annars brukar ju sexköpslagens försvarare ivrigt vilja just "kidnappa EU" för att låta sin åsikt gälla för alla.

Svensk moral(ism)

Moralistblaskan Aftonbladet förnekar sig inte. Nu driver tidningen en kampanj mot svenska resebolag i fjärran land.

Det har nämligen visat sig att det förekommer prostitution på familjehotell i Thailand. Inte så förvånande, kan tyckas.  Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand, men myndigheterna ser mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att ta med en en sexsäljare upp på rummet.

Enligt Aftonbladets granskning tillåter fyra av fem hotell som svenska resebyråer samarbetar med att sexsäljaren följer med till rummet. Kvällstidningen försöker förstås skapa moralpanik kring detta.

Men hur höga moraliska hästar svenska researrangörer än vill sätta sig på kan de inte påverka thailändsk lagstiftning eller moral. De ska ta seden dit de kommer, punkt slut.

Apollo och Ving överväger att säga upp kontrakten med de mer tillåtande hotellen. Lyckligtvis är presstalesmannen Jim Hovferberg på Fritidsresor av en annan åsikt:

"Vi är en researrangör som arrangerar resan och ett boende. Vad människor sedan gör på sin semesterresa är upp till var och en. Vi är ingen polismyndighet."

Precis så är det. Men som bekant anser somliga att den svenska moralen ska vara global.

Sexhandel - Frivillighet eller tvång?

I en förvånansvärt skarp och bra ledare kritiserar DN de tre kvinnoförbundsordföranden som på DN Debatt föreslog att svenskars sexköp ska kriminaliseras även när det sker utomlands.

DN konstaterar att det är en avgrund "mellan kvinnor i människohandel som i Lilja 4-Ever och låt säga danska eller tyska prostituerade utan missbruksproblem" samt att "det inte [är] en gradskillnad av frivillighet, det är en artskillnad". Detta är viktigt. Det finns en dålig ovana bland sexköpslagens allra ivrigaste försvarare att förvanska och förvränga hur det egentligen ser ut för att måla en bild av sexhandel som en arena för omänskligt kvinnoförtryck och rent slaveri. Inget annat.

Kvinnorna i tre av Alliansens kvinnoförbund är förstås inte ensamma om detta sätt att diskutera och debattera. Härom veckan lyssnade jag till Prostitutionsenheten i Stockholms stads redogörelse för sitt arbete och blev ganska förskräckt - om än inte ett dugg förvånad.

Jag skulle vilja dela in sexhandeln i tre grenar (även om också detta blir en grov förenkling):

1) Den frivilliga sexhandeln

2) Den problematiska sexhandeln

3) Människohandel för sexuella ändamål

Till kategori 1 hör de kvinnor och män som säljer sex på heltid eller deltid och på olika sätt är etablerade i samhället. De har studerat på högskola eller universitet, driver företag eller lönearbetar vid sidan om sitt sexarbete. De identifierar sig inte enbart som sexarbetare utan i lika hög grad som studenter, företagare och så vidare.

I kategori 2 hamnar de som på olika sätt far illa av sexarbetet. Hit hör många gatusexsäljare (den grupp som Prostitutionsenheten arbetar med) och resurssvaga personer som inte har kunskaper att sätta upp en egen hemsida utan hamnar i klorna på en hallick, är desperata efter pengar och har svårt att tacka nej till kunder. Denna grupp ligger i riskzonen för både fysisk och psykisk ohälsa och att utsättas för brott.

Återstår kategori 3. Här ingår alla som utsatts för tvång av utomstående att sälja sexuella tjänster. De har lurats till ett annat land med löften om ett arbete men tvingats sälja sex. De har utsatts för hot och våld, fråntagits identitetshandlingar och satts i skuld.

Dessa tre kategorier finns sannolikt i alla länder. Men den första kategorin pratas det väldigt lite om. De kommer inte i kontakt med vare sig socialtjänst eller polis och syns inte i de klassiska prostitutionsstråken. Denna grupp är därför ganska osynlig både för myndigheter och allmänhet. Men det betyder inte att dessa människor inte finns.

Det är nästan hopplöst att göra några säkra beräkningar, men jag vill mena att kategori 1 är den största gruppen. Det krävs heller ingen övermänsklig ansträngning för att komma i kontakt med dem. Om man nu är intresserad, vill säga. Varför ska det vara så oerhört kontroversiellt att påpeka att dessa tre olika kategorier faktiskt existerar?

Prostitutionsenheten nämner enbart kategori 2 och 3, drar både likhetstecken mellan dem och gör dem representativa för alla sexarbetare. Kritiker kan babbla om kvinnors lika värde hur mycket de vill. Det blir bara en feministisk floskel. Sexköpslagen har ändå aldrig handlat om säljarnas välbefinnande eller rättigheter. Utredaren Anna Skarhed (numera även JK) har torrt konstaterat att det kan ses som något positivt att sexsäljare klagar över en försämrad livssituation eftersom det kan få dem att lägga av med prostitutionen.

Försöken att exportera den svenska sexköpslagen till övriga världen går väl sådär. Nyligen sade Danmark nej till ett förbud. Sverige fortsätter att vara ett undantag, men många vill exportera den svenska sexualmoralismen till andra länder. Gärna via EU. De får nog börja acceptera att andra länder inte vill veta av den.

Läs även:
Sexmoralisterna framhärdar
Frivillig sexhandel

Uselt och självgott om sexhandeln

Precis som inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 uppmärksammas sexhandeln i årets EM-värdland Ukraina. Då krävde tokstollar som Claes Borgström en bojkott av fotbollsmästerskapet för att "ta ställning mot sexslaveriet" och myter om busslaster med östeuropeiska prostituerade och rader av samlagsbås spreds. Nu försöker DN piska upp stämningen lite med en titt på "fotbollsfestens mörka baksida".

Läsaren förväntas genast komma i stämning med hjälp av att DN:s rubriksättare använder begreppet "sexträsk" om prostitutionen i Ukraina under fotbolls-EM. Självfallet väljer man som illustration en bild av en bil som stannat och en kvinna som böjer sig ned för att tala med chauffören genom passagerarfönstret. Alla stereotyper av prostitution ska användas.

I artikeln berättas om flera olika sexsäljare (men de kallas givetvis prostituerade), däribland 20-åriga Karolina som sparar ihop pengar till en könsoperation i Thailand. Lite svårt att förstå på vilket sätt hon skulle vara ett offer är det allt. Och märk väl: att sälja sex är olagligt i Ukraina. Det råder således ingen legal marknad för sexhandel. Ukraina är inte, som tidigare påståtts i samma tidning, "ett paradis för sexturister".

Vid sidan om huvudartikeln finns även en liten propagandatext för den svenska sexköpslagen. I vanlig ordning görs hopblandningar av sexhandel och människohandel hejvilt och utan urskiljning. EU-parlamentarikern och sossen Anna Hedh kastar ur sig en rad påståenden. Som att "[l]egaliseringen i många länder har inneburit en ökning av människohandeln och vi måste se till roten av det onda". Det är lätt att bli lite matt, faktiskt. Det onda i människohandel är inte svårt att se. Att tvinga någon - oavsett om det är byggnads-, jordbruks- eller sexarbete - är och ska vara olagligt. Men det är mycket fult att stämpla "traffickingoffer" på alla sexsäljare.

Det kan vara på sin plats att påpeka att IOM (International Organization for Migration) tidigare lagt fram en rapport som visar att inom människohandeln i fem östeuropeiska länder (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Rumänien och Bulgarien) har de flesta fallit offer för tvångsarbete inom byggsektor, jordbruk och tiggeri, inte för påtvingad sexhandel. Jag har inte hört Anna Hedh engagerar sig ett dugg för denna majoritetsgrupp. Nej, det är sexet som är intressant, inte utnyttjandet.

Anna Hedh kan heller inte hålla sig från att köra "lyckliga horan"-argumentet: "Det finns inte så många lyckliga horor utan många är offer för människohandel." Hedh har förstås talat med alla Europas sexsäljare för att höra sig för om de 1) är lyckliga och 2) är offer för människohandel.

Hennes påstående är så absurt att det är svårt att bemöta sakligt. Självfallet finns det sexsäljare som både trivs med sitt arbete och gör det helt frivilligt, vissa av dem bloggar och finns bara några klick bort, andra har intervjuats av exempelvis Petra Östergren. Ja, jag har själv intervjuat ett antal i både Thailand och Sverige. Den ständiga kopplingen mellan prostitution och människohandel är genuint oärlig.

Men det är så här infantil diskussionen är i Sverige. Sexköpslagens försvarare tillåts kasta ur sig vilka absurda påståenden som helst utan att det ställs några kritiska motfrågor. Alla svenska journalister  verkar ha glömt hur man formulerar frågan "Hur vet du det?".

Det finns en illa dold självgodhet över svenska politikers syn på sexköpslagen. Den representerar för dem något slags bevis för hur högt stående den svenska kulturen är - och samtidigt hur efterblivna alla andra länder är. Då passar det sig utmärkt att hävda att andra nationer borde/måste följa efter Sverige.

Hedh anser att Sverige borde exportera sitt förbud mot sexköp till andra länder. Säkert skulle hon helst vilja att lagen antogs på EU-nivå så att länder med annan uppfattning om sexhandel än Sverige tvangs införa ett förbud liknande det svenska.

Och Birgitta Ohlsson, som föreslagit förbudsskyltar på Malmskillnadsgatan, talar om att Sverige "tagit på sig ledartröjan". Jag skulle önska att den där tröjan kastades långt, långt bort och att svenska politiker började vakna upp och inse att Sverige inte är världens civilisatoriska höjdpunkt. Samt gärna att svenska journalister tog sitt arbete på lite större allvar.